Visar inlägg med etikett Åke Cato. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Åke Cato. Visa alla inlägg

fredag 11 november 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Åke Cato

Någon gång kort efter att jag 2008 flyttat till Malmö, blev jag lite bekant med Åke Cato. Jag kommer dock inte ihåg varför. Jag försöker minnas, men det går inte. Kanske kontaktade jag honom av någon anledning jag glömt bort, kanske kontaktade han mig. Han hade en egen blogg, Åke, och ibland läste han TOPPRAFFEL!. Det hände att han skrev till mig och undrade över gamla filmhjältar och seriefigurer.  Det kan nog finnas kommentarer från honom på ett eller flera blogginlägg här på TOPPRAFFEL!
Jag visste var Åke bodde innan jag träffade honom. En dag när jag gick längs gågatan i Malmö, började det att spöregna. Jag sprang in i en port och skulade. Medan jag stod där, tittade jag på namnen på de som bodde i huset. Jag hajade till när jag såg att det stod "Å. Cato" vid en av knapparna. Lustigt nog flyttade Svante Grundberg in i porten bredvid en kort tid senare, och efter ytterligare något år lämnade Åke sin lägenhet - och flyttade in i samma port som Svante. En gång när jag visade Malmö för en kompis från Göteborg, pekade jag ut porten där både Åke Cato och Svante Grundberg bodde! Nu bor ingen av dem kvar.
2010 kom Åke Catos memoarer ut; "En levande gosse" heter boken. Jag blev inbjuden till releasefesten - eller snarare lunchen. Det var mitt på dagen och det bjöds på landgång. Jag hamnade i någon sorts Lasse Åberg-filmsällskap: vid ena sidan om mig satt Ingvar Andersson från REPMÅNAD, vid andra Sven Melander och Svante Grundberg från SÄLLSKAPSRESAN. Kvällsposten gjorde ett litet reportage om tillställningen, i detta stod det att jag närvarat.
Ibland såg jag Åke komma körande på stan i sin elscooter. Han var rätt illa däran, sjukdomarna stod på rad. Sista gången jag hörde av honom var i samband med mina serieutställningar i Malmö 2014. Jag bjöd in Åke till vernissagerna (det var två samma kväll), och vi diskuterade huruvida det skulle gå att få in elscootern. I slutändan dök han aldrig upp. Ett halvår senare flyttade jag till Göteborg.
Åke skrev sitt sista blogginlägg i augusti i år. I detta står det att han vurpat med sin elscooter och skadat sig så allvarligt att han funderade på att ta livet av sig, men beslutade sig för att kämpa vidare. Det blev några månader till, och ytterligare en rad sjukdomar och åkommor, innan han slutligen gick bort.
Med start 1960 var Åke Cato nöjesreporter på Expressen, 1974 hoppade han över till Aftonbladet. Dock är det förstås främst för hans arbeten för TV, både som författare och som aktör, han är mest känd. 1981 och 1982-83 samarbetade han med Sven Melander i två säsonger av sketchprogrammet HÄPNADSVÄKTARNA. 1985 kom den på sin tid så älskade underhållningsserien NÖJESMASSAKERN, som 1991 följdes upp med TACK FÖR KAFFET. Tidens tand har inte varit allltför snäll mot dessa program. Jag tittade på DVD-boxen med "det bästa" ur NÖJESMASSAKERN, och konstaterade att det mesta inte var roligt alls. Dock är en handfull sketcher fortfarande fantastiskt roliga och har blivit TV-klassiker.
De senaste decennierna arbetade Åke för Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern. Tillsammans med sin kompis Mikael Neumann skrev han de lustspel som visas sommartid. Två långfilmer skrev han också; GRÄSÄNKLINGAR (1982) och SMUGGLARKUNGEN (1985), den sistnämnda har jag inte sett.
Till detta kommer en rad böcker, varav "Nobelpristagaren" från 1989 torde vara den mest kända.
Åke Cato blev 82 år gammal. Låt oss svälja en lille en till hans minne!
ÅKE CATO
1934-2016
R.I.P. 




-->

fredag 31 december 2010

Ett slags årskrönika

I vanlig ordning håller alla tidningar och en massa Internetsajter på att summera året som gått. Jag borde kanske försöka mig på att göra detsamma, så här ett par timmar innan jag traskar iväg för att fira in det nya året. Eller dricka gravöl för det gamla. Vad det nu är man gör.
Ett problem med att summera året som gått, är att - jösses, det är ju så mycket jag fullkomligt glömt bort. Verkligen. Jag minns ju nästan ingenting, känns det som.
Jag upplever det som att jag skrivit mer än någonsin i min karriär. Jag har ju liksom bara suttit här och sprutat ut texter medan världen stått i brand. Men så har också TOPPRAFFEL! skördat vissa framgångar på kuppen.
Alla tidningar tar upp askmolnet. Ja, just det. Det hade jag förträngt helt. Kanske för att jag inte drabbades. Kanske för att jag trodde att det problemet hörde till 2009 - åren har börjat flyta ihop för mig.
Kronprinsessans bröllop hade jag också helt glömt bort. Jag följde det inte på TV. Däremot följde jag förstås med spänning debatten om boken om kungen. Jag förstår inte riktigt varför så många blev så upprörda. Vaddå, det var ju inga nyheter - och trodde någon att det inte går till så i de kungliga kretsarna? Och vad hade journalisterna förväntat sig att kungen skulle säga när han dök upp på pressträffen under hjortjakten och sa att han nu skulle vända blad. "Sorry, folket, det var dumt gjort av mig. Ajabaja mig."?
Här måste jag skjuta in att vi vi under nästa år kommer att införa kaffeflickor här på TOPPRAFFEL!-redaktionen. I vanlig ordning ska "vi" utläsas som "jag".
Fast känner jag mig själv rätt, lär kaffeflickan bli en glad, rund tant som kommer fram och frågar om jag vill ha en påtår till budapeststubben.
Det var en farlig massa snack om Wikileaks och Julian Assange. Jag vet inte. Jag har inga större åsikter där. När det gäller nätet och datorer, tycker jag att ett annat namn bör hängas ut: Steve Jobs. Jag tycker att det är en rejäl skandal att Apple sitter och censurerar nätpublikationer efter deras av allt att döma viktorianska riktlinjer. Och om svenska utgivare följer dessa regler, är det en än värre skandal. Det är ju för fan inte klokt.
Sedan har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på vad man ska ha dessa läsplattor till, mer än läsa e-böcker med. Och jag föredrar ju väldoftande böcker tryckta på papper.
Vad minns jag mer från året?
Årets största händelse var utan tvekan att jag äntligen fick intervjua Dolph Lundgren. Förvisso bara på telefon, men ändå. Och eftersom Dolphan tyckte att vi  borde träffas och sitta ner för ett längre snack, kan det nog bli en fortsättning.
En annan av årets största händelser var förstås att samme Dolph ledde Melodifestivalen. Nu tittade jag bara på avsnitten med Dolph, och sketcherna var mer märkliga än bra, men ändå - Dolph Lundgren ledde Melodofestivalen!
(I dagens Skånska Dagbladet finns förresten en TT-notis i vilken Dolph säger att han ångrar många av de filmer han medverkat i, att han gjort dem bara för pengarna. Han säger att de kan ha skadat hans karriär och att det är en sak om han är bra i en dålig film, men illa om han också är dålig i en dålig film. Men han är även rätt positiv till sin situation, eftersom han har haft jobb oavbrutet)
Malmö har ju varit ... konstigt under året. Hela stan spårade ur mer än vanligt, men sina våldsamma gänguppgörelser och liknande. Och så dök den där nye Lasermannen upp och sköt på folk och försatte stan i skräck och försämrade Malmös rykte ute i världen.
Jag är ingen större anhängare av Malmöfestivalen, men i år var den lite väl svajig. Bokstavligt talat. Man fick för sig att bygga två scener nere på Posthusplatsen vid hamnen. Där var det blåsigt, må ni tro. Så pass illa att flera konserter fick ställas in.
Och så invigdes den "nya" centralen. Det borde de kanske väntat med. För stället är bara halvfärdigt, om ens det. Visst har den nya glashallen tillkommit, men de två tidigare hallarna står nu i princip tomma, vilket ger ett fånigt och illa genomtänkt intryck. Där ska det slå upp butiker och restauranger vad det lider, men det dröjer.
Och inte blev det bättre av tågkaoset denna vinter. Det verkar knappt gå några tåg från Malmö, och jag blir ofta stoppad på stan av strandade turister och affärsmän som undrar vart de ska ta vägen mitt i natten i väntan på eventuell transport nästa morgon.
Hände det något annat?
Tja, jag lyckades förse mig med en imponerande solbränna i somras.
Jag gjorde min debut som skådespelare - som polisen Wennerberg i skräckfilmen MARA. En film som fortfarande inte är färdigklippt.
Jag informerades om att TOPPRAFFEL! kandiderade till Stora KulturbloggPriset, dock utan att bli en av de fem nomerade. Men det var ju oväntat.
Jag recenserade 191 biopremiärer.
Jag och en vän blev utslängda från ett galleri eftersom vi bara var där för att titta på konsten och inte köpa skiten. Därför uppmanar jag till bojkott och smutskastning av Galleri MIVA i Västra Hamnen!
Chefen och och redaktören på Xomba.com började ge mig något slags star treatment, vilket är kul - nu börjar jag få fans runt om i världen. Även om horder av ungar ville döda mig efter att jag varit negativ till årets Harry Potter-film.
Hmm. Just det. Återigen var det väldigt många kändisar som dog. Personligen sörjer jag Jean Rollin mest. Och så utbröt Den Stora Porrdöden - flera legendariska porrstjärnor gick och dog.
Jag gjorde ett försök att bli matbloggare, men det går lite trögt. Nej, jag har inte lagt ner TOPPGAFFEL!, men jag får nog ta och äta på några andra ställen än jag vanligen gör. Den restaurang jag besökt oftast är utmärkta SMAK.
Jag skrev ett kapitel i den oerhört trevliga boken som firar Fantomentidningens första 60 år i Sverige.
Jan Hemmel kom ut med sin bok "Skånska mord" och höll ett intimt litet releaseparty i slottets kyliga fängelsehåla. Jag åt gammalt bröd där. "Åt du av det?" utbrast förläggaren. "Det var ju ett skämt!"
Även Åke Cato hade releaseparty för sina memoarer. Där hamanade jag intill Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN.
Och, tja, detta summerar väl mitt 2010.

torsdag 14 oktober 2010

Tro't om ni vill!

Idag fyller Åke Arenhill 90. Fan tro't!

Han var på Åke Catos releaseparty i våras och såg precis likadan ut som han alltid gjort - som en korsning mellan Vincent Price och en uggla. Fast skröpligare.

Han intervjuas i dagens Sydsvenskan och säger bland annat att han fortfarande tar cykelturer varje dag.

För min generation är han förstås mest känd för TV-programmet TRO'T OM NI VILL, men vi får inte glömma den av många inte så uppskattade julkalendern DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN, som om inget annat ledde till en festlig parodi i Svenska MAD - om jag minns det rätt, inleddes den på hittepå-skånska.

torsdag 10 juni 2010

Laxmackan, del 2

Nu har även herr Cato själv skrivit en rapport om gårdagens kulturevenemang. Hans version är dessutom illustrerad med foto från tilldragelsen. Går utmärkt att läsa HÄR.

onsdag 9 juni 2010

Livet på en laxmacka: livet enligt Cato

Ibland händer det ju att folk tycker att man ska skaffa sig ett liv. De gillar inte att man snöat in på något obskyrt och fånigt. "Skaffa dig ett liv, din nörd!"

Och då kan man ju faktiskt skaffa sig ett liv. Från och med nu går det till exempel alldeles utmärkt att skaffa sig Åke Catos liv.

Jag har alldeles nyss återvänt från restaurangen SMAK, där det hölls så kallat releaseparty för Åkes självbiografi "En levande gosse" (Sivart Förlag). Där bjöds det minsann på laxmacka - något som fick mig att konstatera att jag alla gånger jag ätit på SMAK har bjudits på fisk.

I vanliga fall brukar jag höja medelåldern när jag dyker upp på tillställningar - i synnerhet sådana anordnade av till exempel Nöjesguiden. Fast det händer ju att jag sänker medelåldern. Detta händer oftast på middagarna med Svenska Serieakademin. Och det hände idag på Åkes kalas. Men det var allt en härlig gubbsamling jag hamnat i, det var liksom The Swedish Gubb Smorgasboard.

Jag slog mig ner vid ett bord mittemot den del av lokalen som fick agera scen; där satt Åke och bredvid honom Mikael Neumann, känd från Svenska MAD:s kryssningar en gång i tiden. Det visade sig att jag hade lyckats placera mig som något slags länk i en Lasse Åberg-kedja: till höger om mig hade jag Ingvar Andersson från REPMÅNAD, och vid bordet bakom mig satt Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN, det vill säga Sven Melander och Svante Grundberg. Och Åberg är ju en god vän till mig, serieakademiledamöter som vi är.

Bredvid mig satt förresten den legendariske Jan Richter, och en annan uv som dök upp var Åke Ahrenhill, 89 år ung. Vidare var det svårt att undvika Staffan Wictorin.

Åke berättade lite om sin bok, läste några korta stycken, och Neumann framförde ett par visor med text av Åke. Jag drack kaffe för glatta livet.

Eftersom eftermiddagens tema förstås var litteratur, diskuterade jag Spillaneöversättaren Karl-Rune Östlund med Svante. Vi kom även in på ämnet Intressanta saker upphittade i containrar.

Eftersom jag förstås inte hunnit läsa den än, kan jag inte svara på huruvida Åkes bok är bra eller ej. Det beror ju på hur pass bra liv grabben har levt. Men det verkar ju inte vara kattskit. Jag bläddrade på måfå och hittade ett foto på vilket Jayne Mansfield rycker Åke i skägget. Därmed är "En levande gosse" oändligt mer intressant än de flesta andra självbiografier.

När jag för en tid sedan googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag omnämndes som  "bloggaren Pidde Andersson". Efter mer än tjugo år som skribent och journalist, är jag nu främst känd som "bloggaren", verkar det som. Åke Cato är ju också bloggare. Hans betraktelser kan man läsa HÄR.

söndag 25 oktober 2009

Jo, det var han på riktigt!

Tydligen framgick det inte riktigt att det faktiskt är den riktige Åke Cato som skrivit här under - men jo, visst är det han. Det är inte jag som hittat på och låtsats vara han! Varför skulle jag göra det?

Casablanca i Malmö

Dagens gästbloggare är Åke Cato, som skriver:

På Casablancas tid tog jag varje morgon hissen ner till detta kondis och inhandlade färska fransbröbullar. Hump och Ingrid hängde på väggen. Den glade bagaren kom understundom ut och pratade. Han sjöng inte som löjtnant John Forssell, men han hade ofta mjöl på näsan. På Barista har jag inte varit en enda gång. Trots att jag visst det kan uppskatta en latte då och då. Och trots att pigorna som serverar är lagom unga och granna att se på, egenskaper som man gillar i min ålder.

Morgondagens gästbloggare: Jon Skolmen om Kafé Skåne i Göteborg. Nä, nu ljuger jag.
(Och ovanstående kommentar till nedanstående inlägg om kaffe skulle hamnat som vanlig, öh, inläggskommentar, men det försvann upp i bloggosfären, så istället blev det detta trevligare alternativ)