Netflix: Det kusliga huset

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, minsann. Denna gång på en  österrikisk film från förra året. En österrikisk spökfilm för barn, till och med. Jag har nog aldrig tidigare sett en österrikisk spökfilm.

DET KUSLIGA HUSET, i regi av Daniel "Geronimo" Prochaska, bygger på en bok från 2012 av Martina Wildner. Det här är en ganska så traditionell historia, kanske aningen gammaldags, med välbekanta ingredienser. Det är lite Enid Blyton i spökform över anrättningen.

En liten tysk familj flyttar till en by i Österrike, eftersom modern; Sabine (Julia Koschitz), fått ett nytt jobb där - i en grotta. Äldste sonen Hendrik (Leon Orlandianyi), som är sexton, är allt annat än positivt inställd till flytten. Vad hans unge lillebror Eddi (Benno Rosskopf) tycker framgår inte riktigt. Fadern är död, så honom har de inte med sig.

De flyttar in i en stor villa, som är betydligt risigare än Sabine räknat med. Därinne är det mörkt och muggigt. Inte nog med det, kåken verkar vara hemsökt. Två pojkar har mördats där. Eddi blir då och då besatt och pratar slovenska och går i sömnen och skriver märkligheter på en vägg och har sig.

Hendrik är sur och tvär och vresig, och vill inte vara i den lilla hålan i alperna, men så får han nya vänner. Först den lille fånige killen Fritz (Lars Bitterlich), som har 70-talsfrisyr och pratar med konstig accent, eftersom han tror att det är lättare för Hendrik att förstå honom om han pratar "högtyska" än med österrikisk dialekt.

... Och så träffar han den jämngamla Ida (Marii Weichsler). Uppstår ung kärlek? Ja, ung kärlek uppstår.

Hendrik, Ida och Fritz kommer fram till att de döda pojkarnas mördare fortfarande går fri, och de ska ta reda på vem eller vilka det är. Kan det vara den vi tittare tror det är redan från början? Ja, det kan det.

Ung & kär.

DET KUSLIGA HUSET känns lite grann som de tyska äventyrsfilmer för barn jag sett på BUFF; barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. En hyfsat gedigen barnfilm av ett slag som numera sällan görs i Sverige. Det är en rätt trevlig film tycker jag som vuxen, vore jag tio år hade jag nog tyckt att den är jättebra. Och jag tittar hellre på en film som den här, än många av de nya skräckfilmer som görs för en vuxen publik.

Spökscenerna är få, men de är överraskande otäcka för att vara i en film riktad till en så här pass ung publik. Men det är ju bara bra. Skräm skiten är ungarna! Få dem att hoppa och skrika!

Stort plus i kanten för att lederhosen utgör en viktig del av upplösningen!

 

 

(Netflixpremiär 14/5)

Bio: Amour fou

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland leker livet. Man har det bra. Man lagar middag med sin kära. Man dricker ett gott vin till middagen. Man småpratar och har det mysigt.
Så kan man ju inte ha det. Inte alltid. Får man nog av all trevlighet, all kärlek, all god mat, alla skratt - då finns det botemedel. Till exempel kan man stega iväg till närmaste alternativbiograf och se AMOUR FOU, den franska titeln till trots ett tyskt-luxemburgskt-österrikiskt drama av Jessica Hausner, som gjorde MIRAKLET I LOURDES.
IMDb klassificerar AMOUR FOU som "comedy, drama". Det enda som kan klassas som komedi; som var roligt, var att göteborgsprofilen som satt snett framför mig på pressvisningen snarkade ljudligt under halva filmen.
Hausners nya film är nämligen en av de tråkigaste filmer jag sett. Den är så tråkig att jag flera gånger övervägde att lämna visningen - men om jag hade gjort det, hade jag kanske missat något exceptionellt tråkigt. Eller något roligt.
Jag läser att AMOUR FOU bygger på poeten Heinrich von Kleists liv. Det tog en farlig tid innan jag förstod vilka rollfigurerna var, och först mot slutet uppfattade jag deras namn. Det är 1811, platsen är Berlin, och traderöven Heinrich (Christian Friedel) har förälskat sig i sin kusin - han är så kär i henne att han vill dö när han är som lyckligast: han vill att de ska begå gemensamt självmord. Han ska skjuta henne och därefter skjuta sig själv. Fast kusinen vill inte veta av honom, hon far istället iväg till Paris, där hon gifter sig med en fransos.

Då faller Heinrich istället för Henriette (Birte Schoeink), som är den här filmens egentliga huvudperson. Hon är gift sedan tolv år och har en dotter. De tycker om att spela och sjunga för sina gäster. Men när Henriette en dag trillar ihop, kommer de lokala läkarna fram till att hon har en svulst stor som ett äpple i kroppen och att hon troligen är döende. Åderlåtning och frisk luft är vad som behövs.
Heinrich envisas med att uppvakta Henriette - och föreslår gemensamt självmord. Sicken en.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror jag börjar med slutet - för när filmen går mot sitt slut begåvas vi med en långsam kameraåkning mot två av de medverkande. Det är filmens enda åkning. Resten av AMOUR FOU består av statiska tagningar. Folk är uppställda. De står rätt upp och ner. Ibland sitter de ner. Det händer att de ligger. Ibland till och med rör de på sig.
Större delen av filmen utspelar sig inomhus. Det möjligt att miljöerna är autentiska, men filmfotot är så pass kallt och sterilt att det ser ut som om rollfigurerna befinner sig på en teaterscen - eller ett museum. De medverkande ser mest utklädda ut. Jag får aldrig intryck av att det verkligen är 1811. Av någon anledning är bildkompositionerna ibland lite skeva eller allmänt märkliga. Kanske är det tänkt att vara symboliskt. Kanske är det bara ren och skär klantighet.

Det teatrala förstärks av dialogen. Folk fäller långa, tråkiga repliker. De står rätt upp och ner - eller sitter - när de levererar replikerna utan större inlevelse. Henriette har ett något större känsloregister än de övriga, vilka mest står och ser nollställda ut. Det är omöjligt att avgöra om de är bra skådespelare eller ej. Det finns inga riktiga människor i den här filmen, det skulle lika gärna kunna vara en dockfilm.
Alldeles för ofta serveras långascener i vilka kvinnor framträder i salongen och sjunger sånger. Vi får höra sångerna i sin helhet. Vid ett tillfälle dansas det. Självklart filmat ur en och samma, något skeva vinkel.
Mot slutet blir handlingen lite intressantare och det börjar äntligen hända lite saker - men då är det för sent. Och det hindrar inte AMOUR FOU från att vara en mördande tråkig film.
Filmen tävlade i sektionen Un certain regard i Cannes. Det är inte alltid en rekommendation.

(Biopremiär 11/9)

-->

Bio: Källaren

Foton copyright (c) TriArt Film
Österrikaren Ulrich Seidl fick strålande kritik för sin PARADIS-trilogi - filmer jag tyckte var intressanta, men inget som tilltalar min smak. Nu är han tillbaka med en dokumentär - han började som dokumentärfilmare en gång i tiden, den här Seidl. Fast om jag inte visste att det var en dokumentär, hade jag trott att det var en spelfilm av det mer experimentella och bisarra slaget.
KÄLLAREN handlar om österrikares källarvanor, och det är en film som ställer fler frågor än den besvarar. Endast ett fåtal av de medverkande berättar om sig själva, och även då lämnar de en hel del därhän. Enligt Seidl är många österrikares vardagsrum bara något man visar upp för sina gäster - de lever sina egentliga liv i källaren. Detta läser jag på pressidan, det framgår nämligen inte i filmen. Jag hoppas dock att de personer som medverkar i filmen inte är representativa för Österrike -  de flesta verkar heta Fritzl i efternamn.
Seidl har gjort sin film Roy Andersson-style: statisk kamera, långa tagningar. KÄLLAREN är en serie pannåer i vilka mer eller mindre bisarra människor gör bisarra saker. Vi träffar en kvinna som i olika källarförråd förvarar realistiska bebisdockor i kartonger. Hon tar upp dem och pratar och gullar med dem. Varför? Ingen aning. Hon intervjuas inte. Dockorna ser väldigt otäcka ut, som barnlik, och det blir förstås värre i ett stökigt källarförråd. En man, den som verkar mest normal, är pistolskytteinstruktör och sjunger opera på skjutbanan, som är belägen i en källare.

En riktigt konstig gubbe är Josef Ochs, den ende som berättar vad han heter. Han sitter i källaren och spelar bastuba framför ett porträtt på Hitler. När han sedan visar runt i källaren visar det sig att han har ett helt nazimuseum där nere! Han spelar i en blåsorkester och när de övriga medlemmarna kommer på besök, sitter de i nazirummet och krökar. Ochs berättar att de brukar åka på utfärd till Hitlers bunker i Tyskland, och där brukar Ochs arresteras. Det framgår inte varför.
En jägare har fyllt sin källare med jakttroféer och berättar om hur han en gång gjorde wienerschnitzel på vårtsvinskött. Ett par berättar om de dyra möblerna i gillestugan.
Det de flesta kommer att minnas av filmen är de förvånansvärt grafiska inslagen med sex och s/m. Allt som inte visades i FIFTY SHADES OF GREY får vi se här. En smällfet och hårig väktare hålls som sexslav av sin fru i hemmet. Han går omkring naken och städar. Han slickar toalettstolen ren. Hon hänger vikter i pungen på honom och i källaren har hon tortyrredskap, bland annat en säng där hon kan hissa upp gubben i pungen, vilket vi får se. Hon visar upp sin buttplugsamling.

En naken och fastbunden kvinna berättar att hon älskar att bli slagen, piskad och stucken med nålar, men även att hon misshandlades grovt av sin förste make, vilket ledde till att hon högg ihjäl honom med en kniv. En liten gubbe iförd lederhosen smiskar henne. En annan gubbe köper prostituerade som han har sex med - eller låser in i burar.
Flera avsnitt förklaras inte alls. Ett äldre par poserar i en kitschig bar de ha byggt. Några ungdomar sitter och röker. Tanter står i ett tvättrum.
Alla hem vi får se är antingen fruktansvärt fula - eller oerhört kitschiga. KÄLLAREN är ibland rolig, ofta obehaglig, för det mesta fascinerande. Dock är filmen för lång, även om den bara varar 85 minuter. Det hade varit trevligt att få veta mer om de här personerna. Vem är den där Josef Ochs? Borde inte han sitta på ett hem?
Jag hoppas att jag slipper träffa de medverkande i verkligheten.
Fotnot: Efter att jag skrivit och publicerat den här recensionen googlade jag Ochs och hittade österrikiska nyhetsartiklar om honom och hans källare. Inslagen med honom spelades in 2009 och två av männen som besöker Ochs och dricker sprit var kommunpolitiker. När filmen kom fick de sparken.

(Biopremiär 24/4)

Bio: Paradis: Hopp

Foton copyright (c) TriArt Film
Då är vi framme vid tredje och sista delen i österrikaren Ulrich Seidls PARADIS-trilogi, som inleddes med PARADIS: KÄRLEK och följdes upp med PARADIS: TRO. Två oerhört kritikerhyllade filmer. Själv ställde jag mig mer tveksam till dem. Den här typen av film är ju inte riktigt min kopp te - och även om de till innehållet är intressanta, blir de lite saggiga med till synes improviserade scener som håller på alldeles för länge.
PARADIS: HOPP är kanske något, ähum, vågar jag skriva lättviktigare? Det blir liksom en ordvits i det här fallet. Nå, den är i alla fall inte lika mörk och tragisk som de tidigare filmerna. I centrum den här gången står den unga tonåringen Melanie (Melanie Lenz), dotter till kärringen som åkte på sexresa till Kenya i KÄRLEK, och den religiösa kärringen i TRO är Melanies moster. Melanie är fet. Smällfet. En redig knuda. Nej, hon är ingen lättviktare. Därför ska hon skickas till ett bantningsläger.
Detta bantningsläger är fullkomligt fantastiskt. Kala, sterila miljöer och den manlige ledaren drillar ungarna som vore han en SS-officer. Han ler aldrig, blåser i visselpipa, och tjocksmockarna gör sitt bästa för att gymnastisera.

Absolut bästa scenen är när de ska slå kullerbyttor i en lång rad. Uj. De rullar runt på madrassen likt döende valar. I en annan scen ska de hoppa i en bassäng. En av gossarna har ett par exemplariska manboobs.
Melanie är oskuld och blir snabbt kompis med den något äldre Verena (Verena Lehbauer). Verena älskar att prata om sex. Ibland har tjejerna fester på sitt rum. De äter choklad, dricker öl, röker och snurrar flaskan till ledaren dyker upp och straffar dem.
På lägret finns också en namnlös läkare spelad av 53-årige Joseph Lorentz. Av någon anledning blir Melanie störtförälskad i läkaren. Hon besöker ofta hans mottagning, hon börjar att följa efter honom, och han verkar dras till henne. Men han är ändå tveksam. Något Melanie inte begriper.

De första två filmerna i serien innehåller en del kontroversiella scener med till exempel grafiskt sex. Något sådant får vi inte se i HOPP - vilket troligen beror på att flera av huvudpersonern är minderåriga. Däremot tenderar filmen emellanåt att se ut som härligt sunkig super 8-porr från 70-talet. Till exempel när läkaren följer efter Melanie, som lockar in honom i en skog vid stranden. Skön snubbe, den där läkaren. Barfota i loafers.
I en annan scen krökar Melanie och Verena loss, de hinkar småflaskor med Jägermeister. Varifrån kom de flaskorna? Och annan sprit och alla cigarretter? De rymmer och går på en konstig nattklubb, där de kommer in utan problem och dansar och har sig.
Just det, en scen som nog är bättre än kullerbyttescenen är när lägertjockisarna radas upp och tvingas sjunga "Klappa händerna när du är riktigt glad" med ny text: "Klappa fettet"! Och så daskar de sina lår, rumpor och magar.
Lyteskomik. På tyska. Jag gissar att det inte är meningen att man ska tycka att det här är lika roligt som jag gjorde.

(Biopremiär 20/9)

-->

Bio: Paradis: Tro

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för oformliga, svampiga, österrikiska fruntimmer:
Jaha, då var det dags igen. Andra filmen i Ulrich Seidls trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek. Första delen var den uppmärksammade PARADIS: KÄRLEK om västerländska kvinnor som åker till Afrika för att köpa sex av strandpojkar. Mitt bestående intryck av filmen är dock blekt, dallrande fett. Seidl ägnade alldeles för mycket tid på att filma sina bedagade huvudpersoner i avklätt tillstånd. Hu!
I PARADIS: TRO är temat religion och filmen öppnar med att huvudpersonen Anna Maria (Maria Hofstätter) kommer hem till sin fula, tradiga lägenhet, knäböjer framför ett stort krucifix på väggen, tar av sig på överkroppen så att fläsket väller fram, och så piskar hon sig själv på ryggen. Hon är nämligen djupt, djupt religiös, denna Anna Maria. Fast det har hon tydligen inte varit så länge, det är först på sistone hon hittat tillbaka till sin tro.
Hon jobbar som röntgenläkare men går på semester alldeles i filmens början. Och vad ska detta fruntimmer ha för sig under sin lediga tid? Jo, hon ska missionera. Med en stor madonnafigur i famnen traskar hon runt och knackar dörr och kräver att få be tillsammans med diverse löst folk. Hur hon väljer ut de hon besöker förstod jag inte; det är bara samhällets utslagna hon hälsar på.
Då plötsligt kommer hennes man (Nabil Saleh) hem efter att ha varit borta i flera år. Inte nog med att gubben är rullstolsburen efter en olycka - han är även egyptisk muslim! Hur de här två träffades en gång i tiden kan man ju undra. Ännu konstigare är det att de gifte sig. Men tydligen var Anna Maria annorlunda förr; maken klagar på att hon förändrats - och enbart till det sämre. Bråken blir många, ibland urartar det till slagsmål.

Anna Maria är verkligen en avskyvärd människa. Hon lever helt och hållet för sin tro, allting är syndigt, hon är självisk och elak - och för en gångs skull är den stackars muslimen den enda vettiga människan. han vill bara ha det bra och vara lycklig. Anna Maria älskar bara Jesus, hon älskar honom så mycket att hon vid ett tillfälle slickar på en av sina Kristusstatyetter och onanerar med ett stort krucifix.
Ulrich Seidl anses vara en provokatör. Jag har ingen aning om hur kristna eller andra religiösa ser på det här. Som numera ofta är fallet i filmfestivalfilmer som den här (PARADIS: TRO vann juryns pris i Venedig) har det slängts in en direkt spekulativ scen: Anna Maria är på väg hem en mörk kväll, när hon oväntat hör stönanden från en park. Hon smyger iväg mot ljuden - och får se en hel packe människor som har gruppsex. På riktigt. Hardcore. Feta, äckliga män gangbangar bedagade brudar. Jag gissar att Seidl letat upp Wiens lokala porrskådisar. Även om scenen fyller en funktion i filmen; den understryker Anna Marias uppdämda sexuella behov, så är det självklart ren och skär spekulation med avsikt att bli en snackis. "Whoa, de gör det på riktigt!". Billig marknadsföring. Scenen hade funkat lika bra, kanske till och med bättre, om det hela bara antytts. Och hade en likadan scen förekommit i en kommersiell underhållningsfilm hade den förstås fördömts.

Det är svårt att provocera mig med sådant här. Jag kan bli provocerad när obegåvade typer får en massa bidragspengar för att göra amatörmässiga skitfilmer bara för att de råkar ha rätt innehåll och budskap, jag provoceras inte av sex, våld och religion. Ulrich Seidl är ingen obegåvad amatör och PARADIS: TRO är ingen skitfilm. Det är en intressant film. Dock tycker jag att den alldeles för ofta blir provocerande påfrestande. Alldeles för många scener är uppbyggda på samma sätt: Seidle har satt upp sin kamera i ett rum och i en enda lång statisk tagning verkar skådespelarna improvisera. Och det håller på åt helvete för länge. En scen i vilken Anna Maria försöker missionera hemma hon en sunkig gubbe är förvisso rätt rolig, men den borde ha klippts ner rejält. I en annan scen missionerar Anna Maria hemma hos en fläskig, alkoholiserad ryska som bara vill dricka öl och slåss, och scenen där de bråkar och brottas i hennes kök slutar aldrig. I princip skulle filmen kunna hålla på hur länge som helst, många scener känns inkastade. När filmen väl slutade efter drygt två timmar kände jag mig ganska sliten.
Den tredje och sista filmen i den här sviten heter PARADIS: HOPP. Den visas nu på Köpenhamns filmfestival. När den får svensk premiär har jag ingen aning om.
Jag ber om ursäkt om någon blir upprörd och provocerad av att jag har mage att skriva att jag har problem med oformliga, fläskiga, bleka, svampiga människor. Men så är det. Oavsett kön.

(Biopremiär 12/4)

Bio: Paradis: Kärlek

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag har grunnat en del på hur jag ska formulera den här recensionen. Vad jag ska skriva. Det här är nämligen en film som anses vara "stark". Tung. Kontroversiell. Och det enda jag tänker är att det föreligger risk att min recension blir betydligt mer kontroversiell än filmen. Åtminstone och jag skriver precis vad jag tycker och tänker. Därför ska jag försöka att lägga band på mig.
Jag kikar på den österrikiske regissören Ulrich Seidls filmografi och konstaterar att jag faktiskt sett hans förra film; IMPORT EXPORT. Jag såg den i Cannes, men jag minns absolut ingenting av den. Bortsett från slutet. Av Seidls övriga filmer har jag inte sett något alls, även om jag känner igen titeln HUNDDAGAR.
PARADIS: KÄRLEK visades också i Cannes (och alldeles nyligen på Göteborg Film Festival), och filmen är den första i en trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek.
Dokumentärer och spelfilmer om ensamma karlar, ofta desperata sådan, som åker till exempelvis Thailand för att knulla runt och svina sig finns det många. Det är ju det som oftast debatteras. Svinaktiga män. Riktiga kräk. Eller patetiska män. Som betalar för lite ömhet. Ulrich Seidls film handlar nästan om detta. Skillnaden är att PARADIS: KÄRLEK har kvinnor i de centrala rollerna.
Margarete Tiesel är Teresa, en österrikisk kvinna i 50-årsåldern. Hon lever ensam med sin tonåriga dotter, som mest verkar trött på tillvaron hemma. Men det är uppenbarligen även Teresa. Hon reser därför till Kenya, där hon ska leva som en "sugar mama" i paradiset. Hon ska partaja och ragga unga afrikaner att ha sex med. För pengar.
Fast det går inte riktigt som planerat. Teresa träffar genast på en ung man, men han vill plötsligt ha mer och mer pengar. Han vill ha pengar till sin fattiga syster och hennes sjuka barn. Och ungens lärarinna ska visst också ha pengar. Teresa träffar en ny snubbe, men efter att han flera gånger sagt att han älsk

Seidls film ger ofta ett närmast dokumentärt intryck. Långa tagningar, ofta med statisk kamera, och jag får intrycket att skådespelarna improviserar mycket.
Men det här ser även ut som en film man kan hitta på Den Konstiga Hyllan på Taboo eller Grottan. En film för de som har lite bisarr porrsmak. Filmen innehåller väldigt mycket sex och naket - och här och var blir det "Near X", som det heter. Jag satt konstant och undrade hur långt de skulle gå. Om man skulle få se aktörerna sätta på varandra på riktigt. Flera gånger är det bra nära.
Fine. Inget fel i det.
Men nu är det så här, att Margarete Tiesel är en ... ähum ... stor kvinna. Hon är en blek fläskhög, en dallrande blob, och hon ser ut som Inger "Pippi" Nilsson i ansiktet. Huga! För att citera publiken när folkparksföreståndare Gotthard Lindemans fru strippade: "Klä på'na! klä på'na!".
Vågar jag skriva detta? Utan att få några rabiata aktivister på mig? För det blir värre:
Teresa fyller år. Hennes tre österrikiska kompisar kommer på besök för att festa. Med sig har de en ung kille som varken pratar engelska eller tyska. Det är meningen att han ska strippa och sedan ska de ha sex, hela högen. De tre kvinnorna som kommer är precis lika skitfeta och fula som Teresa. Och de kastar kläderna. Jösses. "Fan vad TYSKT!" tänkte jag, när dessa späckhuggare vaggade fram över duken. Den unge afrikanen klär av sig naken och dansar, och en av kvinnorna knyter en rosett på hans pillesnopp. Men det spelar ingen roll hur mycket tanterna drar i- och pussar hans organ, han kan inte få upp den; så efter att ha hållit på ett bra tag, ger de grabben stålar och kastar ut honom.
Men tacka fan för att han inte fick upp den! Hade jag stängts in tillsammans med fyra, groteska, tysktalande jättetanter, hade jag försökt fly. Ulk!
Tillvaron i denna kenyanska semesterort verkar vara väldigt vissen. Lägenheten Teresa hyrt är vissen, de lägenheter killarna hon raggar upp bor i än mer vissna hem. Barerna som frekventeras är fruktansvärt vissna och sunkiga. Jag gillade i synnerhet ett riktigt, riktigt visset band som iförda zebrakostymer spelar en vissen, småfalsk version av "La Paloma". Saxofon ingår.
Det är en ful film, det här. Lika ful som sitt innehåll; som berättelsen, vilket är passande. Lång är filmen också, två timmar. Och - det är rätt tråkigt. Det är kanske mig det är fel på, men jag blev inte upprörd av filmen, jag blev inte engagerad. Kanske lite fascinerad. Men som sagt: jag satt mest och undrade hur långt de skulle gå i sexscenerna. Och jag blev nog lite paralyserad av åsynen av de groteska österrikiskorna. Teresa känns tragisk och patetisk. Men det gör även männen som utnyttjar henne. Rättare sagt; de utnyttjar varandra.
Jag undrade även om de afrikanska aktörerna var medvetna om vad det är för typ av film. En del av dem ser lite vilsna ut. Men de verkar inte ha några problem med att dra ner brallorna och visa talangen.
Jag kan inte påstå att jag längtar efter PARADIES: GLAUBE och PARADIES: HOFFNUNG, som de övriga två delarna heter i original.

(Biopremiär 8/2)

Bio: Amour

Foton copyright (c) Folkets Bio
För mig är Jean-Louis Trintignant, född 1930, mest känd för sina insatser i ett par kultklassiker på 1960-talet. Han spelade mot Ewa Aulin i DEATH LAID AN EGG och han var hjälten i Sergio Corbuccis westernklassiker THE GREAT SILENCE; en riktig höjdare. Men karln har oavbrutet varit verksam från 1955 fram till nu. Och nu är han bioaktuell i filmen som tilldelades årets guldpalm i Cannes.
Det är Michael Haneke som skrivit och regisserat AMOUR. Och vad tycker vi om honom? Nja, min relation till honom är ju inte den bästa. Världens församlade kritikerkår hoppar av lycka när han levererar en ny film, jag tycker att han är ... mindre kul. Jag kikade på de två recensioner jag skrivit av hans filmer här på TOPPRAFFEL!. Nyinspelningen av FUNNY GAMES, som tillhör genren Trash Disguised as Art, och DET VITA BANDET. Jag kunde behärska mig.
Trintignant och Emmanuelle Riva, född 1927, spelar Georges och Anne. De har båda tidigare undervisat i klassisk musik (de verkar vara speciellt förtjusta i Schubert), och även deras dotter Eva (Isabelle Huppert) sysslar med musik och reser runt med en orkester. Georges och Anne bor i en stor, flott lägenhet i Paris och de verkar leva ett harmoniskt liv - men så en morgon drabbas Anne av en stroke. Georges tar hand om henne.
I två timmar och sju minuter.

AMOUR börjar med slutet: polis bryter sig in i parets lägenhet. Dörren till sovrummet är igentejpad. På sängen hittar de den döda Anne, omgiven av blomblad. Således vet vi från början hur det kommer att gå. Att Anne förmodligen dör på slutet hade förstås varit givet utan denna onödiga prolog, men nu framgår det även att hon fått hjälp på traven. Således sitter vi och väntar på att hon ska tas av daga. I över två timmar. Ofta i realtid.
Det här är en typisk film som vinner Guldpalmen och andra, liknande priser. AMOUR är en typisk film som går hem hos kritiker och i vissa kulturkretsar. Men låt mig få sticka ut hakan här:
Jean-Louis Trintignant är fullkomligt strålande som Georges. Jag hade ingen aning om att han är en så bra skådis. Även Riva och Huppert är briljanda, men Trintignant är något utöver det vanliga.
Men han får vara hur bra skådis han vill, det spelar ingen roll - jag tycker att AMOUR till större delen är mördande tråkig. Filmen är verkligen extremt realistisk på de flesta sätt, men det enda som händer är att Anne blir sämre och sämre, och Georges får allt svårare att ta hand om henne. Ibland dyker det upp skötare. Kärleken mellan Georges och Anne prövas. Han vet inte vad han ska ta sig till. Han försöker dölja Annes tillstånd för Eva. Anne svamlar och pratar osammanhängande och kissar på sig.

Jean-Louis Trintignant i yngre upplaga.

Fotot är grådaskig, kameran ofta statisk. Långa tagningar. Många scener som sagt i realtid.
Jag misstänker att jag nickade till en stund i mitten, men jag är inte säker. Säkert är däremot att jag under de mest händelselösa scenerna satt och tänkte på annat. Mästaren på karate.
Lite intressant blir det när det flyger in en duva i hallen. Georges har även en spännande mardröm. Söta Dinara Drukarova från 360 har en pytteroll.
Men herregud, jag kan inte sitta här och låtsas att jag gillar det här och vill rekommendera filmen. Dessutom känner jag igen en del av filmens innehåll från verkliga livet, så varför ska jag se det på bio? I vanlig ordning är Michael Haneke även lite för kall och okänslig för att jag ska låta mig engageras.
Om jag ska göra som Expressen och även betygsätta skådespelarna, får Trintignant fem syndiga dvärgar. Men själva filmen? Jag är väl en galen kamikazekritiker som kommer att få fan av andra för detta, men det blir inte mer än det här:

 






(Biopremiär 23/11)

Bio: I ondskans tjänst

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Häromveckan skrev jag om en fransk film om andra världskriget, sett ur fransk synvinkel. Nu kommer en tysk-österrikisk produktion om samma krig. Det är alltid intressant att konstatera att även tyska filmskapare tar till samma tag som resten av världen när de skildrar nazister; de är skrikande, armviftande, överspelande, känslobefriade krigsrobotar. Då kan vi bara dra slutsatsen att, jo, 1940-talets nazister var antagligen sådana.

Eftersom jag såg I ONDSKANS TJÄNST under lite ovanliga, besynnerliga omständigheter, han jag läsa en initierad recension som anmärkte på någonting jag annars inte noterat - nämligen sanningshalten. Oskar Roehlers film handlar nämligen om den tyske skådespelaren Ferdinand Marian (spelad av Tobias Moretti) och inspelningen av den beryktade propagandafilmen JUD SÜSS. Jag känner förstås till JUD SÜSS, men har aldrig sett den och jag har aldrig satt mig in i tysk filmhistoria innan 1960 - inte mer än att jag kollat in de klassiska stumfilmerna av de stora regissörerna, som senare flydde till Hollywood.

Regissören Veit Harlan och Marian är helt okända för mig. När I ONDSKANS TJÄNST börjar är Marian en lätt alkohoiserad teaterskådis vars karriär väl inte går så jättebra. Men så kontaktas han av propagandaminister Joseph Goebbels (Moritz Bleibtreu), som vill producera en "konstnärlig" film som ska föra fram propagandan på ett subliminalt sätt. Marian och hans familj är tveksamma, men han låter sig övertalas. Marian får spela huvudrollen som slem jude, och medan filmen spelas in, knakar hans äktenskap och hans judiska vänner råkar illa ut. Filmen blir en stor framgång, enligt eftertexterna sågs den av tjugo miljoner européer, men för stackars Marians del blir fortsättningen inte alltför rolig.

Enligt Roehlers film, alltså.

Låt oss ta det positiva först - och de positiva aspekterna väger tyngst. I ONDSKANS TJÄNST är en ytterst välgjord film, den är hela tiden engagerande och intressant. Självklart tycker jag att den är extra intressant, antagligen intressantare än många andra, eftersom det här är en film om filmbranschen och en filminspelning. Filmer om filminspelningar är per automatik intressanta.

Jag har ingen aning om hur Ferdinand Marian såg ut, men i Tobias Morettis tolkning ser han ut som en bedagad Eroll Flynn och Moretti gör en utmärkt prestation. Bleibtreus gestaltning av Goebbels är fantastisk. Han tar i för kung och fosterland, och vräker på med hela registret på en och samma gång. Han skriker och domderar så att saliven stänker, han viftar med armarna och han till och med släpar ena foten en aning när han går. En riktig nazist! Han skiftar mellan att vara glad och positiv, och lömsk och grym precis hela tiden. Emellanåt påminner Bleibtreu om Klaus Kinski.

Jag hade ingen aning om att JUD SÜSS visades på filmfestivalen i Venedig, och enligt filmen skrev den då unge italienske filmkritikern Michelangelo Antonioni en positiv recension. Vi får se många och långa klipp ur filmen, man har bemödat sig att göra nyinspelningar av flera scener, och dessa har man sedan klippt in i den riktiga filmen, om jag förstått saken rätt. Enligt eftertexterna förbjöds JUD SÜSS 1946 att visas och förbudet gäller än idag - men jag gissar att det enbart gäller för Tyskland. Men klipp ur filmen är tydligen okej.

Vidare är detta en väldigt flott film. Fotot är strålande och färgerna går i dämpade, murriga toner; det närmar sig både sepia och svartvitt. Extra kul är det att rollfigurerna faktiskt bor i hem med "nya" möbler. I moderna filmer som utspelar sig på 1930- och 40-talen, brukar man möblera med autentiska möbler från de decennierna, vilket innebär att det ser ut som om folk bara har 70-80 år gamla möbler hemma (och att morgontidningen är gulnad redan när tidningsbudet kommer med den). Så icke här, och familjen Marian har ett tjusigt hem. Det är också kul att när Tyskarna jazzar loss på fester, lyssnar de på amerikansk musik. Det är ju rätt självklart. Det går ju inte att ha glassiga cocktailpartyn och digga bastube-umpa-musik eller joddling. Det pratas även en hel del om att göra karriär i Hollywood.

Nå.

Så kommer vi då till det där med sanningshalten. Och då är det sämre ställt, åtminstone vad gäller filmens sista tredjedel. Till skillnad mot vad som hävdas i filmen, gjorde JUD SÜSS Ferdinand Marian till stor stjärna. Han gjorde fler filmer och uppvaktades av en lång rad fala damer, innan han 1946 omkom i en biloycka. Enligt filmen belades han med yrkesförbud innan han omkom. Det öde Marians fru drabbas av stämmer visst inte för fem öre, det är ren hittepå. Om man ändrat på så här viktiga saker, kan man ju undra vad som justerats i resten av filmen.

Men på sätt och vis spelar det ingen roll. Ändringarna är gjorda av dramaturgiska skäl, och jag uppskattar många andra filmer vars sanningshalt är åt helvete - typexempel är ED WOOD; en av mina favoritfilmer och om en kille jag hade bra koll på innan Tim Burton kom med sin film. Och så har vi ju alla de här rockfilmerna, nu senast THE RUNAWAYS, som jag gillar även om man tagit sig rejäla friheter.

Så trots att I ONDSKANS TJÄNSTS avrundning inte stämmer, tycker jag att detta är en väldigt bra och givande film. Självklart ska du se den här. Som lök på laxen finns här en enastående sexscen för öppet fönster i Berlin medan de allierades bomber faller och den dramatiska himlen lyses upp som av fyrverkerier.

Dessutom förekommer en officer som heter Fritz Hippler. Påminner inte det lite grann om allas vår mr Hilter, som drev en kampanj på en brittisk badort för 40 år sedan?

 

 

 

 

 

(Biopremiär 22/10)