Blu-ray: Amazonas - smaragdskogen

AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN (Retro Film)

"Ni kommer aldrig glömma den," skrev Kvällsposten om John Boormans AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN när den hade svensk biopremiär 1985. En sanning med modifikation.

Jag såg den inte på bio när den kom, jag såg den några år senare på TV eller hyrvideo - och jag hade i stort sett helt glömt bort filmen. Nu är det ett par veckor sedan jag såg om den på Blu-ray, jag har haft en massa manus att skriva klart före midsommar, så jag har inte hunnit recensera förrän nu - och den har redan börjat blekna mitt minne. 

AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN bygger på sanna händelser. 1972 kidnappades sonen till en peruansk ingenjör av en indianstam. Ingenjören spenderade åratal på att hitta sonen och lyckades till slut.

I Boormans film spelar Powers Boothe, en underskattad skådis som alltid var bra, Bill Markham, en amerikansk ingenjör vars lille son Tommy kidnappas av indianer. Bill spenderar tio år på att leta efter pågen - och till slut hittar han honom. Tommy heter nu Tomme och lever ett bra liv inne i djungeln. Tomme spelas av Boormans son Charley Boorman.

AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN är känd för att vara en vacker film, och det stämmer. De sydamerikanska regnskogarna har aldrig varit mer skimrande och gröna. Filmfotot är strålande.

... Men i övrigt är det här en märkligt tam film. Trots ämnet lyckas den vara relativt ospännande. Inledningen är bra, den första akten där Tommy försvinner och Bill börjar leta är bra. När Tomme hittas tappar filmen. Bill hamnar i djungelbyn och det hela påminner om HORSE (1970) och MANNEN SOM KOM MED FLODEN (1972). I den tredje akten blir det något slags avslagen actionfilm, då Tomme och hans stam kämpar mot onda män som skövlar djungeln för att bygga och ha sig. Action med tydligt budskap.

En stor del av filmen ägnas åt mysticism och magi. Det finns något som kallas the noble savage, och det är en etikett som passar bra här. Indianerna må ha kidnappat Tommy, men de lever ett bättre liv i djungeln, med djur och natur och magi. Det blir lite jönsigt och new age-flummigt.

Förutom ovan nämnda HORSE och MANNEN SOM KOM MED FLODEN, finns här likheter med Jess Francos WHITE CANNIBAL QUEEN (1980, även känd som MONDO CANNIBALE och CANNIBALS) och Mario Gariazzos AMAZONIA - THE CATHERINE MILES STORY (1985), samt med en del andra filmer jag inte kommer på just nu. 

Meg Foster har väldigt lite att göra som Bills hustru, hon är bara med lite i början och på slutet.

John Boorman har gjort ett flertal filmer som är betydligt bättre än den här: POINT BLANK, DEN SISTA FÄRDEN och EXCALIBUR, för att bara nämna tre. 

 

 

Netflix: Extraction 2

Foton copyright (c) Netflix

Stuntmannen Sam Hargraves regidebut EXTRACTION från 2020 hade jag glömt bort, en film som inte ska förväxlas med 2016 års ännu mer bortglömda EXTRACTION. Hargraves film byggde på en serieroman jag aldrig hört talas om, och handlade om fritagningsexperten Tyler Rake (Chris Hemsworth). Rake var en rätt osympatisk person i en slapp actionhistoria fylld med välgjort ultravåld.

Den första filmen slutade med att Rake blev skjuten och dog - fast i ett par sekunder på slutet antyddes det att han inte alls dog. Nä, han var visst inte död - för nu är han tillbaka i en uppföljare.

Den svårt skottskadade Rake har fiskats upp ur vattnet han trillade ner i, och flugits till ett sjukhus i Dubai. Där ligger han i koma i åtta månader, eller vad det nu var, sedan vaknar han upp, pensionerar sig, och flyttar in i en stuga i en snöig skog i Österrike. Den här filmen är finansierad med österrikiska pengar.

Här slutar förstås inte historien, för då hade det inte blivit någon film. En mystisk man spelad av Idris Elba dyker upp. Han har ett nytt fritagningsuppdrag åt Rake och hans team; Nik (Golshifteh Farahani) och hennes bror Yaz (Adam Bessa). De ska frita en kvinna som heter Ketevan (Tinatin Dalakishvili) och hennes två barn, som sitter inlåsta i ett fängelse i Georgien. Ketevan är syster till Rakes exfru Mia. Ketevan är gift med en gangster, Davit, som också sitter i fängelset. Under fritagningen dödar Rake Davit. Rake, hans team och de fritagna tar sig till Wien.

Davits synnerligen onde bror Zurab (Tornike Gogrichiani) tänker hämnas. Resten av filmen består i att Zurab och hans råa anhang, Daniel Bernhardt spelar en av dem, jagar Rake och de andra.

EXTRACTION 2 ser ut- och känns lite grann som Steven Seagals rumänska B-filmer - fast med betydligt högre budget och betydligt bättre actionscener. Handlingen är lika trött som i de billiga B-filmerna, det är riktigt oinspirerat, och när jag tänker efter är det ganska likt TAKEN 2. 

Tyler Rake är fortfarande en rätt osympatisk hjälte. Det är meningen att han ska vara deprimerad efter en personlig tragedi, men detta innebär bara att han har samma nollställda ansiktsuttryck filmen igenom. Hans personlighet är reducerad till att han pratar med sin egen australiska accent. I praktiken innebär detta att han bara framstår som ett känslokallt råskinn som är bra på att döda folk. EXTRACTION 2 är fullkomligt humorbefriad, här finns inte en antydan till skämt eller lite mer lättsamma scener, vilket gör att filmen bara känns brutal och blodig, utan spänning.

Dock är actionscenerna liksom förra gången välgjorda. I synnerhet två scener sticker ut: Nik slåss mot två män ombord på ett tåg, och en fajt inne på ett gym i en skyskrapa. Slutuppgörelsen är utstuderat grym, med olika tillhyggen. Den inledande actionscenen är gjort i en enda 21 minuter lång tagning - fast om det verkligen är en enda tagning utan fusk vet jag inte.

Både hjältar och skurkar är duktiga på att överleva skador. De bara kvider lite när de knivhuggs i armar och ben, skurkarna har skottsäkra västar som är så bra, att när hjältarna skjuter dem med fyra-fem skott på ett par centimeters avstånd, knäcks inga revben eller annat. I en scen grabbar en skurk tag i en unge, håller honom framför sig som en mänsklig sköld, och säger åt hjältarna att lägga ner sina vapen - vilket hjältarna gör. Jag läste nyligen en artikel om detta fenomen som enbart förekommer på film. I verkligheten lägger en insatsstyrka, eller vilka det nu är som ryckt ut, aldrig ner sina vapen i en sådan situation.

Olga Kurylenko dyker upp som exfrun Mia i ett par scener.

Jag säger som jag sa om den första filmen: bra action, kass film.

Medan jag tittade på den här filmen kom ett nyhetsmail från Variety. Netflix har gett klartecken till en tredje film om Tyler Rake.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 16/6)

Bio: BlackBerry

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

BlackBerry. Jag hade nästan glömt bort denna telefontillverkare. Den kanadensiska BlackBerry var föregångaren till dagens smartphones, men den blev ingen större framgång i Sverige. Jag vet inte riktigt varför. Här dominerade Ericsson och Nokia mobilmarknaden totalt under 1990- och början av 2000-talet. Mina egna mobiltelefoner var även de Ericsson och Nokia, men jag hade även en Motorola - och kanske även en Philips? Ett tag hade jag en farlig massa avlagda mobiltelefoner - och jag minns inte varför. Gick de sönder? Jag vet att en Nokia stals på McDonald's i Stockholm.

Barack Obama älskade sin BlackBerry. När jag läste att han blev upprörd över att av någon anledning tvingades sluta använda sin BlackBerry när han blev president, undrade jag vad det var för maskin. Jag hade aldrig sett en BlackBerry i verkligheten. Däremot var jag bekant med PalmPilot. En liten handhållen dator jag tyckte verkade alldeles för omständlig och opraktisk att använda. Ett år under filmfestivalen i Cannes hade PalmPilot en egen bar på marknaden i festivalpalatset. Där serverades gratisdrinkar till PalmPilot-användare. Jag hade ingen PalmPilot, men jag fick drinkar där ändå. PalmPilot försvann över en natt, känns det som.

BlackBerry-telefonerna försvann kanske inte över en natt, men efter att ha varit den största mobiltelefontillverkaren i Nordamerika, med över 40% av marknaden, störtdök försälningen när iPhone lanserades 2007, följd av androidtelefoner. Telefoner som var smartare och bättre än BlackBerry, vars försäljning snart sjönk till 0% av marknaden. Företaget BlackBerry Limited finns visst kvar än idag, men numera tillverkar de säkerhetssystem.

Filmen BLACKBERRY, i regi av Matt Johnson, är en kanadensisk dramakomedi om denna telefons uppgång och fall. Enligt förtexterna är handlingen "fiktionaliserad" - och jag har ingen aning om hur mycket av det som sker i filmen som är sant. Innan jag såg filmen visste jag i princip ingenting om BlackBerry, mer än att det vara Obamas favorittelefon och att den dödades av iPhone. Det mesta verkar dock överensstämma med verkligheten.

Filmen börjar 1996. Jay Baruchel spelar Mike Lazaridis, VD för det lilla elektronikföretaget Research in Motion i Waterloo, Ontario. Regissör Matt Johnson själv spelar Doug Fregin, Mikes bäste vän, som arbetar på RIM. De två har uppfunnit en ny mobiltelefon, en maskin man både kan ringa och skicka epost med. De har döpt prylen till PocketLink.

I öppningsscenerna ska Mike och Doug pitcha sin produkt för att sälja in den till ett företag. Mike och Doug må vara tekniska genier, men de är båda socialt inkompetenta. Mike är inåtvänd och osäker, Doug är högljudd och jobbig, och klär sig som en idiot. Mannen de pitchar PocketLink till, Jim Balsillie (Glenn Howerton) är en vresig, argsint typ, han är också socialt inkompetent, men på ett annat sätt. Pitchen går åt skogen. Mike är usel på att tala för sin sak och att sälja in saker.

En kort tid senare kontaktas Mike av Jim. Det visar sig att Jim fått sparken. Nu vill han istället bli VD på RIM och sälja den nya, smarta PocketLink-telefonen. Jim och Mike delar på VD-skapet. Jim vet hur man säljer in saker, men han vet ingenting om produkten. Tillsammans säljer Jim och Mike in telefonen, nu omdöpt till BlackBerry, till mobiloperatören Verizon i New York, vars VD spelas av Saul Rubinek.

Vad som sedan följer är den ganska typiska historien om ett företag som växer så det knakar, och som sedan rasar ihop. Jim lockar flera av världens främsta ingenjörer till företaget, han erbjuder fantasilöner - men allt går kanske inte helt lagligt till. Konkurrenten PalmPilots VD (Cary Elwes) försöker köpa BlackBerry. Jim får storhetsvansinne. Han är dessutom mer intresserad av hockey än av telefoner.

Att vi redan vet hur det går spelar ingen roll. Det här är en jättebra liten film. BLACKBERRY är underhållande, rolig och intressant. Även om betoningen ofta ligger på komedi, känns det hela realistiskt, snudd på dokumentärt. RIM:s lokaler är någon form av aphus där de anställda leker och spelar spel lika mycket som de uppfinner och tillverkar saker. Det har ofta filmkvällar. Alla anställda är nördar, verkar det som. En man som heter Charles Purdy (gamle, fine Michael Ironside) anställs för att få ordning på lekstugan i Waterloo.

Det kändes skönt att se BLACKBERRY efter alla dessa superhjältar, robotar och snabba bilar som dominerat filmutbudet på bio den senaste tiden.

 

 

 

(Biopremiär 16/6)

Bio: The Flash

Foton copyright (c) Warner Bros.

Då får den premiär till slut, THE FLASH. Många har undrat vad som skulle hända med Andy Muschiettis film efter alla kriminella skandaler huvudrollsinnehavaren Ezra Miller varit inblandad i de senaste åren. Några har gissat att Warner Bros. skulle göra som Ridley Scott gjorde med ALL THE MONEY IN THE WORLD, filmen där alla scener med skandalomsusade Kevin Spacey spelades in på nytt med Christopher Plummer. Men nej, Miller fick vara kvar. 

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Den verkade kul och Michael Keaton skulle göra comeback som Läderlappen i den. Som så ofta är fallet nuförtiden lämnade jag salongen besviken.

THE FLASH är en film som är nästan bra hela tiden. Allting i filmen är nästan. Det är så mycket nästan här att slutresultatet inte blivit särskilt bra.

Filmen börjar onekligen jättebra. Ezra Miller spelar Barry Allen, forskaren som blivit den blixtsnabbe superhjälten Blixten. I en prolog får Blixten stora problem när han på egen hand måste avvärja en enorm katastrof när en skyskrapa håller på att rasa ihop - Stålmannen är bortrest. Samtidigt jagar Läderlappen (Ben Affleck) vilt skjutande skurkar. En massa bebisar drösar ut från skyskrapan och Blixten måste fånga dem innan de slår i marken - vilket blir svårt, eftersom Blixten inte hunnit äta frukost, han har därför inte energi nog för att reda ut det. De datoranimerade bebisarna ser lite otäcka ut, men detta är en jättekul scen. Även avslutningen på prologen är kul, när Mirakelkvinnan (Gal Gadot) dyker upp.

Här inser jag även att Ben Affleck är den bästa film-Läderlappen. I den här filmen ser han verkligen ut som Frank Millers version från 80-talet. Filmerna Affleck varit Läderlappen i är inte bra, de är snarare dåliga, men han är bra.

Denna roliga, underhållande och innovativa prolog känns lite grann som superhjältetidningar från när jag växte upp. Resten av filmen är långt ifrån lika bra.

Marvel har de senaste åren ägnat sig alltför mycket åt multiversum. Det var kul en gång, men nu känns det tjatigt och irriterande. Vi har sett det här nu. Och här kommer nu konkurrenten DC med en film om också handlar om multiversum - som om de försöker plagiera Marvel. Nu gav förstås DC sig på multiversumgrejen redan 1985 i maxiserien Crisis on Infinite Earths, och de har säkert varit inne på det ännu tidigare i serier jag glömt bort. Men ändå.

THE FLASH är en variant på TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Det är nästan samma story. Om vi inte skulle fatta det själva, så påpekas det flera gånger i filmen. Blixten upptäcker att om han springer tillräckligt fort kan ha resa i tiden. Blixtens mor mördades när Barry var liten. Därför reser Blixten tillbaka i tiden för att rädda livet på morsan, men när han kommer tillbaka till sin egen tid, är det mycket som inte stämmer - eftersom han ändrade i dåtiden, har även nutiden förändrats. Tillbaka i nutiden träffar Blixten sitt yngre jag, som också spelas av Ezra Miller. Den unge Barry Allen har ännu inte fått sina superkrafter, han är bara en störig tonåring. 

Av diverse skäl fastnar den vuxne Barry Allen i denna felaktiga nutid, där Eric Stoltz inte ersattes av Michael J Fox i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Jobbigt blir det när General Zod (Michael Shannon) plötsligt anfaller jorden med sin rymdarmé. Barry den äldre och Barry den yngre behöver hjälp, men den ende superhjälte som finns i denna värld, är Läderlappen (Michael Keaton), som är nerdekad, eftersom ingen behöver hans hjälp längre. Stålmannen har ingen hört talas om.

Medan de försöker stoppa Zod hittar den en rymdkvinna som hålls fången i Ryssland. Det visar sig vara Stålmannens kusin Kara (Sasha Calle), det vill säga Stålflickan.

Av någon anledning har filmskaparna valt att koka ihop det sämsta ur SUPERMAN - THE MOVIE från 1978 (där Stålmannen ställer allt till rätta genom att vrida tillbaka tiden), det sämsta ur MAN OF STEEL från 2013 (General Zod anfaller och det blir ett jätteslag), samt det mest uttjatade från Marvel, det vill säga multiversumgrejen. Den lättsamma tonen från prologen försvinner och ersätts med alldeles för mycket konstigt, datoranimerat, kosmiskt mumbo-jumbo, där Blixten kutar runt i tiden.

Ezra Miller är bra och sympatisk som den vuxne Barry Allen - men väldigt jobbig och påfrestande som den unge Barry. Mycket i filmen skulle inte hända om den unge Barry kunnat uppföra sig.

Stora delar av sista akten består av alldeles extra kosmiska scener där lite olika Blixten, Stålmannen, Läderlappen och andra flimrar förbi - George Reeves, Christopher Reeve, Helen Slater, Adam West med flera. Filmens stora behållning är att vi äntligen får se Nicolas Cage som Stålmannen, om än i datoranimerat skick. Han ser lite konstig ut - rent allmänt är datoranimeringen i THE FLASH inget vidare.

Nå, filmen innehåller en del roliga scener, och jag skrattade åt en punch line i slutminuterna. Jag gillade att vi åter får höra Danny Elfmans Läderlappstema från Tim Burton-filmerna. Men den här filmen är inget vidare. Den kunde dock ha blivit bra. Om inget annat är den bättre än BLACK ADAM och kanske även bättre än SHAZAM! FURY OF THE GODS.  

Stålflickan är relativt personlighetsbefriad och har inte mycket att göra, men man ska visst spela in en solofilm om henne.

TV-serien med John Wesley Shipp från 1990 är mycket bättre än den här långfilmen. TV-serien från 2014 har jag inte sett.

 

 

 

(Biopremiär 14/6)

Bio: Transformers: Rise of the Beasts

Foton copyright (c) UIP Sweden

Halloj, alla Transformersfans! Nu har äntligen en ny Transformersfilm premiär!

... Skulle jag kanske utbrista om min främsta målgrupp är tolvåriga gossar. Fast nu är min målgrupp inte tolvåriga gossar, jag vet inte om tolvåringar läser TOPPRAFFEL! överhuvudtaget. Därför utbrister jag istället "Jasså, har det kommit en ny Transformersfilm nu igen?!". 

Men att skriva "nu igen" är lite att ta i. Den förra filmen, TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT, kom 2017. Det är sex år sedan. De som var tolv när den kom har nu hunnit bli arton. Den första filmen i serien, om vi inte räknar den animerade TRANSFORMERS: THE MOVIE från 1986, kom 2007. Det är sexton år sedan. Det kom även en fristående spinoff-film 2018, BUMBLEBEE.

Jag har sett dem allihop. Ja, även TRANSFORMERS: THE MOVIE (i vilken Orson Welles gjorde en av rösterna). Jag har väldigt svårt att hålla isär dem, de flyter samman till en enda stor, brölig massa. Med ett undantag: BUMBLEBEE. Den var faktiskt riktigt bra. Men de flesta av Michael Bay-filmerna är rätt osebara. Jag minns den första som okej.

Innan jag såg den nya filmen, TRANSFORMERS: RISE OF THE BEASTS, hade jag sett rubrikerna- och ingresserna till ett par amerikanska recensioner. De hävdade att denna nya film är bättre än de tidigare filmerna, även om det inte säger så mycket. Efter att ha sett den håller jag med. Denna sjätte film (THE MOVIE och BUMBLEBEE oräknade) är bättre än de tidigare filmerna. Och det säger inte så mycket. Största skillnaden är att det här påminner om en riktig film.

Denna gång är det inte Michael Bay som regisserat. Istället är det CREED II-regissören Steven Caple Jr som stått bakom kameran, vilket kanske förklarar varför denna film är aningen bättre än brukligt. RISE OF THE BEASTS är en prequel. Den utspelar sig 1994. 

Handlingen kretsar kring en nyckel som finns någonstans på jorden. Med hjälp av denna nyckel kan ett gäng Transformers som fastnat på jorden skickas hem till sin egen planet - det har varit här i evigheters evigheter. Det visar sig att halva nyckeln är gömd i en statyett som hamnat på ett museum i New York.

På detta museum jobbar praktikanten Elena Wallace (Dominique Fishback), som är betydligt kunnigare än sin korkade chef. Elena undersöker statyetten och hittar därmed halva nyckeln. Nyckeln skjuter genast upp en enorm ljusstråle i rymden - något ingen i New York verkar notera! Förutom ett gäng Transformers, som kommer sättande - samt dessa Transformers fiender, som också kommer sättande. Jag har glömt vad dessa fiender hette, men vi kan kalla dem Östers IF.

Samtidigt försöker en ung man vid namn Noah Diaz (Anthony Ramos) stjäla en Porsche. Noah är en före detta soldat som bor med sin morsa och lillebror i en skabbig lägenhet i Brooklyn. De har dåligt med pengar, Noah kan inte få jobb, och lillebrorsan lider av någon sjukdom. Eftersom det här är Amerika kan de inte bara ta grabben till ett sjukhus och fixa det, eftersom det kostar pengar, och de har inte råd med en operation, eller vad som nu behövs. De blir till och med utslängda från ett sjukhus när de söker hjälp. Därför måste Noah jobba åt en kriminell kompis.

Porschen Noah försöker stjäla är inte alls en Porsche. Det är en käck Transformer. Efter en biljakt blir Noah och roboten vänner. Noah tycker inte alls att det är skitkonstigt att bilen är en jätterobot från rymden, han accepterar detta redan efter några minuter. 

Noah hamnar på det där museet och träffar Elena, och plötsligt ryker en massa Transformers ihop, de goda Autobots mot Östers IF. Liksom fallet var med Noah tar det inte många minuter innan Elena accepterar detta bisarra faktum att jätterobotar från rymden fajtas. Halva museet sprängs i luften. Ingen i New York verkar notera detta. Det tar en bra stund innan några polisbilar anländer.

Filmens hjältar kommer på att den andra halvan av nyckeln finns i Peru, så de åker dit. Noah och Elena klär ut sig till peruaner med hjälp av huvudbonader. I Peru finns en annan typ av Transformers: Maximaler. De ser ut som djur. Filmtitelns bestar.

De sista 30-40 minuterna av filmen består av robotslagsmål i Peru. En bit in i eftertexterna kommer en bonusscen, i vilken vi får veta att vi kan förvänta oss en crossover med en annan property från leksakstillverkaren Hasbro - det verkar vara en reboot på gång. Kanske kom det ytterligare en bonusscen efter eftertexterna, jag vet inte, jag gick och kissade. Jag hade då suttit en bra stund i en vibrerande stol i en IMAX-salong och sett det här i 3D och med rejäl ljudvolym.

Ett par saker var väldigt kul. Det förekommer ett Marky Mark-skämt i början av filmen. Hmm, detta borde nästan innebära att RISE OF THE BEASTS utspelar sig i ett parallellt universum till de övriga filmerna. I en scen anländer en Transformer och säger "I have come to kick some ass!". Synd att han inte fällde den fullständiga repliken: "I have come here to chew bubblegum and kick ass... and I'm all out of bubblegum!"

Lite oväntat gör Michelle Yeoh en av robotrösterma. Peter Dinklage gör en annan.

I september nästa år kommer TRANSFORMERS ONE.

 

 

 

(Biopremiär 9/6)

Bio: Asteroid City

Foton copyright (c) UIP Sweden

Kyss Karlsson! Den här har ju premiär på fredag. Jag såg ASTEROID CITY förra veckan, men jag skrev inte min recension på en gång - och nu hade jag glömt bort att jag sett den.

Wes Anderson. Ni som följt mig genom åren vet att Wes Anderson inte tillhör mina favoritregissörer. Tvärtom - jag tycker att han gör väldigt irriterande filmer. Ändå fortsätter jag enträget att se hans filmer - i hopp om att han en dag ska göra något jag tycker om.

När jag stod i duschen idag kom jag att tänka på något. Jag brukar ju ofta klaga på så kallad elevated horror - det vill säga, skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilm, skräckfilm för folk som skäms för att de gillar skräckfilm. Wes Andersons filmer känns som komedier för folk som inte gillar komedier. Jag har tidigare skrivit att det han gör ser ut som barnprogram för vuxna. Något slags besynnerlig kombination av superpretentiös konstfilm och trams.

ASTEROID CITY tävlade om Guldpalmen i Cannes häromveckan. Filmen, som är inspelad i Spanien, utspelar sig i en amerikansk öken 1955. Asteroid City är en liten håla uppbyggd kring en krater efter en asteroid. I närheten sker provsprängningar av atombomber. Till denna håla anländer ett antal människor vars barn vunnit något slags vetenskapspriser. I Asteroid City ska det hållas ett konvent där dessa begåvade, och lillgamla, barn ska delta.

Och sedan ... Tja ... Njä, det är väl nästan allt. Jason Schwartzman spelar den nyblivne änklingen Augie Steenbeck, han har sin frus aska i en Tupperwarebunke. Han är på väg till sin rike svärfar (Tom Hanks) tillsammans med sina döttrar, men bilen pajar i Asteroid City. Han verkar bli förälskad i filmstjärnan Midge Campbell (Scarlett Johansson), vars dotter är ett av genibarnen. Det är kanske därför filmen klassas som "science fiction romantic comedy-drama". Speciellt romantiskt är det dock inte. Fler konstiga människor anländer och plötsligt landar en utomjording (Jeff Goldblum) i Asteroid City.

Det hela är en teaterföreställning och handlingen inramas av förberedelserna inför pjäsen, filmat i svartvitt. Edward Norton spelar författaren som skriver ASTEROID CITY, Bryan Cranston är en speaker som berättar vad som sker och vilka de olika gestalterna är.

ASTEROID CITY är skitsnygg att titta på. Den lilla hålan är avskalad, här finns bara ett fåtal byggnader, det är ett nostalgiskt 50-tal, och pastellfärgerna är knalliga. De enskilda scenerna ser ut som tavlor, estetiskt sett är det väldigt tilltalande.

... Men det är också allt. I vanlig ordning när det gäller Wes Anderson finns här inga riktiga människor. All dialog är krystad. Allting är stiliserat. Det är teatraliskt. Det här greppet var kanske roligt och fräscht när det var nytt, men Anderson fortsätter med detta i film efter film. Det är pretentiöst, rätt självupptaget - och slutresultatet känns poänglöst. Filmen är en meningslös färd mot ingenting. Livets meningslöshet? Jag tittade på klockan flera gånger, eftersom det är så segt och händelsefattigt.

Två saker fick mig att skratta. En kort scen där Bryan Cranston plötsligt går fel och hamnar i färgfilmen, varpå han genast går ut igen, samt en biljakt genom Asteroid City; en polisbil jagar en skurkbil och de skjuter på varandra, detta har ingen med filmens handling att göra. Denna jakt förekommer två eller tre gånger.

Bland övriga medverkande hittar vi Jeffrey Wright, Tilda Swinton, Adrien Brody, Liev Schreiber, Steve Carell, Matt Dillon, Willem Dafoe och Margot Robbie. De flesta har väldigt små roller.

Nu kommer jag inte på mer att säga om den här filmen. Det är en typisk filmfestivalfilm som väl främst går hem hos Wes Andersons mest inbitna fans.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 9/6)

Blu-ray: Dark Star

DARK STAR (Retro Film)

Science fiction-komedin DARK STAR från 1974 är John Carpenters långfilmsdebut. Jag hade aldrig sett den här filmen innan denna nya Blu-ray anlände. Jag har ett svagt minne av att jag spelade in den från någon TV-kanal på 90-talet, kanske dansk TV, men att jag stängde av filmen efter en stund, eftersom jag tyckte den var för tråkig och dålig.

Det här var ursprungligen en 45 minuter lång studentfilm, skjuten på 16mm. Carpenter skrev manuset tillsammans med Dan O'Bannon, den senare stod även för klippning och effekter, och han skådespelade i filmen. Bland övriga inblandade hittas Tommy Lee Wallace, som kom att regissera ALLA HELGONS BLODIGA NATT 3, och Ron Cobb, som designade Conans svärd i CONAN - BARBAREN.

När en filmdistributör visade intresse för denna studentfilm, förlängdes den till 83 minuter för att kunna visas på bio för en betalande publik. Nya scener skrevs och spelades in.

DARK STAR känns som något slags billig hippie-version av 2001 - ETT RYMDÄVENTYR kombinerad med ALIEN. Och - det är en komedi. Åtminstone utger den sig för att vara en komedi. Den är inte speciellt rolig, den här filmen.

DARK STAR är främst en kuriositet. Det är kul att ha sett den, men den är ärligt talat rätt svår att sitta igenom. Den lilla handling där finns håller inte för en långfilm. Några killar springer runt i gångar och schakt ombord på ett rymdskepp. Deras jobb är att spränga politiskt instabila planeter och de har det tråkigt ombord. Det händer inte så mycket i filmen. Plötsligt ska O'Bannons rollfigur mata en utomjording de har ombord. Utomjordingen är en badboll med monsterfötter. O'Bannon och utomjordingen jagar varandra genom rymdskeppet en lång stund.

John Carpenter gillade inte denna förängda version. Han klippte senare om den, hans version är tio minuter kortare. På denna Blu-ray ligger bägge versionerna. Eftersom jag alltså inte sett originalversionen valde jag att se den. 

På denna utgåva ligger även en dokumentär från 2010 om filmen. Denna är nästan två timmar lång! Det är en ytterst grundlig dokumentär som tar upp i princip allt. Dokumentären är väldigt intressant och faktiskt betydligt bättre än filmen den avhandlar. Den är mer underhållande. John Carpenter själv medverkar inte, vi får bara höra hans röst i klipp ur en gammal intervju, och Dan O'Bannon hade dött innan dokumentären gjordes, han skymtar i arkivklipp, och hans fru intervjuas. Däremot får vi en lång intervju med Jack H Harris, mannen som åtog sig att distribuera filmen. Han var över 90 år när intervjun gjordes. När DARK STAR väl skulle släppas låg Harris i skilsmässa och hade inte ork och tid att engagera sig, så mot bättre vetande lät han Bryanston Pictures hantera distributionen. Bryanston ägdes av maffian, de var mest kända för att ha distribuerat LÅNGT NER I HALSEN och MOTORSÅGSMASSAKERN (och blåst upphovsmännen på pengar).

Dan O'Bannon, som verkar ha varit en kuf utan like, skrev senare manuset till ALIEN. Han regidebuterade 1985 med THE RETURN OF THE LIVING DEAD. 

Om jag sätter ett lågt betyg på DARK STAR och ett högt betyg på dokumentären blir snittbetyget enligt nedan

 

DVD: Winnie the Pooh: Blood and Honey

WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY (Njutafilms)

WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY är en av årets mest omskrivna filmer - ja, även en av förra årets, eftersom det var då nyheten om den kommande filmen spreds som en löpeld i media. Copyrighten på Nalle Puh hade gått ut, med vissa reservationer, och ett gäng brittiska låg-lågbudgetfilmskapare gick ut med att de skulle göra en skräckfilmsversion av Nalle Puh. Och inte nog med det: när filmen var klar gick den upp på bio i flera länder - även i Sverige. Den pressvisades inte i Göteborg, så jag såg den inte vid biopremiären. BLOOD AND HONEY kostade 100 000 dollar att göra (fast omräknat i pund). Hittills har den spelat in 4 941 200 dollar världen över! Det är inte illa pinkat av en film som totalsågats av i princip alla som sett den.

Nu finns filmen ute på DVD. Jag såg den dels av nyfikenhet och dels för att jag bör skriva om den här på TOPPRAFFEL. Jag hade dock väldigt lågt ställda förväntningar. För manus och regi står Rhys Frake-Waterfield. Han tillhör ett litet engelsk gäng som spottar ut sig mängder av genrefilm - 10-15 om året. Jag har sett ett par av dem. Fast där ljuger jag. Det här är sådana där filmer man stänger av efter tio minuter, eftersom det helt enkelt inte går att titta på dem. De är så dåliga att de bara är dåliga. BLOOD AND HONEY är bättre än dessa tidigare filmer - men det beror enbart på att de andra filmerna är extremt mycket sämre.

WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY innehåller två saker som överraskar positivt. Filmen inleds en en animerad prolog som är riktigt snygg, i denna berättas att när Christopher Robin lämnade Sjumilaskogen för att studera, blev Nalle Puh, Nasse och de andra djuren så förbannade att de blev mördare. Eller hur det var. Den andra positiva överraskningen är att filmfotot faktiskt är rätt bra.

I övrigt är detta pissuselt. Det här är en slasherfilm - och det är en av de slappaste slashers som gjorts. Manuset är otroligt uselt. Regin är kass. Skådespeleriet är jättedåligt. Den här filmen är enbart gjord för att kapitalisera på det faktum att Nalle Puh hamnat i public domain. Jag har inte något emot att de gjort det i härlig exploitationanda. Men de kunde väl för helvete ansträngt sig när de skrev manus och spelade in skiten?

Det börjar med att Christopher Robin, nu ung vuxen, och hans fru anländer till Sjumilaskogen. De märker att något är fel. Nalle Puh och Nasse dyker upp och dödar fru Robin, och kidnappar Christopher, som sedan torteras.

Ett gäng tjejer anländer till en villa i skogen, där de ska spendera helgen. Vilka är de här? Jag vet inte. Inga rollfigurer presenteras närmare och här finns ingen som helst karaktärsutveckling. Inte ens misslyckade försök till karaktärsutveckling. De platta rollfigurerna är bara där för att slaktas på olika blodiga sätt. Dessutom är de osympatiska och korkade. Filmen är lite för mörk ibland för att man tydligt ska kunna se hur de mördas. Ett par splattereffekter är väl hyfsade. Sedan slutar filmen tvärt. Kom de inte på något slut?   

Nalle Puh och Nasse ser bara ut som två gubbar i djurmasker. Maskerna är stela, mun och ögon rör sig inte. De skulle i princip kunna vara vilka maskerade skräckfilmsmördare som helst. Den här filmen utnyttjar inte de möjligheter jag antar finns om man utgår från böckerna om Nalle Puh. Jag skriver "antar", eftersom jag har noll relation till Nalle Puh. Antagligen lästes något kapitel när jag gick på lågstadiet, och jag har väl sett snuttar ur barnprogrammet där Håkan Serner läste högt, men jag är noll intresserad av Nalle Puh. Disneyversionen har jag aldrig sett.- höll jag på att skriva, men jag såg ju långfilmen som kom 2011.

Jag antar att en massa människor kommer att hyra/köpa/streama BLOOD AND HONEY trots att den är totalsågad. Folk är nyfikna, liksom jag var. Och folk lär bli förbannade när de ser den. 

Och vare sig ni vill det eller ej är en uppföljare på gång.

Åsnan Ior är inte med i filmen av copyrightskäl, därmed ger jag WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY en åsna i betyg.