Bio: De tre musketörerna - D'Artagnan

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Eftersom en ny film om de tre musketörerna har premiär denna vecka, tillbringade jag gångna helg med att se om några musketörfilmer. Jag såg DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly som D'Artagnan, samt Richard Lesters tre filmer; DE TRE MUSKETÖRERNA (1973), DE FYRA MUSKETÖRERNA (1974) och THE RETURN OF THE MUSKETEERS (1989). Den sistnämnda gick inte upp på bio i Sverige och har därför ingen svensk titel.

Versionen från 1948 är tveklöst bäst - den är smått fantastisk. Gene Kelly är entusiastisk i huvudrollen, Vincent Price är slem som Richelieu, filmen är inte tråkig en sekund, fäktningsscenerna är utmärkta, och det lysande filmfotot Oscarnominerades. Lesters filmer är kul och underhållande, om än inte så bra som jag mindes dem - den tredje filmen hade jag inte sett tidigare och den är ingen större höjdare.

Det finns väldigt många fler filmer om dessa tre musketörer, som ju faktiskt blir fyra ganska omgående. För tolv år sedan nämnde jag ytterligare några i min recension av THE THREE MUSKETEERS, en film bara jag gillade.

Nu har Martin Bourboulon gjort en ny filmversion av Alexande Dumas' böcker - rättare sagt, han har gjort två filmer. Detta är del ett, avslutningen följer i vinter. Denna första del heter "D'Artagnan" och inte "Drottningens juvelsmycke". Bourboulons förra film var det tjusiga kärleksdramat EIFFEL. I sin nya film fläskar han på med smuts och mörker.

Det är dåligt väder genom hela DE TRE MUSKETÖRERNA. Det är mulet, eller så regnar det. Jag antar att Bourboulons skildring av Frankrike, och i synnerhet Paris, är mer realistisk än brukligt i den här typen av filmer. Byggnaderna må vara vackra och pampiga, men det är en skitig stad med skitiga människor.

Skitigast av alla är den unge D'Artagnan (François Civil), som i filmens inledning blir levande begravd. Han är på väg till Paris för att bli musketör, men han trillar omedelbart in i intrigernas centrum. Maskerade män överfaller en diligens, kvinnan D'Artagnan försöker rädda skjuter honom, han tros vara död, och begravs med några andra lik. Dock hade D'Artagnans bibel, som han hade i bröstfickan, stoppat kulan.

Väl på plats i Paris hyr D'Artagnan ett rum av den förtjusande Constance (Lyna Khoudri), som han omdelbart blir förälskad i. Han springer på de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis (Vincent Cassel, Pio Marmaï och Romain Duris), en i taget, och utmanas på tre dueller direkt efter varandra. Just som de ska sätta igång och fäktas, dyker kungens soldater upp och vill gripa dem. Det blir fajting, D'Artagnan blir genast vän med de tre musketörerna, och de kommer undan.

Sedan händer något oväntat vi inte känner igen från tidigare versioner. Berusad vaknar Athos upp i sin säng. Bredvid honom ligger en kvinna - naken, död och blodig. Athos arresteras och döms till halshuggning för mordet på kvinnan. Han vet inte om han är skyldig eller ej, eftersom han var full. D'Artagnan känner ingen den döda som kvinnan som sköt honom. Saker och ting står inte rätt till.

Snåriga intriger spinns och den som verkar skyldig till det mesta är den lika onda som förföriska Milady (Eva Green). Hon passar även på att knycka ett juvelstycke. Efter en cliffhanger står det "À suivre", det vill säga "Fortsättning följer", och denna fortsättning får vi alltså i vinter.

DE TRE MUSKETÖRERNA - D'ARTAGNAN ser dyr och påkostad ut, vilket den också är. Men jag tycker nog att det här är en film som bara är rätt bra, snarare än bra. Det här är ingen rolig film - det här är inga muntra musketörer, D'Artagnan är ingen akrobat som svingar sig i takkronor och ler glatt när han sticker ner folk. Tonen är allvarlig. Filmen är bokstavligt talat mörk, inomhusscenerna är upplysta med vaxljus, stora delar av filmen utspelar sig nattetid, ibland är det lite svårt att se vad som händer.

En detalj som drar ner helhetsintrycket är att alla actionsekvenser är filmade med handhållen kamera - vilket i vanlig ordning innebär att det inte går att följa med i fajterna, det är svårt att se vem som gör vad mot vem. I de gamla klassiska matinéfilmerna var det alltid ett nöje att se de eleganta fäktningsduellerna, vilka var välkoreograferade och innehöll roliga detaljer. Framför allt gick det att se exakt vad hjälten och boven gjorde. Det är ibland helt omöjligt att se vad som sker i denna nya film.

Skådespelarna är bra i Martin Bourboulons film, framför allt Vincent Cassel, som nästan gör Athos till filmens huvudperson, snarare än D'Artagnan. Romain Duris är aldrig dålig. Eva Green framstår som en gothares våta dröm. Hon glider ondskefullt fram i diverse avancerade kreationer, hon ser mystisk och lockande ut, och hon röker pipa.

Filmens två timmar är inte svåra att sitta igenom, men jag hade hoppats att det här skulle vara lite bättre än det faktiskt är.

 

 

 

(Biopremiär 28/4)

Bio: Evil Dead Rise

Foton copyright (c) Warner Bros.

I år är det tio år sedan Fede Alvarez' nyinspelning av Sam Raimis THE EVIL DEAD (1982) hade premiär. Innan jag såg den var jag förstås avigt inställd till Alvarez' film, vars titel kortats till EVIL DEAD. Varför göra en totalt onödigt nyversion av en av de absolut bästa skräckfilmer som någonsin gjorts? Originalfilmen var extremt viktig för mig personligen, den var en av de filmer som på allvar gjorde mig filmintresserad, en film som fick mig att få upp ögonen för vad man kan göra även med en liten budget om man har stor talang.

Nu visade det sig att Alvarez' film var riktigt bra. Den är naturligtvis inte lika bra som originalet - Raimis film är unik på flera sätt - men det är en stenhård, chockerande och superblodig film, med en del inslag som fick även de mest härdade att huka sig i biofåtöljerna.

... Och nu har en ny EVIL DEAD-film premiär. EVIL DEAD RISE, producerad av pojkarna bakom den ursprungliga filmen, det vill säga Robert Tapert, Sam Raimi och Bruce Campell. För manus och regi står irländaren Lee Cronin. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad på Nya Zeeland och sist i eftertexterna står det "A New Zealand-Irish co-production", postproduktionen var förlagd till Irland. Cronin långfilmsdebuterade 2019 med en film som heter THE HOLE IN THE GROUND. Den ligger på en av streamingkanalerna, jag såg den häromåret, den gjorde inget större intryck, men den är okej.

EVIL DEAD RISE tar inte vid där EVIL DEAD slutade, den här filmen har helt nya rollfigurer och för filmserien nya miljöer. Cronins film inleds med en hommage till originalfilmen; kameran sveper fram över en sjö medan några förtexter visas på ett elegant sätt. I en prolog får vi träffa tre personer som spenderar en helg i en stuga i skogen. En av dem är dock besatt av titelns onda, döda demoner. Det går inte så bra för de här tre.

Därefter hoppar Cronin en dag tillbaka i tiden och vi presenteras för de egentliga huvudpersonerna. Lily Sullivan spelar gitarrteknikern Beth, som hälsar på hos sin syster, tatueraren Ellie (Alyssa Sutherland). Ellie bor ensam med tre barn i varierande åldrar i en stor, mörk lägenhet i ett utdömt ruckel till hyreshus. Beth har precis fått veta att hon är gravid, så filmens tema kan kanske sägas vara moderskap.

När Ellie skickar iväg de tre barnen för att köpa pizza drabbas området av en jordbävning. Golvet i husets garage bryts upp och barnen upptäcker att det där nere finns ett gammalt bankvalv. En av dem klättrar ner och plockar på sig några prylar han tycker verkar intressanta - några stenkakor och en gammal bok.

Boken är förstås The Book of the Dead - här kallad "Naturom Demonto", titeln "Necronomicon Ex-Mortis" nämns inte alls. Stenkakorna är från 1923, på den första skivan berättar en präst om fyndet av boken - och på den andra reciterar prästen besvärjelserna ur boken.

Ja, självklart går allt åt helvete. 

Först blir Ellie besatt och lever jävel utan like. Beth, barnen och några grannar vet inte vad de ska ta sig till. Snart blir fler besatta och, javisst, det enda sättet att stoppa det hela är med total lemlästning. Fram med motorsågen!

EVIL DEAD RISE är en jävligt intensiv skräckfilm! Förhoppningsvis kommer den att traumatisera publiken för livet. Åtminstone de som aldrig sett en EVIL DEAD-film, eller en extrem splatterfilm. Filmseriens fans lär dock bli nöjda. Det här är en effektiv och fruktansvärt blodig film. Enligt Lee Cronin gick det åt 6 500 liter blod. Några scener fick mig att skruva på mig - bland annat när en tatueringsnål kommer till kreativ användning och en ohygglig scen med ett rivjärn. Ja, jösses.

Sam Raimis EVIL DEAD II (1987) och ARMY OF DARKNESS (1992), som är den tredje filmen, var komedier, i synnerhet den sistnämnda är festligare än otäck. EVIL DEAD RISE är inte rolig alls, det är bara skräck, ultravåld och mörker. (Jo, förresten, ett replikskifte om Freddy Krueger i början av filmen är roligt.) Dock finns här några blinkningar till de tidigare filmerna - en rollfigur får ena ögat utslitet och ivägkastat, och en annan får det i munnen, och under en sekund får vi se hur Beth halkar i blodet på golvet. Med mera. Alla filmens så kallade deadites skanderar "Dead by dawn! Dead by dawn!" på ett obehagligt sätt.

På ett sätt är kanske den här filmen lite kontroversiell. Tre av rollfigurerna är alltså barn, två är unga tonåringar, lillflickan var nio när filmen spelades in. Och, den lilla tösabiten får bada i blod hon också. Det är sällan vi ser så unga barn i så här stenhårda filmer.

Ska jag anmärka på något, är det att The Book of the Dead inte ser ut som den brukar. Den är fortfarande skriven i blod och inbunden i människohud, men den har inget ansikte på framsidan, istället har den något slags klor på sidan. Nå, det är kanske en senare upplaga de fått tag på.

EVIL DEAD RISE lägger inga fingrar emellan. Den försöker inte låtsas vara något den inte är. Det här är så långt ifrån elevated horror man kan komma. Det här är en skräckfilm för folk som gillar skräckfilm och som inte skäms för det. Det är en skoningslös film. Självklart gillar jag den!

 

 

(Biopremiär 21/4)

Netflix: Fenomen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

FENOMEN, i regi av Carlos Therón, påstås bygga på sanna händelser och huvudpersonerna finns, eller har funnits, i verkligheten. 

1987 startade jesuitprästen fader José María Pilón något han döpte till Hepta-gruppen. En liten grupp människor som undersöker paranormala fenomen. Fallet som tas upp i den här filmen ägde rum i Madrid 1999.

De tre medelålders kvinnor som tillsammans med fader Pilón utgör gruppen är visst TV-stjärnor. De blir igenkända av folk på stan. När Pilón ska undersöka en hemsökt lägenhet råkar han ut för otäcka saker och hamnar på sjukhus. Tillsammans med en ung kille som inte tror på det övernaturliga, beger de tre kvinnorna sig till lägenheten de med. Oförklarliga saker sker.

FENOMEN börjar som en skräckkomedi. Den är lite lustig emellanåt. Kvinnorna går in i lägenheten tillsammans med ett annat par, kvinnorna säger att det luktar konstigt därinne, och får svaret "Det är min man som lider av kraftiga svettningar". 

Ungefär halvvägs in försvinner humorn och det blir något slags seriös rysare. Här någonstans började jag tappa intresset. Det här är en snygg film, men den är märkligt oengagerande. Jag brydde mig inte alls, det är inte spännande eller otäckt, och när Therón på slutet vräker på med skräckeffekter kom jag på mig med att sitta och tänka på annat.

Detta är ofta fallet med spansk genrefilm, jag vet inte riktigt varför. De senaste 20-25 åren har det kommit en rad uppmärksammade spanska skräck- och spökfilmer, de är alla snygga och välspelade, men med några få undantag tycker jag inte att de håller; det är något som saknas - och jag vet inte vad det är. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel. Så var det även på 1970-talet. Jag gillar en del spansk 70-talsskräck, som Blind Dead-filmerna och några till, men de flesta av dessa filmer saknar något som fanns i de italienska filmer som gjordes samtidigt. De spanska filmerna var i många fall aningen mer traditionella än de italienska, lite yxigare.

Alldeles innan eftertexterna får vi se tre gamla tanter gå in på ett kafé. Jag gissar att de är verklighetens Hepta-grupp. En av dem dog visst kort efter det att FENOMEN spelats in.

Kvinnorna kedjeröker filmen igenom.

 

 

 

(Netflixpremiär 14/4)

Bio: Sisu

Foton copyright (c) Antti Rastivo 

Igår var jag på bio och såg 93 minuter amerikanskt splatter (RENFIELD). Idag har jag varit på bio och sett 91 minuter finskt splatter.

SISU är skriven och regisserad av Jalmari Helander, som 2010 gjorde tomterafflet RARE EXPORTS och som 2014 levererade Samuel L. Jackson-rafflet BIG GAME; den förstnämnda uppmärksammades på filmfestivaler och av genrepress, den senare var väl ingen större höjdare, om än kompetent gjord. Nu har han gjort en krigsfilm. 

"Sisu" är ett finskt ord, enligt en rollfigur i filmen svåröversatt, men enligt webbsidan Minoritet.se betyder det "Jävlaranamma. Styrka, envishet och uthållighet," med mera, och det är en del av den finska självbilden. Det är också en beskrivning som passar denna films hjälte, Aatami Korpi (Jorma Tommila), "Den Odödlige", en redig karl som vägrar dö, och som med fast beslutsamhet fortsätter mot sitt mål.

Året är 1944, andra världskriget går mot sitt slut, ryssarna har lämnat Finland, men i Lappland irrar det omkring tyska soldater. I Lappland befinner sig även den mytomspunne finske kommandosoldaten Korpi, som ensam tog kål på hundratals ryssar. 

Korpi gräver guld - och minsann om han inte också hittar guld. En hel del. Han fyller två sadelväskor, tar sin häst och börjar rida mot civilisationen för att uppsöka en bank. På vägen stöter han på en pluton trötta, men onda, tyskar. Dessa vill ha Korpis guld. Korpi vill förstås inte lämna ifrån sig guldet, så han dödar snabbt och enkelt en handfull tyskar och flyr. De övriga tyskarna jagar Korpi och kommer så småningom över guldet - men trots att han blivit skjuten, hängd, uppeldad och dränkt vägrar Korpi att ge upp. Han tänker återta sitt guld - och han tänker döda alla tyskarna. Allt leder fram till en punch line i filmens sista scen. 

Jag ser att SISU har jämförts med ett helt gäng andra filmer och med olika regissörer. Scenerna där Korpi rider över de lappländska vidderna påminner förstås om spaghettiwesterns, vilket även filmmusiken ibland gör, framför allt under eftertexterna. Korpi själv känns som en finsk Rambo - men Rambo är närmast en återhållsam amatör jämfört med Korpi, och Korpi får Clint Eastwood att framstå snacksalig. Actionscenerna närmar sig ibland JOHN WICK, det myckna och extremt blodiga våldet gör det här till en splatterfilm. Det går även att ana en liten doft av Tarantino.

Vad det här också är, allt grovt våld till trots, är en tjoflöjtfilm. Någon realism, bortsett från miljöerna, finns här inte alls. Korpi slaktar motståndet med hjälp av kniv, hacka, maskingevär, samt med en del annat han kommer över. Eftersom han med jämna mellanrum skadas, opererar han sig själv flera gånger. Han är en jävel på att hålla sig vid liv, Korpi! Han kommer på nya, fiffiga saker hela tiden. Tråkiga människor lär klaga på att filmen är overklig - men bristen på realism är liksom hela poängen med detta enorma blodbad. Filmen är indelad i kapitel och ett av dessa heter "Slakta alla!" - och det säger väl allt. I just detta kapitel får Korpi lite hjälp av några finska kvinnor, som är rediga karlar även de.

Filmens inledande berättarröst är på finska, liksom kapitelrubrikerna. Tyskarna pratar dock engelska - norrmannen Aksel Hennie spelar en av dem, engelsmannen Jack Doolan gör en annan. Ska jag klaga på något i filmen, är det på den engelska dialogen. Den känns lite grann som om några finska tonåringar försökt skriva tuff amerikansk dialog. Tack och lov pratas det inte så mycket i filmen - under större delen av filmen pratas det inte alls. Kapitlet "Legenden" borde också klippts bort, i detta berättar en av de tyska soldaterna allt om Korpi, det är ren exposition, och både ooriginellt och lite taffligt skrivet. Korpis ryska smeknamn nämns, och jag väntade mig nästan att tysken skulle säga "They call him Baba Yaga".

... Men annars gillar jag den här filmen. Den är bra, den är stenhård, den är lite rolig. Den är snyggt gjord med bra filmfoto, musiken är ödesmättad. Jorma Tommila är utmärkt i huvudrollen.

Ska du bara se en finsk krigsfilm om en guldletare som sticker knivar i huvudet på tyskar och som tar fyr och som klättrar ombord på flygplan i flykt i år, så ska du se SISU!

 

 

(Biopremiär 14/4)

Bio: Renfield

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för ett tag sedan såg en trailer för RENFIELD blev jag inte riktigt klok på vad det var; vad det var för typ av film. Nu har jag sett filmen - och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är. Eller, jo, jag insåg ju vad det var, och det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Den här filmen är lite all over the place, som det heter.

För regin står Chris McKay, som gjorde LEGO®-BATMAN-FILMEN och THE TOMORROW WAR. Manuset bygger på en story av Robert Kirkman. Ja, den Robert Kirkman; serieförfattaren bakom The Walking Dead - serietidningen alltså. Kirkman hade pitchat idén till Universal för ett antal år sedan - någon gång före 2019, då en regissör anlitades; denne regissör byttes senare ut mot McKay. Hur pass nära den färdiga filmen ligger Kirkmans idé vet jag inte.

Renfield är ju en gestalt ur Bram Stokers roman "Dracula", på film är det nog Dwight Frye som är mest känd i rollen, han var med i Tod Brownings MYSTERIET DRACULA, 1931. Den med Bela Lugosi, alltså. Min egen favorit-Renfield måste vara Klaus Kinski i Jess Francos version av boken. I denna nya film är det Nicholas Hoult som gör rollen.

RENFIELD utspelar sig i nutid. Det visar sig att den ständigt unge Robert Montague Renfield håller sig levande decennium efter decennium genom att äta insekter. Insekterna skänker honom evigt liv och superkrafter. Såras han allvarlig kan hans kropp läkas av Draculas blod.

... Och Dracula (Nicolas Cage) är Renfields chef. Under snart hundra år har Renfield assisterat den gamle vampyrgreven; det är Renfield som skaffar fram offer åt Dracula, det är han som fixar nya bostäder och annat som behövs.

Men nu är Renfield trött på det här. Han vill leva ett normalt liv. Han går i gruppterapi. Han skaffar sig en egen lägenhet och han köper nya, färgglada kläder. Han vill bli god. Något Dracula inte uppskattar.

I ett försök att bli god uppsöker Renfield några skurkar som smugglar kokain. Dessa skurkar visar sig tillhöra en mäktig maffiafamilj. Efter att Renfield slaktat en handfull skurkar uppstår problem, maffian är ute efter honom. Dessutom får han polisen på sig - i synnerhet trafikpolisen Rebecca Quincy (Awkwafina), som arresterar Renfield. Renfield blir allt lite betuttad i Rebecca. Ja, och så har vi då Dracula, som ständigt lägger sig i allt det här.

RENFIELD visar sig vara en splatterkomedi. Detta är en renodlad komedi, skrämmande är filmen inte alls. Och den är extremt våldsam - det här måste nog vara den våldsammaste och blodigaste Draculafilmen någonsin. Men det är våld i stil med Peter Jacksons BRAINDEAD. Det är omöjligt att ta det här på allvar - såtillvida man inte är en pensionerad småskolefröken. Tempot är väldigt snabbt och filmen varar bara 93 minuter.

Nicolas Cage är inspirerad som Dracula - detta har visst länge varit hans drömroll. Han gör rollen lite grann som en mer excentrisk och överspelande Bela Lugosi, som han även liknar utseendemässigt, men hans utseende för även tankarna till Lon Chaney i LONDON AFTER MIDNIGHT, den där stumfilmen som är berömd för att den är försvunnen.

Det finns en del genialiska inslag i RENFIELD. Framför allt gillar jag tillbakablickarna i början av filmen, när Renfield berättar om sig själv, och vi får se snuttar ur Tod Brownings film, med Cage och Hoult inklippta. Eftertexterna är också tjusiga och värda att sitta igenom.

Som helhet funkar det här inte riktigt. Det är kul och underhållande, men en hel del känns ogenomtänkt och lite hafsigt. Vilka är egentligen Renfields krafter? Kan man verkligen bota precis allting med Draculas blod? Jag får intrycket av att det saknas scener.

Dock lär det här bli en film jag kommer att se om lite då och då i framtiden. Det är en sådan där film - en film jag inte tyckte var lysande när jag såg den på bio, men som jag kommer på mig med att se om flera gånger på DVD och Blu-ray när jag behöver se något rappt och roligt.

 

(Biopremiär 12/4)

Bio: The Pope's Exorcist

Foton copyright (c) SF Studios

Har man sett en exorcistfilm, har man sett alla - känns det ibland som. De senaste åren har det kommit ett gäng exorcistfilmer, till exempel gick PREY FOR THE DEVIL upp på bio i oktober förra året. För det mesta känns filmerna som mer eller mindre trötta varianter på 1973 års EXORCISTEN. Det går liksom inte att göra som mycket av temat: en besatt människa i en säng och en eller flera katolska präster. De flesta exorcistfilmer som gjorts de senaste 50 åren följer ungefär samma mall. Med det inte sagt att en del av dem kan vara rätt bra - jag vill minnas att jag gillade Alberto de Martinos L'ANTICRISTO från 1974, den hette visst BESATT - EXORCISM på bio i Sverige året därpå.

Nu har ännu en exorcistfilm premiär, THE POPE'S EXORCIST i regi av Julius Avery, som gjorde OVERLORD och SAMARITAN. Liksom så många andra exorcistfilmer påstås den här filmen bygga på verkliga händelser. Filmens huvudperson, fader Gabriele Amorth, har funnits i verkligheten, han dog 2016. Ett par år innan sin bortgång påstod Amorth att han utfört 160 000 exorcismer. Vilken kille!

I THE POPE'S EXORCIST spelar Russell Crowe fader Amorth, en gladlynt exorcist som kör Lambretta och säger "Kucku!" till folk han passerar. 

Året är 1987 och en amerikansk änka, Julia (Alex Essoe), flyttar med sina två barn in i ett stort slott de fått ärva i Italien. Tonårsdottern Amy (Laurel Marsden) är tvär och vill inte alls flytta till ett slott i Italien. Slottet håller på att renoveras, tanken är att Julia ska sälja kåken dyrt, och när ett bar gubbar håller på att böka i källaren, råkar de släppa lös en demon som varit instängd i ett rum därnere.

Det bär sig inte bättre än att lillgrabben Henry (Peter DeSouza-Feighoney, som ser ut precis som Asia Argento gjorde på 80-talet) blir besatt. Julia och Amy undrar vad som tagit åt den plötsligt svärande och onde gossen. Ingen av dem tänker "Kyss Karlsson, det här är ju precis som i Exorcisten!" - eftersom det är 1987 borde de rimligtvis känna till EXORCISTEN.

Den lokale prällen anar vad som hänt och han tycker att det är bäst att kontakta Vatikanen. Påven (Franco Nero) skickar sin främste exorcist - fader Amorth. Amorth upptäcker att Vatikanen försökt dölja en del saker de senaste 500 åren, han hittar de mest fantastiska grejor i källaren. Att ingen hittat detta tidigare är dock märkligt. Amorth måste brottas med demonen och rädda lille Henry.

THE POPE'S EXORCIST börjar rätt bra. Filmen utspelar sig i Italien och till en början pratar alla italienska - så även Russell Crowe. Jag kan inte italienska, men i mina öron låter det som att Crowe inte misshandlar uttalet alltför mycket. Engelska talas inte förrän rollfigurer som inte kan italienska dyker upp. Crowe verkar trivas i rollen, han ser ut ha ha kul. Rent allmänt är skådespeleriet bra - och Franco Nero är alltid Franco Nero. Han fyller 82 i år, men är extremt välbevarad. Världens tuffaste påve. Tyvärr har han inte alltför mycket att göra i den här filmen. Det vore roligare om påven själv tog sig an demonen - med Gatling-kulspruta. Django vs Djävulen.

Filmens andra akt känns som något slags greatest hits ur 1973 års EXORCISTEN. Repliker och handlingsmönster känns igen. Henry säger "fuck" med monsterröst.

Under den tredje akten förvandlas filmen till något slags variant på nyinspelningen av EVIL DEAD, fler blir besatta och beter sig som demonerna i just EVIL DEAD.

... Och här tröttnade jag ganska rejält på THE POPE'S EXORCIST. Filmen har åldersgränsen R i USA; från 18 år. Detta innebär att den innehåller blod, svordomar och även lite naket - blodindränkt nakenhet. Men Julius Avery fläskar på för mycket. Precis som fallet ofta är i moderna amerikanska skräckfilmer. Det blir overkill, som det heter på främmande språk. Dessutom har jag aldrig tyckt att scener där människor och föremål slungas genom luften; poltergeistaktiviteter, är otäcka. Explosioner är heller aldrig otäcka i skräckfilmer, och ett par sådana förekommer också. Det blir för mycket. 

Är man ung och inte har sett speciellt många skräckfilmer i allmänhet, och exorcistfilmer i synnerhet, tycker man kanske att THE POPE'S EXORCIST är bättre än vad jag gjorde. Filmen är välgjord, effekterna är bra. Men den tredje akten gör att jag sänker betyget ett snäpp.

På kvällen efter att jag sett THE POPE'S EXORCIST såg jag om EXORCISTEN. Det är förstås stor klasskillnad. EXORCISTEN är lågmäld och påträngande, och det är en film med främst en vuxen publik i åtanke. För mig är det en film om Jason Millers rollfigur fader Damien Karras, snarare än den besatta Linda Blair och Max von Sydows exorcist.

... Jag såg även om EXORCISTEN II: KÄTTAREN. Tycka vad man vill om denna bänga film, men Ennio Morricones musik är fantastisk!

 

 

(Biopremiär 7/4)

Bio: Motorsågsmassakern (1974)

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

49 år efter att den gjordes, går Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN upp på svenska biografer - för första gången. Filmen visas på 25 biografer i 16 städer.

1974 års MOTORSÅGSMASSAKERN är en film jag recenserat ett flertal gånger de senaste 35 åren. Jag skrev om den i mitt fanzine SMOCK på 1980-talet, jag recenserade den i NST när den i granskad och godkänd version släpptes, något nedkortad, på video i Sverige, och jag klämde in en kort recension 2011 i min recension av videovåldsboxen. Förutom detta har jag nämnt filmen i förbifarten ett stort antal gånger.  

Jag har inte sett versionen som nu går upp på bio. Det står att den är nyrestaurerad, men det har väl stått "nyrestaurerad" på alla Blu-ray-utgåvor de senaste tio åren, känns det som. Om den restaurerats flera gånger vet jag inte. Eftersom den spelades in på 16mm, som sedan blåstes upp till 35mm, ska den förstås se lite ruffig ut, filmens chockverkan bygger till stor del på dess råa estetik. Däremot har jag sett filmen på bio en gång i tiden, på en filmfestival, och där visades den på 35mm.

MOTORSÅGSMASSAKERN är en av de absolut bästa skräckfilmer som gjorts. Den är fortfarande effektiv, den är intensiv som få andra filmer, den är påträngande - och den är betydligt bättre än alla uppföljare, nyinspelningar och reboots; jag har tappat räkningen på hur många filmer som gjorts vid det här laget. Att filmen fungerar så bra beror förstås på att den är skickligt gjord. Det här är inte bara ännu en snabbt ihopslängd B-film.

Samtidigt är filmen, åtminstone här i Sverige, känd för att vara något den inte är: ett blodbad. Detta på grund av TV-programmet Studio S' avsnitt om det så kallade videovåldet i december 1980. MOTORSÅGSMASSAKERN utsågs till galjonsfigur för allt vad våldsfilm hette. Till saken hör att det var ytterst få av debattörerna i programmet, och i alla därpå följande reportage och artiklar, som faktiskt hade sett filmen. De litade på vad folk sa, på alla rykten. Barnen som intervjuades i Studio S låtsades bara ha sett filmen, de hade blivit tilldelade repliker - om man har sett MOTORSÅGSMASSAKERN är det väldigt uppenbart att de här ungarna inte har gjort det. På den tiden brydde folk sig inte om källkritik, känns det som, det räckte med att någon myndighet eller upprörd journalist slängde ur sig något och blåljög, så åt folk upp det, utan att ifrågasätta sanningshalten.

Vi som har sett filmen vet ju att vi knappt får se något blod alls i MOTORSÅGSMASSAKERN. Vi får inte se kroppsdelar sågas av - men alla antydningar, skrik och ljudet av en rusande motorsåg gör att många tror sig ha sett något som inte finns där.

Vad vi istället får är ett stycke Southern Gothic. En psykopatversion av Tennessee Williams. Filmen utmärker sig även genom att en del av huvudrollsinnehavarna; gänget i skåpbilen som råkar ut för Den Galna Familjen På Landet, inte är speciellt sympatiska - framför allt inte Franklin, killen som är rullstolsburen. Han är en jobbig typ. Dessutom är scenen där han äter korv vidrigare än alla scener med busemannen Leatherface och hans motorsåg. Usch!

Förutom moralens väktare för 43 år sedan, noterar jag att det finns en hel del människor idag som uppenbarligen inte tycker att MOTORSÅGSMASSAKERN är det mästerverk filmen faktiskt är. Filmstaden har skrivit om den på sin Facebooksida, och jag gjorde misstaget att läsa kommentarerna. Det är ofta ett misstag att läsa kommentarer på den typen av Facebooksidor. Många kommentarer går i still med "kass", "tråkig", "jag somnade" och liknande. Jag vet inte vad det är för fel på folk idag, men de är väl vana vid dagens strömlinjeformade, slickade mainstreamskräckfilmer, som i alldeles för många fall innehåller alldeles för mycket effekter och grejor, alldeles för hysteriskt tempo, och som gubbar som jag tycker är jobbiga och tråkiga. Framför allt är de själlösa. Undantag finns och de nya skräckfilmer jag gillar är ofta kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN - ett typexempel är Ti Wests X från förra året.

En grej ganska få verkar känna till, är att MOTORSÅGSMASSAKERN faktiskt förekom i ett synnerligen prestigefyllt sammanhang när den var ny. I Cannes 1975 tävlade nämligen filmen i sektionen Quinzaine des Réalisateurs/Directors' Fortnight! Det är en av de officiella serierna i Cannes. Fassbinder tävlade i samma sektion med sin FRIHETENS NÄVRÄTT, liksom bröderna Taviani med FULVIO, REVOLUTIONÄREN SOM SVEK. Enligt uppgift skrek publiken ihärdigt under visningen i Cannes. 

MOTORSÅGSMASSAKERN blev en stor framgång på bio i USA - men Tobe Hooper och de andra bakom filmen fick inte så mycket pengar: filmskapare och skådespelare, sammanlagt 20 personer, fick $8 100 att dela på! Bolaget som distribuerade filmen, Bryanston, ägdes nämligen av maffian. De hade tidigare håvat in stora summor på LÅNGT NER I HALSEN, vars upphovsmän också blev stående utan pengar. Filmens producenter stämde Bryanston, som blev skyldiga att betala ut en halv miljon dollar, men då hade Bryanston redan gått i konkurs, så det blev ingenting. 1983 köpte New Line Cinema rättigheterna till MOTORSÅGSMASSAKERN, och de delade givmilt av sig av intäkterna.

Vilket bolag som släppte MOTORSÅGSMASSAKERN på hyrvideo i Sverige 1980 vet jag inte, jag har aldrig sett ett exemplar av den utgåvan i verkligheten - på ett omslag som återges i en gammal artikel står det IFS. I en artikel i Expressen 1980 säger en representant för Esselte Video att de fått MOTORSÅGSMASSAKERN på köpet när de köpte annat. 1984 granskades filmen av Statens Biografbyrå, Succéfilm ville släppa den i Sverige. Den totalförbjöds. Några år senare släppte Anders Andarve filmen på hyrvideo i Sverige, ogranskad, men jag har för mig att han själv klippte i den. Jag minns att den fanns på Storgatans Video i Landskrona, men jag hyrde den aldrig eftersom jag redan hade en oklippt kopia. 1994 granskades filmen på nytt av Biografbyrån, som då gjorde två klipp - vilket innebar att MOTORSÅGSMASSAKERN äntligen fick sin officiella videopremiär i Sverige. År 2001 granskades filmen en sista gång, då gick den igenom helt utan klipp.

Bor du i-, eller i närheten av, någon av de 16 städer som visar MOTORSÅGSMASSAKERN på bio tycker jag förstås att du ska ta chansen och traska iväg och se den. Det är trots allt något speciellt med att se sådana här filmer på stor duk. Och det är inte utan att jag undrar vad gubbarna och tanterna som medverkade i Studio S på TV 1980 tycker om det här, de av dem som fortfarande är i livet. De dyker kanske upp på någon biograf som visar filmen? Det är aldrig för sent att bli förråad och skadligt upphetsad!

 

 

 

(Biopremiär 4/4)

Netflix: Kill Boksoon

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en sydkoreansk sådan.

KILL BOKSOON, i regi av Sung-hyun Byun, premiärvisades på Berlins filmfestival i februari i år. Sedan dess har jag sett lösryckta stycken ur recensioner, den vanligaste åsikten verkar vara att filmen är rätt bra - men alldeles för lång. Och ja, det stämmer precis.

Jeon Do-yeon spelar Gil Bok-soon, yrkesmördare och ensamstående mor till en tonårstjej. Dottern har ingen aning om vad Gil jobbar med, hon tror att det är ett eventföretag. M.K. Ent, som företaget heter, är dock bara en front för en lönnmördarorganisation, som drivs av mannen som en gång tränade upp Gil. Gil är deras bästa mördare, hon är en legend. De driver även en skola där ungdomar studerar lönnmördandets kanske inte så ädla konst.

Gil börjar få svårt att hantera tillvaron, att kombinera jobbet som mördare med mammarollen. Hon är ute och skjuter och knivhugger folk, sedan går hon och handlar, lagar mat och sköter hemmet. Dotterns tillvaro blir jobbig den med, hon har problem med skolan och vänner, och hon har kommit fram till att hon är lesbisk, något Gil har svårt att acceptera.

När en ung lärling följer med Gil ut på mördarstråt går uppdraget inte som planerat. Plötsligt är Gil den som ska mördas.

KILL BOKSOON (vilket på en del håll stavas KILL BOK-SOON) har ett flott filmfoto, det här ser ut som en biofilm. Filmen har även en del välgjorda actionscener, de är våldsamma och fantasifullt koreograferade. Kombinationen av martial arts och pistoler gör förstås att man associerar till JOHN WICK. 

... Men större delen av filmen är ett drama. Ett halvtradigt drama. En medelålders kvinnas vardagsproblem. Uppblandat med en del ultravåld. Filmen varar två timmar och 17 minuter, vilket är alldeles för länge, de borde klippt bort en halvtimme. Första och tredje akten är bra, men däremellan kom jag på mig med att sitta och tänka på annat.

Ett tag trodde jag att filmen skulle slå över i komedi på grund av en del lite fåniga inslag. Som den där skolan för blivande yrkesmördare. Jag undrar även vad Gil är för människa egentligen, jag blir inte riktigt klok på henne. Hon verkar onekligen trivas med sitt jobb. Hon sitter glatt med sina kollegor och tar en drink och diskuterar de senaste uppdragen, som vore de mäklare eller reklamare. Jag undrar lite över hur en sådan iskall människa även kan leva ett "vanligt" liv. Och hon är liksom ingen hemlig agent som kämpar för de goda - hon är lönnmördare. Och, hon är ingen mördare som dragit sig tillbaka för att leva ett vanligt liv, som John Wick.

Kanske hade det hela funkat bättre om det var en renodlad actionkomedi, men det är det alltså inte.

 

 

(Netflixpremiär 31/3)

Netflix: Murder Mystery 2

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan jag recenserade en usel och svindyr actionkomedi om ett bröllop på en exotisk ö - SHOTGUN WEDDING. Nu är det dags igen.

Jag ser att jag av någon anledning inte recenserade Kyle Newachecks deckarkomedi MURDER MYSTERY, en Netflixproduktion som hade premiär 2019. Kanske såg jag den för sent för att en recension skulle vara aktuell. Dock ser jag att jag på IMDb gett den betyget 6 av 10, vilket ungefär motsvarar en trea här på TOPPRAFFEL!

Jag minns att jag tyckte att MURDER MYSTERY var förvånansvärt trevlig och rolig. Detta trots att det är ännu en av de där Adam Sandler-filmerna Netflix skiter ut, varav de flesta är svåra att sitta igenom. Sandler och Jennifer Aniston spelade Nick och Audrey Spitz, som var på Europasemester, där de blev indragna i ett mordmysterium. Liken staplades på hög, Nick och Audrey blev misstänkta för morden, och fick på egen hand lösa mysteriet.

Denna uppföljare har regisserats av Jeremy Garelick och den här gången handlar det om en actionkomedi, snarare än en deckarkomedi.

Nick och Audrey har nu blivit detektiver på heltid. De blir inbjudna till ett lyxigt bröllop på en exotisk ö i Västindien, en av personerna de träffade i förra filmen; Maharajah (Adeel Akhtar), ska gifta sig med en tjusig fransyska, Claudette (Mélanie Laurent). En massa väldigt rika människor är på ön. Plötsligt hittas en man död och Marajah har kidnappats. Alla är misstänkta, kanske främst Claudette, eftersom hon inte alls är rik som de andra.

Eftersom Nick och Audrey är detektiver, ger de sig genast på att lösa fallet; hitta mördaren och frita Maharajah. Kidnapparen hör av sig via telefon, denna vill ha en lösesumma levererad till restaurang Jules Verne i Eiffeltornet i Paris. Så, alla åker till Paris. Mark Strong dyker upp som något slags superpolis, men som kanske är skurk. Alla jagar alla, det blir biljakter, saker sprängs i luften, skjutvapen avlossas, fler dör. Antalet misstänkta minskar.

Det här är skitdåligt. MURDER MYSTERY 2 känns bara som en ursäkt för att en rad skådespelare ska få en betald semester i Västindien, på Hawaii och i Paris, där filmen spelats in. Nästan ingenting i filmen är roligt. Det är mest gapigt, de verkar tro att det per automatik blir roligt om alla skriker i mun på varandra. Dock ser filmen ut att ha kostat en slant. Charlize Theron har varit med och producerat. 

En märklig detalj är att fallet löses redan när den tredje akten inleds, ungefär. Hela den sista akten är bara en slutuppgörelse i Eiffeltornet. MURDER MYSTERY 2 varar bara 89 minuter och eftertexterna är långa.

Adam Sandler är förhållandevis nedtonad som Nick. Jennifer Aniston ser märklig ut, som om hon fått en allergisk reaktion mot något. Är det botox?

 

 

(Netflixpremiär 31/3)