Bio: Violent Night

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.

Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.

VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.

Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.

Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.

Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.

Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.

... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.

VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer. 

Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.

Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.

Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.

FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.

  

 

 

 

(Biopremiär 2/12)

Serier: Ugly 4: Sista skriket

UGLY 4

"SISTA SKRIKET"

av Joakim Lindengren

Kartago

Ibland uppstår ett visst problem när man ska recensera filmer, böcker och seriealbum. Förvisso ett angenämt problem, men ändå.

Problemet uppstår när man redan förbrukat alla superlativer. När man tokhyllat till exempel ett seriealbum - och så gör upphovspersonen ytterligare ett album som är lika bra, eller bättre. Vad skriver man då? 

Förra året skrev jag om Joakim Lindengrens tredje Ugly-album; "Bortom all ära och Redbergsplatsen". Jag tyckte att det var ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Det var ett på många sätt unikt album, och det var rätt svårt att beskriva det - albumet var något helt eget.

Nu är Lindengren tillbaka med ett fjärde album om detektiven Ugly Mareowl, "Sista skriket", och det är lika bra som det förra - eller är det till och med ännu bättre? 

Den här gången handlar det om Ingrid Bäckström, en figur som är välkänd från Joakim Lindengrens universum (multiversum?). Den är gången är Ingrid Bäckström en jättemänniska som finns uppstoppad på Naturhistoriska museet i Göteborg. Eller fanns: Ingrid Bäckström har nämligen försvunnit från museet. Ugly anlitas för att leta upp den försvunna jätten och beger sig ut i Göteborg.

Det här är ett Göteborg som enbart befolkas av djur, men framför allt är det Joakim Lindengrens version av Göteborg. Det här är ett Göteborg så som han vill att staden ska se ut. Det är en stad som hämtats från 1950-talet, ungefär, en stad där neonskyltarna blänker i nattmörkret, en stad där fula byggnader och detaljer har plockats bort (med undantag för stadsdelen Kubistan, där alla reklambyråer ligger, men den är rätt snygg den med). Välbekanta, autentiska platser blandas med påhittade sådana, och det mesta är lite förbättrat. Jag bor i Göteborg och känner igen platser och byggnader - ibland. Det här är fantasyversionen av Göteborg. En stämningsfull blandning av Bertil Hegland, Jan Lööf och Joakim Lindengren själv. 

Lindengren använder två rutor per sida, ibland bara en, och ibland är det så detaljerat att jag inte förstår hur karln har orkat rita och måla allt det här. Varje ruta är en tavla, eller ett vykort. Ett grepp i detta album som jag inbillar mig är nytt, är att Lindengren använder sig av collageteknik. Här och var finns det utklippta prylar och annat från gamla tidningar.

Ugly hälsar på hemma hos en funny animal-version av Albert och Herbert, han uppsöker en dansk krog, ett övergivet och delvis raserat Liseberg, men roligast för min del är när Ugly tittar in på Seriehörnan. Mannen som startade upp Seriehörnan, Tony Lundin, gick hastigt bort förra året, men han lever vidare i detta album - som höna. 

Jag försöker hitta något att anmärka på, mest för sakens skull, för att inte framstå som helt okritisk. Men ... Det enda jag inte riktigt gillar här, är typsnittet Lindengren använt till albumets titel, "Sista skriket" alltså, på omslaget. Det ser lite för modernt och datoriserat ut, och sticker ut mot resten av bilderna. Nu tänker kanske någon påpeka att Lindengren använt en datamaskin till mer än titeln, men det gör ju de flesta serietecknare idag.

Joakim Lindengren envisas med att hela tiden förnya sig, ändra riktning, utvecklas och bli bättre. Han är en av Sveriges främsta serieskapare idag, kanske den främsta. Är det att ta i?   

DVD: Triple Cross

TRIPLE CROSS (Retro Film)

TRIPLE CROSS från 1966 är en fransk-tysk-brittisk film jag aldrig hört talas om, men den verkade onekligen vara bra, tyckte jag när jag slog mig ner för att se den. Det här är en verklighetsbaserad historia från andra världskriget om kassaskåpssprängaren Eddie Chapman, som åker fast och hamnar i ett fängelse på Jersey just som tyskarna anländer och ockuperar ön. Eddie släpps ut för att utbildas till tysk spion, men när han skickas ut på spionuppdrag i England ser han till att bli spion även för engelsmännen.

Christopher Plummer spelar Eddie Chapman, Romy Schneider gör en tyska han faller för, Gert Fröbe och Yul Brynner är tyska befäl, Claudine Auger har en liten roll, liksom Trevor Howard. För regin står Terence Young, och det är kanske därför den här filmen inte riktigt funkar.

Terence Young är förstås mest känd för att ha regisserat de första Bondfilmerna. Ärligt talat är jag inte speciellt förtjust i de tidigaste Bondfilmerna, Sean Connery till trots. De är lite träiga. Jag vet inte om jag sett någon av de många filmer - drygt tjugo - Young gjorde före AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA, men jag har sett en hel del av de han gjorde senare, och med några få undantag (som BLODRÖD SOL) är de inget vidare.

TRIPLE CROSS, som faktiskt visades på bio i Sverige under denna titel, börjar hyfsat bra, men snart blir det rätt tråkigt, ospännande och ibland en aning förvirrat. Filmen må vara från 1966, men den känns som om den är från 1956 eller 1946. Ingenting övertygar och det ser inte alls ut att utspela sig under andra världskriget.

Terence Young kände visst verklighetens Eddie Chapman. Enligt uppgift är det inte mycket i filmen som stämmer överens med vad som skedde i verkligheten.

Roligast i filmen är att kultskådisen Howard Vernon dyker upp i en liten roll. En scen i denna utgåva är dubbad till tyska, jag antar att filmen restaurerats och att denna scen enbart fanns med tyskt tal. Lustigt nog funkar denna scen på tyska bättre än resten av filmen, det känns ju mer realistiskt när tyskar faktiskt pratar tyska.

TRIPLE CROSS fick ganska dålig kritik vid premiären. Jag är inte förvånad.

Filmen slutar med en popsång som skulle kunna vara hämtad ut en Bondfilm. 

 

VOD: Dark Glasses

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag inleder med en liten brasklapp: jag såg DARK GLASSES härommånaden på en streamad tittkopia som inte var högupplöst. Således försvann en aning av filmens estetik. Men till saken:

Det är inte varje år man recenserar en nya Dario Argento-film. Det är inte ens vart femte år - DARK GLASSES är den nu 82-årige Dario Argentos första film sedan DRACULA, som kom 2012. DRACULA är en fruktansvärt usel film, definitivt Argentos sämsta - och då har han fått ur sig en hel del dåliga filmer sedan OPERA från 1987, vilken brukar betraktas som hans sista bra film. Dock hade jag vissa förhoppningar på DARK GLASSES, som är en återgång till giallo-genren.

Dario Argento är väl den enskilde filmregissör som betytt mest för mig, jag ser om hans tidiga filmer med jämna mellanrum (senast igår såg jag om SUSPIRIA och upptäckte detaljer jag inte noterat tidigare). Därför är det trist att varje ny film blir en besvikelse, ibland en stor besvikelse.

En del av de senare filmerna såg jag på bio, några på urpremiären. Jag minns att jag var lite uppspelt när jag skulle se THE STENDHAL SYNDROME i Cannes 1996, jösses, jag skulle gå på premiären på en ny film av Argento! Och jag var rätt besviken när jag lämnade visningen. Dock gillade jag musiken av Morricone. THE PHANTOM OF THE OPERA, 1998, såg jag också i Cannes, och jag undrade vaffan det var jag tittade på och varför Argento gjort den. Jag frågade Argento, och han svarade något om att det inte går att göra för många filmer om Fantomen på stora operan.

Giallon SLEEPLESS från 2001 var bättre, den får väl sägas vara hyfsad, och publiken i Cannes tjoade under de brutala mordscenerna, men det är en ojämn film, det känns som om Max Von Sydow, som gör huvudrollen, agerar i en helt annan film. THE CARD PLAYER, 2003, såg jag på DVD, och den känns lite grann som en TV-thriller, DO YOU LIKE HITCHCOCK från 2005 är en TV-film och lite halvvissen. MOTHER OF TEARS, 2007, såg jag på marknaden i Cannes, då hade den redan visats på andra ställen, och denna film tyckte jag var en ren kalkonfilm. GIALLO från 2009 är allmänt utskälld, jag såg den på DVD, och jag tycker inte att den är så hemsk. Problemet är att den ser ut som en habil men anonym thriller som kunde vara gjord av vem som helst. Ja, och sedan kom då DRACULA, som jag såg på DVD ett år eller två efter premiären, och det är fascinerande att denna exceptionellt dåliga film visades i den officiella serien i Cannes, med en regelrätt galapremiär på Lumière-biografen. Synd att jag inte var där, det måste ha varit en surrealistisk upplevelse.

Nå. Då kommer vi fram till DARK GLASSES, som visades på festivalen Monsters of Film i Stockholm förra månaden, och som häromveckan tydligen kördes på Bio Roy här i Göteborg. Recensionerna har varit ytterst blandade sedan premiären i Berlin i våras, men de flesta är ganska negativa.

DARK GLASSES är en uppryckning sedan de senaste filmerna, men det här är en film med problem. Bitvis tycker jag att filmen ärr rätt bra, bitvis funkar det inte alls. Argento är förstås känd för sina märkliga, ologiska intriger, och just det ologiska, som i kombination med estetiken, musiken och den simplistiska dialogen, skänker de tidiga filmerna en särpräglad mardrömsstämning. DARK GLASSES är dock så pass ologisk att filmen efter ett tag övergår till att bli dum. Bara dum.

Ilenia Pastorelli spelar huvudrollen, en lyxprostituerad kvinna som heter Diana. Hon är antagligen den mest osympatiska hjältinna som förekommit i en Argentofilm. Hon till och med ser osympatisk ut. En seriemördare härjar i Rom, en mystisk person som mördar prostituerade. Diana ska bli nästa offer och när hon efter ett besök på ett hotell kör därifrån, jagas hon av mördaren. Diana krockar med en annan bil och hamnar på sjukhus.

När Diana vaknar upp är hon blind. Asia Argento spelar en kvinna från något slags center för synskadade, hon ska hjälpa Diana att hantera sitt liv utan att kunna se. Det visar sig inte vara svårt, Diana lär sig gå omkring med blindkäpp och ledarhund på ett litet kick. Otroligt! Diana återupptar snart sitt gamla jobb - trots att hon är blind. Dessutom blir hon kompis med en liten kinesisk pojke - sonen till ett par som omkom i bilkraschen. Polisen uppskattar inte detta.

Mördaren gillar inte att Diana överlevde, så hon lever i fara. Man kan tänka sig att det inte borde vara några större problem att ta kål på en blind kvinna som bor ensam, men det är det. I vanlig ordning i den här typen av film är det upp till Diana att avslöja mördaren, vilket leder till en vansinnigt osannolik tredje akt, då även luften går ur filmen en aning.

Inledningen på DARK GLASSES tycker jag är riktigt bra, här funkar det även estetiskt, bilderna är suggestiva. Efter ett tag blir filmfotot mer rudimentärt och halvtrist. En del scener, i synnerhet mordscenerna och andra våldsamma scener, är överraskande sleazy och påminner om något från 1970-talets mer spekulativa italienska gialli. Filmen känns lite smutsig. Helhetsintrycket är att filmen känns rätt billig.

Denna film skiljer sig från tidigare Argentofilmer vad gäller filmmusiken. Denna är komponerad av fransmannen Arnaud Rebotini, var elektroniska musik är ganska radikalt annorlunda än musiken i Argentos tidigare filmer. Jag lyssnade på soundtracket när det släpptes, långt innan jag såg filmen. Själva ledmotivet är bra, men musiken blir rätt tjatig och repetitiv efter ett tag, åtminstone när man bara lyssnar på albumet. Daft Punk skulle göra filmmusiken, men de splittrades innan det var dags.

DARK GLASSES släpps direkt på VOD i Sverige - om den även släpps på DVD och/eller Blu-ray vet jag inte. Jag tvekar vad gäller betyget. Ska jag sätta en tvåa - eller vara generös och ge den en trea? Den har trots allt sina stunder, och den är bättre än MOTHER OF TEARS och DRACULA. Okej, jag är snäll och sätter en trea, om än en svag sådan. Om inget annat har den gamle Dario försökt återgå till sina rötter. 

Tydligen planerar Dario Argento redan en ny film, vilken ska ha Isabelle Huppert i huvudrollen, och som är en nyinspelning av en mexikansk film från 1940-talet.

 

 

 

(VOD-premiär 21/11)

Blu-ray/VOD: Final Cut

FINAL CUT (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den här franska zombiekomedin ... eller ... nästan-zombiekomedin visades alldeles nyligen på bio här i Sverige. Jag hade tänkt gå på pressvisningen och skriva om filmen då, men så visade det sig att denna visning lagts på en väldigt dum tid på dagen - sen eftermiddag (Onödig information för er läsare, jag vet). Jag glömde sedan helt bort den här filmen, men en dryg månad senare har den släppts på Blu-ray.

Det här är en film av Michel Hazanavicius, som gjorde de två första, ojämna OSS 117-filmerna med Jean Dujardin, samt den lika utmärkta som Oscarbelönade THE ARTIST, med Dujardin och Bérénice Bejo, som är gift med Hazanavicius. Vad jag dock inte visste innan jag började titta, är att FINAL CUT är en nyinspelning av den japanska filmen ONE CUT OF THE DEAD från 2017. Jag har inte sett det japanska originalet, så jag vet inte hur pass lika filmerna är.

FINAL CUT börjar inget vidare. Det är en metafilm om en filminspelning - ett litet filmteam håller på att spela in en lågbudget-zombiefilm, men problem uppstår när de plötsligt anfalls av riktiga zombies. Blodet sprutar när filmteamet kämpar för sina liv, men det är rätt trist att titta på - färgerna är överstyrda, bilden är grynig, rollfigurerna är osympatiska, i synnerhet regissören, som spelas av Romain Duris, och för att vara en komedi är det inte roligt alls. Av någon anledning har alla japanska namn, trots att de är fransmän. Jag tänkte att det kommer att bli skitjobbigt att titta på detta i en timme och 50 minuter, det var tur att jag inte såg den på bio.

Efter en halvtimme börjar eftertexterna att rulla. Det visar sig att detta var en film i filmen. Bilden blir normal när vi hoppar tillbaka i tiden, och Romain Duris får i uppdrag att regissera en nyinspelning av en japansk zombiefilm - om det faktiskt är ONE CUT OF THE DEAD vågar jag inte svara på. Producenterna ät japaner och en av dem är på plats för att se så att allt går rätt till - hon spelas av en kvinna med ett synnerligen märkligt utseende, och hon var också med i ONE CUT OF THE DEAD. Ja, detta är alltså en film om en filminspelning av en film om en filminspelning.

Japanerna har märkliga krav. Alla rollfigurerna måste ha japanska namn, och filmen ska göras i en tagning. Team och skådisar - Bérénice Bejo spelar en av dem - repeterar och sedan börjar inspelningen. Denna blir problematisk.

Jag satt länge och tyckte att det här inte var speciellt kul. Folk springer, folk skriker, det är lite för utdraget. Men - den sista halvtimmen lyfter det. Då funkar det som komedi och jag tyckte att det var rätt kul. Så, jag höjer betyget ett snäpp. Dock är det hela alldeles för långt, det hade räckt med 90 minuter, om ens det.

Blu-ray/VOD: American Yakuza

AMERICAN YAKUZA (Studio S Entertainment)

AMERICAN YAKUZA, i regi av Frank A Cappello, är en film från den tid då direkt på video-filmer såg ut som riktiga filmer. Eller, den här filmen gick säkert på bio i en del andra länder, men det är en lågbudgetfilm, förhållandevis, och i Sverige släpptes den förstås direkt på video. Filmen är från 1993, men jag tror den släpptes först 1994 här - och jag vill minnas att jag recenserade den i ett nummer av Magasin Defekt 1995.

Jag tyckte att den här filmen var skitbra när den kom. På den tiden, i början- och mitten av 1990-talet, var actionfilmer från Hongkong, framför allt John Woos filmer, populärt här i väst, och Hollywood försökte göra liknande filmer. AMERICAN YAKUZA var en av dessa filmer.

Viggo Mortensen gör huvudrollen och 1995 kände jag igen honom från PRISON och LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III. Men, när jag tittar på Mortensens filmografi inser jag att jag hade sett honom i flera andra filmer, som VITTNE TILL MORD, YOUNG GUNS II och THE INDIAN RUNNER, vilket jag fullkomligt förträngt. Jag minns att jag 1995 tyckte att Mortensen var en bra actionhjälte.

Nu när jag ser om AMERICAN YAKUZA på Blu-ray konstaterar jag att det är en snygg film, det är en elegant film. Filmfotot är utmärkt - det ser ut som en biofilm, till skillnad från majoriteten av dagens lågbudget-actionfilmer.

... Däremot förvånas jag över hur platt manuset är. Det hela är väldigt enkelt: Mortensen spelar en FBI-agent som infiltrerar den amerikanska grenen av yakuzan; den japanska maffian. Mortensens agent räddar livet på en yakuzaboss. Yakuzan ligger i fejd med den italienska maffian, som styrs av en cigarrökande gangster spelad av Michael Nouri. Mortensens agent blir god vän med yakuzabossen, som görs av Ryo Ishibashi, han blir fullgod medlem i yakuzan, och han blir kär i en söt, japansk heminredningsarkitekt. Det hela kan bara sluta på ett sätt, och för de flesta inblandade slutar det inte lyckligt.

Jag tyckte alltså att den här filmen var riktigt bra när den kom - men idag, nästan 30 år senare, tycker jag inte att den är riktigt lika bra. Här finns några Hongkonginspirerade inslag, Viggo Mortensen kastar sig i sidled medan han skjuter med två pistoler samtidigt. Men filmen innehåller förvånansvärt få actionscener, vad vi istället får är en melodram, och denna känns halvkokt. Handling och rollfigurer hade behövt utvecklas lite mer. Numera är de flesta filmer för långa, men AMERICAN YAKUZA känns för kort med sina 96 minuter.

Mortensens agent satt i fängelse som en del av planen när han skulle infiltrera yakuzan. Men ingick det också i planen att han av en slump skulle rädda livet på yakuzabossen? Om detta inte skett, hur hade han då tänkt infiltrera yakuzan? Varför satte inte FBI en japansk-amerikansk agent på jobbet, någon som sticker mindre ut än den blonde Mortensen? Han har ju liksom ögonen på sig precis hela tiden.

Viggo Mortensen sägs ha tagit rollen enbart för pengarnas skull, och han ser faktiskt rätt ointresserad ut - något jag inte noterade 1995.

Nå. Trots mina invändningar är AMERICAN YAKUZA rätt okej. Den är inte tråkig och den är som sagt tjusig att titta på. Michael Nouri har inte så mycket att göra här, men han är en gammal favoritskådis.

AMERICAN YAKUZA 2: BACK TO BACK från 1996 är ingen uppföljare. Det är en TV-film som heter BACK TO BACK och som döptes om i vissa länder. Den har dock en liknande handling och Ryo Ishibashi är med i den.

 

DVD/VOD: Hämnaren från vildmarken

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN (Studio S Entertainment)

Den här filmen, bättre känd som JONATHAN OF THE BEARS (eller JONATHAN DEGLI ORSI på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med - till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris KEOMA (eller MED SATAN I HÄLARNA som de hette i Sverige) från 1976, även den med Nero. Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer - varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta han om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge - han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Den här filmen känns lite ofärdig - och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen. Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till KEOMA och Sergio Martinos MANNAJA (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: "De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare". Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren. Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.

Netflix: Enola Holmes 2

Foton copyright (c) Netflix

När ENOLA HOLMES kom för två år sedan såg- och skrev jag om den mest för att ha något att skriva om här på TOPPRAFFEL! - jag tillhör inte målgruppen. Eftersom det nu kommit en uppföljare, ännu en gång i regi av Harry Bradbeer, kände jag att jag väl får ta och se- och skriva även om denna. 

Jag tillhör inte målgruppen, skrev jag ovan. Men när jag såg ENOLA HOLMES 2 undrade jag om målgruppen faktiskt förstår vad filmen handlar om. Målgruppen är alltså barn, antagligen främst flickor i tolvårsåldern. Jag, som är en medelålders man, undrade emellanåt vad filmen handlade om och vad som försiggick. Men att jag med jämna mellanrum tappade tråden beror på att jag konstant satt och retade mig på unga Enola Holmes och en massa konstigheter.

Sherlock Holmes lillasyster Enola (Millie Bobby Brown) har nu öppnat en egen detektivbyrå, men hon får inga klienter, eftersom alla anser att hon är alldeles för ung för att vara detektiv. Vilket hon förstås är - hon är tonåring. Just som hon ska lägga ner sin byrå får hon sin första klient. Det är en fattig liten flicka vars storasyster försvunnit.

Den här storasystern jobbade på en tändsticksfabrik, så Enola börjar också jobba där för att luska i försvinnandet. Tändsticksfabriken är ett hårt ställe där saker och ting inte går rätt till. Dessutom dör de anställda lite då och då - enligt direktören har de fått tyfus. Spåren leder vidare till en music hall-teater, och kort därpå tar Enola sig in i en lägenhet, där hon hittar en mördad tjej; hon har en kniv i bröstet. Och just då stormar en massa poliser in, ledda av den slemme Grail (David Thewlis). 

Det händer mer grejor, Enola finner kärleken i unge herr Tewkesbury (Louis Partridge), som lär henne dansa och så pussas de, Sherlock Holmes (Henry Cavill) hjälper till med fallet, Enola hamnar i fängelse, Enolas och Sherlocks morsa (Helena Bonham Carter) spränger brevlådor och en diligens, det blir fäktning och slagsmål, fler dör, det följer några tvära vändningar i handlingen, och sedan slutar det. Kanske. Jag vet inte så noga.

Om möjligt är ENOLA HOLMES 2 ännu mer irriterande än den första filmen. Den extremt hurtiga Millie Bobby Brown ser ut att ha rymt från en pantomimföreställning, hon spelar över så att det visslar om det, hon grimaserar hej vilt, hon är lillgammal, och hon bryter ofta den fjärde väggen för att prata med publiken. Brown har hunnit bli 18, men ser faktiskt lite äldre ut, ibland ger hon intryck av att vara en vuxen kvinna som spelar barn. Henry Cavill är hennes direkta motsats, han gör en mjuk och återhållsam Sherlock Holmes, han är så återhållsam att han ger intryck av att vara uttråkad.

Precis som förra gången är det feministiska budskapet övertydligt och körs ner i halsen på tittarna som i en proggig barnbok från 1970-talet. Anakronismer duggar tätt. En av de mest kända, återkommande figurerna från Arthur Conan Doyles berättelser har bytt både kön och hudfärg, vilket i princip innebär att det nu är en helt annan figur. En annan välkänd figur, som dyker upp på slutet, har fått nöja sig med att byta hudfärg. Ändringar som gjorts för ändringarnas skull. Jag har inget emot rollfigurer av olika kön, med olika hudfärg, längd, vikt, dialekt och hattstorlek, men det blir bättre om man skapar nya gestalter, istället för att ändra på befintliga, extremt välkända sådana. I den här filmen känns det mest krystat och ansträngt.

Bitvis är filmen märkligt våldsam och oväntat blodig för att vara en barn- och familjefilm. Påkostat är det, budgeten var inte den lägsta.  

Roligast i filmen är att David Thewlis ser ut exakt som Ludde Gentzel i Kronblom-filmerna! Det är ganska distraherande. En arg och elak Kronblom!

Jag noterar att en massa människor, antagligen ungdomar, älskar ENOLA HOLMES 2 - medan en hel del renläriga Sherlock Holmes-fans rasar och klagar på allt som ändrats för att tilltala en "modern publik".

Jag fick verkligen koncentrera mig för att inte skriva "Enola Gay" när jag skrev den här texten.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/11)

Amazon Prime: Run Sweetheart Run

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en film från Amazon Studios som får premiär direkt på Amazon Prime Video. Fast egentligen är detta en skräckfilm från Blumhouse som skulle gått upp på bio. RUN SWEETHEART RUN spelades in 2019 - och 2022 filmades några kompletterande scener. Tre år senare, alltså.

Ibland ögnar jag igenom så kallade user reviews på IMDb. Vad som ofta slår mig är hur otroligt hatiska, fördomsfulla och misogyna människor världen över är. En väldig massa människor som skriver dessa recensioner, de flesta ger intryck av att vara amerikaner, hatar verkligen filmer med kvinnor i huvudrollerna, filmer med kvinnor i bärande roller, filmer med budskap, och så vidare. De anklagar precis allting för av vara woke och vänstervridet. Det kan vara rätt obehagligt att läsa dessa texter.

... Men så ser jag RUN SWEETHEART RUN, i regi av Shana Feste, som även varit inblandad i manuset, och jag börjar nästan känna mig som de där hatiska snubbarna på IMDb, vilket förstås inte är en bra känsla. Den här filmen visar sig ha ett starkt feministiskt budskap - men det är så otroligt klumpigt hanterat att det blir direkt genant. 

Det hela börjar ganska hyfsat. Ella Balinska spelar Cherie, en ung juridikstudent som jobbar som sekreterare på en advokatbyrå. Hennes chef har blivit dubbelbokad en kväll, så han ber Cherie äta middag med en viktig klient. Det är allt hon ska göra, inget mer. Cherie fixar barnvakt, klär upp sig, och går hemifrån. Ett problem är att Cherie har mens och hennes dotter har kastat den sista tampongen i toalettstolen.

Den viktiga klienten heter Ethan (Pilou Asbæk), och han visar sig vara trevlig och charmig, även om han brusar upp när han ser en hund. Det bär sig inte bättre än att de går hem till Ethan efter middagen för drinkar och annat. Då attackerar Ethan Cherie, han misshandlar henne och hon måste fly.

Så här långt är filmen alltså hyfsad. Den har en del problem med berättartempot och det är lite märkligt ryckigt, men filmen är okej.

Ethan skriker något om att han ska jaga Cherie hela natten. Cherie lyckas få tag på polis, men de tror inte på den blodiga Cherie, istället arresterar de henne för att uppträda i berusat tillstånd. Här börjar det kännas märkligt. Här kommer alltså en tydligt misshandlad tjej i finklänning - och de syr in henne för att hon druckit. 

Ethan kommer och hälsar på Cherie i cellen, eftersom polisen förstås tycker att han är trovärdig. Cherie släpps ut och jakten fortsätter - och det blir bara dummare och dummare. Cherie måste hitta någon som kallas The First Lady - denna lady vet vad som pågår. Ethan visar sig vara ett monster, bokstavligt talat, och han har inga problem med att hitta Cherie, eftersom hennes blod har en kraftig doft. Cherie gör flera försök att köpa tamponger under jakten.

Cherie får lift med några unga tjejer som konstant skriker girl power-floskler. The First Lady introduceras och Cherie får veta att blodet är hennes superkraft, eller hur det nu var. Sedan blir filmen plötsligt religiös (!), och Cherie och ett helt gäng tjejer tar på sig vita karatedräkter för att slås med djävuls-Ethan. Nej, jag skojar inte - de har karatedräkter. 

Jag satt länge och tänkte att, tja, RUN SWEETHEART RUN kan väl få en tvåa i betyg - men jag sänker tvåan till en etta. Filmens sista akt är så osannolikt dum att, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Shana Feste har sagt att filmen bygger på hennes egna erfarenheter av en urspårad träff som ledde till att hon misshandlades - men bitvis känns det som om manuset är skrivet av arga tonåringar. Här finns inga nyanser alls. Ingen beter sig realistiskt, alla män är svin, och här finns alldeles för många logiska luckor som gör att storyn känns slarvig och ogenomtänkt. Allting är konstigt. Det är taffligt gjort.

I en scen sitter några ungdomar och tittar på MOTORSÅGSMASSAKERN och vi får se flera klipp ur den filmen. Det är modigt att visa klipp ur en av de bästa skräckfilmer som gjorts i denna film, som inte är en av de bästa skräckfilmer som gjorts.

RUN SWEETHEART RUN skulle ha kunnat bli en bra film, eftersom här finns en del bra idéer. Resultatet blev gravt misslyckat.

Fotnot: RUN SWEETHEART RUN visades i Sundance 2020. Filmens handling har delvis ändrats i den version som nu fått premiär.

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 28/10)