DVD: Winnie the Pooh: Blood and Honey

WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY (Njutafilms)

WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY är en av årets mest omskrivna filmer - ja, även en av förra årets, eftersom det var då nyheten om den kommande filmen spreds som en löpeld i media. Copyrighten på Nalle Puh hade gått ut, med vissa reservationer, och ett gäng brittiska låg-lågbudgetfilmskapare gick ut med att de skulle göra en skräckfilmsversion av Nalle Puh. Och inte nog med det: när filmen var klar gick den upp på bio i flera länder - även i Sverige. Den pressvisades inte i Göteborg, så jag såg den inte vid biopremiären. BLOOD AND HONEY kostade 100 000 dollar att göra (fast omräknat i pund). Hittills har den spelat in 4 941 200 dollar världen över! Det är inte illa pinkat av en film som totalsågats av i princip alla som sett den.

Nu finns filmen ute på DVD. Jag såg den dels av nyfikenhet och dels för att jag bör skriva om den här på TOPPRAFFEL. Jag hade dock väldigt lågt ställda förväntningar. För manus och regi står Rhys Frake-Waterfield. Han tillhör ett litet engelsk gäng som spottar ut sig mängder av genrefilm - 10-15 om året. Jag har sett ett par av dem. Fast där ljuger jag. Det här är sådana där filmer man stänger av efter tio minuter, eftersom det helt enkelt inte går att titta på dem. De är så dåliga att de bara är dåliga. BLOOD AND HONEY är bättre än dessa tidigare filmer - men det beror enbart på att de andra filmerna är extremt mycket sämre.

WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY innehåller två saker som överraskar positivt. Filmen inleds en en animerad prolog som är riktigt snygg, i denna berättas att när Christopher Robin lämnade Sjumilaskogen för att studera, blev Nalle Puh, Nasse och de andra djuren så förbannade att de blev mördare. Eller hur det var. Den andra positiva överraskningen är att filmfotot faktiskt är rätt bra.

I övrigt är detta pissuselt. Det här är en slasherfilm - och det är en av de slappaste slashers som gjorts. Manuset är otroligt uselt. Regin är kass. Skådespeleriet är jättedåligt. Den här filmen är enbart gjord för att kapitalisera på det faktum att Nalle Puh hamnat i public domain. Jag har inte något emot att de gjort det i härlig exploitationanda. Men de kunde väl för helvete ansträngt sig när de skrev manus och spelade in skiten?

Det börjar med att Christopher Robin, nu ung vuxen, och hans fru anländer till Sjumilaskogen. De märker att något är fel. Nalle Puh och Nasse dyker upp och dödar fru Robin, och kidnappar Christopher, som sedan torteras.

Ett gäng tjejer anländer till en villa i skogen, där de ska spendera helgen. Vilka är de här? Jag vet inte. Inga rollfigurer presenteras närmare och här finns ingen som helst karaktärsutveckling. Inte ens misslyckade försök till karaktärsutveckling. De platta rollfigurerna är bara där för att slaktas på olika blodiga sätt. Dessutom är de osympatiska och korkade. Filmen är lite för mörk ibland för att man tydligt ska kunna se hur de mördas. Ett par splattereffekter är väl hyfsade. Sedan slutar filmen tvärt. Kom de inte på något slut?   

Nalle Puh och Nasse ser bara ut som två gubbar i djurmasker. Maskerna är stela, mun och ögon rör sig inte. De skulle i princip kunna vara vilka maskerade skräckfilmsmördare som helst. Den här filmen utnyttjar inte de möjligheter jag antar finns om man utgår från böckerna om Nalle Puh. Jag skriver "antar", eftersom jag har noll relation till Nalle Puh. Antagligen lästes något kapitel när jag gick på lågstadiet, och jag har väl sett snuttar ur barnprogrammet där Håkan Serner läste högt, men jag är noll intresserad av Nalle Puh. Disneyversionen har jag aldrig sett.- höll jag på att skriva, men jag såg ju långfilmen som kom 2011.

Jag antar att en massa människor kommer att hyra/köpa/streama BLOOD AND HONEY trots att den är totalsågad. Folk är nyfikna, liksom jag var. Och folk lär bli förbannade när de ser den. 

Och vare sig ni vill det eller ej är en uppföljare på gång.

Åsnan Ior är inte med i filmen av copyrightskäl, därmed ger jag WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY en åsna i betyg.