Serier: Siris äventyr 4: Kalabalik i Konstantinopel

SIRIS ÄVENTYR 4

"KALABALIK I KONSTANTINOPEL"

av Patric Nyström och Per Demervall

Stevali barn

Patric Nyström och Per Demervall är tillbaka med en ny volym av den bästa komiska äventyrsserien för barn som görs i Sverige just nu. Och hur vet du att detta är den bästa komiska äventyrsserien för barn som görs i Sverige just nu? utbrister kanske vän av ordning. Hur ofta läser du barnserier?

Nej, jag vet inte om detta faktiskt är den bästa komiska äventyrsserien för barn som görs i Sverige. Jag vet nämligen inte om det görs fler. Detta är den enda jag läst. Men jag kan inte på rak arm säga att jag känner till fler - i alla fall inte som kommer ut som album eller böcker just nu.

Jag läste sällan renodlade barnserier när jag var liten glytt för 50 år sedan. Jag läste sällan barnböcker. Jag funderade lite på hur Siris äventyr hade tagits emot om den kommit på på 1970-talet istället för 2020-talet. Det fanns ju en del konstiga trender och ännu konstigare åsikter på 70-talet. Bland annat vad gällde illustrationer och teckningar. En viss grupp vuxna ansåg att barnböcker och serietidningar som var för snyggt tecknade inte var bra för barn. Alla barn, utan undantag, gillade den typiska Disney-stilen. Eller Peyos stil i Smurferna. Och det gick ju inte för sig - en kommersiell still som tilltalade barn (och de flesta vuxna). Istället kom det ut barnböcker, och en del serier, med illustrationer i en stil som i princip enbart tilltalade en viss typ av vuxna. De kunde i vissa fall vara konstnärlig framstående, men jag - som var barn - tyckte att det såg för jävligt ut. Minns att det på den tiden även fanns de som tyckte att FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER på TV var olämpligt för barn, eftersom det var alldeles för färgglatt, och Eva var alldeles för söt och glamorös. Programmet kunde ge barn en skev verklighetsuppfattning. 

Per Demervall är en tecknare ständigt blir bättre. Många veteraner som hållit på i 30, 40, eller 50 år brukar tackla av efter några decennier. Demervall gör precis tvärtom. Hans schwungiga teckningar är eleganta, spänstiga och lättavlästa - och eftersom Siris äventyr innehåller en del spännings- och actioninslag, det är trots allt en äventyrsserie, är det inte helt säkert att den hade uppskattats av bibliotekarier och lektörer med foträta frisyrer på 70-talet.

Den är gången handlar äventyret om skurken Zepti Tank, som vill bli kalif istället för kalifen, höll jag på att skriva (vilket jag även gjorde). Zepti Tank vill bli kejsare över Konstantinopel. Vikingaflickan Siris bästa kompis Zack är son till kejsaren av Konstantinopel. Kejsaren har en tur-ring, som en gång tillhört Alexander den Store. Om Tank stjäl denna ring kan han bli härskare och roffa åt sig allt guld och alla värdesaker i Konstantinopel.

Siri och Zack anländer och upptäcker genast att saker och ting inte står rätt till. Det blir upp till dem att ordna upp allt, vilket blir svårt. Siri och Zack är ständigt jagade, de fångas och rymmer flera gånger, och det ser hopplöst ut. Kommer Siri att misslyckas på sista sidan?

Patric Nyströms manus är rappt med många roliga detaljer. Det går undan. Ska jag anmärka på något, skulle det vara att det kanske är lite för rappt med lite för många jakter och actionscener. Jag skulle uppskattat lite mer handling och lite mindre action. Men nu tillhör jag förstås inte målgruppen. Jag skulle kunna vara farfar till målgruppen. Och vad jag har förstått, så älskar målgruppen Siris äventyr.

Netflix: Bokcirkelmördarna

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

Skräckfilmen BOKCIRKELMÖRDARNA bygger på romanen "El club de los lectores criminales" från 2018 av Carlos Alonso Ojea. Carlos Alonso Ojea har även skrivit filmens manus - och regisserat. Detta verkar vara hans långfilmsdebut.

BOKCIRKELMÖRDARNA är en traditionell slasher, en ganska slickad sådan - och den känns som en Kevin Williamson-film från 1990-talet. Dessutom handlar den om den där konstiga clownskräcken som plötsligt uppstod 2016 - ett tema som inte var helt aktuellt när romanen kom, och som idag redan känns daterat.

Filmen handlar om tonåringen Ángela (Veki Velilla), som vill bli författare och som har en bokcirkel tillsammans med några kompisar. När en litteraturprofessor på skolan försöker antasta Ángela beslutar bokcirkelgänget sig för att hämnas - de ska skrämma professorn.

Utklädda till clowner, alla bär likadana masker, jagar de den uppskrämde professorn genom skolan. Det hela går inte som planerat, professorn faller från en balustrad och spetsas på en Don Quixote-staty.

Kort därpå får Ángela och de andra mystiska SMS. "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" står det inte, men nästan. En galning skriver en skräckroman om en mördarclown, denna publiceras online med ett kapitel i taget, och den handlar om hur bokcirkelns medlemmar mördas.

... Och jovisst, en galen clown härjar och har ihjäl ungdomarna. Vem är det? Är det en i gänget?

Jag listade ut vem det var ganska omgående. Förvisso tillkommer en extra twist, men den är inte uppseendeväckande.

BOKCIRKELMÖRDARNA har ett bra filmfoto med varma färger, men filmen lider av en kraftig déjà-vu-känsla. Morden, det vill säga filmens raison d'être, är rätt bra, de är brutala och blodiga, men i övrigt är det småtråkigt och ointressant. Pluspoäng för att den bara varar 89 minuter.

Jag har inte mer att säga om filmen än det här, vilket väl säger en hel del om hur ointressant och likgiltig den är.

 

 

 

(Netflixpremiär 25/8)

Bio: Canceled

Foton copyright (c) Scandinavian Content Group 

Av någon anledning ligger den svenska skräckfilmen ANDRA SIDAN från 2020 nästan alltid på SVT Play. Den är inte speciellt bra, men om inget annat är huvudpersonerna sympatiska. 

Nu är en av den filmens två regissörer, Oskar Mellander, tillbaka med en ny skräckfilm, denna gång skriven och producerad av Joakim Lundell (den där Jockiboi, alltså, som jag inte alls har koll på, han är bara ett namn från kvällstidningsrubriker) och de andra bakom skräckfilmen FEED. FEED pressvisades inte, åtminstone inte i Göteborg, så jag recenserade den inte. Jag visste inte ens att den gick upp på bio. Jag läste att den visst var hajpad - men jag måste verkligen ha missat hajpen. Antagligen har trailers och annat legat på TikTok och andra kanaler jag inte använder, jag kan också ha blivit bortsållad på grund av min ålder.

Men jag har sett FEED. Det är en konstig slasher som är rätt värdelös. Ett gäng osympatiska typer ska spela in något slags internetprogram på en ö. De mördas. 

Namnet på bolaget bakom FEED och CANCELED får mig att rygga tillbaka. Scandinavian Content Group. Content. Innehåll. Inte film, underhållning, kultur. Content får det att låta som något som görs enbart att fylla ett tomrum. Något själlöst, något som är gjort bara för sakens skull. Ungefär som de där korta, anonyma serierna som sprutade ut ur spanska ateljéer på 60- och 70-talen bara för att förlag skulle ha material så att de kunde fylla sidantalet i serietidningar.

På ett sätt är CANCELED unik: det här är världens första skräckfilm om Billys Pan Pizza.

I övrigt är det FEED en gång till, fast den här gången i ett spökhus i djupt inne i en skog i nordvästra Sverige.

Vincent Grahl spelar Alex, en fruktansvärt osympatisk kille som har ett internetprogram som heter "Gone Ghosting", där han agerar spökjägare. Det är han som har blivit "canceled", eftersom han tidigare har fejkat spökerier och tydligen hade en tjej tagit livet av sig på grund av detta. Det görs dock inte så mycket av detta, det finns ingen större orsak till att filmen heter CANCELED, antagligen tyckte upphovsmännen bara att det var en cool filmtitel. "Canceled" är för övrigt amerikansk stavning av "cancelled".

"Gone Ghosting" har två programledare, den andra heter Catta (Felicia Kartal), hon är också osympatisk och tillgjord. Övriga i filmteamet är rätt anonyma. Med sig har de också Polly (Emma Valev), som är den enda som är lite sympatisk. Polly har förlorat sin tvillingbror i en olycka och Catta ska försöka få kontakt med brodern med hjälp av en seans.

Det här teamet åker till en enorm kåk omgiven av skog, väldigt långt ifrån civilisationen. Varför de släpar med Polly dit för att ha en seans där framgår inte riktigt. När de anländer till huset tjoar Alex att ingen har varit där på flera hundra år. Han borde väl se att huset inte är flera hundra år gammal, och även om inredningen rasat ihop, framgår det med all önskvärd tydlighet att grejorna där inne inte är flera hundra år gamla.

Precis när filmteamet ska sätta igång, blir Alex uppringd av Billys Pan Pizza. De säger upp samarbetet och Alex blir skitförbannad, nu har han inte råd att betala sin filmfotograf. En tjej håller upp en massa Billys Pan Pizza-förpackningar och ser ledsen ut.

De hittar ett förseglat rum och det har inredning från 70-talet. Då bodde det en familj i huset. Tydligen bodde de bara i ett rum, eftersom resten av huset inte har 70-talsinredning. I det här rummet hittar de en massa VHS-kassetter från 1978 och 1979. Familjen som bodde där filmade av någon anledning allt de sysslade med, och de var tidigt ute med VHS, ett format som lanserades 1976. Filmteamet lyckas få igång en gammal TV och en VHS-spelare, och tittar på några kassetter. Hemska saker hände i huset, där bor en ondskefull varelse som livnär sig på människors rädsla, alla i familjen dog.

... Alltså: en ondskefull varelse som livnär sig på människors rädsla. I ett öde hus i den folktomma skogen.

Filmfotografen blir hungrig och äter en Billys Pan Pizza. Alex blir fly förbannad. Han får inte äta de där! Men Billys Pan Pizza är det enda de har med sig att äta.

Det ondskefulla monstret, som ser ut att vara en lång och tanig man som flaxar med armarna och låter som spöket i THE GRUDGE; vi får aldrig tydligt se honom, dyker upp och huvudpersonerna dödas en i taget.

CANCELED är en mörk film. Bokstavligt talat. Filmteamet har inte med sig ordentliga strålkastare och annat, så det är konstant mörkt. Färgerna är så urtvättade att det nästan är svartvitt. Liksom fallet var med ANDRA SIDAN, bygger skräcken på att det är beckmörkt, och så plötsligt dyker någonting upp och musiken brölar till. 

Alex klarar knappt av att prata utan att säga "fuck" och "fucking". Rent allmänt är dialogen full av anglicismer. Visst, ungdomar pratar så idag, men dialogen får alla i filmen att framstå som korkade.

Det finns en massa konstigheter i filmen. Annica Liljeblad spelar en tant som bodde i huset på 70-talet, hon figurerar på de där videokassetterna. Vid ett tillfälle säger hon att hon startat en stiftelse vars uppgift är att hålla den övernaturliga ondskan instängd i det här huset. En stiftelse? Satt hon där mitt i en skog i Norrland och startade en stiftelse? Varför inte bara en informell klubb? Det dyker upp några andra från stiftelsen mot slutet. Satt de och häckade i skogen i närheten och bara väntade på att något skulle hända?

Filmen har enorma problem med tempot, jag tittade på klockan redan efter tio minuter. Jag satt och vred på mig i biofåtöljen filmen igenom, gäspade, på filmduken gick omkring i beckmörker och det hände inte så mycket, Alex sa "fuck", ibland skrattade jag till, sedan blev det riktigt flängt, och sedan var det slut. Jag gick innan eftertexterna rullat klart, så jag vet inte om Billys Pan Pizza tackas i eftertexterna. 

Precis som i ANDRA SIDAN har man glömt bort att förklara varför det spökar, vad det är för varelse, och varför den finns där. Den bara finns där. 

Det här är bara dumt och tråkigt. Men visst, det är gott om jump scares, så den unga målgruppen lär skrika en hel del i biosalongen. 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/8)

Serier och 1980-talets enorma framtidstro

Det var inte bättre förr.

Ibland fantiserar jag om att kunna resa tillbaka till Landskrona på 1970- och 1980-talen. Det vore roligt att återse byggnader som har rivits sedan dess, och besöka butiker och etablissemang som inte finns kvar. Titta in på Fynd-Shopen på Eriksgatan, Lorrys antikvariat på Storgatan, kolla in byggsatser och Big Jim på Lantz Cykel & Sport, hyra en film på Vlado Video eller Hvilans Video, se en film på Imperial eller Rio, dansa disco på Strandpaviljongen, och så vidare.

Men. Skulle jag bli fast på 70- eller 80-talet hade jag nog blivit vansinnig, i synnerhet vad gäller 70-talet. Det finns vissa saker jag saknar från dessa svunna årtionden, men jag upplevde dessa decennier ur ett barns- och en tonårings perspektiv. Jag fick bokstavligt talat det mesta serverat gratis, det var mycket jag slapp bry mig över. "Det var så härligt på den tiden, utan stress, datorer och mobiltelefoner," säger en del. Men om jag rest tillbaka i tiden hade jag nog ganska snart irriterat mig på en väldig massa saker, grejor som inte gick att sköta på ett smidigt sett, grejor som inte gick att göra alls, grejor som inte fanns. Det var mer än tekniska prylar som inte fanns - en hel del matvaror fanns inte i svenska butiker, vitlök och olivolja ansågs exotiskt och konstigt, restaurangutbudet var smalare, och så vidare. Jag minns bara det som var kul och trevligt.

Under 1980-talet gick jag från ung tonåring till ung vuxen, det var högstadiet, gymnasiet, studenten, jag började jobba på en reklambyrå, och 1989 debuterade jag som professionell manusförfattare till tecknade serier.

Det hände en hel del under 80-talet. Decenniet kändes som en motreaktion på det gråa och politiska 70-talet. Visst levde delar av 70-talet kvar, men det var mest hos äldre generationer som verkligen inte uppskattade det som skedde på 80-talet. 80-talet var, framför allt i populärkulturen, vulgärt och svulstigt, det var sexigt, dekadent, omoraliskt och fluffigt på ett tilltalande sätt. När jag var 18-20 år, sådär, var vardagen kanske lite halvtrist, men uteställena och nattklubbarna badade i neon, hårspray och färgglada drinkar.

Portar till en större värld öppnades under 80-talet. Hyrvideon hade först dykt upp alldeles i slutet av 70-talet, i december 1980 slog video igenom på bred front i och med SVT-programmet Studio S' avsnitt om det så kallade videovåldet, ett program som skulle verka avskräckande, men som i realiteten innebar att allt fler svenskar skaffade video. Plötsligt fanns ett stort filmutbud tillgängligt i Sverige, alla möjliga typer av filmer, filmer man aldrig hört talas om. Att det till en början mest handlade om B-filmer gjorde förstås inte saken sämre. Det var ett litet äventyr att gå in i en videobutik.

Samtidigt borta på Hvilans Video ...

Det var svårt att konsumera film - och även TV-serier - innan dess. Om man inte bodde i en storstad fanns det förstås inte så många biografer. När jag var liten fanns det hela fyra biografer i Landskrona (en femte slog igen redan 1960). I början av 80-talet fanns det tre, varav två snart lades ner. På dessa biografer kunde man kanske se en censurklippt film. På de två TV-kanalerna visades sällan nya filmer och ännu mer sällan filmer av blockbusterkaraktär. B-filmer visades inte alls. SVT köpte ytterst sällan in hela TV-serier från USA - de brukade välja ut 8-10, eller om man hade tur 13, avsnitt av första säsongens 24 eller så avsnitt. De avsnitt som ansågs opassande för en svensk publik visades inte. Således var det häftigt när videobutikerna i rask takt ploppade upp, och det var häftigt att det gavs ut ett flertal tidskrifter som handlade om film på bio och video.

En annan port till den stora världen var Pressbyrån - och framförallt vuxenserietidningarna som dök upp 1984. Nu närmar jag mig denna texts ämne: den enorma framtidstron - och serier.

Redan 1979 började man så smått att öppna en port till något större, porten ställdes på glänt. 1979 startade nämligen serieförlaget Semic tidningen Svenska Serier, en tidning som enbart innehöll material inskickat av svenska amatörer. Okej, en och annan proffstecknare figurerade också.

Svenska Serier fungerade som en vitamininjektion. Alla vi som var serieintresserade och gillade att rita serier satte oss ner för att skapa bidrag till tidningen. "Bra för en 12-åring" stod det i refuseringsbrevet jag fick. Men jag gav inte upp.

Läser man om de 22 nummer som kom ut innan Svenska Serier lades ner 1982, konstaterar man att det mesta som publicerades var mög. Bland allt mög debuterade ett flertal blivande seriestjärnor. Vad som dock är intressant är att många av de medverkande verkade vilja göra karriär som serieskapare. Inspirerade av till exempel Mort Walker försökte många sig på att göra humoristiska strippserier.

Det här med att göra karriär i seriebranschen var något serieförfattaren Claes Reimerthi och jag ibland pratade om. Claes, som gick bort för ett par år sedan, hade gjort karriär som författare till kommersiella serier, och det har jag också gjort. Att skriva seriemanus är mitt yrke. Claes klagade ibland på dagens unga serieskapare som inte verkar vilja göra karriär i branschen. De ger intryck av att vilja göra serier ett tag, för att sedan gå vidare och göra något annat. Att jobba med serier var inget val jag gjorde, det var det som föll sig mest naturligt.  

När Svenska Serier lades ner hände något. Något närmast magiskt. Då, plötsligt, exploderade seriefanzinemarknaden. En flodvåg av amatörserietidningar sköljde över Seriesverige - och det var Svenska Serier som öppnade kranen. 

I ett eller ett par nummer skrev Svenska Serier om amatörserietidningar och jag beställde ett nummer av den billigaste, Zetah nummer 4 (1980). Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla införde avigseriespalten, som avhandlade fanzines, och i Seriefrämjandets medlemsblad Tidskrift Om Tecknade Serier fanns det annonser för fanzines. Jag köpte mängder med fanzines och gav ut ett eget som hette SMOCK.

I och med att jag gav ut en egen tidning skrev jag till olika tecknare och bad om material - och läsarna skrev till mig. Jag upptäckte att det fanns fler som jag, unga killar (det var alltid killar) som inte bara älskade att rita, de älskade även serier och var genuint intresserade. Innan dess hade jag aldrig träffat någon som ville bli serietecknare, eller som kunde något om serier. 

Det hade getts ut seriefanzines i Sverige även under 70-talet, men jag var för ung då. Utgivningen under 70-talet kunde dock inte mäta sig med 80-talets. Det kom två fanzinevågor under 80-talet. Jag tillhörde den första, men jag var lite yngre än de flesta andra fanzineutgivare då. Under senare delen av 80-talet kom en andra våg, då var utgivarna lite yngre än jag - och många av de från den första vågen hade då antingen blivit proffs eller lagt av helt. Jag köpte fortfarande ett och annat fanzine under 80-talets senare hälft.

Det här omslaget av mig är väl inte jättebra.

Vad jag saknar idag är den enorma entusiasm som drev oss på 80-talet. Vi hade faktiskt en enorm framtidstro - när det gällde serier. Nu jävlar skulle vi visa folk! Vi skulle inte ge oss, vi skulle bli något i seriebranschen! Vi ägnade oss åt det häftigaste man kunde ägna sig åt. Nästan allt annat kändes tråkigt.

Vi drevs av en gör det själv-anda. Eftersom tidningsutbudet i butikerna var begränsat, och vissa typer av tidningar inte existerade, fick vi göra sådana tidningar själva. Visst, de flesta gjorde simpla humorserier, det mesta var kasst. En och annan gjorde skräck, ett fåtal var experimentella, några var inspirerade av undergroundserier, vad jag minns ägnade sig nästan ingen åt självbiografiska serier. Men, de serier som var bra, var ofta roligare och mer intressanta än de som publicerades i Semics tidningar. Samtidigt i Danmark försökte många amatörserietecknare sig på att göra serier i fransk-belgisk stil, något som var sällsynt i Sverige.

Något som är väldigt intressant är att det under 80-talet fanns en del regelrätta stjärnor bland de svenska amatörserietecknarna. Nya nummer av vissa tidningar var en stor händelse. Vi hade folk som bröderna Andreasson och Gunnar Krantz, alla ville ha teckningar av Nicolas Krizan i sina tidningar, signaturen ZWING, det vill säga Rolf Geschwind, medverkade i alla tidningar vare sig man ville eller ej, och Magnus Svenningsson i Simrishamn uppnådde kultstatus. Samtidigt som man såg fram emot nästa album av, tja, Will Eisner eller Bilal, såg man fram emot nästa nummer av Myziplyz, eller Banzai, eller Snapparn. Många fanzines var små skitiga, fotostatkopierade produkter, andra hade bättre tryck och papper, ett fåtal var i stort format och med proffstryck, till exempel SärArt, som nästan såg ut som en "riktig" tidning.

Det här var en rolig och extremt vital värld där alla drevs av kreativitet och en kärlek till serier. I och med att Bokmässan i Göteborg drog igång 1985 blev det plötsligt möjligt att träffa alla dessa amatörserietecknare på riktigt. Många av dem åkte till Bokmässan, som på den tiden; 80-talets sista år, var lite mer som en fyra dagars fest, till skillnad från dagens stramare mässa. Jag kan förstås minnas fel, jag var ung och entusiastisk då, och inte lika avtrubbad och cynisk som jag är idag. Men det var roligare på mässan då, som på den tiden även innehöll sektionen Comics - världsberömda serieskapare kom till Göteborg.

Jag har fortfarande kontakt med många av killarna från den här tiden, de vänner jag känt längst och fortfarande umgås med, några av mina bästa vänner, lärde jag känna tack vare denna fanzinevåg för 40 år sedan.

OBS att de här fyra numren inte fanns i butik samtidigt! Februarinumret 1982 var det första numret av Heavy Metal jag köpte.

1983 gick jag in på Pressbyrån på Eriksgatan för att köpa Schlager eller Ritz, eller skulle jag slå till på Heavy Metal? Heavy Metal var den enda tidning med serier för vuxna (men det var nog mest tonåringar som läste tidningen) som gick att köpa på Pressbyrån. Och i sanningens namn köpte jag sällan Ritz, de skrev för mycket om pop och synt. De tidningarna stod längst in, längst ner till vänster på hyllan på väggen direkt till höger. Den här gången stod det en ny tidningen intill Schlager, Ritz och Heavy Metal. Galago nummer 6/1983. Det här var egentligen ingen ny tidning, nummer ett hade kommit ut redan 1979, men detta var det första numret som fick distribution i Pressbyrån. En tidning med nya, svenska serier? Som såldes i riktiga butiker? Jag köpte tidningen och fascinerades.

Ett år senare dök ytterligare några serietidningar upp bredvid Schlager, Ritz, Heavy Metal och Galago: Epix, Pox och Pulserande Metal. Ytterligare en kran hade öppnats, ytterligare en våg rullade in över Sverige. Denna gång handlade det om vuxenserier - det vill säga serier för vuxna - från hela världen. Serier vi tidigare bara kunnat läsa om i Bild & Bubbla, eller som vi kanske köpt under en semesterresa till Frankrike. Det lär dock ha funnits en kiosk i Göteborg som sålde franska Métal Hurlant.

Pulserande Metal lades ner efter fyra nummer, om jag förstått det rätt var det på grund av andra skäl än dåliga försäljningssiffror. 1985 startade Semic en egen vuxenserietidning, Comet, som var alldeles utmärkt, men den lades ner efter tre nummer. Det uppstod ett bråk om en lika usel som kontroversiell Mystiska 2:an-serie i det tredje numret, men jag tror nog att den största anledningen till att Comet lades ner, var att det strikt kommersiella förlaget Semic hade överskattat intresset för vuxenserier. Comet sålde för dåligt.

Men Horst Schröder tuffade på med sitt lilla förlag och antalet titlar han gav ut blev allt fler. I sina ledare brukade Horst klaga på hur få som köpte hans tidningar, ändå gav han ut så mycket att jag efter några år inte hade råd att köpa allt.

Även i det här fallet hade vi en enorm framtidstro. De här nya tidningarna, de här serierna, de är grejen! Det här är den häftigaste kulturform man kan ägna sig åt. Det skrevs en hel del i svensk press om de nya serierna, till en början positivt (i stil med "Här är de nya, häftiga serierna"), senare negativt ("våld och porr i serieform", ungefär). En del av de som tillhört 80-talets första fanzinevåg hamnade på Horst förlag.

Plötsligt var det spännande att läsa serier, mer spännande än det varit tidigare. Jag tyckte inte om allt Horst gav ut, men det var något magiskt över Epix, Pox och de andra titlarna. De innehöll det bästa av det bästa, ibland varvat med, tja, kanske det sämsta. 

Samtidigt på Galago och Tago Förlag gav Roffe Classon och hans muntra vänner ut serier av Joakim Pirinen, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist med flera. Och inte nog med det, borta i USA hände det ju också saker. De stora, kommersiella förlagen Marvel och DC gav ut moderna superhjälteserier som riktade sig till en äldre publik, och ett oräkneligt antal små oberoende förlag ploppade upp likt svenska videobutiker och pizzerior. 1986 var ett stort år i USA:s seriehistoria. Då utkom "Watchmen", "Batman: The Dark Knight Returns", "Daredevil: Born Again", "Maus" med flera klassiska serier. Alla under ett och samma år. 

Jag är glad att jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den här tiden. Jag tror det kan vara svårt för yngre generationer att föreställa sig hur omtumlande den här tiden var. När serier betydde nästan allt. När vi i Sverige gick från att sedan flera decennier med få undantag enbart haft tillgång till mer eller mindre traditionella serier plötsligt kunde konsumera allt möjligt.

1989 hamnade även jag i branschen. Jag började skriva manus till Åsa-Nisse. Det var kanske inte den serie jag tänkte att jag skulle ägna mig åt när jag köpte Epix 1984 och satt hemma och försökte rita som Gotlib och Manara, men det var en fot in i branschen. Jag fick jobba med det jag hade drömt om sedan jag var barn på 70-talet.

Sedan blev det 90-tal och den framtid vi drömt om blev plötsligt dåtid. I början av 90-talet tvingades Horst lägga ner alla sina serietidningar. I Frankrike lades de flesta av de klassiska magasinen ner. Jag tröttnade på den amerikanska marknaden, som alltmer fokuserade på investeringsobjekt och märkliga stjärntecknare som hade den egenheten att de inte kunde rita. Botten gick ur den amerikanska marknaden. Jo, jag vet, det fanns massor av undantag. Här i Sverige sjönk tidningarnas upplagor radikalt, Semic lade ner några gamla trotjänare, 1997 köpte Egmont Semic. Jag ägnade mig mest åt film istället för serier.

En viss gör det själv-anda levde kvar under 90-talet, eftersom det fortfarande var en del grejor som faktiskt inte existerade i Sverige. Ett par gamla kompisar till mig från 80-talets första fanzinevåg startade albumförlaget Optimal Press. Jag själv var med om att starta upp Fantastisk Filmfestival, som då var den enda renodlade filmfestivalen av sitt slag i Norden. Jag minns 90-talet som ett förvirrat och spretigt årtionde - fast det kan bero på att jag var äldre på 90-talet och hade en hel del annat att tänka på.

Nej, det var inte bättre förr. Ofta var det jävligt tråkigt förr.

Men jag saknar den entusiasm vi hade förr. Vi trodde verkligen att vi ägnade oss åt framtidens stora konstform. Vi hade rätt i det att tecknade serier faktiskt är den främsta konstformen, men idag har serieläsning blivit ett specialintresse som vad gäller popularitet ligger bara ett par snäpp ovanför avantgardistisk poesi. Serieläsning och serietidningar är inte längre en del av vardagen. Det finns en massa svenska serietecknare idag, men det känns som om 80-talets genuina och alldeles enorma entusiasm saknas.

Idag har jag svårt att hitta nya grejor att bli entusiastisk över. Det är nog 25 år sedan jag snubblade över en ny grej att entusiasmeras över.

Nej, förresten. Där ljuger jag. Jag upptäckte en för mig ny grej under pandemin:

Japanska hårdrocksband med bara kvinnliga medlemmar.

Det är det som är grejen!

Bio: Blue Beetle

Foton copyright (c) Warner Bros.

Warner har släppt en rad halvkassa eller direkt usla superhjältefilmer den senaste tiden. BLACK ADAM, SHAZAM! FURY OF THE GODS och THE FLASH. De har ju länge haft problem med att göra DC Comics-filmer som kan matcha de mer framgångsrika filmerna från Marvel. Å andra sidan har även de flesta Marvelfilmerna varit rätt usla på sistone. 

När jag recenserade BLACK ADAM undrade jag om det var den dittills sämsta DC-filmer, konkurrensen är stenhård. Men nu har BLACK ADAM fått tuff konkurrens av BLUE BEETLE.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till superhjälten Blue Beetle. Figuren dök först upp i nummer ett av tidningen Mystery Men Comics. Detta var redan 1939, förlaget var Fox Feature Syndicate, och upphovsman var pseudonymen Charles Nicholas, troligen tecknadesserien av Charles Wojtkoski, och enligt vissa källor kan manuset till det första avsnittet ha skrivits av Will Eisner.

Tidningen från Fox lades ner 1950, men på 60-talet började Charlton Comics ge ut en ny Blue Beetle-tidning. Den blev kortlivad. DC Comics köpte Charlton och i mitten av 80-talet återupplivades figuren, som har stannat hos DC sedan dess. Även om jag aldrig läste DC:s Blue Beetle, minns jag annonser för serien i de andra DC-tidningar jag läste. Jag kan ha läst något 90-talsavsnitt av JLA, där Blue Beetle medverkade. 

Det är inte en och samma Blue Beetle i alla de här tidningarna. Den första Blue Beetle hette Dan Garret, han var en brottsbekämpande maskerad kille som injicerats med Vitamin 2X - och hans dräkt var märkligt lik Fantomens. När Charlton tog över döptes Dan Garret om till Dan Garrett, han fick ett extra T. Han var fortfarande lik Fantomen, men nu hade han visst försetts med superkrafter tack vare en mystisk, egyptisk skarabé - det var Steve Ditko som skapade denna version. Hos DC var det en som heter Ted Kord som blev Blue Beetle. År 2006 uppdaterades figuren igen, Ted Kord har dött och nu är det mexikanen Jaime Reyes som förses med superkrafter. Skarabén är nu av utomjordiskt ursprung.

Jaime Reyes är inte DC:s första latinamerikanska superhjälte - minns Vibe, som dök upp redan 1984. Men i marknadsföringen av denna nya film, som regisserats av puertoricanen Angel Manuel Soto, gör man en stor grej av att det är DC:s första superhjältefilm om latinamerikaner. Handling och annat relevant har man helt förbisett. 

BLUE BEETLE är en av de mest generiska superhjältefilmer jag sett. Den är fruktansvärt simplistisk - men inte på ett bra sätt. Det här känns mer som att ingen orkat tänka till ordentligt.

Filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är trevligt, men här är de extremt förvirrande. Samtidigt som namnen på de medverkande och andra visas i ett hörn, blinkar information om de tidigare Blue Beetle (Dan Garrett och Ted Kord) till i ett annat hörn, det går så snabbt att man knappt hinner läsa vad det står.

Först presenteras vi för den döde Ted Kords syster, Victoria Kord (Susan Sarandon). Hon är ond och boss för Kord Industries. Hennes företag har utvecklat det nya försvarssystemet OMAC, en dräkt som gör soldater till supersoldater. OMAC var ursprungligen en figur Jack Kirby skapade åt DC 1974, i senare serier blev OMACs något slags cyborger. Om Victoria Kord verkligen tänker använda sina supersoldater till något ondskefullt framgår inte, men Victoria är ond och självisk. Hon har länge letat efter den utomjordiska skarabén och nu har hon hittat den. Hon ska använda dess kraft för att skapa ännu bättre supersoldater.

Bruna Marquezine spelar Jenny Kord, Teds dotter. Hon arbetar på sin faster Victorias företag, men gillar inte vad Victoria håller på med.  

... Därefter presenteras Jaime Reyes (Xolo Maridueña), som precis tagit studenten och har en bra utbildning. Han återvänder hem till den fiktiva staden Palmera City, som visst ska ligga i Texas. Där bor han i ett litet hus tillsammans med hela sin familj. Familjen har inte råd att betala hyran och ska vräkas. 

Jaimes syster Milagro (Belissa Escobedo) har fixat ett jobb och sig och Jaime, de ska städa åt Victoria Kord. De får sparken på en gång, eftersom Milagro bajsar på Victorias toalett (nej, jag skojar inte). Men i samma ögonblick träffar Jaime Snygga Bruden, det vill säga Jenny Korda. Jenny säger att hon kan fixa ett jobb åt honom om han kommer upp på hennes kontor. Jenny är snygg och snäll.

Jenny vill inte veta av Victorias skarabéplaner, så hon knycker skarabén och gömmer den i en hamburgerkartong. Just då dyker Jaime upp. Utan att säga vad det är, ber Jenny Jaime ta hand om kartongen, därefter slänger hon ut honom innan de blir påkomna. Jaime får absolut inte öppna kartongen.

Hemma i köket undrar den störiga Milagro vad det är i kartongen, öppnar den och plockar ut skarabén. Jaime roffar åt sig prylen, den växer ihop med hans kropp, och han förvandlas till en högteknologisk superhjälte. Victoria och hennes OMACs jagar Jaime och hans familj. Jenny hjälper Jaime, och eftersom de båda är snygga blir de kära i varandra.

... Och sedan slåss folk och skjuter på varandra resten av filmen.

Att se BLUE BEETLE känns ungefär som att bli borrad i huvudet i två timmar. Det är en högljudd och påfrestande film. Familjen Reyes är avsedd att vara charmig, men de bara skriker hela tiden. Filmskaparna verkar tro att det automatiskt blir roligt om alla skriker och pladdrar oavbrutet. När det inte skriks och pladdras, så smäller det. Musik brölar konstant.

Allting känns hämtat från andra filmer och serier. Kord Industries är Omni Consumer Products från RoboCop-filmerna - och OMAC-soldaterna är i princip RoboCop. Den utomjordiska Blue Beetle-dräkten som blir en del av Jaime är en variant av Marvels figur Venom. De hittar den tidigare Blue Beetlen Ted Kords hemliga högkvarter, vilket är ungefär som Läderlappsgrottan. 

Vi får även veta att det viktigaste och finaste av allt är - just det - familjen. Jenny Kord är ledsen, eftersom hon inte längre har någon familj, förutom den onda Victoria, men nu får hon ju vara en del av Jaimes härliga skrikfamilj, så hon blir glad.

Trots att det smäller och fajtas och brölar konstant, är BLUE BEETLE något alldeles makalöst tråkig. Jag tittade på klockan med jämna mellanrum. Ska det aldrig hända något intressant? Vad håller de på med? Tar aldrig filmjäveln slut?

Eftertexterna avbryts för ett par extrascener, det hotas med en uppföljare. 

Det är väl trevligt att de gjort en film om en mexikansk superhjälte, men de borde skrivit ett ordentligt manus först. De gamla mexikanska brottarfilmerna om Santo var betydligt bättre och framför allt mer underhållande!

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/8)

Netflix: Heart of Stone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - rättare sagt en Skydance- och Netflixproduktion. Ännu en högljudd, slickad actionfilm. Denna kostade dock "bara" 68 miljoner dollar, till skillnad från rekorddyra RED NOTICE och THE GRAY MAN. Precis som den sistnämnda, är HEART OF STONE tänkt att bli en filmserie.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Förr, på den gamla goda tiden, inleddes Bondfilmerna med en fristående prolog, ett litet miniäventyr avsett att sätta filmens ton och göra publiken på gott humör. HEART OF STONE, som regisserats av Tom Harper efter ett manus av Greg Rucka och Alison Schroeder, inleds med en tjugo minuter lång prolog. Till skillnad från i Bondfilmerna, är denna prolog inte fristående. Vi kastas rakt in i handlingen, som redan börjat. En märklig trend filmskapare ofta ägnar sig åt numera, på den nya dåliga tiden. Detta innebär att det dröjer sådär 30-40 minuter innan vi får klarhet i vad som försiggår och vad det hela går ut på.

Denna prolog känns lite grann som en audition till nästa James Bond-film. Försöker Jamie Dornan vara Bond här? Det skulle även kunna vara en audition till en ny MISSION: IMPOSSIBLE. Eller försöker Gal Gadot vara Modesty Blaise? Jag har inte tänkt på det tidigare, men Gadot är lite lik Modesty.

Ett team brittiska MI6-agenter har tagit sig in på ett casino i de italienska alperna. Gal Gadot är teamets IT-expert, Rachel Stone. De är på jakt efter några slemma typer, saker och ting går fel, och en massa action och jakter i bergen följer, därefter blir det animerade förtexter; filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är ett plus.

Jag tänkte att den här långa prologen var rätt lovande, men så snart förtexterna var över kom jag på andra tankar.

Den oansenliga IT-experten är inte alls någon IT-expert, hon tillhör en superhemlig agentorganisation kallad Korthuset, vars agenter har olika spelkort som täcknamn. De andra i MI6-gänget blir förvånade, de visste inte om detta.

Plötsligt attackeras MI6-gänget och flera av dem dödas. Det finns en förrädare bland dem.

Det hela handlar om jakten på ett supervapen, en pryl som kallas Hjärtat. Stone ger sig av efter skurkarna Keya (Alia Bhatt) och Mulvaney (Enzo Cilenti). Keya ger intryck av att egentligen vara snäll. De jagar varandra och slåss och skjuter ...

... Och jag tappade intresset totalt. HEART OF STONE är en fullkomligt själlös film. Den är något makalöst ooriginell. Vi får ännu en sådan där superhemlig agentorganisation, som känns väldigt fantasilös, den skulle lika gärna kunna heta U.N.C.L.E. eller Impossible Mission Force. Vi får ännu en McGuffin alla är ute efter, det var inte längesedan vi såg detta på bio - nämligen i den senaste MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Och apropå den, stora delar av HEART OF STONE påminner om MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT. 

Det hela blir inte bättre av Gal Gadot i huvudrollen. Hon må vara vacker, men hon är vansinnigt tråkig. Hon blir inte roligare av det faktum att filmen är relativt humorbefriad. Nej, jag ska inte säga "relativt", filmen är humorbefriad.

Jag har aldrig läst serieförfattaren Greg Ruckas serier, han har skrivit en hel del superhjälteserier och serieromaner, men den förra Netflixfilmen han låg bakom; THE OLD GUARD, var lika värdelös - men om inget annat hade den Charlize Theron i huvudrollen.

HEART OF STONE är en plastig, ospännande och framför allt tråkig actionfilm som inte innehåller någonting alls som sticker ut och gör den intressant, den innehåller ingenting vi inte sett förut. Jag skulle kunna vara snäll och ge filmen en tvåa i betyg - men så snäll tänker jag inte vara. Jag satt nämligen bara och väntade på att filmen skulle ta slut, så att jag kunde titta på något annat.

Bland övriga medverkande syns Matthias Schweighöfer, Sophie Okoned, BD Wong och Glenn Close.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/8)

Pilot & 1970-talets flygplansvurm

Trender kommer och går, intressen uppstår och försvinner, företeelser glöms bort.

En nästan helt bortglömd företeelse är pojkars enorma intresse för flyg och flygplan på 1970-talet. Detta intresse fanns med största sannolikhet även tidigare, men jag gissar att flygplansintresset nådde sin kulmen under 70-talet. 

Vi som är födda på 60-talet och var barn på 70-talet ägnade mycket tid åt flygplan, framförallt stridsflygplan, och i synnerhet plan från andra världskriget. En vanlig födelsedagspresent på 70-talet var de billigaste byggsatserna från Airfix. De som kom i blåsförpackning, en plastbubbla på en pappskiva. På gatan jag växte upp på fanns Lantz Cykel & Sport. Lantz hade även en avdelning med leksaker - han hade många Big Jim-grejor - och byggsatser. På ett snurrställ hängde de billigaste Airfixmodellerna. Jag minns förstås inte vad de kostade, men de var billiga nog att ge till någon gosse som fyllde år. Helst ville man förstås ha de större modellerna i kartonger, sådana fick man inte lika ofta.

Visst hände det att vi även byggde stridsvagnar, kanske även fartyg, men flygplan var populärast. Kanske för att de var snyggare, tuffare - och för att de kunde flyga. Airfixkatalogerna var något jag lusläste om och om igen. Jag markerade vilka modeller jag ville ha, och jag ritade av flygplan och andra farkoster.

Förutom Airfixkatalogen läste vi serietidningen Pilot, som främst innehöll serier om flyg och piloter. Mest handlade det om krigsserier. Krigsserier var förstås det absolut värsta man kunde läsa på 70-talet, vid sidan av skräckserier. Krigsserier befann sig snäppet under romantikserier. Dock inbillar jag mig att just Pilot var en aningen mer accepterad tidning än de där små häftena i fickformat - som om det lilla formatet gjorde krigsserierna sämre.

Det första numret av Pilot jag köpte - eller snarare fick - var nummer 7/1977. Familjen skulle resa på semester till Great Yarmouth i England och inne på EPE-livs på Infarten köpcentrum fick jag välja en serietidning att ha med mig. I vanliga fall köpte jag främst Fantomen och Tomahawk, men det aktuella numret av Fantomen hade jag redan och Tomahawk var bara på 36 sidor. Pilots sommarnummer innehöll 70 sidor - omslaget gick att vika ut, så det blev två extrasidor. Så här i efterhand undrar jag om detta var den enda läsning jag hade med mig. En ynka tidning? Fast på den tiden läste jag genast om en tidning när jag läst ut den. Och sedan läste jag den en gång till. Och jag läste verkligen allt, inklusive rutan med information om redaktörer, adress och tryckort.

Inför denna artikel läste jag om Pilot nr 7/1977, samt ytterligare ett antal andra nummer från 70-talet. Det var en lite märklig upplevelse - och jag insåg att Pilot var en rätt udda tidning.

Tidningen Pilot startade redan 1965. Då hette den Pilot-22 och gavs ut av Centerförlaget. Det var en krigstidning i det där lilla fickformatet. En trevlig grej med 70-talet var att det för oss läsare inte var så noga om serietidningar var nya eller inte, bara de var bra, spännande eller roliga (detsamma gällde film, vi såg gladeligen svartvita filmer från 30-talet). Därför köpte vi mängder av begagnade tidningar. Gamla tidningar ansågs oftast inte ha samlarvärde, så alla begagnade serietidningar kostade ungefär lika mycket. Och mycket gammalt mög från 60-talet gick att få tag på utan större problem. Om man i en annons i en gammal nedlagd tidning såg en annons för den annan gammal nedlagd tidning och den såg spännande ut, gick det i många fall att hitta tidningen.

Alltså läste jag på 70-talet även Pilot-22 med stort nöje, utan att någonsin fatta var talet 22 kom ifrån. Kanske ville Centerförlaget att tidningens namn skulle likna Spion 13, som börjat komma ut ett år tidigare. Spion 13 var också en tidning jag läste mycket av - flera år efter att den lagts ner.

Egentligen tyckte jag att Spion 13 var bättre än Pilot-22. Denna serie från det brittiska förlaget IPC, som var en del av Fleetway, handlade om en brittisk spion under andra världskriget. I Sverige hette han David Locke, men hans originalnamn var David Doughty, Antagligen tyckte man att Doughty var för svårt att uttala för svenskar. Spion 13 var en jävel på att klä ut sig. Med små medel kunde han snabbt och enkelt förvandla sig till nästan vem som helst. Längd och kroppsform var inga problem.

Spion 13 skapades av tecknaren Graham Coton (1926-2003) och publicerades i Thriller Picture Library mellan 1958 och 1968. Enligt uppgift gjordes det 58 avsnitt av Spion 13, men i Sverige lyckades man ge ut 126 nummer mellan 1964 och 1970 - de torde ha kört många repriser. 1970 gick tidningen upp i format till traditionellt serietidningsformat, och serierna redigerades om från det lilla formatet med två rutor per sida. Efter ett 30-tal äventyr tog Alberto Breccia över som tecknare på Spion 13, och de sista 10-15 numren gjordes av anonyma förmågor.

Graham Coton.

En annan seriehjälte som härjade i IPC:s tidning Thriller Picture Library, var Battler Britton - och det var Battler Brittons äventyr som publicerades i Pilot-22. Andra världskrigets flygaress Robert "Battler" Britton dök upp för första gången 1956. Serien skapades av Mike Butterworth and Geoff Campion. Brittons äventyr publicerades i flera olika tidningar, innan den hamnade i Thriller Picture Library. En väldig massa olika människor tecknade serien, två av dem var Ian Kennedy och, faktiskt, Hugo Pratt. Britton härjade fram till 1984, men serien har återupplivats en eller ett par gånger sedan dess.

Battler Britton av Hugo Pratt.

Liksom Spion 13, gick Pilot-22 upp i format 1970. Även bindestrecket skippades, så titeln blev Pilot 22. Från och med nummer 13/1970 tog Semic över utgivningen. 1971 slogs tidningen ihop med den kortlivade krigstidningen Attack!, så då fick tidningen heta Pilot 22 med Attack! ett tag. Därefter skippades tillägget "22" och titeln blev Pilot med Attack!. 1972 slopades "med Attack!", och tidningen fick heta Pilot fram tills att den lades ner 1984. De sista åren innehöll Pilot även serier om motorsport, vilket innebar att det kunde förekomma bilar på omslagen.

Serierna i Pilot kom för det mesta från IPC, men det förekom även serier från IPC:s största konkurrent D.C. Thompson (som inte ska förväxlas med amerikanska DC Comics), samt en del fransk-belgiska och amerikanska serier, plus Snobben och humorserien Fritz Von Flaxen av svensken Stefan Nagy.

Som barn gillade jag Battler Britton, som fortfarande förekom flitigt i Pilot. Men jag minns särskilt två serier från det där numret av Pilot jag fick sommaren 1977, eftersom namnen på dessa serier var slagkraftiga: "Division 'F' för Feg" och "Fritt fram för fästning". Det enda jag kom ihåg var dessa allittererande namn, samt att den senare handlade om bombplanet flygande fästning. 

Dessa två serier kom från IPC:s veckotidning Battle Picture Weekly, som startade 1975. Redan efter ett år och 84 nummer slogs Battle ihop med en annan tidning - och sedan fortsatte Battle att med jämna mellanrum slås ihop med andra tidningar, tills den lades ner 1988 efter 664 nummer. Battle var en av de många tidningar som anlitade serieförfattarna Pat Mills och John Wagner för att skapa innehåll. Mills och Wagner anlitade i sin tur Gerry Finley-Day för att skriva serier till Battle, men han hade förstås sällskap av en lång rad författare och tecknare. "Division 'F' för Feg" hette i original "Y for Yellow Squadron" (den tecknades, kanske inte alltid, av Bill Lacey), medan "Fritt fram för fästning" hade den tråkigare titeln "King of the Yanks". 

En annan serie som gick i Battle Picture Weekly var "The Spinball Wars". Den publicerades på svenska i Seriemagasinet. Eftersom tidningen Battle var framgångsrik, startade Pat Mills 1976 den liknande tidningen Action, en stenhård och kontroversiell tidning med serier som Dredger och Hook Jaw, vilka också dök upp i Seriemagasinet. Skribenterna på serietidskrifterna Bild & Bubbla och SerieGuide, samt troligen även andra kulturskribenter, blev synnerligen upprörda när de fick se dessa våldsamma serier i Seriemagasinet.

Som vuxen har jag svårt att ta mig igenom dessa gamla krigsserier från IPC. Jag vill inte påstå att de är dåligt tecknade, men de är ofta något makalöst träiga, både vad gäller teckningar och innehåll, och upphovsmän angavs nästan aldrig. Men som barn tyckte jag att dessa serier var lika häftiga som spännande.

Betydligt bättre var de fransk-belgiska serier som ibland förekom i Pilot. Jag gillade speciellt Buck Danny, av Georges Troisfontaines, Jean-Michel Charlier och Victor Hubinon, och Dan Cooper av Albert Weinberg. Dessa serier var eleganta med slickade teckningar, och jag imponerades djupt av de tjusigt avbildade flygplanen. Dessa serier utspelade sig i modern tid - det vill säga efter andra världskriget, vilket innebar att de innehöll jetplan och grejor. Vad jag kanske inte tänkte på som barn, var att trycket ofta var under all kritik. Ibland har linjer försvunnit från de här serierna, som ursprungligen gjordes för ett större albumformat.

En mer obskyr fransk-belgisk serie som gick i Pilot, var Dick McYves. Den serien heter egentligen Yves Sinclair. Det kom bara två album, 1975 och 1976, innan den lades ner. Vid en snabb anblick ser det här ut att vara en helt annan serie - den ser ut som Johnny Hazard. Detta beror på att seriens tecknare Patrice Serres, som dog i våras, tidigare bott några år i USA, där han arbetade som Frank Robbins assistent på Johnny Hazard. På det andra Dick McYves-albumet assisterades Serres av Marcel Uderzo, yngre bror till Asterix-tecknaren Albert Uderzo. 

Dick McYves.

Nå. Jag skrev ovan att Pilot var en rätt udda serietidning. På vilket sätt? Jo: Pilot innehöll en hel del annat än serier. Här fanns insändare och tävlingar, samlarbilder och artiklar. Många sidor ägnades åt byggsatser, läsarna skickade in bilder på flygplan de byggt, det tipsades om hur man bygger avancerade modeller, och hur man snidar till radiostyrda farkoster. Pilot arrangerade SM i modellbygge. Många insändare handlade om tekniska detaljer och om flygplansmodeller, snarare än serierna och deras skapare. Jag undrar om tidningens redaktion faktiskt kunde svaren på frågorna, eller om de hade anlitat experter. Märkligast i tidningen var de långa artiklarna om saker jag tycker känns riktade till en synnerligen begränsad publik. Som till exempel ett långt reportage från ett besök på en fabrik som tillverkar flygplansmotorer, illustrerat med bilder på, just det, motorer.

Under 80-talet blev det mindre vanligt att barn och ungdomar byggde modeller. eller flög med radiostyrda plan. Kanske var det en bidragande orsak till att Pilot lades ner 1984. En annan orsak var kanske att tidnjngens serier hade hunnit bli rätt mossiga och det fanns andra, häftigare, modernare serier att läsa. Samtidigt slutade pojkar att läsa Biggles-böckerna, som funnits i tryck sedan 30-talet.