B-filmsvärlden är inte vad den en gång varit. Numera är det svårt att göra stora (eller hyfsade) pengar på lågbudgetfilmer. Fram till millennieskiftet gjordes det fortfarande B-filmer; direkt på DVD-filmer, som sköts på 35mm och som i många fall mer eller mindre såg ut som biofilmer. Filmer som levererade vad de utlovade. Som jag så ofta har påpekat är budgeten på de B-filmer som görs idag så låg, att filmerna i alldeles för många fall inte ens ser ut som "riktiga", professionella filmer. Vem som helst kan gå till en stormarknad - eller kanske till och med en bensinmack - och köpa en billig digitalkamera med tillräckligt hög upplösning för att göra en film, som sedan lätt distribueras online, eller kanske till och med på DVD.
I samma ögonblick en film görs tillgänglig, kanske till och med tidigare, när eventuella recensionsex och screeners till distributörer skickas ut, ser ljusskygga personer till att piratkopior finns ute på nätet. Detta innebär förstås att det är svårt att få tillbaka stålarna man spenderat på att göra filmen. Detta innebär i sin tur att filmskapare främst gör filmer där inkomsten är garanterad - till exempel om de har en deal med en TV-kanal eller streamingtjänst, som vill ha "content" i olika gångbara genrer, som julfilmer, prinsessfilmer, och lättsamma thrillers och deckare.
B-filmerna i sig har också förändrats en del sedan 80-talets härjningar. Det finns förstås alltid undantag, men grabbiga filmer med blod, bröst och bestar är numera ovanligt. Ren och skär exploitation är ovanligt. The Asylum pumpar förstås ut filmer i parti och minut, oftast till SyFy Channel, men deras mockbusters och monsterfilmer har vi nog tröttnat rejält på vid det här laget.
Jag antar att många av er inte känner till detta, men Charles Band och hans Full Moon är fortfarande i farten. För 30 år sedan hade Full Moon ett distributionsavtal med Paramount, vilket innebar att deras direkt-på-video-filmer fanns precis överallt, även i Sverige, och budgeten var aningen högre. Idag heter bolaget Full Moon Features. De släpper fortfarande filmer på DVD och Blu-ray i USA, men enklast går detta att titta på deras utbud via deras streamingtjänst, som heter just Full Moon Features. Den kostar 85 kronor i månaden, och förutom Full Moon-produktioner har de hundratals filmer från Something Weird Video, Blue Underground, och andra distributörer. En del gamla rullar har rätt risig bildkvalitet, men det mesta har bra bild, och de nyare produktionerna har förstås utmärkt bild. Av naturliga skäl saknas svensk text.
På sistone har Full Moon börjat producera TV-serier - eller vad vi ska kalla dem. Miniserier, kanske. Den senaste, PIRANHA WOMEN, består av två halvtimmeslånga avsnitt, det är allt. För manus och regi står Fred Olen Ray.
Det var längesedan jag såg en ny film av den gode Fred. På 80-talet gjorde han ju filmer som HOLLYWOOD CHAINSAW HOOKERS, BEVERLY HILLS VAMP, ALIENATOR, ARMED RESPONSE (som hette JADE JUNGLE i Sverige), och DEEP SPACE - den sistnämnda tycker jag är hans bästa film. På 90-talet gjorde han en rad "hardware movies", actionfilmer med flygplan, fartyg, militärer och grejor. På 2000-talet blev det en massa bikinifilmer. De senaste åren har han dock mest gjort julfilmer, och av dessa har jag inte sett en enda.
Det är fortfarande något magiskt över Full Moons vinjett; månen, loggan, och de flaxande fladdermössen. Nu vankas det underhållning utan större pretentioner. PIRANHA WOMEN är en återgång till 80-talets B-filmer. Det är sällan det görs sådant här idag. Det här handlar bokstavligt talat om blod, bröst och bestar!
Denna miniserie inleds med att en sexig tjej kommer in på en bar, där hon raggar upp en kille. De går hem till henne och hoppar ner i poolen, och då får tjejen plötsligt ett monsteransikte och en käft full av sylvassa tänder. Hon biter ihjäl den stackars killen, och när hans kropp hittas, undrar de två poliserna som håller i fallet hur i hela friden det här gick till.
Bobby Quinn Rice spelar Richard, vars flickvän Lexi (Sof Puchley) är svårt sjuk. Medan Richard är på jobbet, där alla tävlar om att stiga i graderna, besöker Lexi sin läkare, dr Sinclair (Shary Nassimi), som säger sig kunna bota den stackars Lexi. Sinclair visar sig vara en galen vetenskapsman som experimenterar med pirayor.
Richard och en kollega går till samma bar vi fick se i prologen, där dyker det upp två sexiga brudar, varav en raggar upp kollegan - som förstås blir uppäten han med. Polisen misstänker Richard, som säkert var avundsjuk på kollegans framgångar på jobbet och löneförhöjning. Lexi är försvunnen, så Richard har inget alibi.
PIRANHA WOMEN är jättekul. Handlingen är rakt på sak utan krussiduller. Det är väldigt underhållande - om man nu gillar filmer om brudar som klär av sig och förvandlas till pirayor. CGI-effekterna är allt annat än övertygande, men det spelar ingen roll - det här är liksom ingen film man ser om man är ute efter realism.
... Men är det synd att den här miniserien bara är en timme lång sammanlagt. Jag förstår inte riktigt poängen med att stycka upp filmen - varför gjorde de inte en långfilm på 80-90-minuter istället? PIRANHA WOMEN känns för kort, den är lite rumphuggen på slutet, och jag förväntade mig ett tredje avsnitt - men icke.
Full Moon har även producerat THE RESONATOR, en serie som bygger vidare på FROM BEYOND och RE-ANIMATOR.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar