Netflix: Warriors of Future

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en Hongkongfilm som gick på bio – IMAX till och med – i Kina, där den spelade in en massa pengar, men som streamas på Netflix i resten av världen, åtminstone i Europa.

Vad det här också är, är en film det är svårt att recensera. Mest beroende på att det var svårt att ta sig igenom den.

Yuen Fai Ng har regisserat detta science fiction-actionraffel med den märkliga titeln WARRIORS OF FUTURE. Den heter alltså inte WARRIORS OF THE FUTURE. Filmen inleds med exposition. En berättarröst redogör vad som hänt, ett grepp som alltid är tråkigt och ofta inte funkar, i synnerhet när inledningen håller på lite för länge. Jag tappade intresset redan här, jag hade förstås föredragit om vi fått se hela bakgrunden i en prolog. Nu känns det som om det är en uppföljare vi ska se, ett intryck som förstärks eftersom inga rollfigurer får närmare presentationer.

Det är något om att den globala uppvärmningen och en rad naturkatastrofer har raserat Hongkong, som nu heter B-16, luften är förorenad, och en utomjordisk växtvarelse har trillat ner i staden. Växten kallas Pandora och den växer när det regnar, ju mer den växer, desto mer av staden raserar den – men den här växten kan visst även rena luften. En massa soldater ska hindra Pandora från att växa, men en ond typ skickar ut illasinnade robotar och grejor, eller hur det var, jag vet inte så noga.

WARRIORS OF FUTURE utspelar sig delvis i något slags kommandocentral, där gravallvarliga militärer pratar och pratar och pratar. Resten av filmen; större delen av filmen, är ett datoranimerat kaos. Det är soldater som slåss mot robotar och monster och fan och hans moster. Ibland används flygfarkoster.

Att se den här filmen känns som att se på när någon spelar ett TV-spel. Som att sitta intill spelaren och bara titta på skärmen. Det smäller och brakar hela tiden. Det är metall och rök och explosioner. Folk springer och folk skriker.

Den här filmen, som kostade närmare 600 miljoner svenska kronor att göra, känns som en Transformersfilm. Stökigt, högljutt, själlöst, oengagerande, tråkigt. Dessutom känns det som något vi redan sett otaliga gånger, filmen är inte vidare originell.

Efter ett tag tittade jag bara med ett öga. Efter ytterligare ett tag tittade jag med ett halvt öga. Jag ångrade att jag börjat titta på filmen. Jag kan tänka mig att om man är tolv år är det skithäftigt med alla dessa robotar och farkoster och puffror, men för oss andra är detta mer eller mindre totalt osebart.

Åtminstone ett känt ansikte finns i rollistan, Ching Wan Lau. Honom känner vi igen från en lång rad Hongkongfilmer de senaste 35 åren.