Visar inlägg med etikett Émile Bravo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Émile Bravo. Visa alla inlägg

måndag 19 november 2018

Serier: Spirou: Hoppets tid - Första delen

SPIROU: "HOPPETS TID"
Första delen
av Émile Bravo
Cobolt
Det har gått inflation i begreppet "serieroman". Nästan alla seriepublikationer som inte är en serietidning kallas "serieroman" - eller "grafisk roman", som ungdomarna säger, eftersom de inte vet bättre.
En bok på två-tre hundra sidor med en eller två serierutor per sida och nästan ingen text är snarare en novell - trots bokens tjocklek. Och frågan är om man egentligen kan kalla en amerikansk samlingsvolym med några nummer av en superhjältetidning för en serieroman. Volymen må innehålla ett mer eller mindre avslutat äventyr, men om den inte är avsedd att vara ett fristående verk, tycker jag nog inte att det kan betecknas serieroman.
Men. Sedan har vi de där seriealbumen som verkligen är något utöver det vanliga. Serier som får en att känna att man faktiskt tagit del av något betydande och inte bara "ännu en serie". Serier som ger samma upplevelse som när man läser en skönlitterär roman. Minutiöst genomarbetade serier med tyngd och pondus, och som inte skäms för sig i litterära sammanhang utanför seriekretsarna.
Serier som Spirou av fransmannen Émile Bravo.
För fyra år sedan släppte Cobolt "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man", ett - som det kallades - extraordinärt äventyr med Spirou. Jag var lyrisk - detta var ett fantastiskt bra album. Émile Bravo hade tagit den klassiske belgiske seriehjälten Spirou, och använt honom till något helt nytt, till något helt eget.
Det förra albumet utspelade sig 1939, strax före krigsutbrottet; tonåringen Spirou arbetade på hotellet Moustic i Bryssel, och han träffade för första gången den något äldre skvallerjournalisten Nicke. Under berättelsens gång lärde Spirou känna den judiska flickan Kassandra, som blir hans flickvän.
Denna berättelse fortsätter i den första delen av fyra i en svit kallad "Hoppets tid". Det har blivit 1940, Nicke har fått sparken som journalist, och han har blivit inkallad i armén för att försvara det neutrala Belgien mot det tyska hotet. Spirou får ett brev från Kassandra, som skriver att hon tillfångatagits och skickats till Tyskland.
Tyskland struntar i att Belgien är neutralt, och invaderar landet. Nicke råkar desertera och upptäcker att hans bostad bombats, medan Spirou blir arbetslös. Tillsammans cyklar Spirou och Nicke omkring på den belgiska landsbygden, där de lär känna nya människor, och hjälper folk i nöd så gott de kan.
"Hoppets tid" är en lågmäld, men dramatisk berättelse, som blandar uppgivenhet med hopp. Läget ser onekligen dystert och hopplöst ut för belgarna, men de försöker göra det bästa av saken.
Den ordinarie Spirouserien är en komisk äventyrsserie. Émile Bravos version av serien innehålller en del komiska inslag, främst mot slutet, då Spirou i brist på annat att göra går med i scouterna, men det här är ett realistiskt drama - det handlar trots allt om nazismen och andra världskriget; albumets gestalter råkar illa ut, det förekommer dödsfall.
Émile Bravo har ett helt eget sätt att berätta i serieform - jag har nog aldrig sett det hos någon annan. Bravo använder sig av mellan tolv och sexton rutor per sida - det handlar således om många och ganska små rutor. Stora delar av albumet uppptas av dialog; figurernas samtal är många och långa, och en diskussion kan uppta en hel sida - eller till och med två sidor. Två eller tre personer sitter bredvid varandra och pratar. Detta skulle kunna bli otroligt tråkigt. Folk som inte kan berätta i serieform gör ofta så; istället för att berätta i bild, fyller de sidorna med text, och det blir snarare en illustrerad berättelse än en tecknad serie.
Bravo vet dock hur man berättar i serieform, det är flyt i berättandet och han skriver utmärkt dialog. De långa dialogscenerna gör att figurerna pratar som riktiga människor, och gestalternas karaktär byggs upp via dialogen.
Apropå gestalternas karaktär, så har figurerna i Bravos serie inte jättemycket gemensamt med persongalleriet i den reguljära Spirouserien. I "Hoppets tid" känns Spirou snarare som Tintin - och i en scen där han klär ut sig liknar han faktiskt Tintin, vilket påpekas. Den dumdristige Nicke påminner en hel del om 87:an, 91:ans kompis.
De rena, vid en första anblick grova, teckningarna är vackra och skickligt utförda. Fanny Benoit står för färgläggningen, som går i dova toner och skänker en extra, synnerligen stämningsfull dimension till serien. Per AJ Andersson har översatt till svenska med den äran.
Fram till för fyra år sedan var Émile Bravo fullkomligt okänd för mig. Han har visat sig tillhöra seriemediets absoluta toppskikt. Jag utgår från att "Hoppets tid" inte kommer att försämras under de nästkommande albumen. Fortsätter det så här kommer albumsviten att kvala in på en lista över de bästa serier som någonsin gjorts, oavsett genre.
Slutligen: jag ser att det här albumet på Bokus kallas "Del 1, En dålig början". Detta är en översättning av den franska titeln, men den återfinns inte i själva albumet.  
-->

måndag 30 juni 2014

Serier: Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man"
av Émile Bravo
Cobolt
Plötsligt händer det!

Plötsligt dyker det upp ett seriealbum från ingenstans; ett album av en person jag aldrig hört talas om, och det visar sig vara en av årets stora läsupplevelser.
Efter att ha fört en något tynande tillvaro ett bra tag försågs den klassiska belgiska äventyrsserien Spirou med nytt, friskt blod för ett par år sedan. Det senaste albumet; "I Vipers klor", var riktigt bra, och i min recension påpekar jag att det innehållsmässigt närmar sig det som åtminstone förr kallades "vuxenserier" - det vill säga, den typ av serier som främst Horst Schröder publicerade på sitt förlag.

Parallellt med den ordinarie Spirouserien ger Dupuis ut en, ska vi kalla det, alternativ version av Spirou. Under rubriken "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke" låter man olika serieskapare göra egna tolkningar av serien, och nu har ett sådant album kommit ut på svenska. Det danska förlaget Cobolt har fått ett svenskt systerförlag, och det är de som har gett ut "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo.

Jag har ingen aning om vem Émile Bravo är. Albumet inleds med en kort text i vilken Spirou och dess upphovsmän genom åren presenteras, med Bravo har man hoppat över. Jag letar upp karln på nätet och konstaterar att han är fransman, född 1964, och har sedan 1990 gett ut förhållandevis få serier. Dock är han även verksam som illustratör.

Émile Bravo struntar helt och hållet i den ordinarie serien och dess kronologi. "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" utspelar sig strax före krigsutbrottet 1939 (ett år efter att Rob-Vel skapade figuren Spirou) och Bravo berättar hur Spirou träffade Nicke och Spip för första gången, och varför den unge hjälten envisas med att bära piccolouniform. Om det redan finns någon antik gammal serie som redogör för detta vet jag inte, men det spelar ingen roll. Det kan knappast ha gjorts lika raffinerat som här.

Spirou arbetar som piccolo på Moustic Hotel i Bryssel och han är en rätt misslyckad sådan; godhjärtad, men han råkar hela tiden i trubbel och han bråkar ofta med sin tjocke kollega. Till hotellet anländer en dag en handfull tyska, polska och brittiska politiker som stänger in sig i en salong för att styra upp det förestående kriget. Även en berömd modedesigner och hennes lika berömde boxare till pojkvän anländer, liksom en ung, judisk flicka, som börjar jobba på hotellet. Spirou och flickan, vars namn Spirou inte känner till, blir genast betuttade i varandra. Nicke, som kommit att bli Spirous kompis i vått och torrt genom alla album, dyker upp som irriterande, hänsynslös och väldigt klantig skvallerjournalist på jakt efter hett stoff om kändisarna på hotellet.

I Bravos version av Spirou har figurerna i stort sett bara namnen och i viss mån utseendet gemensamt med de i originalserien. Bravo har tagit de här figurerna och gjort något helt eget - och helt annat. Detta är definitivt en serieroman för vuxna. Det är en fascinerande och intrikat historia som till större delen utspelar sig innanför hotellets väggar. Spirou har försetts med betydligt mer karaktär än han vanligtvis har, vilket även gäller för de övriga figurerna, här har ju Spirou till och med ett kärleksliv, och även om det förekommer ett par farsartade situationer (som när vi får veta hur Spip fick sin mänskliga intelligens), är detta ett dialogdrivet drama som bland annat diskuterar Belgien, den belgiska mentaliteten och kriget. Spirou leker med några småpojkar som bråkar och kallar varandra kommunister eller fascister, och Spirous störste idol är Tintin - han berättar att han varje vecka läser om Tintin i Le Petit Vingtième, som ju var den tidning Tintin gick i när det begav sig. Vid ett tillfälle råkar Spirou även klä sig som Tintin - och Tintin, det är en figur många av albumets medverkande inte har mycket till övers för; serien gick i "en tidning för kristna scouter".
Nicke gör entré.
Émile Bravo visar sig vara en särdeles begåvad serieberättare. Han tecknar i en läcker, schwungig stil; linjerna ger intryck av att vara gjorda med grov blyerts eller kolstift, men det kan nog också handla om en sliten pensel. Sidorna är fullproppade med serierutor; layouten är statisk, rutorna är små, dialogen är bitvis massiv - men det är rasande skickligt gjort. Det är ett fantastiskt driv i berättandet. Jag har upprepade gånger klagat på serier som mest känns som illustrerade noveller; serier försedda med alldeles för många textplattor som inte tillför teckningarna något och vice versa. I det här fallet handlar det verkligen om en tecknad serie - berättelsen bärs fram av dialogen och bilderna. Ibland kan hela sidor upptas av närmast identiska bilder på folk som bara sitter rätt upp och ner och pratar - men det blir aldrig det minsta tråkigt.

När jag slår ihop albumet känns det som om jag har läst en roman - och jodå, Bravos berättelse skulle fungera alldeles utmärkt som en roman för vuxna. Det här skulle även kunna bli en riktigt bra film. Och jag kommer osökt att tänka på ovannämnde Tintin. Hergé pratade om att han funderade på att låta ett helt Tintinalbum utspela sig på en flygplats; ett ställe där människor från hela världen möts. Émile Bravo har gjort något liknande här, när han låter människor mötas på ett hotell, och det som händer där på Moustic visar sig vara av stor vikt för andra världskrigets utveckling.

Albumet är inbundet, riktigt flott, Per AJ Andersson står för den utmärkta översättningen, och jag konstaterar att detta är ett album som bör finnas på alla seriehyllor. "Bra serier blir aldrig omoderna" lyder Cobolts slogan. Det är bara att hålla med.