DVD: Reine & Mimmi i fjällen!

REINE & MIMMI I FJÄLLEN! (Studio S Entertainment)

Ett uttryck jag inte gillar är So bad it's good. Om något i slutänden är good, då är det ju inte bad. Det handlar då snarare om en film (uttrycket används oftast om film) som är bra på sitt sätt. Vad det nu kan vara för sätt.

REINE & MIMMI I FJÄLLEN! är en film som är So bad it's just plain bad.

Jag såg aldrig TV-serien TRE KRONOR. Jag vet inte ens vad den handlade om. Jag ser här till min förvåning att TRE KRONOR gjordes i tio (10) säsonger, vilka visades mellan 1994 och 1999. Reine Gustavsson (Bertram Heribertson) och hans hustru Mimmi (Ing-Marie Carlsson) var två av seriens huvudpersoner.

1997 gjordes det alltså en långfilm om Reine och Mimmi, för regin stod Magnus Skogsberg. Den fick usel kritik. Jävligt dålig kritik. Den ansågs vara en av de sämsta filmer som gjorts i Sverige. Jag såg den inte.

Sedan dess har det tydligen uppstått något slags REINE & MIMMI I FJÄLLEN!-kult. Vilka som ingår i denna kult vet jag inte. Jag känner inga som ser- och ser om den här filmen, jag känner inte till några som gör det. Varför denna kult uppstått vet jag inte. Enligt uppgift säljs den tidigare DVD-utgåvan för skyhöga priser på Tradera. Det vet jag inget om - jag har förstås aldrig letat efter filmen, men detta är en sådan där film jag antagit ligger i en låda med femkronorsfilmer ingen vill ha. Det skulle inte förvåna mig om den finns att köpa för 5-10 spänn i någon begagnatbutik här i Göteborg; på något ställe där man inte hört talas om kulten, det vill säga de flesta ställen.

Nu har filmen alltså släppts på nytt och nu har jag sett den.

REINE & MIMMI I FJÄLLEN! är skitdålig. Den är dålig på riktigt. Osebart dålig. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att se- och skriva om gamla svenska filmer som DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET, SOUND OF NÄVERLUR och ÅSA-NISSE I REKORDFORM. De är alla roliga och underhållande. Till och med SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA var underhållande, eftersom den var inspirerat konstig och idiotisk.

REINE & MIMMI I FJÄLLEN! är bara dålig och tråkig. 

Estetiskt ser filmen ut som ett avsnitt av en TV-serie från 90-talet. Filmfotot är rudimentärt. Bildkvalitén på den här DVD:n är heller inget vidare.

Filmen handlar om att Mimmi är less - och för att muntra upp henne köper Reine en resa. Mimmi vill förstås åka söderut, men Reine kommer över ett billigt hotellpaket i fjällen, så de åker dit. Väl där visar det sig att en massa människor de känner också ska bo på hotellet, däribland Mimmis syster Siri (Mi Ridell), som är kleptoman, och hennes stammande kille Bängt, som visar sig vara polis (Per Graffman). En rysk rånarliga härjar i trakten. Kan ligan vara identisk med det ryska dansband som spelar på hotellet? Självklart - det finns nämligen inga överraskningar i det slappa manuset. Dansbandets sångerska visar sig förresten vara Reines gamla fjälla Olga (Mercédesz Dinnyés).

Reine Gustavsson är en fruktansvärt osympatisk kille. Han är vresig, skriker och svär. Antagligen är det meningen att detta ska vara roligt, jag vet inte. Mimmi är inte mycket mer sympatisk hon. I stort sett samtliga rollfigurer i den här filmen är vidriga och hatiska. Carl Magnus Dellow gör en gubbe som hela tiden ska mucka. Sanna Bråding är väl något mer sympatisk. Mi Ridell är nog den ende som kommer undan med hedern i behåll, vilket mest beror på att hon besitter en viss charm - till skillnad från övriga medverkande.

Folk åker snöskoter. Det jojkas. En väska med pengar är på vift. Sanna Bråding säger att även dansband måste bajsa. Reine och Mimmi bråkar med varandra. De bråkar med alla andra. Alla bråkar med varandra. Det svärs. Sanna Ekman och Tomas Norström jobbar på hotellet. Sedan kommer det poliser och folk jagar varandra. Fredrik Wikingsson är statist på slutet.

Absolut ingenting är roligt i den här filmen. Den är heller inte tillräckligt konstig för att bli underhållande av den anledningen. Det här är bara plågsamt att titta på.

Som bonus på DVD:n finns ett inspelningsreportage.  

 

Blu-ray: Göta kanal eller Vem drog ur proppen?

GÖTA KANAL ELLER VEM DROG UR PROPPEN? (Studio S Entertainment)

I början av 1980-talet kom det en rad oerhört populära svenska komedier, filmer som folk fortfarande ser om och citerar. SÄLLSKAPSRESAN och VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN är två av dem, GÖTA KANAL ELLER VEM DROG UR PROPPEN? är en tredje. Två av dessa följde även den märkliga trenden med undertitlar - SÄLLSKAPSRESAN hade tillägget ELLER FINNS DET SVENSKT KAFFE PÅ GRISFESTEN?

Av någon anledning såg jag aldrig GÖTA KANAL på bio när den kom 1981. Första gången jag såg den var, om jag inte minns fel, på Lindvallens intern-TV ett eller två år senare. Lindvallen är den där skidanläggningen i Sälen. Jag åkte skidor på den tiden. Vi satt två familjer i stugan vi hyrt och tittade på GÖTA KANAL - och vi skrattade nog pliktskyldigast. "Ha ha, det är Loffe!" - på den tiden räckte det ibland med att Janne Carlsson var med, oavsett vad det handlade om.

Jag har sett GÖTA KANAL några gånger sedan dess och försökt komma underfund med varför denna amatörmässiga film är så älskad - det är en prestation att den lyckats få tre senkomna uppföljare som är ännu sämre. Jag har inget svar. GÖTA KANAL är en tråkig film.

Ja, ni har väl alla sett den här filmen, så jag behöver inte redogöra för handlingen i detalj - men handlingen är enkel. En arabisk shejk vill köpa tusen svenska motorbåtar. Jobbet kommer att gå till en av två konkurrerande båtbyggare - Anderssons båtvarv, som är filmens snälla hjältar, och de onda kapitalisterna Uniship. De ska tävla om jobbet - en båttävling längs Göta kanal, först i mål i Göteborg får jobbet. En scen där tävlingen utlyses saknas, filmen hoppar direkt från en båtmässa, där Magnus Härenstams kronofogde jagar Janne Carlssons båtbyggare Andersson, till tävlingens start.

GÖTA KANAL består i princip bara av en lång rad sketcher, ofta helt utan tajming, ofta helt utan poäng, och påfallande ofta slutar det med att någon trillar i vattnet. En scen slutar med en enorm explosion vilken ingen borde överlevt, men det gick bra för alla. Personen som sitter i bilen som krossas på Blu-ray-omslaget överlever också, mot alla odds.

Filmens populäraste figur är nog Svante Grundbergs olycksdrabbade kanotisk, han dyker upp med jämna mellanrum och får sin kanot förstörd, eller trillar i vattnet, och jo, han är rolig. Svante medverkar även i en besynnerlig scen där Magnus Härenstam stannar sin bil, kliver ur den, och ska gå bort till Anderssons båt för att utmäta den. Kanotisten står i vägen och säger ingenting. Härenstam håller en lång utläggning om varför han måste komma fram. Scenen slutar helt obegripligt med att Härenstam går tillbaka till sin bil och kör därifrån - istället för att bara gå förbi Svante och fram till båten.   

Mycket i filmen är precis lika konstigt som nydd nämnda scen. Nils Eklund dyker för att sabotera Anderssons båt. Då nakenbadar Kim Anderzon framför Eklund och han kommer av sig. Fast tydligen hade han lyckats göra något med propellern ändå. En lång sekvens utspelar sig, utan större anledning, på en grekisk fest. Där sitter Anna-Lotta Larsson och är spåkvinna. En massa väldigt kända skådespelare flimrar förbi filmen igenom, oftast i minimala roller.

Det är dåligt väder i större delen av denna sommarfilm. Grått och mulet. Rent allmänt är det en ful film med fult filmfoto, precis som VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN. Jag tyckte att den var märkligt ful redan första gången jag såg filmen. På omslaget till denna Blu-ray står det att det är en nyscannad version - men den är fortfarande ful. Bilden är inte bättre än på tidigare utgåvor. 

Bland extramaterialet hittar vi några gamla TV-inslag och en dokumentär från när filmen var ny. För drygt 20 år sedan fick jag en DVD-utgåva av GÖTA KANAL vilken innehöll en bra, då nygjord dokumentär (antagligen av Ronny Svensson, det minns jag inte) som var mycket bättre än själva filmen. Den saknas på denna nya Blu-ray.

Trots min kritik kan jag finna ett visst nöjde i att se om GÖTA KANAL - eftersom det är trevligt att återse alla dessa fina, svenska skådespelare, varav många inte längre är med oss. Det är också kul att titta in i 1981 med dess miljöer och tidstypiska detaljer. Pluspoäng för Björn Isfälts käcka ledmotiv!

Regissören Hans Iveberg fortsatte att producera film tills en bit in på 2000-talet, men han regisserade bara fyra filmer. En av dessa är den extremt märkliga SKÖNA JUVELER från 1984, som jag gärna vill släpps på nytt. Den är så osannolikt konstig att den måste ses.

Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN från 1980, den första i serien, alltså, är den svenska film jag sett flest gånger, följd av PICASSOS ÄVENTYR och MANNEKÄNG I RÖTT. SÄLLSKAPSRESAN nämns ibland i samma andetag som GÖTA KANAL, men det finns en stor skillnad mellan de två filmerna. Båda filmerna består av en rad sammanlänkade sketcher - men Lasse Åberg har något att säga, han betraktar det svenska folket. Hans Iveberg vill bara visa folk som trillar i vattnet.

 

Blu-ray: Strul

STRUL (Studio S Entertainment)

När komedin STRUL kom 1988 upplevdes den som väldigt fräsch. Den kändes modern och häftig. Jag var tjugo år då och tyckte att det var coolt att det kommit en svensk film som inte såg ut som andra svenska filmer på den tiden, det vill säga lite grå och trist. STRUL hade snabb rockvideoklippning och utstuderad ljussättning.

Vad den handlade om mindes jag inte - det skulle dröja drygt 30 år innan jag såg den igen. Jag såg om den först för några år sedan på någon streamingkanal, och jag tyckte då att den var rätt kass. Den blev inte bättre av att jag såg den på min laptop. Nu har STRUL släppts på Blu-ray, så jag såg om den ytterligare en gång.

Jag vet en del människor som älskar den här filmen. Rent allmänt verkar folk gilla STRUL. Jag undrar om de faktiskt sett om den sedan den kom, eller - om de är yngre än jag - sett om den sedan de var barn. Strul är nämligen en ytterst konstig film.

Björn Skifs, som även skrev manuset tillsammans med Bengt Palmers, spelar kemiläraren Conny Rundqvist, som bränner av fyrverkerier i klassrummet och som blir oskyldigt ditsatt i en knarkhärva. Han döms till fängelse, men i fängelsets tvättstuga hittar han en hemlig gång som leder ut till friheten. Ett gäng medfångar känner till denna gång, de sitter i finkan och planerar en stöt, som de sedan smyger ut för att förbereda, och därefter återvänder de till fängelset. Conny blir indragen i kuppen och de spenderar större delen av dagarna ute i det fria.

Av en slump råkar Conny komma knarkligan på spåren och han måste ensam försöka rentvå sig själv. Han blir även förälskad i en tjusig tjej (Gunnel Fred), som visar sig vara polis.

Handlingen i STRUL är något alldeles osannolikt ologisk. Den är så ologisk att det blir distraherande. Nästan allting sker av en slump. Ingen på fängelset märker att ett helt gäng fångar saknas varje dag. 

Humorn består mest i att saker demoleras. Det kraschas mängder av bilar, och de kraschas bara för att det ska kraschas bilar. Folk trillar, det pangas lite, det är en räcka stunts. Folk skriker och det svärs överraskande mycket. Olika dialekter talas i komiskt syfte. Björn Skifs är ju en sympatisk kille som verkar vara trevlig, jag har aldrig träffat honom, och det är väl hans medverkan som gör att STRUL går hem hos folk. Speciellt rolig är filmen inte. Ett par scener är lite smålustiga.

Estetiskt ser filmen ut som en parodi på 80-talsfilm. Överdriven ljussättning, många scener går i blått, frenetiskt användande av vidvinkellins, och Bengt Palmers filmmusik låter som synt-funk ur SNUTEN I HOLLYWOOD. Åtminstone på denna Blu-ray-utgåva låter det som om mycket av dialogen är eftersynkad, men om så är fallet vet jag inte.

En grej jag glömt bort är att STRUL faktiskt var barnförbjuden när den hade premiär! Fan vet varför. Senare samma år fick den nypremiär, då hade man klippt bort drygt två minuter för att kunna sänka åldersgränsen till från 11 år. Vad som klipptes vet jag inte, möjligen en snutt där ett par barn håller på att köras över av en grävskopa och lite omotiverat pangande.

Regissören Jonas Frick, som var 25 år när han gjorde STRUL och som kom från reklamfilmsvärlden, ansågs vara något av svensk films hopp, han hade lite andra visioner än övriga svenska regissörer. Dock blev STRUL hans enda långfilm. Han skulle göra en snapphanefilm, men den blev inte mer än en promotionaffisch (Jag har inte sett den, men någon sa att den hängde på Filminstitutet, eller om det var på SF:s kontor). På 90-talet flyttade Frick till USA och julen 2001 dog han plötsligt i lunginflammation, 39 år gammal. Det pratades lite om att han dött "under mystiska omständigheter", men så verkar inte ha varit fallet.

Det ligger en del gamla TV-inslag om STRUL som bonus på den här Blu-ray-utgåvan. De är rätt kul att se.

På sätt och vis kan jag förstå att jag tyckte att STRUL var häftig för 35 år sedan, men idag måste man nog vara väldigt förlåtande för att tycka att det är en bra och rolig film. Det mesta i filmen är konstigt. Men Gunnel Fred är onekligen tjusig.

 

 

Blu-ray: Morrhår & ärtor

MORRHÅR & ÄRTOR (Studio S Entertainment)

MORRHÅR & ÄRTOR från 1986 verkar ligga rätt ofta på SVT Play - men jag har inte sett den på sådär 30 år. Av någon anledning såg jag den aldrig på bio, jag såg den först vid någon TV-visning på 90-talet.

Det här var Gösta Ekmans officiella regidebut. Han hade ryckt in och regisserat tidigare, men den här gången gjorde han jobbet ensam. Han skrev även manus, tillsammans med Rolf Börjlind, och spelade huvudrollen.

Om jag minns rätt fick MORRHÅR & ÄRTOR rätt ljumma recensioner vid premiären. Jag kan förstå det. Det här är en smårolig film, men den känns märkligt tunn och ogenomtänkt.

Gösta Ekman spelar Claes-Henrik Ahlhagen, han kalla "Håna" eftersom han har två H i efternamnet. Han är en lite misslyckad kille på en bit över 40, han har svårt att dra in stålar, och han och en fifflande polare har diverse konstiga affärsidéer som sällan funkar. Håna är starkt modersbunden, Margaretha Krook spelar hans hårda överklassmor som håller sonen i ett järngrepp. Håna är dessutom osannolikt klantig.

Lena Nyman spelar Boel, som Håna flera gånger råkar springa på. De börjar så smått umgås, kanske blir Håna förälskad i henne, kanske inte, han är rädd för förhållanden, och hans mor gillar inte att Boel heter Bengtsson i efternamn. Gösta Ekmans brorsdotter Sanna Ekman spelar Boels dotter, som Håna verkar stöta på i början av filmen. Boel har även en son, som görs av killen från 80-talets reklamfilmer för Uncle Ben's ris.

Med jämna mellanrum förvandlas Håna till Papphammar. Han demolerar Boels vardagsrum, han snubblar och trillar.

MORRHÅR & ÄRTOR är en rätt osammanhängande film. Den består mest av en lång rad sketcher. En del scener och sketcher leder ingenvart. Det är trevligt och visst, jag skrattade åt en del scener - men som sagt, det känns inte vidare genomtänkt, vilket antagligen förklarar varför jag glömt bort det mesta av filmen sedan jag såg den förra gången.

Men! Vad jag gillar med den här filmen är att den är en titt in i 1985, då filmen spelades in. Det är kul att få återuppleva 1985 under en och en halv timme. Alla exteriörer, interiörer, alla detaljer. Jag var 17 år 1985 och har förstås starka minnen från den tiden. För mig känns 1985 inte speciellt avlägset - men det är väldigt länge sedan. Det är 38 år sedan. Jag har vänner som knappt var födda då. Jag kan tänka mig att en ung publik idag kommer att reagera på scenerna från Vanadisbadet i början av filmen, där en massa tjejer springer runt topless. Det skulle inte förvåna mig om unga tittare tror att filmmakarna bara var sexistiska och radade upp en massa halvnakna brudar framför kameran - men det var ju verkligen så på badplatser 1985. Trenden försvann dock ganska snart.

Vad som också är trevligt med den här filmen, är förstås alla skådespelare som dyker upp, vissa fladdrar bara förbi i småroller. Kent Andersson, Robert Sjöblom, Sten Ljunggren, Iwa Boman, Göthe Grefbo försöker få sin hund att bajsa, och Carl-Axel Elfving sitter på en bänk och säger "Lycka till!" och är konstig.

Extramaterial är det dåligt med - här finns bara en trailer. Bildkvalitén är helt okej, men jag trodde först att det var fel på min skiva - ljudet försvann när filmen började, det blev knäpptyst. Jag bytte från förinställda DTS-HD till det andra ljudspåret; Dolby Digital, och då funkade det. Jag vet inte om det faktiskt är fel på skivan, eller om det var min utrustning som krånglade - det har aldrig hänt förr.

Bio: Napoleon

Foton copyright (c) Sony Pictures

Innan jag såg Ridley Scotts nya film NAPOLEON funderade jag lite på vad jag egentligen visste om Napoleon Bonaparte. Han har ju med åren blivit mer av en skämtfigur från serier och sketcher. En kortvuxen kille i förd lustig hatt, poserande med ena handen innanför rocken. Han hade ihop det med Josephine, han utropade sig till kejsare, han var ute och krigade så att det stod härliga till, han hamnade på Elba, det gick åt skogen vid Waterloo, han förvisades till Sankta Helena, där dog han, blev en bakelse, och ABBA sjöng en sång om Waterloo.

Jag konstaterar att jag faktiskt inte får veta så mycket mer om Napoleon i Scotts film. Med undantag för bakelsen och poplåten är filmens synopsis ungefär som min uppräkning ovan. Vi får nog inte heller se Napoleon posera med handen innanför rocken, men han bär lustig hatt och jag ser här att Joaquin Phoenix är rätt mycket kortare än jag, om än inte tillräckligt kort för att anses liten. Napoleon var visst 168cm lång, något kortare än Phoenix.

Att Ridley Scott, som fyller 86 om en dryg vecka, regisserat den här filmen betyder faktiskt inte så mycket. Scott är en regissör som mångt och mycket lever på forna segrar. Vi associerar honom fortfarande med ALIEN och BLADE RUNNER, och glömmer bort de filmer som ... vi glömmer bort. Flertalet filmer han gjort är medelmåttiga, några är rätt dåliga. Jag fick kolla upp Scotts filmografi för att minnas hans två senaste filmer, vilka jag förträngt - THE LAST DUEL och HOUSE OF GUCCI, vilka bägge kom 2021. Ridley Scotts filmer är flotta - men inte alltid minnesvärda.

Det har skrivits en hel del om NAPOLEON de senaste veckorna. Filmen har väl fått förhållandevis bra kritik, men den anklagas för att vara bloated. Uppsvullen. Det klagas även på att den är för lång med sina två timmar och 38 minuter. Det här är en film från Apple Studios, och den version som kommer att streamas på Apple TV+ är ännu längre, fyra timmar har jag sett nämnas.

Jo, NAPOLEON är uppsvullen och för lång. Som så många andra filmer idag. Det händer jättemycket i filmen - men samtidigt händer det ingenting.

Napoleon med Josephine. Utan Josephine är han Napoleon Solo.

Filmen börjar starkt mad Marie Antoinettes avrättning 1793. Giljotineringen av henne skildras detaljerat och i närbilder. I publiken står den karriärhungrige löjtnanten Napoleon Bonaparte. Det är alltså Joaquin Phoenix som gör Napoleon, och han är alldeles för gammal. Phoenix är nästan 50 - Napoleon var 51 när han dog 1821. Napoleon ser ut att vara medelålders genom hela filmen, trots att det hinner gå decennier.

Efter sin seger i Toulon 1793 befordras Napoleon till brigadgeneral. Han träffar även den raffiga Josephine (Vanessa Kirby), som han förälskar sig i. De gifter sig, men Napoleon är alltid ute och krigar och bär sig åt, så Josephine skaffar sig en älskare. Napoleon blir förbannad, men det löser sig ett tag, och så krigar han igen.

... Och så håller det på genom hela filmen.

Joaquin Phoenix gör Napoleon som en excentrisk och rätt obehaglig typ. Han påminner mest om ett stort barn. Han är outgrundlig, det är svårt att avgöra om han faktiskt har några äkta känslor för Josephine. Han har psykopatiska drag. Som åskådare är det svårt att känna något för honom och det är svårt att engagera sig i romansen. Fast denna romans, liksom resten av filmen, skildras mest som en skoluppsats - först händer det, sedan händer det, och så händer det. En skoluppsats med sexscener - det finns en rad sådana. Napoleon påminner om en hund.

Ridley Scott är betydligt mer intresserad av alla fältslag. Dessa skildras ytterst detaljerat med mängder av våldsamma detaljer. Krigsscenerna är långa och väldigt blodiga. Scott frossar i splatter. Blodet sprutar, kroppsdelar flyger. En scen där soldater flyr över en frusen sjö är utstuderad, kanonkulor spräcker inte bara soldater, utan även isen. Blodiga män som sjunker ner i sjön filmas underifrån, under vattnet. 

NAPOLEON är fantastisk att titta på. Förstås. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser den i en IMAX-salong. Visuellt sätt är det här strålande. Scenerierna är imponerande. Fältslagen är imponerande. Det är även fältslagen som dominerar filmen. Men med undantag för Napoleon, är människorna skissartade. En väldig massa människor medverkar, men de flesta dyker bara upp en liten stund. Mot slutet får vi träffa fältmarskalk Wellington, som spelas av Rupert Everett. Hans mannar vrålar "Smaka brittiskt stål!" när de slåss vid Waterloo. Alldeles innan eftertexterna rullar redovisas antal döda franska soldater under Napoleons tid som erövrare. Extremt många liv gick till spillo.

Till en början tyckte jag att filmen var riktigt bra - men halvvägs in tröttnade jag. Just för att det inte händer så mycket, och för att det inte går att engagera sig i vare sig rollfigurer eller händelser.

NAPOLEON ser ut om en två och en halv timme lång musikvideo med Mylène Farmer - fast utan musik det går att dansa till. Och utan Mylène Farmer. Filmen känns ibland som ett väldigt påkostat avsnitt av den tredje säsongen av BLACKADDER - fast utan Baldrick. Och utan skämt.

ABBA spelas inte under eftertexterna.

 

 

(Biopremiär 22/11)

Serier: Mallan x 4

MALLAN ÄR MED - EN OTÄCK HISTORIA

MALLAN KOMMER BORT - EN FÖRRYMD HISTORIA

MALLAN SER RÖTT - RÄDDARE I NÖDEN

MALLAN & MÖRTEN - EN TRIST HISTORIA

av Nicolas Križan

Epix Bokförlag AB

Slå dig ner intill min imaginära chiffonjé, så ska vi prata om Nicolas Križan en stund. 

Nicolas Križan tillhör de av mina vänner jag känt längst. Om jag inte redan hade sett hans bilder i något seriefanzine - han debuterade i fanzines 1977 - såg jag Nicolas' serier första gång i nummer 1/1981 av tidningen Svenska Serier. Där publicerades strippserien Lillen, en serie Nicolas nu producerat av och till och på olika sätt i över 40 år - han är nu aktuell med en bok om Lillen, vilken väl släpps när som helst.

På 1980-talet var Nicolas Križan ohyggligt verksam inom både seriefandom och science fiction-fandom. Han ritade gärna fantasy, hans stil var elegant och kraftigt influerad av folk som Barry Windsor Smith och Bernie Wrightson. Hans bilder och serier syntes överallt. 

Mytomspunnen är serien "Hämnden ät ljuv", del ett täcknades 1980 och publicerades i nummer 5 av fanzinet Snappar'n, som kom ut 1982. Denna fantasyserie handlar om en naken brud som ska rida iväg för att rädda sin bror från en trollkarl. En man varnar henne för puckelryggen i skogen! Tjejen träffar puckelryggen, som visar sig vara snäll. När Nicolas 1982 avslutade serien med en del två, hade han tröttnat på den. Serien blev mycket kortare än planerat och slutar abrupt. Det står att regnet föll för evigt. Puckelryggen ät bortglömd. Vi är många som frågat om den där puckelryggen under dessa gångna 41 år! Eller, många är kanske att ta i. Det är nog bara jag.

Nicolas tillhörde de största stjärnorna i Amatörseriesverige på den tiden och han var en av de första jag skrev till när jag tiggde material till mina första egna fanzines. Han skickade snällt över några bilder jag tryckte - en av dem tryckte jag upp och ner, för säkerhets skull. 

Ur Snappar'n nr 5, utgiven 1982.

Nicolas blev även den första av alla dessa fanzinekillar på 80-talet som jag träffade i verkligheten. Han bodde ett tag i Göteborg, och när jag 1986 hälsade på släkten i Sävedalen, åkte jag hem till Nicolas. Vi åt nybakade bullar och han sa att han tyckte att Richard Corben ritar kladdigt.

Han jobbade på en reklambyrå och det gör han fortfarande. En hemsökt reklambyrå, till och med. Mellan varven har han ritat serier om Mumin och han har formgivit en massa seriealbum, böcker och tidningar. Sedan 2016 gör han barnböckerna om Mallan. Senast jag träffade Nicolas, det var på Bokmässan, frågade han om jag ville skriva om Mallan; en fjärde bok hade nyligen kommit ut. Tja, det kan jag väl göra, även om jag aldrig skriver om barnböcker, allra minst sådana mina kompisar har gjort.

Mitt förhållande till barnböcker och bilderböcker är inte jättebra. När jag var barn gillade jag bilderböcker av folk som Richard Scarry, bilder med en massa detaljer. Men jag började läsa serier väldigt tidigt, och serier var mycket roligare och mer lockande och inspirerande än regelrätta barnböcker. Jag läste få barnböcker.

Ur "Mallan ser rött": en minst sagt oväntad referens till Conan Barbaren.

På sätt och vis är böckerna om Mallan serier - det är serier med oftast en bild per sida. Oftast finns det bara en kort mening per sida, skriven med enorma bokstäver. Enligt baksidestexten vänder böckerna sig till läsare i åldern 3-6 år, och det är väl ungefär där jag befinner mig..

Det här är något slags skräckhistorier byggda på sådant små barn kan relatera till. Historierna är överraskande ångestladdade och ibland en aning existentiella. Sluten är öppna på ett sätt som är tänkt att skapa diskussioner. 

I den första boken, "Mallan är med", leker Mallan med några barn hon är tvingad av lyda. Barnen gräver ner Mallan upp till halsen och går därifrån. I "Mallan kommer bort" har Mallan bråkat med sin ömma moder och springer in i skogen. Där går hon vilse och träffar några rymdvarelser som behöver hjälp. "Mallan ser rött" handlar om att Mallan, rätt oväntat, leker barbarkrigare. När några barn är dumma mot hennes lillebror Mörten, spöar Mallan skiten ur de dumma barnen, vilket ger Mallan ångest. Den senaste boken, "Mallan & Mörten - En trist historia", utspelar sig när en smitta härjar (kan det vara pandemin, tro?) och Mallan och Mörten får därför inte gå ut. De har tråkigt och börjar rita. Mallan trillar in i sin teckning och försvinner. 

Ur "Mallan & Mörten - En trist historia".

Eftersom Nicolas Križan är grafisk designer, är förstås utformningen av dessa böcker synnerligen genomtänkt. Teckningarna är enkla och tydliga, färgerna är få; omslagsfärgen dominerar innehållets färger. Sidantalet och litet och för en läsare som är äldre än 3-6 år tar det en minut eller två att läsa en bok, beroende på hur snabbt man kan bläddra. Läser man för en liten glytt, lär man få läsa dem om och om igen. Mallan-böckerna har fått bra kritik och det är lätt att förstå varför.

Jag väntar med spänning på nästa bok i serien, "Mallan och puckelryggen". 

Regnet föll för evigt ...

Bio: The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes

Foton copyright (c) Nordisk Film

THE HUNGER GAMES? Va? Nu igen? Den här filmserien hade jag nästan glömt bort, så jag läste mina recensioner av de fyra tidigare filmerna - THE HUNGER GAMES kom 2012 och den sista filmen, THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 2, kom 2015.

Det här var filmerna som gjorde stjärna av Jennifer Lawrence, trots att hon spenderade filmerna med att gå omkring och se fullkomligt ointresserad och uttråkad ut. Hon visade sig vara en bra skådespelerska i andra filmer.

Det enda jag verkligen minns av de här filmerna, vilka bygger på böcker av Suzanne Collins, är att jag aldrig köpte konceptet - något jag påpekar i samtliga recensioner av de tidigare filmerna. I en dystopisk värld dödar barn varandra i ett direktsänt TV-program. I min recension av den första filmen skrev jag "Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning?", och i min fjärde recension skrev jag "(...)Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom?".

Denna nya film, THE HUNGER GAMES: THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES, återigen i regi av Francis Lawrence, är en prequel till den tidigare filmerna - handlingen utspelar sig 64 år före de andra. Ska vi äntligen få svar på alla frågor? Varför skapades Hungerspelen, hur gick idén igenom?

Om jag minns rätt slutade MOCKINGJAY - PART 2 med att Katniss, Jennifer Lawrences hjältinna, indirekt dödade den onde diktatorn, president Snow (Donald Sutherland). Hon sköt en annan person, varpå folket gjorde uppror och kastade sig över Snow, som dödades.

THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES inleds med att vi presenteras för filmens hjälte: Coriolanus Snow. Vänta nu här ... Är det president Snow som ung? 

Ja, det är det. Han är alltså mer eller mindre Anakin Skywalker. En kille som kommer att växa upp och bli ond.

Coriolanus spelas av engelsmannen Tom Blyth, han ser lite grann ut som Bob Geldof med blond golfproffsfrisyr. Hans namn uttalas med betoning på Anus, vilket förstås är roligt. Han har en kompis som heter Sejanus (Josh Andrés Rivera). Sej är en fisk som tillhör torskfamiljen. Alltså heter han Torskröv. Jag skrattade varje gång torskröven dök upp.  

Coriolanus bor i ett fattigt hem med sin syster och sin farmor, farmodern spelas av Fionnula Flanagan - just det, Molly Macahan från FAMILJEN MACAHAN. Tydligen var Snow en fin familj en gång i tiden, Coriolanus läser på universitetet och siktar på att bli president. Han bor i staden Panem och inte ute i distrikten, i skogen, som stackarna som plockas för att tävla i Hungerspelen.

Peter Dinklage spelar dekan Casca Highbottom, mannen som uppfann Hungerspelen. Highbottom låter meddela att hans studenter ska bli mentorer för varsin deltagare i Hungerspelen. De ska på något sätt coacha de tävlande. Coriolanus har tur, han tilldelas den sötaste och charmigaste tävlande, Lucy Gray Baird.

Lucy Gray Baird spelas av Rachel Zegler och hon är sångerska. Hon brister ut i sång med jämna mellanrum. Hon sjunger så ofta att den här filmen i det närmaste är THE HUNGER GAMES: THE MUSICAL. Det dröjer inte länge innan Coriolanus och Lucy blir förälskade i varandra. Coriolanus hjälper Lucy att överleva fajterna i tävlingarna och de träffas i smyg i skogen. Där äter de en växt som kallas katniss.

Den här gången sker inte Hungerspelen i en skog, utan i en betongarena inomhus, samt i tunnlar under denna arena. Detta innebär att THE BALLAD OF SONGS & SNAKES ser ut som en väldigt dyr version av Joe D'Amatos gamla B-film ENDGAME, i vilken folk slogs för livet i tunnlar. Soldaterna som håller folk i schack ser ut som Starship Troopers. Viola Davis gör en ond doktor som verkar vara den som styr och ställer.

Den här filmen är mycket mörkare än de fyra tidigare delarna. Staden ser ut som något slags förfallen jättestad i forna Sovjet. Ett gruvsamhälle ute i ett av distrikten är värsta Gulag. Alla propaganda-affischer ser ut som något från Stalintiden. Liksom de tidigare filmerna har denna prequel den låga åldersgränsen PG-13, men filmen känns våldsammare och råare än tidigare. Den är mer sinister.

Efter en och en halv timme slutar filmen - men fortsätter ändå ytterligare en timme, som om vi får uppföljaren på en gång. I slutminuterna berättar Casca Highbottom hur det gick till när han skapade Hungerspelen. Det är ingen tillfredsställande förklaring - men jag tyckte den var lite rolig. Tyvärr kan jag inte avslöja vad han säger här. 

Kanske tycker jag att THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES är lite bättre än de tidigare filmerna, men jag är inte riktigt säker. Att jag tycker så beror mest på att filmen är mörkare och dystrare, och på att Rachel Zegler inte är lika tråkig som Jennifer Lawrence.

... Men jag skulle kunna vara utan det här. Och, jag köper fortfarande inte idén bakom allt. Den här världen är bara krystad och konstig. Det mesta är ologiskt. Denna nya film är möjligen ännu mer ologisk än de tidigare.

Sångerna Lucy sjunger är väldigt likartade - kanske är det bara två sånger hon sjunger om och om igen.

2018 gjorde förresten Francis Lawrence spionthrillern RED SPARROW med Jennifer Lawrence. Den såg jag nyligen på någon streamingkanal. Jag tyckte den var överraskande bra, betydligt bättre än alla dessa Hungerspelsfilmer.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/11)

Netflix: The Killer

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en film av David Fincher, som har kontrakt på några filmer för Netflix. Hans förra Netflixfilm var MANK, en film vars existens jag fullkomligt glömt bort.

Jag har kommit på mig med att blanda ihop David Fincher med Christopher Nolan. Jag vet inte riktigt varför. Har de några likheter? Tja, de gör ofta genrefilmer som brukar anses vara bättre, lite mer än vanliga genrefilmer. En grej jag noterar med Fincher är att det fortfarande ofta står "av regissören som gjorde SEVEN och FIGHT CLUB" - två filmer som kom på 1990-talet. Som om allt han gjort sedan dess har glömts bort. Fast ärligt talar har jag glömt bort mycket av det han gjort sedan dess.

THE KILLER är inte en nyinspelning av John Woos film från 1989. Filmen bygger på en fransk tecknad serie av författaren Alexis "Matz" Nolent och tecknaren Luc Jacamon. "Le tueur" heter den i original och det finns en lång rad volymer. Den har även kommit på engelska som, just det, "The Killer". Nolent har tidigare bland annat skrivit serien som Walter Hills BULLET TO THE HEAD bygger på. Efter att jag sett Hills film tänkte jag "Var det här allt?". Det tänkte jag även när eftertexterna till THE KILLER började rulla. Varför ville Fincher tvunget filmatisera den här serien?

Michael Fassbender spelar en namnlös yrkesmördare. Filmens inledning är rätt bra. Mördaren sitter i en lägenhet i Paris och inväntar rätt tillfälle för att knäppa en man i ett hotell på andra sidan gatan. Mördarens berättarröst pratar om hur tråkigt det är. Han utövar yoga, han går till McDonald's och köper frukost, han lyssnar på The Smiths. Alla yrkesmördare lyssnar på The Smiths. Hans segdragna förberedelser för tankarna till SCHAKALEN från 1973 - hm, den borde jag se om, jag har inte sett den sedan 80-talet.

Mördaren är ett känslokallt superproffs som aldrig misslyckas med sina uppdrag - men den här gången misslyckas han. I samma ögonblick som han kramar avtryckaren, råkar en kvinna ställa sig framför målet. Hon dödas, målet överlever.

Mördaren flyr på moped, hoppar på ett plan och tar sig till Dominikanska republiken, där han har sitt gömställe. När mördaren anländer till sitt hus visar det sig att någon har varit där och misshandlat hans flickvän. Mördaren hittar taxichauffören som körde förövarna till huset och får veta vilka som ligger bakom. Mördaren spenderar resten av speltiden med att leta upp folket som ligger bakom attacken för att en i taget döda dem.

Michael Fassbender är iskall som mördaren. Han blinkar aldrig. Han är dessutom väldigt osympatisk. Visst ska väl yrkesmördare vara osympatiska, de är ju trots allt mördare, men detta innebär att jag inte bryr mig det minsta om honom. Jag skiter i hur det går för honom. Samtliga rollfigurer i filmen är osympatiska. Dock har de inte speciellt mycket att göra. De är med i en eller ett par scener. Tilda Swinton spelar en av de mördaren är ute efter. Hon sitter vid ett bort på en restaurang och pratar en lång stund och sedan promenerar hon utanför restaurangen. Detta, samt en avståndsbild, är allt vi får se av henne.

Mördarens berättarröst hörs genom hela filmen. Han pratar entonigt och sömnigt. Eftersom filmen inte är spännande blir det bara sömnigt. Handlingen känns märkligt tunn och ooriginell. Det här engagerar inte. Jag tycker att inledningen i Paris är bättre av resten av filmen, där mördaren reser runt i USA.

Estetiskt är det dock snyggt. Filmfotot är inte häpnadsväckande snyggt, men det är bra och elegant. Trent Reznor och Atticus Ross står för filmmusiken. Mördarens olika identiteter han använder sig av är döpta efter figurer i TV-serier.

Betyget nedan är kanske lite för snällt. Jag vet inte. Det här är ju liksom ingen dålig film. Den är bara totalt ointressant och småtråkig. Jag lär aldrig se den igen.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 10/11)