Dåliga serier känns igen på att de är kassa

Häromveckan besökte jag Malmö Universitet, där jag inför publik samtalade med professor Gunnar Krantz om serieläsning och serietidningar på 1970-talet. Samtalet filmades och ska vad det lider gå att se online, hoppas jag.

Ett ämne Gunnar tog upp, var serier man redan som barn kände att, nä, de här är ju dåliga. Här ska jag kanske skjuta in att det handlar om riktiga serier, alltså tecknade serier, så eventuella Netflixknarkare som hittat hit lär bli besvikna - eller så får de kanske upp ögonen för serier?

Som exempel på dåliga serier visade jag upp två tidningar jag redan skrivit om här på TOPPRAFFEL! - Kalle Kula och Razzia. I synnerhet den sistnämnda är osannolikt usel. Förvisso läste jag den aldrig som barn, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle uppskattat den om jag fått tag på ett nummer på 70-talet.

Jag visade även upp en tidning jag inte riktigt vet om den är dålig eller ej, men trots att jag ofta såg den på antikvariat på 70-talet, köpte jag den aldrig. Kapten Kloss. En polsk serie som byggde på en populär polsk TV-serie. Det fanns även romaner om Kloss, som var en motståndsman under andra världskriget. Anledningen till att jag aldrig köpte serietidningen var att jag tyckte att den var så fruktansvärt ful. Den lockade inte till läsning. Med tanke på att det bara är två till fyra rutor per sida, gissar jag att den polska originaltidningen höll fickformat, och sedan förstorades till traditionellt serietidningsformat här i Sverige.

Kapten Kloss, tecknad av Mieczysław Wiśniewski.

Jag hade med mig ytterligare en usel tidning till Malmö, men den glömde jag visa upp. Alias Smith och Jones, utgiven av Red Clown. Jag återkommer strax till denna.

På tåget hem till Göteborg funderade jag lite mer på det här med dåliga serier. Med dåliga serier menar jag i det här fallet inte amatörmässigt gjorda serier eller rena amatörserier i fanzines. Jag menar heller inte mer eller mindre krattigt tecknade serieromaner som ges ut på etablerade förlag. Det jag åsyftar är proffsserier, gjorda av proffs, publicerade i traditionella serietidningar - men som upplevs som dåliga.

Låt mig göra två jämförelser för att förklara vad jag menar. Tänk er en orkester där samtliga medlemmar är kompetenta, kanske till och med riktigt bra. Dock har de inte möjlighet att spela den musik de vill spela, för att försörja sig åker de runt och spelar mer eller mindre harmlös musik; kanske enkel dansmusik, kanske får de i uppdrag att underhålla på en fest, eller i en paus, där de måste spela något som inte sticker ut alls. Själ och hjärta saknas. Vi kan också jämföra med till exempel B-filmsbolaget The Asylum, kända för sina så kallade mockbusterfilmer - lågbudgetfilmer som försöker kopiera populära storbudgetfilmer. I många av de här mockbusterfilmerna är det tydligt att inga av de inblandade, varken framför eller bakom kameran, egentligen vill göra de här filmerna. De välkända skådespelare som ibland hyrs in ser uttråkade ut, ibland ser de direkt generade ut. Det här är dåliga filmer som bara är dåliga.

De dåliga serier jag åsyftar, och som var vanliga under 70-talet, var de som gjordes av tecknare som kunde rita och som skrevs av författare som kunde skriva, men som uppenbarligen inte brydde sig om resultatet. Serieskapare, ofta satt de i en ateljé i Spanien, som massproducerade serier för att fylla ut diverse tidningar. Författaren fick antagligen i uppdrag att skriva några manus som skulle vara färdiga redan nästa dag, och tecknaren tog inte mycket längre tid på sig.

Svenska deckar- och äventyrsserietidningar innehöll ofta små korta serier på sex, sju, åtta sidor eller så som utfyllnad. Och - redan när jag var barn tyckte jag att de var konstiga och menlösa. Ofta hade de en generisk hjälte som var detektiv eller agent, och han hade ett generiskt namn, typ Bob Smith eller Jack Kane. Denne hjälte hade inga karaktärsdrag alls, ingen personlighet, han och alla andra gestalter i serierna var utbytbara. Äventyren var fantasilösa, ibland ryckigt berättade och obegripliga, eftersom upphovsmännen inte fick plats med det de ville berätta på de få sidorna.

Förutom Spanien, köptes en hel del utfyllnadsserier in från IPC i England. En del av IPC:s serier var faktiskt bra, men en hel del var mest trist. Som barn tyckte jag att många IPC-serier var fula, de hade märklig layout, ibland alldeles för många rutor per sida, och maskintextade pratbubblor. Antalet rutor per sida berodde på att engelska serietidningar av tradition håller det större magasinsformatet, det vill säga ungefär A4-format. Ja, de som inte var i fickformat, som krigsserierna.

Två av mina favorittidningar på 70-talet var Läderlappen och Tomahawk. Dessa tidningar var på 36 sidor i färg och jag tyckte att man fick rätt mycket för pengarna trots de få sidorna. De brukade innehålla två längre serier, samt en eller ett par korta serier.

I dessa tidningar återfanns utfyllnadsserier av Henry Boltinoff (1914–2001), hans serier dök även upp i andra tidningar. I Läderlappen kunde man läsa humorserien Bosse Byling (Casey the Cop) och i Tomahawk figurerade ibland Hövding Ömfot (Chief Hot Foot). Boltinoff hade en ganska slickad stil, ibland rätt elegant, men redan på 70-talet tyckte jag att de här skämtserierna, som var på en eller en halv sida, var ytterst besynnerliga. De var aldrig roliga. Ibland gick det inte att förstå vad det var som var tänkt att vara roligt.

Jag hittade tyvärr inget svenskt exempel på Hövding Ömfot.

Henry Boltinoff gjorde mängder av liknande serier - han satt på DC Comics och massproducerade dessa serier. Tanken var att om det saknades en sida, eller en halv, i någon tidning, kunde redaktören snabbt och enkelt ta en Boltinoffserie och slänga in den. Om han själv alltid skrev manus till dessa serier vet jag inte, men vem det än var som skrev manusen kan inte ha tänkt två gånger. Kanske tänktes det inte alls, alla dåliga idéer godkändes för att fylla ut sidorna.

... Och så är vi då framme vid Alias Smith och Jones.

Mina favorit-TV-serier när jag var barn, var Snobbar som jobbar och Alias Smith och Jones. Jag blev rätt exalterad när jag upptäckte att det fanns serietidningar om dessa TV-hjältar. När de först gavs ut var jag lite för liten för att kunna köpa dem, jag var fem-sex år och hade ingen veckopeng. Tror jag. Men dessa tidningar gick förstås senare att hitta på antikvariat, till exempel på Fynd-Shopen; en butik jag ofta frekventerade under 70-talets senare hälft. Jag och en kompis brukade samla- och panta tomflaskor, och för pengarna köpte vi begagnade serietidningar.

På Fynd-Shopen köpte jag en gång TV-Album nr 2 från 1974. Något album var det egentligen inte - det var en tidning i stort format med lite styvare omslagspapper. TV-Album innehöll serier med Alias Smith och Jones, Snobbar som jobbar och Cannon. Spännande! tyckte jag när jag köpte tidningen för 50 öre eller en krona. Skit! tyckte jag efter att ha kommit hem och läst den. Skit! tyckte jag även när jag läste Alias Smith och Jones' egen tidning.

Dessa serier som byggde på populära TV-serier hämtades från de engelska tidningarna Countdown och TV Action. Snobbar som jobbar tecknades av Harry Lindfield, medan Alias Smith och Jones tecknades av Colin Andrew. Om dessa två tecknade samtliga episoder vet jag inte, det är mycket möjligt att fler var inblandade.

Det som gjorde att jag som barn tyckte att de här serierna var skit, var dels det faktum att jag tyckte att de var tråkigt tecknade - riktigt tråkigt tecknade. Eftersom de var engelska hade de ibland lite konstig layout som inte fyllde något syfte. Rutorna var skeva och vinga bara för sakens skull, troligen i försök att få sidorna att se lite häftigare ut. Men det största problemet var manusen. Äventyren var alltid väldigt korta och det kändes som om det fattades sidor. Charmen och humorn från TV-serierna saknades helt. Det här var bara totalt värdelöst. Självklart blev det inte bättre av Red Clowns hemska handtextning och det hopplösa trycket.

Så långt om detta. Nästa gång skriver jag kanske om bra serier. 

... Eller så fortsätter jag att kartlägga bottenskrapet.