Netflix: Hellhole

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

För lite mer än 30 år sedan kom en kompis och hans dåvarande, amerikanska flickvän på besök. Tjejen tittade på min videohylla och utbrast, ironiskt, ”Hellhole! My favorite!”. Hon åsyftade HELLHOLE från 1985, med Ray Sharkey, Judy Landers, Marjoe Gortner, Edy Williams, Mary Woronow, Robert Z’dar, och en massa andra stjärnor.

Denna recension avhandlar ett annat helveteshål. HELLHOLE anno 2022 är en polsk Netflixproduktion i regi av Bartosz M Kowalski, den unge mannen som gjorde NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT med uppföljare. Jag har nämnt det flera gånger tidigare, men en kul grej med Netflix är att vi får se genrefilmer från oväntade länder – till exempel Polen. De enda polska filmer vi fick se förr handlade om gruvarbetare. Okej, det stämmer inte helt, men det var nästan så.

Sedan en tid tillbaka, jag vet inte hur länge det kan vara, tio år kanske, kanske mer, har filmskapare en tendens att göra skräckfilmer, framför allt lågbudgetfilmer, alldeles för mörka. Bokstavligt talat. De utspelar sig i beckmörker och det är ofta omöjligt att se vad som sker. Så var det aldrig förr – de skrikande tonåringarna i 25-årsåldern sprang omkring i skogen mitt i natten, och det gick att se när Jason dök upp och gjorde hakkebøf av dessa tonåringar.

HELLHOLE är något av det mörkaste jag sett. Nästan hela filmen är mörkare än mörk. Det är mycket möjligt att jag tyckt bättre om filmen om jag såg vad som försiggick, den har nämligen en riktigt bra story, men jag satt hela tiden och ansträngde mig tills jag blev trött i ögonen.

Piotr Zurawski spelar polisen Marek, som år 1987 infiltrerar ett munkkloster. De håller visst på att bota besatta kvinnor, eller hur det nu var, i det här klostret, men en massa unga kvinnor har nu försvunnit. Därför klär Marek ut sig till munk och försöker ta reda på vad det är som sker med de intagna.

Att allt inte står rätt till är förstås klart från början. Alla munkarna beter sig konstigt i detta kloster som saknar elektricitet och moderniteter. Det serveras lika vidrig som konstig mat. I en prolog får vi se hur en präst försöker döda ett spädbarn med ett märkligt födelsemärke eller ärr på bröstet, och när Marek tar av sig på överkroppen ser vi att han har detta ärr. Vad kan detta betyda? En munk får veta att Marek är polis och vill hjälpa honom, han säger att det sker fruktansvärda grejor där.

Ibland blir filmen direkt surrealistisk. En tand lossnar ur Mareks mun, tanden spricker och ut flyger en insekt. Han hittar en konstig grej med ett levande öga på.

Filmens sista tio minuter är fullkomligt fantastiska! Avslutningen är inspirerat bisarr.

Jag vill verkligen gilla den här filmen – men större delen av tiden satt jag och hade småtråkigt. Ja, jag hade ibland så tråkigt att jag tänkte på annat, och tappade bort mig lite i handlingen. Och detta beror enbart på att det var påfrestande att titta på detta eviga beckmörker. Om de nu lägger ner en massa pengar på miljöer och coola effekter ska man väl kunna se dem.

”Men ändra TV:ns ljusinställningar!” utbrister kanske någon. Men nej, man ska inte behöva göra det.