Visar inlägg med etikett Aaron Eckhart. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aaron Eckhart. Visa alla inlägg

torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

tisdag 29 augusti 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Incarnate

INCARNATE (Studio S Entertainment)
INCARNATE spelades in redan 2013, men lades på en hylla, för att sedan dammas av och få premiär flera år senare. När den gick upp på bio här i Göteborg pressvisades den inte, så jag såg den först nu, när den släppts på DVD och Blu-ray.
Detta är den första skräckfilm Studio S Entertainment satt upp på bio. Visst är det kul att de biovisar skräckfilmer, de borde biovisa fler skräckfilmer - men varför valde de just den här? INCARNATE är en film från Blumhouse, ett bolag som ligger bakom ett flertal populära skräckfilmer - men detta är inte en av deras bättre produktioner. Det är snarare en av deras sämsta.
Brad Peyton är det som regisserat denna osedvanligt lama, ointressanta och ospännande film, i vilken Aaron Eckhart spelar dr Ember; en rullstolsburen demonutdrivare. En liten gosse har blivit besatt av en demon och Ember kommer fram till att det är en demon han jagat väldigt länge - det är samma demon som såg till att hans fru och son omkom i en bilolycka, i vilken han själv skadades svårt.
Ember och hans team använder sig av en massa manicker, och Ember har förmågan att ta sig in i människors medvetanden. Stora delar av filmen består av Embers upplevelser i dessa andra medvetanden. Han traskar omkring i något slags drömsekvenser.
Peytons film lyckades aldrig fånga mitt intresse. Den är tekniskt kompetent, och jag gillar Aaron Eckhart, men INCARNATE är mest dum och fånig - och tråkig. Här finns noll skräckstämning. Det är en sådan där film man inte glömmer bort direkt efter att man sett den - det är en film man glömmer bort medan man tittar på den.
Betyget här under är snällt, det är Eckhart som gör att jag höjer ett litet snäpp. Men det är ett synnerligen litet snäpp.


 

torsdag 8 september 2016

Bio: Sully

Foton copyright (c) Warner Brothers

Clint Eastwood, 86, är på det igen. Hans nya film SULLY bygger på verkliga händelser och behandlar efterspelet efter att piloten Chesley "Sully" Sullenberger 2009 lyckades landa ett passagerarplan på Hudsonfloden, efter att fåglar flugit in i båda motorerna och förstört dem.

Tom Hanks spelar Sully, Aaron Eckhart gör hans andrepilot Jeff Skiles, och de har båda föredömliga mustascher. Jag har inte sett så fina nutida mustascher i amerikansk film sedan MINA, JAG OCH IRENE. Eastwoods film berättas med uppbruten kronologi, när filmen börjar hyllas Sully och Jeff som hjältar, de räddade 155 liv; samtliga passagerare. Men flygbolaget är inte nöjda och inleder en undersökning. De påstår att deras datorer visar att det fortfarande fanns drivkraft i den ena motorn och att Sully och Jeff hade kunnat vända och ta sig tillbaka till flygplatsen. Sully och Jeff hävdar motsatsen. I en utdragen undersökning görs flera datorsimuleringar för att visa att Sully och Jeff har fel. Medan de två piloterna bjuds in till Letterman, hyllas av vanligt folk på en bar och så vidare, gör bolaget allt för att bevisa att piloterna gjort fel. Sully har flugit i 42 år och vill inte få kicken utan pension.

Tom Hanks gör ännu en amerikansk hjälte. Han är ju specialist på det. Han är sympatisk, rättrådig, och får ibland något fuktigt i blicken.
Efter en halvtimme får vi se den korta flygturen. Efter kraschen hoppar vi åter fram till undersökningen, och senare visas flygningen igen, ur en lite annan vinkel, och så vidare. Det är rappt och effektivt berättat, och eftersom filmen bara varar 95 minuter inklusive eftertexter, hinner den aldrig bli tråkig.

Laura Linney spelar Sullys fru, hennes uppgift består främst i att prata i telefon och gråta. Clint Eastwood själv har komponerat det musikaliska ledmotivet, vi känner igen han musik vid det här laget; melankoliskt pianoklink, som ibland tillåter sig att bli lite jazzigt. Alldeles före eftertexterna får vi se den riktige Sully återförenas med sina räddade passagerare. Mycket hyllningar och tårar.
SULLY lämnar mig förhållandevis likgiltig. Välgjort hantverk på de flesta plan (om ni ursäktar ordvitsen jag upptäckte att jag gjort), robusta skådespelarinsatser, men aldrig spännande och inte alltför gripande, eftersom vi ju vet hur det går.
Dessutom har jag, efter TITTA VI FLYGER, problem med att titta på flygplankatastroffilmer utan att skratta. Jag förväntar mig hela tiden att Johnny ska dyka upp i kontrolltornet, och att någon ombord på planet ska beställa fisk till middag. "Surely you can't be serious."-"I am serious ... and don't call me Shirley."











(Biopremiär 9/9)

onsdag 2 mars 2016

Bio: London Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

2013 var året då det kom två DIE HARD-i-Vita huset-filmer. Den större, mer påkostade av de två; WHITE HOUSE DOWN, var förvisso rolig, men den räknades som en av årets största floppar. Filmen som kom dessförinnan; OLYMPUS HAS FALLEN, blev däremot en hit, vilket kom som en överraskning. Jag tyckte att den var ännu roligare än WHITE HOUSE DOWN, eftersom det var en film med samma stuk som de gamla, fina actionfilmerna från 80-talet. Stenhård, blodig, våldsam, och väldigt ologisk. Men vem bryr sig väl om logik när det är röj som gäller? Som jag brukar påpeka - numera är vi svältfödda när det gäller den här typen av action.

Uppföljaren LONDON HAS FALLEN är regisserad av svensken Babak Najafi. Oerhört överraskande. Najafi regidebuterade med det guldbaggebelönade, fula och tråkiga dramat SEBBE (en film som hade så få besökare att det inte gick att mäta någon statistik), och han följde upp den med SNABBA CASH II, som var bättre än ettan, men långt ifrån bra. Vem hade förväntat sig att Najafi skulle hamna i Hollywood och göra påkostad fetaction?

Gerard Butler är tillbaka som Mike Banning; livvakt (och polare) till USA:s president (Aaron Echart). Banning tänker dra sig tillbaka, eftersom hans gravida fru snart ska föda, men så dör plötsligt och oväntat Storbritanniens premiärminister. Västvärldens alla statshuvuden ska till London för att närvara vid begravningen, så Banning följer med presidenten. Det visar sig att det hela är en noga planerad kupp. En slem vapenhandlare i Mellanöstern fick sin familj dödad när USA av misstag sprängde dem i luften, så nu tänker han hämnas genom att döda statschefer och kidnappa USA:s president, som ska avrättas i direktsändning på internet. Mängder av skurkar uppenbarar sig i London och tar kål på diverse presidenter. Men - de hade förstås inte räknat med världens mest sammanbitne livvakt; Mike Banning, som undkommer tillsammans med USA:s president.
Nu är det DIE HARD i hela London. Hälften av alla stadens landmärken sprängs i luften, liksom mycket annat. Fast egentligen är det Sofia i Bulgarien som sprängs i luften, eftersom det är där den här filmen är inspelad. Banning springer gatlopp och skjuter och knivhugger folk så att blodet sprutar, alltmedan videpresident Morgan Freeman och hans manskap (Robert Forster, Melissa Leo, Jackie Earle Haley med flera) svettas i ett war room i Amerika. Som brukligt är blir det en kamp mot klockan.

Återigen handlar det om 80-talsaction med lämplig dos USA-propaganda - Freeman fäller filmens sista replik: "... And God bless the United States of America". Återigen är det härligt ologiskt, vilket förstås inte spelar någon som helst roll, och återigen är det våldsamt och blodigt, och folk säger bra saker som "I'm the only one you can trust", "She's MI6, don't fuck with her", och liknande. När Banning inte har något annat att säga, stånkar han "Fuck!". Nej, det här är alltså inte ännu en snäll PG-13-film.

LONDON HAS FALLEN är en underhållande grabbfilm, men det går inte att låta bli att anmärka på den buttre, ocharmige Gerard Butler. Karln är tråkig och börjar se rätt degig ut. Stenhård men trist. Det här hade kunnat bli bättre med någon annan i huvudrollen. Jason Statham? Hmm ... Vad finns det för actionskådisar idag som är bra? Liam Neeson kan ju inte vara med i alla filmer som görs.
LONDON HAS FALLEN är producerad av Millennium Films. Det är ju B-filmsbolaget Nu Images dotterbolag för mer påkostad biofilm. Numera vet jag inte om Nu finns kvar mer än på pappret - det var längesedan jag såg något från dem. Kanske har Millennium tagit över helt. Babak Najafis film ser dock ut som en Nu Image-film, fast med rejält tilltagen budget och med stora namn i rollistan.

Antingen gillar man actionfilmer, eller så gillar man inte actionfilmer. Om man gillar genren bör man rimligtvis uppskatta LONDON HAS FALLEN. De som inte gillar genren lär såga filmen oavsett om den är bra eller dålig.

Om inget annat är detta Babak Najafis bästa film. Med bred marginal.







(Biopremiär 4/3)

onsdag 26 februari 2014

Bio: I, Frankenstein

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag läser att det svenska ordet för "gargoyle" är "vattenkastare". Det hade jag ingen aning om. Men de kan även kallas "gargoyler". Eller "väktare". Tänk vad man lär sig när man kastar bort 93 minuter av sitt liv på ... skit.

Stuart Beattie har skrivit manus till filmer som Mikael Håfströms DERAILED, 30 DAYS OF NIGHT och G.I. JOE: THE RISE OF COBRA, och han regidebuterade med den lilla australiska actionfilmen TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN. Hans andra film; I, FRANKENSTEN, är betydligt bättre - hela 65 miljoner dollar kastade den - och den blev en monumental flopp i USA, där den hittills dragit in knappa 19 miljoner. Det är inte konstigt. Vad som är konstigt är att den överhuvudtaget går upp på bio i Sverige. Det är trångt på biograferna här, massor av filmer sätts inte upp, en hel del visas inte i Malmö - så varför slösa bort dukar på den här filmen? I, FRANKENSTEIN är direkt plågsam att ta sig igenom, trots att den har en föredömlig speltid. Speltiden är det bästa med den här filmen.

Filmen bygger på en serietidning jag aldrig hört talas om. Tror jag. Kanske har jag sett den nämnas någonstans, men jag har aldrig bläddrat i den. Således kan jag inte uttala mig om hur pass nära serien den här filmen ligger.
Det börjar rätt bra. Det är sent 1700-tal och vi får se hur Victor Frankenstein misslyckas med att döda sin skapelse (Aaron Eckhart), hur monstret mördar den blivande fru Frankenstein, och hur monstret jagar Victor till Nordpolen, där den galne doktorn fryser ihjäl. Dessa scener är förstås hämtade ur Mary Shelleys bok, det är snyggt - men efter bara ett par minuter drar den egentliga storyn igång. Efter att ha tagit sig tillbaka till fastlandet attackeras nämligen Frankensteins monster av demoner från helvetet - och räddas av gargoyler, som visar sig vara änglar från himlen. Demonerna leds av demonprinsen Naberius (Bill Nighy), som är ute efter monstret - demonen vill åt dr Frankensteins hemlighet; hur man väcker liv i döda. Han har nämligen onda planer, den där Naberius.
Monstret förs till en gigantisk katedral och där bor drottning Leonore (Miranda Otto), som styr över änglarna/gargoylerna/väktarna på Jorden. Hon berättar historien om väktarnas och demonernas ständiga kamp, som pågått i tusentals år, och jag orkade inte lyssna på svamlet. Ett par av väktarna gillar inte monstret, som nu döpts till Adam, och sedan går det ett par hundra år och det är nutid och storstad. Adam har inte förändrats - bortsett från att han klippt sig. Plötsligt ser han ut som The Punisher.

Naberius och hans demoner jagar fortfarande Adam, hon hela tiden attackeras och fajtas. Naberius själv sitter i ett flott högkvarter där han har ett laboratorium, och där jobbar snygga forskaren Terra (Yvonne Strahovski) med att försöka återuppliva döda - och hon är hel ovetande om att hennes chef är en demonprins. Fast det blir hon ju varse när Adam dyker upp och hon måste hjälpa honom att rädda världen.
Eller hur det nu var.
I, FRANKENSTEIN är påkostad - och till stora delar helt osebar. Det känns som om manuset (av Beattie) är skrivet av en fjortonåring som kastat in allt han tycker är häftigt. Monster! Demoner! Martial arts! Yxor! Explosioner! Reklamen skriker ut att det här är en film av producenten till UNDERWORLD, och det säger väl det mesta. UNDERWORLD-filmerna är ju inget vidare, i alla fall inte den senaste; UNDERWORLD: AWAKENING, men de är verkligen att föredra framför Frankensteinfilmen. Uppenbarligen har man försökt göra något i samma stil, men det hela har gått överstyr. I vanlig ordning är det här en PG-13-film, vilket innebär att ingen blöder - när demonerna dödas, exploderar de i stora eldklot, medan dödade gargoyler skickas upp till himlen i vackra ljussken. Och eftersom folk slåss nästan hela tiden, exploderar folk hejvilt, innan även byggnader exploderar. Rollfigurerna presenteras knappt alls, de bara kastas in, de saknar karaktärsdrag, och Frankensteins monster är bara en bitter hårding. Då spelar det ingen roll att vissa scenografier är rätt tjusiga och imponerande. Varför ska jag bry mig om det här? Det är fullkomligt humorbefriat och oengagerande.
Fast ofrivillig humor finns här en hel del. Försök hålla er för skratt när Bill Nighy utbrister "I am a demon prince! Kneel before me!". Och demonmaskerna ser helt befängda ut; som något de köpt på Buttericks.

Hur i helvete hamnade bra folk som Aaron Eckhart och Bill Nighy i detta? Det undrar de nog även själva - medan de skrattar hela vägen till banken. Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR har förresten en liten roll.

Se om JAG, EN KVINNA istället.







(Biopremiär 28/2)

måndag 29 april 2013

Bio: Olympus Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra veckan var jag på så kallad smygläsning av Nöjesguiden, en tidning som numera känns som ett fanzine gjort av barn, för barn. OLYMPUS HAS FALLEN recenseras av en kille som på sin byline ser ut att vara 21, och som tilldelar filmen en dödskalle med motiveringen att den är ologisk, orealistisk och korkad.

Ja?

Vaffan hade han väntat sig? OLYMPUS HAS FALLEN, i regi av Antoine Fuqua (REPLACEMENT KILLERS, TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST), är den roligaste och mest underhållande actionfilm på bra länge; på flera månader, kanske flera år. Det här är toppraffel från början till slut, jag hade kul och skrattade och hejade på hjälten hela tiden. Snacka om tjoflöjtaction!

Filmer i vilka USA invaderas av ondsinta nationer är en fin genre. Den mest kända är väk RÖD GRYNING från 1984, där ryssen anfaller. 2012 kom en nyinspelning, släppt som RED DAWN direkt på DVD i Sverige, och i denna anfaller Nordkorea. 1986 kom det en TV-film, UNDER SIEGE, som släpptes på video i Sverige som TARGET U.S.A. - och som Kjell Alinge tjatade om och gav betyget Guld i sitt radioprpgram "Eldorado". Här är det islamistiska terrorister som slår till - och USA är förstås oförberett. Peter Strauss är FBI-chefen som försöker hitta och stoppa de illasinnade, och filmen är faktiskt inte så dum (varför har inte den släppts på DVD? Känns som en Studio S-film).
En som dock var beredd, var Chuck Norris. Förstås. Som bekant är det mycket möjligt att Joseph Zitos INVASION U.S.A. från 1985 är världens bästa film alla kategorier. Kubaner och ryssar anförda av Richard Lynch invaderar Florida - men där väntar Chucken, som tillsammans med sina alligatorer går omkring och säger "Time to die!" och skjuter allihop.
I år kommer det två stycken "Die Hard i Vita Huset". Senare i sommar har Roland Emmerichs WHITE HOUSE DOWN premiär. Jag har förstås bara sett trailern, men i filmen spelar Channing Tatum en polis som befinner sig i Vita Huset när tungt beväpnade fiender slår till. Jamie Foxx spelar USA:s president och Tatum verkar ha lånat Bruce Willis' blodiga linne. Emmerichs film verkar vara den sämre i denna explosiva duo.

I Antoine Fuquas film är Gerard Butler före detta elitsoldaten Mike Banning, numera en av presidentens (Aaron Echart) livvakter - och dessutom polare med the Top Guy och dennes lille son. OLYMPUS HAS FALLEN öppnar med en bilolycka där Banning lyckas rädda livet på presidenten men för att göra detta tvingas offra the First Lady (Ashley Judd, vars roll är minimal). Arton månader senare är Banning trött på det skrivbordsjobb han degraderats till. Han har även lite problem med sin flickvän (Radha Mitchell), som är läkare. För att liva upp situationen tänker de gå på bio.

Av detta biobesök blir det ingenting, efter en delegation från Sydkoreas regering anländer till Vita Huset - och de flesta i delegationen visar sig vara rejält onda nordkoreaner som, anförda av en le fan som heter Kang (Rick Yune), vill återförena Nord- och Sydkorea som en enda kommunistisk stat, samt se USA lida som Koreas folk gjort. Därför tänker de kapa samtliga amerikanska atomvapen och bomba landet tillbaka till Jura.
Jäkla osis för koreanerna att de missat en man i Vita Huset - Mike Banning (som bär skjorta och slips och inte linne). Koreanerna kidnappar presidenten och hans närmaste, och gömmer sig i en bunker från vilken de håller videokontakt med ställföreträdande presidenten; herr talman Trumbull (Morgan Freeman) och dennes stab, som bland andra innefattar CIA-chefen (Angela Bassett) och en vresig general (Robert Forster). Även Banning håller radiokontakt med sina landsmän - generalen tycker att Banning ska lämna, medan Trumbull beter sig tryggt och fadrligt och litar på Banning. Det gör han förstås rätt i - för trots att fienden lever jävel runt om i staden och demolerar Vita Huset, är Banning fullkomligt ostoppbar när han ensam massakrerar terroristerna. Han hinner till och med ringa sin flickvän och kolla läget.
OLYMPUS HAS FALLEN är en film från Millennium Films; dotterbolaget till Nu Image som producerar biofilm. Huvudbolaget Nu Image producerar billiga direkt på DVD-filmer (om de inte slutat med det), och den här filmen ser ut och känns som en av Nu Images actionfilmer från 1990-talet försedd med jättebudget och stora namn. Ja, det här är en typisk 80-talsfilm. Fast gjord idag. Den är bitvis osannolikt korkad och dum - vilket i det här fallet är en fördel. Det var längesedan vi fick ett rejält COMMANDO-slagsmål man mot man och kamp mot klockan - och en kontrollpanel som tar upp ett helt rum. Hemliga koder ska knappas in.

Filmen är hejdlöst patriotisk; den amerikanska flaggan figurerar ymnigt, både Trumbull och presidenten håller varsitt patriotiskt tal, de sista ord som yttras i filmen är "... The United State of America!", och jag fick lust att ställa mig i givakt och göra honnör och trumpeta "God bless America!". All denna patriotism och alla klyschiga tal är helfestliga - liksom stora delar av dialogen. Det är inte utan att jag undrar hur amerikaner ser på det här - om de också tycker att det är jönsigt, eller om de tar allt på allvar och håller med. (Å andra sidan är väl Sverige ett av världens minst patriotiska länder - och vår flagga ser mer ut att höra hemma på somriga kafferep än i tuffa actionfilmer)
Filmen är (tack och lov) "Rated R" - det är en rejält blodsölig film full av svärande hårdingar. Dessutom är actionscenerna inte helt sönderklippta. Man ser vad som sker. Och trots alla flygplan som kraschar i monument och helikoptrar som trillar ner i Vita Huset påverkas inte Mike Bannings hörsel. Det mesta omkring honom sprängs i luften. Men han var kanske hörselskadad sedan tidigare? Den där öronsnäckan är kanske en hörapparat.

Cole Hauser spelar en snäll livvakt som utbrister "Olympus has fallen!" när Vita Huset tas över, Dylan McDermott är en livvakt som visar sig vara förrädare, men vi får aldrig veta vilken film Banning och hans flickvän går och ser när biffen är klarad.

OLYMPUS HAS FALLEN är en film för medelålders grabbar som gillar när det smäller mycket medan manliga män gör manliga saker. Som att prata tufft i walkie-talkies.

A GOOD DAY TO DIE HARD var som bekant en rätt rutten film. Detta måste vara den riktiga DIE HARD 5! OLYMPUS HAS FALLEN är ungefär som TURINHÄSTEN - fast tvärtom.








(Biopremiär 3/5)

torsdag 12 januari 2012

Bio: The Rum Diary

Foton: Peter Mountain ©2010 GK Films, LLC. All Rights Reserved
Äntligen får vi se Johnny Depp i något ordentligt igen. Något han är engarerad i. De senaste åren har han ju mest antingen flamsat omkring och spelat över i PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, eller påtagligt ointresserad traskat igenom visset mög som THE TOURIST.
Johnny Depp var kompis med journalisten och författaren Hunter S Thompson. Jag vet inte riktigt när Depp lärde känna Thompson, men om inte tidigare så i samband med förberedelserna till FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS, som kom 1998. Jag var på presskonferensen i Cannes, under vilken Depp berättade att han och Thompson bland annat byggde en bomb en dag de träffades. En kul presskonferens, men själva filmen - FEAR AND LOATHING, alltså - tyckte jag inte alls om. Alldeles på uppskruvad och jobbig, men den är säkert fantastisk om man är dyngrak eller påtänd.
THE RUM DIARY fick grönt ljus för, ja, vad var det, tio år sedan? Men någon film har det inte blivit förrän nu och Thompson har hunnit dö under tiden, han satte tofflorna 2005. I en amerikansk nyutgåva av Thompsons roman har Johnny Depp skrivit förordet, vilket han avslutar med någonting i stil med "We finally did it", åsyftande filmatiseringen. Detta såg jag när jag bläddrade i boken i en bokhandel, och nej, jag har inte läst romanen.
Handlingen bygger på Hunter S Thompsons egna upplevelser som reporter i Puerto Rico under 1950-talet. Det är varmt, klibbigt och skitigt. Depp spelar journalisten Paul Kemp, som tagit anställning på en sunkig lokaltidning. Chefen där (Richard Jenkins) bär peruk och är en vresig J Jonah Jameson-typ, som helst inte vill betala för publicerade artiklar. Personalen är lika lynnig och bisarr, och Kemp blir snart kompis med fotografen Sala (Michael Rispoli) och då måste han på köpet umgås med den extremt sluskige och konstige kriminal- och religionsreporten Moburg (Giovanni Ribisi), som när han först dyker upp kallas svensk! Om han verkligen ska föreställa svensk har jag ingen aning om.
Paul Kemp gör sitt bästa för att tömma minibaren på sitt hotellrum, för att fortsätta krökandet på riktiga barer. Efter att han tvingats flytta hem till Sala krökas det ännu mer och Moburg släpar dit de mest besynnerliga, superstarka drycker och droger.
Under en nattlig cykelbåtstur träffar Kemp på det blonda kalaskexet Chenault (Amber Heard) vars pojkvän är den rike och mäktige Sanderson (Aaron Eckhart), som genast vill dra in Kemp i ett projekt. Han behöver en journalist som låter sig köpas och som gör något positivt om ett planerat fuskbygge på en ö i trakten. Sanderson är en tillgång som hjälper Kemp och hans kompisar ur flera knipor de hamnar i - de hamnar konstant i knipor eller klantar till det. Men Kemp känner ändå att hans moral inte tillåter att han beblandar sig mig folk som Sanderson. Och den där blondinen blir också ett problem.
THE RUM DIARY, som regisserats av Bruce Robinson som gjorde WITHNAIL OCH JAG, är en väldigt politisk film. Det är mycket politik här. De rika amerikaner som har slagit sig ner i Purto Rico och deras sätt att leva och åsikter sätts mot lokalbefolkningen, som ger intryck av att vara fattiga och hunsade. Och så har vi spelet på dagstidningen och arbetsvillkoren där.
Men framför allt är THE RUM DIARY en väldigt rolig film. Jag skrattade ofta; många situationer är extremt kul och rollfigurerna är härligt skruvade.
Jag ser att några svenska recensenter har fått för sig att filmen är fördomsfull och unken. Men det säger förstås mer om dessa recensenter än om filmen.
Jag tycker att THE RUM DIARY är en mycket bättre film än FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS. Johnny Depp är, som det brukar heta, i högform. Och Amber Heard är söt och har en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 13/1)

tisdag 19 april 2011

Bio: World Invasion: Battle Los Angeles

Foton copyright (c) UIP

Tänk, jag hade det på känn. Jag hade det på känn!

Att den här filmen skulle vara fullkomligt osebar, alltså.

Jag vet inte varför, men jag hade långt innan pressvisningen skapat mig en bild av hur WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES skulle vara, och kyss Karlsson om den inte verkligen är precis så. Nä, förresten, den är värre! Inte blev det bättre av att en kollega som redan sett filmen utomlands sa "Du kommer att tycka den är tradig!".

Jag gillar självklart Aaron Eckhart, han tillhör mina favoritskådespelare - men jag undrar vad fan han har i den här rullen att göra. Vad fick honom att tacka ja till rollen? Visst - en fet lönecheck, skulle jag tro. Men ändå!

Här spelar Echart sergeant Michael Nantz, en osedvan-
ligt plikt-
trogen och patriotisk marin-
kårs-
soldat. Alldeles i början av filmen regnar det meteorer över Los Angeles och andra städer. Jo min själ om det inte är rymdinvasion på gång!

Illasinnade rymdvarelser har anfallit Jorden, så nu blir det till att panga loss - så in i helvete, pågar och töser!

Nantz och en pluton ledd av löjtnant Elena Santos (Michelle Rodriguez) ska ta sig till en polisstation på fientlig mark, där de ska rädda ett gäng civilister.

Det är vad filmen går ut på. Skjuta, skjuta, skjuta - in och rädda folket - ut igen och skjuta, skjuta, skjuta.

Regissören Jonathan Liebesman (Kärleksman?!) har tidigare gjort den halvtaskiga skräckfilmen DARKNESS FALLS och THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag tyckte var överraskande bra. Men den här gången har han presterat en hemsk film. Han har valt att filma det hela med handhållen kamera. Det är ett förbannat viftande mest hela tiden. WORLD INVASION varar 116 långa minuter, och bortsett från en stund i mitten när hjältarna pratar med folket de räddat, så pangar och spränger man konstant. Konstant.

Här finns inte mycket dialog. Den dialog som existerar är mest av typen "He was the best damn Marine I've ever met!". Och så skjuter man lite till. Och lite till. Och ännu lite till. Eftersom filmen har åldersgränsen PG-13 i USA, är det hela ganska oblodigt, så det är inget underhållningsvärde modell RAMBO på slaktandet.

Rymdvarelserna får man knappt se alls. En sekund här, en sekund där, och får man se dem längre stunder, så är det i extrema närbilder, så att man fortfarande inte riktigt ser hur de ser ut. Liebesman hade lika gärna kunnat låta några killar rulla in sig i staniol och låtsas vara rymdvarelser, eftersom man ändå knappt hinner se på dem.

Ja, det här är en tradig film. Den är irriterande. Den är påfestande att titta på. Inga av de medverkande får någon närmare presentation. Varför ska jag bry mig om de här människorna?

WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES känns som en kombination av INDEPENDENCE DAY och DISTRICT 9, med manus av en journalist från GUNS & AMMO, och med en epileptiker som filmfotograf.

Argh!

Jag gissar att mockbusterbolaget The Asylums cash-in BATTLE OF LOS LANGELES med Nia Peeples, som snart släpps på DVD i Sverige, är mycket bättre...

 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)


tisdag 5 april 2011

Bio: Rabbit Hole

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Långfilmer baserade på teaterpjäser är ofta ett kapitel för sig. Ett kapitel man gärna vill vara utan. Det säger ju sig själv att det kan bli svårt att överföra en dialogdriven historia som oftast utspelar sig i ett rum, till en film på en och en halv-två timmar och en kamera som gärna vill röra på sig. I de allra flesta fall blir resultatet makalöst träigt och ofilmiskt. I synnerhet på bio - TV är bättre lämpat för sådant här.
Oscarnominerade RABBIT HOLE bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire. Detta är också den senaste filmen regisserad av John Cameron Mitchell - den tredje i raden sedan debuten, och den första sedan den ... udda, intressanta, rätt roliga och framför allt kontroversiella SHORTBUS, som kom 2006. Frågan är varför Mitchell valde att göra just den här filmen. Okej, en av orsakerna är att när Mitchell var fjorton dog hans lillebror. Men ändå.
Nicole Kidman och Aaron Eckhart är Becca och Howie, ett gift par vars lille son dödades när han blev påkörd av tonårskillen Jason (Miles Teller). Parets lyckliga tillvaro vänds upp och ner, och de tillbringar månad efter månad med sorgearbete.
Men så råkar Becca träffa på Jason, en ganska dyster ung man, och av diverse anledningar känner sig Becca dragen till honom och de börjar umgås. Kanske ser hon honom som en inkarnation av sin döda son? Eller av sig själv? Vad vet jag? Jason håller i alla fall på att rita ihop en serietidning - en väldigt pretentiös sak han döpt till Rabbit Hole. Han är väldigt inne på parallella världar och lånar ut en bok om detta till Becca.
Howie är allt annat än glad över att Becca umgås med Jason. Men å andra sidan har Howie börjat träffa en som heter Gaby (Sandra Oh) som de brukar träffa på terapimöten, de brukar prata och röka maja.
Tja, så mycket mer händer inte.
Det här är ett typiskt, "allvarligt" drama, och vad ska jag dra till med att kalla det - Bergman Light, kanske? Eftersom det hela bygger på en pjäs, pratas det mest hela tiden. Lite teatraliskt, så där. Och folk beter sig konstigt. I synnerhet Becca och Howie. Det är mycket explosiva vredesutbrott, eller långa scener där det gråts så att snoret sprutar.
Jag gillar Aaron Eckhart, och han är förstås väldigt bra även här. Ja, samtliga inbland-
ade skådisar är bra - förutom de jag nämnt, medverkar även Dianne Wiest, för att välja ett känt namn.
...Och ja, Nicole Kidman är bra. Men! Hon ser för jävlig ut! Något alldeles fruktansvärd. Hon har hinkvis med botox i nyllet och goja intryckt i läpparna. Inte nog med att hon ser riktigt otäck ut, hon ser för fan ut som en buktalardocka! Hu! Snart kan hon spela Pinocchio.
Och nej, jag kan väl inte påstå att jag rekommenderar RABBIT HOLE. Mig gav den absolut ingenting. Ingen underhållning för stunden, den manade inte till eftertanke, och den rörde mig inte till tårar. Jag kände inte igen mig i någon av rollfigurerna. Jag sympatiserade inte med någon. Den bara började och slutade 90 minuter senare. Detta var för mig fullkomligt poänglöst.
Det intressantaste med pressvisningen jag såg filmen på, var att den anlänt med dansk text - något jag märkte först efter flera minuter. Vi är ju vana vid dansk TV här nere på kontinenten.
Dessutom var filmen aningen felmaskad, så skådespelarna fick ibland finna sig i att få pannan avklippt.






(Biopremiär 8/4)