Bio: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När jag växte upp kände jag ingen som spelade rollspel. Jag kände heller inte till någon som spelade rollspel. Eventuellt kan några nördiga killar som gick teknisk linje ha spelat rollspel, men det är bara en tanke jag fick nu, mer än 35 år senare. Rollspel var för mig bara något konstigt jag läst om. Jag brukade beställa den danska seriebutiken Fantasks kataloger, och längst bak i dessa fans det brädspel och rollspel. Jag fattade aldrig riktigt vad rollspel var. Sitter folk runt ett bord och låtsas vara olika gestalter? Leker de teatersport utan att skämmas?

Jag tycker fortfarande att det låter jättekonstigt. Samtidigt noterar jag att en del vänner och bekanta, de flesta yngre än jag, spelade - och spelar - rollspel. Ett par vänner till mig har ett förlag som ger ut böcker om gamla spel, och dessa verkar sälja som smör. I min värld är ämnet så smalt att jag tycker att efterfrågan måste vara minimal, men jag har uppenbarligen helt fel. Alldeles just nu slog det mig förresten att ett par av mina vänner började illustrera åt det svenska spelföretaget Äventyrsspel i slutet av 80-talet.

Det mest kända rollspelet, Dungeons & Dragons, släpptes första gången 1974. DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är den fjärde D&D-filmen. Jag har sett den första, som kom år 2000. Den floppade totalt på bio i USA. Jag tror inte att den gick upp på bio i Sverige, jag såg den på DVD, och det enda jag minns är att den var väldigt dålig och såg billig ut. Den andra- och tredje filmen gjordes för kabel-TV i USA, och släpptes på DVD i andra länder.

DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är regisserad av duon John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som även varit med och skrivit manus. De har tidigare gjort ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION, vilket inte är något att skryta med. Innan jag såg filmen hade jag inte sett trailern. Jag visste ingenting om den. Jag förväntade mig ett vanligt, svulstigt fantasy-äventyr - och jag gillar inte traditionell fantasy. Jag tycker inte alls om Peter Jacksons Tolkien-filmer, ingen av dem. Jag slutade titta på GAME OF THRONES efter ett par avsnitt. Jag gillar bara fantasyfilmer om barbarer; sword & sorcery-filmer. Filmer som är som Westerns med svärd.

Döm om min förvåning när DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES visar sig vara en komedi! Jag läser att den har jämförts med GUARDIANS OF THE GALAXY, vilket är en ganska bra liknelse.

Handlingen i den här filmen är en enda röra och jag tappade tråden på en gång. Filmen inleds med en massa exposition, där olika länder, världar, folkslag, varelser och namn på gestalter rabblas upp. Är det meningen att vi ska komma ihåg allt det här? Är allt det här välkänt för de som spelar rollspelet? Förvirringen vad gäller handlingen fortsätter genom hela filmen.

... Däremot kom jag på mig med att skratta åtskilliga gånger. Jag skrattade till redan när filmens två hjältar presenteras, de två tjuvarna Edgin (Chris Pine) och Holga (Michelle Rodriguez). De sitter i fängelse och Edgin fördriver tiden med att sticka tumvantar. Förutom att vara tjuv är han trubadur. Holga är mest butter och tuff, och hon äter mycket potatis - så här mycket potatis på film har vi inte sett sedan TURINHÄSTEN.

Vi får i tillbakablickar veta att Edgins fru dödats av en av de Röda Trollkarlarna och att hans unga dotter Kira (Chloe Coleman) tagits om hand av Edgins och Holgas jovialiske tjuvkollega Forge (Hugh Grant). Edgin och Holga rymmer från fängelset och beger sig av för att återförenas med Kira, och för att hitta en magisk manick som kan väcka Edgins hustru till liv igen.

Det visar sig att Forge gått och blivit den onde och mäktige lord Neverwinter, och han blir inte helt nöjd när han återser Edgin och Holga. Äventyr följer när de letar efter den där magiska manicken och fler ansluter sig i sökandet - en amatörtrollkarl som heter Simon (Justin Smith), en behornad tjej som heter Doric (Sophia Lillis) som kan förvandla sig till olika djur, och en snubbe som heter Xenk (Regé-Jean Page) och som jag inte minns vad han har för funktion.

Det händer en massa saker och jag vet inte riktigt varför, folk har olika krafter och magiska egenskaper, de verkar hela tiden få nya när sådana behövs. Det känns som om de har hittat på storyn allteftersom. Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och femton minuter, och den slutar väldigt amerikanskt med att predika hur viktigt det är med att vara en familj.

... Men som sagt: jag skrattade flera gånger när jag såg filmen. Chris Pine är rätt charmig som parodi på en tvålfager, uppsluppen hjälte, något han gjort förr. Hugh Grant verkar ha kul som Forge, han är glad och ond samtidigt, som om William Thacker i NOTTING HILL drabbats av en psykos. Simons värdelösa trollkonster är lite lustiga. Roligast är Bradley Cooper, som dyker upp en liten stund som Holgas före detta pojkvän. Han är liten - lite mer än en meter hög, och det ser väldigt roligt ut. Plötsligt kommer hans nya flickvän in, hon är en jätte på över två meter. Estetiskt sett finns här en hel del pampiga vyer. Filmen är inspelad i Irland och på Island, men det mesta är förstås fusk och datoranimerat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. Det här är liksom ingen bra film. Men eftersom jag skrattade och inte hade alltför tråkigt tycker jag att en tvåa är lite för lågt. Om mitt betygssystem gått från 1 till 10, hade jag satt en fyra. Så, trean här under är tveksam.

 

(Biopremiär 29/3)

Dåliga serier känns igen på att de är kassa

Häromveckan besökte jag Malmö Universitet, där jag inför publik samtalade med professor Gunnar Krantz om serieläsning och serietidningar på 1970-talet. Samtalet filmades och ska vad det lider gå att se online, hoppas jag.

Ett ämne Gunnar tog upp, var serier man redan som barn kände att, nä, de här är ju dåliga. Här ska jag kanske skjuta in att det handlar om riktiga serier, alltså tecknade serier, så eventuella Netflixknarkare som hittat hit lär bli besvikna - eller så får de kanske upp ögonen för serier?

Som exempel på dåliga serier visade jag upp två tidningar jag redan skrivit om här på TOPPRAFFEL! - Kalle Kula och Razzia. I synnerhet den sistnämnda är osannolikt usel. Förvisso läste jag den aldrig som barn, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle uppskattat den om jag fått tag på ett nummer på 70-talet.

Jag visade även upp en tidning jag inte riktigt vet om den är dålig eller ej, men trots att jag ofta såg den på antikvariat på 70-talet, köpte jag den aldrig. Kapten Kloss. En polsk serie som byggde på en populär polsk TV-serie. Det fanns även romaner om Kloss, som var en motståndsman under andra världskriget. Anledningen till att jag aldrig köpte serietidningen var att jag tyckte att den var så fruktansvärt ful. Den lockade inte till läsning. Med tanke på att det bara är två till fyra rutor per sida, gissar jag att den polska originaltidningen höll fickformat, och sedan förstorades till traditionellt serietidningsformat här i Sverige.

Kapten Kloss, tecknad av Mieczysław Wiśniewski.

Jag hade med mig ytterligare en usel tidning till Malmö, men den glömde jag visa upp. Alias Smith och Jones, utgiven av Red Clown. Jag återkommer strax till denna.

På tåget hem till Göteborg funderade jag lite mer på det här med dåliga serier. Med dåliga serier menar jag i det här fallet inte amatörmässigt gjorda serier eller rena amatörserier i fanzines. Jag menar heller inte mer eller mindre krattigt tecknade serieromaner som ges ut på etablerade förlag. Det jag åsyftar är proffsserier, gjorda av proffs, publicerade i traditionella serietidningar - men som upplevs som dåliga.

Låt mig göra två jämförelser för att förklara vad jag menar. Tänk er en orkester där samtliga medlemmar är kompetenta, kanske till och med riktigt bra. Dock har de inte möjlighet att spela den musik de vill spela, för att försörja sig åker de runt och spelar mer eller mindre harmlös musik; kanske enkel dansmusik, kanske får de i uppdrag att underhålla på en fest, eller i en paus, där de måste spela något som inte sticker ut alls. Själ och hjärta saknas. Vi kan också jämföra med till exempel B-filmsbolaget The Asylum, kända för sina så kallade mockbusterfilmer - lågbudgetfilmer som försöker kopiera populära storbudgetfilmer. I många av de här mockbusterfilmerna är det tydligt att inga av de inblandade, varken framför eller bakom kameran, egentligen vill göra de här filmerna. De välkända skådespelare som ibland hyrs in ser uttråkade ut, ibland ser de direkt generade ut. Det här är dåliga filmer som bara är dåliga.

De dåliga serier jag åsyftar, och som var vanliga under 70-talet, var de som gjordes av tecknare som kunde rita och som skrevs av författare som kunde skriva, men som uppenbarligen inte brydde sig om resultatet. Serieskapare, ofta satt de i en ateljé i Spanien, som massproducerade serier för att fylla ut diverse tidningar. Författaren fick antagligen i uppdrag att skriva några manus som skulle vara färdiga redan nästa dag, och tecknaren tog inte mycket längre tid på sig.

Svenska deckar- och äventyrsserietidningar innehöll ofta små korta serier på sex, sju, åtta sidor eller så som utfyllnad. Och - redan när jag var barn tyckte jag att de var konstiga och menlösa. Ofta hade de en generisk hjälte som var detektiv eller agent, och han hade ett generiskt namn, typ Bob Smith eller Jack Kane. Denne hjälte hade inga karaktärsdrag alls, ingen personlighet, han och alla andra gestalter i serierna var utbytbara. Äventyren var fantasilösa, ibland ryckigt berättade och obegripliga, eftersom upphovsmännen inte fick plats med det de ville berätta på de få sidorna.

Förutom Spanien, köptes en hel del utfyllnadsserier in från IPC i England. En del av IPC:s serier var faktiskt bra, men en hel del var mest trist. Som barn tyckte jag att många IPC-serier var fula, de hade märklig layout, ibland alldeles för många rutor per sida, och maskintextade pratbubblor. Antalet rutor per sida berodde på att engelska serietidningar av tradition håller det större magasinsformatet, det vill säga ungefär A4-format. Ja, de som inte var i fickformat, som krigsserierna.

Två av mina favorittidningar på 70-talet var Läderlappen och Tomahawk. Dessa tidningar var på 36 sidor i färg och jag tyckte att man fick rätt mycket för pengarna trots de få sidorna. De brukade innehålla två längre serier, samt en eller ett par korta serier.

I dessa tidningar återfanns utfyllnadsserier av Henry Boltinoff (1914–2001), hans serier dök även upp i andra tidningar. I Läderlappen kunde man läsa humorserien Bosse Byling (Casey the Cop) och i Tomahawk figurerade ibland Hövding Ömfot (Chief Hot Foot). Boltinoff hade en ganska slickad stil, ibland rätt elegant, men redan på 70-talet tyckte jag att de här skämtserierna, som var på en eller en halv sida, var ytterst besynnerliga. De var aldrig roliga. Ibland gick det inte att förstå vad det var som var tänkt att vara roligt.

Jag hittade tyvärr inget svenskt exempel på Hövding Ömfot.

Henry Boltinoff gjorde mängder av liknande serier - han satt på DC Comics och massproducerade dessa serier. Tanken var att om det saknades en sida, eller en halv, i någon tidning, kunde redaktören snabbt och enkelt ta en Boltinoffserie och slänga in den. Om han själv alltid skrev manus till dessa serier vet jag inte, men vem det än var som skrev manusen kan inte ha tänkt två gånger. Kanske tänktes det inte alls, alla dåliga idéer godkändes för att fylla ut sidorna.

... Och så är vi då framme vid Alias Smith och Jones.

Mina favorit-TV-serier när jag var barn, var Snobbar som jobbar och Alias Smith och Jones. Jag blev rätt exalterad när jag upptäckte att det fanns serietidningar om dessa TV-hjältar. När de först gavs ut var jag lite för liten för att kunna köpa dem, jag var fem-sex år och hade ingen veckopeng. Tror jag. Men dessa tidningar gick förstås senare att hitta på antikvariat, till exempel på Fynd-Shopen; en butik jag ofta frekventerade under 70-talets senare hälft. Jag och en kompis brukade samla- och panta tomflaskor, och för pengarna köpte vi begagnade serietidningar.

På Fynd-Shopen köpte jag en gång TV-Album nr 2 från 1974. Något album var det egentligen inte - det var en tidning i stort format med lite styvare omslagspapper. TV-Album innehöll serier med Alias Smith och Jones, Snobbar som jobbar och Cannon. Spännande! tyckte jag när jag köpte tidningen för 50 öre eller en krona. Skit! tyckte jag efter att ha kommit hem och läst den. Skit! tyckte jag även när jag läste Alias Smith och Jones' egen tidning.

Dessa serier som byggde på populära TV-serier hämtades från de engelska tidningarna Countdown och TV Action. Snobbar som jobbar tecknades av Harry Lindfield, medan Alias Smith och Jones tecknades av Colin Andrew. Om dessa två tecknade samtliga episoder vet jag inte, det är mycket möjligt att fler var inblandade.

Det som gjorde att jag som barn tyckte att de här serierna var skit, var dels det faktum att jag tyckte att de var tråkigt tecknade - riktigt tråkigt tecknade. Eftersom de var engelska hade de ibland lite konstig layout som inte fyllde något syfte. Rutorna var skeva och vinga bara för sakens skull, troligen i försök att få sidorna att se lite häftigare ut. Men det största problemet var manusen. Äventyren var alltid väldigt korta och det kändes som om det fattades sidor. Charmen och humorn från TV-serierna saknades helt. Det här var bara totalt värdelöst. Självklart blev det inte bättre av Red Clowns hemska handtextning och det hopplösa trycket.

Så långt om detta. Nästa gång skriver jag kanske om bra serier. 

... Eller så fortsätter jag att kartlägga bottenskrapet.

Netflix: Furies

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en vietnamesisk film.

Filmer från Vietnam är inget vi ser speciellt ofta, i synnerhet inte actionfilmer. Martial arts-filmen FURIES är en film i genren rape & revenge.

Jag läser att det här är en prequel till en film som heter FURIE och som kom 2019. Jag har således inte sett den första filmen, i vilken huvudrollen gestaltas av Veronica Ngo. FURIE regisserades av Le-Van Kiet, men denna nya film är regisserad av Veronica Ngo, som också varit med och skrivit manus. Hon medverkar även i filmen, hon spelar en kvinna som heter Jacqueline - om detta är samma rollfigur hon gör i filmen från 2019 vet jag inte; det verkar så, men i så fall heter hon något annat.

FURIES utspelar sig i Saigon på 1990-talet. Huvudperson är en ung kvinna som heter Bi (Dong Anh Quynh), vars uppväxt var hemsk med upprepade övergrepp av män. I Saigon träffar hon två andra unga kvinnor, Thanh (Toc Tien) och Hong (Rima Thanh Vy). Den mystiska Jacqueline tränar upp dessa tre tjejer i kampsport, och de beger sig ut för att slåss mot en gangsterliga som systematiskt våldtar och mördar kvinnor.

Jag kan inte påstå att det här är en helgjuten film. Filmen är fullkomligt humorbefriad. Förvisso handlar det om ett allvarligt ämne som inte ska skojas bort, men gravallvaret och bristen på lite mer lättsamma scener gör att det blir en aning oengagerande när det inte är action.

Action får vi dock en hel del. Brutal action, flashig action, bitvis håller slagsmålen nästan John Wick-klass, ibland associerar jag till THE RAID och OLDBOY. Tyvärr dras helhetsintrycket, vad gäller striderna, ner av det datoranimerade blodet. Det ser inte bra ut, det syns alldeles för tydligt att det är CGI-blod som sprutar, vilket distraherar - för stridskoreografin är bra.

FURIES, som för övrigt är producerad av Bey Logan, går i knalliga färger. Scenerna badar i knallrött, knallblått, knallgrönt; de lever i en neonvärld. Effekten blir lite intressant, eftersom miljöerna ofta är riktigt sjabbiga kåkar i slummen. Plåtskjul och bakgator som blänker i neon. 

Pluspoäng för att "No Limit" med 2 Unlimited spelas på en nattklubb, den har jag inte hört sedan 90-talet. Jag hade dock gärna sett mer av de dansande tjejerna på scenen, showen ser ut att vara cool, men vi får bara se några sekunder av den. 

Nå. FURIES är väl med tvekan godkänd. Den är hyfsad. Vad den också är, är för lång.

Det här blir en kort recension, eftersom jag inte har så mycket att säga om filmen.

FURIES och föregångaren FURIE ska inte blandas ihop med de andra filmer som ligger på Netflix och som också heter FURIES, FURIE och FURY.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 23/3)

Bio: Infinity Pool

Foton copyright (c) UIP Sweden

INFINITY POOL är Brandon Cronenbergs tredje långfilm - men den första av dem jag ser. Av någon anledning har jag inte fått tummen ur att se de två första, kanske beroende på att jag inte känt mig lockad. Jag har fått intrycket att det handlar om en typ av film jag sällan gillar; smått pretentiös skräck med konstnärliga ambitioner. Fast jag kan ju ha fel. 

43-årige Brandon Cronenberg är förstås son till David Cronenberg. Det är nu längesedan David Cronenberg fått ur sig en bra film, kanske är det dags för Junior att ta över stafettpinnen och hålla flaggan högt.

INFINITY POOL är en film i genren body horror. Det är också en film som är smått pretentiös och har konstnärliga ambitioner. Om jag inte visste att denna kanadensiska film kommer från Universal, hade jag gissat på A24. Här i Sverige visas den oklippta versionen. I USA sparkade MPA bakut när de fick se filmen, och försåg den med åldersgränsen NC-17; inga under 18 kommer in. Därför gjordes några klipp så att filmen kunde få den lägre åldersgränsen R, barn under 17 kommer inte in utan vuxens sällskap.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att handlingen i INFINITY POOL är smart och intressant, eller bara dum. Otroligt dum. Det lutar åt det sista. Alexander Skarsgård och Cleopatra Coleman spelar James och Em Foster, som befinner sig på den fiktiva ön La Tolqa. Där bor de på en all-inclusive-anläggning de absolut inte får lämna, det kan nämligen vara farligt på ön.

På hotellet träffar de det märkliga paret Gabi (Mia Goth) och Alban (Jalil Lespert). Gabi känner igen James, han är en misslyckad författare och hon har läst hans enda bok. Gabi och Alban vill att James och Em följer med på en liten biltur; de har varit på ön flera gånger och brukar åka iväg och grilla och festa på en strand. Mot bättre vetande följer James och Em med.

De dricker alldeles för mycket sprit på stranden, de blir fulla, Gabi gör sexuella närmanden mot James (en ytterst grafisk scen som kortades i USA). När de ska köra hem igen är James den som är minst full, så han får sitta bakom ratten. Det bär sig inte bättre än att han kör på en bonde, som plötsligt dyker upp mitt i gatan. Bonde dör, James och de andra smiter, eftersom polis och fängelse på ön sägs vara av värsta sort.

Nästa morgon arresteras James för dråp. Han döms till döden! Enligt tradition ska barnen till den döde verkställa dödsstraffet, James ska alltså dödas av barn. Men det finns en väg ut. Om James betalar en stor summa pengar kommer de att skapa en kopia av James, en klon, som avrättas i James' ställe. James går med på detta märkliga erbjudande och låter sig klonas. James och Em tvingas sedan att se på när en ung pojke knivhugger kopian till döds.

Em vill lämna ön, men James hittar inte sitt pass. Han börjar då umgås med Gabi, Alban, och deras mystiska vänner. Detta gäng har satt öns kopieringstraditioner i system. De lever jävel, festar, super, misshandlar och mördar folk - de döms till döden för detta och låter sedan avrätta kopior av dem. De är på ön för att få utlopp för sina perversa lustar. James börjar motvilligt att gilla detta.

INFINITY POOL är en film om sex, våld och kroppsvätskor. Urin, blod och sperma filmas flera gånger droppa på marken. Det är även en film som inte funkar riktigt. Handlingen är förvisso fascinerande; den är så märklig och dum att den nästan blir bra. Men filmen varar i nästan två timmar, den är en dryg halvtimme längre än David Cronenbergs klassiska filmer från 70- och 80-talen, och det blir rätt segt och tråkigt under den tredje akten. Blod, sex och tristess.

Mia Goth är jättebra i filmen. Hon har på senare år utkristalliserats som en stor stjärna inom independentskräck. Thomas Kretschmann spelar en i det galna mördargänget.

Karim Hussain, som är en gammal vän till mig, står för filmfotot. Han använder sig av en rätt udda estetik i den här filmen - ofta placerar han skådespelarna i fel del av bilden. Ser vi till exempel Mia Goth ensam i bild i högerprofil, placeras hon längst till höger i bild, hon är vänd mot något utanför bild. Detta skapar en rätt konstigt effekt. 

INFINITY POOL är egentligen alldeles för pretentiös för att jag ska uppskatta filmen fullt ut. Här finns inga riktiga människor och inga rollfigurer pratar som riktiga människor. Sådant kan funka i vissa fall, jag gillar ju John Wick-filmerna, men här blir det mest sökt, det är ett tydligt försök att vara konstnärlig. Eller så kan Brandon Cronenberg kanske inte bättre.

I slutändan tycker jag faktiskt ingenting om INFINITY POOL. Den är mer intressant än bra. Den är mer dum än smart. Den är fascinerande. Men - den lämnade mig totalt likgiltig. Jag lär aldrig se om den - till skillnad från David Cronenbergs tidiga filmer, vilka jag ofta återvänder till.  

Diskussionsämnet efter pressvisningen handlade mest om huruvida det är Alexander Skarsgårds organ vi ser i närbild, eller om det handlar om en lycklig stuntman. 

Eftertexterna är häftiga. Filmen är inspelad i Kroatien och i Ungern.

 

 

 

(Biopremiär 24/3)

Bio: John Wick: Chapter 4

Foton copyright (c) Nordisk Film

"JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren," skrev jag för fyra år sedan. Då hade jag förstås inte sett JOHN WICK: CHAPTER 4.

JOHN WICK: CHAPTER 4 innehåller actionscener man måste se för att man ska tro på dem. Tro på att de har tänkts ut och filmats. Actionscenerna är inte bara vansinnigt kreativa på alla tänkbara sätt - de är vansinniga! Jag har aldrig sett något liknande. De får filmer som THE RAID att framstå som Wallander-filmer. Nä, där tog jag i. Men ändå.

Jag var dock aningen tveksam när jag åkte till biografen. JOHN WICK: CHAPTER 4 varar två timmar och 49 minuter. Man gör inte så långa filmer! Det borde vara förbjudet att göra så långa filmer! Till och med JOHN WICK: CHAPTER 3, som var 40 minuter kortare, kändes lite för lång.

Det är återigen Chad Stahelski som regisserat. I förra filmen blev John Wick (Keanu Reeves) skjuten, trillade nedför ett tak och damp i asfalten, men sådana skitsaker är förstås inget som tar kål på ett mördarproffs som Wick. Han blev även av med vänster ringfinger förra gången, det tvingades han skära av. Han har repat sig sedan dess, den gode Wick, och vill få tillbaka sin frihet. Han har nämligen fortfarande den världsomspännande lönnmördarorganisationen Höga Bordet efter sig. Wick har ett pris på sitt huvud och alla lönnmördare världen över vill åt pengarna.

En ny fiende dyker upp: markisen. Nej, inte en sådan där som skyddar mot sol, utan en fransk markis - för säkerhets skull spelad av en svensk: Bill Skarsgård med fransk brytning. Markisen anlitar världens bäste lönnmördare, Caine (den enastående Donnie Yen), för att döda Wick. Caine är inte bara en gammal vän till Wick - han är även blind. Men syn är förstås inget man behöver för att kunna kung fu:a, skiva och skjuta folk i tjogtal. Caine är fortfarande bäst.

Clancy Brown spelar en som kallas Harbinger. Han dyker upp på det där lönnmördarhotellet från de tidigare filmerna, det som ägs av den elegante Winston (Ian McShane). Harbinger har en högt uppsatt post i Höga Bordet och säger att hotellet ska stängas och utrymmas, och en timme senare demoleras byggnaden. Det är den mäktige markisen som ligger bakom.

John Wick gömmer sig på ett annat lönnmördarhotell, beläget i Japan. Det ägs av en som heter Shimazu och spelas av Hiroyuki Sanada, som inte gillar hundar på sitt hotell. En man med hund anländer till hotellet, han säger att han är Nobody (Shamier Anderson), och han är ute efter Wick. Det dröjer inte länge innan hotellet attackeras av horder som är ute efter Wick. Wick, Shimazu och dennes dotter Akira (Rina Sawayama) slåss för livet. Nobody ingriper lite grann emellanåt.

John Wick åker vidare till Berlin och sedan Paris. Caine och Nobody, med hund, följer efter. 

... Det där var något slags försök att återge vad JOHN WICK: CHAPTER 4 handlar om. Men ärligt talat spelar det ingen större roll vad filmen handlar om. Visst är det fascinerande med denna mystiska parallellvärld bestående av olika grader av lönnmördare som finns precis överallt - men vad filmen egentligen handlar om, är extremt välkoreograferade och välfilmade actionorgier. John Wick-filmerna saknar motstycke - i synnerhet denna fjärde film. Det här är som att titta på en musikal eller balett. Handlingen går från den ena långa, osannolikt avancerade actionscenen till nästa.

I Berlin slåss John Wick mot en fet gangster (Scott Adkins i fat suit) och dennes mannar inne på en en stor, flott nattklubb, där gästerna dansar obehindrat medan folk dödas runt omkring dem. I Paris slåss Wick mot drivor av skurkar och bilar, mitt i gatan som går runt Triumfbågen. Wick måste ta sig de 222 trappstegen upp till Sacré-Coeur, vilket inte är det lättaste. Den kanske mest häpnadsväckande scenen är en eldstrid som filmas helt ur fågelperspektiv. Jag orkar inte tänka på hur besvärligt det måste ha varit att spela in denna strid. 

Här finns tydliga blinkningar till Walter Hills THE WARRIORS och allt leder fram till en tydligt Sergio Leone-inspirerad slutuppgörelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att den här filmen inte känns som nästan tre timmar. I vanliga fall brukar filmer som är så här långa verkligen kännas låååånga och svåra att sitta igenom. Marvel-filmer, DC-filmer, en massa andra blockbusters. Jag tror att anledningen till att JOHN WICK: CHAPTER 4 funkar så bra, trots sin längd, är att Chad Stahelski och de andra bakom kameran har en tydlig vision av vad de vill göra, visuellt och innehållsmässigt. Det här är inte bara ännu en själlös plastprodukt som slutar med en 30-40 minuter lång strid mot datoranimerade monster. John Wick-filmernas värld må vara förrvirrande och märklig med alla konstiga regler och alla grader av mördare, men rollfigurerna är bra och visuellt sett är det här hypnotiskt.

Det går knappt att jämföra JOHN WICK: CHAPTER 4 med andra actionfilmer av idag - eller av igår. Den här filmen ligger inte bara ett snäpp över konkurrensen, det handlar nog om tio snäpp.

Det här är en fullkomligt omtumlande film. Blodig fetaction upphöjt till skön konst.

... Förresten. Det var ju värst vad lik sin far Bill Skarsgård blivit! Han rör sig precis likadant, han ranglar fram som en fågelskrämma i dyr kostym. 

Fotnot: en spinoff-film, BALLERINA, är på ingång. Jag hoppas på det bästa!

 

 

 

(Biopremiär 22/3)

Bio: Shazam! Fury of the Gods

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag kastar ett öga på min recension av SHAZAM! från 2019, en superhjältefilm i regi av svensken David F Sandberg. Till min förvåning ser jag att jag satte en fyra i betyg. Jag minns att jag tyckte den var lite bättre - och framför allt roligare - än andra superhjältefilmer, men att sätta en fyra var nog att ta i.

Nu är Sandberg tillbaka med uppföljaren SHAZAM! THUNDER OF THE GODS, och den här gången är det inte lika roligt. Tvärtom är det en film som efter ett tag blir ganska påfrestande - framför allt är det huvudpersonen som blir jobbig. Ni vet, han som inte heter Kapten Marvel.

Ja, ni minns förstås allihop att denne rödklädde superhjälte hette Kapten Marvel från början. Figuren skapades 1939 som en konkurrent till Stålmannen. På 1950-talet lades serien ner, och när den senare återupplivades, hade Marvel Comics registrerat en helt annan superhjälte som också hette Kapten Marvel. Så, den ursprunglige Kapten Marvel fick byta namn till ... Shazam. Det vill säga det magiska ord den unge pojken Billy Batson skriker för att förvandlas till vuxen superhjälte.

Denna namnförvirring ställer till det för de övriga superhjältarna i vad som förr hette familjen Marvel. Billy Batsons syskon/vänner i fosterfamiljen han växer upp i har fått samma krafter som Billy. Nu heter Kapten Marvel Junior plötsligt Captain Everypower. Mary Marvel heter ... ingenting, verkar det som, vilket även gäller för de övriga hjältarna. Vi har alltså sex superhjältar, varav fyra inte har några superhjältenamn.

Vad som också ändrats i de här två filmerna, är superhjältarnas personlighet. I det ursprungliga serierna förvandlades Billy Batson till en helt annan person - Kapten Marvel var en vuxen superhjälte som inte var Billy Batson. Detsamma gällde för de övriga medlemmarna i familjen Marvel. Under 1980-talet ändrade DC Comics, som på 70-talet köpt figurerna av förlaget Fawcett, detta - så att de fortfarande var samma barn och tonåringar, fast i vuxna kroppar. Det märkliga här är att Shazam (Zachary Levi) är betydligt barnsligare än Billy Batson, som spelas av Asher Angel. Asher Angel börjar dessutom bli för gammal för rollen. Grace Caroline Currey, som spelar Mary, är så pass gammal att hon även spelar superhjälte-Mary. Hon fyller 27 i sommar.

Detta superhjälteteam kallas i media för Philadelphias Fiasko, eftersom de oftast ställer till det. Självklart ställer de till det, eftersom de alltså fortfarande är barn och tonåringar. Men de måste rycka ut igen, eftersom en ny superskurkduo gjort entré. Helen Mirren och Lucy Liu spelar de grekiska gudarna Hespera och Kalypso. De är ute efter den mystiska staven som gav Billy Batson hans superkrafter, och efter att fått tag på den lever de jävel och har sig.

Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), han som blir Captain Everypower, träffar en ny tjej på skolan; Anne (Rachel Zegler), som är söt och snäll, och Freddy blir genast kär i henne. Hon visar sig ganska snart vara Anthea, en tredje gud. Fast hon är inte alls lika ond som Hespera och Kalypso. Saker och ting går inte som planerat, och delar av familjen Marvel, som inte heter familjen Marvel, förlorar sina superkrafter. Hur ska det gå?

SHAZAM! THUNDER OF THE GODS utvecklar sig inte på ett tillfredställande sätt. Som jag skrev ovan är den påfrestande. De onda gudarna trollar fram monstrum och drakar, och det känns som om halva filmen - som varar över två timmar - består av fajter med dessa monstrum och drakar. Zachary Levi är inte längre rolig - han är bara fånig och jobbig, som en omogen nioåring. Till saken hör att Billy Batson ska fylla 18 i filmen. Dessutom pratas det alldeles för mycket om hur viktigt det är med en familj - de pratar så mycket om detta att det faktiskt refereras till THE FAST & THE FURIOUS! Det bjussas på moralkakor och det sägs fina saker om vad en hjälte egentligen är. Jag tappade intresset efter ett tag och började gäspa.

... Fast en del inslag är bra och roliga. Helen Mirren hade säkert kul. Dock är filmen emellanåt märkligt våldsam för att vara en familjefilm.

David F Sandberg själv dyker upp under några sekunder, han plockas upp av en flygödla som flyger iväg med honom, och han skriker "Släpp mig!" på svenska. På slutet anländer en annan välkänd superhjälte, vilket lär glädja Göran Semb på seriepodden. En kille som dyker upp i bakgrunden under slutstriderna och vinkar, är Michael Gray. Han spelade Billy Batson i TV-serien från 1970-talet. Den intresserade kan se avsnitt på YouTube.

 

(Biopremiär 15/3)

Jag verkar jubilera

Det är möjligt att jag minns fel och är ute och cyklar, men jag inbillar mig att det var i mars 1993 jag debuterade som professionell filmskribent. Om det inte var mars, var det i april samma år.

Landskrona Posten/Nordvästra Skånes Tidningar hade intervjuat mig i egenskap av manusförfattare till serier. En tid senare blev jag uppringd av en redaktör nämnda tidning, som undrade om jag ville recensera seriealbum åt dem. Självklart ville jag det. Jag frågade om jag även fick skriva om film - 1993 ägnade jag mig mer åt film än serier.

Jag blev med egen spalt som publicerades var tredje torsdag: Kultfilm. Den fanns i, ja vad var det, åtta år eller så, fram tills att NST slogs ihop med Helsingborgs Dagblad. Kort efter min debut som seriekritiker och kultfilmskrönikör, fick jag även en videospalt, jag började recensera biopremiärer, och jag fick en tredje spalt, som handlade om film i allmänhet. Jag har för mig att jag och Inger Ljung delade på filmspalten och jag skrev varannan vecka.

Det jag skrev uppmärksammades även utanför NST:s spridningsområde, 1995 hörde Expressen av sig, Mats Olsson hade läst mina grejor, och jag anlitades som videokrönikör i vad som då var Sveriges största tidning. Den spalten lades ner redan 1997. 

1993 skrev jag mina krönikor och recensioner på skrivmaskin. Jag faxade upp texterna till redaktionen i Ängelholm. Idag vet jag inte hur jag lyckades skriva krönikor och seriemanus på skrivmaskin - nuförtiden, när jag förstås skriver på min datamaskin, ändrar jag och flyttar om stycken och har mig. För trettio år sedan tipp-exade jag en del fel, men behövde jag göra större ändringar, blev det till att skriva om hela texten.

Jag har inte kvar dessa maskinskrivna texter, eller urklippen ur tidningen, därför vet jag inte exakt när jag började skriva. Efter något år övergick jag till att skriva på dator. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle spara de sista årens kultfilmsspalter i en molntjänst, ett då relativt nytt fenomen. Tyvärr lades denna tjänst, vad den nu hette, ner utan att jag informerats, vilket innebar att mina sista spalter försvann.

2008 gav jag ut mina kultfilmspalter - utom de första och de sista - i en bok jag döpte till "Sex & våld". Det var en ful liten print on demand-bok, utgiven på Vulkan. När Vulkan ändrade inriktning försvann boken, men förra året gav jag ut den på nytt, denna gång på Lulu i en lätt uppsnofsad version. Den går att beställa från Adlibris, från Bokus och från svenska Amazon, den finns kanske även på fler ställen.

De senaste veckorna har de ändringar förläggare vill göra i böcker av Roald Dahl och Ian Fleming diskuterats vilt. Jag måste erkänna att jag faktiskt redigerade mina kultfilmsspalter en aning innan jag samlade dem i den här boken. En eller ett par krönikor tog jag bort helt och hållet, eftersom de innehöll alldeles för många felaktigheter - de skrevs innan internet fanns i var mans hem, och jag hade svårt att faktakolla vissa uppgifter. Men - jag tog bort en del skämt och formuleringar som inte passar sig idag. De passade sig nog inte på 90-talet heller. 

Trettio år sedan. Det var inte igår. Det måste ju innebära att jag inte är 25 längre. Jag läser sällan mina gamla texter. Ibland tycker jag att de är lite genanta. Det märks att det är en yngling som skrivit dem. Men de uppskattades av många och det händer fortfarande att folk pratar om dem. De gjorde intryck och avtryck.

Dessutom var Kultfilm en unik spalt. Antagligen var jag den ende som skrev regelbundet om den typen av film i svensk dagspress. Min förebild var nog amerikanen Joe Bob Briggs, som hade en liknande spalt. Självklart var de flesta filmer jag skrev om inga kultfilmer, det räcker inte med att det är gammalt konstigt mög för att det ska kallas kultfilm, men redaktören ville ha en enkel rubrik på spalten. 

Fotnot: Strax efter att jag publicerat denna text noterade jag att det i baksidestexten på min bok står att Kultfilm första gången dök upp i april 1993. Typiskt!