Amazon Prime: Shotgun Wedding

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär - men det här är visst en film Amazon Studios köpte av Lionsgate, och den har biovisats här och var i världen. Av allt att döma har filmen kostat en väldig massa pengar och det görs mycket reklam för den - den dök upp på en stora ljusskylten utanför Scandinavium när jag gick förbi tidigare i veckan.

En del har kallat SHOTGUN WEDDING för "romantisk komedi", men det stämmer inte riktigt. Det här är en actionkomedi - det är DIE HARD på ett bröllop på en ö. Fast "komedi" är att ta i.

Jason Moore, som bland annat gjort PITCH PERFECT, har regisserat denna gravt misslyckade film. Det är faktiskt en plåga att ta sig igenom den.

Jennifer Lopez, som ser ut att vara minst tio år yngre än hon är, spelar Darcy Rivera, som kommer från en groteskt rik familj. Cheech Marin spelar hennes far, som har en ny, ung flickvän. Till min förvåning konstaterade jag att den gamla damen som spelar Darcys mor är Sonia Braga. Jag har nog inte sett henne i något på decennier - jag kände verkligen inte igen henne.

Darcy ska gifta sig med en kille som heter Tom Fowler (Josh Duhamel). Han kommer från en fattigare familj. Nu är hans familj också svinrik, men inte lika rik som familjen Rivera. Ett skämt i början är att de ska hålla bröllopet på en filippinsk ö, eftersom de inte har råd med Bali. Som om det vore billigt a boka en filippinsk ö och flyga dit alla bröllopsgäster. Toms föräldrar görs av Jennifer Coolidge och Steve Coulter.

Okej. Darcy och Tom ska alltså gifta sig på den här ön, och de har något slags genrep eller vad det är för bröllopet. Plötsligt anländer Darcys före detta pojkvän Sean, som spelas av Lenny Kravitz. Han är inte bjuden, men Darcys farsa gillar honom, farsan kan inte med den hopplöse och fattige Tom.

Det handlar alltså om ett sådant där vidrigt, artificiellt amerikanskt rikemansbröllop, där allting är svindyrt - och känns falskt.

Nästa dag ska bröllopet hållas - men Darcy och Tom bråkar. De springer in i djungeln och bråkar vidare, och Darcy tar av sig ringen. Hon vill inte längre gifta sig med Tom. Medan de är borta anfalls bröllopet av onda pirater som är ute efter familjen Riveras pengar. Tror jag.

Eftersom Darcy och Tom saknas, jagar piraterna dem genom djungeln. Darcy och Tom är förstås iförda sina bröllopsutstyrslar. De tillfångatas och får sina handleder hopbundna med varandra, men flyr. De dödar några pirater. Darcy tål inte att se blod och svimmar. Ett par av bröllopsgästerna är förrädare. När Darcy och Tom skjutit ihjäl och sprängt alla pirater, är alla glada och det festas, alla gästerna sjunger "Walk Like an Egyptian" och dansar medan eftertexterna rullar.

SHOTGUN WEDDING är en hemsk film. Ingenting i filmen är roligt. Jennifer Coolidge gör några tappra försök och lyckas nästan bli lite kul, men det här är så illa gjort, och uselt författat, att det spelas "rolig musik" när någon gör- eller säger något roligt, så att vi ska fatta att det är tänkt att vara kul.

Som actionfilm är det inte heller bra. Filmen är inte bra på något plan alls. Alla rollfigurer är osympatiska och/eller tråkiga, och flertalet av dem spenderar större delen av filmen i en swimmingpool. Jennifer Lopez skriker mycket.

Jag såg färdigt filmen enbart för att det är en premiär jag tänkt skriva om. Till skillnad från en del kollegor skriver jag inte om filmer om jag inte sett hela filmen. 

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 27/1)

Bio: Babylon

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

BABYLON var en av 2022 års största floppar på bio i USA. Den var inte precis gratis att göra, drygt 80 miljoner dollar kostade den, men den drog bara in en bråkdel av sin budget i biljettintäkter. De som sett filmen kan delas i två läger: ett gäng som älskar filmen, ett större gäng som hatar filmen.

Att filmen totalfloppade beror inte enbart på dess innehåll. Marknadsföringen var fullkomligt värdelös. Förutom de som hade läst på, var det ingen som visste vad BABYLON skulle handla om. Filmens trailers var märkliga, med en massa lösryckta filmklipp, namn på filmens stjärnor, recensionscitat - men det framgick inte om det handlade om ett drama, en komedi, en thriller eller något annat. Att filmen skrivits och regisserats av Oscarbelönade Damien Chazelle (WHIPLASH, LA LA LAND) framgick inte heller. 

På väg till pressvisningen kände jag mig ytterst tveksam. Tre timmar och nio minuter? Man gör inte filmer som är tre timmar långa! Den ende som kommer undan med detta är Quentin Tarantino. Hur skulle jag palla att sitta i en biosalong i tre timmar? Jag tänkte på när jag såg BREAKING THE WAVES på en marknadsvisning i Cannes, direkt när filmen började blev jag pissnödig, och det var så fullsatt att jag inte kunde ta mig ut.

Till min stora överraskning måste jag säga att jag gillade Chazelles nya film. Jag tycker att den är riktigt bra. Men, jag förstår verkligen varför så många människor hatar BABYLON.

BABYLON är som Caligula-versionen av THE ARTIST - i regi av Caligula själv! BABYLON är fullkomligt vansinnig på de flesta tänkbara sätt. Det ligger kanske nära till hands att jämföra med Baz Luhrmann. Jag gillar inte Baz Luhrmann, jag tyckte att ELVIS var okej, men annars finner jag hans filmer jobbiga och påfrestande. BABYLON känns som en film av Baz Lurmahnn efter att han tuggat i sig alla droger som finns att uppbringa, och sedan sköljt ner dem med Strohrom. Men: Damien Chazelle är mer begåvad än Luhrmann. Tycker jag.

Liksom SINGIN' IN THE RAIN (1952) och ovannämnda THE ARTIST, handlar BABYLON om Hollywood när ljudfilmen började slå igenom och industrin vändes upp och ner. Ljudfilm var förstås en stor omställning som inte alla klarade.

Filmens protagonist är den unge mexikanen Manuel "Manny" Torres (Diego Calva), som är villig att göra nästan vad som helst för att komma in i filmbranschen. När berättelsen börjar är det 1926 och Manny håller på att frakta en elefant till en enorm fest. På festen träffar han den sjövilda Nellie LaRoy (Margot Robbie), som hävdar att hon är en stjärna - vilket hon inte är, ingen vet vem hon är. Manny blir även vän med stumfilmsstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt), och tack vare Conrad får Manny in en fot i branschen.

Manny stiger i graderna, han får allt viktigare uppgifter på filmbolaget han jobbar på, han är duktig på att fixa saker, och når med tiden en chefspost. Nellie LaRoy blir snabbt inplockad som ersättare för en aktris som tar en överdos på den inledande festen. Nellie imponerar på filmskaparna och får genast fler och större roller - hon blir en så kallad it girl. Nellie lider dock av psykiska besvär och utvecklar ett kraftigt drogberoende. Jack Conrad ser sin stjärna dala när ljudfilmen slår igenom. Hans första ljudfilmer floppar.

BABYLON kan ses som en parallellfilm till Quentin Tarantinos ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD (vilken för övrigt också har Pitt och Robbie i ledande roller). Det är två filmer av filmskapare som älskar film, de handlar om viktiga epoker i Hollywoods historia, och de kan klassas som kärleksbrev till filmkonsten. Nu är Tarantinos film den bättre av de två, men jag gillar alltså även BABYLON.

BABYLON är en excentrisk film. Det är en vulgär film. Redan ett par minuter in i filmen skiter en elefant en stackare i ansiktet, kort därpå får vi se en kvinna som pissar på ett fläskberg till gubbe, och vi får även kaskadspyor. Det dröjer ganska exakt trettio minuter innan filmens titel visas. Dessförinnan bjuds vi på en fest som är svårbeskrivlig. Tänk er orgien på slutet av Tinto Brass' CALIGULA - upphöjd till tio. Det är en hysterisk, vild fest, där sprit och droger flödar på ett sätt som får Tony Montana att se ut som en amatör. Jazzband, nakna kvinnor, sex, feta magar, små snoppar, syndiga dvärgar, och en elefant. Dans och bilkrockar. Nellie LaRoy framstår som en korsning av Rita Hayworth och Harley Quinn.

Efter denna inledning fortsätter kaoset på en utomhus-filmstudio, där ett flertal filmer spelas in - samtidigt. En av filmerna är en riddarhistoria, det filmas en stort slag, och när röken skingras visar det sig att en av statisterna spetsats på ett spjut. "Han hade alkoholproblem," säger filmskaparna för att förklara statistens död.

En film om film. En film om att göra film. Jag är svag för sådana här metafilmer, jag har alltid gillat filmer om filmskapare och om Hollywood. Men håller den hysteriska BABYLON i tre timmar?

Tja, den är för lång. Mot slutet får vi en sidohistoria som egentligen är fullkomligt onödig och som hade gått att klippa bort i sin helhet. Men! Denna sidohistoria, som nästan känns som en film i filmen, är så otroligt bisarr att det vore synd att klippa bort den. Här hamnar Manny hos en lika märklig som obehaglig gangsterboss, spelad av Tobey Maguire, och denne gangster har en egen nattklubb, som är något slags sinnessjuk vandring genom helvetet. Här förvandlas BABYLON plötsligt till en vidrig skräckfilm.

Diego Calva är bra i huvudrollen. Brad Pitt är som alltid bra i sin roll. Margot Robbie blir lite påfestande, men det beror mest på hennes rollfigur. Eric Roberts har en liten roll som Nellies far. Samara Weaving dyker upp som skådis. Max Minghella spelar Irving Thalberg, Olivia Wilde gör en av Jack Conrads fruar, Jean Smart är jättebra som en skvallerjournalist som förklarar för Jack varför hans tid är ute. Flea från Red Hot Chili Peppers är med, och gamle, goe Joe Dallesandro ska visst vara med på festen i början. Linus Sandgren från Spånga står för det utmärkta, tjusiga filmfotot.

Nå. Vad är det här för typ av film - drama, komedi, thriller, eller något annat? Till större delen är BABYLON nog ett komiskt drama. Med inslag av thriller och lite skräck. Och tragedi. Främst är det en fascinerande och intressant film.

Jag är säker på att många av er kommer att tycka illa om filmen, kanske till och med hata den. Ni gillar säkert inte CALIGULA heller. Men jag gillar BABYLON.  

För övrigt var Margot Robbie även med i en annan av 2022 års största floppar: AMSTERDAM. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades här, men jag har sett den, den ligger på Disney+. Det är en riktigt dålig film!  

 

 

(Biopremiär 27/1)

Blu-ray/VOD: The Exterminator

THE EXTERMINATOR (Studio S Entertainment)

Nu blir det klassiskt videovåld här på TOPPRAFFEL!

På Blu-ray-omslagets baksida står det att var två filmer som utmärkte sig under hyrvideofilmernas barndom i början av 1980-talet: THE OCTAGON med Chuck Norris och THE EXTERMINATOR, i regi av James Glickenhaus. Båda dessa filmer kom 1980 och blev totalförbjudna för biovisning. Att THE OCTAGON blev en enorm framgång på video är förvånande. Det är den usel film. Jag tyckte den var kass redan när jag såg den på 80-talet, jag har sett om den några gånger sedan dess, men den har bara blivit sämre för varje omtitt. Enligt en gammal artikel i tidningen Scandinavian Film & Video rekommenderade Sveriges videohandlare THE OCTAGON till actionsugna kunder som inte visste vad de skulle hyra, en videohandlare liknade filmen vid en Bondfilm. THE OCTAGON är inte alls som en Bondfilm.

Jag minns inte när jag såg THE EXTERMINATOR första gången. Jag minns att klasskompisar pratade om den. "Han maler ner dom i en köttkvarn!" sa de. Om de verkligen sett filmen vet jag inte, jag vill minnas att de beskrev scener som inte var med i filmen. Det är möjligt att jag inte såg THE EXTERMINATOR förrän den visades på någon kabelkanal på 90-talet, jag vet inte om jag hyrde den dessförinnan. Eller hade jag en gammal hyrkasset jag köpt? Dock har jag sett den ett flertal gånger de senaste 30+ åren - på TV, på VHS, på DVD, och nu på Blu-ray.

För att vara en actionthriller är THE EXTERMINATOR en något ... udda film. Jag kan tänka mig att många förväntar sig något i stil med The Punisher; feta actionscener med en ensam vigilante som pangar buset i drivor. Vad vi istället får är en smutsig hämndthriller; rå och brutal, med en ibland dokumentär ton. Man vill ta en dusch efter att ha sett filmen.

THE EXTERMINATOR inleds med en prolog som innehåller en beryktad halshuggning. Prologen utspelas i Vietnam och de två soldaterna John Eastland (Robert Ginty) och Michael Jefferson (Steve James) har tillfångatagits av Vietcong. Folk torteras och hallshuggs innan John och Michael lyckas rymma. 

Denna prolog ser inte alls ut som resten av filmen. 20% av filmens budget lades på Vietnamkrigsscenerna, som ser påkostade ut, med varmt filmfoto och mängder av explosioner, stunts och helikoptrar. Slowmotion-halshuggningen stod Stan Winston för.

Resten av filmen utspelar sig i New York och är inspelad på plats i New York. Närmare bestämt i de skummaste, sunkigaste och mest fascinerande delarna av New York. Ett New York som inte längre finns kvar, efter att man rensade upp dessa gator och kvarter under 90-talet. Jag är glad att jag besökte Manhattan på 80-talet och hann uppleva 42nd Street medan gatan fortfarande var ett sjabbigt glittrande syndens näste. Det är alla dessa autentiska gatubilder som gör att filmen ibland nästan har en dokumentär känsla.

Hemkomna från kriget jobbar bästa vännerna John och Michael på ett lager, eller vad det är. En dag attackeras Michael av slödder som försöker stjäla ölburkar ur en lagerlokal. John anländer, och John och Michael spöar upp buset. Senare hämnas slöddret och attackerar Michel. Han hamnar på sjukhus och får veta att han förlamats.

Då beslutar John sig för att hämnas Michael. Ja, det är hämnd på hämnd på hämnd ... John letar upp gänget och dödar dem. Sedan fortsätter han och ger sig på maffian. Han blir känd som the Exterminator, utrotaren. En tuff men jovialisk polis, Dalton, spelad av Christoffer George, försöker hitta- och stoppa John.

Den gamla svenska hyrvideon.

Med undantag för prologen innehåller THE EXTERMINATOR inga superkoreograferade eldstrider och slagsmål. Våldet är oftast kort och brutalt - John dyker upp och skjuter ner folk. Men ibland är våldet utdraget - som i den ökända scenen med köttkvarnen.

Robert Ginty ser inte ut som en typisk actionhjälte, han ser mest ut som en kille som jobbar på macken längre ner på gatan. Detta är medvetet, John Eastland ska vara en vanlig kille. Ibland påminner skådespeleriet om improvisationsteater, till exempel när rollfigurer sitter och pratar. Här och var tänker jag även på Godard, eftersom James Glickenhaus struntar i att ta med scener som kanske är onödiga. Berättandet är ibland en aning ryckigt, vilket jag antar är medvetet.

... Men vad som är märkligt är att Glickenhaus samtidigt har med en rad scener som faktiskt är fullkomligt onödiga. Polisen Dalton inleder en romans med en sjuksköterska som spelas av Samantha Eggar. Bortsett från att hon jobbar på sjukhuset där Michael ligger, har dessa scener ingenting med handlingen att göra, de tillför inget. Dalton och sjuksköterskan äter middag, det har en picknick, de går på en jazzkonsert med Stan Getz, och det här är bara utfyllnad.

På omslaget står det att denna utgåva är en "unrated director's cut" av filmen. Det stämmer att filmen är oklippt - men den är faktiskt censurerad! Studio S har släppt samma version som kom ut i England och Tyskland, och ungefär en timme och fyra minuter in i filmen, när John Eastland slaktar loss inne på en bordell där gubbar våldtar pojkar, hänger ett foto på en penis på väggen i bakgrunden. Av någon anledning har detta foto gjorts suddigt under de sekunder det syns.

Denna Blu-ray-utgåva innehåller en del riktigt trevligt extramaterial. Här finns en nitton minuter lång intervju med James Glickenhaus, som ger ett sympatiskt intryck. Han säger en hel del intressanta saker om sin film, dess tillkomst, och om sig själv. Frank Henelotter, regissören som gjorde BASKET CASE, jämför New York under 1970- och 80-talen med dagens New York - och han hatar New York som det blivit. Producenten Mark Buntzman intervjuas på ett kommentarspår till filmen, men jag lyssnade bara lite i början; jag har sällan tid och ork att se om filmer för att höra på kommentarerna. Det lilla jag hörde var dock intressant.

1984 kom EXTERMINATOR 2. James Glickenhaus var inte intresserad av att göra en uppföljare, så den här gången regisserade Mark Buntzman. EXTERMINATOR 2 är jätterolig. John Eastland åker omkring i en amerad- och bestyckad sopbil, han har en fet eldkastare, och filmens skurk spelas av Mario Van Peebles, som är omedvetet rolig. John Turturro har en liten roll. Filmmusiken är flängd. Tyvärr sitter ett stort bolag på rättigheterna till denna uppföljare, så den lär inte släppas i Sverige i första taget.

Robert Ginty medverkade i en rad andra lågbudgetfilmer innan han dog i cancer 2009. Steve James dog i cancer 1993. Christopher George dog i en hjärtattack 1983.

Jag gillar THE EXTERMINATOR. Jag har alltid gillat THE EXTERMINATOR. Actionfilmer av det här slaget görs inte längre. Det har nog inte gjorts sådana filmer på 35 år.

Men THE OCTAGON gillar jag alltså inte.

 

Bio: Plane

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det känns lite grann som att Gerard Butler och Liam Neeson har liknande actionfilmkarriärer. Den ene är skotte, den andre är irländare, deras rollfigurer är ofta lite buttra, ibland är filmerna okej, ibland är de mindre bra. Med Neeson brukar man veta vad man får, hans filmer är sällan direkt dåliga, men de är aldrig jättebra.  

Gerard Butler är en mindre sympatisk typ än Neeson, kanske mest beroende på hans mulna uppsyn - han är lite tråkig och ocharmig. När det gäller hans filmer vet man aldrig riktigt vad man får. När de är dåliga är de riktigt dåliga - som till exempel GEOSTORM (ser nu att jag var lite snäll med betyget på den). Den så kallade "Has Fallen"-serien är om inget annat actionpackad och underhållande, och den tredje filmen i sviten, ANGEL HAS FALLEN, tyckte jag var bäst av dem. Den stehårda COPSHOP gillade jag också - och i den har Butler egentligen inte huvudrollen.

I vanlig ordning hade jag inga större förväntningar på PLANE. Eller, nä, nu ljuger jag. PLANE är regisserad av fransmannen Jean-François Richet, som gjort några rätt bra filmer. När jag lämnade pressvisningen kände jag mig överraskad. Det här var betydligt bättre än jag förväntat mig. Kanske är PLANE till och med Gerard Butlers bästa film?

Filmens titel är lite trist. Enligt IMDb var det Butler, som är en av producenterna, som ville behålla denna titel. Men PLANE är en titel som är lite för lik AIRPLANE! - vilket förstås är originaltiteln på TITTA, VI FLYGER! Självklart tänkte jag på TITTA, VI FLYGER! under filmens inledande scener, vilka utspelar sig ombord på ett flygplan.

Gerard Butler spelar änklingen Brodie Torrance, en pilot med Singapore som bas. Hans väna dotter bor i Kalifornien och de träffas alldeles för sällan. Torrance ska flyga ett passagerarplan, och eftersom det är nyår, är antalet passagerare lite - närmare bestämt fjorton stycken. Strax före avfärd tillkommer det dock ett par passagerare - FBI ska transportera en fånge de haffat efter att ha jagat honom i 15 år. Fången heter Louis Gaspare (Mike Colter), han påstås ha mördat någon, och han har hållit sig gömd i främlingslegionen.

Det bär sig inte bättre än att planet hamnar i ett fruktansvärt oväder, de träffas av blixten, elektriciteten slås ut, och passagerarna får panik. Två personer omkommer när de slungas omkring. Torrance och hans rejäle andrepilot Dele (Yoson An) lyckas landa planet på en ö - men de har ingen aning om var de är och hur de ska komma därifrån.

Vad värre är, är att det bor separatister på ön, tungt beväpnad militia; ett gäng mordiska banditer. Planets passagerare hamnar ur askan i elden. Gaspare visar sig vara en kille att lita på, och eftersom han varit soldat vet han hur man pangar fiender i djungeln. Således är det upp till Torrance och Gaspare att se till att de stackars resenärerna hamnar i säkerhet, och att de kan ta sig därifrån oskadda.

Vad som skiljer PLANE från många liknande actionthriller är att jag faktiskt tyckte att den här filmen var spännande på riktigt - den blir ibland rätt intensiv. Framför allt den första akten är bra, när planet släcks ner, allt skakar, och det ser rätt hopplöst ut. Visst förtas spänningen lite av det faktum att vi vet att de ska hamna på den där ön - men ändå.

Filmen skurkar är riktigt obehagliga råskinn som inte drar sig för att mörda och bära sig åt. Actionscenerna är brutala. Gerard Butler spelar ingen superhjälte den här gången, det är Gaspare som får hantera buset, medan Torrance gör en del dumdristiga saker och åker på spö.

Parallellt med scenerna på ön får vi följa flygbolagets försök att lokalisera det försvunna planet. En expert, spelad av Tony Goldwyn, kallas in. Det slog mig att denne expert borde spelats av Liam Neeson! Det hade lyft den här filmen ännu mer.

Huruvida det serverades kyckling eller fisk ombord på planet framgår inte.

Jag är frikostig med betyget. Det föreligger risk att filmen upplevs som mindre intensiv om man inte ser den på en stor bioduk.

 

 

 

 (Biopremiär 20/1)

DVD/VOD: Sissy

SISSY (Njutafilms)

Jag fortsätter enträget att se ny lågbudgetskräck. En del verkar tro att jag väljer ut filmer bara för att kunna såga dem. Så är förstås inte fallet. Jag väljer ut filmer jag faktiskt tror kan vara bra, eller åtminstone intressanta. Jag hoppas hitta något som är riktigt bra, jag hoppas hitta en ny regissör att hålla ögonen på. Dock är ju dagens lågbudgetskräck sällan bra eller intressant, något som för övrigt även gäller bioproduktioner med hög budget. 

SISSY är en australisk film från 2022 med manus och regi av Hannah Barlow och Kane Senes, Barlow gör även en av huvudrollerna. Enligt baksidestexten är SISSY en skräckkomedi - men den som förväntar sig detta blir besviken. Så tillvida man inte har jävligt konstig humor, är detta ingen komedi - ingenting är roligt i filmen. Det här är snarare ett drama, som mot slutet blir en slasher med en del gore.

Filmen handlar om de två en gång oskiljaktiga barndomsvännerna Cecilia (Aisha Dee), som inte längre vill kallas Sissy, och Emma (Barlow). De två har inte träffats på över tio år, eller vad det nu var, när de plötsligt råkar på varandra i en affär. Emma passar då på att bjuda in Cecilia till sin förlovningsfest samma kväll, och på denna fest bjuder Emma in Cecilia även till en festhelg i ett hus på landet.

Vad Emma inte berättat är att huset tillhör en tjej som heter Alex (Emily De Margheriti). När de var barn slutade Emma plötsligt att umgås med Cecilia, för att istället bli bästis med den elaka supermobbaren Alex. Cecilia blev "Cissie the sissy", och när hon till slut fick nog körde hon ett trädgårdsredskap i kinden på Alex.

Tillställningen i huset blir jobbig och pinsam. Alla verkar hata Cecilia. Alex är fortfarande en vidrig människa.

Det dröjer nästan 50 minuter innan Cecilia råkar ha ihjäl en person av misstag. Sedan fortsätter hon att döda alla i huset, inland avsiktligt, ibland av misstag.

Alla rollfigurer i den här filmen är avskyvärda. Till en början är Cecilia sympatisk och man känner lite för henne - men efter ett tag visar hon sig också vara osympatisk och psykopatisk. Manuset verkar skrivet efter en mall för att innehålla allt man tror en ungdomsfilm ska innehålla. Cecilia är framgångsrik influencer på YouTube, det är ett lesbiskt par som förlovar sig, en kille är homosexuell, rullstolsburen och skriker "bitches" lite då och då, det pratas om sociala medier, de tänker "cancel" Cecilia och förstöra hennes liv och karriär, och så vidare. Dock glömde de bort att göra gestalterna sympatiska, så nu skiter man blankt i hur det går för dem. Tvärtom önskar man livet ur dem omgående.

Filmfotot är väl kompetent, men det ser mest ut som en TV-film, eller ett avsnitt ur valfri såpa.

Den sista halvtimmen är alltså något slags slasher. Ett par av dödsscenerna är uppfinningsrika och överraskande blodiga. Men att kalla det här skräck, komedi, eller skräckkomedi är att ta i. Skådespelarna, åtminstone de i huvudrollerna, är rätt bra.

SISSY slutar med en twist ending.  

Jag får allt fortsätta att leta efter ny lågbudgetskräck som är bra.

 

 

DVD/VOD: WarHunt

WARHUNT (Njutafilms)

Lågbudget-krigsfilmer gjorda de senaste tio-tjugo åren brukar ofta vara under all kritik, i synnerhet när det handlar om skräckfilmer i krigsmiljö. Budgeten brukar vara för låg för att iscensätta ordentliga krigsscener, det digitala fotot är ofta platt och sterilt, och de digitala effekterna övertygar inte. För det mesta ser det bara ut som några killar som leker krig i skogen.

Således hade jag inga större förväntningar på WARHUNT, en amerikansk film som delvis är finansierad av det polska filminstitutet, och som är inspelad i Lettland. Budgeten påstås vara på 12 miljoner dollar, det vill säga runt 125 miljoner svenska kronor - vilket är rätt mycket. Jag kan väl inte påstå att budgeten syns i den färdiga filmen, jag hade gissat på en miljon dollar, högst två miljoner.

WARHUNT visar sig vara lite bättre än förväntat. Regissören Mauro Borrelli är främst verksam som konceptillustratör och har jobbat på en rad storfilmer, något som förklarar varför filmen ser lite bättre ut än jag räknat med, även om den till större delen är alldeles för mörk.

WarHunt? Krigsjakt? Jag vet inte riktigt vad titeln åsyftar, antagligen tyckte de bara att det lät coolt, men handlingen är ganska enkel. Under andra världskriget störtar ett amerikanskt plan i en skog i Tyskland. Mickey Rourke spelar en major med lapp för ögat som skickar iväg ett gäng tuffa soldater för att leta upp planet.

Soldaterna hittar tyska soldater upphängda i träd, magiska symboler är inristade i deras kroppar. I en gammal kvarn hittar de några raffiga damer utan kläder. En av soldaterna är svensk (han spelas av Fredrik Wagner från Jönköping) och när han ska bajsa i skogen förförs han av en av de raffiga damerna.

De här damerna visar sig vara häxor. De amerikanska soldaterna plockas en i taget. Mickey Rourke måste själv rycka ut på slutet. Sedan går det som det går.

Betyget nedan är nog i snällaste laget. Men, jag gillade att den här filmen påminner lite grann om en skräckhistoria av Gogol. Det är lite "Viy" över scenerna med häxorna, och det uppskattas. Det blir dock lite tjatigt mot slutet och ofta är filmen så mörk att det inte går att se vad som händer, i synnerhet under slutscenerna. Flera huvudpersoner stryker med, men jag kunde omöjligt se vem som var vem.

Mickey Rourke ser ut som Frankensteins monster. Han ser allt konstigare ut för varje ny film han gör. I WARHUNT har han en anakronistisk frisyr, en sådan svallande hårman hade knappast amerikanska befäl på 1940-talet, och det har de knappast idag heller. Den stenhårde sergeanten som leder soldaterna genom skogen spelas av Robert Knepper, som vi känner igen från en lång rad filmer och TV-serier.

 

 

Bio: A Man Called Otto

Foton copyright (c) Sony

Jag har fortfarande inte läst Fredrik Backmans roman "En man som heter Ove", men nu har jag sett två olika filmatiseringar av den. Jag känner mig fortfarande inte lockad att läsa boken.

Till skillnad från resten av svenska folket lämnade Hannes Holms film EN MAN SOM HETER OVE mig ganska likgiltig. Rolf Lassgård var bättre än filmen han medverkade i. Jag tyckte att den var lite väl sentimental och inte speciellt rolig. Men alla andra gillade den.

Nu är alltså den amerikanska versionen med Tom Hanks här. Ove är omdöpt till Otto. Ove var förr ett vanligt namn i Sverige, jag gissar att det var populärt fram till cirka 1960, eller däromkring. Det är ett namn som luktar lite arbetarklass - och gubbe. Ett namn som passar till gestalten Ove. Otto är knappast ett vanligt namn i USA, det har nog valts mest för att det med lite god vilja liknar Ove. Tom Hanks' grinige gubbe borde hetat Joe eller Jack istället.

Har man redan sett den svenska versionen finns det ingen större anledning att se A MAN CALLED OTTO - om man nu inte är nyfiken på hur Hanks gör figuren. QUANTUM OF SOLACE-regissören Marc Forster har regisserat, och han har i princip gjort Hannes Holms film en gång till. Scen efter scen känns igen, här finns inga större överraskningar, förändringarna är få. Det hela är lätt amerikaniserat, jag tyckte att originalet var för sentimentalt, men den här versionen är ännu mer sentimental; tragiken har ersatts med sentimentalitet. 

Det finns en markant skillnad mellan Rolf Lassgård och Tom Hanks. Rolf Lassgård ger alltid ett rätt buttert intryck, han känns butter som person, han skulle kunna vara Ove på riktigt. Tom Hanks officiella persona är en jovialisk, rolig kille. Han är kanske grinig och jobbig privat, men jag har varit på ett par presskonferenser med honom, och han har sprudlat under dessa, jag önskade att filmerna vore lika bra som Hanks var när han mötte pressen.

A MAN CALLED OTTO inleds med att den relativt nyblivne änklingen Otto Anderson går i pension och vägrar låta sig avtackas med tårta på jobbet. Istället går han hem för att ta livet av sig, vilket han misslyckas med. Det mexikanska paret Marisol och Tommy (Mariana Treviño och Manuel Garcia-Rulfo), med barn, flyttar in mittemot Otto, och Otto blir genast irriterad. Otto är radhusområdets polis, han går omkring och patrullerar och ser till att alla regler efterlevs. Marisol och Tommy klantar sig med en gång.

Precis som i originalet mjuknar den grinige Otto och blir vän med inte bara sina nya grannar, utan även resten av grannskapet. Parallellt med detta berättas historien om den unge Ottos passionerade äktenskap. Den unge Otto spelas av Tom Hanks' son, Truman Hanks.

Istället för att bråka om huruvida man ska köra SAAB eller Volvo, bråkar Otto och en granne om Chevrolet eller Ford. I några scener är Tom Hanks de-aged, som det heter, för att se ut att vara i 40-årsåldern. Då ser han rätt konstig ut. Otto och Marisol besöker ett kafé där de äter fastlagsbullar (jag är från Skåne, jag säger inte "semlor"). Otto beskriver dem som "Swedish éclairs".

Tom Hanks är förstås bra som Otto. De flesta medverkande är bra. Ibland är filmen lite smårolig - den är nog roligare än originalet. Tror jag. Det är kul när Otto bråkar med en jobbig clown. Om A MAN CALLED OTTO är bättre eller sämre EN MAN SOM HETER OVE vet jag inte riktigt. Som sagt, det är samma film en gång till, men ännu mer sentimental - inte ett öga är torrt på slutet.

De har spelat in filmen i ett riktigt tråkigt radhudsområde, och vädret är grått och svenskt. 

Svenska SF Studios har varit med och producerat filmen. EN MAN SOM HETER OVE kostade 40 miljoner svenska kronor att göra. A MAN CALLED OTTO gick loss på drygt 525 miljoner kronor.

Jag höll ju på att glömma att nämna katten: det förekommer en katt i filmen.

 

 

 

 (Biopremiär 13/1)

Bio: M3GAN

Foton copyright (c) UIP Sweden

Årets första recension av en biopremiär - och trevligt nog handlar det om en riktigt bra film.

... Efter att ha sett M3GAN slog det mig att det kanske skulle bli fräckt om jag byter ut alla e:n i den här recensionen mot siffran 3, som i filmens titel - men eftersom det nog skulle göra texten svårläst, valde jag att avstå.

M3GAN, i regi av Gerard Johnstone, går som tåget på bio i USA. Den har fått bra kritik rent allmänt, och pålitliga bekanta till mig därborta gillar filmen. Trots detta hade jag inga större förväntningar, det är trots allt en PG-13-skräckfilm från Blumhouse. Deras filmer brukar vara sebara, men sällan något speciellt som sticker ut.

Jag vill inte påstå att M3GAN är något speciellt och sticker ut, men denna korsning av DEN ONDA DOCKAN och THE TERMINATOR är jättekul och förbålt underhållande.

Nioåriga Cady (Violet McGraw) ska åka på skidresa med sina föräldrar, när de hamnar i en snöstorm och blir påkörda av en snöplog. Föräldrarna omkommer och ny vårdnadstagare för Cady blir hennes moster, Gemma (Allison Williams).

Gemma är inte vilken moster som helst. Hon jobbar på ett företag som utvecklar avancerade leksaker; dockor med artificiell intelligens. Det är dyra, men rätt harmlösa produkter - som små håriga varelser som skriker konstiga saker och bajsar. Gemma håller dock på med ett sidoprojekt: Model 3 Generative ANdroid, förkortat M3GAN, uttalas som Megan.

M3GAN är världens mest avancerade docka. Hon är en robot som nästan ser ut som ett riktigt barn, och nästan beter sig som ett barn. Hon är mycket smartare än ett barn. Hon kan gå omkring, prata, sjunga och göra saker. Hon kan dessutom tänka själv - i alla fall verkar det så. Det handlar förstås om avancerad AI, och M3GAN är inte mer än en robot med en datorhjärna.

Gemmas jobbige chef vill lägga ner det svindyra projektet, men när Gemma måste ta hand om lilla Cady inspireras hon och färdigställer dockan. M3GAN paras med Cady, Cady blir dockans "chef" och bästa vän, och Gemmas chef imponeras djupt. Den här dockan kommer att bli världens grej!

Dock händer det saker med M3GAN. Hon visar sig vara lite för avancerad - och snart ser det inte bättre ut än att hon faktiskt tänker och agerar helt på egen hand. Hon lyder Cady blint, och de personer Cady inte gillar råkar illa ut. Med tiden råkar även andra illa ut när M3GAN är i farten.

Det är ett rejält driv i berättandet. M3GAN, som har en perfekt speltid på en timme och 42 minuter, blir aldrig tråkig. Den berättas effektivt på ett sätt som påminner om 80-talsfilm. Här finns inga onödiga scener, handlingen rör sig framåt, och avslutningen är inte utdragen, som annars ofta är fallet idag, när slutstrider kan pågå i en halvtimme.

Visst känner vi igen stora delar av handlingen från andra filmer, det här är ingen unik skräckfilm - men det spelar ingen roll så länge resultatet är bra och underhållande. Handlingen i M3GAN är intressant och filmen blir faktiskt lite spännande emellanåt. Vad filmen också bjuder på, är humor. Den är överraskande rolig mellan varven. Från de inledande reklamfilmsparodierna till en ungjävel som råkar illa ut i skogen, till ungjävelns morsa. Sådant uppskattas! Blod och våld finns det dock inte alltför mycket av.

Dockan M3GAN ser rejält obehaglig ut med sin stirrande blick och sitt ryckiga rörelsemönster. Inuti dockan finns den 12-åriga dansösen Amie Donald från Nya Zeeland, där filmen är inspelad.

Jag tycker allt att ni ska gå och se M3GAN! Den är ett trevligt sätt att inleda filmåret på.

 

 

(Biopremiär 13/1)

Netflix: The Pale Blue Eye

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

THE PALE BLUE EYE, byggd på en roman av Louis Bayard, hade jag vissa förhoppningar på. Den är nämligen regisserad av Scott Cooper, som gjorde CRAZY HEART, en utmärkt film, och BLACK MASS. Å andra sidan var Coopers förra film skräckisen ANTLERS, den har jag inte recenserat, men den är rätt kass.

Titeln THE PALE BLUE EYE fick mig att tänka på Edgar Allan Poes novell "Det skvallrande hjärtat", och mycket riktigt är det därifrån titeln är plockad. Detta är en deckare i vilken Poe hjälper till att lösa ett mordfall.

Det är 1830, vinter, och en kadett hittas hängd på militärskolan West Point. Den dystre detektiven Augustus Landor (Christian Bale) anlitas för att ta reda på vad som hänt - av allt att döma blev kadetten mördad. En ung, excentrisk kadett; Edgar Allan Poe (Harry Melling), assisterar Landor med utredningen, och fallet blir allt märkligare när det börjar involvera ockultism.

THE PALE BLUE EYE ser ut som en biofilm och den gick upp på bio i några länder innan Netflixpremiären. Filmfotot är utmärkt, även om det ofta är i mörkaste laget.

När jag läste om filmens handling tyckte jag att den verkade bra och intressant, och jag ville verkligen gilla den här filmen - men det gjorde jag inte. En rad bra karaktärsskådespelare medverkar; Robert Duvall (som fyllde 92 i förrgår!), Timothy Spall, Toby Jones, Charlotte Gainsbourg, Gillian Anderson med flera - men det hjälper inte, eftersom filmen är besynnerligt ospännande. Rollfigurerna är samtliga tråkiga, jag bryr mig inte det minsta om dem, filmen är oengagerande, den är för lång och tempot långsamt. Det hela känns som filmad teater. Folk sitter i mörker och pratar, och under stora delar av speltiden händer det bokstavligt talat inget alls av intresse, inget som driver handlingen framåt. 

Mot slutet börjar det hända saker och det blir nästan lite intressant, men den oväntade twisten på slutet känns mest krystad och ologisk. Rollfigurerna gör saker enbart för att vi ska överraskas på slutet.

De flesta av de medverkande skådisarna spelar över, men värst är Harry Melling som Poe. Melling har visst tidigare varit med i Harry Potter-filmerna, vilket jag inte minns, eftersom jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den filmserien. Hans tolkning av Poe är direkt irriterande. Han babblar oavbrutet och är allmänt konstig. Jag har ingen aning om hur verklighetens Poe var som människa, men jag noterar att en del Poe-kännare upprörts av Mellings och Coopers tolkning. 

Det här borde varit en bra och spännande thriller, men den är bara dyster och tråkig. Om Cooper klippt bort en halvtimme är det möjligt att den blivit mycket bättre - fast allt överspel är svårt att göra något åt.

En korp skymtar förbi i en scen.

I eftertexterna har man lyckats stava fel till Edgar Allan Poe.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 6/1)

DVD/VOD: Otroligt men sant

OTROLIGT MEN SANT (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Årets första recension. Trevligt nog inleder jag 2023 med en positiv sådan. 

Fransmannen Quentin Dupieux har blivit en av mina favoritregissörer. Jag tycker allt att han är den bäste regissören som är verksam i Frankrike idag. Dupieux gör udda, flängda, roliga filmer i en helt egen stil. Jag vet inte om det finns någon annan som gör liknande filmer - jag kan åtminstone inte komma på någon just nu. Filmerna är förhållandevis korta, 70-80 minuter, en speltid som är perfekt anpassad efter innehållet, de hinner aldrig bli tråkiga eller tjatiga. Dessutom delar Dupieux och jag födelsedag (dock är jag äldre). 

OTROLIGT MEN SANT handlar om paret Alain och Marie Duval (Alain Chabat och Léa Drucker), som köper en villa. När mäklaren visar runt i huset påpekar denne en egendomlighet: i källaren finns vad som liknar en brunn. Ett hål med en stege. Klättrar man ner i hålet kommer man ut genom ett likadant hål i innertaket på översta våningen! Inte nog med det: även om det bara tar några sekunder att klättra från källaren till taket, kommer man ut tolv timmar senare. Men inte nog med det! Man må komma ut tolv timmar senare - men ens kropp har blivit tre dagar yngre!  

Alain, som ser lite grann ut som Horst Schröder, har en rik och excentrisk chef, Gérard (Benoît Magimel), som han umgås med privat. En kväll när Duvals bjudit hem Gérard och dennes nya flickvän på middag, berättar Gérard att han varit i Japan och opererat bort sin penis. Denna har ersatts med en hypermodern elektronisk penis, ej godkänd av EU, som han styr med sin iPhone.

Marie blir besatt av hålet i källaren. Hon tycker nämligen att hon börjar se gammal och sliten ut. Tre dagar yngre ger ingen skillnad, men klättrar hon om och om igen kan hon med tiden bli flera år yngre. Paret Duvals äktenskap börjar knaka på grund av Maries besatthet. Och tänk om det sker något annat också med kroppen när man klättrar genom hålet? Något farligt? Gérard i sin tur får problem med sin elektroniska penis. Dessa problem måste åtgärdas, men allt blir värre. Det förekommer även en katt i historien.

Detta är ungefär allt som händer i OTROLIGT MEN SANT. Det låter kanske lite tunt när jag försöker återge handlingen, men detta är en väldigt rolig och fascinerande film. Quentin Dupieux berättar sin historia med en del hopp i kronologin, som om han själv kravlar genom det där hålet ibland. 

Den här filmen är kanske inte riktigt lika bra som DEERSKIN, men visst är detta en film som ska ses!

Gott nytt år!

GOTT NYTT ÅR

PÅGAR Å TÖSER!

... Så ...

Vad kan ni förvänta er här på TOPPRAFFEL! under 2023? Tja ... Jag vet inte riktigt.

Jag har nämnt det åtskilliga gånger tidigare, senast igår, men sedan ett antal år tillbaka skriver jag seriemanus på heltid. 91:an, Åsa-Nisse, Uti vår hage och Fantomen. Det innebär att jag inte har tid att se- och skriva om allt som går upp på bio, vilket jag gjorde förr. Dessutom är det mycket som inte pressvisas i Göteborg - rättare sagt, det är mycket som inte pressvisas utanför Stockholm. Disney - vilket förstås inkluderar Marvel - pressvisar aldrig sina filmer här.

... Men det är faktiskt jäkligt skönt att slippa se allt som går upp på bio. När jag bodde i Malmö och såg allt, satt jag ofta och led. Jag såg filmer jag aldrig skulle överväga att se i vanliga fall, jag såg dem bara för att jag bestämt mig för att se allt. Visst kunde det hända att några av dessa filmer jag aldrig skulle se i vanliga fall var bra, men i de allra flesta fall var de mindre bra, dåliga, eller direkt usla. Numera ser jag bara de biopremiärer jag känner att jag vill skriva om.

Men DVD och Blu-ray, då? Nuförtiden är det snålt även med detta. I somras tog ett stort bolag över hanteringen av utskick av recensionsex från en hel rad större bolag. Ett bolag sköter alltså flera andra bolag. Och de har bestämt sig för att bara skicka ut tio filmer de själva valt ut per kvartal, eller om det nu var halvår. Dessa filmer har alla biovisats, och eftersom jag oftast redan har skrivit om dem, är de därför ointressanta. Inga nysläpp av klassiker skickas ut från dessa stora bolag, inga direkt-på-DVD-filmer, och ingenting från Marvel och Disney. Således får jag hålla mig till släpp från de något mindre bolagen - vilket inte är det sämsta, eftersom de ofta har mer intressanta filmer.

Jag kommer att fortsätta att recensera streamingpremiärer. Ja, inte alla, förstås. Det släpps för mycket för att jag ska hinna se allt, och jag vill inte se allt. Jag plockar det som intresserar mig.

Förhoppningsvis ska jag hinna med att skriva lite mer om seriealbum igen. Jag har en del liggande som jag inte hunnit skriva om. Jag har tvingats prioritera annat - till exempel mina egna serier.

... Och apropå serier: de av er som gillar Fantomen, och det gör ni förstår allihop, kan se fram emot en massa Fantomenserier av mig i den svenska Fantomentidningen. Min sexdelade Belle époque-svit kommer att finnas i årets dubbelnummer, med början i nummer 2-3/2023. Det här är sex fristående äventyr som utspelar sig i Paris 1912. Historierna är inspirerade av grejor jag gillar och är intresserad av - gammal fransk pulp, bisarra nattklubbar, Jacques Tardi och så vidare. De har tidigare publicerats i Australien, där de uppskattades. Förutom denna Paris-svit dyker det även upp ett sjunde äventyr av mig, en skräckbetonad historia. I handeln just nu finns 2022 års julalbum fortfarande kvar, hoppas jag. Det innehåller också ett äventyr av mig som inte tidigare publicerats i den svenska tidningen.

Ni som inte gillar Fantomen kan väl låtsas att ni gör det - för att inte förstöra den trevliga stämningen här på Toppraffelredaktionen.