Visar inlägg med etikett Aaron Taylor-Johnson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aaron Taylor-Johnson. Visa alla inlägg

onsdag 22 april 2015

Bio: Avengers: Age of Ultron

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det påstås att THE AVENGERS är den tredje mest inkomstbringande filmen i historien. Riktigt hur de har räknat vet jag inte; om uppgiften bygger på valutakurs, årtal, antal besökare, biljettpriser och så vidare. Det låter ju lite osannolikt att den här filmen skulle ha lockat mer folk än tidigare, mer kända kioskvältare. Men - filmen lockade onekligen horder till biograferna. Exakt vad som lockade är svårare att säga; vad det var som fick folk att gilla filmen så oerhört mycket. Själv minns jag ingenting alls av filmen - mer än en scen där Hulk dunkar Loke i golvet. Jag tyckte att det var en rörig, stirrig och ointressant historia. Jag gillade de första filmerna om Iron Man, Thor och Captain America, men när dessa herrar plus ytterligare några figurer mötte upp i en och samma film blev det overkill.

Självklart var det tvunget att Avengers skulle återvända, och här har vi dem igen i en film vars titel får mig att tänka på tvättmedel. "Har du provat nya skonsamma Ultron?". Fast det visar sig att Ultron är en artificiell intelligens uppfunnen av Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr) och Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo). Stark och Banner fick aldrig Ultron, som var tänkt att skapa fred på Jorden, att fungera, men medan alla superhjältar är på fest (på vilken Stan Lee blir full på asagudarnas snaps) vaknar Ultron till liv. Det visar sig att han blivit både ond och supermäktig. Han tar sig in i en robotkropp och beger sig genast ut för att leva jävel. James Spader gör Ultrons röst.
Samtidigt har den illasinnade organisationen HYDRA skickat iväg de ryska tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson), bättre kända som Scarlett Witch och Quicksilver, för att utplåna The Avengers. Quicksilvers superkraft är att han kan springa skitfort - han är med andra ord en kopia på Blixten från DC:s universum. Vad Scarlett Witch kan göra är lite oklart. Det ser ut som om hon dansar väldigt långsamt medan röda ljussken strömmar från hennes händer. Hon han fippla med folks hjärnor så att de ser syner, men senare i filmen verkar hon kunna göra lite allt möjligt. I serietidningarna bär Röda häxan baddräkt och en skojig huvudbonad, i filmen har hon vanliga kläder. Synd. I den här filmen, som för övrigt regisserats av Joss Whedon, är Quicksilver en rätt blek typ, både till karaktär och utseende. Trist kille.
Scarlet Witch och Vision i serietappning.
De här ryska supertvillingarna upptäcker efter ett tag att det inte är Avengers som är fienden - så de sällar sig till hjältarna. Dessutom gör ytterligare en figur entré - Vision (Paul Bettany). Jag har inte läst speciellt mycket Marvelserier, förutom Spindelmannen, så jag har inte järnkoll på alla hjältar och skurkar. Jag minns att Vision ibland dök upp i de serier Atlantic publicerade i Sverige, men jag blev aldrig klok på vem han var och vilka hans krafter var. Nu får jag veta att det handlar om ytterligare en artificiell intelligens i en annan robotkropp. Fast Vision är god.

Precis som förra gången är den här filmen rätt rörig. Handlingen försvinner i alla bombastiska actionscener. Jag har väl blivit gammal, men filmen är mycket intressantare och roligare när superhjältarnas privatliv skildras. Stackars dr Banner är en väldigt sympatisk person, och minsann om inte den kyliga Black Widow (Scarlett Johansson) har gått och blivit kär i honom. Kapten Amerika (Chris Evans) mobbas för att han inte gillar när folk svär. Thor (Chris Hemsworth) gillar sitt partytrick som involverar Mjölner. Och så visar det sig att Hawkeye (Jeremy Renner) har både fru, barn och hus på landet, där hjältarna kan koppla av och hugga ved.
... Och precis som förra gången känns det lite fånigt att Black Widow och Hawkeye ingår i Avengers - de har ju inga superkrafter. Okej, det har inte Tony Stark heller; han fuskar med en dräkt, men Svarta änkan är ju bara en karatesparkande donna med pickadollor, medan Hawkeye är en snubbe som är duktig på att använda pil och båge. Det fåniga i det sistnämnda påpekar även Hawkeye i en scen. När jag var barn undrade jag varför Läderlappen var med i Lagens väktare - vad skulle lagväktarna med en kille utan superkrafter till?

AVENGERS: AGE OF ULTRON är som ofta är fallet alldeles för lång; 141 minuter. Den är dock hyfsat underhållande och ibland rätt rolig - det är förstås för det mesta Robert Downey som står för humorn. Ibland är det svårt att hänga med i de långa actionscenerna - till stor del beroende på att hjältarna är alldeles för många. Vem gör vad var då någonstans? Vad händer? Varför? Mängder av byggnader stryker med, och det är både hjältar och bovar som står för destruktionsorgierna.
Andy Serkis har en liten roll som ond sydafrikan, Stellan Skarskård figurerar som hastigast, Idris Elba medverkar i en drömscen, SHIELD-agenterna Nick Fury (Samuel L Jackson) och Carter (Hayley Atwell) återkommer förstås, och alldeles på slutet uppenbarar sig Falcon (Anthony Mackie) under ett par sekunder. Sitter man kvar under eftertexterna får man även se Josh Brolin i lila upplaga.
Den här filmen lär säkert bli en gigantisk kioskvältare den med. Jag tror nog mer på BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, som dock kan bli precis hur som helst. Och om inget annat är det nu klart för en andra säsong av den utmärkta TV-serien DAREDEVIL.







(Biopremiär 22/4)

tisdag 13 maj 2014

Bio: Godzilla

Foton copyright (c) Warner Brothers

Enligt Wikipedia visades den japanska Godzillafilmen ALLA MONSTER SKA FÖRSTÖRAS från 1968 på svensk TV 1977. Det har jag inget som helst minne av - och jag såg inte filmen då. Jag tror inte ens att jag visste om att den visades. Och detta var ju nackdelen med att vara 60-talist - eller äldre - och växa upp i Sverige. Populärkulturutbudet var skralt ochom man missade till exempel en TV-sändning kunde det hända att man fick vänta decennier på nästa tillfälle (jag var för ung för skräcksommaren 1972 och fick därför inte se Universals gamla skräckklassiker förrän i början av 80-talet).

När jag gick på mellanstadiet minns jag att några klasskompisar hade sett KING KONG VS GODZILLA, som fanns på hyrvideo, men för min del var jag hyfsat vuxen innan jag äntligen lyckades ta del av dessa japanska monsterfilmer. Det var nog inte förrän på 90-talet och rubbet blev tillgängligt på köpvideo. Jag såg dem allihop - plus filmerna om sköldpaddan Gamera, och även ett par avsnitt av TV-serien om Ultra-Man (som Arne Weise visat ett inspelningsreportage om i mitten av 70-talet, vilket gjorde stort intryck på mig). Och, tja, det var väl kul. I alla fall mestadels. Det blev ju lite tjatigt i längden.
Godzilla 1954
Den första filmen om Godzilla, eller Gojira, som han heter i hemlandet, kom 1954. Det var en svartvit film och till tonen ganska seriös och allvarlig; det var en monster- och katastroffilm i Hiroshimas skugga om den radioaktive jätteödlan Godzilla som levde jävel (i en film som klipptes om när den fick USA-premiär). Senare blev filmerna alltmer barnvänliga, Godzilla förvandlades till hjälte i en lång rad färgglada filmer, fullspäckade med festliga monster och varelser som bor på Monster Island. Efter ytterligare ett par decennier blev filmerna åter allvarligare.
King Kong Vs Godzilla
1998 kom det en amerikansk film om Godzilla i regi av Roland Emmerich. Jag minns absolut ingenting av den. Jag såg den två gånger, men nej, det är blankt. Det enda jag minns är att jag inte var så förtjust i den - och att det visade sig att Godzilla var en hona! Vad hände med The King of Monsters? Och nu har vi åter en ny, amerikansk Godzillafilm. Gareth Edwards, som gjorde lågbudgetfilmen MONSTERS, står för regin, och jag hade en hel del förväntningar på filmen - den har nämligen till större delen fått ett varmt mottagande.

... Och tyvärr blev jag aningen besviken.

Filmen öppnar 1999 med att Bryan Cranston och Juliette Binoche spelar ett par som bor i Japan med sin lille son, där man hittat kvarlevorna av ett gigantiskt urtidsdjur. Saker och ting går åt skogen, Binoche stryker med, och så hoppas det till nutid. Den lille sonen har vuxit upp till soldaten Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson), som skickas till Tokyo för att lösa ut farsan, som hamnat i finkan. Något slags illasinnade, gigantiska, och närmast robotliknande varelser är på rymmen och ställer till det i Honolulu och Las Vegas och var de nu drar fram. Ford Brody och hans mannar beger sig ut på monsterjakt. Men vem kommer då traskande i vattenbrynet, om inte The King of Monsters - Godzilla. Är även han ond - eller är han mänsklighetens sista hopp?
Visst är specialeffekterna imponerande. Godzilla har väl aldrig sett så här realistisk ut. Destruktionsorgierna är enastående välgjorda. Men! Jag upplever filmen som (ursäkta ordvitsen) väldigt tungfotad. 2014 års GODZILLA är en alldeles för mörk och allvarlig film - och det dröjer alldeles, alldeles för länge innan titelfiguren dyker upp. Vi får se effekterna av monstrens framfart på ett nytt och lite för realistiskt sätt: de drabbade människorna irrar runt i chock som efter tsunamin och andra tragedier.

... Och är inte poängen med Godzilla; orsaken till filmseriens popularitet, det faktum att de är oförargliga och charmiga? Män i gummikostymer som brottas och stompar omkring i en modell av Tokyo. Till nästa film är staden återigen uppbyggd och alla är glada. Tills nya monster attackerar.
Den intetsägande Aaron Taylor-Johnson är ingen vidare kul hjälte - och det slog mig först nu att Elizabeth

Olsen spelar hans fru. Så minnesvärd är hennes rollfigur.

Edwards film är förstås inte dålig. Den är stor och maffig (fast 3D:n är knappt märkbar) och om man inte förväntar sig den traditionella japanska versionen, lär man nog bli mer nöjd än jag. Och jag ändrar kanske uppfattning när jag väl ser om filmen - vilket jag lär göra inom kort.

I vilket fall: GODZILLA är betydligt bättre än PACIFIC RIM.







(Biopremiär 14/5)

onsdag 14 augusti 2013

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.
Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.
Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.
Toxic Mega Cunts
Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.
... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.






(Biopremiär 16/8)

måndag 11 februari 2013

Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur "Anna Karenina" slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.
Men i övrigt är det här ett ... fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt - på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till "verkligheten" - för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar - och det blir rätt pretto.
Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch.  Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina "Kitty" Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.
Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.








(Biopremiär 15/2)