Bio: Sound of Freedom

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Så går den då upp på bio i Sverige, årets mest omdiskuterade film i USA. Jag tänker inte lägga till ett "trots allt" och absolut inte ett "äntligen". 

Det har varit svårt att undvika skriverierna om alla kontroverser kring SOUND OF FREEDOM, en film om trafficking och jakt på pedofiler. Men de som förväntar sig en film som motsvarar kontroverserna lär bli gruvligt besvikna. 

Låt oss titta på kontroverserna först. SOUND OF FREEDOM är en film av den mexikansk-amerikanske regissören Alejandro Monteverde. Jag har aldrig tidigare hört talas om honom, än mindre sett några av hans filmer. Han gör så kallade faith based filmer, det vill säga filmer med ett tydligt kristet budskap. Det kan han väl få göra om han vill. Väldigt få filmer av den typen släpps i Sverige, de få jag har sett har varit direkt bisarra, det släpptes några direkt på DVD för drygt 20 år sedan. Sedan har vi även några storfilmer, de där vidriga Narnia-filmerna producerades av Walden Media, ett bolag som ägs av den kristna högern.

SOUND OF FREEDOM spelades in 2018 - för fem år sedan, alltså. Filmen handlar om Tim Ballard, mormon och Trumpanghängare. Han sade upp sig från sitt jobb som något slags statlig tjänsteman för att starta upp Operation Underground Railroad, som jobbar med att stoppa trafficking av barn. Ballard och hans historia har ifrågasatts - mycket av det han hävdar att han gjort, har visat sig vara grava överdrifter. Flera brottsbekämpande organ hävdar att OUR:s insatser är obetydliga.

Tim Ballard ville att han skulle spelas av Jim Caviezel, som är mest känd för att ha spelat Jesus i Mel Gibsons THE PASSION OF THE CHRIST. Antagligen ser Ballard sig som en nutida Jesus. Dessutom befinner sig Caviezel också långt ut på högerkanten politiskt. Mel Gibson blev en av filmens verkställande producenter. 

Filmen hade en förhållandevis blygsam budget på 14,5 miljoner dollar och den skulle distributeras av 20th Century Fox. Men - när SOUND OF FREEDOM var klar, köpte Disney Fox, och Disney var inte intresserade av Monteverdes film. 2019 lyckades producenten Eduardo Verástegui återta rättigheterna, men han hade problem att sälja dem vidare. Det blev inte bättre av att världen drabbades av en pandemi. I början av 2023 lyckades slutligen Verástegui hitta en distributör, det kristna bolaget Angel Studios, och filmen fick amerikansk biopremiär den fjärde juli i år.

I en tweet skrev Eduardo Verástegui att han, när han letade distributör, "knackat på" hos Netflix och Amazon Studios, utan att få svar. Detta nappade amerikansk extremhögermedia på och förvanskade det till att Netflix och Amazon bannlyst SOUND OF FREEDOM. Bollen sattes i rullning. Det påstods att Netflix och Amazon inte vill att världen ska få kännedom om vad pedofilerna i Hollywood och liberala politiker håller på med! "Det här är filmen eliten inte vill att ni ska se". En talesperson för Amazon sa att de aldrig kontaktats angående filmen.

Det blev inte bättre av att dårfinken Jim Caviezel är en QAnon-anhängare. QAnon-folket tror på fullt allvar att det finns en satanistisk sekt som kidnappar barn för att utvinna ämnet adrenokrom ur dem - jodå, adrenokrom existerar, men att en sataniskt sekt, ledd av Hillary Clinton, använder det som knark är förstås en så pass idiotisk konspirationsteori att men häpnar och tar sig för pannan när man inser att folk faktiskt tror på detta. Jim Caviezel medverkade i en rad höger-pratshower och poddar, där han kom in på dessa flängda teorier.

SOUND OF FREEDOM gick upp på bio - och blev en stor framgång i förhållande till sin budget. Det är den tionde mest sedda filmen på bio i USA 2023. Hittills har den dragit in 184 072 726 dollar i bara USA och Kanada, samt ytterligare drygt 50 miljoner i resten av världen. Det är kontroverserna och konspirationsteorierna som marknadsfört filmen. Högeraktivister har hävdat att biovisningar saboterats av vänstern, som inte vill att sanningen kommer ut. Skitsnack, förstås. Filmens rykte har blivit direkt bisarrt. Mot bättre vetande läste jag en svensk tråd på Facebook om filmen, och skribenterna gled även in på 5G-strålning och annat, självklart med så många särskrivningar som möjligt. Det var en foliehattarnas högtidsstund.

Regissören Alejandro Monteverde själv säger sig ta avstånd från alla kontroverser. Han säger att han är uppriktigt ledsen, han ville bara göra en liten film om ett angeläget ämne - trafficking. Vad Caviezel sysslar med privat angår inte Monteverde.

Så, gott folk. Detta blev en lång inledning. Äntligen har vi kommit fram till själva filmen. SOUND OF FREEDOM. Vad är det egentligen vi får?

Om vi säger så här: om det inte vore för alla kontroverser, hade SOUND OF FREEDOM försvunnit spårlöst. Ingen hade brytt sig om den. Det här är nämligen ingen minnesvärd film. Det här här en typisk "direkt till video-film", som det hette förr, det här känns som, typ, en Hallmark Movie of the Week.  

2014 kom en rätt kass actionfilm om trafficking som hette SKIN TRADE, i vilken Dolph Lundgren och Tony Jaa jagade en pedofilring. Dolph och Jaa sparkade skiten ur avskummet och dödade dem allihop. SOUND OF FREEDOM börjar nästan exakt likadant som SKIN TRADE: en liten flicka i Mexiko har kontaktats av en modellagentur. En före detta skönhetsdrottning, Giselle (Yessica Borroto) dyker upp för att hämta flickan. Flickans bror är också där, han får följa med. Det visar sig att allt bara är en bluff och de två barnen kidnappas.

Tim Ballard, som jobbar för the Homeland Security Investigations, kopplas in. Ballard letar upp en svettig pedofil som under pseudonym skrivit en bok om sina drifter, och som jagar villebråd på internet. Ballard låtsas ha samma böjelser som den svettige mannen, och den svettige avslöjar utan omsvep allt. Då arresteras han och Ballard lyckas hitta den kidnappade pojken, som han bjuder på glass.

Tim Ballard tänker inte ge sig innan han även hittat flickan - och så många kidnappade barn som möjligt. Så, han säger upp sig från sitt jobb för att bekämpa trafficking på heltid. Han beger sig till Colombia, där han träffar en amerikan som går under namnet Vampiro (Bill Camp). Vampiro har tidigare jobbat för kartellerna, men efter en incident jobbar han nu med att bekämpa barnhandel och sexslaveri. Vampiro är slarvigt klädd, röker ständigt cigarr, han håller en lång monolog om hur han fann Gud och blev religiös, och han framstår lite grann som skoputsaren i POLICE SQUAD!, eller "The Farmer" i SNOBBAR SOM JOBBAR. Vampiro vet allt. Han vet så mycket att det inte blir några större problem för Ballard att leta upp de onda. 

Ballard och Vampiro utger sig för att vara läkare från FN och beger sig in i djungeln för att hitta barn som hålls fångna av "rebeller" av okänd nationalitet - de är bara ett gäng anonyma, beväpnade drägg i djungeln.

SOUND OF FREEDOM är inte riktigt det jag förväntade mig. Filmen är inte lika dålig som jag trodde den skulle vara - men med det sagt tycker jag inte att den är bra. Alejandro Monteverde har gjort en halvtafflig film som har en hel del problem med berättartempot. Som thriller är den inte särskilt spännande. Actionscener finns här knappt alls. Det här är främst ett sentimentalt drama.

Jim Caviezel vandrar genom filmen med tårfyllda ögon och tom blick. Mira Sorvino är bortkastad i ett par scener som Ballards fru. Vampiro är parodisk och det gäller även ett flertal andra rollfigurer. 

Vad som är anmärkningsvärt är att i princip inget av det filmens amerikanska förespråkare skrikit om återfinns i själva filmen. Här finns inga reaktionära brandtal. Dessutom existerade inte QAnon när filmen spelades in 2018. Det här är bara ett thriller-drama med en lätt kristen touch. Ämnet må vara angeläget, men det går inte att påstå att att det här är en bra film.

Skrattretande dumt blir det först när eftertexterna börjar rulla: längst nere i bildens högra hörn dyker det upp en klocka som räknar ner två minuter till ett "special message". Här skrattade publiken på pressvisningen i Göteborg. Sedan dyker Jim Caviezel upp som sig själv och talar till publiken, detta spelades in tidigare i år av bolaget Angel Studios. Caviezel pratar om hur viktig den här filmen är - han säger att SOUND OF FREEDOM är vår tids "Onkel Toms stuga"! Att detta är en stor film, en klassiker i vardande. Han säger att filmen äntligen kan visas efter att ha stött på alla former av motstånd under fem år - men han säger inte exakt vad det är för motstånd. En QR-kod visas i bild och om den amerikanska biopubliken skannar den, kan de köpa biobiljetter till vänner som inte har råd att gå och se denna viktiga film. 

Det är rätt häpnadsväckande.

 

    

 

 

 

(Biopremiär 1/11)

Netflix: Syster Död

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

För drygt 20 år sedan fick spansk skräckfilm ett uppsving och det kom en rad kritikerrosade och/eller kommersiellt framgångsrika filmer - DE NAMNLÖSA, THE OTHERS, BARNHEMMET med flera. Jag har sett en väldig massa spansk skräck under dessa två decennier, och jag måste säga att ... jag inte är lika imponerad som mina kollegor.

De flesta av de här filmerna är väldigt snygga. Jag tycker att en del av dem är rätt bra. Men - jag känner att det är något som fattas i dem. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Det är något med dem som gör att jag inte tycker att de är speciellt engagerande, spännande eller otäcka. Jag har BARNHEMMET härintill mig, jag borde ta och se om den - jag minns att jag blev besviken när den kom, eftersom jag inte alls tyckte att den var så fruktansvärt kuslig som folk hävdade. Jag har inte sett filmen sedan dess.

2004 gjorde Paco Plaza varulvsfilmen ROMASANTA, som var rätt omtalad, åtminstone i filmfestivalskretsar. Jag har sett den, men jag minns verkligen ingenting av den. Plaza gjorde sedan bland annat [Rec]-filmerna. Nu är han tillbaka med Netflixfilmen SYSTER DÖD, vilken premiärvisades ungefär samtidigt som THE NUN II släpptes på HBO Max.

SYSTER DÖD utspelar sig i slutet av 1940-talet. Novisen Narcisa (Aria Bedmar) anländer till ett före detta nunnekloster, som numera är en flickskola där nunnor undervisar. THE NUN II handlade också om en flickskola. Det har hänt något otäckt i klostret en gång i tiden, något ingen vill prata om, men det spökar där. En liten flicka påstår sig se en spökflicka. Narcisa, som alltid ser vek och sorgsen ut, visar sig ha övernaturliga krafter och ser en spöknunna. De andra, äldre, elaka nunnorna hävdar att flickan och Narcisa är galna och hittar på saker - men nunnorna döljer något.

Den här filmen känns märkligt oinspirerad, det här är ett standardmanus; en standardspökhistoria. Det pratas en del om kriget, det finns kulhål i en vägg, men jag hade förväntat mig något mer av filmen. Nu kan förvisso en standardhistoria vara bra ändå - om filmen är spännande och otäck. Jag tycker inte att SYSTER DÖD är en speciellt otäck film. 

Av någon anledning visas filmen i det gamla TV-formatet 4:3. Kanske för att det är trängre och mer klaustrofobiskt, som klostrets celler och korridorer, men det vet jag inte med säkerhet. Formatet fyller ingen större funktion. Jag tycker dessutom att filmfotot känns lite märkligt platt och livlöst. Spökstämning saknas.

Det finns några bra inslag i filmen, bland annat en scen med en biktstol, och den sista kvarten är bra. Eventuella katolska grubblerier och traditioner, som det säkert finns i den här filmen, går mig över huvudet.

Först efter att jag sett filmen, fick jag veta att den är en prequel till Paco Plazas film VERÓNICA från 2017, den ligger också på Netflix. Jag får väl ta och se den.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/10)

Bio: Karusell

Foton copyright (c) Scandinavian Content Group

Knappt två månader efter CANCELED går en ny, svensk skräckfilm från Scandinavian Content Group upp på bio. Detta är den tredje skräckfilmen från Scandinavian Content Group jag ser på kort tid. I min recension av CANCELED skrev jag att detta är ett synnerligen illa valt namn på ett produktionsbolag.  Content. Innehåll. Inte film, underhållning, kultur. Content får det att låta som något som görs enbart att fylla ett tomrum. Något själlöst, något som är gjort bara för sakens skull. 

KARUSELL är en osannolikt fantasilös slasher som känns gjord enbart för att fylla 89 minuter på landets biodukar under Halloween. 58 miljoner kronor kostade det att göra filmen. Alltså, vem fan bränner 58 mille på en slasher? Hela poängen med den genren är att det ska vara snabbt, billigt, enkelt, blodigt och underhållande. Visst är det dyrare att göra film i Sverige nuförtiden, men 58 miljoner, det är att ta i för den här typen av film. Om man nu inte är Jason Blum.

Av dessa 58 miljoner stod Liseberg för sex miljoner. Ja, detta är alltså den där skräckfilmen som är inspelad på Liseberg i Göteborg - och jag såg den på Filmstaden Bergakungen, som ligger alldeles i närheten av Liseberg. I mångt och mycket är KARUSELL en reklamfilm för det årliga Halloween på Liseberg.

För regin står Simon Sandquist, som tidigare gjort DEN OSYNLIGE (vilken jag sett, men jag minns inte vad jag tyckte), POSSESSION med Sarah Michelle Gellar (som jag inte minns om jag sett eller ej), och den konstiga komedin STUDENTFESTEN.

I KARUSELL har en Halloweenfest spårat ur. Något otäckt hände på festen, någon har dött. Exakt vad dröjer det innan vi får veta, vi får se brottstycken från festen i flashbacks under handlingens gång. Ett år senare jobbar en av tjejerna som var med på festen, Fiona (Wilma Lidén), på Liseberg. Det är kvällen före Halloween på Liseberg och Fiona har fått i uppdrag att ta hand om en specialgrej under natten. Det anländer ett sällskap som fått VIP-biljetter till Liseberg, de ska få uppleva Halloweentjofräset i förväg.

Fiona står vid grindarna när VIP-gänget kommer. Det visar sig att det är fem av de andra ungdomarna som var med på festen ett år tidigare. De här fem tycker verkligen illa om Fiona, men Fiona vill inte veta av dem heller. Stämningen blir märklig.

... Nu tar vi och stannar upp här. Liseberg tänker alltså hålla öppet bara för en liten grupp på fem personer? De har bara bjudit in fem? Och Fiona ska vara där ensam och ta hand om dem? Hon ska ensam sköta allt? Fiona tycker inte att det är konstigt - och framför allt misstänkt? Dessutom - om det bara kommer fem besökare har filmen bara sex stycken presumtiva mordoffer, Fiona och VIP-gästerna. Det finns ju liksom inte möjlighet att det blir FREDAGEN DEN 13:E om de bara är en handfull. 

Nå. Innan de får gå in på Liseberg, måste alla lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Om de fått behålla dem, hade de ju kunnat ringa efter hjälp och filmen hade tagit slut efter en halvtimme.

Inne i nöjesparken åker ungdomarna karusell, äter spunnet socker och går i spökhus. Sedan dyker det upp en tosing maskerad med en otäck dockmask och har ihjäl ungdomarna en i taget.

KARUSELL får mig att tänka på när jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995. 90-talet var ett dåligt årtionde för skräck, det var först när SCREAM kom 1996 som genren fick en liten nytändning. Vi hade svårt att hitta bra, nya skräckfilmer till de första årens festivaler. Mycket såg ut som KARUSELL - det var trött och oinspirerat, och vi valde bort filmerna.    

Alltså: här har de fått nästan hela Liseberg till sitt förfogande. De har tillverkat masker och grejor som är helt okej. De har anlitat en fullt duglig filmfotograf; filmfotot är bra. Morden är inte många, men de är förhållandevis blodiga, med acceptabla effekter.

... De har allt detta - och så skriver de ett pissuselt manus. Det är riktigt dåligt, med sanslösa logiska luckor. Den här typen av film brukar innehålla logiska luckor, men det finns ju gränser. 

I princip samtliga rollfigurer är fruktansvärt osympatiska. Jag förstår att mördaren vill ta kål på de fem som fått VIP-biljetter. Jag ville också ta kål på dem - redan innan de gått in genom grindarna. De är fullkomligt genomvidriga.

Bara en av ungdomarna pratar göteborgska. Jag tror att det bara är två som pratar göteborgska i hela filmen, varav den andra bara är med lite i början. Inte ens de två poliser som figurerar emellanåt pratar göteborgska när de dividerar om de ska äta korv eller tacos. Jag antar att dessa poliser ska utgöra det komiska inslaget i denna annars humorbefriade film.

När mördaren väl avslöjas kommer det inte som en överraskning, det är den jag misstänkte redan i början av filmen. På slutet kommer ytterligare en twist, den hade jag också listat ut.

Det mest anmärkningsvärda med KARUSELL är dialogen. Den här filmen har troligen den sämsta dialogen någonsin i svensk filmhistoria. Här kommer ett sammandrag av dialogen:

Fuck. Fuck. Fuck. Jävlar. Fuck. Fucking hell. Fitta. Fuck. Oh my god. Fuck. Kuksnut. Vad fan. Helvete. Fuck. Och ett fuck till.

Nästan varje replik låter så här. Filmen visas med svensk text, åtminstone när jag såg den, så det blir extra töntigt när det i textremsan med jämna mellanrum står "Fuck ... Fuck ..." när ungarna jagas. Jag ska kanske tillägga att dialogen är på fucking svenska.

Det här är alltså ännu en dålig film. Den är inte spännande, inte otäck, inte rolig, den är mest dum, tråkig och irriterande. Om 15-åringar kommer att uppskatta filmen vet jag inte. Kommer den att spela in sina 58 miljoner? Ingen aning. Men det man förlorar på KARUSELL kan man ta igen på gungorna. Kanske.

Den svenska skräckkomedin KONFERENSEN, som fick premiär direkt på Netflix förra veckan, är en mycket bättre film. Återigen undrar jag varför inte den gick upp på bio.

JASON TAKES MANHATTAN, kom tillbaka, allt är förlåtet!

 

 

 

 

(Biopremiär 20/10)

Netflix: Konferensen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en svensk film, producerad av SF Studios.

Bra svenska skräckfilmer är vi inte bortskämda med. Oftast får vi mög som sumprunkarfilmen CANCELED, som hade premiär härommånaden, eller filmer som är alldeles för tama och tråkiga. Nästa vecka ska jag se Lisebergs-slashern KARUSELL, men eftersom det står "Från produktionsbolaget bakom FEED" på affischen, hyser jag inga större förhoppningar. FEED är en usel film.  

KONFERENSEN är en skräck-komedi bygger på en roman från 2021 av Mats Strandberg. Jag kan inte jämföra filmen med boken, eftersom jag inte läst den - min litteraturkonsumtion inskränker sig numera till ingresser och vitsar, jag spenderar för mycket tid på att skriva seriemanus. Nej, där ljög jag. Jag läser sällan vitsar. Och, jag köper en väldig massa böcker, men mest fackböcker och novellsamlingar. Min enda relation till Mats Strandberg är den kassa filmen CIRKELN, vilken bygger på en bokserie av honom och Sara Bergmark Elfgren.

Denna nya film är regisserad av Patrik Eklund, som inte gjort en långfilm sedan 2012, då den besynnerliga komedin FLIMMER hade premiär. 

Jag får väl erkänna att jag var skeptisk när jag började titta på KONFERENSEN. Det började heller inte speciellt bra. En grupp människor åker ut till en håla mitt ute i ingenstans för teambuilding. De ska ta första spadtaget till ett nytt köpcenter där. I stort sett samtliga rollfigurer, med undantag för filmens typiska final girl; Lina (Katia Winter från THE BOYS), är osympatiska och/eller jobbiga och påfrestande.

Saker och ting står inte rätt till med det kommande bygget, dokument och kontrakt har förfalskats, det har ljugits, och deltagarna på konferensen bråkar, när de inte tvingas ägna sig åt fåniga aktiviteter. Adam Lundgren och Christoffer Nordenrot spelar två strebers, Maria Sid är den krystat positiva och hurtiga ledaren, Bahar Pars är en nyanställd tjej som inser vad företaget håller på med. De äldsta medlemmarna i gruppen vill helst bara röka och dricka sprit.

Filmens första hälft är inget vidare. Som satir funkar det sådär, vissa saker är roliga, till exempel en reklamfilm de producerat för orten, men i och med att de flesta rollfigurerna är påfrestande, kunde jag knappt bärga mig tills de skulle mördas. För att vara en skräckfilm är det väldigt lite skräck under denna första hälft, det är mest tjafsande.

Men! Ganska exakt halvvägs in i filmen vänder det - och plötsligt blir det riktigt bra. Det visar sig att Patrik Eklund kan hantverket. En okänd galning, maskerad som köpcentrats maskot Sotis, dyker upp och slaktar konferensdeltagarna en i taket. En del mord sker utanför bild, andra är överraskande grafiska och blodiga. Filmens vändning sker när en kille mördas med utombordsmotor medan Niklas Strömstedt spelas på soundtracket.

Här utvecklas även Adam Lundgrens figur, han går från att bara vara en jobbig och vidrig snubbe till att bli något slags Patrick Bateman-typ. Jag ska väl inte påstå att KONFERENSEN är speciellt skrämmande och otäck, eller ens spännande, men plötsligt blir det här en väldigt underhållande splatterfilm som är bättre än mycket annat jag sett i den vägen den senaste tiden. Det används motorsåg, borrmaskin, yxa, skära, machete och mycket annat, som sig bör en fredagen den 13:e som denna, och det halkas på blodiga golv. Mördarens identitet kommer inte som någon större överraskning, det är lite "ambulansföraren i FREDAGEN DEN 13:E DEL 5" över det hela.

I slutändan visade det sig alltså att jag trots allt gillade den här filmen. Vad KONFERENSEN har, som flera andra svenska skräckfilmer saknar, är etablerade skådespelare i merparten av rollerna, vilket förstås hjälper. Pluspoäng för förtexterna. Pluspoäng även för att en av rollfigurerna sjunger "We shall overcome" medan hon dör.

Jag undrar lite varför KONFERENSEN dumpats på Netflix och inte går upp på bio. Tycker kanske SF att det är för mycket svensk skräck på bio nu och för stor konkurrens? Frågan är varför CANCELED inte släpptes direkt på Netflix. KONFERENSEN kunde nog ha funkat hyfsat på bio. Nå, om inget annat lär den få fler tittare på Netflix.

Slutligen måste jag säga att jag är glad att jag är frilansare och slipper dumheter som teambuilding och kompetensutveckling. Sådana utfärder känns som en mardröm även utan en psykopatisk mördare.

 

 

 

(Netflixpremiär 13/10)

DVD/Streaming: The Rising Hawk

THE RISING HAWK (Studio S Entertainment)

Ibland är en för mig okänd film precis så som jag tror den kommer att vara efter att jag sett DVD-omslaget. Den ukrainsk-amerikanska äventyrsfilmen THE RISING HAWK, i regi av John Wynn och Akhtem Seitablaev, är en sådan film.

THE RISING HAWK bygger på en roman av ukrainaren Ivan Franko (1856-1916), om boken finns på svenska vet jag inte, jag kunde bara hitta två böcker på svenska när jag sökte på Franko på Libris. Handlingen utspelar sig år 1241 i det som nu är Ukraina. I en liten by i bergen bor det en snäll stam med snälla jägare. De ligger i fejd med en annan stam, vars hövding är en elak fan. Denne elake fan har en söt och rar dotter, och innan vi hunnit säga "Ronja Rövardotter" har dottern fått ihop det med filmens hjälte, en tvålfager kille som är son till den snälla stammens hövding. Innan vi hunnit säga "Romeo och Julia" uppstår problem.

Det mongoliska imperiet expanderar rejält och är på väg att utplåna alla trevliga byar i bergen. Burunda Khan, som är en rå sälle, har fått sin son dödad, och för att hämnas tänker han döda allt och alla som kommer i hans väg. Kanske måste den snälla hövdingen samarbeta med den elaka. Den söta dottern måste slåss mot sin far.

THE RISING HAWK är en film på engelska, med främst engelsmän och några amerikaner i huvudrollerna. Alla småroller görs antagligen av ukrainare. Filmskaparna har varit väldigt noga med att få alla historiska detaljer korrekta. Filmen är inspelad på plats i de ukrainska bergen, så miljöerna är svindlande och imponerande.

... Men det är väl det enda som funkar i denna stillastående film. Dialogen är träig och styltig, inga repliker känns äkta. Handlingen engagerar aldrig. Alex MacNicoll spelar den unge hjälten, han må ha en vältränad kropp och ett fotomodellansikte, men han har noll utstrålning. Robert Patrick ser vilsen ut som den snälle hövdingen. Tommy Flanagan funkar bättre som den elake hövdingen. Poppy Drayton är väl okej som Ronja Rövardotter. Alison Doody från INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET kände jag först inte igen - jag anar plastikoperationer.

Filmens avslutande halvtimme, som består av ett stort slag, är hyfsad, men fram tills dess är det här bara tråkigt och lite taffligt gjort.

Bland extramaterialet finns intervjuer med skådespelarna. De pratar om Ukrainas historia, om invasionshot och frihetskamp. Detta var alltså 2019.

 

Netflix: Ballerina

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en sydkoreansk sådan.

Nästa år har filmen BALLERINA med Ana de Armas premiär, en spin-off på John Wick-serien. Denna sydkoreanska film har inget med John Wick att göra. Här skulle jag vilja inflicka ett fräckt "nästan":

På Amazon Prime Video ligger den tredelade miniserien THE CONTINENTAL, som är en prequel till John Wick-filmerna, den utspelar sig på 1970-talet och handlar om det där hotellet för lönnmördare. I skrivande stund har jag inte sett den sista delen, som premiärvisades igår, men jag kan inte säga annat än att jag blev besviken på de två första delarna. Den pratiga THE CONTINENTAL känns lite grann som vilken gangsterserie som helst, det är ont om actionscener, och estetiken är radikalt annorlunda mot den i John Wick - allting är murrigt och filmfotot är alldeles för mörkt, så pass mörkt att det ofta inte går att se vad som händer; THE BATMAN-mörkt.

BALLERINA, däremot, den sydkoreanska BALLERINA, alltså, den har nästan samma knalliga färgschema som John Wick-filmerna. Godisfärger och blänkande neon. En actionscen mot slutet känns dessutom direkt inspirerad av John Wick. Men filmen har alltså ingenting med John Wick att göra.

För manus och regi står Chung-Hyun Lee. Han har tidigare gjort en film som heter THE CALL. Jag hade fullkomligt glömt bort THE CALL, trots att jag skrev en väldigt positiv recension av den.

Jag hade vissa förväntningar på BALLERINA, men de infriades inte riktigt. Detta beroende på att denna actionthriller är lite för konstnärlig för sitt eget bästa. Egentligen handlar det om en enkel hämndhistoria, men den är berättat på ett sätt som gjorde att jag på ett par ställen tappade tråden - kanske berättas en del mellan scenerna? 

Jeon Jong-seo spelar Okju, som tydligen är en före detta livvakt - vi får ingen närmare presentation av henne. Det är inte hon som är ballerinan. Hennes bästa vän är ballerina. Denna ballerina begår självmord efter att en sextape med henne läckt. Bakom allt ligger gangsters som ägnar sig åt övergrepp och grooming. Okju beslutar sig för att hämnas och döda alla gangsters.

BALLERINA är en mycket tjusig film, filmfotot är jättebra. Varje scens estetik är utstuderad och ytterst genomtänkt. Actionscenerna är inte speciellt många, men de är helt okej, några är riktigt bra. En sekvens där Okju ska köpa skjutvapen av ett äldre par är riktigt rolig. En scen där en gangster springer med en motorsåg får ett oväntat slut.

Men jag blev aldrig riktigt engagerad i berättelsen. Okju har ett och samma ansiktsuttryck genom hela filmen, hon ser trött och lite uttråkad ut. Hon har knappt några repliker och rent allmänt pratas det väldigt lite i filmen. Det känns lite grann som om viktiga detaljer hoppas över.

BALLERINA varar bara 92 minuter, vilket uppskattas i dessa tider när nästan alla filmer är för långa. Jag hade hoppats att filmen skulle vara bättre än den är - men den är alls icke dålig. Den slinker lätt ner till kaffet.

  

 

 

 

(Netflixpremiär 6/10)

Amazon Prime: Totally Killer

Foton copyright (c) Amazon Studios/Blumhouse

Ännu en Prime-premiär, denna gång på en skräckkomedi från Blumhouse, i regi av Nahnatchka Khan.

TOTALLY KILLER är en film i samma stil som HAPPY DEATH DAY och FREAKY, två utmärkta skräckkomedier. Om HAPPY DEATH DAY är en skräckversion av MÅNDAG HELA VECKAN, så är TOTALLY KILLER en skräckversion av TILLBAKA TILL FRAMTIDEN.

Kiernan Shipka, som tydligen spelat tonårshäxan Sabrina i TV-serier jag aldrig sett, spelar tonåringen Jamie Hughes, som bor i en stad känd för ett bestialiskt trippelmord 1987, då tre sextonåriga tjejer höggs ihjäl (med sexton hugg vardera) av Sweet 16-mördaren, som aldrig greps.

2023 dyker Sweet 16-mördaren upp på nytt och hugger ihjäl Jamies mor. Tack och lov är Jamies bästa kompis ett tekniskt geni och håller på att bygga en tidsmaskin till en vetenskapsmässa. Tidsmaskinen ser ut som en fotoautomat. När mördaren jagar Jamie, gömmer hon sig i denna tidsresefotoautomat - och hamnar i 1987.

Jamie måste stoppa mördaren 1987 och därmed rädda livet på sin mor - men hon måste också komma på ett sätt att åka tillbaka till framtiden.

I 1987 springer Jamie på sin mor, som visar sig vara värsta bitchen och ledare för det bitchiga tjejgänget the Mollys. De klär sig som Molly Ringwald. Det är medlemmarna i detta gäng som mördas en i taget. Jamie träffar även andra ungdomar - vars vuxna upplagor hon är bekant med. De flesta är idioter. En av idioterna är Jamies far.

Det stående skämtet i TOTALLY KILLER är att Jamie är väldigt politiskt korrekt - i synnerhet med 80-talsmått mätt - medan människorna 1987 är väldigt inkorrekta. Jag kan relatera till det där, jag minns förstås 1987, jag tog studenten det året. Jamies moderna åsikter gör att hon känns rätt hämmad. Vid ett tillfälle säger hon "The '80s rock!" och jag håller med. Inte för att jag skulle vilja åka tillbaka och leva på 80-talet igen, men det finns enskilda grejor från det årtiondet jag saknar.

TOTALLY KILLER är väl en helt okej film, tycker jag nog. Om inget annat är det den bästa Blumhouseproduktion jag sett på ett bra tag. Varför denna film gjordes av deras TV-avdelning och inte för biovisning har jag ingen aning om. Som skräckfilm är filmen inget vidare, men den är småkul och absolut inte tråkig. Handlingen är lite väl långsökt och otrolig med sina tidsresor - i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN köpte vi det, eftersom tidsmaskinen tillverkats av en galen uppfinnare, i TOTALLY KILLER är det en vanlig high school-tjej. Men vaffan, så länge det är underhållande ska vi inte klaga.

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 6/10)

Bio: The Exorcist: Believer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Tidigare i år slog jag mig ner i soffan och såg samtliga EXORCISTEN-filmer, inklusive Paul Schraders DOMINION: PREQUEL TO THE EXORCIST från 2005, som jag haft liggande osedd på DVD i sju-åtta år. Att det i år är 50 år sedan William Friedkins EXORCISTEN hade premiär skänkte jag inte en tanke på, jag bara kände för att se om filmerna. Att Friedkin dog för två månader sedan är också ett märkligt sammanträffande.

EXORCISTEN från 1973 är förstås en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Det är även en av de bästa skräckfilmer med större budget från ett stort bolag som gjorts. Bra skräck från stora bolag är ovanligt, de bästa filmerna har oftast låg budget och produceras av småbolag.

Jag ska inte lägga ut texten om filmen från 1973, men jag tänkte berätta en liten anekdot. 1993 besökte jag Psychotronic Video-butiken i London. Jag pratade lite med killen i kassan och han sa att han hade några grejor under disk som kanske var av intresse. Han såg sig om, och så plockade han fram de svenska hyrvideoutgåvorna av SALÒ, DJÄVLARNA och EXORCISTEN. Jag fnissade lite. EXORCISTEN var på den tiden förbjuden på video i England - av märkliga skäl jag inte minns på rak arm. Filmen hade visats på bio, men ansågs skadlig för videopubliken. Samma öde drabbade, hör och häpna, Tarantinos RESERVOIR DOGS. Jag sa till killen att de där kunde jag hyra i ett par butiker i Landskrona, om de inte slitits ut och plockats bort.

1977 kom John Boormans uppföljare EXORCISTEN II: KÄTTAREN, vilken var en massiv flopp. Den ansågs vara fruktansvärt usel och den klipptes faktiskt om direkt efter premiären. Det hjälpte dock inte. Men: det här är en fullkomligt bindgalen film som besitter stort underhållningsvärde, den är för flängd för att vara dålig. Dessutom har den jättebra musik av Ennio Morricone.

EXORCISTEN III kom 1990 och regisserades av William Peter Blatty, författaren som skrivit romanen den första filmen bygger på. EXORCISTEN III bygger på Blattys roman "Legion", som kom på svenska 1984. Boken har ingenting med EXORCISTEN att göra, så filmbolaget tvingade Blatty att stoppa in lite scener så att filmen kunde hänga ihop med Friedkins film. 1990-talet var ett dåligt årtionde för skräck, men Blattys film tillhör decenniets bättre skräckfilmer.

På 2000-talet regisserade Paul Schrader sin prequel till EXORCISTEN. När bolaget fick se filmen sparkade de bakut - den här konstiga filmen kunde de inte släppa! Istället gjorde bolaget något unikt: de hyrde Renny Harlin, som gjorde en helt ny film med samma skådisar. Harlins EXORCISTEN: BEGYNNELSEN fick premiär 2004, den sågades av kritikerna och floppade. Ett år senare, 2005, visades Schraders film, DOMINION, på några filmfestivaler innan den släpptes på DVD, så att bolaget kunde få tillbaka en del av de investerade pengarna. Både BEGYNNELSEN och DOMINION är dåliga filmer, men de är dåliga på olika sätt. Schraders film är dessutom djävulskt tråkig.

Så är vi då framme vid 2023 års THE EXORCIST: BELIEVER, som inte fått någon svensk titel. Regissör är David Gordon Green (HALLOWEEN), som även varit inblandad i manus, och filmen är sannolikt gjord enbart för att det är 50 år sedan originalet kom. William Friedkin lär ha sagt att han hellre dör än ser en exorcistfilm av David Gordon Green.

THE EXORCIST: BELIEVER börjar bra. Paret Victor och Sorenne Fielding (Leslie Edom Jr och Tracey Graves) är på semester i Port-au-Prince. Sorenne är höggravid och lokalbefolkningen utför mystiska religiösa riter för att beskydda fostret. Plötsligt drabbas staden av en jordbävning. Sorenne omkommer, men barnet räddas.

Hopp fram i tiden och barnet har blivit tonårstjejen Angela (Lidya Jewett), som bor tillsammans med Victor, som inte skaffat sig en ny kvinna. En eftermiddag går Angela och hennes kompis Katherine (Olivia O'Neill) in i skogen. De försvinner och tre dagar senare återfinns de i en lada. De vet inte var de varit, de vet inte hur länge de varit försvunna, de vet inte vad som hänt. Saker och ting står inte rätt till med dem.

Javisst. Töserna är nu besatta av en demon. Victor är inte religiös, men han inser att det trots allt är övernaturliga saker som pågår. Hans sura och religiösa granne ger honom en bok skriven av Chris MacNeal (Ellen Burstyn). Javisst, det är samma Christ MacNeal som i 1973 års film. Då var hon skådespelerska, men det slutade hon med för att istället ägna all sin tid åt att studera exorcism. Hon har inte längre någon kontakt med dottern Regan (Linda Blair).

Victor letar upp Chris MacNeal, som följer med hem för att driva ut demonen. En massa religiösa typer dyker upp och bedriver exorcism.

Okej ... THE EXORCIST: BELIEVER börjar alltså rätt bra. Skådespeleriet är bra, tempot är återhållsamt, handlingen är lite intressant. Men när Victor drygt halvvägs in i den två timmar långa filmen hittar Chris MacNeal (och "Tubular Bells" spelas) vänder det. Plötsligt blir filmen direkt fånig. Löjlig. Töntig. De två besatta flickorna, som ser ut att vara hämtade ur EVIL DEAD, spottar, fräser och svär - men det blir aldrig otäckt eller spännande. Dessutom upprepar de en del demoniska repliker från den första filmen, vilket mest känns dumt. Minns scenen i EXORCISTEN där Regan kliver in på en fest och säger "You're all going to die" - i THE EXORCIST: BELIEVER är det Katherine som står och skriker i en kyrka. Dessutom återkommer repliken "You're all going to die" mot slutet. Filmens andra hälft är bara en lång radda oinspirerade exorcistklyschor. Genom hela filmen satt jag och tänkte "Linda Blair dyker nog upp på slutet".

Filmens religiösa grubblerier känns väldigt amerikanska och främmande för mig som sekulär svensk. Filmen går så långt att den närmast framstår som kristen propaganda.

Ellen Burstyn fyller 91 i december. Hon ville inte vara med i den här filmen, men ställde upp när hon erbjöds tillräckligt mycket pengar. Pengarna använde hon till att instifta ett nytt skådespelarstipendium.

Tro't om ni vill, men THE POPE'S EXORCIST är en mycket bättre film än THE EXORCIST: BELIEVER. Och då är inte THE POPE'S EXORCIST jättebra. 

 

 

 

(Biopremiär 6/10)