onsdag 21 september 2022

Bio: Zalava

Foton copyright (c) Edge Entertainment

När jag var barn berättade några vuxna i min närhet, det kan ha varit mina föräldrar, om Maranatarörelsen och sångarpredikanten Målle Lindberg, som åkte runt i landet och höll väckelsemöten, där de tydligen försökte fånga Djävulen i en låda. Om det verkligen stämmer att de försökte göra detta, fånga Djävulen i en låda, alltså, vet jag inte - men jag kom att tänka på detta när jag såg ZALAVA.

”Nej, om vi skulle ta och se en iransk skräckfilm?” är en fråga man sällan ställer. Detta främst beroende på att det är ganska ont om skräckfilmer från Iran. Dessutom är de iranska genrefilmer vi sett här i väst inte helt igenom iranska. Till exempel är vampyrfilmen A GIRL WALKS HOME AT NIGHT från 2014 en amerikansk produktion, medan UNDER THE SHADOW är en samproduktion med Storbritannien och ett par andra länder – den var Storbritanniens Oscarbidrag 2016.

ZALAVA i regi av Arsalan Amiri ska dock vara en helt igenom iransk film, även om förtexterna är på engelska.

… Men jag är tveksam till att kalla det här skräckfilm. ZALAVA har visats på en rad skräckfilmsfestivaler och den innehåller demoner och exorcism, men detta är ett drama. Ett mörkt drama. En dramathriller.

Filmen utspelar sig i Iran 1978, före revolutionen. I den lilla byn Zalava tror byborna att en demon är lös, och de har sitt eget sätt att bekämpa demoner. De anlitar en exorcist, som försöker fånga demonen i en burk. Om detta inte funkar, tar de och skjuter den besatta.

En sergeant från gendarmeriet gillar inte vad som försiggår i byn. Han åker dit och arresterar exorcisten, som säger sig ha fångat en demon i en glasburk. Burken är tom, och sergeanten anklagar exorcisten för att vara en charlatan som utnyttjar de vidskepliga byborna. Byborna protesterar.

Men tänk om burken faktiskt innehåller en demon? Sergeanten börjar tveka. Han har kanske fel? Det hela leder fram till att sergeanten och kvinnan han älskar; byns doktor, är instängda i ett hus tillsammans med exorcisten. De beväpnade byborna har omringat huset och vill skjuta dem därinne.

ZALAVA är en snygg och skickligt gjord film om vidskepelse och grupptryck. Det spelar ingen roll vad sergeanten säger, byborna är övertygade om att en demon är lös och att folk måste skjutas. Nej, det här är inte direkt en skräckfilm, men här finns en del scener som antyder att demonen kanske finns ändå. Det blir ganska spännande mot slutet.

Jag noterar att Målle Lindberg, vars egentliga namn är Birger Tord Uno Lindberg, fortfarande är i livet. Han fyller 93 nästa vecka!


 

 

 

 

(Biopremiär 23/9)


söndag 18 september 2022

Amazon Prime: Godnatt, mamma

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en premiär på en Amazon Studios-produktion på Amazon Prime Video, denna gång handlar det om en nyinspelning av en österrikisk rysare.

... Och eftersom det är en amerikansk nyinspelning av en österrikisk film, måste man förstås anlita Naomi Watts till huvudrollen. Hon var ju även med i den amerikanska versionen av den österrikiska filmen FUNNY GAMES.

Den här gången har jag inte sett originalversionen, som kom 2014, men jag känner till den. Jag vet inte varför jag aldrig såg den. Den amerikanska versionen är regisserad av Matt Sobel.

Det hör till att man ska tycka att originalversionen är bättre än nyinspelningen. Så är ofta också fallet, men det finns många undantag. Det finns en hel del amerikanska nyinspelningar jag tycker är bättre än originalfilmerna. Men, när det gäller rysare och skräckfilm brukar de amerikanska versionerna vara fega och nertonade. Minns till exempel den amerikanska mesversionen av den franska chockfilmen MARTYRS. 

Till en början, ja, till större delen av filmen, tyckte jag att GODNATT, MAMMA var riktigt bra. Tvillingpojkarna Elias och Lukas (Cameron Crovetti och Nicholas Crovetti) lämnas hos sin namnlösa mor, som bor ensam i ett stort hus mitt ute i ingenstans. Pojkarna lämnas av sin far, så antagligen har de bott hos honom ett tag.

Omedelbart upptäcker Elias och Lukas att det är något som inte stämmer - redan när de hittar sin mor i huset. Hon ger ett förvirrat intryck - och av någon anledning bär hon en mask. Hon påstår att hon låtit plastikoperera sig och därför måste bära masken. Men hon beter sig allt mer konstigt och blir alltmer elak, hon har blivit en skrämmande person.

Pojkarna känner inte igen sin älskade mor, och de börjar misstänka att det inte är hon. Någon har tagit hennes plats. Var finns deras riktiga mor? Vad är det som har hänt?

Halvvägs in i filmen, kanske tidigare, hade jag räknat ut hur allt låg till, så det var inte utan att jag blev lite besviken när det visade sig att jag hade rätt. Besviken blev jag även på slutscenerna, där det plötsligt blir lite JEDINS ÅTERKOMST av det hela.   

GODNATT, MAMMA är en stämningsfull film. Bitvis är den rätt spännande, den är hyfsat kuslig, och den har ett intressant mysterium. Det är lite synd att filmen inte håller hela vägen. Fast å andra sidan, om man inte räknar ut hur allt hänger ihop, är den kanske jättespännande hela tiden. 

Det österrikiska originalet lär vara betydlig mörkare, brutalare och mer ondskefullt. Det kan jag mycket väl tänka mig. Europeer tar ofta ut svängarna mer än amerikaner, som föredrar att ta en medelväg för att inte stöta sig med alltför många tittare. Men eftersom jag nu känner till filmens överraskning, känner jag mig inte alltför lockad att se originalet. Kanske gör jag det om tio år.

Ett annat problem med denna nya version är att bröderna Crovetti är för gamla för rollerna. De var tretton när filmen gjordes, men ska föreställa yngre. Det funkar väl sådär. Jag satt länge och undrade varför Elias ritar och skriver som en sexåring.


 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 16/9)

onsdag 14 september 2022

Bio: Tusen timmar

Foton copyright (c) Normalfilm & Filterfilm

Man brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Eller, ja, man och man - jag brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Ber man en svensk räkna upp danska rockband, brukar det bli "Gasolin, D.A.D., Sort Sol ... Öh ... King Diamond ...", och sedan tar det stopp. När jag bodde i Skåne och slog över till dansk TV, och det var något underhållningsprogram, så var det ofta några som spelade 50-talsrock. Oavsett decennium jag tittade. Eller så var det ballader eller uppoppade visor. Schlagers.

TUSEN TIMMAR är en dansk-svensk samproduktion, med manus och regi av Carl Moberg från Malmö. Det här är en film som fick mig att tänka på en del tyska filmer - och kanske även franska - som jag såg på 80-talet. Filmer om unga vuxna som är lite vilsna i tillvaron, de söker kärlek och framgång, och driver omkring i Berlin - eller kanske Paris. Filmer med ett vardagsrealistiskt anslag och där dialogen känns improviserad. I de tyska filmerna brukade det spelas punkrock och new wave på soundtracket, i de franska synt, eller möjligtvis romantiska dragspelsslingor. (Typiskt nog kommer jag inte på några filmtitlar, jag minns i synnerhet en rätt cool tysk film jag såg på 16mm.)

TUSEN TIMMAR handlar om Anna (Josefine Tvermoes), som är i 30-årsåldern. Hon jobbar som personlig assistent, men drömmer om att kunna livnära sig på att vara sångerska. Hon sjunger i ett band i Köpenhamn och har ett förhållande med en av medlemmarna i bandet, Thomas (Niels Anders Manley). Men plötsligt drar Thomas iväg på utlandsturné tillsammans med en kompis, och överger Anna.

Ett år senare bor Anna i ett kollektiv i Berlin. Hon har ett öppet förhållande med en kille, hon driver runt, och hon skapar- och framför musik. Folk kommer och går i hennes tillvaro.

Josefine Tvermoes är jättebra i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden, och det funkar eftersom hon är sympatisk, det är lätt att tycka om henne. Det här är en film med ett väldigt bra filmfoto, miljöerna är tacksamma. Bitvis känns det dokumentärt, dialogen känns ofta improviserad. Ett par mindre rollfigurer pratar svenska, Alba August dyker upp och pratar danska. Jag är tacksam för att filmen är textad på svenska - ett par killar pratar exceptionellt grötigt, det går inte att höra vilket språk det är.

Musiken i filmen är dock inte min kopp te. Det står i pressmaterialet att filmen innehåller nyskriven musik av skandinaviska artister som är up 'n' coming. Men det låter mest som Björn Afzelius på en dålig dag. Lyssnar ungdomar på sådan här musik nuförtiden?

Jag tillhör inte precis den här filmens målgrupp. Jag har ingen aning om vad unga kommer att tycka om den. Jag har en känsla av att en del kritiker i övre medelåldern kommer att hävda att det är en bra och realistisk ungdomsfilm.

... Men om inget annat är TUSEN TIMMAR en trevlig och sympatisk liten bagatell.


 

 

 

 

(Biopremiär 16/9)


Bio: Moonage Daydream

Foton copyright (c) UIP

Förra veckan hade en dokumentär på Galenskaparna och After Shave biopremiär - en film som ser ut som ett TV-program och som inte hör hemma på en bioduk.

Denna vecka har en dokumentär om David Bowie biopremiär. Den här filmen är raka motsatsen till Galenskaparna-filmen. Regissören Brett Morgen har gjort en film avsedd för stor duk, för att använda ett slitet uttryck: det här är ett bildfyrverkeri. Här i Göteborg visas den bara i IMAX-salongen (dock ägde pressvisningen rum i en annan, mindre salong).

I oktober förra året hade en rätt märklig spelfilm om David Bowie, STARDUST, premiär; en film som inte innehöll några Bowielåtar alls, eftersom producenterna inte fick tillstånd att använda Bowies musik. I min recension av den filmen skrev jag om mitt förhållande till Bowie, och det gjorde jag även i den nekrolog jag skrev när Bowie dog 2016. 

Brist på Bowielåtar kan man knappast påstå att MOONAGE DAYDREAM lider av - tvärtom. Det spelas Bowielåtar nästan oavbrutet under de två timmar och femton minuter filmen varar. Och, det är nästan enbart Bowie själv vi får höra prata i filmen. Brett Morgen har rotat fram ett stort, otroligt stort, antal intervjuer och TV-inslag med Bowie. Vid ett par tillfällen får vi se och/eller höra de som intervjuar, men oftast hör vi bara Bowie - och filmen känns lite grann som att lyssna på Bowies medvetandeflöde.

Om man inte vet någonting alls om Bowie blir man nog inte klokare av att se den här filmen. Alla klipp visas nämligen huller om buller. 1960/70-tal till 2000-tal, helt utan kronologi. Det här är ett spretigt bild- och ljudkollage. Då och då dyker det upp väldigt korta klipp ur de långfilmer Bowie medverkade i. Bowie målar tavlor, han skapar musik, han spelar elefantmannen på Broadway. Han är en konstnär som ständigt skapar, går vidare, förnyar sig. Fast mest handlar det om musiken, så klart.

Roligast är de gamla TV-intervjuerna från tidigt 70-tal. Bowie framstod som en mystisk människa, en varelse med olika persona - men intrycket han ger i intervjuer är väldigt sympatiskt. Han svarar intelligent, eftertänksamt och ofta humoristiskt.

Ett bildfyrverkeri, skrev jag ovan. Jag har egentligen bara en invändning mot MOONAGE DAYDREAM, och det är att estetiken blir för mycket. Det känns som om filmen innehåller miljoner klipp - jag förvånas över att den inte inleds med en varning riktad till epileptiker. Jag själv har inte epilepsi, men då och då vände jag faktiskt bort blicken för att vila ögon och hjärna. Ibland blinkar det frenetiskt på bioduken, och jag tyckte att det blev i jobbigaste laget.

... Men gillar man David Bowie och hans musik, och det gör vi ju, har man mycket att hämta. Filmen belyser flera aspekter av hans konstnärskap - och för mig framstår han nu som en ännu större konstnär.



 

 

(Biopremiär 16/9)

söndag 11 september 2022

Netflix: End of the Road

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en thriller i regi av Millicent Shelton, som tidigare mest gjort en farlig massa avsnitt av TV-serier.

Jag hade inga höga förhoppningar alls när jag slog mig ner för att se den här filmen. Jag började titta mest för att det var en ny film jag skulle kunna recensera här på TOPPRAFFEL! Men jag måste tillstå att END OF THE ROAD var lite bättre än förväntat. Åtminstone efter ett tag.

Det börjar ganska illa och jag ångrade att jag beslutat mig för att se den. Brenda (Queen Latifah, som också producerat) och hennes två barn har ekonomiska svårigheter, och måste flytta från Los Angeles till Texas. Med sig på en roadtrip till deras nya bostad har de Breandas bror Reggie (Chris Bridges aka Ludacris). Reggie dyker upp lite pårökt. Brenda tycker att de ska be till Gud, så det gör det. Sedan pratar de om hiphop. De är alltså religiösa och gillar hiphop, och jag tänkte, jamen vaffan? 

Nå. De ger sig iväg i sin fullastade bil, och det bär sig inte bättre än att vägen de ska ta är avstängd, så de måste köra en omväg mitt ute i ingenstans i Arizona. När de stannar för att tanka trakasseras tonårsdottern av två hillbillies modell DEN SISTA FÄRDEN, de två rasistiska killarna jagar sedan Brendas familjen ett tag.

Familjen tar in på ett billigt motell, och där händer det grejor. De hör bråk i rummet intill, följt av ett pistolskott. Någon flyr. Eftersom Brenda är sjuksköterska, störtar hon in i rummet intill, där hon hittar en skjuten man. Han dör. Reggie i sin tur hittar en väska full med pengar. Den lägger han vantarna på utan att säga något till Brenda.

Beau Bridges, som är 81 år gammal, spelar polisen kapten Hammers. När han anländer till brottsplatsen har de andra poliserna som redan är där skickat iväg Brenda och hennes familj. Det var ju inte bra, tycker Hammers. En mäktig knarkhandlare som heter mr Cross verkar vara inblandad, och han kommer inte att ge sig förrän Brenda och de andra är döda. Hammers letar upp Brenda för att varna henne. Brenda i sin tur gillar inte att Reggie snott pengarna, vilket han nu berättat.

Än så länge är END OF THE ROAD en ganska oinspirerad thriller. Inga överraskningar. Lite småtråkig. Huvudpersonerna gör dumma saker mest för att om de inte gjorde det, hade det inte blivit någon film. Men! Plötsligt ändrar filmen spår, och förvandlas till en kul B-film av lite gammaldag slag.

Väskan med pengarna hamnar på avvägar. Den stjäls av ett gäng galna nazister som bor i ett husvagnsläger mitt ute i öknen, där de festar som Humongous' gäng i THE ROAD WARRIOR, och Brenda måste fajtas med dem. Det visar sig lika plötsligt som oväntat att hon är en jävel på att slå folk på käften.

Därpå följer en oväntad twist och vi får redan på vem Cross är, och då förvandlas filmen till något slags skräckfilm, som är färgglad som en Stuart Gordon-film från 80-talet. Det hela slutar med splatter.

Jag vet inte om betyget nedan är ett överbetyg, men efter ett tag kom jag på mig med att underhållas av END OF THE ROAD. Den är väldigt dum och ologisk, och jag har ingen aning om huruvida detta är omedvetet eller ej. Jag tyckte att filmen var rolig, och jag vet inte om det är meningen att jag ska tycka det!



 

 

(Netflixpremiär 9/9)


lördag 10 september 2022

Disney+: Pinocchio

Foton copyright (c) Disney

I augusti förra året recenserade jag en ny Pinocchio-film som gick upp på bio. Det var en mardrömslik film av Matteo Garrone, och den bör ha skrämt skiten ur alla ungar som släpades till biograferna av sina kulturellt högstående föräldrar.

Nu är det åter dags för en ny Pinocchio-film. Den här gången är det Disney som gjort en live action-version av deras tecknade klassiker från 1940. Robert Zemeckis har regisserat den här filmen, som inte går upp på bio, istället skickas den direkt ut på streamingtjänsten Disney+.

När jag var barn brukade jag titta på Disneys julprogram på dansk TV, danskarna visade detta på juldagen. Programmet skilde sig en del från det svenska, och bland annat visades ett klipp ur PINOCCHIO. Med danskt tal, förstås. Därför tycker jag att Pinocchio och Benjamin Syrsa ska prata danska, det låter fel på andra språk. Och Benjamin Syrsa ska heta Jesper Fårekylling.

Hela filmen såg jag inte förrän i början av 1990-talet, när jag börjat recensera film på video, och fick ett recensionsex av en nyutgåva. Jag har inte sett om den sedan dess, och minns inte mer än att den tekniskt sett var väldigt tjusig, som tecknad film var på den tiden.

Jag antar att Zemeckis' nyinspelning är hyfsat trogen filmen från 1940. Men jag kan inte ta gift på det. En del ändringar är uppenbara och det har tillkommit några nya sånger.

... Men vad den här filmen saknar är själ. Det här är en totalt själlös produktion! Disneys PINOCCHIO anno 2022 är en fruktansvärd film. Jag har sett flera konstiga, ibland obehagliga, versioner av berättelsen om den lille träpojken, men de har aldrig varit så jobbiga att sitta igenom som den här. Jag tappade intresset redan under öppningsscenerna.

Att kalla filmen live action, det vill säga spelfilm, är att ta i. Tom Hanks spelar Gepetto, och det figurerar ytterligare ett par människor - men det mesta i filmen är datoranimerat. Och det som inte är datoranimerat ser ut att vara det. Det här är en extremt plastig film. Den ser ut som en fult datoranimerad version av filmen från 1940. Jag ser inte poängen med det hela. Det här var plågsamt att sitta igenom.

I december har ännu en Pinocchio-film premiär. Det är en version regisserad av Guillermo del Toro som släpps på Netflix. Den ska tydligen vara en "mörk" version av berättelsen. Vad är egentligen grejen med Pinocchio? Varför görs det så många Pinocchio-filmer? Varför vill så många kända regissörer göra filmer om Pinocchio? Pinocchio verkar ha något som tilltalar italienare/sydeuropeer (och mexikaner). En moralisk saga om att vara snäll och lydig, och om att vara människa. Eller något sådant. Jag vet inte. Berättelsen har aldrig tilltalat mig.

Hmm - om jag skulle ta och se den japanska skräckfilmen 964 PINOCCHIO. Den var rätt omtalad i vissa kretsar när den kom 1991, men jag har aldrig sett den.


 

 

 

 

 

(Disney+-premiär 8/9)


torsdag 8 september 2022

Netflix: HollyBlood

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en spansk vampyrkomedi som jag inte vet om den ursprungligen är en Netflixproduktion, eller om den bara distribueras av Netflix utanför Spanien.

HOLLYBLOOD, i regi av Jesús Font, är en rätt fånig liten komedi, som kommit några år för sent - men som lyckas vara roligare än jag trodde den skulle vara. Filmen är absolut inget speciellt, men jag hade inte tråkigt och jag skrattade flera gånger.

I den här filmen är HOLLYBLOOD titeln på en populär vampyrfilm; en film i filmen, alltså. Det är en parodi på TWILIGHT, och det är därför jag tycker att filmen kommit lite för sent. 

Det handlar om några tonåringar om alla spelas av skådisar i 25-årsåldern. Óscar Casas spelar den blyge Javi, som inte vågar prata med Sara (Isa Montalbán), en söt tjej på skolan han är hemligt förälskad i. Han vet att hon älskar vampyrer, så därför har han under kvinnligt alias öppnat ett konto på ett vampyrforum Sara brukar besöka. De blir vänner online, men Sara vet inte att tjejen på forumet är Javi.

På premiären på den senaste HOLLYBLOOD-filmen sker en olycka, och Javi räddar Sara från att krossas på ett sätt som får det att se ut som om han har superkrafter. Han hade bara tur, men detta får Sara att tro att han är vampyr. Nu får Javi idén att han kan få ihop det med Sara om han låtsas vara vampyren Azrael - så det gör han.

Nu visar det sig att vampyren Azrael (Piero Mendez) finns på riktigt - han är den nye eleven på skolan som alla tjejer trånar efter. Carlos Suárez spelar en lite mobbad, överviktig kille som heter Diego. Han är också besatt av vampyrer - men han vill döda dem. Först försöker han påla Javi, men när han upptäcker att Javi bara är en fuskvampyr, ger han sig, i sällskap med Sara, Javi och Javis käcke farsa, iväg efter Azrael.

Tempot är högt i den här filmen. Filmen i filmen, TWILIGHT-parodin, alltså, är jätterolig - en vampyr med bar överkropp hugger ved när han pratar med sin stora kärlek, då kommer en varulv med bar överkropp, och kort därpå kommer en sheriff som har bar överkropp även han. Det finns är en hel del skämt i filmen som är, vad ska vi säga, något mindre korrekta, vilket känns rätt uppfriskande, faktiskt. 

Som sagt: det här är absolut inget speciellt, men jag tyckte ändå att HOLLYBLOOD var betydligt roligare än de flesta andra komedier, vampyrfilmer, och vampyrkomedier på Netflix - som till exempel DAY SHIFT, som kom häromveckan. 

När jag tittar på huvudrollsinnehavarnas filmografier upptäcker jag att jag sett flera filmer med dem. Óscar Casas var med i BARNHEMMET när han var barn, och förra året var han med i XTREMO - och den var även Isa Montalbán med i.



 

 

(Netflixpremiär 7/9)


tisdag 6 september 2022

Bio: Det ska va gôtt å leva - En film om Galenskaparna After Shave

Foton copyright (c) Scanbox

I filmen DET SKA VA GÔTT Å LEVA - EN FILM OM GALENSKAPARNA AFTER SHAVE (saknas det inte ett "och" i titeln?), en dokumentär av Anna Hammarén, Håkan Hammarén och Rasmus Ohlander, ondgör Claes Eriksson sig över kritiker. Han tycker inte att kritiker fyller någon funktion alls. Jag kan väl inte påstå att jag håller med honom - till exempel tycker jag att jag själv är en alldeles utomordentlig kritiker; en kritiker som tycker precis som jag, sådana är det ont om. Claes Eriksson säger att han bara läser positiva recensioner, eller så läser han inte recensioner alls. 

... Men visst fyller kritiker en funktion. Jag känner till några förläggare som klagar på att inga köper deras böcker. Men - de skickar heller inte ut några recensionsex, vilket innebär att inga skriver om böckerna, vare sig positivt eller negativt, vilket innebär att få känner till att böckerna finns. 

Nå. Nu får Eriksson bita ihop, för här kommer minsann en recension av en film om honom och hans kollegor.

Det är rätt svårt att tycka illa om Galenskaparna och After Shave. De har alltid gett intryck av att vara sympatiska människor som inte vill något ont alls, deras humor har aldrig varit elak, och de relativt få gånger de ägnat sig åt satir, har det mest varit lite gubbigt och stofilaktigt, och handlat om det är för mycket stök och oväsen nuförtiden, eller att dåliga TV-program är fördummande. Folk lyssnar på musik i hörlurar och missar världen omkring dem, och sådant. I övrigt är deras sketcher något som kan kallas folkhems-Monty Python. Crazy, ibland surrealistiskt, men hela tiden väldigt svenskt.

Jag tror att första gången jag hörde Galenskaparna var när de dök upp i något radioprogram. Det här var innan TV sände deras första framgångsrika revy, TRÄSMAK (1985). 

Det stora genombrottet kom förstås med TV-serien MACKEN, som visades 1986. På den här tiden hade vi bara två kanaler, och vi såg allt som visades. Åtminstone allt som gick under betäckningen "underhållning". Alla såg MACKEN, alla tyckte MACKEN var jättekul. Jag tyckte MACKEN var jättekul. Serien EN HIMLA MÅNGA PROGRAM från 1989 tyckte jag var ännu roligare.

Nästa TV-serie, TORNADO - EN TITTARSTORM, som gick 1993, hade jag svårare för, det kändes lite grann som att de fått fria händer att göra vad de ville utan att någon ingrep, och resultatet blev därför tungfotat, ojämnt och segt.

Jag har sett om MACKEN och EN HIMLA MÅNGA PROGRAM sedan de sändes första gången, jag såg faktiskt ett par avsnitt igår, och dessa program är väldigt ojämna de också. Många inslag i serierna är inte roliga alls, eller så håller de på för länge, och tempot är dåligt. Det Galenskaparna och After Shave fått ur sig de senaste decennierna har jag sett ganska lite av. Det har visats några revyer på TV, men jag har stängt av, eftersom jag inte tyckte det var kul alls. Visst, jag var inte på plats i Lorensbergsteatern och smittades av den salongsberusade publikens skratt, men jag vet inte om det hade hjälpt.

Men även om jag inte roats av det Galenskaparna gjort på senare år går det inte att tycka illa om dem. Och: det har ju faktiskt gjort några av de absolut roligaste sketcherna någonsin i det här landet. De har spottat ut en lång rad fruktansvärt roliga sketcher. Jag citerar ofta Galenskaparna.

Föreliggande dokumentär är en A-Ö-film. Medlemmarna i Galenskaparna och After Shave (Peter Rangmar, som dog 1997, dyker upp i många arkivklipp) berättar om hur allt började, om hur jobbigt det var i början, hur alla träffades, och vad som hände när det plötsligt slog igenom på bred front. De pratar om krisen som uppstod i och med Rangmars död, och om splittringar och soloprojekt under senare år.

Det står ganska klart att det är Claes Eriksson som är hjärnan bakom allt. Han har skrivit nästan alla sketcher och låtar de framfört sedan 1970-talet. Han är även den som förekommer mest i den här nya filmen.

Det intressantaste och roligaste i filmen är de gamla dubber-8-filmer från 60-talet Eriksson rotat fram ur sitt eget arkiv. Filmer han gjorde med sin yngre bror Anders. Enligt Anders ägnade Claes sig aldrig åt något annat än att försöka roa folk. Fast det verkar gälla dem allihop. De studerade på Chalmers, men de blev aldrig något ordentligt och respektabelt, eftersom de spenderade tiden där på att göra annat än de skulle.

Det mest oväntade i filmen är när Per Fritzell säger att han står ganska långt ifrån Claes Eriksson politiskt. Det hade jag inte väntat mig, faktiskt. Var de står politiskt framgår inte, men Eriksson befinner sig knappast till höger.

DET SKA VA GÔTT Å LEVA är TV på stor duk. Galenskaparna och After Shave firar visst 40-årsjubileum den här helgen när filmen går upp, och det väl därför den biovisas - men det här är inget som hör hemma på bio. Det är intervjuer där alla sitter ner och pratar, varvat med klipp ur deras många revyer, filmer och TV-program. Majoriteten av dessa klipp har rejält låg upplösning, så det ser för jävligt ut på stor duk. Fast det är förstås fantastiskt kul att se den filippinska rondellen på en bioduk!

Dock är det här en trevlig liten film. Den dyker nog snart upp på någon TV-kanal. Se den då med en kopp kaffe och en mazarin.



 


 

(Biopremiär 9/9)


fredag 2 september 2022

Netflix: I Came By

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en brittisk thriller i regi av Babak Anvari, som gjorde UNDER THE SHADOW.

... Och det var en märklig upplevelse att se den här filmen. 

En kort stund in i filmen tyckte jag att den kändes märkligt bekant. Efter ytterligare en stund kändes den ännu mer bekant. Det kändes som om jag redan sett filmen - vilket var en omöjlighet: jag såg den igår, den hade premiär i förrgår.

Men så slog det mig:

I CAME BY har nästan exakt samma handling som DET LÅSTA RUMMET, vilken jag recenserade för drygt två veckor sedan.

Den här gången är det två halvkriminella graffitimålare som står i centrum. Jay (Percelle Ascott) och Toby (George MacKay) bryter sig in hos rika människor och sprejar "I Came By" på vardagsrumsväggen. De har något slags grumligt politiskt motiv till att de gör detta.

Jay ska bli far och har ett vanligt jobb. När han jobbar i en trädgård utanför en flott kåk tillhörande domaren Sir Hector Blake (Hugh Bonneville), går han in i kåken för att pinka - och reka. Dock vill Jay dra sig ur, han vill inte hålla på med det här längre.

Toby, som bor med sin ensamstående mor, Lizzie (Kelly Macdonald), tar sig dock in i kåken när Blake inte är hemma. Det skulle han inte ha gjort. I källaren sitter en kille inspärrad. Blake verkar vara något slags psykopat. Blake kommer hem och Toby måste smita.

Toby kontaktar polisen, som besöker Blake, men de hittar ingen fånge. Toby försöker då göra ett försök att befria den inspärrade killen, men han halkar på en blodpöl. Blake slår ihjäl Toby, eldar upp liket, och spolar ner askan i toaletten.

Nu är det dags för Lizzie att börja leta efter sin försvunne son. Och sedan är det dags för Jay att leta efter Toby och Lizzie.

I CAME BY har ingen tydlig protagonist. Fokus flyttas hela tiden från person till person. Här finns en rad logiska luckor och folk beter sig dumt. Att låta huvudpersonerna vara vandaler är korkat, varför ska jag sympatisera med två killar som vandaliserar bostäder tillhörande folk som inte gjort något?

Hugh Bonneville är bra som psykopat. Rent allmänt har filmen bättre skådespelare än DET LÅSTA RUMMET, men I CAME BY är en något sämre film. Den håller på ungefär en halvtimme för länge, här finns en massa onödiga scener, och slutet är ett visset antiklimax.

Toby ska föreställa 23, men George MacKay som spelar honom är 30. Kelly Macdonald är bara 16 år äldre. Jag undrade varför en vuxen man bodde hemma hos morsan, innan det framgick att han skulle föreställa ung.

 



 

 

 

 

(Netflixpremiär 31/8)


torsdag 1 september 2022

Serier: Total häxa

TOTAL HÄXA
av Simon Hanselmann
Lystring


Förr var det hyfsat enkelt att hålla koll. När det gäller serier, alltså. Åtminstone på 1980-talet. 

Horst Schröder publicerade det mesta av det bästa, samt ibland det värsta av det sämsta, i de mängder av tidningar och album han gav ut. Facktidningen Bild & Bubbla hade en ganska uttömmande nyhetsavdelning. Ibland kunde det hända att man köpte någon utrikisk facktidning om serier. Då och då damp det ner olika kataloger med serier man kunde beställa.

Så är det inte längre. Åtminstone upplever jag det som att det inte är så längre. En hel del kan passera helt obemärkt under radarn, oavsett hur många priser serien eller dess upphovsman har tilldelats. Om det inte vore för att jag jobbar åt Egmont, hade jag nog varit helt omedveten om stora delar av deras albumutgivning. Visst, jag är betydligt äldre nu, jag har fler intressen, och jag väljer bort mycket som inte intresserar mig alls - men marknaden ser helt annorlunda ut idag. Jag prenumererar på en lång rad franska nyhetsmail om serier för att hålla mig uppdaterad om marknaden därnere, men jag missar ofta resten av världen.

En mystisk trend idag är serieskapare med norska namn. Jag trodde länge att Lewis Trondheim var norrman - men denne fransman har bara tagit sig en norsk pseudonym. Simon Hanselmann trodde jag också var norrman - men det visade sig att han är en australier, som sedan några år bor i Seattle.

"Total häxa" är Simon Hanselmanns fjärde bok på svenska. Jag har inte läst de tre tidigare böckerna. Jag har aldrig läst något av Hanselmann - och enda orsaken till att jag kände till denna den senaste boken på svenska, är att det är en gammal vän till mig som handtextat pratbubblorna i den.

En orsak till att jag aldrig läst Hanselmann hittas på baksidan av boken. I ett recensionscitat från Sydsvenskan kallas Hanselmann "Millennialfavoriten". Det säger sig själv att jag inte känner mig dragen till konst och produkter med den etiketten. Hanselmann har nominerats till en hel hög Eisner Awards och priser på seriefestivalen i Angoulême.

Serierna i "Total häxa" handlar om figurerna Megg, Mogg och Uggla. Viss förvirring infann sig till en början. Vilka är de här? Vad har de för egenskaper? Trion är Hanselmanns återkommande figurer, de har väl varit med i hans tidigare böcker, och man antas känna till dem och deras karaktärsdrag. Hanselmann har visst knyckt Megg och Mogg; en häxa och en katt, från några brittiska barnböcker jag aldrig hört talas om. 

På den här sidan finns minsann fem rutor med mer än en pratbubbla.

Hanselmann tecknar i en naivistisk, fanzinig stil, och det är klatschigt färglagt. De tre allmänt asociala huvudpersonerna tar droger, de har sex, de är rätt psykiskt instabila och knepiga. Serierna i den här boken är många och av olika längd, en del är lite lustiga på ett bisarrt sätt, andra rätt poänglösa. Det känns ibland som något slags besynnerlig blandning av Klas Katt och Olle Ångest, och the Fabulous Furry Freak Brothers, utan att bli så kul som Gilbert Shelton var i sina bästa stunder.

Men! Främst associerar jag Simon Hanselmanns serier till Helan & Halvan. Ha! Det var minsann en liknelse ni inte räknat med, eller hur?

... Men jag menar inte filmerna med Stan Laurel och Oliver Hardy. Jag tänker på den tecknade serien från Larry Harmons underhållningsfabrik. För några år sedan köpte jag några gamla nummer från 1970-talet av Helan & Halvan-tidningen, och noterade något märkligt. Bortsett från att serierna var konstigare än bra, var det aldrig mer än en pratbubbla i rutorna. Detta gjorde seriernas tempo väldigt långsamt, det blev otroligt utdraget. En konversation som i normala fall hade kunnat klaras av med en ruta, eller kanske två, tog en halvsida eller mer.

På de allra flesta sidorna i "Total häxa" använder Hanselmann sig av tolv lika stora rutor - kanske ska jag skriva lika små rutor, eftersom bokens format är ganska litet. Och - det är ytterst sällan fler än en pratbubbla per ruta. Effekten blir att det känns lite grann som att titta på en amerikansk independentfilm från 90-talet, med långa tagningar och få klipp.

... Några övriga likheter med Helan & Halvan finns här dock inte.


Netflix: Me Time

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

... Och herregud, det här kan vara den sämsta film jag sett i år.

ME TIME, med manus och regi av John Hamburg, är något av det slappaste och mest krystade jag sett på Netflix. Ett desperat försök att göra en komedi - utan att ha några ordentliga idéer överhuvudtaget. Det känns som om några producenter satt sig ner och sagt, okej, nu ska vi göra en komedi, vad ska den handla om?, äh, skit samma, vi har några populära skådisar, börja filma i morgon. 

Kevin Hart och Mark Wahlberg spelar de två barndomsvännerna Sonny och Huck, som glidit ifrån varandra på senare år. Sonny är gift med den framgångsrika arkitekten Maya (Regina Hall), som han har två barn med. Sonny själv är hemmaman.

Huck hör av sig och vill att Sonny ska dyka upp på Hucks 44-årskalas, som i vanlig ordning ska bli en sinnessjuk brakfest, men Sonny vill inte gå, han tycker att Huck är den hopplös typ. Maya kommer fram till att Sonny behöver lite egentid, som hon och barnen åker till hennes föräldrar, medan Sonny ska roa sig på egen hand, bara göra det han själv vill.

Sonny är inte så bra på att göra det han själv vill, och det bär sig inte bättre än att han dyker upp på Hucks fest. Ett gäng festande människor kliver ombord på en buss som kör ut i öknen, där det ska festas på de tokigaste sätt. Det visar sig att slarvern Huck lånat en stor summa pengar och det dyker upp arga människor som vill ha sina pengar tillbaka. Sonny och Huck åker iväg på en roadtrip, under vilken de kör på en sköldpadda, och sedan har de fest i Sonnys och Mayas hus.

Ingenting i den här sega filmen är roligt. ME TIME är plågsam att titta på. Det tar 26 minuter innan Sonny beger sig till Hucks fest. Det är bara en massa lösryckta scener staplade på varandra. Visst kan denna typ av komedi bli rolig ändå - men det här är bara så otroligt trött och oinspirerat. Folk skriker och bär sig åt, och jag gäspar och tittar på klockan. Plötsligt dyker Seal upp och framför en låt, vilket sänker tempot ytterligare.

Handlingen mynnar ut i något av det vidrigaste jag sett på länge, en sentimental avslutning fylld med extrema moralkakor - jag trodde först att det var en parodi på moraliska slut, men det är på riktigt. Sonny står på en scen under en talangtävling och berättar för publiken hur han svikit sin familj och bla bla bla, följt av att han letar upp Huck för att de ska kunna prata om hur mycket de tycker om varandra trots allt, bla bla bla. Det här håller nog på i minst tjugo minuter. 

Jo, förresten, jag skrattade till en gång: under en hämndaktion ska Sonny bajsa på en säng, men han lyckas bara klämma ur sig en patetiskt liten bajshög. Att jag skrattade till säger nog mer om mig än om den här jävla filmjäveln.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 26/8)