Amazon Prime: Samaritan

Foton copyright (c) Amazon Prime/MGM

2014 kom det ut en amerikansk serietidning som hette Samaritan. Jag har aldrig hört talas om tidningen, vilken gavs ut av Mythos Comics. Seriens manus skrevs av Bragi F Schut, och byggde på ett filmmanus han skrivit. 2019 sålde Schut detta filmmanus till MGM, och året därpå spelades filmen in, med Sylvester Stallones bolag Balboa som medproducent. Julius Avery (OVERLORD) regisserade. På grund av pandemin sköts biopremiären upp tre gånger. Slutligen släpptes den nu direkt på streaming.

SAMARITAN är en superhjältefilm. Eller, tja, något slags superhjältefilm. Eller, tja, ett superhjältedrama. För några decennier sedan var superhjälten Samaritan och superskurken Nemesis i luven på varandra. Efter en sista, massiv fajt dog de bägge två i ett hus som exploderade. Fast en del tror att Samaritan överlevde.

Javon "Wanna" Walton spelar den trettonårige Sam, som har Samaritan som sin idol, och som tror att han lever. Sam bor med sin ensamstående mor, de har dåligt med prengar, de vräks för jämnan, området de bor i är extremt sunkigt, och Sam lierar sig med kriminella gäng för att kunna skrapa ihop lite pengar. Pilou Asbæk spelar den lokale gängledaren Cyrus.

Alldeles i närheten bor sopåkaren Joe Smith (Stallone). Joe är en tystlåten enstöring, vars hobby är att laga trasiga prylar han hittar i soptunnor. När Sam en dag åker på stryk griper Joe in och spöar upp slynglarna. Joe har uppenbarligen superkrafter och Sam tror genast att det är Joe som är Samaritan. Joe hävdar att detta inte stämmer, men Sam ger sig inte. 

Samtidigt lyckas Cyrus komma över Nemesis' gamla mask och den hammare Nemesis använde. Cyrus dyrkade Nemesis, så nu blir han den nye Nemesis, som ska skapa kaos i staden. Joe Smith fortsätter att hävda att han inte är Samaritan, men han måste med jämna mellanrum rycka in och försvara folk och ge skurkar på nöten. När Joe använder sina krafter överhettas hans kropp och han måste äta glass.

SAMARITAN är en lite udda film. Större delen av filmen är mer ett smutsigt drama än en actionfilm. Stallone medverkar inte lika mycket som förväntat, det är Sam som är filmens huvudperson. Det här skulle kunna vara en familjefilm om det inte vore för de brutala actionscenerna. Mot slutet serveras en twist som kanske inte är en större överraskning.

Jag ger den här filmen godkänt. Det är ingen dålig film, men det känns som om det är något som fattas. Sam är en lite störig unge, jag kan inte påstå att jag brydde mig om hur det skulle gå för honom. Stallone är bra där han lufsar omkring i det gråa vädret. I en scen kör han sopbil mot skurkarna, vilket förstås fick mig att tänka på Robert Ginty i THE EXTERMINATOR.

I en flashback på några sekunder får vi se en yngre upplaga Joe Smith. Han är föryngrad med hjälp av datorer på ett allt annat än övertygande sätt - plötsligt ser han ut som en figur i ett TV-spel!

  

 

 

(Amazon Prime-premiär 26/8)

Netflix: Smockan i luften!

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en italiensk film. Enligt Netflix är detta en nyinspelning av SMOCKAN I LUFTEN! med Terence Hill och Bud Spencer från 1974, men det visade sig att denna nya film är en uppföljare - men en rad scener som även fanns med i originalet. Dock har den nya filmen försetts med samma titel en gång till.

Det är inte länge sedan jag som om filmen från 1974. Den ligger på Amazon Prime. Den är väl hyfsad. Den handlar om att Hill och Spencer får en älskad strandbuggy stulen, så de spenderar filmen med att försöka få den tillbaka. Ja, och så fajtas de förstås lite då och då. De äter också en väldig massa korv i filmen, och dricker öl.

SMOCKAN I LUFTEN! anno 2022, som regisserats av signaturen Younuts (Niccolò Celaia och Antonio Usbergo), handlar om sönerna till Hills och Spencers rollfigurer. Dessa spelas av Edoardo Pesce och Alessandro Roja, och i en prolog får vi se dem som barn. Deras fäder bråkar bakom en dörr (så att vi inte kan se att de inte spelas av Hill och Spencer), så pågarna går ut och kör en sväng med den älskade strandbuggyn från första filmen. Det bär sig inte bättre än att några killar knycker den.

Hopp till nutid, och de två vännerna är vuxna och fortsätter att bråka om den där bilen, som fortfarande är försvunnen. De äter även korv och dricker öl. Ett motorcykelgäng vandaliserar en cirkus, som ägs av en som heter Miriam (Alessandra Mastronardi). Det dyker upp en gangster, som spelas av Christian De Sica (son till Vittorio). Strandbuggyn återfinns och försvinner igen. 

Dåliga filmer känns ofta igen på att rollfigurernas namn skrivs ut i bild när de först presenteras, detta i ett försöka att få filmen att se häftig ut. Ett annat desperat försök att försöka få en film att se häftig ut, är att med jämna mellanrum frysa bilden och förvandla den till en tecknad serieruta. SMOCKAN I LUFTEN! innehåller allt det här.

Younuts har gjort en ganska värdelös film. Nej, förresten - vi tar bort "ganska". Den här filmen är värdelös. Den är tråkig, den är fullkomligt befriad från charm, och ingenting alls i filmen är roligt.

En intressant detalj är att de många slagsmålen snarare känns brutala än roliga. Terence Hill och Bud Spencer hade charm och utstrålning, och när de örfilade folk, dunkade dem i fontanellen, och hade sig, upplevdes det som ganska harmlöst och skojigt. Så är det inte alls i filmen från 2022. Visst är det tänkt att vara roligt, men det är det inte. Alls. 

Några låtar av bröderna De Angelis från första filmen återkommer på soundtracket, men det kan inte rädda den här sumprullen.

 

 

 

(Netflixpremiär 24/8)

Bio: Official Competition

Foton copyright (c) Scanbox

Titeln till trots är OFFICIAL COMPETITION en spansk-argentisk film, på spanska. Varför den går upp på bio i Sverige under sin engelska titel har jag ingen aning om, nog kunde man väl kommit på en bra svensk titel? TITTA, VI REPETERAR!, eller TJEJEN SOM REGISSERADE, eller DET VÅRAS FÖR SKÅDISARNA, eller NU BLÅSER VI FILMBRANSCHEN. 

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att OFFICIAL COMPETITION är en film av Pedro Almodóvar - från den tiden han var pålitlig och oftast gjorde bra filmer. Det här ser ut som en Almodóvar-film, och två av de tre huvudrollsinnehavarna; Penélope Cruz och Antonio Banderas, har medverkat i flera filmer av Almodóvar.

Dock är den här filmen regisserad av Mariano Cohn och Gastón Duprat, vilka även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. De här killarna har tidigare mest jobbat med dokumentärer och TV-serier.

OFFICIAL COMPETITION inleds med att den stenrike affärsmannen Humberto (José Luis Gómez) fyller 80, och funderar över ett sätt att bli ihågkommen på. Kanske kan en bro döpas efter honom ... eller ska han kanske finansiera en film? En riktig storfilm, ett prestigeprojekt, med de bästa skådespelarna som går att uppbringa. 

Humberto beslutar sig för att producera en film. Han anlitar den excentriska och minst sagt märkliga Lola Cuevas (Penélope Cruz) som manusförfattare och regissör. Humberto har köpt rättigheterna till en roman av en nobelpristagare, det var dyrt - och Humberto har inte läst boken, som nu ska filmatiseras. Lola säger att hon tänker förhålla sig fritt till förlagan. 

Filmen ska handla om två bröder. Till den ena rollen anlitas den internationella stjärnan Félix Rivero (Antonio Banderas), till den andra den superpretentiöse Iván Torres (Oscar Martínez). Iván föraktar Félix, han tycker att Félix är en usel skådespelare som medverkar i lättviktiga underhållningsfilmer. Félix i sin tur tycker att Iván är en tönt - Iván är en metodskådespelare som försöker bli sin rollfigur, Félix tycker att det räcker med att lära sig att säga replikerna på ett övertygande sätt. 

De börjar repetera scenerna - och Lola driver de två skådespelarna till vansinne med sina besynnerliga metoder.

Denna satir över kulturarbetare i allmänhet och filmbranschen i synnerhet är en enastående film! Jag hade inga förväntningar alls på OFFICIAL COMPETITION, rättare sagt; jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Därför blev jag glatt överraskad när filmen visade sig vara otroligt bra.

Detta är en metafilm om filmmänniskor, och kanske uppskattar man den mer om man verkligen är intresserad av film och lite mer insatt, men det går nog att gilla det här ändå. Tempot är förhållandevis makligt, detta är en dialogdriven film, scenerna är långa, och man kan inte påstå att filmen är hetsigt klippt, men inte blir det segt och tråkigt för det.

Det handlar om tre tre starka viljor, tre egon i krig med varandra. De ger sig inte. Med sämre skådisar i rollerna hade filmen kunna falla platt, men de tre huvudrollsinnehavarna är alla mer än utmärkta - i synnerhet Pénelope Cruz. Hon är fullkomligt lysande. Antonio Banderas driver med sig själv och sin egen karriär.

Filmen innehåller flera roliga scener, varav några fick mig att skratta högt. Vid ett tillfälle virar Lola in Iván och Félix i gladpack, så att de inte ska kunna röra sig och protestera mot den sanslösa sak hon ämnar göra. Här finns en minnesvärd scen som involverar ett stort antal mikrofoner, och vid ett tillfälle driver man med extremt pretentiös konstmusik.

OFFICIAL COMPETITION är en vansinnigt snygg film. Den utspelar sig i en enorm byggnad med enorma salar. Tomheten utnyttjas på ett effektivt sätt i Scope-fotot. Ibland ser det nästan lite futuristiskt ut - kanske till och med retro-futuristiskt, som en framtidsfilm från 1960-talet. Kameran älskar verkligen Penélope Cruz' ansikte, hon har nog aldrig varit snyggare än här, och filmens allra sista bild innan eftertexterna bränner hål på duken.

Det här är en jättebra film som är kul, smart och trevlig på alla sätt. När jag lämnade salongen kände jag mig glad och upplyft.

 

(Biopremiär 26/8)

Bio: Där kräftorna sjunger

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag numera inte har någon som helst koll på, är bästsäljare. Romaner, alltså. När jag växte upp läste min morsa alltid de senaste bästsäljarna, det låg ofta tegelstensromaner på säng- och soffbord. Jag läste dem förstås inte, men jag noterade titlar och författare. Under större delen av 1990-talet extraknäckte jag som lärarvikarie, på en och samma skola, och i personalrummet diskuterade lärarna - alla utom tre var kvinnor - ofta nya och populära romaner. Själv kom jag aldrig längre än till Stephen King när det handlar om bästsäljarförfattare - om vi inte ska räkna de som publicerades i kioskdeckare under flera decennier, som Mickey Spillane.

I takt med att medieutbudet blev oöverskådligt och det gick att få tag på allt möjligt obskyrt utan större problem, försvann dessa böcker ur mitt liv. Jag tror inte ens att jag hade hört talas om Harry Potter innan filmerna kom. Uppenbarligen kommer det fortfarande ut en massa romaner som "alla" plötsligt ska läsa, idag konsumerar folk ljudböcker på löpande band, man lyssnar på böcker samtidigt som man gör något annat. Själv sitter jag och skriver hela dagarna, så jag kan inte lyssna på ljudböcker samtidigt. När jag skrivit klart för dagen ser jag en film eller två. Sedan går jag och lägger mig, och då läser jag ibland böcker. Oftast något dammigt från 70-talet.

Delia Owens roman "Där kräftorna sjunger" kom ut på engelska 2018, och på svenska 2020. Förra månaden, juli 2022, hade den sålt 15 miljoner exemplar världen över. Ett par vänner till mig berättade att deras fruar läst- och gillat den. 

På IMDb beskrivs filmversionen, i regi av Olivia Newman och producerad av Reese Witherspoon, som "Drama, mystery & thriller" - så jag blev onekligen förvånad när jag såg filmen. Herregud, tänkte jag. Det här är ju för fan som Succéromanen ur Allers! Ett romantiskt triangeldrama av enklare sort. En berättelse som bekräftar mina fördomar om den här typen av bästsäljare. Var det inte mer? Nu är det förstås möjligt att boken har ett större djup och fler dimensioner än filmen, men jag kände verkligen att jag inte tillhör målgruppen för den här. Jag kan tänka mig att målgruppen uppskattar filmen betydligt mer än jag gjorde.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER inleds med att huvudpersonen Kya Clarks (Daisy Edgar Jones) berättarröst redogör för skillnaden mellan våtmarker (marsh) och träsk (swamp). Det är 1969 och liket av en ung man hittas i North Carolinas våtmarker. Den döde heter Chase Andrews (Harris Dickinson), och genast misstänks Kya för att ha mördat honom. Kya går under öknamnet the marsh girl - men trots den inledande monologen översätts det som träskflickan i den svenska texten. Antagligen för att våtmarksflickan inte låter så bra på svenska. Hon bor ensam i ett ruckel, den här Kya, och hon anses vara konstig - därför måste hon vara mördaren.

Kya kastas i häktet och en oerhört snäll, pensionerad advokat (David Strathairn) åtar sig att försvara henne. Men först måste hon berätta om sig och sitt liv. Vad som följer är ett rättegångsdrama som varvas med historien om Kyas hårda uppväxt, och hur hon som ung vuxen finner sig själv.

Kyas far var en brutal alkis som ständigt misshandlade sin familj. När modern fick nog lämnade hon hus och familj. Därefter lämnade Kyas syskon, Kya bodde ensam kvar med sin hemske far, men en dag var även han försvunnen. Kya var väl då i tioårsåldern, och hon bodde ensam kvar i huset.

Som tonåring träffar hon en stilig ung man, Tate Walker (Taylor John Smith), och de två blir hopplöst förälskade. Tate lär Kya läsa och hon ägnar dagarna åt att rita av naturen runt hennes ruckel. Tate uppmanar henne att bli författare. 

När Tate börjar studera på ett universitet försvinner han ur Kyas liv. Hon sörjer. Istället träffar hon Chase Andrews, som är påträngande och bufflig i sina försök att förföra henne. Chase är en svin, visar det sig, han påminner en hel del om Kyas far.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER är bland annat en film om gruppmentalitet. Människorna i den lilla staden gaddar ihop sig mot Kya, hon måste vara skyldig till Chases död. Dessutom är det här den amerikanska södern på 60-talet, så rasism och fördomar frodas. De enda som bryr sig om Kya under hennes uppväxt är ett äldre svart par som driver en liten butik. 

Det funkar säkert bättre i boken, men i filmen känns det konstigt att alla plötsligt misstänker träskflickan för att ha mördat Chase. I synnerhet som det inte ens är säkert att han mördats. Det känns för simplistiskt. Stora delar av handlingen är lite för simpla, och ibland tenderar filmen parodi, som när Kya och Tate upplever naturens magi och lyckliga hoppar runt bland dansande löv, eller när de ger fjädrar till varandra.

Mycket verkar fattas i filmatiseringen, jag undrade allt hur lilla tioåriga Kya klarade sig alldeles ensam där i huset i tio år. Det framstår nästan som om hon hade en lycklig, om än ensam, uppväxt efter att farsan försvunnit. Ett lyckligt naturbarn

Filmfotot är utmärkt. DÄR KRÄFTORNA SJUNGER handlar lika mycket om naturen som om Kya, därför får vi se en massa bilder på våtmarkerna och djurlivet där. Fåglar, insekter - och snäckor. Massor av snäckor. Det är mycket solnedgångar och motljus, det är skirt och romantiskt. Det är ibland smörigt. Kya är väldigt söt och sympatisk, snarare än konstig - trots att hon alltså bor helt ensam i ett ruckel, är hon en förtjusande och intelligent ung kvinna med perfekta tänder och nytvättat hår. I filmens slutminut får vi en oväntad twist.

Som jag skrev ovan tillhör jag inte den här filmens målgrupp. Nu är det förstås fullt möjligt att uppskatta en film ändå, men i det här fallet känns det verkligen som att filmen inte är riktad till mig. Mitt omdöme blir därför orättvist. Det är svårt att tycka illa om den här filmen, Daisy Edgar Jones och några av de andra gör bra ifrån sig i rollerna, filmen är grann att titta på, det är lika småtrevligt som småtråkigt, och det är fullkomligt humorbefriat. Filmen får mig att tänka på butiker som säljer magiska kristaller och självhjälpsböcker om att finna sig själv.

Tyvärr får vi inte se några kräftor som sjunger.

Det här visste ni inte: jag må skoja om Allers ovan, men jag har faktiskt skrivit noveller i Allers. Och nej, jag skojar inte.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 19/8)

Bio: Nope

Foton copyright (c) UPI

Nope? Varför inte "Nix"? Som i: "Är den här filmen något att ha?" - "Nix!".

Skådespelaren Jordan Peele slog igenom rejält som regissör 2017 med den satiriska skräckfilmen GET OUT. Det var en riktigt bra film. Han följde upp den 2019 med US, som var en mindre bra film. I min recension av den senare jämför jag Peele med M Night Shyamalan. Det finns en del likheter.

Med sin tredje film bekräftar Jordan Peele att han tydligen är en ny Shyamalan. Shyamalan slog igenom med dunder och brak 1999 med SJÄTTE SINNET, som visade sig bli hans enda bra film. Eller, bra och bra, SJÄTTE SINNET håller inte för en omtitt, eftersom alla dumheterna blir uppenbara - en orsak till att många överraskades av twisten på slutet, är att filmen inte är logisk och bryter mot sina egna spökregler. Nästan allt Shyamalan gjort därefter är antingen dåligt eller uselt. 

Jag kan inte bestämma mig för om NOPE är en tvättäkta kalkonfilm, eller om den bara är dålig. Dum är den i alla fall.

OJ, vars fullständiga namn är Otis Jr (Daniel Kaluuya), och hans syster Emerald (Keke Palmer) driver en ranch mitt ute i ingenstans, där de tränar upp hästar som används till filminspelningar. De har tagit över företaget efter deras far (Keith David), som en dag dödades av en massa småskrot som regnade ner från ett moln.

OJ tycker sig se det där molnet igen, det är något mystiskt med det - och så en dag ser OJ något titta fram bakom det, en farkost, eller kanske en varelse. OJ och Emerald köper övervakningskameror av en störig typ (Brandon Perea), som hjälper dem med installationen, och som även han börjar spana efter UFO:s. Eftersom rymdfarkosten slår ut strömmen, anlitas även en egensinnig filmregissör (Michael Wincott), som filmar med handvevade IMAX-kameror.

I handlingen figurerar även en besynnerlig snubbe, Ricky (Steven Yeun), som driver en nöjespark med westerntema. På 90-talet hade Ricky en av huvudrollerna i en sitcom på TV om en schimpans som bodde i en vanlig familj. En dag gick apan som gjorde rollen bärsärk, och slog ihjäl och misshandlade skådisar och andra i TV-studion. Detta får vi se i några flashbacks. Vad som är otroligt konstigt är att Ricky säger att produktionsbolaget försökte tysta ner händelsen. Vad som är ännu konstigare är att tidningen MAD gjorde en grej om det hela, och att Saturday Night Live framförde en sketch om apans framfart! Alltså - hur tystar man ner ett blodbad i en TV-studio? På vilket sätt är detta så pass roligt att MAD och SNL skojar om det?

Nå. Den där flygande jättesaken i molnet, den ser mest ut som en stor, trasig dammtrasa (eller som det heter i Skåne: en lase), far omkring och äter upp folk - de sugs upp i något slags mun. OJ och Emerald försöker komma på ett sätt att ta kål på den. Upplösningen är lika antiklimaktisk som i Shyamalans SIGNS.

I stort sett alla rollfigurer i NOPE är osympatiska. Möjligtvis med undantag för OJ, som knappt säger någonting; han ger intryck av att vara lite bakom. Emerald är högljudd och pratar oavbrutet. 

NOPE lanseras som skräckfilm - men här finns ingen som helst skräckstämning. Här finns ingen spänning att tala om. Det är bara segt och konstigt. Det känns onekligen som om det är M Night Shyamalan som skrivit manus. Jordan Peele har säkert djupare avsikter med sin film, men dessa hade han kunnat framföra på ett betydligt bättre sätt. Denna långa film är indelad i kapitel döpta efter hästar, med undantag för ett, som är döpt efter schimpansen.

Det som hindrar mig från att sätta en etta i betyg är det faktum att jag gillar några av de medverkande skådisarna, och filmfotot av Hoyte Van Hoytema är väl maffigt. Ibland. 

 

 

 

(Biopremiär 17/8)

DVD/VOD: Det låsta rummet

DET LÅSTA RUMMET (Studio S Entertainment)

Man ska inte döma en bok efter omslaget, bukar folk säga. Man ska heller inte döma en film efter DVD-omslaget. Men nog är det roligare om en bok har ett snyggt omslag, eller hur, och visst vill man hellre se en film med ett lockande omslag. Studio S brukar ha snygga omslag på sina utgåvor. Jag kan reta på på att de sällan använder originalaffischerna, men de gör sällan fula omslag.

... Så DVD-omslaget till DET LÅSTA RUMMET får väl anses vara ett olycksfall i arbetet. Det här ser ut som omslaget till en bok, kanske en självutgiven deckare, med en omslagsillustration inköpt från en bildbyrå. Dessutom fick den svenska titeln mig att tro att det här var en helt annan typ av film än det är - DET LÅSTA RUMMET låter som en klassisk pusseldeckare. Filmens originaltitel är BAD SAMARITAN, och det här är en thriller som emellanåt närmar sig skräckfilmen.

Dean Devlin har regisserat den här filmen. Han är oftast verksam som manusförfattare, det är han som skrivit till exempel UNIVERSAL SOLDIER, STARGATE och INDEPENDENCE DAY. Till skillnad från dessa filmer är DET LÅSTA RUMMET allt annat än bombastisk. Det är en liten, billig, men kompetent gjord film. Den är hyfsad, men den lider av en hel del problem.

Robert Sheehan och Carlito Olivero spelar de två kompisarna Sean och Derek. De jobbar som så kallade valets, de parkerar bilar åt restauranggäster. De är även kriminella, de här två, de drar sig inte för att kolla upp var bilarnas ägare bor, och sedan göra inbrott hos ägarna medan de äter middag.

En kväll anländer en vresig, obehaglig typ; Cale Erendreich (David Tennant), till restaurangen. Han kör en svindyr bil, vilken Sean kör iväg med. Erendreich bor i en lyxvilla, som Sean bryter sig in i. När han söker igenom kåken hittar han en dörr med tunga lås. Han lyckas få upp dörren, och då hittar han en ung kvinna (Kerry Condon) fastkedjad vid en stol. Sean försöker rädda henne, men misslyckas, och han återvänder till Derek.

Sean går till polisen, som inte tror på honom, han går till FBI, som kanske tror på honom. Erendreich vet om att Sean hittat kvinnan, så han ser till att göra Seans liv synnerligen besvärligt.

DET LÅSTA RUMMET är en film som anstränger sig för att vara smart och överraskande hela tiden, vilket innebär att den känns lika långsökt som ologisk. Ingenting av det som sker i filmen hade hänt om inte Sean varit så otroligt klantig. Han tappar saker, han lämnar avtryck efter sig, han stirrar omkring. Vidare så är Erendreich alldeles för smart, kunnig och rik, och han har precis allt teknisk utrustning som krävs för att jaga Sean. Men även han är klantig emellanåt.

Klantig är även en polis som besöker Erendreich för att förhöra honom. Erendreich är uppenbart skyldig, hans ursäkter och förklaringar är genomskinliga, och polisen verkar genomskåda honom. Men! Det gör han inte! Tillbaka på polisstationen visar det sig att polisen väldigt oväntat trodde på Erendreich, Sean anklagas åter för att ljuga.

Jag ser att en del kritiker anmärkt på att slutet känns lite rumphugget och otillfredsställande, några trådar lämnas hängande i luften. Det tyckte jag också. Men - på den här svenska DVD-utgåvan får vi åtta bortklippta scener. Två av dessa är de ursprungliga slutscenerna som reder ut ett par saker. I ett par andra bortklippta scener får vi veta hur Erendreich får reda på en del grejor om Sean. DET LÅSTA RUMMET hade eventuellt blivit en bättre film med dessa scener återinsatta.

Som sagt, filmen är hyfsad. Här finns några bra scener. Men jag tyckte aldrig att den blev särskilt spännande eller otäck, eftersom jag aldrig köpte det som försiggick. Emellanåt känns filmen som en mörk och våldsam ungdomsbok med grön rygg från B Wahlströms.

 Lite överraskande står Joseph LoDuca (EVIL DEAD-filmerna) för den utmärkta filmmusiken, som lyckas lyfta Devlins film ett snäpp.

   

Netflix: Day Shift

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, ännu en dyr sådan - 100 miljoner dollar hamnade notan på. Hälften så dyr som THE GRAY MAN, men det innebär ju inte att den är billig. 

Den här gången handlar det om en film jag redan sett. Åtminstone kändes det så. DAY SHIFT är en vampyrkomedi, och den har klara likheter med en rad andra vampyrfilmer som haft premiär på Netflix de senaste åren - som till exempel NIGHT TEETH och VAMPIRES VS. THE BRONX. Filmen påminner även om BLADE och en hel del andra filmer. Det här är en actionkomedi, snarare än skräckfilm.

DAY SHIFT är regisserad av debitanten JJ Perry. Detta må vara den första långfilm han regisserat, men han har varit verksam som stuntman i 35 år, och han har även haft småroller, närmast statistroller, i en rad filmer.

Jamie Foxx spelar Bud Jablonski. Han är frånskild och hans tidigare hustru Jocelyn (Meagan Good) tror att han jobbar som poolskötare, eftersom det är vad han sagt. Jocelyn tycker även att Bud är fullkomligt hopplös.

Buds och Jocelyns lilla dotter Paige (Zion Broadnax) behöver pengar till skolgång och tandvård, och Jocelyn tror att hon måste sälja huset. Bud lovar att han kan skaffa fram pengarna inom några dagar.

Bud är nämligen inte alls poolskötare - han är vampyrjägare. I den här världen finns det vampyrer lite överallt, och vampyrjägare är ett så utbrett yrke att de har ett eget fackförbund. Bud har uteslutits ur facket eftersom han inte följt reglerna.

Snoop Dogg spelar en märklig typ som ska hjälpa Bud att åter få gå med i facket. Dave Franco spelar en nervös och klantig kontorsnisse i kostym som ska hålla koll på Bud så att han sköter sig. Vampyrers hörntänder är värda mycket pengar, så det är sådana Bud tänker samla på sig och sälja. Peter Stormare spelar en skum pantlånare som köper in vampyrtänder. Ett gäng elaka vampyrer, ledda av den lillasinnade Audrey San Fernando (Karla Souza), figurerar också i handlingen.

Jag hade i ärlighetens namn inga större förväntningar på DAY SHIFT - och nej, den är inget vidare. Här finns några rätt bra fajter. Scott Adkins är med i några scener och slåss med vampyrer. Men jag kan inte påstå att jag tycker att filmen är rolig, och den är rätt tråkig mellan actionscenerna. Jag vet inte riktigt vad det är som inte stämmer. Filmen skulle mycket väl ha kunnat vara kul - men den lyckas inte. Kanske beror det på att handlingen känns som ett potpurri på tidigare filmer. Men å andra sidan, det finns massor av filmer som inte är speciellt originella, men som jag ändå gillar. 

Jag gissar att DAY SHIFT hade funkat bättre om de struntat i att försöka göra komedi, och istället gjort en rak vampyractionfilm. Om inget annat hade jag då inte klagat på att den inte är rolig.

Slutscenerna antyder att det kan komma en uppföljare.

Peter Stormare gör sin roll precis likadant som alla andra småroller han dyker upp i.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/8)

Blu-ray/VOD: Southern Comfort

SOUTHERN COMFORT (Studio S Entertainment)

Walter Hills SOUTHERN COMFORT hette INKRÄKTARNA på bio och video i Sverige. Jag har sett den några gånger sedan den kom 1981, men  nu är det nog ett par decennier sedan jag senast såg om den. Alldeles nyligen släpptes den på Blu-ray, och jag har tagit en ny titt på den. Jag kom förstås ihåg vad filmer handlar om, vilka som är med, och jag mindes några specifika scener - men, det var en viktig detalj jag fullkomligt glömt bort.

Laguppställningen i SOUTHERN COMFORT är smått fantastisk. Filmen är som något slags uppslagsverk över de hårdaste och/eller mest karismatiska manliga skådisarna på 1980-talet. Dessutom var många av de medverkande förhållandevis nya i branschen. Keith Carradine står först i rollistan, och han hade medverkat i en hel drös filmer innan SOUTHERN COMFORT. Powers Boothe, däremot, hade inte gjort så mycket, han var mest känd som Jim Jones i miniserien från 1980 om densamme. Fred Ward hade medverkat på film och TV sedan tidigt 70-tal, men det var först i den här filmen många fick upp ögonen för honom. Peter Coyote hade filmdebuterat ett år tidigare. I filmen medverkar även TK Carter, Lewis Smith, Brion James och Sonny Landham. Kvinnor är förpassade till statistroller under slutscenerna.

SOUTHERN COMFORT brukar påstås vara en allegori över Vietnamkriget, något Walter Hill säger inte stämmer - enligt honom är det bara en spännande film, inget mer. Vad filmen definitivt är, är en variant på DEN SISTA FÄRDEN.

Filmen utspelar sig 1973 i Louisianas träskmarker. Ett gäng hemvärnsgubbar är ute på en övning, när de plötsligt måste ta sig över en å. De får den mindre bra idén att de kan sno några kanoter av den lokala cajunbefolkningen. När kanoternas ägare, några jägare, dyker upp får en av soldaterna en ännu sämre idé: för att skoja skjuter han på jägarna med lösa skott. Jägarna vet förstås inte att det är lösa skott, så de skjuter tillbaka och dödar befälhavaren. Kanoterna kantrar.

Därefter jagas hemvärnsmännen genom träsket. Soldaterna vill hämnas, så de lever jävel ett tag, men de går vilse och dödas en i taget av förföljarna.

Jag mindes SOUTHERN COMFORT som jättebra - men efter att jag sett om den är jag lite mer tveksam. Den detalj jag fullkomligt glömt bort är nämligen det faktum att samtliga huvudpersoner, "hjältarna", är extremt osympatiska. De beter sig som svin, några av dem är idioter. Inget av det som sker i filmen hade hänt om de inte betett sig som idiotiska svin. Bland annat hittar de en jägare i träsket, de vet inte om han var med när befälet sköts ihjäl eller ej, men de bryr sig inte, utan misshandlar honom ändå, och spränger hans bostad i luften. Hemvärnsgubbarna förtjänar att råka illa ut.

... Och därför tycker jag inte att filmen blir särskilt spännande. Det är svårt att känna något för soldaterna.

Dock det detta förstås en slagkraftigt gjord film, det är väldigt tydligt en Walter Hill-film. Filmen är brutal, den är snyggt gjord, Ry Cooder står för musiken, och det går inte att klaga på skådespelaruppbådet. Det är svårt att göra sådana här filmer nuförtiden, eftersom det är svårt att samla ihop ett liknande gäng skådisar. 

Innan jag såg om SOUTHERN COMFORT tänkte jag att jag nog kommer att sätta en fyra på den här - men efter lite tvekan får det bli en trea.

För övrigt hoppas jag att fler Walter Hill-filmer släpps på Blu-ray - till exempel den stenhårda I RÄTTVISANS NAMN (dvs EXTREME PREJUDICE), som är svindyr på utländsk Blu-ray.

    

Disney+: Prey

Foton copyright (c) Twentieth Century Studios

I vanliga fall tycker jag att mina flöden i sociala medier svämmar över av reklam för nya filmer och TV-serier som streamas på de större streamingtjänsterna. Men - av någon anledning har jag inte sett någon reklam alls för PREY, som hade premiär på Disney+ i fredags. Jag visste att denna film är ett så kallad "Hulu Original", den är producerad för den amerikanska streamingtjänsten Hulu. Hulus filmer hamnar rätt ofta på Netflix eller Amazon Prime (som DEEP WATER i våras), jag hade faktiskt ingen aning om att PREY skulle visas på Disney+. Fast det är klart, Disney har ju köpt Fox, som producerat PREY.

PREY, i regi av Dan Trachtenberg, är den femte filmen om Rovdjuret. Eller den sjunde, om man räknar in de två ALIEN VS PREDATOR-filmerna. Sedan den första filmen kom 1987 har filmserien även bytt namn i Sverige, från ROVDJURET till PREDATOR, vilket förstås är synd.

Den förra Rovdjuretfilmen, THE PREDATOR, kom 2018. Den var det bara jag som gillade. Alla andra blev upprörda och tyckte den var skitdålig. Fråga mig inte varför, jag tyckte den var kul. Det var rätt mycket tjoflöjt, och sådant gillar jag. Shane Black och Fred Dekker, som gjort filmen, blev också upprörda, eftersom de blev påhoppade av toxiska fans som plötsligt hatade Black och Dekker (filmskaparna, inte verktygsmärket!).

Varför Dan Trachtenbergs nya film inte går upp på bio vet jag inte riktigt, jag läser om produktionen, och producenterna verkar aldrig haft för avsikt att låta biovisa den. PREY ser dock ut som en biofilm, det är liksom inte som på 90-talet, när storbolagen lät producera betydligt billigare direkt-på-video-uppföljare till storfilmer, som till exempel DARKMAN II & III och FROM DUSK TILL DAWN 2 & 3. PREY är snygg och hyfsat påkostad.

PREY utspelar sig i Nordamerika år 1719. I handlingens centrum hittar vi en Comanchestam, och filmens hjältinna, Naru (Amber Midthunder), är en ung tjej som vill bli en framgångsrik jägare, precis som hennes bror Taabe (Dakota Beavers). När Naru är ute och jagar får hon se ett mystiskt ljussken på himlen, något från rymden dimper ner på jorden, djur börjar slaktas till höger och vänster, och Naru konstaterar att hon jagas av ett okänt väsen. Visst är det ett rovdjur som är i farten.

De andra i stammen tror inte på Naru, men rovdjuret dyker snart upp och har ihjäl folk så att kroppsdelar flyger och far. Det dyker upp illasinnade fransk-kanadensiska pälsjägare, och de fajtas både med comanches och rovdjuret. Precis som Arnold Schwarzenegger i originalfilmen från 1987, måste Naru ensam besegra rymdvarelsen. Till skillnad från Schwarzenegger är Naru inget muskelberg, tvärtom.

PREY är en okej film, men jag har en hel del invändningar. Vad som är positivt är att den är berättad på ett aningen gammaldags sätt - gammaldags som i 1980- och 90-tal. Berättartempo och klippning är inte hetsigt, det går att se vad som händer under actionscenerna - så länge det inte är natt. Nattscenerna är alldeles för mörka.

Indianerna spelas av riktiga indianer, om än från olika stammar i USA och Kanada. Om någon faktiskt är Comanche vet jag inte. Amber Midthunder är sympatisk som Naru, men hon ges ingen större personlighet. Hon är ung, tuff, och duktig på att använda sin tomahawk, men mycket mer får vi inte veta. Filmens dialog är knapp och filmen är fullkomligt humorbefriad, därför blir rollfigurerna ganska anonyma.

Bortsett från ett par repliker på comanche, pratar indianerna engelska - och de låter som moderna amerikaner. Det känns lite märkligt, nästan lite anakronistiskt. Men att låta dem prata enbart comanche hade kanske varit rejäl överkurs, och det hade skrämt bort tittare som inte kan läsa undertexter. Pälsjägarna pratar dock franska.

I eftertexterna står det att Alan Silvestris ursprungliga ledmotiv från ROVDJURET finns med i filmen, men jag vet inte riktigt var det hördes. Kanske var det trummorna under ett par actionscener. Sarah Schachner, som tidigare mest gjort musik till TV-spel, står för den nya filmmusiken - och den är till större delen rejält sömnig. Istället för tuff actionfilmmusik, eller westernfilmmusik, får vi gnisslande stråkar som lika gärna kunde höra till ett bygdedrama eller en medeltidsfilm. Ett regelrätt ledmotiv går inte att urskilja - vilket ofta är fallet med moderna filmer. Schachner ger PREY ett aningen pretentiöst anslag.

Något som slog mig efter att jag sett filmen, är att jag hellre hade sett den här filmen utan rovdjuret! Den kunde istället handlat enbart om Comanches i kamp mot onda pälsjägare. Det hade blivit mycket häftigare! Fast vi är kanske inte så många som vill se en sådan film.

PREY varar bara 99 minuter, det är en utmärkt speltid, men jag tycker nog allt att den känns lite avslagen. Den lyfter aldrig riktigt. Dessutom saknas ett episk handslag, som det Schwarzenegger och Carl Weathers demonstrerade 1987!

 

 

 

 

(Disney+-premiär 5/8)

Netflix: Carter

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en sydkoreansk film.

2017 gjorde Jung Byung-gil en film som heter THE VILLAINESS. Jag har inte recenserat den, men jag såg på IMDb att jag gett den användarbetyget 5 av 10. Jag minns dock ingenting alls av filmen. Det är helt blankt. Den ligger på Amazon Prime, så antagligen såg jag den där.

Jung Byung-gils nya film CARTER såg bra ut på pappret. Eller, ja, inte på pappret, jag har inte sett något papper med den, men stillbilder och innehållsreferat gjorde mig nyfiken.

CARTER inleds med en varning. Filmen innehåller stroboskopeffekter vilka kan påverka ljuskänsliga tittare. Därefter får vi följa en buss full med beväpnade hårdingar, den kör fram till ett höghus, och hårdingarna störtar in i en lägenhet.

I en blodig säng i denna lägenhet ligger en man (Joo Won) med ett stort ärr i bakhuvudet. Han vaknar upp - och vet inte vem han är. En främmande kvinnlig röst i hans öra berättar att han heter Carter, att han fått minnet raderat och att han har en bomb inopererad i munnen. De beväpnade männen är där för att ta kål på Carter, men rösten i örat vägleder honom ut därifrån, den mystiska kvinnan verkar se och höra allt via övervakningskameror.

Jaha, tänkte jag, något slags agent eller yrkesmördare som tappat minnet - det har vi sett åtskilliga gånger förr. Men det här blir kanske bra ändå?

På väg ut ut huset attackeras Carter av hundratals karlar endast iklädda tanga, och även av några nakna tjejer. Carter är beväpnad med en kniv och dödar allihop så att blodet stänker hejvilt. Jösses, tänkte jag, det här är ju totalt jävla vansinnigt! Som ultravåldsfilm såg det lovande ut. 

Nu har det gått ungefär en kvart eller så, och jag inser plötsligt att det här är en film som är gjord i en enda tagning. Rättare sagt: det är meningen att det ska se ut som en enda tagning, men det är förstås fejk.

Vad den här filmen också är, är en enda lång actionscen. Mer eller mindre. Och filmen varar två timmar och tolv minuter. Handlingen är rätt grumlig, men det är något om ett zombievirus, Nordkorea, och Carters fru eller dotter, eller vad det nu var.

Kameran är aldrig stilla - inte en enda gång. Hela filmen är skjuten med steadicam och drönare. Jung Byung-gil har använt något slags vidvinkellins med lätt fisheye-effekt - genom hela filmen. Kameran snurrar runt, runt, runt skådespelarna och händelserna - hela tiden. Om kameran fokuserar på något, varar det inte längre än två-tre sekunder, sedan börjar kameran att snurra igen.

Carter kör bil, han kör motorcykel, han hamnar på ett flygplan, han trillar ut ur flygplanet, han åker på taket på ett tåg, bilar och helikoptrar kraschar, och hela tiden slår- eller skjuter han på de som förföljer honom, eller de han jagar.

CARTER ser ut som ett TV-spel - ett first person shooter-spel. Bokstavligt talat. Den enda skillnaden är att man som tittare inte kan styra Carter, och att man bara emellanåt får se händelserna ur Carters synvinkel. Många som sett CARTER klagar på att de blev åksjuka och mådde illa. Jag förstår dem. Jag vände själv bort blicken emellanåt för att vila ögonen, eller så gick jag in i köket en stund, eller på toaletten. Om det inte vore för att jag tänkte recensera filmen, hade jag stängt av efter tjugo minuter.

En hel del av skådespelarna är västerlänningar, främst amerikaner. Mycket av dialogen är på engelska. Och dessa amerikanska skådespelare är skitdåliga! Eller så bara framstår de som skitdåliga, eftersom dialogen är kass, personregin likaså, och koreanerna bakom kameran hörde kanske inte att det inte låter bra. 

CARTER visade sig vara totalt jävla osebar. 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 5/8)

Netflix: Buba

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har flera gånger tidigare skrivit att de Netflixfilmer som inte är amerikanska ofta är lite bättre, eller åtminstone lite mer intressanta. Detta gäller även BUBA, i regi av Arne Feldhusen, även denna film inte är jättelyckad i slutändan.

BUBA inleds med att huvudpersonen Jacob Otto (Bjarne Mädel) får en kula i huvudet och dör. Därefter berättar han om sitt liv fram till döden. Jag gillar verkligen inte filmer som inleds med slutet - i de flesta fall finns det ingen som helst orsak till detta. Det innebär bara att man sitter och väntar på ett slut man redan sett.

Men annars är inledningen på den här filmen jätterolig. Jacob berättar om sin barndom, om sin märkliga farmor (eller om det var mormor), och om hur han tävlade i breakdance och vann över den amerikanske utbytesstudenten Leonardo DiCaprio. Medan Jacob dansar, åker hans lillebror Dante (spelad av Georg Friedrich när han är vuxen) iväg med föräldrarna. Bilen kraschar, föräldrarna dör, och Dante hamnar i koma.

Som vuxna är de två bröderna (Dante vaknade visst upp) halvkriminella och lagom misslyckade. Jacob jobbar som stuntman på en vilda västern-show, och utnyttjar sina stuntkunskaper när han och Dante pressar bilister på pengar - Jacob kliver ut i gatan och låter sig bli påkörd.

I ett försök att stiga i graderna går Jacob och Buba med i den albanska maffian, Dante glorifierar maffialivet. Jacob får smeknamnet Buba, efter en albansk sagofigur. Han är besatt av sagor, främst bröderna Grimms ursprungliga versioner med mycket våld och olyckliga slut.

Samtidigt råkar Jacob träffa en kvinna han dansade breakdance med som barn. Nu driver hon en tatueringsstudio. De två inleder ett förhållande, och varje gång Jacob besöker henne blir han tatuerad.

BUBA är en väldigt ojämn film. Den pendlar mellan att vara jätterolig på ett flippat sätt, och att vara direkt tråkig och icke-rolig. Här finns en hel del blodigt våld jag tror är avsett att vara kul, men som inte är det. Filmen har en grå, ful, vardagsrealistisk ton. 

Ibland skrattade jag. Ett par gånger skrattade jag högt. Ofta tänkte jag på annat, då och då tittade jag på klockan.

I eftertexterna tackas Leonardo DiCaprio.

Inledningen är en stark fyra. Resten är nog en tvåa. Jag sätter en tveksam trea.

 

 

 

(Netflixpremiär 3/7)

Bio: Bullet Train

Foton copyright (c) Sony Pictures

Ibland känns det som att 1990-talet var något slags svart hål. En dikeskörning efter 80-talets excesser. Jag köpte en massa plattor, lyssnade mycket på musik, och gick ofta på konserter på 90-talet - men idag lyssnar jag i princip aldrig på 90-talsmusik, det blir mest 70- och 80-talsgrejor. Jag läser ytterst sällan serier från 90-talet. Och - det är inte ofta jag ser om filmer från 90-talet. Visst, självklart finns det många undantag, men om jag ska generalisera var 90-talet mest en halvvissen transportsträcka mellan 80- och 2000-tal. 

När det gäller film på 90-talet, försvann (ja, nära på, i alla fall) genrer som varit populära på 80-talet - fetactionfilmer, skräckfilmer, äventyrsfilmer, science fiction och fantasy. Anledningen till att vi startade Fantastisk Filmfestival 1995, var att vi så sällan fick se skräck, sci-fi och fantasy på bio på den tiden. Två av 90-talets populäraste genrer var rejäla tramskomedier - och American independent. Amerikansk oberoende film blev plötsligt en genre, snarare än lågbudgetfilmer i allmänhet. Stora bolag kunde producera små filmer om unga vuxna som hängde i skivbutiker och diskuterade serietidningar. 

Den regissör som gjorde störst avtryck på 90-talet var förstås Quentin Tarantino. På gott och ont. Hans framgångar ledde till att många mindre begåvade regissörer försökte imitera honom. Det vällde ut filmer med "ironiskt våld" - det vill säga realistiskt ultravåld med avsikt att vara komiskt.

Jag tänkte på detta när jag såg David Leitchs nya film BULLET TRAIN. Innehållsmässigt känns det här som något från 90-talet. Det här är en film som är jävligt våldsam - och det är meningen att vi ska skratta åt allt blodstänk. Rollfigurerna presenteras en i taget, och deras (kod)namn skrivs ut över filmduken, även det känns 90-tal. Själva utförandet är modernt, det är 2020-tal, med glassig estetik och datoranimeringar. 

BULLET TRAIN bygger på en roman från 2010 av Kōtarō Isaka. Tydligen är boken en uppföljare till en roman som heter "Three Assassins". Isakas bok har även satts upp som pjäs i Japan, jag undrar om den pjäsen var lika våldsam som den här filmen! I boken är alla romanfigurer japaner, i filmen görs de större rollerna av amerikaner och engelsmän.

David Leitch har tidigare regisserat DEADPOOL 2 och FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, och han hjälpte till att regissera JOHN WICK, men utan att få credit.

Att se på BULLET TRAIN känns som att se alla John Wick-filmerna, DEADPOOL 1 & 2, KILL BILL 1 & 2, och ett gäng Sonny Chiba-filmer - samtidigt. Bullet train betyder höghastighetståg - men eftersom filmen handlar om ett flertal yrkesmördare ombord på ett tåg, ligger betoningen på bullet.

Handlingen är lika enkel som komplicerad. Brad Pitt spelar en mördare med kodnamnet Ladybug. Efter att några uppdrag inte gått som planerat, tänker han nu utföra ett jobb utan att ta med sig en pickadoll. Hans uppdragsgivare (Sandra Bullock gör telefonrösten) vill att Ladybug ska hämta en attachéväska som finns ombord på ett tåg på väg mot Kyoto.

Ombord på tåget finns även de två mördarna Tangerine och Lemon (Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry), den mystiska tjejen Prince (Joey King), hämnaren Kimura (Andrew Koji) med sin far (Hiroyuki Sanada), och efter ett tag kliver en som kallas Wolf (Benito A Martínez Ocasio) ombord. Det visar sig att dessa människors olika uppdrag har något gemensamt - och de drabbar förstås alla samman ombord på tåget.

Vad som följer är en lång rad actionscener. Dessa är välkoreograferade - David Leitch kan det här, han är gammal kampsportare och stuntman. Blodet sprutar friskt, och det hela leder fram till en förklaring till vad det hela gick ut på.

Om jag hade sett BULLET TRAIN för 30 år sedan, hade jag antagligen tyckt att den var hur cool som helst. Men det är inte 90-tal längre. Problemet med BULLET TRAIN är att den inte är speciellt rolig - och den är en halvtimme för lång, jag tröttnade efter ett tag. Jodå, Brad Pitt är rätt lustig i rollen som proffsmördare i beppehatt, här finns några bra scener, det hela är snyggt paketerat, och soundtracket är utomordentligt. Men, det här är ganska lättglömt - och framför allt är för ansträngt. Leitch försöker verkligen göra något som hela tiden ska vara extremt coolt, och då blir det lätt krystat och ansträngt.

Ett flertal kända ansikten figurerar i filmen förutom de jag nämnt. Zazie Beetz har en mindre roll som mördare. Karen Fukuhara, som har en av huvudrollerna i TV-serien THE BOYS, spelar en i tågpersonalen, hon är närmast att betrakta som statist. Michael Shannon dyker upp efter ett tag. Channing Tatum gör ett kul litet inhopp som passagerare på tåget. Ryan Reynolds skymtar i tre sekunder.

Vad som är anmärkningsvärt är att tåget nästan är helt folktomt, och inga - inte ens konduktören - verkar hitta alla mosade lik som ligger utspridda i de olika vagnarna.

Några av de amerikanska skådisarna pratar med brittisk accent.

För att sammanfatta: bra musik, snygga bilder, kul skådisar, vissen handling.

 

 

 

(Biopremiär 5/8)