Foton copyright (c) Sony Pictures
Ibland känns det som att 1990-talet var något slags svart hål. En dikeskörning efter 80-talets excesser. Jag köpte en massa plattor, lyssnade mycket på musik, och gick ofta på konserter på 90-talet – men idag lyssnar jag i princip aldrig på 90-talsmusik, det blir mest 70- och 80-talsgrejor. Jag läser ytterst sällan serier från 90-talet. Och – det är inte ofta jag ser om filmer från 90-talet. Visst, självklart finns det många undantag, men om jag ska generalisera var 90-talet mest en halvvissen transportsträcka mellan 80- och 2000-tal.
När det gäller film på 90-talet, försvann (ja, nära på, i alla fall) genrer som varit populära på 80-talet – fetactionfilmer, skräckfilmer, äventyrsfilmer, science fiction och fantasy. Anledningen till att vi startade Fantastisk Filmfestival 1995, var att vi så sällan fick se skräck, sci-fi och fantasy på bio på den tiden. Två av 90-talets populäraste genrer var rejäla tramskomedier – och American independent. Amerikansk oberoende film blev plötsligt en genre, snarare än lågbudgetfilmer i allmänhet. Stora bolag kunde producera små filmer om unga vuxna som hängde i skivbutiker och diskuterade serietidningar.
Den regissör som gjorde störst avtryck på 90-talet var förstås Quentin Tarantino. På gott och ont. Hans framgångar ledde till att många mindre begåvade regissörer försökte imitera honom. Det vällde ut filmer med ”ironiskt våld” – det vill säga realistiskt ultravåld med avsikt att vara komiskt.
Jag tänkte på detta när jag såg David Leitchs nya film BULLET TRAIN. Innehållsmässigt känns det här som något från 90-talet. Det här är en film som är jävligt våldsam – och det är meningen att vi ska skratta åt allt blodstänk. Rollfigurerna presenteras en i taget, och deras (kod)namn skrivs ut över filmduken, även det känns 90-tal. Själva utförandet är modernt, det är 2020-tal, med glassig estetik och datoranimeringar.
BULLET TRAIN bygger på en roman från 2010 av Kōtarō Isaka. Tydligen är boken en uppföljare till en roman som heter ”Three Assassins”. Isakas bok har även satts upp som pjäs i Japan, jag undrar om den pjäsen var lika våldsam som den här filmen! I boken är alla romanfigurer japaner, i filmen görs de större rollerna av amerikaner och engelsmän.
David Leitch har tidigare regisserat DEADPOOL 2 och FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, och han hjälpte till att regissera JOHN WICK, men utan att få credit.
Att se på BULLET TRAIN känns som att se alla John Wick-filmerna, DEADPOOL 1 & 2, KILL BILL 1 & 2, och ett gäng Sonny Chiba-filmer – samtidigt. Bullet train betyder höghastighetståg – men eftersom filmen handlar om ett flertal yrkesmördare ombord på ett tåg, ligger betoningen på bullet.
Handlingen är lika enkel som komplicerad. Brad Pitt spelar en mördare med kodnamnet Ladybug. Efter att några uppdrag inte gått som planerat, tänker han nu utföra ett jobb utan att ta med sig en pickadoll. Hans uppdragsgivare (Sandra Bullock gör telefonrösten) vill att Ladybug ska hämta en attachéväska som finns ombord på ett tåg på väg mot Kyoto.
Ombord på tåget finns även de två mördarna Tangerine och Lemon (Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry), den mystiska tjejen Prince (Joey King), hämnaren Kimura (Andrew Koji) med sin far (Hiroyuki Sanada), och efter ett tag kliver en som kallas Wolf (Benito A Martínez Ocasio) ombord. Det visar sig att dessa människors olika uppdrag har något gemensamt – och de drabbar förstås alla samman ombord på tåget.
Vad som följer är en lång rad actionscener. Dessa är välkoreograferade – David Leitch kan det här, han är gammal kampsportare och stuntman. Blodet sprutar friskt, och det hela leder fram till en förklaring till vad det hela gick ut på.
Om jag hade sett BULLET TRAIN för 30 år sedan, hade jag antagligen tyckt att den var hur cool som helst. Men det är inte 90-tal längre. Problemet med BULLET TRAIN är att den inte är speciellt rolig – och den är en halvtimme för lång, jag tröttnade efter ett tag. Jodå, Brad Pitt är rätt lustig i rollen som proffsmördare i beppehatt, här finns några bra scener, det hela är snyggt paketerat, och soundtracket är utomordentligt. Men, det här är ganska lättglömt – och framför allt är för ansträngt. Leitch försöker verkligen göra något som hela tiden ska vara extremt coolt, och då blir det lätt krystat och ansträngt.
Ett flertal kända ansikten figurerar i filmen förutom de jag nämnt. Zazie Beetz har en mindre roll som mördare. Karen Fukuhara, som har en av huvudrollerna i TV-serien THE BOYS, spelar en i tågpersonalen, hon är närmast att betrakta som statist. Michael Shannon dyker upp efter ett tag. Channing Tatum gör ett kul litet inhopp som passagerare på tåget. Ryan Reynolds skymtar i tre sekunder.
Vad som är anmärkningsvärt är att tåget nästan är helt folktomt, och inga – inte ens konduktören – verkar hitta alla mosade lik som ligger utspridda i de olika vagnarna.
Några av de amerikanska skådisarna pratar med brittisk accent.
För att sammanfatta: bra musik, snygga bilder, kul skådisar, vissen handling.
(Biopremiär 5/8)
(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});
TOPPRAFFEL! 