Bio: Men

Foton copyright (c) Nordisk Film

MEN är Alex Garlands tredje långfilm som regissör. Hans debutfilm, EX MACHINA, har jag stående i hyllan bredvid mig. Osedd. Jag köpte den för en tia för några år sedan, men den lär vara så fruktansvärt tråkig, att jag inte tagit mig tid att titta på den. Hans andra film, ANNIHILATION, började jag att se på Netflix - men jag tyckte att den var så pass irriterande, att jag stängde av efter en stund. Som manusförfattare har han varit mer aktiv - 28 DAGAR SENARE tycker jag är överskattad (framför allt är den ful), men DREDD gillar jag förstås.

Den här nya filmen är ännu en film från A24 - det har blivit en hel del A24-filmer den senaste tiden. Det är ett produktionsbolag som alltid får mig att rygga tillbaka. Visst, jag tyckte att X härommånaden var svinbra, men annars lämnar deras filmer mig oftast likgiltig och uttråkad. 

Som så ofta är fallet med A24, handlar det om en typ av film som fått namnet elevated horror. Skräckfilm som ska vara djupare, konstnärligare, och mer intellektuell. I princip betyder det skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilm, eller skräckfilm för de som skäms för att de gillar skräckfilm, och vill framstå som smartare än andra; film för de som vill kokettera med att de har bättre smak. 

På sätt och vis är MEN urtypen för en elevated horror-film. Men i slutänden är det en film som inte funkar speciellt bra. Alex Garland har gjort en film om misogyni, en allegori med inslag av paganism och body horror. Dock känns det här som något slags bisarr skräckversion av TV-serien LITTLE BRITAIN. 

MEN börjar onekligen bra. Jessie Buckley spelar änkan Harper, som har hyrt ett stort hus långt ute på den engelska landsbygden. Hennes våldsamme make James (Paapa Essiedu) har begått självmord efter att Harper velat skilja sig. Efter ett sista bråk sa James att hans död ska plåga Harper för all framtid. Därför tänker Harper spendera två veckor ensam på landet för att bearbeta det som hänt.

Rory Kinnear spelar Geoffrey, mannen Harper hyr huset av. Geoffrey är en gladlynt, jovialisk, och rätt bonnig herre, som bor längre ner längs vägen. Det finns en pub och en kyrka i närheten, men annars verkar det inte finnas så mycket där, mer än husets enorma ägor, och en skog.

Det dröjer inte länge innan det sker mystiska saker. Efter en första promenad i omgivningarna, dyker det plötsligt upp en naken man som står på ett fält och stirrar på Harper. Denne nakne man dyker snart upp igen, nu står han utanför Harpers fönster. När mannen försöker ta sig in i huset, ringer Harper polisen, som kommer och haffar gubben.

Harper besöker kyrkan, där hon först möter en besynnerlig pojke (Zak Rothera-Oxley) med en vuxen mans ansikte, han döljer först ansiktet med en mask. Sedan kommer den obehaglige prästen, som antyder att det var Harpers fel att James dog.

Det fortsätter att hända besynnerliga, otäcka saker, här finns en hel del likheter med REPULSION, ja, även med CARNIVAL OF SOULS, och jag satt förstås och tänkte att inget av det vi ser i bild händer på riktigt, allt sker i Harpers huvud; hon håller på att bli galen. Jag gissade även att den här filmen inte kommer att ha ett ordentligt slut, att vi själva ska fundera ut vad som egentligen hände.

När det är 20-30 minuter kvar av filmen, övergår den till att bli surrealistisk body horror. Det vräks på med blod och specialeffekter. Här tröttnade jag på MEN - jag blev alltmer säker på att ingenting kommer att leda någonvart. Vi får faktiskt något slags förklaring till varför Harper upplever det hon gör, men filmen slutar abrupt med ett "Men kanske ändå ...?". Upplösningen känns rätt slapp, som om Garland inte kom på något bättre.

Jessie Buckley är bra i huvudrollen. Filmfotot är strålande och tar väl vara på miljöerna, det är en tjusig film att titta på. Även filmmusiken är innovativ. Här finns några riktigt bra scener, det blir lite spännande emellanåt - det är synd att storyn inte håller mer än till två tredjedelar, ungefär.

Rory Kinnear spelar inte bara Geoffrey - han gestaltar ett flertal män i filmen. Och problemet med detta är att det känns som om det är David Walliams och Matt Lucas från LITTLE BRITAIN som spelar alla dessa män! Alla är överdrivna, de flesta ser märkliga ut. Det var nästan så att jag förväntade mig att Anne skulle dyka upp, stryka handen över Harpers ansikte, och utbrista "Eh-eh-eh!".  

MEN utvecklas till en film som är lika delar pretentiös som ... jönsig. Det är en otillfredsställande film, som kunde blivit bra - om manuset setts över ett par gånger till.

Jag såg om REPULSION häromdagen. Den är inte Polanskis bästa film, men den är mycket bättre än MEN. 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 3/6)

Bio: Top Gun: Maverick

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Kommer ni ihåg hur Tom Cruise var på 1980-talet? En ständigt fånleende, irriterande typ. Jag kunde inte med honom. Han hade något slags arrogant, överlägsen utstrålning, som jag tyckte gjorde honom ytterst osympatisk.

Jag såg aldrig TOP GUN på bio när den kom 1986. Jag vet inte riktigt varför - flygplan gör sig bra på film. Antagligen berodde det på att jag inte kunde med Tom Cruise. Dessutom var TOP GUN en film som alla tjejer på skolan pratade om, så jag utgick nog från att det var något slags smetig kärleksfilm i flygmiljö. Jag såg filmen lite senare på video, och jag minns inte mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jo, och så minns jag självklart det anskrämliga soundtracket.

Häromdagen såg jag om TOP GUN, den ligger på Netflix. Herregud! Skulle jag recensera TOP GUN idag, skulle jag tveklöst sätta en etta i betyg. Filmen är ju fruktansvärd! Det är en film som inte handlar om någonting alls. Manuset är så fruktansvärt uselt, att det är en prestation att skriva så dåligt. Alla repliker är styltiga, här finns ingen som helst karaktärsutveckling, ingen ordentlig handling, och regissören Tony Scott såg till att filmen såg ut som reklam för rakapparater. På slutet strider Tom Cruises hjältepilot Maverick mot MiG-plan, som liksom bara verkar finnas där, och kriget skildras som ett TV-spel. Parodin HOT SHOTS har betydligt mer substans.

1986 skrev kritiker att TOP GUN var en långfilmslång rekryteringsfilm för det amerikanska flygvapnet (eller snarare US Navy). TOP GUN känns som en parodi på 80-talsfilmer. Allting är så glassigt som möjligt. Alla svettas. Här finns många närbilder på svettiga män som bär pilotsolglasögon inomhus mitt i natten. TOP GUN är även fascinerande homoerotisk, med långa scener där halvnakna män med blänkande bringor gör saker tillsammans, som till exempel spela volleyboll. Val Kilmer har en frisyr som upphäver tyngdlagen.

Men tanke på hur osannolikt kass filmen från 1986 är, hade jag förstås inga som helst förväntningar på uppföljaren TOP GUN: MAVERICK, som alltså får premiär 36 år efter originalet. Men till min förvåning tyckte jag faktiskt att den här filmen var rätt bra! Med betoning på "rätt".

Tom Cruises superpilot Pete Mitchell, anropsnamn Maverick, jobbar numera som testpilot. Målet är att flyga plan som kommer upp i Mach 10, men en illasinnad amiral spelad av Ed Harris vill lägga ner hela projektet, för att istället satsa på drönare. Det finns inte längre något behov av mänskliga piloter, tycker amiralen. Maverick är en föredetting.

Maverick tycker annorlunda, sätter sig i ett plan, lyfter. och lyckas passera Mach 10. Han gör ju lite som han vill, Maverick, eftersom han förstås är en maverick. Detta leder till att han omplaceras. Han skickas tillbaka till flygskolan som kallas Top Gun, och där ska han utbilda ett gäng unga piloter som ska ut på ett livsfarligt uppdrag - en icke namngiven skurknation ska bombas.

Bland de unga piloterna finns en kille som kallas Rooster (Miles Teller). Han är son till Mavericks bäste vän Goose, som dog i den förra filmen. Liksom sin far, har Rooster en lustig moppe-mustasch. Rooster vill inte veta av Maverick, han skyller Gooses död på Maverick. De måste reda ut gammalt groll för att klara av uppdraget. Jon Hamm gör ett befäl som kallas Cyclone, och han gillar inte Mavericks våghalsiga metoder.

Jennifer Connelly spelar en barägare som heter Penny. Maverick och Penny har haft ett förhållande någon gång mellan de här två filmerna. Det slutade med att han krossade hennes hjärta. Nu dyker Maverick upp på hennes bar, och genast blommar kärleken upp på nytt. "Krossa inte hennes hjärta igen!" säger Pennys lillgamla dotter.

Precis som förra gången skildras krig som ett fräsigt TV-spel. Den här gången får vi dessutom flera osannolika sista sekunden-räddningar, och helikopter-hot av ett slag vi nog inte sett sedan Rambos glansdagar.

Till skillnad från förra gången, har TOP GUN: MAVERICK ett riktigt manus, och den har även riktig regi - den här gången av Joseph Kosinski. Ett namn som inte bådade speciellt gott, med tanke på att hans tidigare filmer inte varit något vidare. Denna nya film är också hyfsat glassig, men estetiken är långtifrån lika överdriven som i Tony Scotts film. Folk kan umgås utan solglasögon, folk svettas inte lika mycket, och de ställer sig inte i motljus så fort tillfälle ges. Dessutom innehåller den här filmen även en del fungerande humor.

Tom Cruise har förändrats en hel del sedan 80-talet, han gick och blev en duglig skådespelare med viss bredd. Jennifer Connelly har gått långt sedan hon var barnskådis för 40 år sedan, hon har tilldelats en Oscar och en rad andra priser - dessutom är hon så otroligt snygg, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon är 51 och ser bättre ut än någonsin. Piloterna i filmen är inte enbart barbröstade, vita män med inoljade muskler, den här gången utgörs de av män och kvinnor med olika hudfärg, och de nöjer sig med att spela football på stranden i en kort scen.

Val Kilmer gör ett kort inhopp som Iceman i en sorglig men egentligen överflödig scen. Kilmer är svårt märkt av sin cancer och kan inte längre prata - och samma öde har drabbat Iceman.

TOP GUN: MAVERICK är en storfilm, men ingen stor film; det är ingen milstolpe, det hela är lättglömt. Men som underhållning för stunden är filmen bättre än förväntat. Jag såg den på en IMAX-biograf, vilket förstås innebar att de många flygscenerna blev ännu häftigare.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/5)

Blu-ray: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)

"Hallå där, min bäste herre, har du inte redan recenserat den här filmen?" utbrister kanske en del av er så att butterkakesmulorna sprutar ur munnen.

Jo, det har jag. Jag skrev om DEATH WEEKEND när den släpptes på DVD för fem år sedan. Den gången klagade jag på den usla bildkvalitén. Inte nog med att bilden var dålig, den var beskuren till formatet 4:3 - det fattades alltså rejält med information i bildkanterna. Varför den släpptes i det formatet kan man ju undra.

Nu har den släppts på Blu-ray, och jag tänkte att jag kan ge filmen en mer rättvis bedömning. Det är ju trots allt så, att om en filmkopia ser för jävlig ut, dras helhetsintrycket ner en hel del.

... Men där sket jag mig på tummen. Jag blev minst sagt gruvligt besviken på denna Blu-ray.

Förvisso visas filmen nu i widescreen, vi får alltså se hela bilden. Och det är ju bra. Men: bildkvalitén är precis lika usel som förra gången! Jag har inte plockat fram DVD:n och jämfört, men det verkar som om det är exakt samma filmkopia som förra gången - men i widescreen. Färgerna är blekta, ibland är bilden utfrätt, flammig, och färgerna skiftar nyans och blinkar. 

Poängen med Blu-ray är förstås att bilden ska vara bättre än på en DVD-utgåva. Man förväntar sig även att utgivaren använder sig av betydligt bättre kopior, gärna restaurerade. DEATH WEEKEND på Blu-ray är förvisso oklippt, men det känns som att sitta och titta på en sliten Super-8-kopia. Jag förstår inte varför man släpper filmen på Blu-ray om det inte går att uppbringa en ordentlig kopia.

Extramaterialet på Blu-ray:en är detsamma som på DVD:n, och det är alldeles utmärkt. Jag beskriver det mer ingående i min recension från 2017. I den skriver jag även vad jag tycker om själva filmen, och där har mina åsikter inte förändrats.

Jag tycker fortfarande att uppståndelsen kring den här filmen i Sverige var märklig. Jag förstår inte de som hävdade att detta är en konstnärligt framstående film. De måste ha drivit med oss - eller så hade de inte sett speciellt många exploitationfilmer.

... För DEATH WEEKEND må vara lite bättre än många liknande rape and revenge-filmer, men den är trots allt bara en exploitationfilm i mängden, och inte så mycket annat.

DVD/VOD: Let the Wrong One In

LET THE WRONG ONE IN (Njutafilms)

Åter en gång trodde jag att det här skulle vara ännu en nollbudgetfilm, mer eller mindre en amatörproduktion. Det är svårt att tro annat med en titel som den här. Men det visar sig att detta är en irländsk vampyrkomedi med förvisso en låg budget, men inte alltför låg - de har haft tillräckligt med pengar för att åstadkomma ganska hyfsade effekter, och irländska filminstitutet är inblandat. 

Jag kan inte säga att manusförfattaren och regissören Conor McMahons namn bådade gått. För tio år sedan gjorde han en (delvis svenskproducerad) skräckkomedi som heter STITCHES, och den är jävligt dålig. Verkligen usel.

... Men LET THE WRONG ONE IN är helt okej. Åtminstone till större delen. Karl Rice och Eoin Duffy spelar bröderna Matt och Deco. Deco, den äldre av dem, är en strulputte och narkoman, och har därför blivit portförbjuden av den ständigt skitförbannade morsan. När filmen börjar irrar den förvirrade Deco omkring utanför huset där Matt och deras mor bor. Deco har blivit biten av en vampyr, och nu plågas han av solljuset - hans hud ryker.

Deco lyckas tjata sig in till Matt när morsan inte är hemma. De kommer fram till att Deco faktiskt har blivit vampyr. Han behöver en doktor! Istället för en doktor, anländer vampyrjägaren Henry (Anthony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA). Det var hans fästmö som bet Deco, hävdar Henry. Henry försöker påla Deco, men det går inte Matt med på. Matt binder fast Henry vid en stol.

Henrys fästmö och hennes vampyriserade brudtärnor dyker upp efter ett tag, de vill ha ihjäl Matt och Henry, och de kommer på att brödernas morsa har världens godaste blod, så henne måste de hugga. Deco visar sig dock vara en hopplös vampyr, han är för snäll, så han, Matt och Henry hjälps åt att bekämpa vampyrer.

LET THE WRONG ONE IN har inte mycket till handling. Den har en idé, men ingen ordentlig berättelse. Strukturen känns lite grann som en superhjältefilm som enbart redogör för gestalternas ursprung, utan att gå vidare. McMahons film består främst av en lång rad sketcher med vampyrtema, och det dröjer till sista akten innan handlingen drar igång. Filmen står och stampar en bra stund.

... Fast nu är filmen bitvis jäkligt rolig. Många gags är kul och blodet sprutar som i BLOOD FOR DRACULA. Bäst är en vampyr som får munstycket till en vattenkanna inkörd i munnen, så att blodet rinner ut över några blommor. 

Filmen känns längre än den är, eftersom handlingen sällan rör sig framåt, men det gör inte ont att titta på den här, och jo, jag skrattade flera gånger.

  

DVD/VOD: Bull

BULL (Njutafilms)

Innan jag såg den, trodde jag att BULL skulle vara ännu en av dessa våldsamma, brittiska lågbudgetfilmer, gjorda av unga filmskapare och med okända namn i rollistan (om de inte lyckats anlita Vinnie Jones för två dagar). Nu är BULL förvisso en lågbudgetfilm, förhållandevis, men den är skriven och regisserad av Paul Andrew Williams, som tidigare bland annat gjort den ganska vämjeliga feelgood-filmen EN SÅNG FÖR MARION.

Enligt DVD-omslaget är BULL en thriller. Jag har även sett filmen omnämnas som actionfilm. Men jag tycker nog att det här varken är en thriller eller en actionfilm. BULL är bokstavligt talat en våldsfilm.

Neil Maskell spelar Bull, ett råskinn som efter att ha varit försvunnen i tio år återvänder till sin gråa och skitiga hemstad. Eller by. Det verkar inte bo så många där, och de flesta ger intryck av att vara mer eller mindre kriminella. Bull har återkommit för att hämnas, och för att hitta sin son. I tillbakablickar ser vi hur den kriminelle Bull levde jävel tillsammans med den lokala gangsterligan, ledd av den genomvidrige, totalt hänsynslöse Norm (David Hayman). Någonting hände Bull då, för tio år sedan, vi får upprepade gånger se en brinnande husvagn, och det dröjer till slutet innan vi får veta vad som skett. Återblickarna visas med jämna mellanrum filmen igenom.

Bull hämnas - och det med besked. Han letar upp busarna en i taget, och torterar och mördar dem på de mest sadistiska och bestialiska sätt. Norm får till sin stora förvåning veta att Bull är tillbaka - något han hävdar är omöjligt. Norm börjar att tortera och mörda folk på de mest sadistiska och bestialiska sätt.

Detta är i princip hela handlingen. Det hela leder fram till ett hyfsat oväntat slut, under vilket filmen förvandlas till något slags skräckfilm. Jag skulle kunna jämföra med en annan, på sin tid väldigt populär hämnarfilm, men då spoilar jag slutet på BULL.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka om BULL. Det här är en film som går i den där typiska, brittiska diskbänksrealistiska stilen. Miljöerna är gråa och fula, alla människor ser mer eller mindre glåmiga ut, och jag är tacksam för att filmen är textad, eftersom rollfigurernas dialekt bitvis är så grötig att det inte går att höra vilket språk de talar. Flertalet roller görs av karaktärsskådespelare.

Problemet med filmen är att den inte är spännande eller engagerande. Bull, som är "hjälten", är ett svin. Det spelar ingen roll vad han råkat ut för, han är en rejält osympatisk typ. Det är egentligen bara Norm som är ännu värre. Handlingen går i princip bara från en blodig våldssekvens till nästa.

Samtidigt är BULL ingen dålig film. Den är välgjord och välspelad, och de snaskiga effekterna är övertygande. Sedan kan man tycka vad man vill om upplösningen. 

Jag sätter en trea, mest för att jag inte riktigt vet vad jag ska sätta för betyg på det här. BULL är nog ingen film jag kommer att se om i första taget.

Bio: Operation Mincemeat

Foton copyright © 2021 Haversack Films Limited

Jag trodde först att den här filmen hette "Operation Minced Meat" - det vill säga, "Operation köttfärs". Men det ska vara "Mincemeat". I filmen översätts "mincemeat" med "slarvsylta", men det stämmer inte riktigt. "Mincemeat" är något slags röra av torkad frukt och kött, och används oftast som fyllning i pajer. Jag hittade några recept - och det verkar ärligt talat jävligt äckligt. Men vad vet jag, jag har aldrig smakat det.

Den engelska filmen OPERATION MINCEMEAT, i regi av John Madden, bygger på verkliga händelser - det här var en militär operation som utfördes 1943.

Matthew Macfadyen spelar den torre Charles Cholmondeley, som ser ut lite grann som Sven Melander. Han bor hemma hos sin gamla mor, han längtar efter kärlek - och han är underrättelseofficer. De allierade planerar att invadera Sicilien, och Charles har arbetat fram en operation han döpt till "Operation Trojan Horse" - ett namn hans överordnade, amiral John Godfrey (Jason Isaacs), tycker är uselt.

Operationen går ut på att på ett synnerligen bisarrt sätt lura tyskarna att tro att invasionen kommer att ske någon annanstans. De ska med hjälp av ett lik skapa en person som inte existerar. Liket ska föreställa en drunknad brittisk officer, och han ska ha falska dokument med falska invasionsplaner på sig.

Colin Firth spelar örlogskapten Ewen Montagu, som leder operationen. Hans fru och barn befinner sig i säkerhet i USA, men eftersom Ewen är en Damernas Man, får han upp ögonen för den tjusiga Jean Leslie (Kelly Macdonald), som jobbar på kontoret. Charles är också betuttad i Jean, så en viss rivalitet uppstår.

Tillsammans skapar Ewen och Charles den döde major William Martin. De får tag på liket av en lösdrivare som kan fungera. De försöker ta ett porträttfoto på liket till ID-handlingarna, men det är hopplöst, så i stället använder de en högst levande soldat. Jean får agera William Martins flickvän, ett foto på henne stoppas i likets plånbok, liksom fejkade kärleksbrev från en flickvän som inte existerar. Långt om länge dumpas den döda kroppen utanför Spaniens kust, med hopp om att den hittas av tyskar, som går på bluffen.

Redan 1956 gjordes det en film på den här händelsen, MANNEN SOM INTE FANNS, hette den. Den har jag inte sett, men den lär vara bra. John Maddens version är också rätt bra. Det här är en fascinerande historia - även om spänningen förstås uteblir, eftersom det handlar om en historisk händelse med känd utgång. Det tar över en timme innan Ewen och Charles är klara och dumpar liket. Denna första timme är bäst, det är intressant att se hur de skapar denna fiktiva gestalt - i alla fall tycker jag det, i egenskap av manusförfattare till tecknade serier. Bitvis är denna hälft även rolig. Andra lär tycka att filmens andra hälft, som är en mer traditionell krigs-/spionthriller, är bättre.

"Tjena, det är prins Charles här!"

Vad som drar ner helhetsintrycket en aning, är den rätt onödiga kärlekshistorien. Colin Firth går väl fortfarande hem hos damerna i publiken, men kärlekstråden är i vägen för filmens egentliga handling - och den ser dessutom till att filmen för lite för lång. Två timmar och åtta minuter.

Den här filmen skulle även kunna kallas OPERATION RECEIVED PRONOUNCIATION. Samtliga skådespelare talar en utpräglad BBC-engelska. Vad som är lite kul, är att en av de inblandade agenterna är Ian Fleming! Ja, den Ian Fleming. Han spelas av Johnny Flynn. En annan av skådespelarna, Nicholas Rowe, ser ut som prins Charles - vilket är förvirrande. Rowe är killen som spelade den unge Sherlock Holmes i TEMPELMYSTERIET, 1985.

Jag sätter en trea på den här, men det är en hyfsat stark trea.

 

 

(Biopremiär 20/5)

Bio: Everything Everywhere All at Once

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag upptäckte Michelle Yeoh redan på 1980-talet. Hon filmdebuterade 1984, och den första film jag såg med henne, var hennes fjärde film. Jag såg denna film från 1986 som IN THE LINE OF DUTY, den engelska titeln i Hongkong löd ROYAL WARRIORS, medan den på video i England hette POLICE ASSASSINS. I förtexterna till den engelskdubbade version jag såg, hette Yeoh "Michelle Khan". Förvirring uppstod när jag därefter såg filmen IN THE LINE OF DUTY 2, som i England hette POLICE ASSASSINS II. I Hongkong hette filmen YES, MADAM! och kom 1985, den var Yeohs tredje film. Ännu mer förvirring uppstod 1988, när det kom en film som i Hongkong hette IN THE LINE OF DUTY 3. Hjältinnan i denna spelades av Cynthia Khan och inte Michelle Yeoh. Alla dessa filmer är orelaterade, och det kom ytterligare en rad filmer i serien. Den fjärde, med Cynthia Khan, är bäst.

Nå: när jag såg dessa Michelle Yeoh-filmer, och omedelbart blev en fan, hade jag aldrig kunnat gissa att Yeoh drygt 35 år senare, och 60 år gammal, skulle vara det stora affischnamnet på en film som visas på Filmstaden i Sverige. Detta är ganska häpnadsväckande! Jo, hon lyckades ju med tiden göra en karriär utanför Hongkong och blev ett känt namn - men ändå. Jag träffade förresten Michelle Yeoh på en fest en gång. Mötet varade förvisso bara ett par sekunder, men dessa sekunder var svindlande!

Regissörsduon Dan Kwan och Daniel Scheinert kallar sig Daniels när de samarbetar. De gjorde för några år sedan en uppmärksammad film som hette SWISS ARMY MAN, vilken jag inte sett, eftersom den försvann från Netflix, eller var den nu streamades, innan jag hann se den, och därefter glömde jag bort den - jag har inte aktivt letat efter den. Nu har Daniels alltså gjort EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE med Michelle Yeoh i huvudrollen - en film med en hopplös titel. "Hej, jag skulle vilja köpa en biljett till Everywhere Eve ... Öh ... All at ... Äh ... Everton ... Once ... Ni visar inte Jönssonligan?"

Jag hade vissa förhoppningar på EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE. Ganska höga förväntningar. Den har fått bra kritik utomlands, bitvis lysande kritik. Några har skrivit att det är så här en film om parallella universa ska göras, men hänsyftning till Marvels multiverse-filmer. Och jag gillar alltså Michelle Yeoh.

Till min överraskning blev jag rätt besviken på den här filmen. Kanske ska jag skriva mycket besviken.

Redan när filmen rullade igång ringde en varningsklocka: det här är en film från A24. De pretentiösa genrefilmernas hemvist. Bolaget som gör filmer för konstskole-elever och 30-åringar som inte vill se vanliga, banala skräckfilmer, eftersom de föredrar djupa, intellektuella, konstnärliga skräckfilmer som ger dem något. Själv tycker jag att filmerna i de allra flesta fall är löjeväckande pretentiösa - och trista.   

EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE är något slags absurdiskisk, existentiell kung fu-komedi om meningen med livet. Michelle Yeoh spelar Evelyn Wang, en kinesisk immigrant som driver en tvättinrättning i Kalifornien. Hennes make heter Waymond, och spelas av Ke Huy Quan - det var han som var pojken Shortround i INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL! Han fyller 51 i sommar. Evelyn och Waymond har en dotter, Joy (Stephanie Hsu), som är lesbisk, och Evelyn har en krävande far som heter Gong Gong. Han spelas av 93-årige James Hong, som för bara några dagar sedan fick en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Det är dags att deklarera, så hela familjen Wang beger sig till Skatteverket, där de konfronteras med den onda skattmasen Deirdre Beaubeirdre, som spelas av en närmast oigenkännlig Jamie Lee Curtis. Deirdre är allt annat än nöjd med de kvitton och uppgifter Wangs överlämnat. De kan komma att straffas för detta.

Plötsligt, mitt under mötet, dyker det upp en Waymond från ett parallellt universum! Han tar över Waymonds kropp och släpar in Evelyn i en städskrubb för att prata om märkliga, otroliga saker som Evelyn inte tror på. Onda människor från andra universa är på väg. Multiversum hotas av en le jävel som heter Jobu Tupaki. Dessutom får Evelyn veta att Waymond vill skilja sig från henne!

Slagsmål uppstår inne på Skatteverket, Evelyn råkar nita Deirdre, så hon får polisen efter sig. Evelyn förses med teknik så att även hon kan hoppa mellan sina olika inkarnationer i olika universa. Hon är filmstjärna i ett universum, i ett annat lever hon i ett förhållande med Deirdre, och i denna värld har de varmkorvar som fingrar (ja, faktiskt). I ett tredje universum jobbar hon på en restaurang tillsammans med en kock, som styrs av en tvättbjörn han har på huvudet. Konstigast är ett universum där Evelyn och Deirdre är stenar som ligger på en klippa, och konverserar med hjälp av filmens textremsor. Då och då utbryter kung fu-slagsmål.

EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE varar två timmar och 19 minuter - och jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Jag tyckte att filmen var rätt bra fram tills att Evelyn börjar hoppa mellan olika universa. En och annan scen är rätt rolig, men - det här är en fullkomligt hysterisk film. Större delen av filmen har åt helvete för snabba klipp, en del av humorn är alldeles för tramsig, på fel sätt, och filmens anslag är märkligt pretentiöst. Filmen vill säga något om livet, och Evelyns hoppande mellan olika liv ska hjälpa henne att lappa ihop förhållandet med Wang. 

Filmens slagsmål är alldeles för likartade. Inget av dem sticker ut. Det känns som om samma scener upprepas gång på gång på gång, jag upplevde filmen som extremt tjatig och högljudd, vilket ledde till att jag blev uttråkad. Jag är för gammal för det här! kände jag.

... Men jag kan förstå att en del gillar det här. Jag kan tänka mig att om Daniels hade klippt bort en halvtimme, dragit ner på tempot, och minskat antalet klipp, hade jag uppskattat filmen mer. Den hade antagligen varit lika pretentiös, men mindre tröttsam. Skådespelarinsatserna i filmen är bra, liksom filmfotot. Jamie Lee Curtis är bäst. Multiversumfilmen THE ONE från 2001 med Jet Li innehåller bättre fajter, även om den filmen inte är jättebra. Den nya Dr Strange-filmen, även den med multiversum som tema, pressvisades inte i Göteborg, så den kommer jag att se- och recensera först när den släpps på Blu-ray.

Den här filmen får mig att tänka på så kallade vanity projects. En ny regissör gör en enormt framgångsrik film, och får därför fria tyglar att göra precis vad som helst som nästa projekt - och presenterar då en svindyr soppa som floppar så att det stänker om det. Jag har sett ett par sådana filmer i Cannes - SOUTHLAND TALES är ett exempel. Daniels film floppade dock inte.

Hmm. Nu blev jag sugen på att se om några Cynthia Khan-filmer. Hon fick aldrig en internationell karriär.

 

   

 

 

 

(Biopremiär 20/5)

Bio: Memory

Foton copyright (c) SF Studios

Ibland kan det hända att Liam Neeson dyker upp i ett seriöst, allvarligt drama - men för det mesta gör han alltid samma typ av actionthrillers, och han spelar alltid ungefär samma typ. Ibland står han på lagens sida, ibland är han en skurk - men en godhjärtad sådan, som ser till att ställa allt till rätta. Ibland är de här filmerna lite sämre än vanligt, ibland är de lite bättre.

Till min överraskning tycker jag att MEMORY är riktigt bra, den är betydligt bättre än jag förväntat mig. 

Alldeles nyligen hade en film som heter MEMORIA premiär. Den såg jag inte. Men jag har sett en rad andra filmer som har "memory" i titeln, och 2000 kom ju MEMENTO med Guy Pearce - en skådis som även är med i denna nya MEMORY.

Den kompetente Bond-regissören Martin Campbell har regisserat MEMORY, som bygger på en belgisk film - MÖRDARE UTAN MINNE - från 2003, vilken i sin tur bygger på en roman. Denna nya version utspelar sig i Texas och Mexiko, och Neeson spelar Alex Lewis - en hitman som tänker lägga av. Inte enbart för att han börjar bli till åren - han har även drabbats av alzheimer, och det blir värre för varje dag. Precis som Guy Pearces rollfigur i MEMENTO, skriver Alex upp viktiga saker på sin arm för att inte glömma dem.

Den här gången spelar Pearce FBI-agenten Vincent Serra, som introduceras när han försöker sätta dit en obehaglig mexikan som sysslar med trafficking - mannen utnyttjar sin egen, minderåriga dotter som prostituerad. Det bär sig inte bättre än att Vincent har ihjäl mannen. Vincent bryr sig för flickan, och ser till att hon får ett bra boende i Texas.

Motvilligt tvingas Alex åta sig ett sista uppdrag. Han ska mörda en man och en kvinna. Att ta död på mannen är inga problem, men det visar sig att kvinnan egentligen är en flicka - flickan Vincent räddade. Alex utför förstås inte uppdraget - men en kort tid senare hittas flickan skjuten på sitt rum. Uppdragsgivarna satte någon annan på jobbet.

Alex ger sig ut för att tå kål på samtliga som har med hans uppdragsgivare att göra. Det verkar som om en lika mäktig som rik kvinna, spelad av Monica Bellucci, är högsta hönset. Vincent och hans FBI-kollega Linda (Taj Atwal) tar hjälp av en mexikansk polis (Harold Torres) ger sig i sin tur ut efter Alex. En massa skurkar är också ute efter Alex. Kulor skola flyga, blod skola flyta, rättvisa skola skipas - allt medan Alex får allt svårare att minnas var han befinner sig och vad han precis gjort. Ray Stevenson gör en råbarkad polis som ger sken av at vara korrupt.

Liam Neeson är förstås bra i rollen som mördaren med svikande minne. Han är så hård att smöret härsknar. Han vet hur man klipper till folk - Louis Mandylor, som står rätt högt upp i rollistan, förekommer bara i en scen. Hans uppgift är att vara en full kille som åker på stryk inne på en bar.

... Men jag tycker att det här är Guy Pearces film. Han borde få en Oscar för Årets Bästa Look. Han har exemplariskt fett hår, snedbena och mustasch, han ser härligt sliten och svettig ut - och han ser ut att ha klivit ut ur en stenhård snutfilm från 1970-talet. Jag skulle gärna se fler filmer om agent Vincent Serra - han är en bra rollfigur.

MEMORY är lång, men aldrig tråkig. Det är en smutsig actionthriller, den är hyfsat spännande och ibland ganska oförutsägbar, det är våldsam, och den har en hel del smarta inslag, scener och repliker. Filmen påminner en om de hårdföra filmer som gjordes på 70- och 80-talen; en typ av film som sällan görs idag.

Jag brukar oftast sätta en trea i betyg på Liam Neeson-filmer, ibland en tvåa - men den här gången tar och jag slår till stort, och sätter en orakad och svettig fyra!

 

 

 

(Biopremiär 13/5)

Netflix: The Takedown

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Den här filmen heter i original LOIN DU PÉRIPH, vilket betyder ungefär "Långt från huvudleden" eller kanske "motorvägen" - en inte alltför lockande svensk titel. Men, istället för att ge filmen en ny, bättre svensk titel, visas den med sin engelska titel THE TAKEDOWN. Då kan man ju dessutom lura tittare som aldrig skulle få för sig att se en fransk film att tro att det är en amerikansk actionfilm.

THE TAKEDOWN är en actionkomedi av Louis Leterrier, som tidigare bland annat gjort de två första TRANSPORTER-filmerna, THE INCREDIBLE HULK, och NOW YOU SEE ME. Denna nya film är ännu ett franskt försök att göra en fläskig film i Hollywoodstil, och den lider av ungefär samma problem som tidigare franska filmer i denna genre.

Det här visar sig vara en uppföljare till ON THE OTHER SIDE OF THE TRACKS från 2012, en film jag inte sett eller ens hört talas om. Omar Sy och Laurent Lafitte spelar poliserna Ousmane Diakité och François Monge. De har tidigare jobbat tillsammans (det skildras nog i den förra filmen), men numera är den handlingskraftige Ousmane en kriminalare som rör sig bland buset, medan François, som är en hal kvinnotjusare i kostym, har en skrivbordstjänst. De två är väldigt olika.

De två stöter på varandra på en järnvägsstation, där man oväntat hittat ett lik - ett halvt lik. Den andra halvan finns i en mindre stad i de franska alperna. Ousmane får i uppdrag att åka till alperna, och François tjatar och tjatar och vill följa med. Det får han inte, men han åker med ändå. 

På plats i alpstaden träffar de Alice (Izïa Higelin), polisen som håller i fallet. Hon är charmig och Ousmane fattar tycke för henne. Spåren leder till ett litet högerextremt parti med terrorplaner.

Omar Sy är en av Frankrikes större filmstjärnor, och han har en viss utstrålning. Den här filmen ser hyfsat påkostad ut, och den har några roliga scener och en del kul repliker. Men, liksom så många andra franska actionfilmer, har den problem med tempot. Berättartempot är ojämnt, ofta känns det som om filmen inte rör sig framåt. Jag kom ibland på mig med att tappa tråden, eftersom filmen konstant pendlar mellan att vara kul och underhållande, och lite småtråkig.

Ett problem är att skurkarna knappt förekommer alls i filmen, vi får bara se dem lite då och då. Den här typen av film kräver tydliga, onda skurkar, som utgör ett hot mot hjältarna - jämför till exempel med skurkarna i DÖDLIGT VAPEN-filmerna, eller i DIE HARD. Större delen av filmen består av att de två hjältarna smågnabbas- eller skämtar med varandra.

Filmens höjdpunkt är antagligen en märklig biljakt med radiobilar inne på en stormarknad, där de säger saker som "Vi kommer ikapp honom vid flingorna!".

THE TAKEDOWN går att titta på utan större problem, men i slutändan är detta bara ännu en lättglömd film.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 6/5)

Serier: Berättelser från morgondagen 1: Den omöjliga boken

DYLAN DOG PRESENTERAR BERÄTTELSER FRÅN MORGONDAGEN 1:

"DEN OMÖJLIGA BOKEN"

av Tiziano Sclavi och Gigi Cavenago

Ades Media

Efter att jag läst ut det här albumet, upptäckte jag att det kom ut redan förra året. Det hade jag helt missat. Nå - det hittade hem till mig ganska nyligen.

Ades Media har gett ut Dylan Dog sedan 2013. De svenska utgåvorna är snyggare än de italienska originaltitlarna - större format, bättre papper och tryck. Utöver den ordinarie serien, har Ades gett ut en del specialutgåvor, exempelvis de tunna Dylan Dog-häftena med kortare historier som (vad jag vet) inte säljs i butik.

"Berättelser från morgondagen" är ytterligare en albumserie utanför den ordinarie serien. Den här gången handlar det om ett inbundet album i stort format, med 64 sidor i färg. Av detta första album att döma kommer det att handla om korta, fristående skräckhistorier, inramade av en Dylan Dog-historia - jag utgår från att kommande album inte kommer att ändra på detta.

"Berättelser från morgondagen" är inte bara titeln på detta seriealbum, det är även titeln på en mystisk bok Dylan Dog köper av en mystisk man i en mystisk kuriosabutik - en butik som försvinner så snart Dylan lämnat den.

Boken Dylan köpt är en samling berättelser som inte skrivits än - de kommer att skrivas imorgon. Något Dylan förstås tycker är konstigt. Bokens sidor är blanka. Men - väl hemkommen upptäcker Dylan att de tomma sidorna fylls med text. Han läser berättelserna.

Jag tycker att Dylan Dog är en rätt ojämn serie. Ja, egentligen tycker jag att alla serier är ojämna, även de jag gillar, eller älskar - eller till vilka jag kanske till och med är en av manusförfattarna. Det är ofrånkomligt med serier som producerats regelbundet under flera decennier. En del Dylan Dog-serier är jättebra - medan andra är märkligt tunna och utdragna för att fylla sidantalet.

Serierna i detta album är ojämna. Här återfinns fyra korta rysare - jag väljer att räkna in den lilla märkliga, fyrasidiga serien som avslutar albumet, trots att den inte ingår i boken Dylan läser. Den inledande historien "Världen utanför" och den tredje berättelsen, "Rök", är alldeles för korta. De bygger på intressanta idéer, och Tiziano Sclavi borde utvecklat dem mer. De känns alldeles för bagatellartade. Den andra historien, "Ur zombiernas perspektiv", är lite längre, och riktigt bra. Den handlar om hur zombier maskerar sig till levande människor och nästlar sig in i Englands regering. Den här storyn, som påminner lite om filmen THEY LIVE, tycker jag är så pass bra, att jag gärna skulle sett att Sclavi gjorde något mer av den - han skulle kunna bryta loss den till ett eget album och skriva en fortsättning på den. Zombierna vill starta en revolution - och jag vill veta mer!

Även om berättelserna alltså är lite ojämna och lite för korta, så är detta album fullkomligt fantastiskt att titta på! Av de Dylan Dog-album jag läst, är detta definitivt det snyggaste. Gigi Cavenago tecknar med tunna, spretiga streck, det är eget och det är skickligt; han är en virtuos. Dessutom är färgläggningen otroligt snygg. Det här är en extremt flott serie. Estetiskt får den mig ibland att associera till alla de här spanska serietecknarna som gjorde skräck, fantasy och romantik på 1960- och 70-talen. Men vad som också slår mig, är att Cavenagos stil påminner en aning om Mikael Tomasics stil. Tomasic var killen som ritade de skräckserier jag skrev för så där 30 år sedan. Om han inte slutat rita, och vi hade fortsatt att göra serier tillsammans, hade de kanske sett ut så här idag, vad vet jag.

"Den omöjliga boken" är ett trevligt album. Det är snabbläst, men tjusigt utan like. Jag hoppas att det kommer fler album på svenska!

Bio: Eiffel

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av EIFFEL, en film av Martin Bourboulon. Jag är intresserad av Gustave Eiffel, jag är intresserad av Paris' historia, framför allt åren kring det förra sekelskiftet. Jag fascineras av byggnader, skulpturer och konstruktioner som Eiffeltornet.

Men jag läste att EIFFEL skulle vara en kärlekshistoria, med byggandet av Eiffeltornet som fond. Det lät lite mindre intressant. Å andra sidan är Romain Duris en av Frankrikes främsta skådespelare.

Kärlekshistorien i den här filmen är onekligen ganska enkel. Inga sensationer alls. Utan den tillhörande storyn om Eiffeltornet hade det inte blivit mycket till film. 

Romain Duris spelar Gustave Eiffel, som får i uppdrag att konstruera något till världsutställningen i Paris 1889. Efter en del dividerande kommer han fram till att han vill bygga ett torn. Han har lite svårt att övertyga uppdragsgivarna om att tornbygget är något att satsa på. Eiffels krav är att tornet ska stå mitt i staden, och vara tillgängligt för alla; alla samhällsklasser, fattiga och rika. Högt ska det vara, högt som bara den, högre än allt annat. Bygget påbörjas, och protesterna är stora.

På en tillställning presenteras Gustave för den förtjusande Adrienne Bourgès (Emma Mackey), som är gift med Gustaves gode vän Antoine de Restac (Pierre Deladonchamps). Vad Antoine inte vet, är att Gustave och Adrienne redan träffats. Ja, mer än så - Gustave och Adrienne var ett kärlekspar för flera år sedan. De träffades när Gustave var en ung spoling till ingenjör. Deras romans var passionerad, men Adriennes föräldrar accepterade aldrig Gustave. En dag var Adrienne försvunnen.

När de nu åter träffas blommar känslorna upp på nytt, och de träffas i smyg - men relationen är dömd att gå i kras. Romansen måste rasa ihop för att Eiffeltornet ska kunna byggas klart.

... Eller hur det nu var.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden, byggandet av Eiffeltornet är grundhistorien, medan den unge Gustaves romans med Adrienne berättas i en rad återblickar. Romansen är alltså ganska enkel, men:

EIFFEL är fullkomligt fantastisk att titta på! En kollega klagade på att filmen är tråkig, men jag satt hela tiden och titta hänförd på scenerierna på duken framför mig. Det är en myllrande film med massor av detaljer. Färgskalan är varm och välkomnande. Det är en vacker film. Byggandet av Eiffeltornet är fascinerande att titta på - och jag utgår från att detaljerna stämmer och att filmskaparna inte fuskat alltför mycket. Det ser ytterst autentiskt ut, även om det mesta förstås är datoranimerat.

Romain Duris ser i vissa scener ut att vara tecknad av den franske serietecknaren Ralph Meyer, vilket är lite kul. Emma Mackey är en otroligt tjusig tös. Jag ser att Duris är hela 22 år äldre än Mackey, så antagligen ska hon föreställa betydligt äldre än hon egentligen är när Adrienne och Gustave träffas på nytt.

Jag hade trevligt när jag såg EIFFEL, Jag tyckte inte alls att den var tråkig. Den är rätt charmig, den här filmen. Och jag tänker faktiskt vara generös med betyget! Jag tycker nämligen att estetiken och miljöerna tillför extremt mycket - det är de som är filmen. Därför höjer jag trean ett snäpp.

Jag läser att regissör Bourboulon nu håller på med två nya filmer om de tre musketörerna. Behöver vi verkligen ytterligare filmer om dem?

 

 

(Biopremiär 6/5)