Serier och 1980-talets enorma framtidstro

Det var inte bättre förr.

Ibland fantiserar jag om att kunna resa tillbaka till Landskrona på 1970- och 1980-talen. Det vore roligt att återse byggnader som har rivits sedan dess, och besöka butiker och etablissemang som inte finns kvar. Titta in på Fynd-Shopen på Eriksgatan, Lorrys antikvariat på Storgatan, kolla in byggsatser och Big Jim på Lantz Cykel & Sport, hyra en film på Vlado Video eller Hvilans Video, se en film på Imperial eller Rio, dansa disco på Strandpaviljongen, och så vidare.

Men. Skulle jag bli fast på 70- eller 80-talet hade jag nog blivit vansinnig, i synnerhet vad gäller 70-talet. Det finns vissa saker jag saknar från dessa svunna årtionden, men jag upplevde dessa decennier ur ett barns- och en tonårings perspektiv. Jag fick bokstavligt talat det mesta serverat gratis, det var mycket jag slapp bry mig över. "Det var så härligt på den tiden, utan stress, datorer och mobiltelefoner," säger en del. Men om jag rest tillbaka i tiden hade jag nog ganska snart irriterat mig på en väldig massa saker, grejor som inte gick att sköta på ett smidigt sett, grejor som inte gick att göra alls, grejor som inte fanns. Det var mer än tekniska prylar som inte fanns - en hel del matvaror fanns inte i svenska butiker, vitlök och olivolja ansågs exotiskt och konstigt, restaurangutbudet var smalare, och så vidare. Jag minns bara det som var kul och trevligt.

Under 1980-talet gick jag från ung tonåring till ung vuxen, det var högstadiet, gymnasiet, studenten, jag började jobba på en reklambyrå, och 1989 debuterade jag som professionell manusförfattare till tecknade serier.

Det hände en hel del under 80-talet. Decenniet kändes som en motreaktion på det gråa och politiska 70-talet. Visst levde delar av 70-talet kvar, men det var mest hos äldre generationer som verkligen inte uppskattade det som skedde på 80-talet. 80-talet var, framför allt i populärkulturen, vulgärt och svulstigt, det var sexigt, dekadent, omoraliskt och fluffigt på ett tilltalande sätt. När jag var 18-20 år, sådär, var vardagen kanske lite halvtrist, men uteställena och nattklubbarna badade i neon, hårspray och färgglada drinkar.

Portar till en större värld öppnades under 80-talet. Hyrvideon hade först dykt upp alldeles i slutet av 70-talet, i december 1980 slog video igenom på bred front i och med SVT-programmet Studio S' avsnitt om det så kallade videovåldet, ett program som skulle verka avskräckande, men som i realiteten innebar att allt fler svenskar skaffade video. Plötsligt fanns ett stort filmutbud tillgängligt i Sverige, alla möjliga typer av filmer, filmer man aldrig hört talas om. Att det till en början mest handlade om B-filmer gjorde förstås inte saken sämre. Det var ett litet äventyr att gå in i en videobutik.

Samtidigt borta på Hvilans Video ...

Det var svårt att konsumera film - och även TV-serier - innan dess. Om man inte bodde i en storstad fanns det förstås inte så många biografer. När jag var liten fanns det hela fyra biografer i Landskrona (en femte slog igen redan 1960). I början av 80-talet fanns det tre, varav två snart lades ner. På dessa biografer kunde man kanske se en censurklippt film. På de två TV-kanalerna visades sällan nya filmer och ännu mer sällan filmer av blockbusterkaraktär. B-filmer visades inte alls. SVT köpte ytterst sällan in hela TV-serier från USA - de brukade välja ut 8-10, eller om man hade tur 13, avsnitt av första säsongens 24 eller så avsnitt. De avsnitt som ansågs opassande för en svensk publik visades inte. Således var det häftigt när videobutikerna i rask takt ploppade upp, och det var häftigt att det gavs ut ett flertal tidskrifter som handlade om film på bio och video.

En annan port till den stora världen var Pressbyrån - och framförallt vuxenserietidningarna som dök upp 1984. Nu närmar jag mig denna texts ämne: den enorma framtidstron - och serier.

Redan 1979 började man så smått att öppna en port till något större, porten ställdes på glänt. 1979 startade nämligen serieförlaget Semic tidningen Svenska Serier, en tidning som enbart innehöll material inskickat av svenska amatörer. Okej, en och annan proffstecknare figurerade också.

Svenska Serier fungerade som en vitamininjektion. Alla vi som var serieintresserade och gillade att rita serier satte oss ner för att skapa bidrag till tidningen. "Bra för en 12-åring" stod det i refuseringsbrevet jag fick. Men jag gav inte upp.

Läser man om de 22 nummer som kom ut innan Svenska Serier lades ner 1982, konstaterar man att det mesta som publicerades var mög. Bland allt mög debuterade ett flertal blivande seriestjärnor. Vad som dock är intressant är att många av de medverkande verkade vilja göra karriär som serieskapare. Inspirerade av till exempel Mort Walker försökte många sig på att göra humoristiska strippserier.

Det här med att göra karriär i seriebranschen var något serieförfattaren Claes Reimerthi och jag ibland pratade om. Claes, som gick bort för ett par år sedan, hade gjort karriär som författare till kommersiella serier, och det har jag också gjort. Att skriva seriemanus är mitt yrke. Claes klagade ibland på dagens unga serieskapare som inte verkar vilja göra karriär i branschen. De ger intryck av att vilja göra serier ett tag, för att sedan gå vidare och göra något annat. Att jobba med serier var inget val jag gjorde, det var det som föll sig mest naturligt.  

När Svenska Serier lades ner hände något. Något närmast magiskt. Då, plötsligt, exploderade seriefanzinemarknaden. En flodvåg av amatörserietidningar sköljde över Seriesverige - och det var Svenska Serier som öppnade kranen. 

I ett eller ett par nummer skrev Svenska Serier om amatörserietidningar och jag beställde ett nummer av den billigaste, Zetah nummer 4 (1980). Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla införde avigseriespalten, som avhandlade fanzines, och i Seriefrämjandets medlemsblad Tidskrift Om Tecknade Serier fanns det annonser för fanzines. Jag köpte mängder med fanzines och gav ut ett eget som hette SMOCK.

I och med att jag gav ut en egen tidning skrev jag till olika tecknare och bad om material - och läsarna skrev till mig. Jag upptäckte att det fanns fler som jag, unga killar (det var alltid killar) som inte bara älskade att rita, de älskade även serier och var genuint intresserade. Innan dess hade jag aldrig träffat någon som ville bli serietecknare, eller som kunde något om serier. 

Det hade getts ut seriefanzines i Sverige även under 70-talet, men jag var för ung då. Utgivningen under 70-talet kunde dock inte mäta sig med 80-talets. Det kom två fanzinevågor under 80-talet. Jag tillhörde den första, men jag var lite yngre än de flesta andra fanzineutgivare då. Under senare delen av 80-talet kom en andra våg, då var utgivarna lite yngre än jag - och många av de från den första vågen hade då antingen blivit proffs eller lagt av helt. Jag köpte fortfarande ett och annat fanzine under 80-talets senare hälft.

Det här omslaget av mig är väl inte jättebra.

Vad jag saknar idag är den enorma entusiasm som drev oss på 80-talet. Vi hade faktiskt en enorm framtidstro - när det gällde serier. Nu jävlar skulle vi visa folk! Vi skulle inte ge oss, vi skulle bli något i seriebranschen! Vi ägnade oss åt det häftigaste man kunde ägna sig åt. Nästan allt annat kändes tråkigt.

Vi drevs av en gör det själv-anda. Eftersom tidningsutbudet i butikerna var begränsat, och vissa typer av tidningar inte existerade, fick vi göra sådana tidningar själva. Visst, de flesta gjorde simpla humorserier, det mesta var kasst. En och annan gjorde skräck, ett fåtal var experimentella, några var inspirerade av undergroundserier, vad jag minns ägnade sig nästan ingen åt självbiografiska serier. Men, de serier som var bra, var ofta roligare och mer intressanta än de som publicerades i Semics tidningar. Samtidigt i Danmark försökte många amatörserietecknare sig på att göra serier i fransk-belgisk stil, något som var sällsynt i Sverige.

Något som är väldigt intressant är att det under 80-talet fanns en del regelrätta stjärnor bland de svenska amatörserietecknarna. Nya nummer av vissa tidningar var en stor händelse. Vi hade folk som bröderna Andreasson och Gunnar Krantz, alla ville ha teckningar av Nicolas Krizan i sina tidningar, signaturen ZWING, det vill säga Rolf Geschwind, medverkade i alla tidningar vare sig man ville eller ej, och Magnus Svenningsson i Simrishamn uppnådde kultstatus. Samtidigt som man såg fram emot nästa album av, tja, Will Eisner eller Bilal, såg man fram emot nästa nummer av Myziplyz, eller Banzai, eller Snapparn. Många fanzines var små skitiga, fotostatkopierade produkter, andra hade bättre tryck och papper, ett fåtal var i stort format och med proffstryck, till exempel SärArt, som nästan såg ut som en "riktig" tidning.

Det här var en rolig och extremt vital värld där alla drevs av kreativitet och en kärlek till serier. I och med att Bokmässan i Göteborg drog igång 1985 blev det plötsligt möjligt att träffa alla dessa amatörserietecknare på riktigt. Många av dem åkte till Bokmässan, som på den tiden; 80-talets sista år, var lite mer som en fyra dagars fest, till skillnad från dagens stramare mässa. Jag kan förstås minnas fel, jag var ung och entusiastisk då, och inte lika avtrubbad och cynisk som jag är idag. Men det var roligare på mässan då, som på den tiden även innehöll sektionen Comics - världsberömda serieskapare kom till Göteborg.

Jag har fortfarande kontakt med många av killarna från den här tiden, de vänner jag känt längst och fortfarande umgås med, några av mina bästa vänner, lärde jag känna tack vare denna fanzinevåg för 40 år sedan.

OBS att de här fyra numren inte fanns i butik samtidigt! Februarinumret 1982 var det första numret av Heavy Metal jag köpte.

1983 gick jag in på Pressbyrån på Eriksgatan för att köpa Schlager eller Ritz, eller skulle jag slå till på Heavy Metal? Heavy Metal var den enda tidning med serier för vuxna (men det var nog mest tonåringar som läste tidningen) som gick att köpa på Pressbyrån. Och i sanningens namn köpte jag sällan Ritz, de skrev för mycket om pop och synt. De tidningarna stod längst in, längst ner till vänster på hyllan på väggen direkt till höger. Den här gången stod det en ny tidningen intill Schlager, Ritz och Heavy Metal. Galago nummer 6/1983. Det här var egentligen ingen ny tidning, nummer ett hade kommit ut redan 1979, men detta var det första numret som fick distribution i Pressbyrån. En tidning med nya, svenska serier? Som såldes i riktiga butiker? Jag köpte tidningen och fascinerades.

Ett år senare dök ytterligare några serietidningar upp bredvid Schlager, Ritz, Heavy Metal och Galago: Epix, Pox och Pulserande Metal. Ytterligare en kran hade öppnats, ytterligare en våg rullade in över Sverige. Denna gång handlade det om vuxenserier - det vill säga serier för vuxna - från hela världen. Serier vi tidigare bara kunnat läsa om i Bild & Bubbla, eller som vi kanske köpt under en semesterresa till Frankrike. Det lär dock ha funnits en kiosk i Göteborg som sålde franska Métal Hurlant.

Pulserande Metal lades ner efter fyra nummer, om jag förstått det rätt var det på grund av andra skäl än dåliga försäljningssiffror. 1985 startade Semic en egen vuxenserietidning, Comet, som var alldeles utmärkt, men den lades ner efter tre nummer. Det uppstod ett bråk om en lika usel som kontroversiell Mystiska 2:an-serie i det tredje numret, men jag tror nog att den största anledningen till att Comet lades ner, var att det strikt kommersiella förlaget Semic hade överskattat intresset för vuxenserier. Comet sålde för dåligt.

Men Horst Schröder tuffade på med sitt lilla förlag och antalet titlar han gav ut blev allt fler. I sina ledare brukade Horst klaga på hur få som köpte hans tidningar, ändå gav han ut så mycket att jag efter några år inte hade råd att köpa allt.

Även i det här fallet hade vi en enorm framtidstro. De här nya tidningarna, de här serierna, de är grejen! Det här är den häftigaste kulturform man kan ägna sig åt. Det skrevs en hel del i svensk press om de nya serierna, till en början positivt (i stil med "Här är de nya, häftiga serierna"), senare negativt ("våld och porr i serieform", ungefär). En del av de som tillhört 80-talets första fanzinevåg hamnade på Horst förlag.

Plötsligt var det spännande att läsa serier, mer spännande än det varit tidigare. Jag tyckte inte om allt Horst gav ut, men det var något magiskt över Epix, Pox och de andra titlarna. De innehöll det bästa av det bästa, ibland varvat med, tja, kanske det sämsta. 

Samtidigt på Galago och Tago Förlag gav Roffe Classon och hans muntra vänner ut serier av Joakim Pirinen, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist med flera. Och inte nog med det, borta i USA hände det ju också saker. De stora, kommersiella förlagen Marvel och DC gav ut moderna superhjälteserier som riktade sig till en äldre publik, och ett oräkneligt antal små oberoende förlag ploppade upp likt svenska videobutiker och pizzerior. 1986 var ett stort år i USA:s seriehistoria. Då utkom "Watchmen", "Batman: The Dark Knight Returns", "Daredevil: Born Again", "Maus" med flera klassiska serier. Alla under ett och samma år. 

Jag är glad att jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den här tiden. Jag tror det kan vara svårt för yngre generationer att föreställa sig hur omtumlande den här tiden var. När serier betydde nästan allt. När vi i Sverige gick från att sedan flera decennier med få undantag enbart haft tillgång till mer eller mindre traditionella serier plötsligt kunde konsumera allt möjligt.

1989 hamnade även jag i branschen. Jag började skriva manus till Åsa-Nisse. Det var kanske inte den serie jag tänkte att jag skulle ägna mig åt när jag köpte Epix 1984 och satt hemma och försökte rita som Gotlib och Manara, men det var en fot in i branschen. Jag fick jobba med det jag hade drömt om sedan jag var barn på 70-talet.

Sedan blev det 90-tal och den framtid vi drömt om blev plötsligt dåtid. I början av 90-talet tvingades Horst lägga ner alla sina serietidningar. I Frankrike lades de flesta av de klassiska magasinen ner. Jag tröttnade på den amerikanska marknaden, som alltmer fokuserade på investeringsobjekt och märkliga stjärntecknare som hade den egenheten att de inte kunde rita. Botten gick ur den amerikanska marknaden. Jo, jag vet, det fanns massor av undantag. Här i Sverige sjönk tidningarnas upplagor radikalt, Semic lade ner några gamla trotjänare, 1997 köpte Egmont Semic. Jag ägnade mig mest åt film istället för serier.

En viss gör det själv-anda levde kvar under 90-talet, eftersom det fortfarande var en del grejor som faktiskt inte existerade i Sverige. Ett par gamla kompisar till mig från 80-talets första fanzinevåg startade albumförlaget Optimal Press. Jag själv var med om att starta upp Fantastisk Filmfestival, som då var den enda renodlade filmfestivalen av sitt slag i Norden. Jag minns 90-talet som ett förvirrat och spretigt årtionde - fast det kan bero på att jag var äldre på 90-talet och hade en hel del annat att tänka på.

Nej, det var inte bättre förr. Ofta var det jävligt tråkigt förr.

Men jag saknar den entusiasm vi hade förr. Vi trodde verkligen att vi ägnade oss åt framtidens stora konstform. Vi hade rätt i det att tecknade serier faktiskt är den främsta konstformen, men idag har serieläsning blivit ett specialintresse som vad gäller popularitet ligger bara ett par snäpp ovanför avantgardistisk poesi. Serieläsning och serietidningar är inte längre en del av vardagen. Det finns en massa svenska serietecknare idag, men det känns som om 80-talets genuina och alldeles enorma entusiasm saknas.

Idag har jag svårt att hitta nya grejor att bli entusiastisk över. Det är nog 25 år sedan jag snubblade över en ny grej att entusiasmeras över.

Nej, förresten. Där ljuger jag. Jag upptäckte en för mig ny grej under pandemin:

Japanska hårdrocksband med bara kvinnliga medlemmar.

Det är det som är grejen!

En gammal TV-film: Illdåd (1982)

Nu ska det handla om en gammal amerikansk TV-film. Jag har velat se om den här filmen i över 35 år.

Min syster och jag har skojat om ILLDÅD sedan den visades på svensk TV i början av 1980-talet. Riktigt vad den handlade om mindes vi inte, men det var en rysare i vilken en mördare maskerad med en strumpa över huvudet hummade på en melodi medan han smög på sina offer. Jag kom ihåg att skådisen om spelade polisen liknade Danny Kaye och jag hade för mig att rollfiguren även hette Kaye - och att det på slutet avslöjades att han hette Danny i förnamn.

Min syster och jag såg den här filmen hemma hos släkten i Sävedalen, och den främsta anledningen till att vi minns den, är för att efter att den var slut gick syrran på toaletten. Under tiden drog min morbror ett par strumpbyxor över huvudet och gömde sig i den mörka hallen utanför toaletten. När syrran kom ut igen, började min morbror att humma. Jävlar, vad syrran skrek!

Eftersom jag inte kom ihåg vad filmen hette, vem som regisserat eller vilka som var med, kunde jag inte ta reda på vad det här var för film. Men förra året satte jag mig ner och gick igenom TV-tablåerna för TV1 och TV2 varje sommarkväll under 80-talets första år, och till sist hittade jag den.

Det handlar om TV-filmen FANTASIES, även känd som THE STUDIO MURDERS, visad på amerikansk TV i januari 1982, och som TV1 visade klockan 22:15 den 30:e juli 1983 under titeln ILLDÅD. För regin stod William Wiard. Eftersom det nu visat sig att en omtänksam själ laddat upp filmen på YouTube, har jag sett om den efter 36 år.

Filmen inleds med att en osympatisk skådespelare tillsammans med en blond brutta tittar på den ohemult populära TV-serien "Middleton, USA", i vilken han medverkar. Han skickar hem tjejen, och då visar det sig att en skum typ ruvar i skuggorna i hans hem. Den maskerade inkräktaren slår ihjäl skådisen med ett baseballträ.

Därefter presenteras vi för TV-seriens skapare, Carla Webber (Suzanne Pleshette), som pratar inför ett gäng studenter, varav en är en traderöv som tycker att "Middleton, USA" är skräp. Jag kommer här på mig med att tycka att vår hjältinna är märkligt lik Siw Malmqvist. Samma leende, samma lite cigarrettspruckna röst, samma kroppsspråk och framtoning. Jag tänkte på Siwan under resten av filmen.

Och så är dags för polisen som ska lösa fallet att dyka upp. Han heter inte alls Kaye, utan Flynn - och en bit in i filmen tvingas han klämma ur sig att han heter Errol i förnamn. Jag hade för mig att detta avslöjades i sista scenen, men det var knappt halvvägs in. Flynn spelas av Barry Newman, och tja, han är med god vilja lite lik Danny Kaye.

Någon utanför bild spionerar på Carla och skådisarna i filmen, flera scener visas ur mördarens synvinkel medan han uppsluppet hummar på en melodi - hum-hum-hummm-hum-hum-hummm ... (Det ska tydligen vara "Pop Goes the Weasel", men det kunde jag inte höra.)

Ytterligare ett par skådisar i TV-serien mördas av mannen med en strumpa över huvudet, men chefen för produktionsbolaget som gör "Middleton, USA" (Robert Vaughn) tycker inte att det är hela världen, det är bara att ändra i manus.

Carla och Flynn blir kära i varandra. Så fint!

En av TV-seriens skådisar är otrevlig och skum. Mot slutet dyker han upp med en revolver och tänker mörda Carla, men han trillar och råkar skjuta ihjäl sig själv. Var det han som var mördaren? Var det så enkelt?

Nej, så enkelt var det inte. Flynn räknar ut att den otrevlige skådisen inte kan ha varit mördaren, så han kastar sig i bilen och kör hem till Carla. Carla bor vid stranden och brottas i vattenbrynet med en kille jag tror är Carlas dotters pojkvän. Det visar sig att han är så besatt av "Middleton, USA" att han blir förbannad på rollfigurerna på riktigt och vill döda dem. Flynn kastar sig i vattnet och arresterar mördaren.

Flynn och Carla står blöta på stranden om omfamnar varandra, och då hör vi en röst som hojtar "Cut! That's our movie!". Kameran ändrar vinkel och vi ser ett filmteam på stranden. Jasså, filmen vi just sett var alltså bara en film. Så dumt.

ILLDÅD var inte alls som jag mindes den. Jag kom ihåg den som en rätt spännande slasher, en thriller som tenderade skräckfilm. Men icke. Det här är ett väldigt snällt drama och ganska typiskt för TV-filmer från den här tiden. Det är slätstruket, kanske lite småtråkigt, men trevligt - om man gillar amerikanska TV-filmer från 1970- och 80-talen. Det finns trots allt många pärlor från den perioden. ILLDÅD tillhör inte pärlorna, handlingen är för dum, men det är lite kul att se bakom kulisserna-scener från skapandet av TV-såpor, med författarmöten och liknande. Flera av de medverkande var stjärnor i det tidiga 80-talets TV-såpor.

Det kommer nog att dröja ytterligare 36 år innan jag ser om den här filmen, men jag har sett mycket annan skit som är mycket värre än det här.    

Sam Jones Forever!

I slutet av 1980-talet hände något konstigt. Jag blev fan till Sam Jones. Sam vem? Samuel J Jones. Killen som var Blixt Gordon i De Laurentiis-filmen. Men det var inte därför jag började gilla Sam Jones, utan på grund av en rad andra små B-filmer killen medverkade i.
Främst var det actionfilmen UNDER THE GUN från 1988, med Vanessa Williams, John Russell och Nick Cassavetes. Jag har inte sett den på närmare tjugo år, men när den var ny såg jag den ett gäng gånger. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tyckte att Sam Jones som hjälten Mike Braxton var fräsig! Och filmen är regisserad av killen som gjorde den första DEATHSTALKER med Barbi Benton.
Sam Jones spelade ju även THE SPIRIT i den där TV-piloten som är mycket bättre än Frank Millers jevvla biofilm.
Här är trailern till UNDER THE GUN - åh, visst är det härligt med 80-talsaction...

Kanske den dummaste musikvideo som gjorts

1983 fick någon den mindre smarta idén att göra en musikvideo till Lalo Schifrins coola ledmotiv till SUDDEN IMPACT. Resultatet blev osannolikt fånigt.
Detta är alltså på riktigt. På fullt allvar. Det är lätt att tro att det är ett skämt, en sketch, men icke!

DVD: Studio S & videovåldet

STUDIO S & VIDEOVÅLDET (Studio S Entertainment)
 

Bättre sent än aldrig, sa luxemburgaren när han besökte Belgien. Här är så till slut min recension av DVD-boxen om Studio S och video-
våldsdebatten 1980, en box som jag ju uppmärk-
samma-
de långt innan den släpptes.
    

Nå, vad ska jag skriva om det mytomspunna debattprogrammet från den andra december 1980 som jag inte redan skrivit? För det känns ju onekligen som om jag har skrivit spaltmil om det, eller figurerat och pratat om det i olika sammanhang. Senast uttalade jag mig i Martin Kristensons utomordentliga artikel om skräcksommaren 1972, och som kan läsas HÄR.
    

Jag fick inte se programmet när det sändes. Rättare sagt: jag visste inte om att det sändes. Men jag kommer ihåg frukosten morgonen efter. Mina föräldrar såg väldigt allvarliga ut, spände ögonen i mig och sa att om någon frågar om jag vill följa med hem och se på “Motorsågsmannen” så får jag absolut inte följa med! Senare utökades varningen: om jag blev tillfrågad om att följa med hem och titta på video, fick jag inte följa med. Det fanns som bekant inget annat än ultravåld att hyra 1980-81. Jag minns att jag kontrade med att mina föräldrar berättat att de sett SOLDIER BLUE tio år tidigare och att publiken svimmat när de konfronterades med blodigheterna (denna beskrivning hade fått mig att utse SOLDIER BLUE till världens häftigaste film på 70-talet), men de sa att den filmen är rena barnfilmen mot vad som visats på TV kvällen innan. Sanningen är snarare att de stackars skräckfilmer som avhandlats är barnfilmer jämförda med massakern som avslutar SOLDIER BLUE.
    

De närmaste dagarna diskuterades Studio S livligt i skolan. “Alla” hade sett programmet och berättade om de häftigaste klippen. Så här trettio år senare konstaterar jag att de flesta bara hittade på scener ur lika påhittade filmer, eftersom inte de heller sett programmet. Vi hade en lärarkandidat i klassen just då och hon skulle ha ett allvarligt samtal med oss om videovåldet. Det enda det samtalet ledde till var att jag började rita filmaffischer till påhittade, superblodiga skräckfilmer, jag ritade serier som var så som jag trodde att filmerna var, och jag besökte videobutiker för att storögt stirra på tuffa videoomslag och trailers.
    

Och visst följde jag med folk hem och kollade på video. Första gången vi skulle hyra film valde jag. Det blev spaghettiwesternrullen DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) med Hill & Spencer. Inte fan var den blodig. Tvärtom tyckte vi alla att den var tråkig, så nästa gång hyrde vi ELDDOPET med Stacy Keach. Den gillade vi.

1997 fick vi idén att visa Studio S-programmet på Fantastisk Filmfestival, samt alla filmer som ingick i sin helhet och på stor duk. Och det gjorde vi. Det var lite trixigt att få fram allt. I synnerhet själva TV-programmet. Men till slut försåg SVT oss med en VHS-kassett, som dock hade extremt dålig bild under de två första minuterna och som saknade ett par av slutminuterna. Men vi visade programmet i detta skick - till publikens stora förtjusning. Och jag fick äntligen se det från början till slut; under de sjutton år som gått hade jag bara sett utdrag ur det.
    

På trettioårsdagen förra året släppte Studio S Entertainment - ett bolag som självklart fått sitt namn från programmet - en DVD-box med hela TV-programmet, en del bonusmaterial, samt sex av de filmer det visades klipp ur.
    

Jag säger samma sak jag sagt sedan 1997: Det är en stor jävla skandal att det här programmet fick sändas överhuvudtaget! Studio S om videovåldet är ett program långt farligare än de filmer och den kultur det vill varna för, och det som är mest skrämmande är att till skillnad från alla dessa stackars mer eller mindre harmlösa skräckfilmer, gav Studio S effekt - å det grövsta. Folk trodde ju verkligen på det de fick höra i programmet!
    

Där stod då Göran Elwin, iförd skyddsskägg, och inledde med att säga till tittarna att om de vet med sig att de inte klarar av att se på våld, ska de inte se på klippen - men gärna följa debatten. Hallå? Men om man inte sett det som diskuteras, vad har man för utbyte av en debatt? Och hur ska man kunna diskutera filmer om ingen medverkande har sett mer än några korta klipp?
    

I panelen sitter den “folkkäre” centerpartisten Per Olof Sundman, som enligt uppgift senare avslöjades som nazist, och folkpartisten Jan-Erik Wikström, då utbildningsminister och chef för Statens Biografbyrå, och försedd med en röst som låter som om han inhalerat helium. Runt dessa två sitter ett gäng väldigt upprörda föräldrar som hävdar att de inte kände till någonting av det här, de visste inte att sådana här filmer existerar, de hade inte sett något förrän de kom till studion, och självklart har de inte sett mer än de klipp som redaktionen valt att visa.
    

En av debattörerna är en obducent vid namn Sven-Olov, som tycker att han ska kunna ta med sig sina barn till sitt jobb, den sjuke jäveln. En kärring med stora glasögon utmärker sig mest och skriker ofta “försssccchhhkräckligt!” - och om ryktet stämmer växte hennes son upp till skräckfilmssamlare. En grå kvinna vill införa en tillfällig lag här och nu. En afrikansk kvinna är så upprörd att hon knappt säger någonting. Den ende som faktiskt säger något så när sansade saker är Wikström. Han är chockerad men vill inte ta till Stalinmetoder.
    

Vad som saknas helt i programmet är filmhistoriker, filmkritiker och folk som faktiskt gillar skräck och action. Tosingarna i panelen får alltså sitta och raljera oemotsagda i en hel timme.
    

Emellanåt visas filmade inslag. Cheferna för några videobolag intervjuas. Esseltebasen är mer än lovligt förvirrad och kallar SOUND OF MUSIC för SOUND OF VISION. Peter “Private” Backman från VTC säger att de själva klipper i sina filmer. En av de två männen som representerar HemVideo försöker beskriva handlingen i DÖDENS MANNEKÄNGER på ett ganska festligt sätt. “Man kan säga att den handlar om en man som är sjuk.” Jag hörde att en av dessa två män senare försvann spårlöst - ligger det någon sanning i detta rykte?
    

När en massa mellanstadieelever intervjuas om sina videotittarvanor och beskriver filmerna, är det oerhört uppenbart att det är fejk, eftersom de beskriver saker som inte finns med i filmerna. Men det upptäckte ju ingen, eftersom ingen sett filmerna. Faktum är att när jag veckorna efter att programmet sänts läste tidningsartiklar om videovåldet, trodde jag att det handlade om filmer som saknade handling. Att de bara bestod av 90 minuter tortyr och slakt. Och så uppfattade nog många vuxna dem.
    

Som sagt: att det här programmet fick visas är en skandal. Visst skrattar man åt dumheterna när man ser programmet, men egentligen är det här ett jävligt allvarligt övegrepp på svenska folket.
    

Okej, vad hittar vi då för bonusmaterial på den här boxens första skiva? Först och främst ett inslag som kallas STUDIO S-BLUFFEN. Det är ett reportage ur FILMKRÖNIKAN med Film-Sara från 2002, tror jag det var, i vilket två av de barn som intervjuades 1980 medverkar. De nu vuxna skolkamraterna berättar att de inte alls hade sett några filmer och hade sömnproblem på grund av dem. Det var Studio S’ redaktion som gett dem repliker att säga och regisserat intervjuerna. En kille hade blivit bortklippt eftersom han sagt att det var skithäftigt när blodet sprutade.
   

Därefter följer ett tio minuter långt inslag från Fantastisk Filmfestival 2010, dit mina gamla polare Marc Morris och Jake West åkt för att visa sin nya dokumentär om videovåldsdebatten i England. Dessa två intervjuas kort, vi får se snuttar ur en paneldebatt, och även Studio S Entertainments head honcho SEO (kanske mest känd som skapare av serien Regi Sören) uttalar sig. Detta inslag är dock alldeles för kort och det känns som om de intressantaste bitarna klippts bort, eller så glömde man prata om dem.
    

Vidare följer trailers till 25 filmer som fällts i svensk domstol. Flera av de här filmerna hade jag ingen aning om att de hamnat i rätten. Alan Birkinshaws engelska KILLER’S MOON från 1978, till exempel. Öh? Det finns väl ingen som kommer ihåg den? Vad hade den hos rätten att göra? Likaså Jim O’Connollys ONDSKANS TORN (TOWER OF EVIL) från 1972, engelsk även den. Och herregud, min favorit BLOOD FOR DRACULA?! Hur bär man sig åt för att fälla denna vackra, poetiska och roliga film? (BLOOD FOR DRACULA kallas förresten genomgående för LOVE FOR DRACULA)
    

Jag konstaterar även att många av de åtalade filmerna inte ens var inspelade när Studio S sändes!
    

Slutligen hittar vi en hel del utförligt textmaterial. Man redogör i detalj för debatten dag för dag, här finns lite fakta om filmerna som förekom i programmet, och här finns en topplista över de filmer som fällts flest gånger. Här hittar vi bland annat ytterligare en engelsk film; THE LIFETAKER från 1975, som jag aldrig hört talas om, den spanska A CANDLE FOR THE DEVIL från 1973 (märkligt val) och den festliga, engelska skräckkomedin HORROR HOSPITAL från 1973.
    

Ska jag komma med en invändning, så hade jag föredragit dessa texter tryckta i en medföljande publikation. Det är inte särskilt bekvämt att läsa dem på en TV- eller datorskärm. Men det är förstås en kostnadsfråga.
    

Så kommer vi då fram till de medföljande långfilmerna, och det första jag utbrister är: Varför är inte alla med? Var är A TASTE OF HELL? Det är den mest obskyra av titlarna och därför den mest intressanta. Visst kan man köpa den separat, men ändå. Låt mig gå igenom och betygsätta filmerna enligt ordningen på omslagets baksida:


MOTORSÅGSMASSAKERN (1974)

Jag skulle tro att MOTORSÅGS-
MASSAKERN är den första film jag recenserat i en tryckt publikation. I sista numret av mitt seriefanzine SMOCK som kom ut i slutet av 80-talet, ägnade jag ett uppslag åt att recensera skräckfilmer. När sedan Atlantic släppte filmen lagligt på VHS, med en knapp minut bortklippt, recenserade jag filmen i dagstidningen NST. Jag gav Tobe Hoopers verk en femma i betyg och jag minns hur en del undrade hur jag vågade göra något sådant.
    

MOTORSÅGSMASSAKERN är fortfarande en av de bästa skräckfilmer som gjorts och egentligen den enda film Hooper gjort som verkligen är riktigt bra. Marcus Nispels nyinspelning var överraskande bra och betydligt blodigare, men få filmer kan slå originalet när det gäller intensiv, påträngande skräck - med stänk av svart humor.
    

Filmen upptar två skivor i den här boxen - det är nämligen Atlantics gamla tvådisc-utgåva man stoppat med, vilket innebär fyra timmar extramaterial, däribland flera dokumentärer. Men jag tycker gott att den andra discen kunde utgått till förmån för A TASTE OF HELL.

VERKTYGSMÖRDAREN (1978)

Den här filmen är egentligen omtyckt av få. Cameron Mitchells upptåg som mordisk fastighetsskötare är egentligen alldeles för grå och tråkig. Samtidigt är jag lite svag för den här. Dess brist på stil och nästan TV-mässiga foto ger filmen en ruffig och rätt obehaglig stämning. Jag gillar flera av de medverkande och det är ju en höjdare när Mitchell sjunger “Sometimes I feel like a motherless child”. Legenden Gary Graver - frid över hans minne - stod för filmfotot.

THE BOOGEYMAN (1980)

Den här gick upp på bio efter att den hängts ut i Studio S. Jag kommer ihåg bioannonsen: “Nu kan du se den på bio!” Dock hade man klippt bort halva filmen i bioversionen.
    

Jag är kluven till den här. Den version jag skaffade på 80-talet var så väldigt ful, att jag aldrig riktigt uppskattade den. PÅ 90-talet släppte Charles Aperias House of Horror en Director’s Cut i letterbox och bra bild (plus en märklig inledningsscen som såg ut att vara nyinspelad, men om så var fallet vet jag inte). Plötsligt såg jag filmen med andra ögon.
    

Ulli Lommels film är ett väldigt uppenbart försök att rida på HALLOWEENS framgångar, med liknande öppningsscener och snarlik musik. Samtidigt märks det att Lommel är en gammal arthouseregissör. Resultatet av denna kombination är en rätt unik mix.

   



DÖDENS MANNEKÄNGER (1979)

Studio S visade slutscenen ur den här. David Schmoellers variant på det ondskefulla vaxkabinettet är en av Charles Bands första produktioner. Chuck Connors har huvudrollen som en man “som man kan säga är sjuk”, som snidar levande dockor. Några ungdomar på utfärd hamnar i Connors avkrok och då dyker dockorna upp och mördar och har sig.
    

DÖDENS MANNEKÄNGER är en väldigt trivsam liten film. Det är nästan lite familjefilm över det hela. Det är otroligt svårt att förstå att filmen chockade moralistena så hårt som den gjorde.
 

...Men var är mannekängerna? undrar kanske någon. Jo, den svenska titeln är ju lite skum. Det engelska ordet för skyltdocka är "mannequin". Mannekäng i dess svenska betydelse heter ju "model". Men den här filmens originaltitel är TOURIST TRAP. Så varifrån kom mannekängerna? Det handlar ju inte om en felöversättning, à la BLODSUGANDE GATAN (det vill säga BLOODSUCKING FREAKS).

EATEN ALIVE (1977)

Tobe Hoopers första film efter MOTORSÅGS-
MASSAKERN. Den är väl halvkul. Neville Brand är fantastisk som innehavare av ett fallfärdigt hotell i Louisianas träskmarker. Här har han en glupsk krokodil som gärna äter upp de gäster Brand tar kål på med sin lie.
    

EATEN ALIVE - som inte ska blandas ihop med kannibalfilmen med samma namn (OMÄNSKLIG FASA, alltså) - påminner lite grann om EC Comics gamla serier från 50-talet, både till utseende och innehåll. Det är southern gothic och svart humor. Robert Englund har en tidig roll, Marilyn Burns från motorsågsfilmen är med, och Mel Ferrer får en lie genom halsen - en scen som visades i Studio S.
Det här är Atlantics gamla utgåva och jag kan ha fel eftersom jag inte kunnat jämföra med något, men nog ser det här ut som om de tagit en master i fullscreen och beskurit det upp- och nertill för att bygga om den till 16X9. Bilderna ser kapade ut, bilkompositionerna är lite konstiga.

TERROR (1978)

Norman J Warrens engelska skräckfilm TERROR är väl lika obskyr som A TASTE OF HELL och jag tycker inte att den är något vidare. Warren har tydligen försökt göra något i stil med SUSPIRIA och en gammal häxa köttar loss på ett slott. Ett par kända ansikten skymtar förbi, däribland Peter “Chewbaccca” Mayhew.
 

Manusförfattaren David McGilliwray jobbade annars mest med Pete Walker och skrev bland annat klassikern SMAK PÅ MÄNNISKOKÖTT, det vill säga FRIGHTMARE, som är en av de 25 fällda filmerna. Jag föreslog SEO att han skulle ge ut den, men han sa att han inte tycker den är bra. Men den är bättre än TERROR.

Ett kärt återseende #4

SPÖKSKEPPET (Death Ship, 1980)

Jag försöker komma på när det var jag såg den här filmen.

När jag gick de sista åren på mellanstadiet och de första på högstadiet, cyklade vi ibland hem till en kompis som hade video. Ibland när vi hade håltimme, men oftast efter skoltid. Det här var 1980, 81 eller 82, och video var fortfarande rätt sällsynt - lustigt nog fanns maskinerna främst hemma hos lågavlönade familjer, eller hos såkallade nyrika, medan de lyste med sin frånvaro till exempel hos övre medelklassen, som jag tillhörde. Dessutom hade Studio S skrämt slag på våra föräldrar, så de vägrade köpa våldsmaskiner under nästan ett helt decennium.

Men det gick alltså utmärkt att se på film hemma hos andra. Ofta hos pågar vi aldrig annars umgicks med. I synnerhet en påg blev plötsligt jättepoppis när han blev med video.

Av någon anledning hyrde vi alltid filmerna i videobutiken som låg i köpcentrat Infarten. Jag kommer fortfarande ihåg hur butiken, som snart varit borta i trettio år, såg ut - och att de hade en frän standee för BLÅST PÅ 20 MILJONER med Roger Moore i nästan naturlig storlek.

I den här butiken fanns den kanadensiska skräckfilmen SPÖKSKEPPET.

Åtminstone tror jag det.

Men det är mycket möjligt att jag har helt fel. Den här filmen är nämligen från 1980, då den även biovisades i Sverige. Fanns den redan ute på video 1981? Och eftersom vi var rätt fega på den tiden, hyrde vi den verkligen?

Jag har märkliga minnen av att vi såg på filmen och tyckte det var skitäckligt när de öppnade ett lastrum fullt med lik. Men jag kan ju ha hyrt den själv några år senare när jag tuffat till mig.

Dock kommer jag ihåg videoomslaget - jag tyckte det var fantastiskt lockande. Fören på ett fartyg ... som såg ut som en gapande dödskalle. Oj. Det kunde ju bara vara bra.

Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte när jag såg SPÖKSKEPPET på 80-talet. Däremot har den idag ganska dåligt rykte; den anses vara en osedvanligt lam och dum film. Därför kändes det spännande nu när jag såg om den.

Kanadensiske regissören Alvin Rakoff jobbade mest för TV och SPÖKSKEPPET är en av hans få bioproduktioner. En av manusförfattarna är gamle goe Jack Hill; mannen bakom COFFEE, FOXY BROWN och flera andra.

När filmen börjar infinner sig genast en väldigt trevlig känsla. Javisst, det är den där känslan av att se en trettio år gammal biopruktion med kända namn i rolllistan. Jag utgår från att ni vet vilken känsla jag menar. Varm, aningen murrigt filmfoto på 35mm. Musik som framförs av full orkester. Robusta skådespelare. Riktig film, helt enkelt.

Ett kryssningsfartyg, på vilket George Kennedy är kapten, råkar ut för en kollision till havs. Fartyget går under och några överlevande klamrar sig fast fick en flotte. Förutom Kennedy, är det Richard Crenna, Nick Mancuso, Saul Rubinek samt några fruar och barn.

Plötsligt uppenbarar sig ett fartyg ur dimmorna framför dem. Ett stort, kusligt skepp. De skeppsbrutna lyckas ta sig ombord, något som var svårt, eftersom George Kennedy skadade sig i olyckan. 

Fartyget verkar dock vara övergivet. Märkligt. Motorerna är ju igång, och ibland spelas det gamla stenkakor inne i en hytt.

Hade våra hjältar läst på videoomslaget och sett titeln SPÖKSKEPPET hade de genast insett att de befinner sig på ett spökskepp. Och det är inte vilket spökskepp som helst: det är är ett nazistiskt spökskepp! Fartyget användes av allt att döma som något slags tortyrskepp eller flytande fångläger under andra världskriget.

Båtskrället beter sig lite som det själv vill. Kranar och grejor kör igång av sig själva och lyckas döda några av hjältarna.

George Kennedy ligger och sjåpar sig då han hör en röst som ger honom ordrar på tyska. Kennedy blir besatt - och förvandlas till den tyske kaptenen.

En kvinna tycker att det är en bra idé att ta en dusch, men när hon gör det kommer det blod ur duschen. Hon skriker och kan inte komma ut. Kapten Kennedy stövlar in i duschen och släpar ut henne. Sedan kastar han henne i havet så att hon dör.

En liten kille blir hela tiden kissnödig.

I ett rum börjar en 16mm-projektor att visa filmer av sig själv.

I ett annat rum hittar Richard Crenna en massa naziregalia, och i maskinrummet finns en massa lik spetsade på diverse attiraljer. I ett frysrum hänger en massa lik. Judar, antar jag. Lite positivt är att en kvinna hittar en burk med polkagriskarameller hon genast äter av. Men inte var de bra för henne, nej hon blir genast dödligt sjuk.

Kennedy börjar jaga de sista överlevande, vilka är Crenna och hans familj. Jo, de klarar sig allihop, eftersom det nog inte gick så bra att låta den kissande pojken dödas i en mainstreamskräckis från 1980.

Crenna hittar en gummibåt som de flyr i, medan Kennedy trillar ner i maskinrummet och slits i bitar av maskinerna.

Men i en epilog vaknar spökskeppet till liv igen och sätter efter ett nytt fartyg, lämpligt som offer.

Är SPÖKSKEPPET så lam som det påstås?

Jodå. Det är ju ingen nagelbitare, precis. Och dum är den allt. Men grejen är ju att vi ser så mycket bedrövlig dynga i skräckväg nuförtiden. DEVIL. TERROR PÅ ELM STREET-remaken. Därför älskar jag att riktigt gosa till det med filmer som den här. Jag gillade någonstans SPÖKSKEPPET. Den har något pålitligt över sig. Och så har den både Richard Crenna och George Kennedy.

Jag måste säga att jag blev förvånad över en härlig nakenscen och ett par, fåtaliga scener med rätt mycket blod, för i övrig är detta en rätt tam och familjevänlig film - i synnerhet som det medverkar barn i handlingen.

Jag vill inte påstå att jag rekommenderar SPÖKSKEPPET, men den är inte alltför smärtsam att ta sig igenom.

När den gick på bio i Sverige hade biografbyrån klippt bort en knapp minut med en stackare som fastnat i ett fångstnät.

Såhär fungerar modern hemunderhållning

1981... Det var tider det. Även om laserdisc var sällsynt här i Sverige.