Visar inlägg med etikett Ángel Gómez Hernández. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ángel Gómez Hernández. Visa alla inlägg

söndag 29 november 2020

Netflix: Rösterna

Foton copyright (c) Netflix

Vet ni vad jag tycker förstör många spökfilmer? Nej, hur ska ni kunna veta det. Jo, en grej jag tycker förstör många spökfilmer, är spökjägare. Ni vet, sådana där jönsar som dyker upp för att undersöka hemsökta platser och som har med sig en massa mätare och mackapärer och annat som jag tycker förtar den eventuella spökstämningen. 

Spökjägare med mackapärer är något som förekommer i denna spanska Netflixproduktion. 

De senaste decennierna har det kommit en hel del spansk skräck, varav många filmer kritikerrosats, och till och med tävlat i Cannes och på andra respektabla festivaler. Många av dessa filmer är tillsynes påkostade, de är välgjorda, men själv tycker jag att det de flesta har gemensamt, är det faktum att det är något som saknas i filmerna. Jag vet inte riktigt vad det är. Inga av de här filmerna, inte ens BARNHEMMET, tillhör mina favoriter; det är inga filmer jag ser om. Jag kan tycka att de är helt okej, ibland att de är rätt bra - men jag kan inte sätta fingret på vad det är jag tycker fattas. Kanske är de för allvarliga? Är det det som är problemet? 

RÖSTERNA, i regi av Ángel Gómez Hernández, har flera ingredienser som borde borga för en bra och kuslig spökfilm, men jag tyckte mest att det var småtråkigt och ibland lite töntigt.

Rodolfo Sancho och Belén Fabra spelar Daniel och Sara, som med sin lille son Eric flyttat in i en enorm, nedgången villa som de håller på att renovera. Eric klagar på att han hör röster. Någon eller några pratar med honom i hans huvud hela tiden. Han tycker sig även se skepnader som rör sig i huset. Det bär sig inte bättre än att Eric efter ett tag hittas drunknad i poolen i trädgården.

Sara åker hem till sina föräldrar, medan Daniel stannar kvar i huset. Han råkar på någon vänster spela in Erics spökröst på sin telefon. Detta får honom att uppsöka en viss Germán (Ramón Barea); en äldre författare som specialiserat sig på ljudupptagningar med spökröster. Han har skrivit flera böcker i ämnet. Inte nog med att Daniel känner till Germán, han har även läst en av böckerna, och minsann om inte Germán sitter och signerar i en bokhandel i närheten just som han behövs. Han har en jävla tur, Daniel. Germán går även med på att lyssna på Daniels inspelning. 

Germán åker ut till villan tillsammans med sin tjusiga dotter Ruth (Ana Férnandez), de har med sig en massa utrustning och traskar runt i kåken, där de hittar väl dolda hemligheter.

Det finns en del riktigt bra inslag i RÖSTERNA. Jag gillar att allt går tillbaka till spanska inkvisitionen. Här finns några bra scenerier.

... Men jag tycker inte att filmen funkar riktigt. Rollfigurerna är inte alltför sympatiska. Filmen är genomgående gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Hemligheten i källaren är lika flängd som dr Freudsteins källaraktiviteter i Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, skillnaden är att Fulcis film upplevs som en surrealistisk mardröm där man inte ifrågasätter det faktum att ingen tittat i källaren på hundra år. RÖSTERNA avslutas med en twist jag inte tyckte var alltför överraskande.

Jag vet att många tycker att RÖSTERNA är otäck och spännande. Det är mörkt och dystert, en del scener är blodiga, och här finns några jump scares. Men själv tyckte jag alltså mest att det var småtråkigt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/11)