Netflix: We Have a Ghost

Foton copyright (c) Netflix

WE HAVE A GHOST är skriven och regisserad av Christopher Landon. Han är mannen bakom de utmärkta skräckkomedierna HAPPY DEATH DAY, HAPPY DEATH DAY 2U och FREAKY. Jag har inte recenserat någon av dem, men de är kul och charmiga filmer. Landon gjorde även PARANORMAL ACTIVITY: THE MARKED ONES, men den låtsas jag ha glömt bort.

Den här nya Netflixfilmen bygger på novellen "Ernest" av Geoff Manaugh. Den publicerades år 2017 på webbsidan Vice.com och du kan läsa den HÄR. Jag letade upp den alldeles just nu, så jag jag har själv inte läst den, det gör jag när jag skrivit klart den här texten. Som synes är novellen väldigt kort, så Landon har byggt ut den rejält. Hans film är över två timmar lång, vilket kändes avskräckande när jag satte mig ner för att se filmen.

WE HAVE A GHOST handlar om familjen Presley, som flyttar in i en gammal risig villa. Villan är märkligt billig, så de misstänker att något inte står rätt till, men mäklaren hävdar att det inte är några konstigheter med huset.

Självklart står allt inte rätt till. En av sönerna i familjen, Kevin (Jahi Di'Allo Winston), hittar ett spöke uppe på vinden. Spöket, spelat av David Harbour, gör sitt bästa för att skrämma Kevin, men Kevin blir inte rädd. Istället blir han kompis med spöket, som bär en bowlingtröja med namnet Ernest på bröstet. Därför kallar Kevin spöket för Ernest. Ernest kan inte prata och han minns inget av sitt förflutna - han vet inte varför han är ett spöke, eller varför han är i huset.

Kevins farsa Frank (Anthony Mackie) upptäcker Ernest, filmar honom, och lägger ut honom på YouTube. Videosnutten blir viral. Ett TV-program om det övernaturliga, med Jennifer Coolidge som ointresserad programledare, anländer till huset för satt göra ett reportage om familjen Presley och spöket Ernest. Kevin har instruerat Ernest att spöka och skrämmas rejält, vilket han gör. Succén är ett faktum. Villan omgärdas av horder av människor som älskar spöket Ernest.

De virala framgångarna uppmärksammas även av CIA, som återupplivar deras nedlagda Arkiv X-avdelning, ledd av en viss dr Leslie Monroe (Tig Notaro). Av rätt grumliga själ vill de fånga Ernest för att experimentera på honom, eller något, så beväpnade agenter stormar huset. Lite grann som i E.T., alltså.

Tillsammans med sin nyblivna kompis Joy (Isabella Russ) hjälper Kevin Ernest att fly. De tänker ta reda på vem Ernest egentligen var och varför han blev ett spöke.

WE HAVE A GHOST är en trevlig familjefilm. Jag kan inte påstå att den är speciellt rolig, jag skrattade lite grann åt ett par scener, men det var allt. Däremot gillar jag mysteriet som ska lösas. Vem är Ernest? Mysteriet innebär att intresset hålls uppe genom hela filmen. Kevin Presley är rätt sympatisk - däremot är hans far Frank rätt jobbig och lite barnslig. Om det inte vore för Frank hade nästan inget av det som händer i filmen hänt. 

Filmen är alldeles för lång och orsaken till detta är dr Monroe och CIA. Denna del av handlingen är fullkomligt överflödig, det tillför absolut ingenting, och på slutet visar det sig att det hela faktiskt var onödigt. Filmen hade blivit en halvtimme kortare om alla dessa scener klippts bort. Antagligen lades denna tråd till för att skapa ett spänningsmoment, men det behövdes inte.

Ytterligare en anmärkning är att filmen har en tendens att blir lite för sentimental och smetig på ett typiskt amerikanskt sätt. Varning också för en scen där Kevin spelar gitarr och sjunger.

... Men i övrigt är det här rätt bra och trevligt.

 

 

(Netflixpremiär 24/2)

Amazon Prime Video: Die Hart

Foton copyright (c) Amazon

DIE HART, vars fullständiga titel tydligen är DIE HART: THE MOVIE, bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Eric Appel har regisserat den här filmen, som fått premiär direkt på Amazon Prime Video, och en av manusförfattarna är Derek Kolstad. Kolstads namn gjorde att jag blev lite intresserad av DIE HART - han är ju manusförfattaren till John Wick-filmerna.

På pappret lät det här rätt bra. Kevin Hart spelar sig själv, och han har tröttnat på att bara göra komedier och på att alltid spela hjältens rolige kompis. Nu vill han göra huvudrollen i actionfilmer istället. 

I realiteten visade det här sig vara allt annat än bra. DIE HART börjar ganska lovande: Kevin Hart är gäst i en talk show för att prata om sin senaste komedi, men han tröttnar på programledarnas frågor, flippar ut och börjar svära och tjata om att han vill bli actionstjärna. Han hävdar även att hans nya komedi är skit.

Skandalen är ett faktum, men han blir kontaktad av den framgångsrike actionfilmregissören Claude Van De Velde (Jean Reno), som vill göra en actionfilm med Hart i huvudrollen. Men först måste Hart läras upp - så han skickas till the Ron Wilcox Action Star School. 

Ron Wilcox (John Travolta) visar sig vara en galning, vars skola är några lador i skogen. De enda eleverna är Hart och en tjej som heter Jordan (Nathalie Emmanuel). Utbildningen är brutal. Kevin Hart får på käften på riktigt och ibland dyker det upp gangsters på skolan. Wilcox verkar vara gravt kriminell. Josh Hartnett dyker också upp och säger att han har Wilcox att tacka för allt. Hart inser att saker och ting inte står rätt till, så han försöker luska ut vad det är som pågår på den konstiga skolan. Jordan assisterar honom.

Vad Kevin Hart inte vet, men som vi tittare får veta ganska omgående, är att Hart är med i en film - utan att veta om det. Claude Van De Velde och hans filmteam ligger gömda och filmar allt som händer. Allting sker efter manus, vilken Hart förstås inte känner till.

På sätt och vis är DIE HART en variant på BOWFINGER (även visad som KNUBBIGT REGN) från 1999. Det är den där filmen där Steve Martin spelar in en film med Eddie Murphy, utan att Murphy vet om det. Skillnaden filmerna emellan, är att BOWFINGER är jätterolig - medan DIE HART inte är rolig alls. Ständigt skrikande innebär inte att det blir komedi, och ständigt svärande är inte heller roligt. Det här är en film som skulle kunna ha blivit kul om materialet hanterats på rätt sätt, men resultatet blev bara irriterande och påfrestande. Vi får ett knippe välkända skådespelare i en film som inte funkar överhuvudtaget.

En grej är roligt: Josh Hartnett sätter sig i en bil som exploderar - och på slutet får vi veta att han faktiskt dog på riktigt i den här filmen, vilket ingen bryr sig nämnvärt om.

... Ja, och så är det roligt att den som textat filmen på svenska inte vet vad "top billing" betyder. När Kevin Hart utbrister "Wait! Do I get top billing?" står det "Vänta! Får jag fakturera högt?" i den svenska texten.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 24/2)

Bio: Cocaine Bear

Foton copyright (c) UIP Sweden

Dunderhonung är väl en sak, men en björn som tar kokain - det är grejor det!

... Eller, det borde vara grejor. 

Skräckfilmer om björnar finns det inte alltför många. Först och främst tänker jag förstås på GRIZZLY från 1976, ett försök att göra HAJEN, fast med en björn. En rätt kul film. Det gjordes en uppföljare 1983, som då aldrig färdigställdes och som ansågs vara för dålig för att visas. År 2020 såg någon till att färdigställa den, och den släpptes 2021. Ingen jublade åt resultatet.

Det slog mig nu att jag ju har INTO THE GRIZZLY MAZE från 2015 i hyllan bredvid mig. Av någon anledning recenserade jag den aldrig. Det finns ytterligare ett par renodlade skräckfilmer om björnar, men de har jag inte sett. Äventyrsfilmer med björnscener bortser jag från, liksom muterade, björnliknande monster, som varelsen i PROPHECY (1979).

COCAINE BEAR är inspirerad av en verklig händelse. 1985 kastade en knarksmugglare ut ett flertal väskor med kokain från ett flygplan, sedan hoppade han själv ut från planet - men hans fallskärm fungerade inte, så han slog ner på en garageuppfart och dog på fläcken. En björn hittade kokainet i skogen, åt upp en massa, överdoserade och dog. De enda två som dog var smugglaren och björn.

I Elizabeth Banks' nya skräckkomedi COCAINE BEAR är det betydligt fler som dör. Filmen inleds med att smugglaren klantar sig när han dumpar kokainväskor från ett plan. I en skog får ett turistande friluftspar spelat av norrmannen Kristofer Hivju och holländskan Hannah Hoekstra syn på en björn som beter sig märkligt - som om den är bakom flötet. Björnen sätter efter paret, och tjejen äts upp.

Två barn bestämmer sig för att skolka och beger sig in i skogen. Där hittar de paket med kokain i buskarna. En öm moder, Sari (Keri Russell), cyklar iväg för att leta upp ungarna.

Ray Liotta spelar en slem droghandlare. Han skickar iväg sin son och dennes bäste vän för att leta upp kokainet, om det inte återfinns kommer onda colombianer att mörda dem och deras familjer. En polis får veta att dessa skurkar begett sig till skogen, så han åker också dit.

I handlingen förekommer även en sådan där skogvaktare, forest ranger, med uniform och revolver, hennes fånige kollega, och ett gäng slynglar som rånar folk i skogen. Det dyker även upp ambulanspersonal.

Alla dessa rollfigurer rör sig alltså i skogen. Och då kommer kokainbjörnen farande. Knarknallen. De flesta av rollfigurerna stryker med, eller lemlästas en aning.

Det här är en film jag borde gilla, tycker jag - men Elizabeth Banks' film lämnade mig ganska likgiltig. COCAINE BEAR är en film med problem. Det största problemet är att den inte riktigt vet om den vill vara en renodlad komedi eller ej. Det här hade funkat bättre om det bara var en ren splatterfilm - eller en ren komedi. Som det är nu får vi en del slapstick, varvat med blod och inälvor, och det är inte helt lyckat. Det blir aldrig spännande och otäckt, och det blir heller aldrig speciellt kul. Dessutom är antalet rollfigurer för stort, handlingen fokuserar inte på någon av dem, utan på allihop, vilket gör det spretigt.

Den datoranimerade björnen är hyfsat övertygande, filmmusiken låter ibland som klassisk monsterfilmsmusik, och det är ju bra, filmen har traditionella förtexter, vilket också är bra, och här finns en och annan bra scen. Men det räcker inte. Filmen varar bara 95 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig. 

Ray Liotta dog en vecka efter att han loopat några av sina repliker i filmen. Han kommer att dyka upp i ytterligare tre filmer som fortfarande inte är färdigställda.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 22/2)

Netflix: Re/Member

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en ... japansk film, som tydligen är producerad av Warner Bros japanska gren, men som släppts direkt på Netflix i vår del av världen. Om jag förstått det hela rätt. 

RE/MEMBER, som regisserats av Eiichirô Hasumi, bygger på en TV-serie, vilken i sin tur bygger på en manga. Det här är en skräckfilm som visar sig vara MÅNDAG HELA VECKAN och HAPPY DEATH DAY en gång till. En mindre originell film, alltså.

Sex japanska studenter har hamnat i en tidsloop. De förföljs en av spökflicka de kallar "Den röda", eftersom hon är indränkt med blod. Varje natt försöker de sex ungdomarna undkomma Den röda, som dödar dem en i taget. När de vaknar morgonen därpå, upprepas samma dag - den anländer till sin skola, samma saker händer, folk säger samma saker, och på natten kommer spöket och mördar dem. 

De här sex ungdomarna försöker komma på ett sätt att bryta tidsloopen. De upptäcker att de måste hitta alla delarna av ett styckat lik, kroppsdelarna finns gömda på olika ställen i skolan. Dessa kroppsdelar ska sedan läggas i en speciell kista avsedd för ändamålet. Det påminner väldigt mycket om något slags TV-spel, spelarna måste genomföra uppgifter på tid, annars dör de. Krystat? Ja.

RE/MEMBER börjar ganska hyfsat. Filmfotot är okej, handlingen känns halvintressant, och folk tas av daga på diverse blodiga sätt. Men, halvvägs in tröttnade jag - och det rejält. Filmen blev tjatig, tråkig - och allt dummare. Det här var ju bara långsökt och idiotiskt.

Rollfigurerna beter sig korkat och synnerligen orealistiskt. De verkar helt opåverkade av att de varje natt upplever omskakande händelser med ett brutalt spöke och blodiga mord. De är livrädda när Den röda jagar dem, men nästa dag, när de upplever föregående dag i repris, är de bara glada och fikar och leker på stranden.

Mot slutet måste en av de sista överlevande lägga den sista kroppsdelen i kistan och bryta förbannelsen, men då plötsligt blir hon traumatiserad och står där med ett avhugget huvud i händerna och ser på när hennes vänner dödas, istället för att springa bort till kistan, vilken finns några meter bort. "Ja, men, kom igen!" skrek jag till henne. Hon hörde mig inte.

Pluspoäng för att spöket på slutet förvandlas till kakmonstret. Jättekonstigt.

Efter eftertexterna följer en kort bonusscen med en twist, som ställer allt vi sett på huvudet.

Betyget nedan är nog för snällt, men som sagt, jag tyckte filmens första hälft var rätt okej.

  

 

 

 

 

(Netflixpremiär 14/2)

DVD/VOD: Goebbels älskarinna

GOEBBELS ÄLSKARINNA (Studio S Entertainment)

Nu blir det konstigt här på TOPPRAFFEL!

GOEBBELS ÄLSKARINNA, i regi av Filip Renc, är en tjeckisk film från 2016 om den tjeckiska skådespelerskan Lída Baarová, som var stor i Tjeckoslovakien och Tyskland åren innan andra världskrigets utbrott. Nej, jag har aldrig hört talas om henne. Hon dog 86 år gammal år 2000, och filmen sägs bygga på hennes memoarer.

... Hur mycket som stämmer överens med verkligheten har jag ingen aning om, men den här filmen är flängd. Till stora delar är detta en kalkonfilm. Kanske borde jag sätta en etta i betyg, men eftersom jag skrattade högt åt flera scener som inte var avsedda att vara roliga, höjer jag betyget ett snäpp.

Enligt DVD-omslaget och IMDb är dialogen på tjeckiska, tyska och engelska - men det visade sig att denna utgåva är dubbad till tyska. Hela filmen. Och den är väldigt uppenbart dubbad. Det här ser ut som en tysk TV-såpa. Även för- och eftertexter är på tyska. Jag läser att detta faktiskt är en TV-film, det är den första tjeckiska Netflixfilmen, fast här i Sverige finns den inte på Netflix. På Netflix gick det att ändra dialogen till tjeckiska, men det innebar att även tyskarna i filmen pratade tjeckiska.

Tatiana Pauhofová spelar den unga Lída Baarová, som efter att ha gjort några filmer i Tjeckoslovakien gör karriär i Tyskland. Hon träffar propagandaministern Joseph Goebbels (Karl Markovics), som är en jävel på fruntimmer. Goebbels är gift och har barn, men Lída blir hans älskarinna. Det är bra för karriären. Hon dricker även te med Hitler, som spisar Wagner på grammofonen. MGM i Hollywood vill plocka över Lída, de erbjuder en enorm summa pengar, men Lída tackar nej. Dessutom vill Goebbels inte veta av skådespelare som flyttar till Hollywood.

Allt detta utspelar sig alltså före krigsutbrottet. Krigsåren skummas förbi, och därefter fängslas Lída som spion och ska avrättas.

Rent allmänt skummas allting igenom. Allting är ytligt. Lída är ytlig. Varför gjorde hon alla dessa cyniska val? Vad var hon för människa egentligen? Vad tyckte hon om Goebbels? I dialogen beskrivs Goebbels som liten och halt, men han ser inte ut att vara mycket kortare än övriga medverkande. Han skildras heller inte som speciellt ond. Nazisterna är inte superonda i filmen, förutom när det är kristallnatten. Resultatet blir märkligt. 

Här finns en fantastisk sexscen där Goebbels ligger med Lída framför en brasa, och det zoomas in på hans dåliga, läderklädda ben, och vi ser hans ansikte i lågorna - han gör demoniska ansiktsuttryck. Det är otroligt konstigt och skrattretande. Scenerna med Hitler är också konstiga, framför allt tebjudningen. Hitler påminner mest om John Cleese som Mister Hilter.

Mot slutet blir det parodiskt - Lída ska avrättas, hon står på fängelsegården och köar framför galgen, när det i sista sekunden kommer in en kille med ett meddelande; hon har blivit benådad. Hennes mor dör, hennes syster dör, henne far tappar foten.

Filmen är påkostad, kläder, miljöer, bilar och så vidare ser ut att ha kostat en hel del - men filmfotot är platt och TV-mässigt, så i slutändan ser det billigt ut ändå. Filmmusiken är opassande och av såpoperakaraktär. Det mesta i filmen är opassande. Nazister humaniseras, medan Lída själv inte har någon karaktär alls. 

Det hela inramas av scener från 2000 där en journaliststudent intervjuar den åldrade Lída, som röker och dricker vin.

Betyget två är för snällt, men den där sexscenen är inte att leka med! Pluspoäng för att Lídas far bor i ett snyggt funkishus Lída låtit bygga åt honom.

Jag noterar att ett par andra recensioner, antagligen skrivna av tjecker, nämner en scen de tyckte var jättefånig, men som jag inte känner igen alls. Kanske är den bortklippt från versionen på DVD:n, kanske tänkte jag på annat just då och missade scenen.

Historien om Lídas karriär är intressant - det är synd att de valde att göra en så här lättviktig film. 

 

DVD/VOD: Maigret

MAIGRET (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-belgiskt, till och med.

Jag funderar på om jag någonsin sett en film om kommissarie Maigret. Jag tycker att jag nog borde ha sett en eller ett par, eller en TV-serie, men jag kommer på någon på rak arm. Jag har ganska länge tänkt att jag borde se den engelska TV-serien med Rowan Atkinson någon gång, men det har inte heller blivit av.

Däremot har jag sett LES BRONZÉS från 1978. Det är en komedi av Patrice Leconte som kan sägas vara Frankrikes motsvarighet till SÄLLSKAPSRESAN - och den är usel. Om du besöker Frankrike ska du låta bli att säga att du inte gillar LES BRONZÉS - filmen är älskad där.

Det är Patrice Leconte som har gjort denna nya film om kommissarie Maigret. Det är andra gången Leconte filmatiserar en roman av Georges Simenon, den förra filmen hette DEN FULA GUBBEN och kom 1989, men den handlar inte om Maigret.

I MAIGRET innehar Gérard Depardieu titelrollen. Han har problem med hälsan, han har ingen aptit, och han har slutat röka. En ung kvinna hittas mördad, hon har åtskilliga knivhugg i kroppen, men det verkar som om hon var död redan innan hon knivhöggs. Maigret löser fallet.

Det här är ett lågmält mordmysterium. Maigret rör sig i 1950-talets Paris. Miljöerna är gråa och muggiga. Han samtalar med diverse människor, varav några är misstänka. Han hittar ledtrådar. Allt är stillsamt.

MAIGRET gick en sväng på bio i Sverige, jag skippade pressvisningen eftersom den låg på en dum tid. Men den här filmen funkar lika bra hemma på TV:n - kanske funkar den ännu bättre på TV. Filmen ser nämligen ut som en TV-film, eller ett avsnitt av en TV-serie. Det är gediget, välgjort, välspelat, men här finns inga större gester.

Filmen är bra, trevlig och lagom engagerande, om än inte särskilt spännande. Maigrets hustru lagar kalv med harsyra till middag. Jag ser gärna fler filmer med Depardieu som Maigret. Det finns material att ta av - 75 romaner och 28 noveller. Jag avrundar betyget uppåt.

 

DVD: Torpedo

TORPEDO (Studio S Entertainment)

Belgiska actionfilmer ser vi inte alltför ofta. Inte belgiska krigsfilmer heller. Belgisk krigsaction är sällsynt.

Jag har flera gånger, senast i min recension av WARHUNT, skrivit om att lågbudget-krigsfilmer av idag sällan är något att hänga i julgranen. Budgeten är oftast alldeles för låg, så pass låg att det verkligen syns hur billigt det är, och det funkar inte riktigt i filmer som kräver soldater, slag, militärfordon, explosioner och grejor.

TORPEDO kostade bara tre miljoner euro att göra och får därmed kallas lågbudgetfilm. Budgeten är förhållandevis låg. Men i det här fallet har filmskaparna placerat pengarna där de syns. 

Jag blev lite överraskad när jag började titta på den här filmen, som regisserats av Sven Huybrechts. Jag trodde att det skulle vara en dyster, allvarlig, realistisk historia - men istället visade det sig vara en Guys on a mission-film. En film lite grann i stil med originalversionen av INGLORIOUS BASTARDS.

Inledningen är bäst. Den utspelar sig 1941 i en liten by vid en skog någonstans i Europa. Tyska soldater går omkring och är elaka, och utanför ett hus hänger fyra avrättade män i snaror. Fast männen är inte alls avrättade - de är filmens hjältar, ett gäng motståndsmän. De vaknar till liv och mejar ner tyskar så att blodet sprutar.

Motståndsmännen, vars ledare är orakad, bär bomberjacka, och hatar tyskar efter en grym incident vi får se i tillbakablickar, tilldelas ett självmordsuppdrag. De ska i en stulen tysk ubåt frakta uran till USA, så att de kan snida sin atombomb. Tyskarna får absolut inte komma över uranet. Med sig på färden får de en tillfångatagen tysk ubåtskapten, som ska visa hur man åker ubåt. Kaptenen visar sig vara snäll.

Filmen tappar lite i fart när de väl ger sig iväg i ubåten, detta av samma skäl som de flesta ubåtsfilmer har en tendens att bli lite sega: det är trångt ombord på en ubåt. Det finns inte utrymme för några större scenerier och massiva actionscener. Det blir mest svettiga karlar och en kvinna i närbild.

Hjältarna stöter på patrull gång på gång. En av dem skadas allvarligt i en olycka ombord. Ubåten skadas några gånger. Tyska soldater hälsar på.

Det blir halvhyfsat spännande. TORPEDO är inte alltför tråkig. Dessutom är den snyggare och ser mer påkostad ut en sådana här filmer brukar göra. Dock vet jag inte om det var regissörens avsikt att jag skulle uppfatta hans film som ett tjofaderittan-äventyr.

  

Bio: Asterix & Obelix: I Drakens rike

Foton copyright (c) Christophe Brachet

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fast på svenska.

Den förra spelfilmen om Asterix och Obelix kom 2012. Det var ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA. Den var urusel. Och då byggde filmen ändå på ett befintligt album av Goscinny och Uderzo.

Denna nya film, ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE, bygger på ett originalmanus, det finns ingen serieförlaga. Regissör är Guillaume Canet, som tidigare bland annat gjort BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Canet är också en av filmens tre manusförfattare. Men inte nog med det! Canet axlar även huvudrollen som Asterix, medan Gilles Lellouche tar över efter Gérard Depardieu som Obelix.

Vad filmen handlar om är lite oklart. Det är en rätt krystad historia som mest känns som en förevändning för att Guillaume Canet ska få göra en kung fu-film som utspelar sig i Kina. Men, det är något om att kejsarinnan av Kina fängslats efter en statskupp. En ond prins som heter Deng Tsin Qin (Dancing Queen, en ordvits som inte har med någonting att göra) vill åt makten. Kejsarinnan har en tjusig dotter som heter Tju Si, och som av någon anledning flyr till Gallien. Med sig har hon sin kung fu-kickande kvinnliga livvakt Sny Ting, och en fenicisk köpman som av någon anledning jag aldrig förstod är utklädd till galler.

De anländer till gallernas by, där Asterix och Obelix utses som de som ska åka tillbaka till Kina med prinsessan och frita kejsarinnan. Asterix blir kär i Tju Si, Obelix blir kär i Sny Ting. 

I Rom har Caesar (Vincent Cassel) problem med kärlekslivet. Kleopatra (Marion Cotillard) vill inte längre veta av honom. Med sin armé beger sig Caesar till Kina, som han vill erövra, eftersom ingen i Kina vet vem han är. Eller hur det nu var. Jag vet inte. Det dyker även upp en ung, stilig prins i Kina.

ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE är dubbad till svenska. Jag vet inte om den även kommer att visas i originalversion på franska, men på pressvisningen körde de den svenska versionen. Detta gör det lite svårare än vanligt att tycka till om filmen och skådespelarna. Det blir ju så när det inte är skådespelaren vi ser i bild som pratar. Det känns bara fel och konstigt. Inkomplett, på något sätt. Rösterna låter som tecknad film, och det känns som om de försämrar de franska skådespelarnas insatser. Zlatan Ibrahimović har en liten roll som den tuffe, romerske soldaten Antivirus, och han har dubbat sig själv till svenska. Zlatan-svenska. Varför filmen är dubbad till svenska förstår jag inte riktigt, jag har svårt att tänka mig att speciellt många barn idag känner till Asterix, och de som gör det kan läsa textremsor. Dessutom vänder filmen sig inte till barn som inte kan läsa.

Nästan ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till lite när en romare klagar på att det inte går att nå Antivirus, brevduvorna kommer inte fram, och när en annan romare i förbifarten räknar upp strippklubbar i Rom, och en av dessa heter Skrotum. Jag skrattade även till när Zlatan fått nog och ska slåss, och säger "Nä, nu räckår de!". Men det är allt. (Okej, kanske är det lite kul även när Zlatan får en sträckning och funktionärer leder honom från slagfältet, och en avbytare plockas in.)

Vad vi istället får i mängder är action. Våld. Det här är en överraskande brutal och våldsam film. Om  ASTERIX & OBELIX: I DRAKENS RIKE hade kommit på 1980-talet, eller tidigare, hade den sannolikt barnförbjudits, och eventuellt hade alla kung fu-slagsmål klippts bort. Eller så hade den barntillåtits efter att samtliga snytingar klippts bort. Mycket av dialogen handlar om att slåss. Obelix blir kär i Sny Ting eftersom hon är bra på att slåss. I gallernas by slår folk varandra i skallen mest hela tiden i försök att skapa humor. I filmens inledning, under vilken Asterix av någon anledning pratar om att de bör äta mer grönsaker, klipper Asterix och Obelix till två romare helt oprovocerat. Actionscenerna med Zlatan visas i slowmotion och ser ut att vara hämtade ur GLADIATOR och liknande filmer. Under ett slagsmål spelas "Kung Fu Fighting" på soundracket.

Detta är ett krystat actionäventyr där humorn glöms bort helt. Goscinnys och Uderzos samhällssatir och drift med det franska folket saknas - om det nu inte finns lite av den varan i den franskspråkiga versionen av filmen. Resultatet är en lång och tråkig film. Den ser dyr ut, men vad hjälper väl det? Resultatet är bara konstigt och jag vet inte vilka filmen riktar sig till. 

På slutet sjunger prinsessan och prinsen "(I've Had) The Time of My Life" på kinesiska och alla dansar, utom Troubadix, som är fastbunden och försedd med munkavle.

 

 

 

 

(Biopremiär 10/2)

Netflix: Vikingavargen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en norsk varulvsfilm som är samproducerad med SF Studios, och som tydligen gått en sväng på bio i Norge förra året.

VIKINGAVARGEN omtalas som den första norska varulvsfilmen, och det kan nog stämma. Regissör är Stig Svendsen, som är utbildad serietecknare på the Joe Kubert School of Cartoon and Graphic Art. Svendsen har även varit med och skrivit manus.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig under vikingatiden. Istället för att visa dessa scener med dialog och annat, har man valt att visa korta, dialoglösa klipp varvade med texter som berättar vad som hände när några vikingar en gång i utlandet hittade en ondskefull varg de tog med sig hem till Norge. En inledning som är är speciellt effektiv.

Därefter hoppar vi till nutid och en trist liten norsk stad. Här bor polisen Liv (Liv Mjönes) med sin nya man, och hennes barn från ett tidigare äktenskap. Tonårsdottern Thale (som spelas av en tjej med det excellenta namnet Elli Rhiannon Müller Osborne) trivs inte och bråkar med sin morsa. Det hör ju till i nordisk film, det måste vara problem i familjen. Thale ska sticka iväg och träffa kompisar och knycker en sexpack öl ur kylskåpet. Hon verkar inte så smart, Thale - trodde hon att ingen skulle märka att kylskåpets enda sexpack saknas?

Kompisarna hänger i skogen, kör Volvo och hånglar. En tjej och en kille går in i skogen - och då kommer vikingavargen farande och slaktar tjejen. Thale rivs av vilddjuret.

Polisen undrar vad det är för varelse som härjar. De hittar en mystisk klo. En konstig enarmad gubbe dyker upp och säger att det är en varulv. Liv tror inte på honom. Gubben ger henne en silverkula. Han vet visst inte om att myten om att silverkulor kan döda varulvar hittades på av manusförfattaren Curt Siodmak till 1941 års VARULVEN, det är ingen gammal nordisk myt.

Fler personer dödas. Liv börjar tro att det faktiskt är en varulv. Men stackars Thale, då? Hon blev ju riven av varulven. Kommer hon att förvandlas till en vikingavarg? Lita på det! I en epilog lämnas dörren på glänt till en uppföljare. 

Jag gillar att Stig Svendsen gjort en något så när traditionell varulvsfilm. Vi får se varulven i bild ganska ofta, den är förstås datoranimerad och inte helt övertygande. Vi får även en hyfsad varulvsförvandling.

... Men i övrigt är det här inget vidare. Manuset är trist och saknar överraskningar, och rollfigurerna är trista de med. Regi och filmfoto är platt. Här finns ingen som helst skräckstämning, ingen spänning, och här finns inget större underhållningsvärde. Det är är en skräckfilm som helt saknar intensitet, det hela är avslaget och ibland rätt fånigt, som det gärna blir när man inte lyckas berätta på ett övertygande sätt. Vikingavinkeln glöms bort. Antagligen tyckte filmskaparna bara att de hade en cool filmtitel som kan sälja utomlands.

Filmen är textad på svenska - utom när Liv Mjönes pratar. Hon pratar svenska - och hon mumlar och viskar, och det är ofta svårt att höra vad hon säger. Hon borde också textats. 

Jag sätter en snäll tvåa. Jag uppskattar att de faktiskt gjort en varulvsfilm. Men, det räcker inte med att en film är norsk för att den ska vara bra, eller ens intressant.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 3/2)

Bio: The Fabelmans

Foton copyright (c) Nordisk Film

BABYLON förra veckan, THE FABELMANS denna vecka. Två filmer om film och filmskapande. Två olika sidor av samma mynt. En film där Hollywood är ett brinnande inferno och där alla människor är svin, en film där filmkonsten framställs som magisk och Hollywood som en drömfabrik.

Det är inte utan att jag blev lite besviken på THE FABELMANS. Den var inte riktigt vad jag trodde den skulle vara. Jag hade inbillat mig att det här skulle handla om Steven Spielbergs tidiga år som filmare - professionell filmare, alltså. Men den här filmen handlar om Steven Spielberg - rättare sagt: om hans alter ego Sam Fabelman - som barn och tonåring, innan han får jobb i Hollywood. 

Jag har aldrig intresserat mig för Steven Spielberg. Han är alldeles för stor, berömd och mainstream för att jag ska tycka att han är intressant. Jag har aldrig läst böcker om honom, och jag vet egentligen inte så mycket om honom, mer än att han ansågs vara ett underbarn på 1970-talet, och att han gjorde några bra filmer på 70- och 80-talen. Han ger ett tråkigt intryck i intervjuer och det är sällan jag gillar hans ofta smetiga filmer.

THE FABELMANS inleds med att Steven Spielberg själv pratar till publiken och introducerar sin film. Han säger att det är hans mest personliga film. Därefter hoppar vi till 1950-talet, och Mitzi och Burt Fabelman (Michelle Williams och Paul Dano) tar med sin lille son Sam (Mateo Zoryan) på bio för första gången. Sam är rädd, men Burt förklarar vad film är för något och hur det fungerar. De ser THE GREATEST SHOW ON EARTH och Sam blir hänförd, i synnerhet av en tågkrasch.

När de kommer hem igen visar det sig att deras hem är fullt av TV-apparater. Varför förklarade Burt hur film funkar när de nu har TV hemma? Pågen måste väl ha sett film på TV?

Sam vill återskapa tågscenen, vilket han gör med hjälp av sin modelljärnväg och familjens smalfilmskamera. Han blir besatt av att göra film. Han gör filmer med sina syskon i rollerna.

Burt jobbar med datorer och får nytt jobb i Arizona, dit han flyttar med familjen. Burts kollega och bäste vän Benny (Seth Rogen) flyttar med. Sam blir tonåring och spelas av Gabriel LaBelle. Han fortsätter att göra film med sina kompisar, projekten blir alltmer ambitiösa. Det är film han vill ägna sig åt. men hans far tycker att han ska utbilda sig och skaffa ett riktigt jobb. Sams mormors bror, en excentrisk och märklig gubbe folk är rädda för, och som spelas av Judd Hirsch, dyker upp som en vis man i några scener och säger att Sam måste följa sina drömmar och bli den han vill bli, eller hur det nu var.

Större delen av THE FABELMANS handlar inte om Sams filmskapande. Istället handlar det om Mitzis och Burts förhållande - om familjehemligheter och traumatiserande händelser som präglar Sams uppväxt. Det handlar även om hur den tonårige Sam, som är jude, mobbas och plågas av judehatande killar på skolan.

Jag hade alltså förväntat mig en film där vi får se unge Sam göra små TV-filmer, och träffa intressanta och fascinerande människor i branschen i sin strävan efter att slå igenom och bli något stort. Men istället får vi ett "vanligt" drama om en familj med problem, följt av ett förvånansvärt banalt mobbingdrama. Det känns som om vi sett allt förr - åtskilliga gånger. Hur passa nära sanningen, det vill säga Spielbergs eget liv, det hela ligger vet jag inte. Händelserna har säkert format Spielberg och hans konstnärskap.

Filmen blir lite rolig när Sam möter kärleken i form av en kristen flicka som tycker att Jesus är dödsläcker. I övrigt är filmen alldeles för sentimental för min smak. Filmens barn och ungdomar känns lillgamla och pratar på ett tillgjort sätt. 

Bäst i hela filmen är David Lynch i en väldigt liten roll. Jag önskar att filmen handlade om honom istället. THE FABELMANS slutar just som den börjar bli intressant.

Filmen är väl okej, men i slutändan är det här bara ett drama i mängden, den sticker inte ut. Emellanåt blir den till och med lite småtråkig. Tycker i alla fall jag, och på den här sidan är det jag som tycker.

  

 

 

 

(Biopremiär 3/2)

Bio: Knock at the Cabin

Foton copyright (c) UIP Sweden

Med en dåres envishet fortsätter M Night Shyamalan att göra film, med flera dårars envishet fortsätter producenter att pumpa pengar i Shyamalans filmer. Varför? M Night Shyamalan är sannolikt den sämste nu verksamma Hollywoodregissören. Det går förstås att hitta mängder med regissörer som är extremt mycket sämre än Shyamalan, men då handlar det oftast om folk som gör lågbudgetfilm, amatörfilm och så vidare. Shyamalans nya film kommer från Universal Pictures och den kostade 20 miljoner dollar att göra.

... Vid närmare eftertanke har Shyamalan aldrig gjort någon bra film. Anledningen till att alla överraskades av slutet på SJÄTTE SINNET - jag också - är att Shyamalan bryter mot sina egna regler. Hela tiden. Bruce Willis' rollfigur gör saker ett spöke inte kan göra. Därför gick vi på det. 

Jag har inte recenserat någon Shyamalan-film här på TOPPRAFFEL sedan SPLIT kom 2017. Jag tror detta beror på att GLASS, 2019, och OLD, 2021, antagligen inte pressvisades här - den senare kom dessutom under pandemin. Jag har inte sett de två filmerna, däremot såg jag THE VISIT, 2015, i höstas. Den byggde på en bra idé, men föll på att det var en found footage-film och på att Shyamalan inte kan skriva dialog, hans rollfigurer låter aldrig som riktiga människor. 

Den nya filmen KNOCK AT THE CABIN bygger på romanen "The Cabin at the End of the World" av Paul Tremblay, som kom 2018. Boken kan jag inte uttala mig om, men efter att ha sett filmen blev jag inte sugen på att läsa den.

Det här är en film om världens undergång. Jonathan Groff och Ben Aldrige spelar det homosexuella paret Eric och Andrew, som hyrt en mysig stuga i skogen, dit de åker tillsammans med sin lilla dotter Wen (Kristen Cui). När Wen ensam sitter i gräset framför stugan och fångar insekter, kommer plötsligt en man gående. Leonard (Dave Baustista) heter han, och han säger att han vill bli hennes vän. Han säger även att det är viktigt att han får prata med Wens föräldrar, han måste bli insläppt i huset. När ytterligare tre personer, alla beväpnade med tillhyggen, kommer stompande i skogen blir Wen rädd. Hon rusar in i till Eric och Andrew i stugan.

Främlingarna bultar på dörren och vill komma in, och när det inte blir insläppta bryter de sig in och binder fast Eric och Andrew vid varsin stol. Wen får titta på tecknad film på TV. Förutom Leonard är det Sabrina (Nikki Amuka-Bird), Ardiane (Abby Quinn) och Redmond (Rupert Grint). De säger att de alla, trots att de inte känner varandra, haft samma vision. Jorden är på väg att gå under. Det är bara någon dag kvar nu, och det finns bara ett sätt att stoppa undergången:

En av de tre semesterfirarna, Eric, Andrew eller Wen, måste dö, och de får själva välja vem som ska dödas.

Varför? Hur fan ska jag veta det? De här tre är utvalda på någon vänster. Ett offer hindrar undergången.

Eric och Andrew vägrar förstås - och då måste en av inkräktarna dö. Av någon anledning. Därför dödar inkräktarna varandra. Detta är inte något som stoppar världens undergång, de måste dö ändå. Om detta förklarades missade jag det, kanske tittade jag på klockan just då, kanske tänkte jag på annat, kanske nickade jag till.

KNOCK AT THE CABIN är filmad på 35mm, vilket förstås är trevligt. Filmen inleds med riktiga förtexter - som dessutom är snygga. Filmmusiken är bra och olycksbådande.

... Men där efter går det snabbt utför. Det här är filmad teater. Eric och Andrew sitter på sina stolar större delen av speltiden. Inkräktarna står framför dem och pratar en i taget. Replikerna de fäller är onaturliga och konstiga. Ibland rör de sig i formationer, som om de utför något slags koreograferad dans. Alltså, det här känns som om någon gymnasieskolas pretentiösa teatergrupp Sinnesro & Myrra framför sitt senaste epos i skolans aula, och publiken är glad eftersom de slipper lektioner.

Spännande? Nej, inte alls. Det här är bara tråkigt och konstigt. Dessutom gör det teatrala anslaget att man distanseras från det som sker på duken. Det är svårt att engagera sig. Jag gäspade. Jag tittade på klockan. Kommer detta att leda fram till en twist på slutet? Nej, det gör det inte. Det är bara dumt.

Filmfotot är intressant. Filmfotografen Jarin Blaschke jobbar med udda perspektiv, bilderna beskärs på ovanliga sätt. Ibland förvrids bilden en aning. Det senare kan förstås bero att biografmaskinisten råkat komma åt linsen, men jag tror att det är ett medvetet konstnärligt grepp. Ett grepp som skulle kunna skapa en viss spänning och oro, om det inte vore för att filmen var så fånig.

Kommer någon att tycka att det här är bra och otäckt? Finns det M Nigh Shyamalan-fans? Vad ska jag laga till middag? Pyttipanna? Ja, idag köpte jag ägg att steka till.

  

 

 

 

 

(Biopremiär 3/2)