Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
BABYLON var en av 2022 års största floppar på bio i USA. Den var inte precis gratis att göra, drygt 80 miljoner dollar kostade den, men den drog bara in en bråkdel av sin budget i biljettintäkter. De som sett filmen kan delas i två läger: ett gäng som älskar filmen, ett större gäng som hatar filmen.
Att filmen totalfloppade beror inte enbart på dess innehåll. Marknadsföringen var fullkomligt värdelös. Förutom de som hade läst på, var det ingen som visste vad BABYLON skulle handla om. Filmens trailers var märkliga, med en massa lösryckta filmklipp, namn på filmens stjärnor, recensionscitat – men det framgick inte om det handlade om ett drama, en komedi, en thriller eller något annat. Att filmen skrivits och regisserats av Oscarbelönade Damien Chazelle (WHIPLASH, LA LA LAND) framgick inte heller.
På väg till pressvisningen kände jag mig ytterst tveksam. Tre timmar och nio minuter? Man gör inte filmer som är tre timmar långa! Den ende som kommer undan med detta är Quentin Tarantino. Hur skulle jag palla att sitta i en biosalong i tre timmar? Jag tänkte på när jag såg BREAKING THE WAVES på en marknadsvisning i Cannes, direkt när filmen började blev jag pissnödig, och det var så fullsatt att jag inte kunde ta mig ut.
Till min stora överraskning måste jag säga att jag gillade Chazelles nya film. Jag tycker att den är riktigt bra. Men, jag förstår verkligen varför så många människor hatar BABYLON.
BABYLON är som Caligula-versionen av THE ARTIST – i regi av Caligula själv! BABYLON är fullkomligt vansinnig på de flesta tänkbara sätt. Det ligger kanske nära till hands att jämföra med Baz Luhrmann. Jag gillar inte Baz Luhrmann, jag tyckte att ELVIS var okej, men annars finner jag hans filmer jobbiga och påfrestande. BABYLON känns som en film av Baz Lurmahnn efter att han tuggat i sig alla droger som finns att uppbringa, och sedan sköljt ner dem med Strohrom. Men: Damien Chazelle är mer begåvad än Luhrmann. Tycker jag.
Liksom SINGIN’ IN THE RAIN (1952) och ovannämnda THE ARTIST, handlar BABYLON om Hollywood när ljudfilmen började slå igenom och industrin vändes upp och ner. Ljudfilm var förstås en stor omställning som inte alla klarade.
Filmens protagonist är den unge mexikanen Manuel ”Manny” Torres (Diego Calva), som är villig att göra nästan vad som helst för att komma in i filmbranschen. När berättelsen börjar är det 1926 och Manny håller på att frakta en elefant till en enorm fest. På festen träffar han den sjövilda Nellie LaRoy (Margot Robbie), som hävdar att hon är en stjärna – vilket hon inte är, ingen vet vem hon är. Manny blir även vän med stumfilmsstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt), och tack vare Conrad får Manny in en fot i branschen.
Manny stiger i graderna, han får allt viktigare uppgifter på filmbolaget han jobbar på, han är duktig på att fixa saker, och når med tiden en chefspost. Nellie LaRoy blir snabbt inplockad som ersättare för en aktris som tar en överdos på den inledande festen. Nellie imponerar på filmskaparna och får genast fler och större roller – hon blir en så kallad it girl. Nellie lider dock av psykiska besvär och utvecklar ett kraftigt drogberoende. Jack Conrad ser sin stjärna dala när ljudfilmen slår igenom. Hans första ljudfilmer floppar.
BABYLON kan ses som en parallellfilm till Quentin Tarantinos ONCE UPON A TIME … IN HOLLYWOOD (vilken för övrigt också har Pitt och Robbie i ledande roller). Det är två filmer av filmskapare som älskar film, de handlar om viktiga epoker i Hollywoods historia, och de kan klassas som kärleksbrev till filmkonsten. Nu är Tarantinos film den bättre av de två, men jag gillar alltså även BABYLON.
BABYLON är en excentrisk film. Det är en vulgär film. Redan ett par minuter in i filmen skiter en elefant en stackare i ansiktet, kort därpå får vi se en kvinna som pissar på ett fläskberg till gubbe, och vi får även kaskadspyor. Det dröjer ganska exakt trettio minuter innan filmens titel visas. Dessförinnan bjuds vi på en fest som är svårbeskrivlig. Tänk er orgien på slutet av Tinto Brass’ CALIGULA – upphöjd till tio. Det är en hysterisk, vild fest, där sprit och droger flödar på ett sätt som får Tony Montana att se ut som en amatör. Jazzband, nakna kvinnor, sex, feta magar, små snoppar, syndiga dvärgar, och en elefant. Dans och bilkrockar. Nellie LaRoy framstår som en korsning av Rita Hayworth och Harley Quinn.
Efter denna inledning fortsätter kaoset på en utomhus-filmstudio, där ett flertal filmer spelas in – samtidigt. En av filmerna är en riddarhistoria, det filmas en stort slag, och när röken skingras visar det sig att en av statisterna spetsats på ett spjut. ”Han hade alkoholproblem,” säger filmskaparna för att förklara statistens död.
En film om film. En film om att göra film. Jag är svag för sådana här metafilmer, jag har alltid gillat filmer om filmskapare och om Hollywood. Men håller den hysteriska BABYLON i tre timmar?
Tja, den är för lång. Mot slutet får vi en sidohistoria som egentligen är fullkomligt onödig och som hade gått att klippa bort i sin helhet. Men! Denna sidohistoria, som nästan känns som en film i filmen, är så otroligt bisarr att det vore synd att klippa bort den. Här hamnar Manny hos en lika märklig som obehaglig gangsterboss, spelad av Tobey Maguire, och denne gangster har en egen nattklubb, som är något slags sinnessjuk vandring genom helvetet. Här förvandlas BABYLON plötsligt till en vidrig skräckfilm.
Diego Calva är bra i huvudrollen. Brad Pitt är som alltid bra i sin roll. Margot Robbie blir lite påfestande, men det beror mest på hennes rollfigur. Eric Roberts har en liten roll som Nellies far. Samara Weaving dyker upp som skådis. Max Minghella
spelar Irving Thalberg, Olivia Wilde gör en av Jack Conrads fruar, Jean Smart är jättebra som en skvallerjournalist som förklarar för Jack varför hans tid är ute. Flea från Red Hot Chili Peppers är med, och gamle, goe Joe Dallesandro ska visst vara med på festen i början. Linus Sandgren från Spånga står för det utmärkta, tjusiga filmfotot.
Nå. Vad är det här för typ av film – drama, komedi, thriller, eller något annat? Till större delen är BABYLON nog ett komiskt drama. Med inslag av thriller och lite skräck. Och tragedi. Främst är det en fascinerande och intressant film.
Jag är säker på att många av er kommer att tycka illa om filmen, kanske till och med hata den. Ni gillar säkert inte CALIGULA heller. Men jag gillar BABYLON.
För övrigt var Margot Robbie även med i en annan av 2022 års största floppar: AMSTERDAM. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades här, men jag har sett den, den ligger på Disney+. Det är en riktigt dålig film!
(Biopremiär 27/1)
TOPPRAFFEL! 