Bio: Elvis

Foton copyright (c) SF Studios

Det slår mig att jag antagligen har större relation till Eilert Pilarm än till den riktige Elvis Presley. Jag har nästan ingen relation till Elvis alls. Jag var nio år när Elvis dog. Jag tror inte att jag kände någon som gillade Elvis, inga äldre släktingar, inga kompisar. Det var vanligare att folk lyssnade på the Beatles, när det handlade om lite äldre, klassisk pop och rock. Min moster hade Elvis på Hawaii-skivan. Det gick ibland Elvisfilmer på TV, som jag såg, men det var väl allt. Jag minns att en hel del ungar på skolan plötsligt började att lyssna på Elvis efter att han dött, en klasskompis till mig sa "Äh, de e jö bara för att han e dö, du gilla han ente innan!". 

Jag har aldrig intresserat mig för Elvis. Visst var han en synnerligen betydande artist och ett fenomen utan like, men ändå lockas jag inte att lyssna på honom. Fast rent allmänt gillar jag sällan rockmusik gjord före 1970. För drygt tjugo år sedan fick jag en DVD-box med en massa Elvisfilmer. Jag såg allihop, men de kändes som en och samma film. Det roligaste med dem var att sitta och tjoa "Kolla, där är ju Kurt Russell!" eller "Nämen, där är ju Bill Bixby!". Kurt Russell spelade förresten Elvis i en TV-film från 1979 av John Carpenter.

Jag hade inga större förväntningar på ELVIS, den nya filmen om Presley. Tvärtom förväntade jag mig det värsta. ELVIS är nämligen regisserad av Baz Luhrmann, och det är en kille jag har rätt svårt för. Jag tillhör de få som inte alls tyckte om MOULIN ROUGE! - jag såg den i Cannes och ville gå därifrån, men jag satt kvar, eftersom jag lovat min redaktör att skriva om den. Jag tycker att Luhrmanns överarbetade estetik och klippning är fruktansvärt påfrestande.

Inledningen på ELVIS är som en typisk Baz Luhrmann-film, och jag tänkte, herregud, säg inte att det ska hålla på så här i två timmar och 39 minuter! Luhrmann fläskar på med bildcollage, färger, och frenetisk klippning; en episod berättas med hjälp av serierutor, eftersom den unge Elvis älskade serietidningar, Kapten Marvel Jr var hans favorit.

... Men efter tjugo minuter, eller däromkring, lugnar Luhrmann ner sig, och filmen övergår till att bli en ganska traditionell biografi, berättad på ett för Luhrmann lite mer återhållsamt sätt. Att det här är en traditionell filmbiografi som går fran A till Ö, från vaggan till graven, tycker jag är positivt. Jag är trött på alla filmbiografier som försöker vara konstnärliga eller unika genom att hoppa runt på tidslinjen, eller börja mitt i, eller enbart skildra en kort period, eller bara hitta på allting i syfte att skapa en surrealistisk film om en kändis.

Tom Hanks spelar överste Parker, mannen som upptäckte Elvis, och han är egentligen filmens huvudperson, snarare än Elvis. Det är Parker som berättar, och han befinner sig lika mycket i centrum som Elvis. Överste Parker var inte allt en överste som hette Parker, han var bara en skicklig entreprenör med ett dunkelt förflutet. Han hittade Elvis på en country-konsert i södern, och insåg genast att den unge killen var unik och kunde bli något stort.

Filmen skildrar karriärens händelser i tur och ordning; de första konserterna, de första framgångarna, den första skivan, det första TV-framträdandet, de första protesterna från kristna och andra moralens väktare, och som i stort sett alltid är fallet, är dessa tidiga år betydligt roligare att ta del av, än filmens senare hälft, när han är en världsberömd superstjärna - även om de kitschiga Las Vegas-showerna är rätt roliga. Elviskarate är den bästa karaten.

Att gestalta Elvis Presley är inte det lättaste. Hans röst och stil, både som höftvickare på 50-talet och glittrande tjockis på 70-talet, gjorde honom nästan till en parodi på sig själv. Elvisimitatörer går det tretton på dussinet. Det föreligger risk att det blir parodi hur man än gör. I den här nya filmen spelas Elvis av Austin Butler. Han är nog mer lik Val Kilmer som Nick Rivers, än Elvis Presley. Butler är inte dålig i rollen, men det känns lite grann som att han cosplay:ar Elvis. Jag tror han hade funkat bättre om han varit sig själv lite mer, lite ner naturlig, och inte hela tiden försökt låta- och röra sig som Elvis. Å andra sidan är det mesta i den är filmen kitschigt och överdrivet.

Tom Hanks' ansikte är ombyggt med latex, framför allt näsan. Det är lite för mycket latex, så pass mycket att det hela tiden syns att det är en mask. Men han är jättebra i rollen, den gode Hanks. Han brukar ju vara det - åtminstone i de filmer där han slipper tårögt darra på underläppen.

Filmen innehåller förstås en massa musik, vi får se en hel del shower. Personligen tycker jag att de skitiga bluesnummer som i början av filmen framförs av diverse svarta artister på rökiga klubbar är betydligt bättre än det Elvis håller på med. Och då är jag ingen större vän av blues. Jag vill ha min blues avskalad och skitig, det ska tendera hårdrock.

Eftersom jag alltså aldrig intresserat mig för Elvis, har jag inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen, och i vilken ordning allt skedde. En del inslag känns lite för osannolika, men de kan förstås vara sanna. 

Hur som helst: jag tycker alltså att ELVIS är bättre än jag trodde den skulle vara. Den är, som allt annat, alldeles för lång, men den är hyfsat underhållande. Tidsskildringen är bra. Filmen är stor och maffig och gör sig bäst på stor duk.

... Fast jag tycker nog att THE BUDDY HOLLY STORY (1978) med Gary Busey är bättre. Gary Busey borde fått spela Elvis, det hade blivit fantastiskt!

När jag var barn såg jag förresten THE TOMMY STEELE STORY (1957) på TV, antagligen dansk TV. Jag tyckte den var skitbra. På 50-talet gillade min morsa Tommy Steele och inte Elvis, det var ju något slags fejd mellan fansen på den tiden. På 70-talet fattade inte jag att absolut ingen lyssnade på Tommy Steele längre (Jo, jag vet att han blev musikalartist), så det var bara jag som spelade en gammal 45:a med "Elevator Rock" om och om igen. Tills en kompis sa "Varför spelar du det här gamla möget, kom så går vi hem till mig och spelar KISS!".

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)

Serier: Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES

"JAKTEN PÅ SPLINTER"

av Kevin Eastman och Peter Laird

Ades Media

Första gången jag läste om Teenage Mutant Ninja Turtles var i ett danskt seriefanzine. Åtminstone är det så jag minns det. Det kan ha varit i Fat Comic. Det stod något om att ninjasköldpaddorna blivit en sensation i USA, serien var det hetaste av det heta. Eftersom jag tyckte att det lät lika bisarrt som intressant, beställde jag ett nummer. Nummer ett gick inte att få tag på, så jag fick hem nummer två (1984).

Jag blev allt lite konfunderad när jag tog ut tidningen ur kuvertet. Den såg nämligen ut som en amatörserietidning. Förvisso magasinsformat, men omslag i tvåfärg - svart, vitt och blått. Svartvit inuti, förstås, och rätt klumpigt tecknat. Jag tyckte inte att tidningen var speciellt bra, så jag köpte inte fler nummer.

Fenomenet Ninja Turtles rullade förstås vidare ute i världen. Sköldpaddorna blev alltmer populära. Det allra första avsnittet läste jag inte förrän Horst Schröder publicerade det, i färg, i ett nummer av MAXX som kom ut 1987. I numret därpå, som blev det sista, publicerades ett kort Turtles-avsnitt. 1993 försökte Horst ge ut TMNT på nytt i en svartvit albumserie. Denna lades ner efter fyra nummer. Jag fick ett recensionex av det första albumet - som alltså innehöll ett avsnitt jag redan läst. De enda avsnitt av originalturtles jag läst är de två första, samt kortisen i sista numret av MAXX.   

"Originalturtles", ja. TMNT skapades av Kevin Eastman och Peter Laird, och när deras originalversion blev omåttligt populär, skapades en alternativ version för barn, den som utanför USA döptes om till Teenage Mutant Hero Turtles. Det kom en animerad TV-serie, en serietidning, och framför allt kom det ohyggligt populära leksaker. Jag såg det första avsnittet av den animerade TV-serien på dansk TV2, där hette den fortfarande Ninja Turtles. Jag har inte sett fler avsnitt. Jag tror jag köpte det första numret av den svenska utgåvan av barnserietidningen. Leksaker köpte jag förstås inga. Det gjordes en rad långfilmer - jag har sett alla, utom den datoranimerade från 2007.

Jag tycker att det är lite fascinerande att folk som är tio-tjugo år yngre än jag ibland har en extremt stark relation till TMNT - inte bara barnversionen, utan till Eastman och Lairds originalversion. Folk som inte ens var födda när de första numren kom ut. Detta har lett till att Retroboklubben i samarbete med Ades Media har gett ut en inbunden lunta på drygt 370 sidor med de första sju numren av Eastman och Lairds version, plus några extraserier ur andra tidningar från samma epok. Som bonus får vi ett gäng artiklar och intervjuer. Det är en tung bok det här - inget man läser i sängen. Och det finns efterfrågan på boken. Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att de flesta köparna är ett par decennier yngre än jag.

1984 var superhjältegruppen Teen Titans (Tonårsgänget i Sverige) populära, liksom mutanterna i X-men - för att inte tala om ninjas, som plötsligt fanns överallt i populärkulturen. Eastman och Laird kombinerade allt detta, och kryddade med Frank Millers Daredevil, när de skapade sin sköldpaddsserie. Jo, idén är ju kul - men att det skulle bli mer än ett par nummer, och att det blev ett världsfenomen är otroligt.

Det tog sin lilla tid för mig att läsa den här nya boken. För att vara en så pass lättläst serie, är den förvånansvärt tungläst. Det går inte att komma ifrån att teckningarna till större delen är rätt amatörmässiga. De får mig ibland att tänka på Mike Estepp i första numret av Svenska Serier. Eastman och Laird, som bägge skrev och tecknade, döljer de värsta skavankerna med effektivt bruk av rasterton; jag utgår från att det är sådant där raster man penslar fram med kemikalier, jag minns inte vad det heter.

Serien är även rätt klumpigt berättad, som jag nämnde ovan är det rätt mycket seriefanzine över det här. Det kan ju vara bra trots det - men TMNT består till stora delar av slagsmål och actionscener. Fajter som pågår flera sidor, ibland mer än ett halvt nummer. Det här blir rätt jobbigt och tröttande, och ofta är det lite svårt att se vad som sker. Att serien är i svartvitt innebär även att det är omöjligt att se skillnad på sköldpaddorna, och de har inga större personligheter - åtminstone uppfattade jag inte några personligheter. De sista avsnitten i den här boken är rymdäventyr med robotar och utomjordingar och grejor, och här övergår serien från att bestå av långa, mestadels textlösa slagsmål, till att bli pladdrig. Detta må vara en serie om talande sköldpaddor - men serien är inte speciellt rolig.

Medan jag läste undrade om sköldpaddornas yngre fans verkligen gillar de här serierna, eller om de läser dem för att de älskade Turtles som barn, de har ett starkt nostalgiskt förhållande till dem, och de vill ha allt med figurerna. 

Jag tycker att TMNT är ett otroligt fascinerande fenomen - jag har sett åtminstone två dokumentärfilmer om TMNT. Men - jag tror att framgångarna verkligen handlade om att Eastman och Laird hade en jävla tur, de kom ut med tidningen vid rätt tid, de var på rätt plats vid rätt tillfälle. 

För övrigt vill jag minnas att jag tyckte att den första spelfilmen om TMNT, den från 1990. Den var så pass bra, att Alf Robertsson försvarade den i ett TV-program, i vilket även Statens Biografbyrås direktör Gunnel Arrbäck medverkade och förklarade varför filmen var barnförbjuden i Sverige (därför att ninjaslagsmålen var lika våldsamma som i filmer för en äldre publik). Alf Robertsson sa "Vill ungarna se sån här skit, ska de väl få göra det?".

Kevin Eastman, född 1962, styrde Turtlesimperiet, och 1992 köpte han tidningen Heavy Metal - hela förlaget, alltså. Han sålde tidningen 2014, och stod som utgivare för den fram till 2020. Peter Laird, född 1954, har visst inte gjort några serier alls efter TMNT. 1993 gick Eastman och Laird skilda vägar.

Bio: The Black Phone

Foton copyright (c) UIP

THE BLACK PHONE bygger på en novell av Joe Hill, son till Stephen King, och efter att ha sett filmen slog det mig att jag nog aldrig läst något av Hill. Så, jag köpte hans debutbok, novellsamlingen "20th Century Ghosts", i vilken telefonhistorien ingår. Jag har dock inte läst den än, jag tänkte ta med boken till stugan under min traditionsenligt korta semester.

Det här är en film från Blumhouse, vilket kan innebära i princip vad som helst. Deras skräckfilmer är ofta kommersiellt framgångsrika, men även ojämna, och fokus ligger för det mesta på en ung publik, och den amerikanska åldersgränsen är låg. 

... Å andra sidan är THE BLACK PHONE regisserad av Scott Derrickson, och han kan få till det ibland. Till exempel gillade jag hans SINISTER.

Blumhouse har skaffat sig en sådan där vinjett med figurer ur deras filmer, ni vet, en sådan som Marvel och DC har. Efter denna vinjett inleds THE BLACK PHONE till min överraskning med riktiga förtexter, dessutom bra sådana - de sätter stämningen direkt.

Filmen utspelar sig 1978. En liten stad terroriseras av någon som i folkmun kallas the Grabber - vilket i texten översätts med Rövaren. The Grabber kidnappar barn och antas mörda dem.

Den lilla flickan Gwen (Madeleine McGraw) plågas av mardrömmar. Mardrömmar som ofta är sanndrömmar. Hon drömmer om the Grabber och i drömmen ser hon saker hon omöjligt kan känna till, vilket väcker polisens intresse. Hur visste Gwen att polisen hittade svarta ballonger efter ett bortförande? Gwens alkoholiserade och våldsamme far; en plågad änkling (Jeremy Davies), gillar inte polisens uppmärksamhet.

Filmens huvudperson är dock Gwens trettonårige storebror Finney (Mason Thames). Hans kompisar rövas bort - och plötsligt fångas även Finney av the Grabber. Finney vaknar upp i en mörk källare. I rummet finns bara en madrass och på väggen sitter en trasig, svart telefon. Ibland kommer the Grabber (Ethan Hawke) in, det är en djupt obehaglig man som gömmer sig bakom en mask. Plötsligt ringer telefonen.

THE BLACK PHONE är en kraftigt King-doftande historia - vilket förstås har sin förklaring i Hill. Det är även en överraskande bra liten skräckfilm. Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Att filmen bygger på en novell innebär att historien är rätt fokuserad, här finns inte mycket dödkött, det är effektivt berättat. Rollprestationerna är bra, 70-talsstämningen känns hyfsat autentisk, och det är spännande.

Den som förväntar sig ultravåld, splatter och blodbad lär bli besviken. Här finns en brutal splatterscen, i övrigt består våldet mest av tonårspojkar som skoningslöst spöar upp varandra. Misshandel verkar vara en del av vardagen i många amerikanska barndomskildringar från 70-talets arbetarklass - åker man inte på spö av skolans drägg, får man stryk av sina föräldrar när man kommer hem. Att filmen är Rated R i USA, det vill säga tillåten från 17 år, beror på att det svärs en hel del - som ni vet är ju svordomar värre än våld i det landet.

Så kallade jump scares är det inte heller gott om. Här finns en sådan, och jo, jag hoppade till.

THE BLACK PHONE är en mörk och bra skräckfilm som inte skäms för vad den är, till skillnad från alldeles för många andra filmer i genren just nu.

Pluspoäng för att vi får se förtexterna till den gamla, fina TV-serien LARMET GÅR!

 

 

 (Biopremiär 22/6)

Netflix: Spiderhead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, minsann. Denna gång på en film producerad av The New Yorker Studios. Det förvånar mig att tidningen New Yorker har ett produktionsbolag, det hade jag ingen aning om, men det är kanske inte så konstigt. The New Yorker, som jag prenumererar på till och från, publicerar ofta noveller av framstående författare.

SPIDERHEAD bygger på novellen "Escape from Spiderhead" av den mångfaldigt prisbelönade George Saunders. Det har gjorts en handfull kortfilmer byggda på Saunders' noveller, samt en TV-film, men detta är den första långfilmen. För regin står Joseph Kosinski, just nu bioaktuell med TOP GUN: MAVERICK.

På pappret verkade den här filmen bra och intressant, jag kan tänka mig att novellen är bra och intressant. Det låter lite grann som något David Cronenberg hade kunnat hitta på. I en nära framtid kan interner välja att anmäla sig som frivilliga försökskaniner till medicinska experiment. De frivilliga kan då få sina straff förkortade. Experimenten sker på en avlägset belägen ö. Där sitter dr Abnesti (Chris Hemsworth), som tagit fram droger som kan påverka människors känslor. De frivilliga har små elektroniska boxar på ryggen, och i boxarna sitter ampuller med olika droger. Abnesi styr dessa med hjälp av sin smartphone. Han drar med fingret över skärmen, och drogerna injiceras.

Miles Teller spelar en av fångarna. Vid ett par sessioner med Abnesti paras han ihop med olika kvinnor, som han, med hjälp av droger, blir intensivt förälskad i. Men han börjar snart att ifrågasätta hela projektet, han gissar allt inte står rätt till på ön.

SPIDERHEAD är en fruktansvärt tråkig film! Den är så tråkig att jag ofta satt och tänkte på annat, eller bläddrade i en tidning, eller kollade mail och Facebook på mobilen. Jag försökte koncentrera mig på filmen, men det gick inte. Den är för tråkig. Ett tag funderade jag på att stänga av. Stora delar av filmen känns som filmad teater. Ett fåtal skådespelare i sterila rum. De sitter och pratar - och jag bryr mig inte det minsta. Anslaget är lätt pretentiöst. Jag gäspar. Sleepyhead! Det är lite kul att det spelas Swingle Singers på soundtracket emellanåt, men det kan inte rädda den här filmen. Storyn är ju egentligen bra.

Jag trodde först att det här var ett pandemiprojekt. Få medverkande skådespelare, få miljöer, inspelad i Australien. Men i filmens eftertexter listas bokstavligen tusentals namn. Nå, det kan ju vara ett pandemiprojekt trots detta, men det känns mindre troligt.

Chris Hemsworth verkar i alla fall ha kul i sin roll.

Jag undrar vad Cronenberg hade kunnat göra av materialet!

 

 

 

 

(Netflixpremiär 17/6)

Netflix: Centauro

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en spansk actionthriller.

Något åtminstone jag tycker är viktigt när det handlar om thrillers och actionfilmer, är att huvudpersonerna; hjältarna, är sympatiska - åtminstone något så när sympatiska. Detta kan bli svårt om en films "hjältar" är kriminella. 

Hjälten i CENTAURO, Rafa (Àlex Monner), är egentligen inte kriminell, men han tvingas att utföra kriminella handlingar. Han är dessutom en lika trist som osympatisk typ. Jag vet inte om det är meningen, men han har en uppsyn som inte känns sådär jättetilltalande.

Rada är en framgångsrik roadracingförare - ett ord jag fick googla fram, eftersom jag aldrig funderat på vad en tävlingsmotorcyklist kallas på svenska. Han har även en liten son, som oftast bor hos sin mor. När Rada besöker sitt ex får han veta att hon har en enorm skuld till ett gäng råa gangsters. Rada lovar att han ska lösa problemet, han kommer att tjäna mycket kosing på tävlingsbanorna, tror han.

Gangsterligan har inget emot att Rada återgäldar skulden, men de har andra planer för honom. De kräver att Rada åker till Marseille, där han ska hämta knark, som han sedan på sin motorcykel kör fort som fan tillbaka till Spanien. Rada gör som han blivit tillsagd. Inte helt oväntat är gangstrarna inte nöjda när Rada gjort vad han ska, ligan bestämmer när Rada ska sluta - och de tänker inte be honom sluta i första taget. 

Rada fortsätter att köra till och från Marseille, ibland jagas han av poliser, vilka han alltid drar ifrån, han tvingas ta droger för att hålla sig pigg, och tävlingskarriären går inte längre så bra.

Daniel Calparsoro har regisserat den här filmen, som bygger på en roman av fransmannen Jérémie Guez. Motorcykelscenerna i ser ut att vara gjorda för en stor bioduk, medan resten av filmen ser ut som en ordinarie TV-film. Till större delen är CENTAURO ett trist drama med motorcykelåkning lite då och då. Först mot slutet blir det en actionfilm.

Det här hade kunnat bli en helt okej film, men jag bryr mig inte det minsta om Rada, och filmen är alldeles för tråkig. Kort speltid, dock. Först i slutminuterna blir det lite intressant. Avslutningen gör att det här känns som pilotavsnittet till en TV-serie (vilket det kanske också är?). Slutet innebär att vi i eventuella uppföljare slipper se Rada som kriminell knarkkurir. Det finns kanske fler böcker om honom, det har jag inte lyckats utröna. Däremot finns det fler filmer med manus av Guez, eller som bygger på böcker av honom.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/6)

Bio: Last Seen Alive

Foton copyright (c) SF Studios

Nu är herr Butler i farten igen och skipar rättvisa med sina skotska knytnävar.

Vad får man om man korsar den amerikanska nyinspelningen av SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN med TAKEN, och låter det hela mynna ut i Walter Hills INKRÄKTARNA (1981)? Jo, då får man Brian Goodmans nya actionthriller LAST SEEN ALIVE. En film som först är en thriller, och som halvvägs in blir en actionfilm.

Den ständigt buttre Gerard Butler spelar den svinrike fastighetsmäklaren Will Spann, och jodå, han har nog en del yttre likheter med en hink. Will är gift med Lisa (Jaimie Alexander) och deras äktenskap knakar och knarrar så pass mycket, att hon tycker att de ska ta en paus. Därför kör Will Lisa till hennes otrevliga föräldrar, där hon tänker bo några veckor.

På vägen stannar de för att tanka. Medan Will står vid bensinpumpen, går Lisa in i butiken för att köpa en flaska vatten. Och - precis som i SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN, blir Lisa kidnappad. Will letar överallt på macken, men hon finns ingenstans - vi i publiken har dock sett hur en kille kom fram till henne bakom Wills rygg. Och - den här killen har vi redan sett, eftersom filmen inleds med en prolog, i vilken killen, som kallas Knuckles (Ethan Embry), får spö av en polis, följt av "Åtta timmar tidigare".

Will ringer polisen och får tag på kommissarie Paterson (Russell Hornsby); det är han vi såg i prologen. Han förhör Will, men tycker att den upprörde Will känns rätt ostabil. Eftersom äktenskapet svajade var det kanske Will som såg till att Lisa försvann? Will blir ännu mer upprörd.

Eftersom Will inte är arresterad, kan han förstås göra precis vad han vill, så han beger sig ut för att göra polisens arbete och leta upp Lisa och Knuckles. Ja, vi vet ju redan att det är Knuckles som ligger bakom. Will Spann är inte bara fastighetsmäklare, han är även en jävel på att slå folk på käften. Till saken hör att han inte har ett mystiskt förflutet som elitsoldat eller specialagent - eller, ja, det vet vi inte, men det nämns aldrig. Han är bara en fastighetsmäklare som vet hur man man spårar upp folk, och hur man slår dem sönder och samman.

Den första halvan av LAST SEEN ALIVE är rätt bra. Det är en hyfsat realistisk thriller. Därefter försvinner all form av logik. Vad som följer är bara en lång rad rena sammanträffanden. Will har en osannolik förmåga att hitta rätt av en slump - precis hela tiden. Ungefär mitt i filmen uppstår en incident, och Will springer rätt in i skogen. Ungefär här blir det för dumt. Actionscenerna som följer är stenhårda, men det funkar inte, eftersom det hela blivit alldeles för dumt. Jag köpte inte det här. 

LAST SEEN ALIVE varar bara 95 minuter, vilket är en exemplarisk längd. Jag borde sätta ett högre betyg bara därför. Men filmens manus är för slappt, och vi har sett allt tidigare - i bättre filmer. Och varför fick vi den där prologen som avslöjar lite för mycket? Är det för att den unga publiken tycker att det blir tråkigt med 50 minuter utan snytingar?

Avslutningsvis måste jag nämna att Gerard Butler 2018 var med i en brittisk film som hette KEEPERS, som som i Sverige fick titeln THE VANISHING - det vill säga, originaltiteln på SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN. Ett märkligt sammanträffande. 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/6)

DVD/VOD: Bronzi Box

BRONZI BOX (Njutafilms)

I november förra året recenserade jag ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13, en film med Robert Bronzi i huvudrollen. Jag redogjorde för fenomenet Bronzi i den texten, därför låter jag bli det denna gång. 

Nu har Njutafilms samlat fyra Robert Bronzi-filmer i en DVD-box; två skivor med två filmer på varje. Filmerna har även släppts separat på VOD, men vad jag vet är det bara ESCAPE som finns på separat DVD.

Om man nu skaffar den här boxen, utgår jag från att man vet vad man får. Robert Bronzi må se ut som Charles Bronson, men filmerna han medverkar i ligger oerhört långt ifrån den riktige Bronsons filmer, på alla sätt. Bronsons billigaste filmer för Cannon framstår som svindyra multimiljonproduktioner i jämförelse. Man ser Robert Bronzi-filmer enbart för att man vill se en film med en ungrare som ser ut som Bronson.

Jag går igenom filmerna i kronologisk ordning.

DEATH KISS (2018)

Det här är Bronzis andra film, en thriller i regi av den spektakulärt obegåvade Rene Perez, en kille som gjort ett flertal Bronzi-filmer. I den här filmen spelar Daniel Baldwin en reaktionär radiopratare, som babblar om att det behövs hårdare tag mot brottsligheten, skurkar måste utplånas, dödsstraff är ett måste, och det känns som att det är Perez, som även står för manus, som ventilerar sina personliga åsikter. Alla scener med Baldwin utspelas i radiostudion, så jag antar att rubbet spelades in på en dag.

Den här radioprataren skickar ut en mystisk, namnlös främling, spelad av Bronzi, för att rensa upp. Av någon anledning vet radioprataren var det kommer att begås brott, han verkar vara både synsk och veta mer än polisen. Bronzi går omkring och skjuter ihjäl slöddret så att blodet sprutar. Han lär även känns en ensamstående mor och dennas lilla rullstolsburna dotter. Bronzi hjälper kvinnan ekonomiskt, han lägger tjocka sedelbuntar i hennes brevlåda. Varifrån Bronzi får pengarna framgår inte, han tjänar inte pengar på sin systematiska slakt. Däremot verkar att ständigt sno pengar av dem han skjuter ner.

Richard Tyson, som varit med och producerat, spelar en galen skurk som mördar och torterar folk. Många scener känns lösryckta, scenerna hänger inte ihop. Blodkaskaderna är enorma när folk skjuts ner - till en början trodde jag att det var riktiga, gammaldags squibs som användes, men så körde jag några nedskjutningar med en bild i taget, och då framgår det att blodet är inkopierad. Dessutom hade det varit omöjligt att gömma påsar med två liter blod under kläderna.

I eftertexterna kallas Bronzi för Robert Kovacs, han hade ännu inte blivit Bronzi, och han är dubbad av någon annan. DEATH KISS är en besynnerligt tråkig film, vilket främst beror på dess tafflighet. Det blir inte bättre av den usla filmmusiken, även den av Rene Perez.

ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13 (2021)

... har jag alltså redan skrivit om. Det är den bästa filmen i den här boxen.

THE GARDENER (2021)

THE GARDENER är en engelsk produktion i regi av Scott Jeffrey och Rebecca Matthews. Jeffrey och Matthews har regisserat femton (15) filmer sedan debuten PET GRAVEYARD, som kom 2019 - för tre år sedan, alltså. Sedan 2016 har de producerat 51 filmer (alla är inte släppta än). Några av deras filmer finns på Amazon Prime, tror jag det var, jag har sett ett par, och de har ... inte varit bra.

I den här filmen spelar Robert Bronzi en ungersk trädgårdsmästare med mystiskt förflutet. Peter Juhasz heter han. Bronzi är inte dubbad den här gången, och jag är tacksam för att filmen är textad. Peter jobbar åt en familj som bor i en enorm villa, kanske är det en herrgård, på landet. Plötsligt anländer ett gäng grymma våldsverkare, och den timide Peter är förstås den som måste bekämpa inkräktarna.

Ledaren för skurkarna spelas av den gamle actionhjälten Gary Daniels. Gary är en gammal vän till mig, han sa att Bronzi är en trevlig kille.

Hela filmen utspelar sig i den här villan - i vilken man inte brytt sig om tapeter och annat på insidan. Det är rött tegel överallt. Hela filmen är rött tegel. Det är väl en designergrej - men det är jävligt jobbigt att titta på! Eftersom i stort sett alla fajter äger rum inne i villan, blir de inte särdeles spektakulära - det måste ju göras rum även för filmteamet. Fast slagsmålskoreografin var inte speciellt imponerande till att börja med.

EXORCIST VENGEANCE (2022)

Ytterligare en film av Scott Jeffrey och Rebecca Matthews. Vad händer om man kombinerar EXORCISTEN med DEATH WISH? Svaret får vi här. Eller ... Nä, det vet jag inte om vi får. Idén bakom EXORCIST VENGEANCE är så konstig att jag inte riktigt vet vad det går ut på. Robert Bronzi spelar fader Joszef, katolsk präst och exorcist - beväpnad med revolver. En gång i tiden var han kriminell, men efter att ha sett Djävulens ansikte och fått bevis på dennes existens, sadlade han om till präst. Gamle, fine Steven Berkoff spelar en biskop, som skickar ut fader Joszef på uppdrag. Biskopen säger att kyrkan är trött på att betala borgen varje gång Joszef gripits efter att han pangat loss med sin revolver. Jag gissar att Berkoff gjorde sina scener på en eftermiddag.

Nu hamnar fader Joszef hos en familj där en kvinna blivit besatt. Hon pratar med demonröst, leviterar och bär sig åt. Familjemedlemmarna mördas en i taget. Tydligen är även någon annan besatt, och smygmördar folk.

Den här filmen bygger på en bisarr idé. Det framgår inte riktigt varför Joszef emellanåt skjuter med sin picka medan han driver ut demoner och djävlar. Liksom övriga filmer av Jeffrey och Matthews, är filmfotot ganska hyfsat. Värre är det med regi, klippning och manus. Alla filmer de gör är sega.

För att sammanfatta: Ingen av filmerna i boxen är bra. Anledningen till att man ser de här, är att man tycker det är kul att se en ungrare som ser ut som Bronson gå omkring och imitera Bronson i olika miljöer och situationer. Dock kan jag tänka mig att ett par av filmerna kan upplevas som häftiga - om man är tretton år och aldrig sett en riktig Bronson-film. 

Det är omöjligt att betygsätta de här filmerna, så jag avstår.

Blu-ray/VOD: The Sadness

THE SADNESS (Njutafilms)

THE SADNESS är en taiwanesisk film, men den är skriven och regisserad av en kanadensare som är verksam i Taiwan; Rob Jabbaz. Detta är hans långfilmsdebut.

Ett citat på Blu-ray-omslaget jämför THE SADNESS med George A Romeros THE CRAZIES, och det är nog en bra liknelse. Jabbaz film, som spelades in 2021, under pandemin, handlar om just en pandemi (eller kanske bara en epidemi?). Ett virus som gör folk mordiska. I princip är det här en zombiefilm, men de som drabbas av viruset blir inte levande döda; de kan fortfarande tänka och prata - men de får ett otäckt förvridet leende, och börjar genast att slakta folk och leva jävel så att litervis med blod sprutar. Vad som också sker, är att de blir kåta! De vill ha sex samtidigt som de mördar och ber sig åt.

I handlingens centrum har vi Kat och Jim, en kille och en tjej som försöker hitta varandra i det blodiga kaos som plötsligt uppstått. Det är lättare sagt än gjort. Ibland försöker de hjälpa andra som jagas av de smittade, men det är inget som hindrar de som hjälps från att utan förvarning förvandlas till mordiska bestar de med.

THE SADNESS har ett rykte om sig att vara urjävlig när det gäller våld och blod. Och jo, det här är väl inte precis en date movie. Om det nu inte är en tosing man ser filmen tillsammans med. Eller en likasinnad. Här finns några scener som nog kan anses kontroversiella; här finns sexorgier med folk indränkta i blod, och en snubbe använder en ögonhåla till att ... Ja ... Hmm ...

Det här är en snyggt gjord film. Det ser ut som en "riktig" film. De praktiska effekterna imponerar. Regin är bra, tempot är högt. Först mot slutet, under den sista kvarten eller så, tappar den lite i tempo - men filmen är bara en timme och 40 minuter, så det gör inte så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här. Men, äh, jag höjer betyget ett snäpp. Om man gillar extremt, skoningslöst splatter-röj, lär man inte bli besviken på THE SADNESS!

 

Blu-ray: Blåst på 60 sekunder

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER (Studio S Entertainment)

En gång i tiden - närmare bestämt på 1970-talet - blåste det rejält i svenska filmtitlar. Vi hade BLÅST PÅ 60 SEKUNDER, BLÅST PÅ KONFEKTEN, BLÅSNINGEN, BLÅST PÅ 20 MILJONER, NU BLÅSER VI SNUTEN, BLÅS PÅ, KOMPIS, 47:AN LÖKEN BLÅSER PÅ, med flera filmer. En rätt märklig trend. Tyvärr dog den ut. Jag hade gärna sett MAVERICK BLÅSER PÅ.

En annan trend som dog ut efter 70-talet, var den klassiska biljaktsfilmen - smash 'em ups, som de kallas i Amerika. FAST & FURIOUS-filmerna kan inte jämföras med 70-talets biljaktsfilmer, som oftast var lågbudgetproduktioner om en kille med polisonger och/eller mustasch, som hade en skitsnabb bil. Filmer som i många fall bara gick ut på att bilarna körde fort och kraschade, eller demolerade uteserveringar och annat det gick att dundra in i. Bilarna var ofta huvudpersonerna - på den svenska affischen till BLÅST PÅ 20 MILJONER står det till och med "med stan's snabbaste cheva" (sic). Jag vill även minnas att det på 70-talet var relativt vanligt att grabbar läste biltidningar; tidningar om bilar och motorsport, alltså. Bensin och diesel var coolare än miljötänk.

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER från 1974 regisserades av en tokfrans som hette HB Halicki, men som kallades "Toby". Det här var Halickis regidebut, han lyckades bara färdigställa tre långfilmer - 1989 omkom han under inspelningen av en uppföljare till BLÅST PÅ 60 SEKUNDER. Ironiskt nog dog han inte i en bilkrasch. En bil kraschade in i ett vattentorn (den amerikanska varianten, en tank på en hög ställning) som välte, det föll rakt på Halicki, som dog omedelbart.

Jag var osäker på om jag hade sett BLÅST PÅ 60 SEKUNDER innan jag kollade in denna nya Blu-ray. Jag hade ett minne av att jag såg den på Kanal 5 och att Ronny pratade om HB Halicki, men jag kunde omöjligt minnas något av filmen. En förklaring till att jag inte minns något av filmen kan vara att jag eventuellt inte såg klart den.

HB Halicki ville göra en film med den längsta, fläskigaste biljakten någonsin. Han skrev manuset själv, han spelade även huvudrollen, och filmen gjordes utanför studiosystemet. Halicki hade inte ens en distributör till sin lilla lågbudgetfilm, han distribuerade den själv, och med tiden blev den en stor succé.

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER är en ytterst märklig film. Det dröjer ungefär 54 minuter tills biljakten börjar - den pågår sedan resten av filmens speltid. Det är möjligt att jag, när den visades på TV, stängde av innan jakten började. 

Dessa första 54 minuter är relativt obegripliga. Jag fick leta upp handlingsreferat på nätet för att förstå vad det gick ut på. Bitvis känns den här filmen som en bilåkarfilm gjord av Doris Wishman. Wishman var en tant som gjorde sexploitationfilm på 1960- och 70-talen. Hon gillade inte att filma dialog, scener där man såg skådespelarna prata, det var för besvärligt. Istället filmade hon skådespelarnas fötter, och så lade hon på dialogen i efterhand. I BLÅST PÅ 60 SEKUNDER finns ett stort antal scener där dialog ligger på bilder av något helt annat, ibland något helt orelaterat. Förvirringen är ibland total. Det framgår inte vilka det är som pratar, vad det är de pratar om, och varför vi ser något annat i bild. Klippning och regi är amatörmässigt.

Det handlar visst om knarkaffärer och bilar som ska stjälas. Och så drar biljakten äntligen igång, och det blir hyfsat underhållande. HB Halickis bil "Eleanor" är den enda "skådespelare" som nämns i förtexterna. En lång rad stunts följer, bilar kraschar, folk springer för livet när bilar kommer farande.

Versionen som ligger på denna Blu-ray är restaurerad. Antagligen är det samma version som låg på DVD:n som släpptes för en del år sedan, men den såg jag aldrig. Bilden är bra, men eftersom filmen sköts på billig råfilm, har den fortfarande en lite smutsigt grindhouse-känsla. Ljudeffekterna och motorvrålen är förbättrade, och av någon anledning är visst musiken utbytt.

Som bonus på skivan ligger en lång, ganska intressant dokumentär om HB Halicki.

År 2000 kom en nyinspelning av BLÅST PÅ 60 SEKUNDER med Nicolas Cage och Angelina Jolie. Jag såg den på bio och har inte sett om den sedan dess. Den versionen regisserades av Dominic Sena, som skötte kameran på HB Halickis film TVÄRNIT, vilken gjordes 1982.

Bio: Jurassic World Dominion

Foton copyright (c) UIP

Ja, gott folk! Vad hände i den förra JORASSIC WORLD-filmen? JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM, som kom 2018. Tja ... Jag tittar på min recension av den filmen. Jag ser att jag gav den en tre och tyckte att den var en av de bättre JURASSIC-filmerna.

... Men i ärlighetens namn minns jag absolut ingenting. Verkligen. Det är helt blankt. Det handlade väl om dinosaurier som vanligt, och Chris Pratt i rollen som Owen Grady jobbade troligen på att försöka tämja bestarna.

Isabella Sermon ska visst ha varit med i den förra filmen. Den här gången har hon en stor roll. Hon spelar flickan Maisie Lockwood, som är något slags klon av sig själv. Hennes biologiska mor, forskaren Charlotte Lockwood, lyckades göra sig själv gravid, utan någon mans närvaro, och födde Maisie innan hon dog. Maisie är en exakt kopia av Charlotte, med den skillnaden att Charlotte förbättrat Maisies DNA. Till exempel kommer Maisie inte att drabbas av den ärftliga, dödliga sjukdom som tog kål på Charlotte. Detta gör Maisie eftertraktad.

Maisie bor hos Owen Grant och Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) i en stuga i skogen. Owen och Claire behandlar Maisie som deras dotter. Maisie vill dock helst göra lite som hon vill, vilket leder till att hon en dag blir kidnappad.

Det var den slemme forskaren Lewis Dodgson (Campbell Scott) som låg bakom bortförandet. Dodgson är så ond att till och med hans hemska frisyr är ond. Maisie har förts till en avsides belägen forskningsstation.

Owen och Claire ger sig förstås iväg för att hitta Maisie, och för att stoppa Dodgsons illasinnade planer. Hans planer och mål är lite luddiga, men han vill söndra och härska och ta över världen, eller något sådant. Numera finns det dinosaurer lite varstans i världen, så färden blir farlig.

... Då är det ju tur att Laura Dern och Sam Neill dyker upp längs vägen, de återkommer som Ellie Satler och Alan Grant från de första filmerna. Vart de än går utbrister folk "Oj, det är ju Ellie Satler och Alan Grant!". Minsann om inte även Jeff Goldblum återkommer som Ian Malcolm. Ny i gänget är DeWanda Wise som den tuffa piloten Kayla Watts. 

Och sedan, så ...

Ja, det händer en massa grejor. Om vi säger så här: vore jag tolv år, hade jag tyckt att JURASSIC WORLD DOMINION var fantastisk, kanske den bästa film jag någonsin sett. Men nu är jag inte tolv. I egenskap av medelålders man tycker jag att den här filmen är jävligt tjatig.

Specialeffekterna är fantastiska! De är synnerligen övertygande. Men - den här filmen, som är två timmar och 26 minuter lång, går bara från en actionscen involverande dinosaurier till nästa, hela tiden tiden. Det smäller och brakar i stort konstant. Den handling som finns någonstans i filmen försvinner i brölandet. Var tionde minut attackerar nya dinosaurer.

Det dyker då och då upp nya rollfigurer jag tror ska ha större, betydande roller, men plötsligt har de försvunnit ur handlingen. Omar Sys insats är närmast att betrakta som en cameo - han är bara med några minuter.

JURASSIC WORLD DOMINION är regisserad av Colin Trevorrow, som gjorde den första JURASSIC WORLD (2015). Han var visst även iblandad i manuset. Det här är en film som påminner om TRANSFORMERS-filmerna - bombastiska, evighetslånga, jobbiga, ofta mer eller mindre obegripliga filmer, som till större delen består av stökiga och påfrestande actionscener.

Kanske skulle jag uppskatta JURASSIC WORLD DOMINION mer om jag vore intresserad av dinosaurier, men det är jag inte. Det här är lika pampigt som tråkigt.

Dinosaurierna i den här filmen må vara otroligt realistiska, men här finns även en detalj som är väldigt orealistisk. Lilla Maisie är född och uppvuxen i USA - men hon pratar ändå med sin brittiska mors väldigt brittiska accent. Hon fick kanske accent i sitt förbättrade DNA?

 

 

 

 

 

(Biopremiär 9/6)

Netflix: Interceptor

Foton copyright (c) Netflix

Återigen dags för en Netflixpremiär.

Jag började recensera videofilmer i en dagstidning 1993. Då frodades fortfarande B-filmen; direkt på video-filmerna. De hade hyfsad budget, de sköts på 35mm, och i de flesta fall såg de ut som "riktiga" filmer. Jag fick i stort sett alla nya släpp hemskickade, och åtminstone en gång i veckan, ibland oftare, kom det nya lågbudget-actionfilmer, varav många faktiskt levererade det de utlovade.

En period producerades det en hel del av vad som kallades hardware movies. Det var actionfilmer som involverade ubåtar, flygplan och annat. En bekant till mig jobbade på ett företag i Los Angeles där man kunde köpa stock footage till sina filmer, och de hade bland annat mängder av bortklippta flygscener ur TOP GUN. Dessa klipptes sedan in i flygplansfilmer med minimal budget. Således såg dessa billiga filmer betydligt dyrare ut.

Varför nämner jag detta? Jo, därför att den nya Netflixfilmen INTERCEPTOR kraftigt påminner om dessa 90-talsfilmer. 

INTERCEPTOR utspelar sig på en militärbas på en plattform ute i Stilla Havet, på denna finns missiler som kan slå ut fientliga sådana. Elsa Pataky spelar något slags supersoldat som heter JJ Collins, och som anländer till denna bas. Hon har legat lågt ett bra tag, efter att hon satte dit ett befäl som systematiskt våldförde sig på kvinnliga soldater. Detta ledde till att JJ hatades och hotades av andra svin i armén.

Sexton ryska kärnvapenmissiler har knyckts och ska avfyras mot sexton amerikanska städer. En samling terrorister anländer till basen, de leds av en galen, före detta amerikansk agent, Alexander Kessel (Luke Bracey). Terroristerna kallar sig patrioter, men är förstås bara ute efter pengar. Den fåtaliga personalen på basen pangas ner, och JJ måste ensam ta kål på terroristerna och avfyra missiler som kan stoppa de ryska. I vanlig ordning blir det en kamp mot klockan.

Bortsett från att handlingen känns lite ovanligt fantasilös, lider INTERCEPTOR, som regisserats av Matthew Reilly, av en rad problem.

Ett problem är Elsa Pataky. Hon är spanjorska och hennes kraftiga brytning förklaras med att hon växte upp i Spanien. Hon har varit med i en rad filmer jag sett och har väl aldrig gjort något större intryck, men i den här filmen är hon direkt dålig, åtminstone när det är dags för dialog. Hon har ingen som helst utstrålning och hennes rollfigur är fullkomligt humorbefriad. Ja, hela filmen är humorbefriad. Hon verkar även kämpa med de engelska replikerna, kanske hade hon funkat bättre om filmen var på spanska. Dock är hon muskulös och ser ut att kunna utdela stenhårda snytingar.

Ett annat problem är själva basen. Vi får aldrig riktigt se hur den ser ut, exteriörbilderna är få, och det är lite oklart hur de olika rummen hänger ihop. Större delen av filmen, säkert 80%, utspelar sig i små, mörka rum på den här basen. Det är trångt. Majoriteten av actionscenerna äger rum i dessa små trånga rum, vilket innebär att de inte blir alltför spektakulära. Filmen känns som ett Covid-19-projekt - få skådespelare, få miljöer.

Mot slutet förekommer ett par hyfsade fajter, samt en oväntad huvudavslitning, men det hjälper inte mycket - INTERCEPTOR är alldeles för trist och generisk, som om manuset skrivits av en maskin.

Lustigast i filmen - det enda inslaget av humor - är att Chris Hemsworth av någon anledning gör en cameo som TV-försäljare (skurkarna direktsänder allt de gör på TV). Han dyker upp några gånger, men sammanlagt varar dessa scener kanske 30 sekunder. Filmen är inspelad i Australien, så han satt kanske och hängde kanske i närheten av inspelningen.

Om jag hade halva betyg på TOPPRAFFEL! skulle jag ge den här filmen betyget 1½, den är lite för dålig för en tvåa. Men, nu har jag inga halva betyg. Jag kan dock tänka mig att actionfans utan större krav hade gillat det här - jag hade gillat filmen om jag vore 13.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 3/6)

DVD/VOD: Churchills spioner

CHURCHILLS SPIONER (Studio S Entertainment)

Jaaa ... Ja, det här var ju en ... konstig film. 

Enligt ett citat på DVD-omslaget, har någon tyckt att CHURCHILLS SPIONER bjuder på "nagelbitarspänning". Jag undrar om vederbörande faktiskt såg den här filmen, eller om det var en annan spionfilm som hamnat i spelaren av misstag. Är det något den här filmen inte är, är det spännande.  

CHURCHILLS SPIONER bygger på verkliga händelser, de flesta av huvudpersonerna har funnits på riktigt; de var välkända spioner under andra världskriget. För regin står Lydia Dean Pilcher, som mest varit verksam som producent av en rad ofta välkända filmer, DARJEELING LIMITED är en av dem. Manuset är författat av Sarah Megan Thomas, som även gör huvudrollen som den enbenta amerikanska spionen Virginia Hall.

På Churchills nya spionorganisation SOE; the Special Operations Executive, i London sitter Vera Atkins (Stana Katic), som av Churchill fått i uppdrag att utbilda kvinnor till spioner. Två av dessa är Virginia Hall och indiskan Noor Inayat Khan (Radhika Apte), som efter att fått lära sig att iförd basker skjuta pistol och knivmörda folk, skickas till Paris för att spionera. Det går väl rätt bra till den synnerligen illasinnade tysken Klaus Barbie (Marc Rissmann) dyker upp.

Det här är en amerikansk produktion, inspelad i Pennsylvania och Budapest - men den ser ut som en TV-film från BBC. Dessutom vilar det något lätt amatörmässigt över filmen. Dialogen är ofta lite märklig, den känns fel och konstlad. Regin är inget vidare, det är illa berättat och helt utan driv, och filmfotot är platt och trist - som sagt, det ser ut som brittisk TV.

Filmen varar två timmar, två extremt långa timmar. Den är otroligt långsam, vore filmen en cykel, hade den trillat omkull. Större delen av filmen händer det ingenting. De få spänningsscenerna är illa iscensatta. Först under den sista halvtimmen uppstår dramatik, när tyska soldater anländer och börjar avrätta folk på Paris' gator, det finns en förrädare någonstans, och Virginia avslöjas. Då lär publiken ha somnat eller stängt av DVD-spelaren.

Det är synd att filmen blev så här trist och tafflig - handlingen är egentligen otroligt intressant och spännande. Det hade gått att göra en riktigt rafflande och gripande thriller av materialet. Nu blev det mest som 'ALLO 'ALLO!, men utan skämt.

... Dock känner jag flera kvinnor som gillar den här typen av krigsdrama. Stillsamma dramer med kvinnor i de centrala rollerna, och där speltiden till större delen består i att de sitter och dricker te och samtalar. Kanske går de i en trädgård då och då, eller cyklar på landet. Helst ska man inte få se krigets elände i bild.

En bättre krigsfilm från Studio S, är KAPTEN BREITNERS KOMMANDO. I den filmen hinner de inte dricka något jävla te.