Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jag upptäckte Michelle Yeoh redan på 1980-talet. Hon filmdebuterade 1984, och den första film jag såg med henne, var hennes fjärde film. Jag såg denna film från 1986 som IN THE LINE OF DUTY, den engelska titeln i Hongkong löd ROYAL WARRIORS, medan den på video i England hette POLICE ASSASSINS. I förtexterna till den engelskdubbade version jag såg, hette Yeoh ”Michelle Khan”. Förvirring uppstod när jag därefter såg filmen IN THE LINE OF DUTY 2, som i England hette POLICE ASSASSINS II. I Hongkong hette filmen YES, MADAM! och kom 1985, den var Yeohs tredje film. Ännu mer förvirring uppstod 1988, när det kom en film som i Hongkong hette IN THE LINE OF DUTY 3. Hjältinnan i denna spelades av Cynthia Khan och inte Michelle Yeoh. Alla dessa filmer är orelaterade, och det kom ytterligare en rad filmer i serien. Den fjärde, med Cynthia Khan, är bäst.
Nå: när jag såg dessa Michelle Yeoh-filmer, och omedelbart blev en fan, hade jag aldrig kunnat gissa att Yeoh drygt 35 år senare, och 60 år gammal, skulle vara det stora affischnamnet på en film som visas på Filmstaden i Sverige. Detta är ganska häpnadsväckande! Jo, hon lyckades ju med tiden göra en karriär utanför Hongkong och blev ett känt namn – men ändå. Jag träffade förresten Michelle Yeoh på en fest en gång. Mötet varade förvisso bara ett par sekunder, men dessa sekunder var svindlande!
Regissörsduon Dan Kwan och Daniel Scheinert kallar sig Daniels när de samarbetar. De gjorde för några år sedan en uppmärksammad film som hette SWISS ARMY MAN, vilken jag inte sett, eftersom den försvann från Netflix, eller var den nu streamades, innan jag hann se den, och därefter glömde jag bort den – jag har inte aktivt letat efter den. Nu har Daniels alltså gjort EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE med Michelle Yeoh i huvudrollen – en film med en hopplös titel. ”Hej, jag skulle vilja köpa en biljett till Everywhere Eve … Öh … All at … Äh … Everton … Once … Ni visar inte Jönssonligan?”
Jag hade vissa förhoppningar på EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE. Ganska höga förväntningar. Den har fått bra kritik utomlands, bitvis lysande kritik. Några har skrivit att det är så här en film om parallella universa ska göras, men hänsyftning till Marvels multiverse-filmer. Och jag gillar alltså Michelle Yeoh.
Till min överraskning blev jag rätt besviken på den här filmen. Kanske ska jag skriva mycket besviken.
Redan när filmen rullade igång ringde en varningsklocka: det här är en film från A24. De pretentiösa genrefilmernas hemvist. Bolaget som gör filmer för konstskole-elever och 30-åringar som inte vill se vanliga, banala skräckfilmer, eftersom de föredrar djupa, intellektuella, konstnärliga skräckfilmer som ger dem något. Själv tycker jag att filmerna i de allra flesta fall är löjeväckande pretentiösa – och trista.
EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE är något slags absurdiskisk, existentiell kung fu-komedi om meningen med livet. Michelle Yeoh spelar Evelyn Wang, en kinesisk immigrant som driver en tvättinrättning i Kalifornien. Hennes make heter Waymond, och spelas av Ke Huy Quan – det var han som var pojken Shortround i INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL! Han fyller 51 i sommar. Evelyn och Waymond har en dotter, Joy (Stephanie Hsu), som är lesbisk, och Evelyn har en krävande far som heter Gong Gong. Han spelas av 93-årige James Hong, som för bara några dagar sedan fick en stjärna på Hollywood Walk of Fame.
Det är dags att deklarera, så hela familjen Wang beger sig till Skatteverket, där de konfronteras med den onda skattmasen Deirdre Beaubeirdre, som spelas av en närmast oigenkännlig Jamie Lee Curtis. Deirdre är allt annat än nöjd med de kvitton och uppgifter Wangs överlämnat. De kan komma att straffas för detta.
Plötsligt, mitt under mötet, dyker det upp en Waymond från ett parallellt universum! Han tar över Waymonds kropp och släpar in Evelyn i en städskrubb för att prata om märkliga, otroliga saker som Evelyn inte tror på. Onda människor från andra universa är på väg. Multiversum hotas av en le jävel som heter Jobu Tupaki. Dessutom får Evelyn veta att Waymond vill skilja sig från henne!
Slagsmål uppstår inne på Skatteverket, Evelyn råkar nita Deirdre, så hon får polisen efter sig. Evelyn förses med teknik så att även hon kan hoppa mellan sina olika inkarnationer i olika universa. Hon är filmstjärna i ett universum, i ett annat lever hon i ett förhållande med Deirdre, och i denna värld har de varmkorvar som fingrar (ja, faktiskt). I ett tredje universum jobbar hon på en restaurang tillsammans med en kock, som styrs av en tvättbjörn han har på huvudet. Konstigast är ett universum där Evelyn och Deirdre är stenar som ligger på en klippa, och konverserar med hjälp av filmens textremsor. Då och då utbryter kung fu-slagsmål.
EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE varar två timmar och 19 minuter – och jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Jag tyckte att filmen var rätt bra fram tills att Evelyn börjar hoppa mellan olika universa. En och annan scen är rätt rolig, men – det här är en fullkomligt hysterisk film. Större delen av filmen har åt helvete för snabba klipp, en del av humorn är alldeles för tramsig, på fel sätt, och filmens anslag är märkligt pretentiöst. Filmen vill säga något om livet, och Evelyns hoppande mellan olika liv ska hjälpa henne att lappa ihop förhållandet med Wang.
Filmens slagsmål är alldeles för likartade. Inget av dem sticker ut. Det känns som om samma scener upprepas gång på gång på gång, jag upplevde filmen som extremt tjatig och högljudd, vilket ledde till att jag blev uttråkad. Jag är för gammal för det här! kände jag.
… Men jag kan förstå att en del gillar det här. Jag kan tänka mig att om Daniels hade klippt bort en halvtimme, dragit ner på tempot, och minskat antalet klipp, hade jag uppskattat filmen mer. Den hade antagligen varit lika pretentiös, men mindre tröttsam. Skådespelarinsatserna i filmen är bra, liksom filmfotot. Jamie Lee Curtis är bäst. Multiversumfilmen THE ONE från 2001 med Jet Li innehåller bättre fajter, även om den filmen inte är jättebra. Den nya Dr Strange-filmen, även den med multiversum som tema, pressvisades inte i Göteborg, så den kommer jag att se- och recensera först när den släpps på Blu-ray.
Den här filmen får mig att tänka på så kallade vanity projects.
En ny regissör gör en enormt framgångsrik film, och får därför fria
tyglar att göra precis vad som helst som nästa projekt – och presenterar
då en svindyr soppa som floppar så att det stänker om det. Jag har sett
ett par sådana filmer i Cannes – SOUTHLAND TALES är ett exempel.
Daniels film floppade dock inte.
Hmm. Nu blev jag sugen på att se om några Cynthia Khan-filmer. Hon fick aldrig en internationell karriär.
(Biopremiär 20/5)
(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});
TOPPRAFFEL! 