Foton copyright (c) Paramount Pictures
Kommer ni ihåg hur Tom Cruise var på 1980-talet? En ständigt fånleende, irriterande typ. Jag kunde inte med honom. Han hade något slags arrogant, överlägsen utstrålning, som jag tyckte gjorde honom ytterst osympatisk.
Jag såg aldrig TOP GUN på bio när den kom 1986. Jag vet inte riktigt varför – flygplan gör sig bra på film. Antagligen berodde det på att jag inte kunde med Tom Cruise. Dessutom var TOP GUN en film som alla tjejer på skolan pratade om, så jag utgick nog från att det var något slags smetig kärleksfilm i flygmiljö. Jag såg filmen lite senare på video, och jag minns inte mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jo, och så minns jag självklart det anskrämliga soundtracket.
Häromdagen såg jag om TOP GUN, den ligger på Netflix. Herregud! Skulle jag recensera TOP GUN idag, skulle jag tveklöst sätta en etta i betyg. Filmen är ju fruktansvärd! Det är en film som inte handlar om någonting alls. Manuset är så fruktansvärt uselt, att det är en prestation att skriva så dåligt. Alla repliker är styltiga, här finns ingen som helst karaktärsutveckling, ingen ordentlig handling, och regissören Tony Scott såg till att filmen såg ut som reklam för rakapparater. På slutet strider Tom Cruises hjältepilot Maverick mot MiG-plan, som liksom bara verkar finnas där, och kriget skildras som ett TV-spel. Parodin HOT SHOTS har betydligt mer substans.
1986 skrev kritiker att TOP GUN var en långfilmslång rekryteringsfilm för det amerikanska flygvapnet (eller snarare US Navy). TOP GUN känns som en parodi på 80-talsfilmer. Allting är så glassigt som möjligt. Alla svettas. Här finns många närbilder på svettiga män som bär pilotsolglasögon inomhus mitt i natten. TOP GUN är även fascinerande homoerotisk, med långa scener där halvnakna män med blänkande bringor gör saker tillsammans, som till exempel spela volleyboll. Val Kilmer har en frisyr som upphäver tyngdlagen.
Men tanke på hur osannolikt kass filmen från 1986 är, hade jag förstås inga som helst förväntningar på uppföljaren TOP GUN: MAVERICK, som alltså får premiär 36 år efter originalet. Men till min förvåning tyckte jag faktiskt att den här filmen var rätt bra! Med betoning på ”rätt”.
Tom Cruises superpilot Pete Mitchell, anropsnamn Maverick, jobbar numera som testpilot. Målet är att flyga plan som kommer upp i Mach 10, men en illasinnad amiral spelad av Ed Harris vill lägga ner hela projektet, för att istället satsa på drönare. Det finns inte längre något behov av mänskliga piloter, tycker amiralen. Maverick är en föredetting.
Maverick tycker annorlunda, sätter sig i ett plan, lyfter. och lyckas passera Mach 10. Han gör ju lite som han vill, Maverick, eftersom han förstås är en maverick. Detta leder till att han omplaceras. Han skickas tillbaka till flygskolan som kallas Top Gun, och där ska han utbilda ett gäng unga piloter som ska ut på ett livsfarligt uppdrag – en icke namngiven skurknation ska bombas.
Bland de unga piloterna finns en kille som kallas Rooster (Miles Teller). Han är son till Mavericks bäste vän Goose, som dog i den förra filmen. Liksom sin far, har Rooster en lustig moppe-mustasch. Rooster vill inte veta av Maverick, han skyller Gooses död på Maverick. De måste reda ut gammalt groll för att klara av uppdraget. Jon Hamm gör ett befäl som kallas Cyclone, och han gillar inte Mavericks våghalsiga metoder.
Jennifer Connelly spelar en barägare som heter Penny. Maverick och Penny har haft ett förhållande någon gång mellan de här två filmerna. Det slutade med att han krossade hennes hjärta. Nu dyker Maverick upp på hennes bar, och genast blommar kärleken upp på nytt. ”Krossa inte hennes hjärta igen!” säger Pennys lillgamla dotter.
Precis som förra gången skildras krig som ett fräsigt TV-spel. Den här gången får vi dessutom flera osannolika sista sekunden-räddningar, och helikopter-hot av ett slag vi nog inte sett sedan Rambos glansdagar.
Till skillnad från förra gången, har TOP GUN: MAVERICK ett riktigt manus, och den har även riktig regi – den här gången av Joseph Kosinski. Ett namn som inte bådade speciellt gott, med tanke på att hans tidigare filmer inte varit något vidare. Denna nya film är också hyfsat glassig, men estetiken är långtifrån lika överdriven som i Tony Scotts film. Folk kan umgås utan solglasögon, folk svettas inte lika mycket, och de ställer sig inte i motljus så fort tillfälle ges. Dessutom innehåller den här filmen även en del fungerande humor.
Tom Cruise har förändrats en hel del sedan 80-talet, han gick och blev en duglig skådespelare med viss bredd. Jennifer Connelly har gått långt sedan hon var barnskådis för 40 år sedan, hon har tilldelats en Oscar och en rad andra priser – dessutom är hon så otroligt snygg, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon är 51 och ser bättre ut än någonsin. Piloterna i filmen är inte enbart barbröstade, vita män med inoljade muskler, den här gången utgörs de av män och kvinnor med olika hudfärg, och de nöjer sig med att spela football på stranden i en kort scen.
Val Kilmer gör ett kort inhopp som Iceman i en sorglig men egentligen överflödig scen. Kilmer är svårt märkt av sin cancer och kan inte längre prata – och samma öde har drabbat Iceman.
TOP GUN: MAVERICK är en storfilm, men ingen stor film; det är ingen milstolpe, det hela är lättglömt. Men som underhållning för stunden är filmen bättre än förväntat. Jag såg den på en IMAX-biograf, vilket förstås innebar att de många flygscenerna blev ännu häftigare.
(Biopremiär 25/5)
TOPPRAFFEL! 
Här håller jag inte med vad gäller Top Gun. När den kom tyckte jag kanske att den var lite simpel, smörig och gung-ho, men nu ser jag den som ett monument över en svunnen, bättre, tid. När en film kunde stå på egna ben utan sequels och prequels, utan CGI, superhjältar och identitetspolitik, där en fajt inte bestod att två monster slog varandra i huvudet med skyskrapor i en halvtimme etc etc…
GillaGilla
Här håller jag inte med vad gäller Top Gun. När den kom tyckte jag kanske att den var lite simpel, smörig och gung-ho, men nu ser jag den som ett monument över en svunnen, bättre, tid. När en film kunde stå på egna ben utan sequels och prequels, utan CGI, superhjältar och identitetspolitik, där en fajt inte bestod att två monster slog varandra i huvudet med skyskrapor i en halvtimme etc etc…
GillaGilla