Visar inlägg med etikett Aaron Paul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aaron Paul. Visa alla inlägg

torsdag 21 april 2016

Bio: Eye in the Sky

Foton copyright (c) Scanbox
Häromveckan satt Helen Mirren hos Graham Norton och pratade om sin roll som brittisk överste i Gavin Hoods thriller EYE IN THE SKY. "Är inte hon för gammal för den rollen?" undrade min sambo. Jag vet inte. Vi är ju vana vid att se lastgamla manliga officerare på film, men aldrig kvinnliga sådana. Finns det 70-åriga kvinnliga överstar som fortfarande är i tjänst? Oavsett vilket funkar Mirren i rollen.
EYE IN THE SKY, som är en brittisk produktion, handlar om modern krigföring. Krig på distans. Krig som närmast är som datorspel. En handfull av Östafrikas mest efterlysta terrorister har lokaliserats i Kenya. I Nevada sitter en pilot och styr ett förarlöst flygplan, som övervakar byn och huset där terroristerna sitter och förbereder en självmordsbombning. I England sitter överste Katherine Powell, som styr operationen. I en annan byggnad befinner sig general Frank Benson (Alan Rickman i sin sista roll) tillsammans med några politiker; de följer operationen och ska godkänna de beslut Powell tar.
Alldeles intill huset i vilket terroristerna sitter bor en liten familj; mor, far och liten dotter. För att vi ska känna för den här familjen, och i synnerhet för dottern, får vi se att de kärleksfulla föräldrarna uppfostrar flickan på västerländskt sätt; fadern undervisar henne och hon får lov att leka - något som inte uppskattas av en del bybor, eftersom de är fanatiska muslimer. Varje dag skickas flickan ut för att sälja bröd. Just som Powell gett order om att avfyra en Hellfire-robot mot huset i Kenya, upptäcker piloten (Aaron Paul) och hans kollega (Phoebe Fox) att den lilla flickan sitter med sina bröd utanför huset. De vill absolut inte döda ett oskyldigt barn. En moralisk kamp utbryter. Om de inte dödar terroristerna kommer otaliga oskyldiga att sprängas i luften - samtidigt vill piloten och politikerna inte ha ett litet barns död på sitt samvete. På plats i byn finns en agent; en lokal kille, som ska försöka locka bort flickan innan roboten avfyras.
Den teknik som visas upp är fascinerande. Folk sitter på andra kontinenter och styr över liv och död. Samtidigt undrar jag hur den lokale agenten lyckas styra sin utrustning så perfekt som han gör: han skickar iväg en liten radiostyrd, flygande skalbagge, försedd med kamera, och lyckas styra in den i terroristernas hus, där han landar den på en takbjälke. Hur ser agenten var han kan landa? Hur undviker han att krocka med till exempel taket ovanför kameran, utanför bild?
Alldeles i början är EYE IN THE SKY hyfsat spännande, men efter ett tag avtar spänningen, och det ganska rejält. Det är hela tiden hyfsat uppenbart hur det kommer att sluta. Det är diskussionerna om moral som är den egentliga handlingen, inte thrillermomentet. Filmen vinner på sina fina skådespelare.
Ibland är det lite småroligt. Alan Rickmans rollfigur introduceras när han står i en leksaksaffär för att köpa en docka till sin dotter, eller kanske sitt barnbarn - och köper fel. Englands utrikesminister (Iain Glen) har blivit matförgiftad och sitter och bajsar när han måste ge sitt tillstånd till attacken. USA:s utrikesminister (Michael O'Keefe) är i Kina och spelar pingis när han får ett viktigt samtal i ärendet. Regissör Gavin Wood har en roll även han.
I eftertexterna kan vi läsa "In loving memory of Alan Rickman".







(Biopremiär 22/4)

-->

onsdag 12 mars 2014

Bio: Need for Speed

Foton copyright (c) Nordisk Film

Avdelningen för filmer man inte får tycka om:

Jag har aldrig varit någon större fantast när det gäller TV-spel, men i slutet av 1990-talet jobbade jag åt Svenska PlayStation Magasinet och översatte drygt halva tidningen varje månad. Dessutom fick jag de flesta PlayStationspel som släpptes, så under ett par år spelade jag rätt intensivt. Jag var dock aldrig någon större anhängare av racingspel och jag tyckte att de flesta var ganska likartade. Jag fick ett spel i Need for Speed-serien - men jag har inga som helst minnen av det. Det var väl som vanligt: ingen handling och man tävlade på olika banor världen över. Landets alla gamers får ursäkta min ignorans och okunnighet.

Filmer baserade på TV-spel brukar som bekant aldrig vara något vidare. Fast vissa spel är mer lämpade för filmatiseringar än andra. Tomb Raider-serien har ju en hjältinna och regelrätta äventyr med handling. I racingspel kör man liksom bara runt, runt, runt och en filmatisering kan handla om precis vad som helst. NEED FOR SPEED är säkert gjort för att rida på THE FAST & THE FURIOUS-filmernas popularitet - och faktum är att den senaste FAST & FURIOUS var den enda blockbuster som inte underpresterade på Filmstaden i Malmö förra sommaren. Av någon anledning får tonårskidsen inte nog av flashiga biljakter.

Scott Waugh, som gjorde den jönsiga ACT OF VALOR, har regisserat NEED FOR SPEED, och Aaron Paul från BREAKING BAD är hjälten Tobey Mashall. Tobey äger en bilverkstad, är skyldig banken pengar och tävlar i illegala bilrace. Dominic Cooper är den vidrige Dino Brewster, som inte bara är ihop med Tobeys polare Petes syster (som Tobey är kär i), Dino är även ett sadistiskt kräk som anser sig vara oslagbar som racerförare. För att bevisa detta tävlar han i ett illegalt race mot Tobey och Pete, och det bär sig inte bättre än att Pete omkommer, Dino smiter och sopar undan alla spår, och Tobey hamnar i fängelse.

Två år senare släpps Tobey ut. Han besatt av tanken av att sätta dit Dino och tillsammans med sina kumpaner och det brittiska kalaskexet Julia (Imogen Poots) ger han sig ut på en bilfärd tvärs över kontinenten. Han ska ställa upp i ett mytiskt race arrangerat av den mystiske Monarch (en vilt överspelande Michael Keaton). På vägen dit jagas Tobey och Julia av slemma konkurrenter och mängder av poliser.

NEED FOR SPEED är förstås urtypen för en film man inte får tycka om. Oändligt många biljakter. Dyra bilar. Vackra människor. Baserad på ett TV-spel. Dessutom två timmar och tio minuter lång - och i 3D. Jag brukar själv inte gilla sådana här filmer - och jag blev förvånad när jag kom på mig själv med att tycka att filmen är rätt ... trevlig.

Handlingen är lite gammaldags. Aaron Paul är en sympatisk hjälte. Dominic Cooper är överlägsen och skurkaktig. Imogen Poots är söt och rolig. Till skillnad från i FAST & FURIOUS-filmerna, går folk inte omkring och poserar och flexar med musklerna.

Biljakterna utspelar sig i olika miljöer och är medryckande. Det mesta är gjort på riktigt, med riktiga bilar; det är inte bara en massa datoranimationer. Jakterna, krascherna och stuntsen har inte förstörts med en massa hysteriskt snabba klipp; det går att se vad som sker.

Faktum är att jag kommer att tänka på den gamla trevliga, belgiska bilsportserien om Michel Vaillant. Och det är ju inte det sämsta.

Det svenska, superlyxiga bilmärket Koenigsegg har en framträdande roll i filmen.

Vore jag fjorton hade jag säkert älskat NEED FOR SPEED.

 

 

 

 

(Biopremiär 14/3)