Bio: Prey for the Devil

Foton copyright (c) SF Studios

PREY FOR THE DEVIL utspelar sig till större delen på St. Michael the Archangel School of Exorcism i Boston. En skola där katolska kyrkan utbildar exorcister - och exorcister behövs det i massor, eftersom rapporter om folk som blivit besatta av djävlar och demoner har skjutit i höjden de senaste åren.

... Fast St. Michael the Archangel School of Exorcism finns förstås inte på riktigt. Jag menar, hur skulle det se ut? Tjogtals med katolska präster som går i en speciell skola för att lära sig driva ut demoner. I Boston. Inte nog med det, de har dessutom en massa besatta patienter intagna i kåkens sjukhusavdelning. Och inte nog med det: i källaren finns gamla fängelsehålor bevarade, och dit släpar de besatta människor när de blivit extra besatta och jävliga.

Vad som däremot finns i verkligheten, om uppgiften stämmer, är en kurs i exorcism som Vatikanen håller en gång om året. 

År 2010 gjorde Daniel Stamm filmen THE LAST EXORCISM, som gick oväntat bra på bio i USA, och som släpptes direkt på DVD i Sverige året därpå. Jag såg- och recenserade den, och tyckte visste den var rätt okej, men jag minns den inte alls. Nu har Daniel Stamm gjort ytterligare en exorcistrulle.

Jacqueline Byers spelar den unga, raffiga nunnan syster Ann. Hennes barndom var hård, eftersom hennes mor var besatt av något ondskefullt, vilket ledde till kraftiga humörsvängningar. Efter moderns självmord hamnade Ann på ett nunnekloster, och där verkar hon känna sig hemma. Som vuxen har hon utvecklat en speciellt talang för utdrivning av demoner. Problemet är att kvinnor inte får vara exorcister.

Syster Ann smyger sig in på exorcismlektionerna ändå, och hon tar sig an en besatt flicka som är intagen på sjukhusavdelningen. Den här tösen, Natalie (Posy Taylor), är rar och smart och lillgammal, men ibland pratar hon med monsterröst och klättrar i taket och bär sig åt. 

Efter att syster Ann har imponerat på de katolska gubbarna tvingas de göra ett undantag för Ann, och hon blir den första kvinnan som får utbilda sig till exorcist. Antalet besatta ökar ständigt, så det behövs extra exorcister, och Ann är osedvanligt begåvad. Natalies tillstånd blir allt värre, här ska det minsann drivas ut demoner och grejor!

PREY FOR THE DEVIL är inget vidare som skräckfilm. Bortsett från att den är allmänt fånig, gör den det fundamentala misstaget att fläska på med skräckeffekter precis hela tiden, i princip från början till slut. Filmen följer mönstret datoranimerad effekt - jumpscare - datoranimerad effekt - jumpscare - datoranimerad effekt - jumpscare - och så vidare - slut. Ibland uppblandat med drömscen med datoranimerad effekt och jumpscare. Detta förtar förstås all spänning och skräckstämning. Dessutom är det lite töntigt att allt leder fram till att katolska kyrkan har något slags agentorganisation eller insatsstyrka med exorcister som rycker ut, beväpnade med krucifix istället för pickadoller. Det här kunde varit coolt om det handlade om en tjoflöjtfilm; ett actionäventyr, men detta verkar vara tänkt som seriös skräck. Det råder heller ingen tvekan om att folk verkligen är besatta av demoner - eftersom det ibland kommer ut monsterhänder ur munnen på dem och en massa annat.

Jag är ingen expert på katolska nunnor, men är det inte meningen att håret ska täckas av nunnedoket? Syster Anns blonda lockar sticker hela tiden fram, och ofta är hon civilklädd och har inget alls på huvudet. Hon flirtar även med en kille. Fast hon är kanske inte färdig nunna?

Virginia Madsen spelar psykolog och tror inte riktigt på det syster Ann pratar om. Ben Cross har en liten roll som kardinal. Han dog i cancer tio dagar efter inspelningen sommaren 2020. På grund av pandemin sköts premiären upp mer än ett och ett halvt år. Filmmusiken är bitvis lik Philip Glass' ledmotiv till CANDYMAN.

Eftersom det här är en PG-13-film, förekommer vare sig grovt språk eller ymnigt blodflöde. Det här är mest tröttsamt, men det går kanske hem hos tonåringar - en anställd på biografen sa att skräckfilmer alltid går jättebra där, tonåringar ser vad som helst om det är skräck. 

Tveksamt betyg, det är svagt.

 

 

 

(Biopremiär 2/11)

Netflix: Hellhole

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

För lite mer än 30 år sedan kom en kompis och hans dåvarande, amerikanska flickvän på besök. Tjejen tittade på min videohylla och utbrast, ironiskt, "Hellhole! My favorite!". Hon åsyftade HELLHOLE från 1985, med Ray Sharkey, Judy Landers, Marjoe Gortner, Edy Williams, Mary Woronow, Robert Z'dar, och en massa andra stjärnor.

Denna recension avhandlar ett annat helveteshål. HELLHOLE anno 2022 är en polsk Netflixproduktion i regi av Bartosz M Kowalski, den unge mannen som gjorde NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT med uppföljare. Jag har nämnt det flera gånger tidigare, men en kul grej med Netflix är att vi får se genrefilmer från oväntade länder - till exempel Polen. De enda polska filmer vi fick se förr handlade om gruvarbetare. Okej, det stämmer inte helt, men det var nästan så.

Sedan en tid tillbaka, jag vet inte hur länge det kan vara, tio år kanske, kanske mer, har filmskapare en tendens att göra skräckfilmer, framför allt lågbudgetfilmer, alldeles för mörka. Bokstavligt talat. De utspelar sig i beckmörker och det är ofta omöjligt att se vad som sker. Så var det aldrig förr - de skrikande tonåringarna i 25-årsåldern sprang omkring i skogen mitt i natten, och det gick att se när Jason dök upp och gjorde hakkebøf av dessa tonåringar.

HELLHOLE är något av det mörkaste jag sett. Nästan hela filmen är mörkare än mörk. Det är mycket möjligt att jag tyckt bättre om filmen om jag såg vad som försiggick, den har nämligen en riktigt bra story, men jag satt hela tiden och ansträngde mig tills jag blev trött i ögonen.

Piotr Zurawski spelar polisen Marek, som år 1987 infiltrerar ett munkkloster. De håller visst på att bota besatta kvinnor, eller hur det nu var, i det här klostret, men en massa unga kvinnor har nu försvunnit. Därför klär Marek ut sig till munk och försöker ta reda på vad det är som sker med de intagna.

Att allt inte står rätt till är förstås klart från början. Alla munkarna beter sig konstigt i detta kloster som saknar elektricitet och moderniteter. Det serveras lika vidrig som konstig mat. I en prolog får vi se hur en präst försöker döda ett spädbarn med ett märkligt födelsemärke eller ärr på bröstet, och när Marek tar av sig på överkroppen ser vi att han har detta ärr. Vad kan detta betyda? En munk får veta att Marek är polis och vill hjälpa honom, han säger att det sker fruktansvärda grejor där.

Ibland blir filmen direkt surrealistisk. En tand lossnar ur Mareks mun, tanden spricker och ut flyger en insekt. Han hittar en konstig grej med ett levande öga på.

Filmens sista tio minuter är fullkomligt fantastiska! Avslutningen är inspirerat bisarr.

Jag vill verkligen gilla den här filmen - men större delen av tiden satt jag och hade småtråkigt. Ja, jag hade ibland så tråkigt att jag tänkte på annat, och tappade bort mig lite i handlingen. Och detta beror enbart på att det var påfrestande att titta på detta eviga beckmörker. Om de nu lägger ner en massa pengar på miljöer och coola effekter ska man väl kunna se dem.

"Men ändra TV:ns ljusinställningar!" utbrister kanske någon. Men nej, man ska inte behöva göra det.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 26/10)

Disney+: Barbarian

Foton copyright (c) Disney+

Jag upptäckte att BARBARIAN, med manus och regi av Zach Cregger, smögs ut direkt på Disney+ igår, utan pukor och fanfarer. Det här är en hyfsat omskriven film som fått väldigt bra kritik utomlands, och jag hade förväntat mig en biorelease. 

Eftersom jag ibland läser nyhetsbrev från Variety och Hollywood Reporter lite slarvigt, trodde jag länge att den här filmen hette BAVARIAN. Jag vet inte varför jag läste så fel - men BAVARIAN låter ju mer som en film som uppmärksammas på filmfestivaler och därför blir omskriven. Jag förväntade mig tyrolerskräck med joddling och lederhosen. BARBARIAN låter som en italiensk Conan-kopia från 1983.

... Fast nu ska man inte förvänta sig barbarer heller. Creggers film utspelar sig på en gata som heter Barbary Street, därav titeln. Hit anländer Tess (Georgina Campbell) en mörk och regnig kväll. Hon ska på en anställningsintervju och har bokat ett Airbnb där hon ska bo. Det är ett trevligt hus i en riktigt ruffig del av Detroit (filmen är dock inspelad i Bulgarien).

Problem uppstår på en gång när Tess inte hittar dörrnyckeln i boxen intill dörren. Det visar sig nämligen att stället blivit dubbelbokat - där bor redan en kille, Keith (Bill Skarsgård), som yrvaken öppnar dörren när Tess knackar på. Efter lite dividerande släpper Keith in Tess, och efter att Tess konstaterat att alla hotell i trakten är fullbokade, samt efter ytterligare lite dividerande, kommer Tess och Keith fram till att de kan sova i huset bägge två och sedan begära pengarna tillbaka av uthyraren. 

Keith beter sig lite märkligt. Han är uppenbart nervös, han pratar mycket, mest pladder, men det visar sig att de har en del gemensamt, så kvällen blir inte alltför pinsam. Värre blir det på natten. Sovrumsdörren öppnas av sig själv.

När Tess nästa dag letar efter toalettpapper går hon ner i källaren. Där hittar hon något hon helst inte velat hitta. Tess och Keith är inte ensamma i huset.

Efter knappt halva filmen börjar allt om, känns det som - ungefär som om vi får uppföljaren på en gång. Nu presenteras vi nämligen för en ny huvudperson. Justin Long spelar den fruktansvärt osympatiske skådisen AJ, som plötsligt får veta att han karriär kommer att krascha, eftersom en tjej anklagat honom för våldtäkt. Det visar sig att han äger huset på Barbary Street. Han åker dit och har för avsikt att sälja det. 

AJ förvånas när han hittar resväskor i huset. Bor det någon där? Husockupanter? Han går ner i källaren och även han hittar något där - något han inte kände till.

BARBARIAN är en bra skräckfilm. Jag vill inte skriva "mycket bra", eftersom filmen visar sig vara mer traditionell än jag räknat med. Det här är lika delar spökhusfilm, THE HILLS HAVE EYES och CASTLE FREAK. Framför allt CASTLE FREAK (originalversionen, inte den usla nyinspelningen). Jag hade förväntat mig något mer ... tja, jag vet inte. Mer raffinerat, konstnärligt, och mer originellt. Inledningen antyder nämligen detta, när Tess och Keith träffas och sitter och pratar. Här är stämningen obehaglig och olycksbådande, Bill Skarsgård ser rätt otäck ut med mörka ringar under ögonen. Det är riktigt spännande och jag undrade vart allt skulle leda. Det hela utvecklas dock till en tjofaderittan-splatterfilm.

... Men jag ska inte klaga. Det här är väldigt bra gjort. Här finns många bra idéer, det är underhållande och ibland roligt, det är blodigt, filmfotot är utmärkt, regi och skådespelare är bra. Detta är en av de minst tråkiga skräckfilmer man kan se just nu. Här finns några logiska luckor som får en att haja till, men dessa kan man bortse från. Om Tess betett sig som en normal människa och gått därifrån på en gång, hade det inte blivit någon film.

Bill Skarsgård är en av filmens producenter.

 

(Disney+-premiär 26/10)

Disney+: Matriarch

Foton copyright (c) Disney+/Hulu

Den brittiska skräckfilmen MATRIARCH, med manus och regi av Ben Steiner, är ett så kallat Hulu-original, och eftersom vi inte har Hulu i Sverige, streamas filmen på Disney+.

MATRIARCH är en av de mest deprimerande skräckfilmer jag sett. Det är en fruktansvärt deppig film, som även ser deppig ut. Dessutom är huvudpersonen Laura (Jemima Rooper) antagligen den mest osympatiska rollfiguren någonsin i brittisk skräckfilmshistoria.

Laura har ett bra jobb, hon är högt uppsatt och viktig för företaget. Men hon är en kvinna med problem. Först ser vi hur hon, efter att ha ätit, rusar in på toaletten, kör ett par fingrar i halsen, och spyr upp det hon ätit. Jaha, det här är en film om ätstörningar, tänkte jag, men kort därpå hinkar hon i sig vodka till frukost, och så använder hon nässpray. "Är du fortfarande förkyld?" undrar en kollega, men sanningen är att Laura snortar kokain.

Laura är lesbisk, men en tjej hon tagit med hem blir arg när Laura envisas med att snorta, så hon går därifrån. Då överdoserar Laura - men återupplivas av en svart gegga. Svart gegga rinner ibland ut ur hennes kroppsöppningar. Det här är body horror.

Oväntat får Laura ett samtal från sin mor Celia (Kate Dickie), som Laura sagt upp bekantskapen med. Laura åker hem till den lilla byn där hon växte upp. Alla hatar Laura. Laura hatar alla, i synnerhet sin mor. Celia börjar bete sig konstigt, hon har besynnerliga humörsvängningar. Svart gegga rinner även ur henne. Ja, maskar också. Laura har alltid trott att hennes far begick självmord, men tydligen handlade hans död om något annat. Han gick ner sig i ett träsk och där verkar det häcka en demon. Byprästen gillar inte byborna, tydligen är han den ende som inte ägnar sig åt konstigheter.

Jemima Rooper gör rollen med ständigt nerdragna mungipor. Okej, hon skrattar två tre gånger, men hon ser otroligt glåmig ut. Alla i filmen är glåmiga. Hela filmen är glåmig. Filmfotot är grått, det regnar, och den lilla byn är ful och grå. Alla är arga, ingen beter sig normalt. 

När det är ungefär tjugo minuter kvar lyfter plötsligt filmen och blir rätt bra. Dock är filmen så mörk, bokstavligt talat, att det är svårt att se vad som händer. 

Jag antar att MATRIARCH kan stämplas som elevated horror - och det är en typ av skräckfilm jag har svårt för. Skräckfilm som vill vara lite bättre, finare och mer intellektuell än vanlig skräckfilm. Oftast blir det pretentiöst och/eller tråkigt. Den här filmen är till större delen ett drama, men då och då har man stoppat in chockscener, varav ett par är oväntat grova.

Ben Steiners film innehåller flera riktigt bra idéer och jag tror att jag hade uppskattat den mer om inte Laura vore så fruktansvärt osympatisk. Jag bryr mig inte om hur det går för henne. Det hade även blivit bättre om det gick att se vad som händer.

När eftertexterna rullat klart dyker det upp en textskylt som berättar vart man kan vända sig om man känner någon som lider av ätstörningar.

 

 

 

 

(Disney+-premiär 21/10)

Bio: Året jag slutade prestera och började onanera

Foton copyright (c) Scanbox

Någon gång på 1990-talet, bör det ha varit, satt jag och tittade på något underhållningsprogram på TV, i vilket Henrik Schyffert och någon annan framförde en sketch som utspelade sig på krogen. Direkt efter sketchen intervjuades Nisse Hellberg. Programledaren frågade Nisse om han kände igen sig i sketchen. Nisse svarade (jag citerar ur minnet): "Alltså, jag är ju från Malmö, och där har vi inte sådana problem".

Så känner jag det ofta när jag ser filmer om unga vuxna i Stockholm, filmer som påfallande ofta har ordet "Stockholm" i titeln. Förvisso är jag inte från Malmö, men jag är från Skåne, jag har bott i Malmö, och nu bor jag i Göteborg - och när jag ser dessa filmer som utspelar sig i Stockholm undrar jag ofta vad fan de håller på med, varför de beter sig som de gör. Unga, neurotiska, och inte helt sympatiska. I en gammal sketch säger Hasse Alfredson "Slå dig ner, för fan, och var som en människa!". Så brukar jag tänka när jag ser dessa filmer.

Jag var övertygad om att ÅRET JAG SLUTADE PRESTERA OCH BÖRJADE ONANERA bygger på en roman. Ni vet, en sådan där feelgood-pocket med ett par långa kvinnoben i högklackat på omslaget, titeln skriven i skrivstil, och som läses av kvinnor i 40-årsåldern under semestern. Är jag fördomsfull? Nej, jag se ju de där böckerna överallt. Jag träffade ett par unga svenska tjejer på Bokmässan som skrev sådana böcker. Huvudpersonen tröttnar på sitt jobb på en reklambyrå i Stockholm och flyttar till New York, eller Paris, för att förverkliga sig själv. Och varianter på detta. 

Denna nya film, i regi av Erika Wasserman, är väl inte riktigt så - men bra nära. Katia Winter spelar Hanna, som har ett bra och välbetalt jobb. Hon närmar sig 40 och vill ha ett andra barn innan det är för sent. Hennes sambo Morten (Jesper Zuschlag) tycker dock att Hanna jobbar för mycket. Hon tänker mer på jobbet än på familjen, hon är självupptagen, och hon är alltid trött och stressad. Morten tycker att Hanna ska säga upp sig.

... Så, hastigt och lustigt säger Hanna upp sig. Hon slutar med omedelbar verkan. Men när hon kommer hem gör Morten slut och kastar ut henne. Hon har ingenstans att ta vägen och hon är pank, eftersom hon bränt alla pengarna på kontot på en svindyr soffa hon beställt för att ge Morten i present. Hennes mor hör inte vad Hanna säger i mobilen, och hennes bästa kompis (Nour El-Refai) är sur på henne, istället får Hanna tag på en gammal klasskamrat från högstadiet som hon flyttar hem till. Klasskamraten är svinrik och bor i villa med sin familj. 

Hanna träffar även på en driftig tjej som heter Liv (Vera Carlbom). Liv är i 20-årsåldern och verkar ha hur många jobb som helst, hon verkar även konstant bli av med sina jobb, eftersom hon vägrar sköta sig. Hon blir något slags livscoach för Hanna. Livs främsta tips är att man ska onanera så mycket som möjligt. "Fittan först!" är ledorden. Så, då börjar Hanna göra detta och snart vänder livet.

Jag ska villigt erkänna att jag befinner mig ganska långt ifrån denna films målgrupp. Men jag skulle förstås kunna uppskatta den ändå. Men - jag tycker inte att denna dramakomedi är speciellt rolig. Henrik Dorsin har en liten roll som Hannas chef, och han är rolig i sina få scener. Scenerna från kontoret är kul.  Resten av filmen tycker jag bara är lite märklig och smått påfrestande. De flesta rollfigurerna är rätt osympatiska. De är störiga typer, snarare än roliga.

Det finns en hel del i storyn jag inte köper. Varför säger Hanna upp sig utan att ha ett nytt jobb på gång, eller en ekonomisk trygghet? Har hon ingen uppsägningstid? Om hon nu bränt alla sina pengar på en soffa som ännu inte anlänt, varför returnerar hon den inte och får tillbaka pengarna? Varför ser hon omedelbart ut som en A-lagare i trasiga kläder?

Filmen är inspirerad av boken "Hallongrottan" av Sandra Dahlén. Denna bok förekommer även flitigt i filmen. Kanske är det här en hundra minuter lång reklamfilm för boken?

Katia Winter är bra i huvudrollen. Hon såg även märkligt bekant ut, men jag kunde inte placera henne, så jag kollade upp hennes filmografi. Det visar sig att hon haft en ganska lång karriär främst utomlsands, och har medverkat i TV-serier som DEXTER, NCIS, SLEEPY HOLLOW, LEGENDS OF TOMORROW, och hon var med i flera episoder i den senaste säsongen av THE BOYS, som jag tycker är den bästa TV-serien på över 30 år. Hon har även varit med i en rad svenska produktioner.

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)

Bio: Black Adam

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland skriver filmkritiker och andra att Hollywood nu måste gräva allt djupare för att hitta nya superhjältar att göra film av. Då handlar det oftast om hjältar som inte alls är obskyra, men som kanske inte är jättekända om man inte läser, eller läste, serier. Daredevil, till exempel, eller Iron Man. Superhjältar min farsa sannolikt inte vet vilka de är.

Men nu har bröderna Warner letat upp en snubbe som jag inte känner till. Black Adam. Jag kan förstås ha sett hans namn, men jag har aldrig läst något med honom - om han nu inte dök upp i den svenska Shazam!-tidningen 1974-1976; en tidning jag läste ibland.

Black Adam är alltså en figur ur Kapten Marvels universum - den ursprunglige Kapten Marvel, han som säger Shazam!, han som stoppades av National/DC Comics eftersom han var för lik Stålmannen, och som senare togs upp i DC:s universum och döptes om till Shazam, eftersom Marvel Comics nu hade en annan figur som hette Kapten Marvel. Ja, det här är krångligare än att köra bil i Göteborg.

Black Adam skapades 1945 och var en superskurk, han skulle bli Kapten Marvels ärkefiende. Han hade samma krafter som Kapten Marvel, men han var klädd i svart - och så var han ond. Ja, det stämmer, han var som de svarta smurferna. Fast på 2000-talet har han blivit god. Eller, nästan god. Han klassas som en antihjälte. 

Står allt detta klart i den nya filmen BLACK ADAM? Njä, det vet jag inte.

Konkurrensen om titeln är stenhård, men det är mycket möjligt att detta är den sämsta DC Comics-filmen så här långt. Den här filmen är som att gå ner till Centralen och bli påkörd av ett tåg, och när man vacklar ut därifrån lyckas man även bli påkörd av en buss, av svarttaxi, en spårvagn, och - som en extra krydda - en elscooter.

För regin står spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort en hel rad hel- och halvhyfsade actionthrillers med Liam Neeson, som till exempel NON-STOP och THE COMMUTER. Hans senaste film var dock den rätt kassa JUNGLE CRUISE med Dwayne Johnson. Men, eftersom jag sett hans tidigare filmer vet jag att Collet-Serra kan göra kompetent film. Därför undrar jag vad han sysslade med den här gången. Detta är bara ännu en anonym slåssfilm från en superhjältefabrik. Antagligen har en väldig massa människor varit inblandade för att se till slutprodukten blev så här.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig i det fiktiva afrikanska landet Kahndaq för drygt 5 000 år sedan. Folket är förslavat av onda män, de behöver en befriare, en hjälte, och det bär sig inte bättre än att mystiska, magiska män utbrister i ett "Shazam!", och en av Kahndaqs invånare förvandlas till Teth Adam (Dwayne Johnson), som han heter fram till eftertexterna. Teth Adam är försedd med egyptiska gudars krafter och befriar landet - men han visar sig inte vara helt god, så han fängslas och begravs.

Hopp till nutid, och Kahndaq är åter i trubbel. Maktlystna inkräktare härskar och folket behöver en befriare. Både snälla och elaka typer letar efter en mystisk kungakrona, och när de hittar den lyckas de släppa lös Teth Adam. Teth Adam nitar alla busarna, men han lever jävel rent allmänt och ställer till det även för de goda. Adam är alltså inte helt snäll, och framför allt vet han inte hur man använder dörrar.

Några som vet detta är Justice Society. Justice Society är en superhjältegrupp som tidigare hette Justice Society of America, eller Rättvisans väktare här i Sverige. De var en föregångare till Lagens väktare, alltså Justice League of America, alltså nuvarande Justice League. De är Dr Fate (Pierce Brosnan), Hawkman, det vill säga Höken, eller Falken som man läste serien för väldigt längesedan (Aldis Hodge), Cyclone (Quintessa Swindell) och Atom Smasher (Noah Centineo).

Okej, Justice Society åker till Kahndaq för att stoppa Teth Adam, samt en skurk som vill bli kung. Och så slåss de. Och så fortsätter de att slåss. Hela tiden. Tills det är slut.

BLACK ADAM varar strax över två timmar inklusive eftertexter, och större delen av speltiden består av superhjälteslagsmål. Och då överdriver jag inte. Här finns ingen karaktärsutveckling - här finns ingen presentation av rollfigurerna överhuvudtaget, med undantag för Black Adam (som tar sig namnet i sista scenen), och möjligtvis för en tjej som kanske är filmens hjältinna, en frihetskämpe som spelas av Sarah Shahi. Publiken antas känna till de anonyma hjältarna i Justice Society. Deras personligheter är typ pompös, arg, klantig och söt.

Det här är en fruktansvärt högljudd, huvudvärksframkallande film, med förvånansvärt dåliga och fula datoranimationer. Större delen av filmen ser ut som ett TV-spel. Världen är märklig, jag tror det är nutid, men folk har tjock-TV - och flygande motorcyklar.

I början dyker Henry Winkler upp ett par sekunder på en mobilskärm, det är allt han är med. Viola Davis återkommer som Amanda Waller i ett par scener, hon är ju DC:s motsvarighet till Nick Fury. Plötsligt travar agent Emilia Harcourt (Jennifer Holland) från TV-serien PEACEMAKER in i en scen. Hon är med en minut. Det finns några försök till humor i filmen - åtminstone tror jag att det är tänkt att vara roligt. Jag vet inte. Eftertexterna avbryts för en bonusscen, denna är bäst i hela filmen, eftersom en snutt ur John Williams' Stålmannen-tema spelas. Detta är belöningen efter att ha genomlidit BLACK ADAM.

BLACK ADAM är skitdålig och obegriplig. Se PEACEMAKER istället. Den streamas på HBO Max.

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)

Disney+: Grimcutty

Foton copyright (c) Hulu/Disney

GRIMCUTTY, med manus och regi av John Ross, är en skräckfilm från den amerikanska streamingtjänsten Hulu, men här i Europa visas den på Disney+. Jag hade aldrig hört talas om den innan jag såg den, och den verkar ha fått rätt ljumma omdömen, så jag hade inga större förväntningar på filmen. Därför blev jag överraskad när jag gillade vad jag såg.

Som skräckfilm är GRIMCUTTY ganska tam. Den är inte speciellt otäck, blodig, våldsam, chockerande, eller vad man nu kan tänkas ha för krav på skräckfilmer. Däremot tycker jag att handlingen är synnerligen intressant. Filmen handlar nämligen om moralpanik. Titelfiguren Grimcutty är en mordisk varelse som mördar barn och tonåringar - och som livnär sig på föräldrars rädsla för moderna företeelser de inte förstår. De vuxnas skräck och oro är monstrets näring.

Moralpanik har säkert funnits i alla tider, under 1900-talet följde den ena paniken efter den andra - och varje gång handlade det om något nytt som föräldrar och andra vuxna inte kunde hantera, och därför tyckte att det borde förbjudas. Till saken hör att moralivrarna ofta förvanskade det de inte tyckte om för att framställa det som än värre. Jag minns när jag var barn på 70-talet att vuxna läste in saker i serietidningar, saker som inte fanns där. Föräldraorganisationer, men även många äldre musikjournalister, hittade på fruktansvärda saker om olika rockband för att framställa dem i dålig dager; de kunde blåljuga sida upp och sida ner.

Under videovåldsdebatten på 80-talet hände det att folk hittade på hemska filmer som inte fanns, eller så tog de en existerande film och hittade på dess innehåll, eftersom de inte ens bemödat sig om att se den. TV och tidningar rapporterade om detta och fortsatte att sprida påhitt, och alltfler skrämdes upp.

De senaste åren har det handlat en hel del om internet, som ju är oerhört mycket större och mer okontrollerbart än tidigare saker man förfasat sig över. Det har handlat om diverse hemska saker som sprids via nätet, konstiga och farliga utmaningar; så kallade challenges, otäcka bilder, historier och videoklipp. Minns Slender Man, Momo, och den där konstiga clownskräcken häromåret. Visst finns det en del idiotiska challenges där ute, men det mesta är rena vandringssägner - och de enda som tror på dem verkar vara oroliga vuxna, som inte använder internet på samma sätt som sina barn. Föräldrarna och moralivrarna framstår gärna som vidskepliga och bakom flötet.

Figuren Grimcutty är kraftigt inspirerad av Momo - och Momo i sin tur är ursprungligen en jävligt ful skulptur som heter "Mother Bird", gjord av konstnären Keisuke Aisawa. Grimcutty dyker upp med sin kniv och skär upp barn och tonåringar, ibland dör de. Vuxna kan inte se Grimcutty, så de tror att det handlar om självmord. De har hört talas om att det cirkulerar filmer med Grimcutty på internet, filmer där tittaren uppmanas att ta livet av sig. Tonåringarna har dock aldrig någonsin hittat en länk till dessa filmer.

Den här filmens hjältinna heter Asha (Sara Wolfkind), en tonåring som tidigare haft en karriär som löpare, men den lade hon ner, eftersom hon tycker att det är fullkomligt meningslöst att spendera timmar varje dag med att springa runt, runt, runt på en bana, det är bortkastad tid. Istället har hon startat en YouTube-kanal. Hennes föräldrar Amir och Leah (Usman Ally och Shannyn Sossamon) tycker dock att Asha kastar bort sin tid framför datorn, de är oroliga för henne.

Amir och Leah ser till att familjen då och och reser bort över helgen, utan att ta med sig några skärmar - inga mobiler, inga laptops. Det mår de bara bra av. Av naturliga skäl hatar Asha detta. Och inte blir det bättre av att familjen av någon anledning går på en frijazzkonsert.

En kväll attackeras Asha av Grimcutty, som finns på riktigt. Asha överlever, men skadas. Självklart är det ingen som tror på henne - förutom de av hennes vänner som också skadats. Moralpaniken sprider sig bland traktens vuxna. Den här Grimcutty-grejen på internet måste stoppas. Amir och Leah skaffar en "detox-box" - i denna ska alla mobiler och datorer låsas in. Men inte hjälper det, Grimcutty fortsätter att dyka upp.

Asha försöker med hjälp av sin lillebror ta reda på vad som försiggår. Vem är Grimcutty? Vem började sprida alla rykten om honom? Vem är det som hittar på- och tipsar om alla konstigheter, som till exempel detox-boxen?

Som jag skrev ovan tycker jag inte att den här filmen är speciellt otäck - fast det är ytterst sällan jag tycker skräckfilmer är otäcka. Jag är en härdad man. Yngre människor tycker kanske att det är läskigare - för att inte tala om oroliga föräldrar som aldrig sett en skräckfilm. Men jag gillar verkligen filmens tema. Det är intressant. Ashas föräldrar vägrar lyssna på henne, och det minns jag från min uppväxt - man försökte berätta sanningen, hur det egentligen låg till, men de äldre vägrade lyssna och ta till sig. "Nej, 'Love Gun' handlar inte om att man ska älska vapen, den handlar om Paul Stanleys pillesnopp".

 

 

 

(Disney+-premiär 10/10)

Netflix: Old People

Foton copyright (c) Netflix

Snuva, skoskav och Fantomen. Det är anledningen till att det tagit några dagar för mig att sätta mig ner för att skriva denna recension. Filmen hade premiär i fredags. Jag har fortfarande snuva och skoskav, men jag lyckades jobba klart med Fantomen. Åtminstone tillfälligt.

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - men den här gången handlar det den engelska titeln till trots om en tysk film. På tyska.

OLD PEOPLE, med manus och regi av Andy Fetscher, är en skräckfilm jag inte blir klok på. Vad är det här? Vad vill Fetscher? Eller, jo, hans budskap är uppenbart - det är så uppenbart att det står utskrivet i text när filmen slutar. Men jag fattar ändå inte grejen.

Filmen börjar rätt bra. En ung tjej i hemtjänsten ska besöka en äldre man, när hon upptäcker att ytterdörren står på glänt. Hon går in i den mörka, stökiga lägenheten, hon kan inte hitta gubben - och istället för att tända taklamporna låter hon det förstås vara mörkt därinne, så att det ska bli extra otäckt. Plötsligt dyker gubben upp! Han kommer farande, som vore han rabid, och slår ihjäl tjejen så att blodet sprutar.

Därefter introduceras vi för huvudpersonerna. Den tjusiga Melika Foroutan spelar Ella, en kvinna med väldigt tysk frisyr och klädsmak. Hon ser ut som omslaget till tyska veckotidningar och kioskromaner. Inget fel i det. Ella med barn ska bevista ett bröllop. En massa pensionärer på ett äldreboende är inte bjudna. De sitter tysta och stirrar konstigt i en sal. De är sura för att de inte är bjudna.

Bröllopsfesten börjar ta slut. När det bara är några stycken gäster kvar, omringas huset - av mordiska pensionärer. Traktens alla åldringar har blivit blodtörstiga bestar - och de attackerar och dödar alla yngre människor. Ella med familj slåss för sin överlevnad.

Detta är en skräckfilm där gamla människor beter sig som levande döda, som filmzombier. Dessa skröpliga åldringar blir plötsligt urstarka och kan springa fort, och de vet hur man tar kål på folk på diverse sätt. Varför beter de sig så där? Har de utsatts för något experiment? Radioaktiv strålning? Voodoo? Jag satt filmen igenom och väntade på en tillfredsställande förklaring - och jag fick ingen. Åldringarna har blivit mordiska eftersom de känner att ingen bryr sig om dem, de är inte älskade, de är åsidosatta! Det är detta som får dem att rasa. Och det är tänkt att publiken ska köpa detta. Jag tänkte att det måste vara något mer än detta, men icke - detta är skälet till att människor som knappt kan röra sig och behöver hemtjänst plötsligt kan springa, slåss och mörda. "Vi måste ta hand om våra äldre, visa dem vår uppskattning" är budskapet.

OLD PEOPLE innehåller några bra scener, men större delen av filmen ser ut som ett avsnitt av en tysk TV-såpa. Inga Lindström i skräcktagen. 

Filmen är inspelad i Polen med pengar från polska filminstitutet.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)

Netflix: Mr. Harrigans telefon

Foton copyright (c) Netflix

I somras hade skräckfilmen THE BLACK PHONE biopremiär. Den bygger på en novell av Joe Hill, som är son till Stephen King. Nu har ytterligare en telefonrysare premiär, denna gång byggd på en kortroman av Stephen King. Berättelsen ingår i samlingen "Blod säljer" från 2020, och filmen - i regi av John Lee Hancock - har fått premiär direkt på Netflix.

Stephen King är förstås mest känd som skräckförfattare - men han är så mycket mer än så. Han är antagligen den främsta moderna skildraren av amerikansk medelklass. Han är en samhällsskildrare. 1980-talets oroliga bibliotekarier och lärare hävdade att King skrev skräpig kiosklitteratur med hårda pärmar, vilket självklart aldrig var fallet - vilket dessa bibliotekarier och lärare känt till om de bemödat sig att faktiskt läsa böckerna, vilket de förstås inte gjorde.

King är också skicklig när det gäller barn- och ungdomsskildringar. Minns "Höstgärning", som blev filmen STAND BY ME. MR. HARRIGANS TELEFON är också en ungdomsskildring - om än med lite gubbiga inslag.

Större delen av filmen utspelar sig 2008. Sedan han var en liten gosse har Craig (Jaeden Martell) tre gånger i veckan besökt en viss mr Harrigan (Donald Sutherland) för att mot betalning läsa högt ur klassiska romaner. Harrigan är en fruktad man, en skrupelfri affärsman. Han är stenrik och bor på ett stort gods, men han är också ensam, gammal och sjuk. Harrigan handplockade Craig för högläsningsjobbet, och Craig vet inte riktigt varför. Craig, som närmar sig 20 skulle jag tro, trivs med att besöka den gamle mannen, och han uppskattar böckerna han läser.

Fyra gånger om året får Craig en skraplott i present av Harrigan. Plötsligt vinner Craig - och för pengarna köper han en iPhone till Harrigan - smartphones var ju en helt ny företeelse 2008. Harrigan vill först inte veta av den moderna prylen, men blir snart beroende av den.

Men så dör Harrigan. Under begravningen lyckas Craig smyga ner Harrigans telefon i kistan. Och jodå - efter begravningen får Craig meddelanden från Harrigans telefon. Det hela utvecklas till en berättelse om hämnd från andra sidan. 

MR. HARRIGANS TELEFON känns som en ganska typisk King-historia. Alla ingredienserna är där. Vi har väl utmejslade huvudpersoner, vi har den lilla staden, vi har småstadsmentaliteten. Det är en lågmäld berättelse, den har en vemodig och melankolisk ton. 

Framför allt är detta en berättelse om litteratur. Den handlar om hur viktigt det är med litteratur. Och det är här filmen blir lite gubbig. Mr Harrigan spyr nämligen galla över modern teknik. Han har ingen TV, han har ingen radio inne i huset, bara i bilen. Craig vill bli manusförfattare till filmer, men Harrigan tycker att Craig ska skriva skönlitteratur - film är förgängligt, böcker är för alltid. Värst av allt tycker Harrigan att internet och smartphones är. Information och nyheter som delas gratis med läsarna? Hur ska man tjäna pengar på det? Och vad händer när denna teknik i framtiden används för att sprida falska nyheter gratis till lättlurade? (Minns att filmen utspelar sig 2008.) Att vägra modern teknik idag, 2022, leder ofta till problem i vardagen, problem jag själv inte ens tänker på, eftersom jag har smartphone, dator, bankkort och annat som underlättar.

Det här är väl Kings egna åsikter. Harrigans utbrott om falska nyheter blir lite väl övertydligt - King står inte precis till höger politiskt, och han var en synnerligen aktiv Trump-motståndare. Vidare minns jag när King år 2000 försökte publicera sin roman "The Plant" som följetong på sin hemsida. De första delarna hade King skrivit redan i början av 80-talet, han tryckte upp dem och delade ut dem till släkt och vänner. År 2000 var det tänkt att han skulle skriva klart romanen på internet, och läsarna skulle betala för ett kapitel i taget. Det visade sig dock att King var flera decennier för tidigt ute med sitt tilltag. Läsarna på den tiden ville inte betala för en online-bok. "The Plant" är fortfarande oavslutad.  

MR. HARRIGANS TELEFON har fått beteckningen "horror" på IMDb. Nja, det stämmer väl inte riktigt. Det här är mer ett drama med övernaturliga inslag. Filmen utvecklas till en thriller mot slutet. Hur som helst är detta en ganska trevlig liten film.

 

 

 

(Netflixpremiär 5/10)

Bio: Crimes of the Future

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För ett tag sedan satt jag och tittade på ett par av David Cronenbergs tidigaste filmer; de han gjorde före långfilmsdebuten 1975 med FROSSA. Filmer som STEREO (1969) och CRIMES OF THE FUTURE (1970), vilka känns som filmskoleprojekt - vilket de väl även mer eller mindre är. Ärligt talat är dessa filmer närmast totalt osebara. Det handlar om superpretentiösa, olidligt långsamma filmer. De håller inte långfilmslängd, men de känns som om de är fjorton timmar långa.

På 1980-talet blev David Cronenberg en av mina favoritregissörer, det var nästan något magiskt över hans namn. Hans märkliga body horror-filmer var unika - och eftersom de var inspelade i gråaste Toronto såg de ibland nästan svenska ut. Jag minns att Hvilans Video i Landskrona hade SCANNERS (1981) under disk, eftersom videoutgåvan, till skillnad från den version som visats på bio, var helt oklippt. Killen i videobutiken var rädd att någon videopolis skulle komma in och beslagta filmen och anmäla honom och butiken. Jo, det var lite att ta i. 

Med THE DEAD ZONE (1983) och FLUGAN (1986) blev David Cronenberg lite mainstream - det här var populära skräckfilmer som gick hem hos den breda publiken, samtidigt som de fortfarande var väldigt cronenbergska.

Under 1990-talet gick Cronenberg - precis som Clint Eastwood - från att vara filmcensurens hatobjekt till att bli filmkritikernas gullgosse, och hans filmer tävlade i Cannes och på andra prestigefyllda festivaler. Han lämnade skräckfilmen för andra genrer, han blev alltmer ojämn och ointressant. Magin försvann från namnet David Cronenberg. Visst har han fått ur sig några riktigt bra filmer de senaste decennierna, som A HISTORY OF VIOLENCE, men mycket har varit riktigt dåligt. Jag noterar till min förvåning att jag satte en tvåa på COSMOPOLIS (2012), jag var säker på att jag gett denna plågsamma uselhet en etta i betyg. Jag noterar även att jag inte ens sett MAPS TO THE STARS - jag har den fortfarande inplastad i hyllan.

David Cronenbergs nya film CRIMES OF THE FUTURE har inget mer än titeln gemensamt med filmen från 1970. Jo, förresten, en grej till: de är båda svåra att sitta igenom. Jag hade vissa förhoppningar på denna nya film. CRIMES OF THE FUTURE är en återgång till body horror-genren, och när den visades i Cannes i våras hade ett antal biobesökare äcklade flytt salongen.

CRIMES OF THE FUTURE utspelar sig i något slags framtid där alla bor i mer eller mindre raserade hus. Filmen är inspelad i Grekland och enligt uppgift är alla interiörscener inspelade i en och samma lagerlokal. Filmen ser betydligt billigare ut än de 35 miljoner dollar den ska ha kostat - jag gissade på tio miljoner, högst.

Denna värld är befolkad av besynnerliga, bisarra, perverterade människor som inte verkar ha några andra intressen än dekadenta cocktailpartyn, performanceföreställningar och kroppsmodifikationer. Några vanliga människor existerar inte. Super-8-kameror är också populära här.

Viggo Mortensen och Léa Seydoux spelar performanceparet Saul Tenser och Caprice. Sauls kropp muteras och utvecklar nya inre organ, som Caprice opererar ut inför publik. Saul får ibland sina inre organ tatuerade. Paret har även något slags automatisk obduktionskista som Caprice styr; Saul ligger i denna och blir uppskuren med knivar. 

Folk känner inte längre smärta och kirurgi har blivit som sex för dessa människor. I Cronenbergs film CRASH (1996) blev folk sexuellt upphetsade av bilkrascher, den här gången njuter de av att få skalpeller inkörda i sitt inre.

Eventuellt är filmens tema människans inre skönhet. Bokstavligt talat. Men det framgår inte riktigt vad det är Cronenberg vill med det här, om han nu vill något. I handlingen figurerar även en polis eller agent, eller vad han nu var, som är på jakt efter folk som utför olagliga operationer. Kristen Stewart och Scott Speedman spelar ett besynnerligt läkarpar som ägnar sig åt olagligheter.

Det är en prestation att lyckas göra en film om kroppsmodifiering, med massor av geggiga närbilder på knivar som skär i kroppar, så här bedövande tråkig - men Cronenberg har tammefan lyckats! CRIMES OF THE FUTURE är en häpnadsväckande tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.

Detta är en otroligt pretentiös film och till större delen känns det som filmad teater. Dialogen är vedervärdig, den känns författad och onaturlig. Dessutom är det inte bara människors kroppar som muterats, även språket har förändrats, och alla pratar konstigt. Alla repliker är krystade. Alla pratar långsamt och det är konstpauser mellan replikerna. Det känns som om Cronenberg glömt bort hur man gör film, och plötsligt återgått till att göra den typ av filmskolefilmer han gjorde på 60-talet.

Nu sitter det förstås trots detta Cronenberg-fans därute som tycker att detta är skitbra. De dyrkar Cronenberg. Cronenberg kan inte göra några misstag. Men det här är skittråkigt - och faktiskt rätt fånigt. Antagligen försöker Cronenberg chocka publiken, men det är svårt att bli chockad när man inte bryr sig om någonting av det som visas - vare sig handling eller rollfigurer. Förutom Cronenbergs mest hängivna fans har jag ingen aning om vilka som kommer att titta på- och uppskatta CRIMES OF THE FUTURE.

Howard Shore bidrar med sövande filmmusik - det här är så långt ifrån musiken till SCANNERS och FLUGAN man kan komma.

Jag sätter en tvåa i betyg, eftersom jag minns COSMOPOLIS som ännu tråkigare. 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)

Amazon Prime: My Best Friend's Exorcism

Foton copyright (c) Amazon Studios

"Paperbacks from Hell" heter en väldigt trevlig bok som handlar om 1970- och 1980-talens amerikanska skräckpocketböcker. Boken är skriven av Grady Hendrix, som även skrivit några andra böcker, däribland romanen "My Best Friend's Exorcism". Den har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen i regi av Damon Thomas, och som hade premiär på Amazon Prime Video igår.

MY BEST FRIEND'S EXORCISM utspelar sig 1988 och handlar om de två 16-åringarna Abby (Elsie Fisher) och Gretchen (Amiah Miller), och deras kompisar. Abby är judinna, hon har problem med finnar i ansiktet, och hon bor med sin ensamstående morsa. Gretchen bor i ett överklasshem och hennes föräldrar är djupt religiösa.

Abby och Gretchen är bästa vänner, de pratar om killar, lyssnar på Culture Club, och på skolan beter de sig så som de populära tjejerna alltid gör i high school-filmer - det vill säga, de går i bredd, i en spets, i korridorerna, med Gretchen i mitten, eftersom hon är sötast och rikast.

Tjejgänget åker ut till en stuga i skogen för att ha kul en helg, men plötsligt dyker en av tjejernas skitjobbige pojkvän upp. Han har med sig LSD och de springer omkring i skogen. Drogen verkar inte ha någon effekt, men när Gretchen går in i ett kusligt ödehus attackeras hon av någonting.

Kort därpå börjar Gretchen uppföra sig konstigt. Hennes personlighet är helt förändrad - nu är hon genuint elak. Hon har också en tendens att kaskadspy och bära sig åt. Hon får dålig hy. Hon har förstås blivit besatt av en demon som dök upp där i ödehuset. Och nu måste demonen drivas ut.

MY BEST FRIEND'S EXORCISM är en komedi, förstås. Det är en parodi på 80-talets tonårsfilmer. Samtidigt är filmen ganska rak, det skulle kunna "på riktigt", det vill säga, det är inte mer parodi än att det här skulle kunnat vara en vanlig tonårskomedi. Dessutom är scenerna med Gretchens besatthet och skräckinslagen förhållandevis allvarliga, om det inte vore för de komiska inslagen hade det här kunnat vara en vanlig skräckfilm, om än en ganska snäll sådan. 

Det faktum att filmskaparna tar rollfigurerna och handlingen på allvar gör att MY BEST FRIEND'S EXORCISM fungerar överraskande bra. Det här är inte ännu en jobbig skräckkomedi - jobbiga skräckkomedier har vi sett rätt många på streamingtjänsterna de senaste åren, ett exempel är DAY SHIFT, som kom härommånaden. Filmer som varken är roliga eller skrämmande. MY BEST FRIEND'S EXORCISM är en sympatisk liten film. Visst har den några svackor och allt funkar inte, men jag tyckte det var en trevlig film som höll intresset uppe.

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 30/9)