Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

Foton copyright (c) Paramount Sweden

Förra sommaren recenserade jag den tjocka boken "Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter", som samlar de första numren av den svartvita originalserietidningen. I den texten skriver jag om min relation till ninjasköldpaddorna. Det gör jag även i min recension av Jonathan Liebesmans långfilm TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES från 2014.

39 år efter debuten är det fortfarande liv i sköldpaddorna och vi får en ny långfilm. Jag har sett alla långfilmer utom den animerade TMNT från 2007. Den första spelfilmen, som kom 1990, är fortfarande bäst, även om den inte är jättebra. De två som kom 2014 och 2016 är närmast osebara, åtminstone om man är medelålders och inte lekte med turtles som barn. 

Denna nya film, MUTANT MAYHEM, är animerad. För regin står Jeff Rowe och Kyler Spears. En av manusförfattarna är Seth Rogen. Rogen har även producerat och gör en av rösterna i filmen.

Det känns som om MUTANT MAYHEM är inspirerad av de nya, animerade Spindelmannen-filmerna. Det här verkar vara ett försök att göra en animerad film i en häftig, modern stil, med modernt innehåll, för samma publik som Spindelmannen.

Visuellt och estetiskt är det här verkligen häftigt. Filmen är animerad i en ruffig stil som påminner om oljepastellkritor, otvättade, intorkade penslar; det är knalliga färger, och allt är skevt och ojämnt. Det här ser inte ut som någon tidigare version av ninjasköldpaddorna -- vad jag vet. Jag kan ha fel, det finns oräkneliga serier jag aldrig sett.

Innehållsmässigt är det svagare. Den här filmen börjar från scratch, sköldpaddornas ursprung berättas på nytt. Men, den här gången har man ändrat på en hel del. Det är samma gestalter, det är återigen New Yorks kloaker, men många detaljer är annorlunda. Råttan Splinter, som agerar sköldpaddornas far, är nu kines och inte japan; Jackie Chan gör rösten, och han har lärt sig kampsport med hjälp av kung fu-filmer på TV (jag tyckte mig se en ung Jackie Chan i ett av de gamla filmklipp som flimrar förbi). Den kemiska geggan som förvandlar Splinter och sköldpaddorna till mutanter är nu framtagen av en forskare som femton år tidigare försökt skapa en familj genom att mutera djur, forskaren dödades av mutantjägare. April O'Neil är nu en mobbad, svart high school-elev som vill bli journalist, och inte den vuxna TV-reportern.

Ice Cube gör rösten till Superfly, en fluga som muterades den där gången för femton år sedan. Nu är han gigantisk och lever jävel på stan, tillsammans med andra muterade djur och insekter. Här finns även en kvinnlig skurk som leder något slags brottssyndikat. Alla referenser till Frank Millers Daredevil och 80-talets superhjälteserier saknas, det vill säga det som serietidningen ursprungligen var en parodi på.

Här finns en hel del roliga scener, många referenser som går en barnpublik över huvudet, och musiken som spelas är mest låtar från 80- och 90-talen. Under några sekunder får vi höra "Ninja Rap" med Vanilla Ice, ur TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES II: KAMPEN OM OOZE från 1991. Trent Reznor och Atticus Ross står för den övriga filmmusiken. I en scen besöker sköldpaddorna en drive in-biograf, där de tittar på FIRA MED FERRIS.

MUTANT MAYHEM har en del problem med berättartempot, vilket gör att filmen känns längre än den är, trots alla skämt och fartfyllda scener. Det största problemet är dock dess övertydliga budskap, som hamras in med största släggan, om och om igen. Alla är lika värda, oavsett om man är ett muterat djur eller människa. Självklart får vi även veta att det viktigaste som finns är familjen. 

Jag tror att det här hade blivit bättre om Seth Rogen och hans kompisar inte vänt sig till en ung publik. De borde riktat in sig på tonåringar och äldre, och gått längre med skämt, satir, action och referenser. Det här har blivit en film som ser betydligt bättre ut än den är. Manuset drar ner helhetsintrycket.

Jag sätter ett generiskt betyg.

   

 

 

(Biopremiär 2/8)

Bio: Talk To Me

Foton copyright (c) Scanbox

På pappret låter TALK TO ME som ännu en av de där spökfilmerna från Blumhouse. Spöken och tonåringar. Blumhouse har gjort sig kända för att producera oftast framgångsrika skräckfilmer med den låga åldersgränsen PG-13. Filmerna är slickade, förhållandevis snälla för att kunna förses med låg åldersgräns, och de har en tendens att vräka på med för många jump scares och visuella effekter, vilket brukar leda till att jag tröttnar på alla spökerier under den tredje akten; all eventuell kuslighet blåses bort.

Men nu är TALK TO ME ingen Blumhouse-film - eller ens en amerikansk film. Denna rätt hajpade lilla film är australisk. För regin står tvillingarna Danny och Michael Philippou. Danny har också varit med och skrivit manus. Jag ler lite åt att en av de tre manusförfattarna heter Bill Hinzman. Bill Hinzman hette skådespelaren som spelade den allra första zombien i NIGHT OF THE LIVING DEAD, 1968. Han dog 2012, jag utgår fram att det inte är han som återvänt från andra sidan för att skriva TALK TO ME. Bröderna Philippou driver visst en populär Youtubekanal jag aldrig hört talas om, de jobbade båda på THE BABADOOK, och tydligen bor de numera i Los Angeles.

Filmen börjar lika effektivt som brutalt. På en fest har en kille låst in sig i ett rum. En kompis sparkar in dörren och hittar killen sittande på sängen, killen beter sig märkligt, han svamlar obegripligheter, och utan förvarning hugger han en kniv i sin kompis, för att direkt därefter begå självmord inför gästerna.

Hopp till en tid senare. Sophie Wilde spelar tonåringen Mia, vars mor dött av en överdos sömntabletter, omständigheterna är oklara. Mia bor med sin far Max (Marcus Johnson), men deras förhållande är inte det bästa. Mia spenderar det mesta av sin tid med sin kompis Jade (Alexandra Jensen) och dennas familj. Miranda Otto, som också varit med och producerat, gör Jades argsinta mor.

På en fest plockar några av de tuffa killarna fram en märklig grej. En avhuggen vänsterhand som påstås ha tillhört en spågubbe. Om man tar tag i handen och säger "Talk to me" dyker det upp spöken, säger man sedan "I let you in" blir man besatt av ett spöke. Efter 90 sekunder måste man avbryta, annats stannar spöket kvar i ens kropp för alltid.

Allt det här funkar på riktigt, det dyker faktiskt upp spöken och besätter folk. Filmens ungdomar använder handen som något slags knark; de tjoar och har sig när de ser på hur kompisar besätts och pratar med monsterröst.

När Mia låter sig utsättas tycker hon sig bli besatt av sin döda mor - och de drar över tiden med några sekunder. Det var förstås dumt gjort. Mia tycker sig se spöken även efter att besättelsen avbrutits. Än värre blir det när Jades 14-årige lillebror Riley (Joe Bird) tjatar sig till att få testa spöktricket. Då går allt åt helvete.

Som sagt, vad gäller handlingen skulle det här kunna vara en film från Blumhouse. Men nu är det inte det, och det här är definitivt inte PG-13. En stor skillnad är det grova språket - australier är inte lika kinkiga som amerikaner när det gäller svärande. I TALK TO ME svär alla som bortsbindare. En annan stor skillnad är att TALK TO ME är en väldigt blodig film. Flera scener är rejält brutala och snaskiga. 

Filmens anslag är ganska lågmält. Det här känns som en europeisk produktion. Av skådespelarna är det bara Miranda Otto jag känner till sedan tidigare, men de medverkande är överlag bra, de känns som riktiga människor. Sophie Wilde är skitbra när hon blir besatt.

TALK TO ME är en överraskande bra film. Jag förväntade mig ännu en slätstruken spökfilm, men jag fick något bättre. Filmen har genomgående en ganska obehaglig ton, det vilar något oroväckande över varje scen. Visst finns här en och annan jump scare, men bröderna Philippou förlitar sig inte på dessa. Det här är en effektiv film med några riktigt chockerande inslag. Jag räknade ut slutet, men det beror mest på att slutet är ganska ofrånkomligt.

Ska jag anmärka på något, är det att vi flera gånger får se hur dussintals ungdomar filmar allt som sker under ritualerna med den avhuggna handen, och de laddar upp filmerna på nätet. Vi får se hur ungdomar tittar på dessa videoklipp på sina mobiler. Således borde dessa ritualer ha blivit en snackis, något som är ganska välkänt, oavsett om det är fejk eller på riktigt - minns hur det brukar vara med sådana här internetflugor, som Momo, Slenderman och clownskräcken. De poliser som dyker upp borde hört talas om denna bisarra grej. 

TALK TO ME är en bra, otäck och spännande skräckfilm. Det ska bli intressant att se vad bröderna Philippou hittar på härnäst.

Jag ska kanske tillägga att A24 distribuerar filmen i USA, men det här är ingen A24-produktion. 

 

 

(Biopremiär 28/7)

HBO Max: Superpowered: The DC Story

Foton copyright (c) HBO

För några veckor sedan hade dokumentären STAN LEE premiär på Disney+. En extremt vinklad film som inte var speciellt bra som dokumentär, men underhållande och intressant, eftersom vi fick se en väldigt massa gamla filmklipp från den amerikanska seriebranschen under snart hundra år.

Häromdagen var det premiär för en dokumentär om Stan Lees och Marvel Comics' främsta konkurrent, DC Comics, som ägs av Warner, vilka också äger HBO. Den här gången handlar det om en miniserie om tre avsnitt på sammanlagt knappt tre timmar.

SUPERPOWERED: THE DC STORY är en bättre dokumentär än STAN LEE, men här finns förstås en hel del man kan invända emot. Det här är en film av Leslie Iwerks and Mark Catalena - Iwerks är dotter till Don Iwerks, som i sin tur var son till Ub Iwerks, som var med och skapade Musse Pigg en gång i tiden. Rosario Dawson agerar berättarröst, jag har aldrig tänkt på det tidigare, men hon har en väldigt behaglig röst.

Precis som fallet STAN LEE är detta en partisk dokumentär, bitvis rätt självförhärligande, och fokus hamnar lite för ofta på de nyare superhjältefilmerna från Warner. Kronologin hoppar ibland omotiverat framåt i tiden för att man ska kunna klämma in lite klipp ur de nya filmerna, och låta skådespelare och regissörer uttala sig. Det nämns aldrig att de flesta av dessa filmer floppat och fått dålig kritik.

Det första avsnittet handlar om hur det hela startade på 1930-talet. Om man är det minsta intresserad av serier serveras inga nyheter här. Det handlar mest om Stålmannen, Läderlappen och Mirakelflickan. Presentationen av Stålmannens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster är rätt märklig. De påstås vara de största och bäst betalda stjärnorna på DC Comics på den tiden, när de i verkligheten blåstes på både pengar och rättigheter av hästhandlarna som en gång startade förlaget. 

Marv Wolfman.

När det kort därpå handlar om Läderlappen sticker dokumentären inte under stol med att det inte alls var Bob Kane som ensam skapade Läderlappen och dennes värld, utan främst Bill Finger, som tvingades jobba i det fördolda och som dog utfattig, medan Bob Kane tog åt sig all ära. Det är inte utan att jag undrar varför rättighetsbråken med Siegel och Shuster hoppades över, medan Finger lyftes fram. Kanske beror det på att Fingers barnbarn Athena 2015 med hjälp av en advokat tvingade DC att erkänna Bill Finger som medskapare av Läderlappen. Sedan kan det förstås också finnas en massa bortklippt material som handlade om Siegel och Shuster-bråket.

Det andra avsnittet, som handlar om 60-, 70- och 80-talen, är bättre. Det är lite kul när Marvel Comics avhandlas, hur DC:s ledning avfärdade Marvel som en tillfällig fluga som kommer att försvinna, DC förstod inte varför Marvel sålde så mycket bättre på 60-talet, medan DC:s tidningar ansågs vara mossiga och sålde allt sämre.

En stund ägnas åt Denny O'Neils och Neal Adams "socialrealistiska" superhjälteserier om Gröna Lyktan och Gröna Pilen, men samma duos moderniserade version av Läderlappen nämns inte alls - det var trots allt denna version som blåste nytt liv i Läderlappen, efter att figuren förvandlats till en parodi på sig själv i 60-talets TV-serie. Det pratas mycket om Stålmannens död på 80-talet - alltså, Stålmannenfigurens bokstavliga död, när DC tog kål honom för att generera uppmärksamhet. I det tredje avsnittet dyker Stålmannen upp igen - men de har helt glömt bort att berätta att han, förstås, återupplivades en tid efter sin död.

Karen Berger.

Det sista avsnittet handlar mest om hur serietidningsmarknaden förändrades på 90-talet, om seriebutiker, moderna serier från Vertigo, och om alla dessa nya filmer och TV-serier.

Det finns alltså en hel del att anmärka på, saker som hoppas över (eller klippts bort?), det är lite för mycket ryggdunkande och präktiga uttalanden från diverse filmstjärnor. Ändå tycker jag att SUPERPOWERED är en väldigt trevlig miniserie. Detta beror på att vi får se en lång rad kända namn i den amerikanska seriebranschen inte bara prata, utan även röra på sig.

Marv Wolfman, som jag mest associerar med Marvels Dracula, medverkar, Grant Morrison dyker upp, liksom Denys Cowan och Jim Lee och en massa andra, ibland får vi se tecknarna i sina ateljéer. Gamla DC-bossen Jenette Kahn har en bisarr lugg hon kisar bakom, medan Vertigo-bossen Karen Berger ger ett sympatiskt intryck. Fler serieskapare dyker upp i arkivklipp, som Frank Miller. Jerry Siegel och Joe Shuster syns i privata smalfilmer där de cyklar och har sig. En del av de medverkande veteranerna lyckas säga ett och annat jag tog till mig.

SUPERPOWERED hade förstås blivit bättre om den inte producerats av bolaget som äger förlaget, men ibland får man vara nöjd med det lilla. När jag växte upp fick jag aldrig se filmade intervjuer på TV med de serieskapare jag gillade och inspirerades av. I och med superhjältefilmvågen får vi nu ofta se seriefolk uttala sig. Även om en film är kass, kan det ligga en högintressant dokumentär om upphovsmännen på DVD- eller Blu-ray-utgåvan.

Det finns förresten en bra dokumentär från 2017 om Bob Kane och Bill Finger, BATMAN & BILL heter den. 

Jag noterar att "HBO" nu plockats bort från vinjetten, det står bara "Max" - HBO Max ska ju byta namn till Max. Men min svenska app heter fortfarande HBO Max, så jag låter det stå kvar.

     

 

 

 

(HBO Max-premiär 20/7)

Netflix: They Cloned Tyrone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Med THEY CLONED TYRONE långfilmsdebuterar Juel Taylor som regissör, som tidigare bara regisserat TV-serieavsnitt och skrivit manus; det var han som skrev CREED II.

Det här är en film som låter väldigt lovande på pappret. En science fiction-actionkomedi, tydligt inspirerad av blaxploitationfilmer. Men som så ofta är fallet blev jag besviken.

John Boyega spelar knarklangaren Fontaine, som skjuts ihjäl av en rival. Till sin stora förvåning vaknar Fontaine upp i sin säng nästa morgon, livs levande. Han utför exakt samma morgonritual som alltid, han känner att något är fel, saker och ting går fel, och innan vi hinner säga MÅNDAG HELA VECKAN vaknar han upp i sin säng igen, och utför samma morgonritual.

Tillsammans med hallicken Slick (Jamie Foxx) och horan Yo-Yo (Teyonah Parris) luskar Fontaine i märkligheterna. Det visar sig att en slem herre vid namn Nixon (Kiefer Sutherland) leder bisarra experiment som utförs i stora, underjordiska lokaler. Det experimenteras på traktens svarta befolkning - varje gång Fontaine dör klonas han. Nixon kan kontrollera dessa kloner.

Det här låter bättre än det är. Det allra största problemet med THEY CLONED TYRONE, är att filmfotot är grynigt, filmat med gröna filter, och oftast så otroligt mörkt att jag inte kunde se vad som hände. Silhuetter rör sig i skuggtyngda miljöer, ibland svagt grönskimrande. Jag tyckte att det var ansträngande att titta på. Det är möjligt att det hade sett bättre ut på bio, jag vet inte, men det här var bara jobbigt. Jag läste någonstans att filmen utspelar sig 2008, vilket kanske stämmer, de har tjocka bildskärmar till sina datorer. Men det ser ut som, tja, 1981.

För att vara en komedi utmärker sig filmen genom att inte vara rolig alls. Att säga "motherfucker" i var och varannan mening är inte detsamma som komedi. Vad som är lite intressant, är att den svenska översättningen är rätt feg. Filmens huvudpersoner, samtliga är svarta, kallar varandra genomgående för "nigger". Detta har plockats bort helt i översättningen. Visst, det ser rätt illa ut, det känns nog ännu grövre på svenska, men översättningen gör att dessa knarklangare och hallickar känns mer välartade än de är.

Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och berättartempot haltar. Ibland känns det ofokuserat. Det blir väldigt segt, det är rätt tråkigt. Emellanåt tappade jag tråden. Som satir funkar det inte alls, och rollfigurerna är för osympatiska. Det påminner en del om Jordan Peeles filmer, och Yaylors film lider av samma problem som Peeles senare filmer.

Det här hade kunnat bli en jättebra film, ingredienserna finns där, men själv blev jag snarare irriterad än road.

... Fast jag har uppenbarligen fel. Jag noterar att väldigt många människor verkar gilla den här filmen och tycker att den är jättekul.

 

 

 

 (Netflixpremiär 21/7)

Bio: Barbie

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland måste man sova på saken. Så var fallet med BARBIE, den nya filmen av Greta Gerwig. Ju mer jag tänkte på filmen, desto sämre tyckte jag den var. 

Nu har jag nog tänkt klart. Jag skrattade en hel del medan jag såg filmen, men jag satt mest och irriterade mig på den.

BARBIE är en konstig film. Det konstiga är inte att det är en film som handlar om den välkända dockan, filmer om leksaker finns det gott om. Det konstiga är att filmen lider av grav personlighetsklyvning - filmen verkar inte veta vilka den vänder sig till. I reklamen står det något i stil med "En film för dig som älskar Barbie, en film för dig som hatar Barbie". Filmen hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter.

Det börjar jättebra med en pastisch på 2001: ETT RYMDÄVENTYR. Helen Mirren agerar berättarröst medan vi ser småflickor som leker med bebisdockor, med dessa gick det bara att leka mamma. Plötsligt dyker Barbie upp som monoliten, och flickorna agerar apor och slår sönder sina bebisdockor.

Vi förflyttas till det rosa, plastiga Barbielandet, där Stereotyp-Barbie (Margot Robbie) bor med sina vänner, vilka alla heter Barbie. De har olika egenskaper - till skillnad från Ken, det vill säga killarna. Alla heter Ken, utom en kille som heter Allan (Michael Cera). Det är alla dessa Barbies som styr Barbielandet; de är presidenter och nobelpristagare och poliser och allting. Killarna är ingenting, de är bara Ken och poserar på stranden.

Ryan Gosling spelar en Ken. Han är förälskad i Barbie - det vill säga Stereotyp-Blondie, hon som är sinnebilden för Barbie; lång, smal och blond. Kärleken är inte besvarad, Barbie vill bara ha tjejkväll med de andra Barbie varje kväll. Livet är en ständig fest för alla Barbie.

En morgon vaknar Stereotyp-Barbie upp och känner att något är fel. Hon trippar inte längre på tå och hon börjar tänka på döden - hon genomlider en existentiell kris! Hon måste prata med Konstiga Barbie (Kate McKinnon), som fått håret avklippt av flickan som leker med henne och som oftast sitter i spagat. Konstiga Barbie vet råd. Stereotyp-Barbie måste åka till Verkligheten och hitta flickan som leker med henne.

På väg till Verkligheten visar det sig att Ken gömt sig i bilen. De två dockorna överraskas när de anländer till Los Angeles. De upptäcker att världen styrs av män, och inte av kvinnor som i Barbielandet. Detta tilltalar Ken, han tror att män och hästar bestämmer allt, och att det räcker med att vara man för att bli framgångsrik. Han återvänder till Barbielandet för att införa patriarkatet.

Barbie besöker Mattel, leksaksföretaget som tillverkar Barbie. Mattels VD spelas av Will Ferrell. Att Barbie är lös på Los Angeles gator är inte bra, hon måste fångas in. Barbie får hjälp av flickan som en gång lekte med henne, och dennas mor, som jobbar på Mattel. Barbie får veta att hon ses som en dålig förebild för flickor.

Väl tillbaka i Barbielandet har Ken lyckats förändra allt. Nu handlar livet om män och hästar.

BARBIE är en film med ett väldigt övertydligt feministisk budskap riktat till unga flickor. Men själva filmen är en satir för vuxna. Resultatet blir minst sagt märkligt. Jag vet inte i vilken utsträckning barn fortfarande leker med Barbie, men barn som går och ser den här filmen lär inte begripa mycket. Vuxna lär tycka att det är för fånigt. Tonåringar kan kanske uppskatta det här, men de ser nog hellre något annat.

Här finns många roliga inslag och jag skrattade flera gånger. Roligast är när Barbie bryter ihop och håller en monolog om att hon inte är söt längre. Då fryses bilden och Helen Mirrens röst påpekar att Margot Robbie är fel skådespelerska för dessa repliker. De flesta av skämten vänder sig till en vuxen publik. John Cena dyker upp som sjöjungfru.

... Men övertydligheten är i vägen. Ofta känns filmen som ett barnprogram från 1970-talet, då budskapet i en del fall kom före handling och utförande. Den ständiga rosa plastigheten blir jobbig efter ett tag, och jag tycker att de många sång och dansnumren stör - det handlar uteslutande om vissna poplåtar. Scenerna med Will Ferrell och Mattels ledning känns hämtade från en annan film, de ser ut som tagna ur en tramsig, amerikansk barnfilm.

Det hela håller på i nästan två timmar, då hade jag tröttnat sedan länge och satt mest och irriterade mig på filmen.

Jag klassificerar BARBIE som ett misslyckande - men ett intressant misslyckande.

Nu vill jag se en film om Big Jim; dockan jag lekte med på 70-talet. Barbröstade män gör saker tillsammans i en husbil i vildmarken. 

 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Oppenheimer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Här sitter jag och funderar på om inte Christopher Nolan är den mest överskattade nu verksamma filmregissören - eller åtminstone en av dem. Han har väl aldrig gjort gjort en film som är riktigt dålig - men har han någonsin gjort en film som är riktigt bra? Nyligen såg jag om hans tre Läderlappen-filmer, och de tycker jag inte håller alls längre. Nyhetens behag har försvunnit, de är mest töntiga, tillkrånglade och sega. DUNKIRK gav jag högt betyg efter att ha sett den på 70mm på bio - men jag känner inte att jag vill se om den. Många av Nolans filmer bygger på gimmickar och berättas på ett tillkrånglat sätt för att vi ska tro att de är smartare än de är - typexempel TENET och INCEPTION. MEMENTO är en banal story som berättas baklänges.

Christopher Nolans nya film OPPENHEIMER är en bra film, det är en av Nolans bättre filmer. Men vad det här också är, är en tre timmar (exakt tre timmar, faktiskt) lång film om kvantfysik. 

Det här är en film om en amerikansk hjälte som krossades. Det här visar sig också vara en film som oväntat fick mig att tänka på CITIZEN KANE.

1942 utses den något egensinnige fysikern Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) till att leda Manhattanprojektet - han ska bygga en atombomb som ska stoppa alla krig. det är bråttom, eftersom även Tyskland tros utveckla en atombomb. Oppenheimer välkomnas av Lewis Strauss (Robert Downey Jr), chef för Atomic Energy Commission (AEC). De tar en promenad under vilken de får syn på Albert Einstein, som Oppenheimer går fram och pratar med. Vi hör inte vad som sägs, men Einstein verkar bli sur och går därifrån utan att ens titta på Strauss, vilket upprör Strauss, som är hämndlysten resten av filmen. Precis som fallet Rosebud i CITIZEN KANE, får vi vänta till filmens slut innan vi får veta vad det var Einstein sa. 

Kronologin i OPPENHEIMER är uppbruten. Handlingen inramas av ett förhör med Oppenheimer. Redan innan andra världskriget hade FBI ögonen på Oppenheimer, eftersom han visat intresse för kommunism. Han hade ett förhållande med en kvinna som hette Jean Tatlock (Florence Pugh), som kämpade med depressioner och var medlem i kommunistpartiet, och via henne träffade han Kitty Puening (Emily Blunt), som han gifte sig- och bildade familj med. 1949 pågick kommunistjakten för fullt i USA, och Oppenheimer var starkt misstänkt för antiamerikansk verksamhet. Nu skulle plötsligt Oppenheimer, som gjorts till amerikansk hjälte i samband med atombomben, krossas. 

Insprängt i detta förhör får vi se scener från Oppenheimers tid som student i Europa, där han bland annat får ett infall och är på väg att förgifta en lärare, men nästan råkar döda den danske fysikern Niels Bohr (Kenneth Branagh) istället. Främst får vi följa arbetet med bomben, vilket skildras väldigt detaljerat. 

Filmens starkaste scen är när de ansvariga sitter och väljer ut vilka japanska städer det är lämpligast att bomba. Det här påminner kraftigt om mötet i Wannsee 1942, där nazisterna diskuterade bästa sätt att massmörda judar och kom fram till "Den slutgiltiga lösningen". Nu skulle alltså USA mörda tiotusentals - eller hundratusentals - japanska civila. Den oansenlige fysikern Oppenheimer blir en hjälte efter att ha utvecklat bomben som utplånat städer, och han förföljs av mardrömmar. Indirekt startar han även det kalla kriget.

En berättelse om ett massförstörelsevapen och en psykologisk närstudie. Det här är en bra och intressant film - men det går inte att komma ifrån att detta är en tre timmar lång film om kvantfysik. Det är en tre timmar lång film om gubbar som pratar. Kvinnorna är få, så det är nästan bokstavligt talat en film om gubbar som pratar. En väldig massa gubbar, dessutom, och det blir förstås svårt att hålla isär dem alla. Årtal anges inte, så dem fick jag googla fram till denna text, jag hoppas att jag inte misstagit mig.

Det är inte utan att jag undrar vilka som ska se den här filmen, förutom alla Christopher Nolan-fans, Robert Oppenheimer-entusiaster och fysiker. Framför allt i en IMAX-salong - filmen är inspelad med IMAX-kameror. Vi får äntligen se talking heads i IMAX-formatet. Jag sticker inte under stol med att jag tycker att filmen är en timme för lång - sällan har jag varit så pissnödig som när eftertexterna började rulla. Även om filmen höll mitt intresse uppe större delen av speltiden, tittade jag på klockan flera gånger under den sista timmen.

OPPENHEIMER känns lite grann som en miniserie för TV - ihopklippt till en långfilm. Tre entimmesavsnitt. Ärligt talat tror jag att filmen skulle göra sig lika bra, kanske till och med bättre, i det lilla formatet.

Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, vilket är alldeles utmärkt. Scenerna från förhöret visas i svartvitt, resten i färg. Tyvärr gör den svenske kompositören Ludwig Göransson sitt bästa för att sabba många scener - hans lågmälda, men entoniga och trista musik ligger som en smet över nästan varje scen; det är musik nästan hela tiden, vilket jag upplever som synnerligen irriterande. Det är ett märkligt fenomen som uppkommit på senare år, det där att det aldrig får vara tyst i en film. Under långa dialogscener i moderna filmer, slänger folk alldeles för ofta in totalt onödig musik som någon klämmer fram, ofta på en synt.

Nolan har åstadkommit alla filmens atomexplosioner helt utan datoranimering. Detta är förstås coolt gjort - men om jag inte vetat att det är praktiska effekter, hade jag trott att det var CGI.

Skådespeleriet är utmärkt. En lång, lång rad kända skådespelare medverkar, några medverkar bara i en scen eller två. Jason Clarke, Josh Hartnett, Matthew Modine, Matt Damon, Dane DeHaan, Alden Ehrenreich, Gustaf Skarsgård, Rami Malek, Casey Affleck, för att nämna några. Gary Oldman spelar Harry Truman. Roligast är att James Remar har en liten roll, honom ser vi inte tillräckligt av nuförtiden!

Betyget nedan är kanske lite snålt. Men - jag lär nog aldrig se den här filmen igen. Såtillvida jag inte sitter i sommarstugan och inget annat visas på TV. 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

När jag för fem år sedan recenserade den förra MISSION: IMPOSSIBLE-filmen, FALLOUT, skrev jag att jag hade svårt att hålla filmerna isär. FALLOUT var den sjätte filmen. Den första filmen i serien, den Brian De Palma regisserade, var inte sådär jättebra. Den andra filmen minns jag, eftersom det var den John Woo regisserade. Därefter börjar det bli klurigt - trots det faktum att filmerna blev bättre efter de två första. Jag minns många scener ur filmerna, men inte i vilka filmer scenerna förekommer. FALLOUT var i alla fall den med Henry Cavill som skurk.

Långt om länge kommer nu del ett av det sjunde och sista äventyret - filmserien avslutas med en åttonde film nästa år. DEAD RECKONING, som regisserats av Christopher McQuarrie, har tagit en evighet att spela in och färdigställa.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, brukar man säga. Jag kan inte påstå att jag väntat andlöst på DEAD RECKONING, även om jag gillar de flesta av de tidigare filmerna. Men jag måste säga att den här gången serverades jag något gott. Så pass gott att jag funderar på om inte denna nya film är den bästa i serien.

Handlingen är föredömligt enkel. Ethan Hunt (Tom Cruise, förstås) får i uppdrag att leta upp en tvådelad nyckel. Hunt får inte veta vad nyckeln ska användas till (ledtråd: supervapen), han ska bara hitta denna McGuffin. En massa andra människor är också på jakt efter nyckeln - Esai Moralis spelar en ond man som har något att göra med Ethan Hunts tid innan han blev agent. Pom Klementieff gör en halvgalen, fransk torped; hon ser ut att ha kul i rollen. Vanessa Kirby är tillbaka som den slemma White Widow. 

...Och så har vi Hayley Atwell som den tjuvaktiga Grace. Hon är en extremt skicklig ficktjuv och lyckas plocka på sig nyckeln alla är ute efter, vilket leder till att hon plötsligt blir indragen i denna spionhistoria. Resten av filmen tvingas hon motvilligt att samarbeta med Ethan Hunt. Hon blir alltså filmens hjältinna.

Hunts medhjälpare Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) medverkar förstås också, och även Rebecca Ferguson återkommer som Ilsa Faust.

Handlingens relativa enkelhet är en av anledningarna till att DEAD RECKONING är en angenäm film att titta på. Ofta när jag ser på agentfilmer har jag efter ett tag ingen aning om vad det går ut på - typexempel är väl några av Jason Bourne-filmerna, som är så hetsiga, ryckiga och högljudda att jag tappar tråden mellan de snabbt klippta snytingarna. 

En andra anledning till att jag verkligen gillar den här filmen, är det flotta filmfotot i kombination med miljöerna. Jag imponeras i synnerhet av de många scener som utspelar sig nattetid i ett dimmigt Venedig, det är ytterst suggestivt och stämningsfullt - i synnerhet en strid på en bro.

Den tredje anledningen är de alldeles utmärkta action- och stuntscenerna. Tom Cruises fallskärmshopp med motorcykel är väldokumenterat, inspelningsreportage om detta finns på YouTube, och det är alltså Tom Cruise själv som kör ut för ett stup - på riktigt. Jag såg filmen i en IMAX-salong och denna scen var svindlande. Men hela den sista halvtimmen, som utspelar sig ombord på ett tåg, är makalös. När det gäller toppraffel är DEAD RECKONING allt den nya Indiana Jones-filmen inte är. En biljakt i Venedig är fantastisk; Hunt och Grace har råkat bli ihopkopplade med handklovar och måste fly i en liten gul Fiat. Denna jakt är bättre än hela FAST X.

En fjärde orsak är att det alltid är fräckt när Lalo Schifrins tuffa ledmotiv spelas. Den här gången är det Lorne Balfe som står för filmmusiken.

MISSION: IMPOSSIBLE - DEAD RECKONING PART ONE varar två timmar och 43 minuter. Som alltid var jag tveksam när jag slog mig ner i biofåtöljen. Nästan tre timmar? Hollywood måste sluta göra så här långa filmer! Nästan inga filmer lyckas hålla intresset uppe i tre timmar. Men till min förvåning kändes den här filmen inte lång och seg. Tempot är bra och filmen är hela tiden underhållande.

Intressant nog slutar det hela inte med en cliffhanger. Actionscenerna avslutas och handlingen lugnar ner sig innan eftertexterna rullar. PART TWO har inte premiär förrän den 26:e juni nästa år.

Jag tror inte att jag är helt fel på det om jag hävdar att det här är sommarens stora actionäventyr. 

 

 

(Biopremiär 12/8)

Netflix: The Out-Laws

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en komedi producerad av Adam Sandler, men utan Sandler själv i rollistan. Ännu en film som verkade kul på pappret, men som i realiteten var lite svår att sitta igenom. Ännu en film om ett förestående bröllop. Ännu en film som slutar med att alla dansar.

Tyler Spindel, som häromåret gjorde Netflixkomedin THE WRONG MISSY, har regisserat den här filmen om den hårt prövade Owen Browning (Adam Devine), en banktjänsteman som ska gifta sig med en tjej som heter Parker (Nina Dobrev).

Owen har aldrig träffat Parkers mystiska föräldrar, som bor i en sydamerikansk djungel. Plötsligt hör föräldrarna av sig, de tänker komma på bröllopet. Inte nog med det, de dyker upp ett par dagar för tidigt, och plötsligt står de upp i Owens kök. Billy och Lilly heter de, de spelas av Pierce Brosnan och Ellen Barkin, och de är rätt märkliga - de är tuffa och hårdföra, och besitter ett bisarrt skämtsinne.

Kort därpå rånas Owens bank av två maskerade banditer. Owen tror att det är de beryktade Spökbanditerna. Inte nog med det, han misstänker att rånarna är Billy och Lilly. Det visar sig att det faktiskt är Billy och Lilly. De är skyldiga en annan skurk en väldig massa pengar och försöker skrapa ihop stålarna genom att råna banker. Av diverse skäl blir Owen indragen och måste hjälpa till att råna banker. De jagas av en FBI-agent spelad av Michael Rooker.

Till större delen är THE OUT-LAWS ganska plågsam att titta på. Den försöker vara lite edgy, med sexskämt, grovt språk och en del oväntat blodigt våld, men att vara edgy misslyckas filmen med. Den är alldeles för amerikansk - sexskämten känns alldeles för barnsliga och omogna, som om det är några 15-åringar som skrivit manus. Det blir lite genant - tycker jag i egenskap av europé. Filmen har även en del problem med tempot - den är inte speciellt lång, den här filmen, men den känns längre än den är. Adam Devine, som påminner lite om Johan Glans till utseendet, är mer fånig än rolig.

Här finns ett par inslag jag tyckte var lite kul. Pierce Brosnan verkar ha kul i rollen, och han och Ellen Barlin skämtar om att de femte James Bond-skådisen var den bästa. Michael Rooker verkar också ha kul. Owens föräldrar spelas av Julie Hagerty och Richard Kind, och de har några roliga repliker. Lauren Lapkus dyker upp i en liten roll som flängd bankdirektör.

Även om jag alltså skrattade till några gånger tycker jag att THE OUT-LAWS är allt annat än bra. Det hela känns alldeles för slappt och oinspirerat, precis som så många andra Netflixkomedier. Det känns som om filmen mest gjorts för att de ska ha något nytt att visa på Netflix. 

... Dock brukar alla dessa slappa Netflixkomedier bli stora tittarframgångar ändå.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/7)

Bio: Insidious: The Red Door

Foton copyright (c) Sony Pictures

INSIDIOUS-filmerna är kanske den tråkigaste moderna skräckfilmsserien. Kanske den mest ointressanta. Vem bryr sig om de här spökfilmerna? 

Jag tittar på mina recensioner av de tidigare filmerna. Den första INSIDIOUS från 2011 tyckte jag visst var hyfsat bra - helhetsintrycket drogs ner av den tredje akten, där det fläskades på med för mycket effekter och spökerier. INSIDIOUS: CHAPTER 2 från 2013 tyckte jag var fullkomligt värdelös. 2015 års INSIDIOUS: CHAPTER 3 tyckte jag visst var överraskande bra jämfört med förra filmen. Jag minns dock ingenting alls av dessa filmer.

INSIDIOUS: THE LAST KEY, den fjärde filmen, har jag inte recenserat, antagligen pressvisades den inte när den kom 2018. Jag missade dessutom helt att den gick upp på bio. Ambitiös som jag är, såg jag den kvällen innan pressvisningen av den femte filmen. Den var värdelös och jag har redan glömt vad den handlade om. Folk som hölls fångna i en källare, tror jag. 

Patrick Wilson spelade en av huvudrollerna i de första filmerna. I denna femte film, som påstås vara den sista i serien, återkommer han som Josh Lambert - men inte nog med det. INSIDIOUS: THE RED DOOR är Patrick Wilsons regidebut.

I den tredje och fjärde filmen var Lin Shaye i fokus som mediet Elise Rainier, som letade spöken tillsammans med två fåniga spökjägare, varav den ene spelades av den här filmseriens skapare Leigh Whannell. I THE RED DOOR verkar Elise ha gått och dött. Lin Shaye dyker upp som hastigast i ett videoklipp på en datorskärm, och som spöke på slutet.

Huvudpersoner denna gång är Josh Lambert och dennes son Dalton (Ty Simpkins), som nu ska börja på college. Dalton har inga minnen av händelserna i den första filmen, eftersom han tror att han låg i koma ett år. I verkligheten hypnotiserades han så att han glömde bort alla spökerier.

Josh har det inte så bra. Hans hustru (Rose Byrne) har lämnat honom och hans relation med Dalton är usel. Dalton hatar Josh. Josh tror sig ha blivit knäpp, men det beror förstås på spökerierna.

På skolan ska Dalton dela rum med en kille som heter Chris - som inte alls är kille, visar det sig. Chris (Sinclair Daniel) är en söt, glad och rolig tjej. Dalton ska studera till konstnär och som i trans målar han en tavla föreställande en röd dörr. Vad finns bakom dörren?

Mystiska saker händer. Det börjar spöka. Både Dalton och Josh hamnar i spökriket med den röda dörren. Kommer Dalton och Josh att överleva? Kommer de att bli vänner på slutet?

Jag funderade på varför INSIDIOUS-filmerna inte riktigt funkar, och kom fram till att det nog främst beror på en lite illa genomtänkt och dåligt förklarad mytologi. Filmerna handlar om ett rike som kallas the Further. Vad är the Further? Tja, jag vet inte riktigt. Något slags helveteshål fyllt med demoner och spöken. Det har säkert förklarats i de tidigare filmerna, men jag är inte människa att komma ihåg det. Det bara händer konstiga saker och jag har svårt att bli engagerad, eftersom jag inte bryr mig. 

INSIDIOUS: THE RED DOOR är lite bättre än jag trodde den skulle vara. Till skillnad från ett par av de tidigare filmerna är det här en riktig film. Den har en handling, den har en början, mitt och slut, och den har några rollfigurer med lite mer kött på benen än brukligt. Patrick Wilson visar sig vara en duglig regissör.

Fast speciellt minnesvärt är det här inte. Här finns för många jump scares, och spänningen går mest ut på att man väntar på en ny jump scare: en person befinner sig i ett mörkt rum, musiken tystnar, personen ser sig om, ingen där, och så plötsligt hoppar ett spöke fram och musiken brölar till. 

Filmen är även lite för lång med sina 107 minuter. Ett sidospår om en studentförening och ett spöke som går omkring och kräker leder ingenvart, de här scenerna hade man kunnat kapa. Å andra sidan är detta sidospår lite roligare än resten av filmen, filmen hade nog blivit bättre om den enbart handlade om kräkspöket.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/7)

Bio: Indiana Jones and the Dial of Destiny

Foton copyright (c) The Walt Disney Company

En något försenad recension, eftersom INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY inte pressvisades i Göteborg, och jag var bortrest när den hade premiär.

JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN (1981) såg jag på Imperial i Landskrona. Den gjorde förstås stort intryck, jag var alldeles uppfylld av upplevelsen flera veckor efter att jag sett den.

INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL (1984) såg jag också på Imperial - och nu kom jag att tänka på något många verkar ha glömt bort. I en del nyhetsmedia i Sverige utmålades filmen som det värsta av det värsta när det gäller rasistiskt underhållningsvåld. Filmen väckte en mindre censurdebatt i USA, men en del svenska moralivrare gick extremt långt i sin till större del obefogade kritik. Det var samma tongångar som under videovåldsdebatten. Självklart hade många debattörer inte sett filmen och verkade tro att det var en splatterfilm.

INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET (1989) såg jag i New York. Salongen var nästan helt tom, den satt en alkis och sov i ett hörn. Efter JAKTEN är det här nog min favorit i serien, kanske för att det till en stor del är en äventyrskomedi. Filmen slutar med att hjältarna rider in i solnedgången vilket antydde att detta skulle bli den sista filmen i serien - men icke.

INDIANA JONES OCH KRISTALLDÖDSKALLENS RIKE (2008) såg jag i Cannes. När jag och de övriga i publiken lämnade salongen tittade vi undrande på varandra och sa "Hmm ... Var inte den här rätt ... kass?" (fast på olika språk). Jo, det är en rätt kass film. Den har en dum, oengagerande handling, flera scener som är alltför idiotiska, fula datoranimationer, och magin från de tidiga filmerna var borta - något som bland annat berodde på att den inte gjordes på 1980-talet.

INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY är en hopplös filmtitel och den här gången har man inte bemödat sig att ge filmen en svensk titel. I den svenska undertexten översätts "dial" med "mekanism". "Indiana Jones och ödesmekanismen" ligger inte bra i munnen. Ser man affischen på håll ser det ut att stå "Girl of Destiny". Denna film såg jag i Göteborg tillsammans med en publik som var lika intresserad av att äta snacks som av att se filmen. Det var påfallande många pensionärer på visningen.

I ett avsnitt av "Trailers from Hell" säger regissören Eli Roth att INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET är en av de sista riktigt stora filmproduktionerna - en storfilm där även produktionen var stor. De flängde jorden runt och spelade in, de byggde stora kulisser, specialeffekterna var praktiska, och stuntmännen offrade liv och lem när de utförde våghalsiga stunts på riktigt. Visst flängs det jorden runt även idag, men numera använder man green screens ytterst flitigt och effekterna görs med hjälp av datorer. I filmer gjorda före 1990-talet fanns det ofta en viss känsla, en magi, som mer eller mindre försvann i och med datorernas intåg. Vad som även försvann var de varma färgerna från 80-talets råfilm.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av LOGAN-regissören James Mangolds nya Indiana Jones-film. Recensionerna har varit varierande, många kritiker har varit besvikna. Själv tyckte jag inte att det kändes alltför lockande att se en 80-årig Harrison Ford upprepa sin paradroll en sista gång (visst, han var något yngre under inspelningen, men ändå).

Låt mig börja med att säga att jag tycker att INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY är bättre än förväntat. Stora delar av filmen är riktigt bra - och som helhet är det här definitivt bättre än KRISTALLDÖDSKALLEN.

När filmen börjar pågår andra världskriget. Indiana Jones och hans kollega Basil Shaw (Toby Jones) är på jakt efter en gammal relik, och de slåss med nazister ledda av den hänsynslöse dr Voller (Mads Mikkelsen). Reliken visar sig vara en värdelös kopia, men istället hittar de en annan pryl - Arkimedes' mekanism, vilken påstås ha magiska krafter. 

I denna inledning har Harrison Ford föryngrats på digital väg. Jag får väl tillstå att det ser rätt övertygande ut, men nackdelen med detta är att jag hela tiden satt och stirrade på hans ansikte för att upptäcka fel och brister. Om jag inte kände till detta hade jag kanske inte tänkt på det. Även Mikkelsen har föryngrats.

Indy och Basil kommer undan och handlingen hoppar till New York 1969. Indy ska gå i pension och får en trevlig klocka av sina kollegor. Plötsligt dyker hans guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge) upp, hon är den nu döde Basils dotter, Indy har inte träffat henne på 18 år. Hon, liksom hennes far var, är besatt av Arkimedes' mekanism. Helena är en dam som har rätt mycket fuffens för sig och blåser folk på auktioner.

Till New York anländer även dr Voller, tillsammans med ett sinistert anhang. Voller är även han besatt av mekanismen, som påstås kunna öppna revor i tiden. Han måste få tag på den, eftersom han har extraordinärt illasinnade planer att iscensätta.

Således jagar Voller och hans män Indy och Helena genom New York, och sedan vidare till Tanger, Spanien och ytterligare några ställen.

När George Lucas och Steven Spielberg skapade Indiana Jones för mer än 40 år sedan, var det för att göra en typ av film som då inte gjordes längre - det var en hyllning till 1930- och 1940-talens rafflande matinéäventyr. År 2023 känns den nya Indiana Jones-filmen som ett försök att göra en typ av film som inte görs längre - 1980-talets rafflande äventyrsfilmer. Vår tids äventyrsfilmer är fyllda av superhjältar, robotar och hitmen, vanliga äventyrare är det ont om, och de "traditionella" äventyrsfilmer som görs är oftast sterila skapelser (ett typexempel är UNCHARTED).  

Bitvis fungerar James Mangolds film rätt bra som matinéäventyr. Framför allt inledningen är bra, den känns som ett gammalt rejält Indiana Jones-äventyr. Några actionsekvenser och jakter är fantastiska, framför allt när Indy rider häst i New Yorks tunnelbana. Men jag tycker att filmen aldrig riktigt lyfter. Mads Mikkelsen är en bra skurk, de hamnar i en grotta full med insekter, här finns glömda gravar och tempel, och det är kul att återse John Rhys-Davies som Sallah. Men det är något som saknas för att det ska ta sig. Den sista akten gillar jag inte alls, det blir ... för mycket, som man brukar säga; lite för otroligt och på gränsen till löjeväckande. Fast slutscenerna är fina.

Phoebe Waller-Bridge är filmens komiska rollfigur, men hon är mest lite störig, tycker jag. Hennes unge medhjälpare, pojken Teddy (Ethann Isidore), har inte försetts med någon större personlighet. Emellanåt blir det nästan för mycket action. Estetiskt är filmen ibland aningen småful, som så många moderna filmer är - det används för många filter och grejor. Jag saknar den lika mysiga som spännande värmen och stämningen från de två första filmerna.

Antonio Banderas dyker upp i en liten roll, Thomas Kretschmann spelar ond nazist. John Williams står åter för musiken, tydligen ska detta bli det sista han gör.

INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY är en helt okej film, den är allt annat än dålig, och den är bättre än mycket annat i action- och äventyrsväg som görs idag. Men det går inte att komma ifrån att filmen står sig slätt jämförd med de tre filmerna från 80-talet. 

Förresten ... Richard Chamberlain är 89. Jag tycker allt att han ska rida på vågen och göra en tredje film om Allan Quatermain! 83-årige Chuck Norris skulle kunna vara Max Donigan igen i en ny FIREWALKER-film. Och varför passar inte David Keith på att återkomma som Tennessee Buck? Han är bara 69.

 

 

(Biopremiär 28/6)