Blu-ray: Besökarna

BESÖKARNA (Studio S Entertainment)

För 32 år sedan låg jag i min soffa och läste nummer 95 av den amerikanska skräckfilmstidskriften Fangoria. Jag kom fram till avdelningen The Video Eye of Dr. Cyclops, det vill säga videorecensionerna. Jag läste - och så började jag skratta hysteriskt.

"Here's something you don't see every day," läste jag, "a Swedish haunted house film. And there's a reason for that. Have you ever seen a good Swedish haunted house film?"

Jag skrattade så att jag nästan grät när jag närmade mig slutet på recensionen. "There is no wit, no gore, almost no action and nothing horrific whatsoever. The worst thing these ghosts do is tear down wallpaper, fer chrissakes!"

Filmen som recenserades var THE VISITORS - det vill säga den amerikanska, engelskdubbade utgåvan av den svenska filmen BESÖKARNA, som gick upp på bio i Sverige 1988. Dr. Cyclops tyckte precis vad jag också tyckte.

Jag såg aldrig BESÖKARNA på bio, jag minns inte varför - det här känns ju som en film jag borde klämt en biohelg. Svensk skräck är ju nästan alltid av intresse, åtminstone lite grann. Dock hyrde jag den när den släpptes på video. Filmen var ganska uppmärksammad i media, och många skrev om det fina filmfotot, effekterna, och framför allt det utmärkta ljudet. Många tyckte att filmen var jättebra.

Jag blev besviken när jag såg den på video. Jag tyckte inte alls att den var bra. Tvärtom, jag tyckte den var rätt kass. En film helt befriad från spänning och kusliga scener, och med ett stort antal scener som förstörde filmen.

Innan jag nu såg om BESÖKARNA på Blu-ray, hade jag inte sett den sedan jag hyrde den i slutet av 80-talet. Det enda jag mindes var att det förekom en konstig brevbärare, att Johannes Brost dök upp och jönsade sig, att ett demonansikte skymtade två sekunder på slutet, och att en liten unge sa "I det här huset säger vi knulla!".

Av någon anledning var BESÖKARNA nio minuter kortare när den släpptes på video och DVD. Dessa minuter är nu återställda, men jag vet inte vad det var som kapades - det nämns kanske på kommentarspåret, som jag inte lyssnat på. 

Kjell Bergqvist spelar Frank, som jobbar på en reklambyrå. Han har köpt ett gammalt hus mitt ute i ingenstans, dit han flyttar med hustrun Sara (Lena Endre) och deras två barn. De kör Volvo, röker konstant, och dricker gärna vin och Tuborg, medan de flyttar in. Frank tapetserar dotterns rum, men tammefan om inte tapeterna trillar ner igen dagen därpå! Frank sätter upp tapeterna på nytt, men nix, de vill inte sitta uppe! 

Frank börjar även höra ljud som verkar komma inifrån väggarna. Är det råttor? Nej, Frank är övertygad om att det spökar. Sara tror inte alls att det spökar. När Frank är och handlar och tvingas köpa en dyr leksaksbil till sin störige son, går han bort till tidningsstället, dricker en folköl, och hittar en  tidning som heter Det ockulta. Han köper tidningen.

Frank ringer upp Det ockulta och pratar med redaktören Allan (Johannes Brost), som vill komma ut till huset och undersöka. Allan dyker upp med en massa teknisk utrustning, Sara blir förbannad, eftersom Allan flyttar in i huset. Allan tror inte alls att det handlar om ett spöke - han tror att det är en demon som smyger omkring därinne. En demon? Tja, fråga inte mig, Frank och Allan hittar en massa ockulta saker på vinden, men manuset glömmer bort att reda ut saker och ting. 

Då och då dyker det upp en jobbig brevbärare (Patrik Ersgård), som älskar bananer och som kastar Franks och Lenas post på marken, eftersom de glömt köpa brevlåda. Vid ett tillfälle kliver brevbäraren in i huset för att överlämna posten, eftersom dörren står olåst. Där möter han Allan, som också bara gått in, trots att Frank och familjen inte är hemma.

BESÖKARNA känns som en film gjord av ett par killar i 20-25-årsåldern - och det är det också. För regin stod Joakim Ersgård, född 1961, och han skrev manuset tillsammans med sin bror Patrik, född 1964. När filmen började spelas in var Joakim 26. Producent var deras far, N.P. Möller-regissören Håkan Ersgård. BESÖKARNA gjordes utanför det gängse systemet med hjälp av privata finansiärer.

34 år senare tycker jag att det är kul att titta in i det svenska 80-talet en stund, och Kjell Bergqvist har sköna jackor och kavajer. Men - i övrigt fungerar BESÖKARNA inte alls. Det är en spretig film som inte riktigt vet vilken typ av film den vill vara, och det händer i princip ingenting under större delen av filmen. Bröderna Ersgård har glömt bort att stoppa in otäcka, kusliga, spännande scener - fast det beror kanske snarare på tafflig regi, spänningen framgår inte. Filmfotot är trist och fantasilöst - filmen är skjuten på 35mm, men oftast ser det ut som 16mm. 

Frank och Sara bråkar mest hela tiden, vilket gör att filmen känns mer som ett typiskt svenskt relationsdrama, än en skräckfilm. Men dialogen är rätt konstig, så det blir inte mycket drama. Patrik Ersgård och Johannes Brost medverkar i en helt annan film. Deras gestalter är rena komediroller - de verkar ha klivit in från en buskis som spelas in samtidigt i huset intill. Brost låter som om han inhalerat helium. Det blir otroligt töntigt - och BESÖKARNA är en film som ligger väldigt nära kalkongränsen.

Att ljudet skulle vara något utöver det vanliga noterade jag inte. Däremot är filmmusiken urjävlig. Det är ett evigt hamrande på en synt - eller kanske på en Amiga? 

Filmen har tydligen fortfarande många fans, och uppenbarligen tycker dessa att det här är bra. Jag kan inte avgöra om de är ironiska eller om de menar allvar. Man bör nog vara i 12-årsåldern för att skrämmas av BESÖKARNA.

Det finns en hel del bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva. Förutom ovannämnda kommentarspår, finns här en nyinspelad introduktion av bröderna Ersgård. Här finns ett gammalt inslag från SVT:s bortglömda filmprogram "Filmjournalen", som ersatte "Filmkrönikan" under en kort period. Gunnar Bolin pratar om filmen i ett radioprogram från 1988, och han tar bland annat upp faran i att svensk film påverkas av den förenklade amerikanska berättartekniken - alltså, så sent som 1988 höll man fortfarande på med sådana dumheter! Svensk film skulle vara bättre än amerikansk - det vill säga svårbegriplig. Det sitter säkert fortfarande folk på Filminstitutet och andra ställen och resonerar så.

Roligast bland extramaterialet är en amerikansk trailer, och förtexterna till den amerikanska versionen. I denna gjordes Frank och Sara om till ett par från New York som flyttat till Sverige.

Joakim Ersgård flyttade till Amerika, där han blev Jack Ersgard. Han gjorde ett par filmer för Charles Band på Full Moon, därefter två filmer med bland andra Rob Lowe och Maria Conchita Alonzo, och 2001 återvände han till Sverige för att göra JORDGUBBAR MED RIKTIG MJÖLK, med Janne "Loffe" Carlsson. Han verkar inte ha regisserat sedan 2004, då han gjorde thrillern RANCID. Istället skriver han visst romaner tillsammans med sin bror Patrik.

BESÖKARNA är en kuriositet. Den är väl lite kul att titta på. Men, man måste vara väldigt snäll för att tycka att det här är bra. Filmen har liksom inte blivit bättre sedan 1988. Med ett mergenomtänkt, kortare, och mer renodlat manus, och ett mer stämningsfullt filmfoto, hade det här kunnat bli någonting - och det är ju trots allt ytterst dugliga skådespelare som medverkar.

Tack till Michael Gingold, som letade fram Fangorias recension! 

 

Bio: The Unbearable Weight of Massive Talent

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nicolas Cage har haft en rätt märklig karriär - minst sagt. På 1980-talet var han ung, lovande, och ansågs cool. På 1990-talet skulle han plötsligt bli actionskådis. Samtidigt började hans, vad ska vi säga, högljudda och excentriska skådespelarstil med inspirerat överspel att kännas påfrestande. Därefter tog hans pengar slut, och han medverkade i en fruktansvärd massa filmer, många släpptes direkt på DVD och streaming, de flesta var usla. Sedan började vi att åter uppskatta Cages vansinniga överspel, och vi såg hans filmer för att få se Cage fläska på. Och nu, i egenskap av något slags kultskådis, medverkar han åter i en del bra filmer.

En ny film med en fullkomligt hopplös titel - THE UNBEARABLE WEIGHT OF MASSIVE TALENT - handlar om Nicolas Cages karriär. Ungefär. Det här är en metafilm av Tom Gormican, som inte gjort speciellt mycket innan den här filmen.

Nicolas Cage spelar den excentriske skådespelaren Nicolas Cage. Hans karriär svajar, hans privatliv svajar. Sharon Horgan spelar hans exfru Olivia, Lily Mo Sheen (Kate Beckinsales dotter) gör hans dotter Addy. Addy tycker att farsan är jobbig, allt handlar om honom, han vill bara göra sådant han själv gillar, han jobbar för mycket, och han måste konstant vara i centrum.

Gott om pengar har han ont om, han bor på ett hotell som han är skyldig 600 000 dollar, men Cages agent (Neil Patrick Harris) har ett jobb åt honom. Ett märkligt jobb: Cage får en miljon dollar om han åker hem till en kille som bor på Mallorca. Javi Gutierrez heter denne kille, och han spelas av Pedro Pascal. Javi älskar Nicolas Cage och dennes filmer - han är besatt av Nicolas Cage, han är Cages störste fan. Javi är även fruktansvärt rik. Vad Cages agent inte sagt, är att Javi skrivit ett manus, som han vill få filmat med Cage i huvudrollen.

Cage gillar Javi, och tycker att de två ska skriva ett filmmanus tillsammans. Det ska bli ett fantastiskt manus. De har storslagna planer! Kreativiteten flödar!

... Dock visar det sig att allt inte är som det ser ut. Cage kontaktas av CIA, vilka påstår att Javi är en ond vapensmugglare, som kidnappat presidentens dotter. CIA tror att flickan hålls fången i Javis enorma bostad, och Cage måste agera hemlig agent. Men han gillar ju Javi! Kan detta stämma? Nicolas Cage måste plocka fram sina tidigare roller inför den actionpackade finalen.

THE UNBEARABLE WEIGHT OF MASSIVE TALENT (hur ska biopubliken komma ihåg detta i biljettluckan, och dessutom kunna uttala det?) är förstås en komedi - och den är förbålt underhållande och rolig. Visst, den hade kunnat vara ännu mer underhållande och ännu roligare, men vi ska inte klaga. Nicolas Cage är uppenbarligen en man med självdistans. Han skojar glatt med sig själv och sina roller. Nu är det här en fiktiv version av Nicolas Cage - verklighetens Cage är gift för femte gången, och ingen av hans fruar har hetat Olivia, och han har ingen dotter. Däremot har han två söner, varav en heter Kal-El Cage.

Har man sett många Nicolas Cage-filmer, finns här många detaljer, scener, och framför allt repliker, man känner igen. Roligast - tycker jag - är när han lyckas få in "Oh, no, not the bees! Not the bees!" i en replik mot slutet. Ett återkommande skämt är att folk blir förvånade när det är Cage som dyker upp. Cage fajtas med en skurk, som häpet utbrister "It's Nicolas fucking Cage!", varpå Cage korrigerar honom: "Nicolas motherfucking Cage!". Då och då dyker en yngre upplaga av Cage upp, 80-tals-Cage, och pratar med sitt äldre jag. 

Förra året medverkade Nicolas Cage i PIG, en riktigt bra film. Nu får vi alltså se honom i ytterligare en bra film. På bio, dessutom. Jag gillar filmer om kreativitet och kreativt skapande, och jag gillar filmer om filmbranschen, så jag vrider upp betyget ett snäpp. Dessutom skrattade jag högt flera gånger, det måste ju betyda att jag tyckte den var rolig. Här finns en del likheter med JCVD, den utmärkta filmen i vilken Jean-Claude Van Damme visade upp en ny sida av sig själv. I den här filmen visar inte Cage upp en ny sida av sig själv, tycker jag, men den är kul ändå.

 

      

 

(Biopremiär 29/4)

Blu-ray: Savage Streets

SAVAGE STREETS (Studio S Entertainment)

Danny Steinmanns actionfilm SAVAGE STREETS från 1984 släpptes på DVD i Sverige för några år sedan. Jag såg aldrig den versionen, och skrev därför inte om den - men nu har jag sett den på Blu-ray.

Jag minns att Linda Blair dök upp som hastigast i ett svenskt TV-program i mitten av 80-talet och sa - om jag minns rätt - att hon åkte till Sverige för att göra PR för SAVAGE STREETS, men att det inte gick så bra, eftersom filmen totalförbjöds för biovisning här av Statens Biografbyrå. Jag har för mig att Blair skrattade när hon sa detta. Tidningen Scandinavian Film & Video hade också en liten artikel om Blair, Sverigebesöket, och SAVAGE STREETS.

Förbudet hindrade dock inte SAVAGE STREETS från att släppas på video i Sverige. Jag hyrde den på Vlado Video, och jag har för mig att jag senare köpte ett begagnat ex. Kassetten hade ett tufft omslag och en tuff logotype, tyckte jag, och jag jag vill minnas att ovan nämnda tidning F&V hade lockande annonser för den. Jag minns inte om videon var klippt eller ej.

SAVAGE STREETS är en film jag vill ska vara bättre än den är. Jag har nog sett den sju-åtta gånger sedan den släpptes, det är en rejält underhållande film - men den är ofrivilligt komisk, tycker jag. Den är inte alls så tuff som den borde vara.

När inspelningen av SAVAGE STREETS påbörjades, var det Tom DeSimone som regisserade. DeSimone har gjort filmer som HELL NIGHT, REFORM SCHOOL GIRLS och ANGEL III: THE FINAL CHAPTER, men han är nog mest känd för att ha gjort enorma mängder bögporr under pseudonymen Lancer Brooks. Pengarna tog slut efter bara några dagar och produktionen lades på hyllan - tills en ny producent, John Strong, tog över och skrev om manuset. Ny regissör blev Danny Steinmann, som bara gjorde fyra filmer under sin karriär - porrfilmen HÖGT STÅND, skräckfilmerna THE UNSEEN och FREDAGEN DEN 13:E DEL 5, samt SAVAGE STREETS.

1984 var Linda Blair 25 år. I SAVAGE STREETS spelar hon tonåringen Brenda, ledare för the Satins; ett tufft tjejgäng bestående av tonåringar i 25-30-årsåldern. Linnea Quigley, som är ett år äldre än Linda Blair, och som inte liknar Blair det minsta, spelar Brendas dövstumma lillasyster Heather, som är snäll och naiv, och som klär sig som en liten flicka i en 50-talsfilm. 

I kvarteren härjar även det hårda, antisociala gänget the Scars, som anförs av den psykotiske Jake (Robert Dryer). Efter att the Satins och the Scars bråkat med varandra, tänker the Satins skoja med killarna. De snor deras bil och fyller den med sopor. The Scars tycker inte alls att det var roligt, så för att hämnas utför de en brutal gruppvåldtäkt på Heather, som svårt misshandlad hamnar på sjukhus.

The Scars fortsätter att leva jävel, de prylar upp folk på en bar, och slutligen mördar de en av tjejerna i the Satins. Då beslutar Brenda sig för att ta kål på alla medlemmarna i the Scars. Hon beväpnar sig med armborst och björnfällor.

Våldtäktsscenen i SAVAGE STREETS är kontroversiell. Våldtäkt är aldrig roligt eller underhållande, och i den här filmen är det mer brutalt än vanligt. Men! Resten av filmen är härligt fånig. 

Stora delar av filmen utspelar sig på den skola Brenda och hennes kompisar går på. Eleverna spelas av vuxna skådespelare. Pojkvännen till en av tjejerna görs av en två meter lång kille, Brian Frishman, som ser ut att vara 40. Jag hittar inget födelsedatum på Frishman, men jag läser att han var framgångsrik basketspelare fram till 1977, då skadorna satte stopp för karriären. 32 år gammal utbildade han sig istället till skådespelare - så jo, han var närmare 40. Numera är han visst dramalärare.

Alla dessa tonåringar i 30-årsåldern beter sig så som vuxna gör när de låtsas vara hälften så gamla. De tokar sig in klassrummet, en dansar med ett skelett, de spelare musik och dansar, som i FAME. En av eleverna bär scoutuniform, en annan ser ut som Fede i TV-serien MATADOR. Det är härligt töntigt. Allas favoritskådis John Vernon spelar skolans rektor, som är trött på eleverna, och framför allt är han trött på Brenda.

Linda Blair är en av filmhistoriens minst övertygande tuffingar. Hon ser ut som en snäll och rar tös vad hon än gör. Hon röker lite valhänt. Hon utstrålar inte farlighet och sex. När hon ska hämnas drar hon på sig en svart overall, men hon ser fortfarande mest ut som en deltagare i Melodifestivalen 1984.

Den här typen av filmer brukar inledas med att hjältens familj, eller andra närstående, dödas alldeles i början, så att hjälten sedan kan ägna 80 minuter åt att hämnas och panga slödder så att blodet sprutar. I SAVAGE STREETS dröjer det en timme innan Linda Blair går ut för att hämnas. Men det händer en hel del under denna första timme.

Det finns en massa extramaterial på denna Blu-ray-utgåva. De tre olika kommentarspåren har jag inte lyssnat på - jag har inte tid med sådant nuförtiden. Flera av de medverkande intervjuas. Linda Blair säger att hon åkte till Sverige för att göra PR, men hon berättar inte hur det gick. John Strong säger att filmen fick en massa kritik för att den var så våldsam, men han säger att kritikerna missförstod filmen - SAVAGE STREETS är en anti-våldsfilm enligt Strong. Jasså, jaha. Vill han verkligen att vi ska tro på det?

Jag funderade på vilket betyg jag ska sätta. Jag gillar ju filmen. Men som sagt: jag vill att den ska vara bättre. Så det får bli en trea. Om inget annat är det här en klassiker från 80-talets videobutiker, och den bör stå på hämnarhyllan, bredvid THE EXTERMINATOR och DEATH WISH-serien.

 

Blu-ray/VOD: The Howling

THE HOWLING (Studio S Entertainment)

För lite mer än tio år sedan blev jag Facebookvän med den amerikanske författaren Gary Brandner. Brandner var mest känd för att ha skrivit romanen "The Howling" (1977). En ganska kort tid senare tog jag bort Brandner från Facebook - han visade sig ha väldigt obehagliga, reaktionära åsikter. 2013 dog han 83 år gammal. Jag har boken i min hylla - men den är fortfarande, efter flera år, oläst, främst beroende på att Brandner visade sig vara en man jag inte vill ha att göra med. En dag ska jag nog ta och läsa den.

Joe Dantes film THE HOWLING från 1981 har jag sett ett flertal gånger, de många uppföljarna har jag nog sett ännu fler gånger - jag har en svaghet för denna besynnerliga filmserie. På bio i Sverige hette filmen VARULVAR, och inte VARULVARNA, vilket det står på IMDb och i den svenska texten på föreliggande Blu-ray-utgåva.

THE HOWLING må vara en välkänd och populär film; en mindre klassiker, men den hamnade i skuggan av John Landis' EN AMERIKANSK VARULV I LONDON, som kom ungefär samtidigt. Landis' film var den "stora" varulvsfilmen, och den Oscarbelönades för Rick Bakers makeup-effekter - intressant nog var Baker även inblandad i THE HOWLING, om än marginellt.

Här i Sverige gick THE HOWLING ganska obemärkt förbi - kanske mest beroende på att Statens Biografbyrå gjorde fyra rejäla ingrepp i filmen, vilka sabbade den totalt. När Joe Dante gjorde sin film, var ett av målen att för första gången i filmhistorien visa en man som förvandlas till varulv - utan några klipp. I princip lyckades han. Men i Sverige fick vi inte se det - förvandlingen kortades med en minut och 29 sekunder, med motiveringen "förråande och skadligt upphetsande"! Övriga klipp var lika grova, viktiga scener klipptes bort med samma motivering, vilket torde ha renderat filmen obegriplig. Jag minns inte när jag först såg THE HOWLING, om det var på TV eller om jag såg någon utländsk video, men jag har aldrig sett den censurerade versionen.

THE HOWLING är en ganska besynnerlig film - och den lär knappt följa bokens handling alls. Dee Wallace spelar TV-reportern Karen, som tänker sätta dit en mystisk seriemördare. Hon ska träffa honom i en sexbutik, vilket sker i filmens inledning. Den här seriemördaren är en varulv.

Upplevelsen i sexbutiken var traumatiserande för Karen, och hennes doktor, spelad av Patrick Macnee, föreslår att hon ska spendera en tid på en synnerligen mystisk kurort, bebodd av märkliga människor. Kan det vara så att de som bor där alla är varulvar? Ja, självklart är det så, annars hade filmen fått heta FRISKSPORTARE.

Detta var Joe Dantes första film med en större budget - men det är fortfarande en lågbudget film. Det är en skräckfilm med komiska inslag, men som skräckkomedi är den inte lika renodlad som EN AMERIKANSK VARULV I LONDON. Tonen i THE HOWLING pendlar mellan av vara skitig och nasty (som inledningen), och uppsluppen. 

En lång rad bra människor medverkar. Belinda Balaski och Dennis Dugan spelar två reportrar som nystar i varulvshistorien. Dugan känner vi igen från den kortlivade TV-deckaren RICHIE BROCKELMAN, men han är mest känd som regissör till en massa Adam Sandler-filmer. Christopher Stone, som var gift med Dee Wallace, spelar Karens man. Kevin McCarthy är chef på TV-stationen, John Carradine och Slim Pickens är varulvar, och kultskådisen Dick Miller förestår en butik som säljer ockulta prylar - detta var Millers favoritroll. Mest minnesvärd är Elizabeth Brooks som en Vampirellaliknande kvinna med smak för män. Forrest J Ackerman och Mick Garris har små cameoroller, liksom filmens manusförfattare John Sayles.

Jag gillar THE HOWLING - men den är kanske lite väl ojämn, den är kanske lite för konstig. Antagligen är det detta som gör att den blir rolig. 

Gary Brandner skrev två uppföljare till sin roman. Dessa filmatiserades aldrig, även om flera av filmerna påstås bygga på dem. Joe Dantes film fick sju uppföljare. Jag har sett alla, utom den obskyra sjunde filmen; THE HOWLING: NEW MOON RISING från 1995, som ska vara en ren amatörproduktion. Det finns en tysk DVD-utgåva av den, men den är rätt dyr - alldeles för dyr för vad det är. Den brittiska DVD:n brukar lysa med sin frånvaro.

De här filmerna är alla mer eller mindre flängda, och de flesta släpptes direkt på video. Den andra filmen, HOWLING II: YOUR SISTER IS A WEREWOLF, återkopplar till Dantes film, åtminstone lite grann, men de övriga är alla fristående varulvsfilmer. Den tredje filmen är något slags komedi om varulvskänguruer i Australien, den fjärde filmen har undertiteln THE ORIGINAL NIGHTMARE och sägs vara en ny adaption av Brandners bok, betydligt mer trogen boken än Dantes film. Den femte filmen utspelar sig på ett slott, där en av gästerna är varulv. Den sjätte filmen tycker jag faktiskt är riktigt bra - HOWLING VI: THE FREAKS. Den här filmen hade funkat bättre om den inte hade försetts med titeln HOWLING. Den sjunde filmen har jag alltså inte sett. Den åttonde filmen heter HOWLING: REBORN och kom 2011. Den var ett försök till reboot, men den föll på att ... den inte var bra.

Denna nya, svenska Blu-ray-utgåva innehåller en väldig massa extramaterial. Men - två av dokumentärerna, den 48 minuter långa UNLEASHING THE BEAST och den 51 minuter långa WELCOME TO WEREWOLF LAND, är samma dokumentär i olika klippningar. Den innehåller samma intervjuer från samma intervjutillfällen, men ibland säger de medverkande saker som inte är med i den andra versionen. Ett par personer dyker upp i den ena men inte i den andra. Den 29 minuter långa THE WEREWOLF EFFECT har så dåligt ljud att det ibland är svårt att höra vad folk säger, och den saknar text.

 

Amazon Prime: The Contractor

Foton copyright (c) Amazon

THE CONTRACTOR är en film från 2007 med Wesley Snipes. Det är också en film från 2013 med Danny Trejo, och en mexikansk film från 2013. Vidare finns det ett helt gäng ännu tidigare filmer som heter THE CONTRACTOR.

Detta ska dock handla om en amerikansk film som hade premiär på Amazon Prime för ett par veckor sedan - att jag inte sett- och recenserat den förrän nu, beror på att jag av någon anledning trodde att det var en TV-serie. THE CONTRACTOR inleds med Amazon Original-loggan, men detta är ingen Amazonproduktion. Filmen spelades in i USA och Rumänien 2019, alltså innan pandemin, och sedan blev det lite strul med filmens rättigheter. Den gick upp på bio i USA (och floppade) samtidigt som den släpptes på VOD.

Regissör är svenskfödde Tarik Saleh, som hade vissa framgångar med THE NILE HILTON INCIDENT. THE CONTRACTOR är betydligt sämre. Det här är en dödbakad actionthriller som inte riktigt vet vad den vill vara. Filmen är mer drama än actionfilm, men den är inte mycket till drama heller. Det här är en rätt lam film.

THE CONTRACTOR inleds ganska märkligt - och väldigt amerikanskt. Jag har svårt att avgöra om det är tänkt som kritik av den amerikanska livsstilen, eller en hyllning till det amerikanska samhället. Vi får se en gudstjänst med en massa militärer närvarande. De applåderar Gud. Det hälsas på stjärnbaneret. Rollfigurerna äter middag och ber bordsbön. Gudstro, patriotism och militärer. För mig som svensk känns sådant här väldigt konstigt och främmande.

Chris Pine spelar James Harper, en elitsoldat som får sparken, eftersom han tagit otillåtna droger för att lindra en knäskada. Han får gå med hedern i behåll, men han kommer inte att få någon pension eller gratis sjukförsäkring - det här är ju Amerika, landet där humanitära självklarheter inte är självklarheter. Således uppstår en kris i James' familj. De har en massa skulder som inte kan betalas. James behöver stålar - snabbt.

James' kompis och vapenbroder Mike (Ben Foster) säger att med James' imponerande CV kommer han inte att ha några problem att anlitas som legosoldat av privata aktörer. Mike tipsar om en skum snubbe som heter Rusty (Kiefer Sutherland), som behöver folk till ett enkelt uppdrag. Två veckor högst, bra betalt.

James tar jobbet och åker till Berlin, där han och hans team ska leta upp en forskare (spelad av Fares Fares), som påstås utveckla ett biologiskt vapen. Självklart går uppdraget fel, forskaren dödas, och folk börjar jaga James.

Handlingen i THE CONTRACTOR är inte speciellt originell - men en film kan ju vara bra ändå, om den levererar spänning, action, humor, drama, och har bra rollfigurer. Problemet är att Tarik Salehs film inte levererar någonting alls. Tempot är lågt, actionscenerna är få och inte märkvärdiga, filmmusiken är tråkig och sövande. Eddie Marsan dyker upp i en liten roll. 

Hyfsat filmfoto, några bra skådisar, men THE CONTRACTOR är alldeles för trist och slätstruken. Jag förstår att få ville se den på bio.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 4/4)

Netflix: Choose or Die

Foton copyright (c) Netflix

Jag har varit bortrest över påsken, och har därför halkat efter lite i recenserandet, men här har vi ännu en Netflixpremiär, denna gång på en brittisk skräckfilm.

Jag hade vissa förhoppningar på CHOOSE OR DIE, som är Toby Meakins' långfilmsdebut som regissör. Dels för att det alltså är en brittisk produktion, dels för att Eddie Marsan är med. Dessutom lät storyn lite halvintressant. Tyvärr visade filmen sig vara riktigt dum och kass.

CHOOSE OR DIE är en schizofren film. Jag satt en bra stund och undrade var det är meningen att filmen ska utspela sig. Det här är en film som låtsas vara amerikansk. Med undantag för Robert Englund, som bara medverkar med sin röst, är - tror jag - samtliga skådespelare från England, men de spelar amerikaner. Filmen är inspelad i London, i riktigt ruffiga områden, och när det mot slutet dyker upp en bil, står det New York på registreringsskylten, så jag antar att filmen ska utspela sig där. Nämnda bil kör på en stor ödetomt, där den kan köra på höger sida av vägen utan problem. Just det, det dyker även upp en amerikansk polisbil i början, den är parkerad utanför en brottsplats.  

Meakins' film handlar om ett datorspel från 1984 - "Curs>r", heter det. Det här spelet är besatt av övernaturlig ondska - spelar man det kommer andra att skadas eller dödas, och eventuellt dödas man även själv. Hur det nu var. Spelet inleds med att Robert Englund, i rollen som sig själv, läser upp en introduktion. 

Eddie Marsan spelar Hal, en man som är besatt av 1980-talet. Han har kommit över det gamla spelet och råkar aktivera det - och ondskan i spelet. Det dröjer inte många minuter innan Hals fru tar fram en förskärare och skär av tungan på sin och Hals son. Därefter försvinner Hal ur handlingen, för att inte återkomma förrän på slutet.

Filmens huvudpersoner är den unga tjejen Kayla (Iola Evans) och hennes kompis Isaac (Asa Butterfield). Isaac är en hacker, och även han besatt av populärkultur från 80-talet, och när de kommer över "Curs>r"blir han extatisk. Självklart går allt snart åt helvete, när personer i deras närhet plötsligt dör på bisarra sätt. Kayla och Isaac förstår att det är övernaturligheter på gång, och de försöker lösa hemligheten bakom spelet. Vem har tillverkat det? Varför?

CHOOSE OR DIE känns lite grann som en splatterversion av JUMANJI-filmerna; de senaste med Dwayne Johnson, men framför allt känns det som om filmen bygger på ett kasserat manus av Wes Craven. De olika olyckorna, morden och mardrömsscenerierna skulle kunna vara hämtade ur TERROR PÅ ELM STREET (som ju Robert Englund gjorde huvudrollen i). Främst påminner filmen om SHOCKER, Cravens osedvanligt misslyckade film som av någon obegriplig anledning totalförbjöds i Sverige. SHOCKER har en bra låt under förtexterna, men det är allt.

Handlingen i CHOOSE OR DIE känns inte riktigt genomtänkt, det står inte helt klart hur det där spelet fungerar. När jag såg filmen accepterade jag inte det som skedde, det var för mycket och för överdrivet, vilket innebar att eventuell spänning och skräckstämning försvann. Det var för dumt, helt enkelt - man måste kunna köpa det övernaturliga. Rollfigurerna är lite halvbakade och inte alltför sympatiska.

Jag förstår inte varför det hela ska utspela sig i USA. Det här ser ut som en engelsk film, det ser ut som ruffiga kvarter i England, och det är lite störande att de medverkande låtsas vara amerikaner. Kanske hade filmen funkat bättre om den utspelat sig i London.

Nej, vet ni vad, det här var för dåligt.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/4)

Bio: The Lost City

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Äventyrsfilmer av idag brukar vara ganska påfrestande historier; de fläskar på med för mycket av allt, och de har en tendens att glömma bort själ och hjärta. Senast var det UNCHARTED, dessförinnan JUNGLE CRUISE. Högljudda filmer med en massa datoranimerade effekter, men som ligger oerhört långt ifrån till exempel Indiana Jones-filmerna. 

Jag förväntade mig att THE LOST CITY, en romantisk actionkomedi i regi av bröderna Aaron och Adam Nee, skulle vara precis likadan - men den här filmen är betydligt roligare än jag trodde den skulle vara. Faktiskt!

THE LOST CITY visar sig vara något slags lös nyinspelning av DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN - den är åtminstone väldigt inspirerad av denna film från 1984. Den här gången är det Sandra Bullock som spelar författarinna till bästsäljande kärleksromaner. Loretta Sage heter hon, och när filmen börjar har hon precis skrivit klart sin senaste roman; ännu en del i en serie romantiska äventyrshistorier. Trots hennes protester tvingas hon ta på sig en glittrande paljettbyxdress hon knappt kan gå i, när hon på en scen ska göra PR för boken, och möta sina fans.

Hennes fans är dock mest intresserade av Alan Caprison (Channing Tatum), en otroligt korkad fotomodell som varit långhårig omslagsmodell på samtliga böcker om Lorettas hjälte Dash. De jublande kvinnorna i publiken vill hellre se Alan slita av sig skjortan, några frågor till Loretta har de inte. 

Efter ett katastrofalt scenfranträdande blir Loretta plötsligt kidnappad. I sin senaste bok har Loretta, som är en hejare på arkeologi, historia och teckentydning, lyckats lösa en urgammal gåta, vilket den svinrike och excentriske galning Abigail Fairfax (Daniel Radcliffe) upptäckt. Han i sin tur har hittat en urgammal, gömd stad i en djungel på en ö i Atlanten. Där ska det finnas en skatt, och Loretta borde kunna tyda tecknen på en bit pergament som avslöjar var skatten finns.

Alan såg Loretta föras bort, men eftersom hon bara varit försvunnen i ett par timmar, vill polisen avvakta med att leta efter henne - hon har kanske inte alls kidnappats. Därför ger Alan sig av på en räddningsexpedition, tack vare Lorettas smartwatch vet han var hon befinner sig.

... Och därefter följer en lång rad äventyr, jakter och upptåg i djungeln. Kommer Loretta att få ihop det med Alan på slutet, trots att hon är intelligent och han är korkad?

Jag gillar Sandra Bullock. Hon ser numera lite för fixad ut i ansiktet (Bullock hävdar själv att hon inte opererat sig), men hon är förstås fortfarande rolig, och i THE LOST CITY får hon tillfälle att vara rolig. Daniel Radcliffe verkar ha kul i sin roll som något slags Bondskurk. Han är så excentrisk att han har en egen lyx-pansarvagn försedd med minibar.

Channing Tatum är lustig som en variant på Fabio, han gör entré till Europes "The Final Countdown" och dansar något slags tafflig karatedans, och han är hopplös som djungelhjälte. Dock bleknar Tatum när Brad Pitt plötsligt dyker upp. Pitt skulle göra en liten cameo i filmen, men hans lilla roll verkar ha vuxit, han är med i ett flertal scener innan han försvinner ur filmen. Kemin mellan Bullock och Pitt är betydligt större än den mellan Bullock och Tatum.

Luften går ur storyn en aning under filmens tredje akt, kanske för att skattjakten inte är alltför originell. Men jag tycker ändå att det här är en småkul film, med en hel del roliga repliker och scener. THE LOST CITY är bättre än de två filmer jag nämner inledningsvis, och den är bättre än alla de här misslyckade Tomb Raider-filmerna.

På slutet får vi även filmens moral presenterad i en replik: en författare ska aldrig kalla sina egna, populära böcker för skräp, och förakta sina hängivna läsare. Läsarna har stort utbyte av böckerna, det är därför de läser dem. Och jo, så är det ju. Man ska ta sin publik på allvar.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)

Bio: Old Henry

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Så här i efterhand ångrar jag att jag satte en trea i betyg på Jane Campions (anti)western THE POWER OF THE DOG. Ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är; jag borde satt en tvåa. Jag diskuterade den med en amerikansk regissör, och vi kom fram till att den handlar om en kvinna som blir alkis, eftersom hennes svåger inte vill bada. Att filmen är inspelad i Nya Zeeland har jag dock inga problem med - de flesta av mina favoritwesterns är italienska, och inspelade i Spanien.

Vill man se en mer gammaldags och rejält krutdoftande western, kan man istället se OLD HENRY, med manus och regi av Potsy Ponciroli. Det är inte utan att jag blir förvånad - positivt så - över att denna lilla film går upp på bio.

Westerns av idag brukar inte vara något vidare. De senaste åren har det kommit en del westerns som släppts direkt på DVD och Blu-ray här i Sverige. Jag har sett de flesta av dem, och jag har recenserat några av dem. Dessa nya westerns har en tendens att vara för billiga, eller åtminstone se för billiga ut. Trist digitalt foto, lite tafflig regi, ingenting som utmärker dem. 

OLD HENRY är en ganska minimalistisk film. Hela filmen utspelar sig på en gård samt i naturen närmast denna gård. Antalet skådespelare är litet - under större delen av filmen medverkar bara fem personer.

Old Henry heter McCarty i efternamn. Henry McCarty föddes 1859 i New York, senare antog han pseudonymen William H Bonney. Han blev en laglös revolverman som kallades - just det - Billy the Kid. 1881 sköts han ihjäl av sheriffen Pat Garrett.

... Eller så dog han kanske inte alls av Garretts kula? Billy the Kid är en legend, och sedan 1881 har det florerat rykten om att han överlevde. Olika personer har påstått sig vara den åldrade Billy the Kid, andra har hävdat att de sett honom.

I den här filmen spelar Tim Blake Nelson den något till åren komna Henry McCarty. Året är 1906, han är änkling och lever som bonde tillsammans med sin tonårige son Wyatt (Gavin Lewis) på en ensligt belägen gård. Henry försöker fostra Wyatt till att bli en fredlig man som inte tar till våld - men Henry har aldrig berättat vem han egentligen är.

En ryttarlös och nerblodad häst dyker upp på Henrys ägor, och Henry hittar snart en skottskadad man - och en väska full med pengar. Henry tar med sig mannen hem och tar hand om skadorna, men han litar inte på främlingen, som heter Curry (Scott Haze), och som påstår sig vara sheriff. Henry har gömt Currys revolver och väskan med pengarna.

Stephen Dorff spelar den sadistiske Ketchum, som tillsammans med två män letar efter Curry. Ketchum hävdar att han är sheriff, och att hans två kumpaner är hans vicesheriffer. Den här trion dyker förstås upp på Henrys gård. Är Ketchum och hans mannar sheriffer eller bankrånare? Är Curry sheriff eller bankrånare? Blod kommer att rinna i mängder innan vi får svaret. Det är dags för Henry att damma av puffran.

OLD HENRY är en stenhård westernfilm. Berättelsen är enkel, men väl fungerande. Det här är också en film som får mig att associera till en hel del andra filmer. Jag tänker på den otroligt skitiga filmen DIRTY LITTLE BILLY från 1972, med Michael J Pollard som Billy the Kid. Jag tänker på Clint Eastwoods DE SKONINGSLÖSA. Slutscenerna, när ett större anhang anländer, får mig att tänka på Eastwoods PALE RIDER. Eldstriderna påminner om Walter Hills DE LAGLÖSA - nej, folk blir inte nedskjutna i slowmotion, med blodet stänker friskt, och det låter thuck! när kulorna slår in i kropparna. Här finns ett bildcitat från John Fords FÖRFÖLJAREN.

Det här är en lite udda film, och trots likheter med en del andra filmer, är OLD HENRY ganska egen. Tim Blake Nelson ser inte alls ut som en typisk, heroisk westernhårding - han ser ut som en trött bonde. Filmens ton är lågmäld, men besitter bitvis en krypande spänning. Ett par nattscener tenderar nästan skräckfilm. Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig - Stephen Dorff är härligt ond. Trace Adkins har en mindre roll som Henrys granne och svåger.

Det förekommer inte en enda kvinna i den här filmen - om man inte räknar Henrys fru, som ligger begravd på tomten. Plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 39 minuter. Jag avrundar betyget uppåt.

Western är ju en genre som inte är speciellt populär idag, allra minst bland ungdomar - men om du gillar hårda, tuffa, våldsamma filmer om smutsiga karlar som inte pratar i onödan, tycker jag att du ska ge OLD HENRY en chans.

... Och nu fick jag lust att se om DE LAGLÖSA.

 

 

(Biopremiär 15/4)

Bio: The Northman

Foton copyright (c) UIP

Mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE har med THE NORTHMAN gett sig på blodig vikinga-action. Hur blev det? Det blev som en actionfilm av mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE. 

Hajpen kring THE NORTHMAN har varit hyfsat stor, tycker jag mig ha märkt. Många har pratat- och skrivit om den efter att ha sett trailern, som ser lockande ut. En barbröstad Alexander Skarsgård, svärd, yxor, eld och trollpackor och gudar och grejor! Andra har pratat- och skrivit om filmen eftersom de gillar regissören Robert Eggers.

Jag gillar inte Robert Eggers. Jag gillade inte THE WITCH, som mest ser ut som ett bygdespel på Skansen, och THE LIGHTHOUSE tyckte jag var alldeles för pretentiös. Jag gillar inte regissörer som medvetet försöker göra "konst". Jag gillar regissörer som är så pass skickliga att resultatet blir konst, oavsett genre - det kan vara Hitchcock, eller Ford, eller Leone, eller någon annan. 

THE NORTHMAN bygger på legenden om prins Amleth, vilken även inspirerade Shakespeare till att skriva HAMLET - ni vet, pjäsen som fick ge namn åt en färja i Helsingborg. Legenden om Amleth är rätt luddig - det finns ett otal olika versioner, från olika länder, och inga av de ursprungliga versionerna finns kvar. Robert Eggers har skrivit manuset tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, och de verkar mest ha läst några noveller om Conan - barbaren för inspiration. Nu är det förstås möjligt att Robert E Howard i sin tur inspirerades av legenden om Amleth. 

Det börjar som sig bör med en massaker. Ethan Hawke spelar kung Aurvandil, älskad av sin lille son Amleth, och gift med drottning Gudrún (Nicole Kidman). Kungen återvänder hem från ett krig, och för att det ska bli en redig karl av lille Amleth, går Aurwandil och Amleth in i en mörk koja, där de ryter, rapar och fiser inför Willem Dafoe.

Därefter blir Amleths by anfallen. Det är min sju Aurwandils bror Fjölnir (Claus Bang) och hans anhang som attackerar. Fjölnir gillar inte sin bror, så han hugger huvudet av honom och rövar bort Gudrún. Byn sätts i brand, de överlevande förs bort för att bli trälar, och lille Amleth kedjas fast vid the Wheel of Pain. Nej, det gör han inte. Amleth kommer undan och svär att han ska hämnas - han ska döda Fjölnir och befria sin mor.

Åren går och Amleth växer upp till Alexander Skarsgård. Han är en jävel på att ha ihjäl folk, han och hans mannar krigar och har sig. Men så träffar han på Fjölnirs män. Amleth klipper av sig håret och låter sig fångas så att han bli träl i Fjölnirs by, där Gudrún finns. Hon är nu Fjölnirs hustru och de har en son tillsammans. Nicole Kidman spelar alltså Alexander Skarsgårds mor. Kidman är nio år äldre än Skarsgård.

Amleth måste skaffa ett vapen för att kunna hämnas. Han klättrar ner i en grotta, och där hittar han "The Thing in the Crypt"*. Just det, där sitter en mumifierad krigare med ett rejält svärd över knät, så det tar Amleth. Amleth hinner även bli betuttad i Olga (Anya Taylor-Joy), en träl som tillhör ett folk österifrån, innan det är dags att hämnas. De har en kärleksstund i skogen i en scen som känns hämtad från EXCALIBUR. Hämnden går inte som planerat.

Jag måste tillstå att det är en prestation att göra en vikingafilm som är så här späckad med action, ultravåld och blodbad - och få resultatet att bli enastående tråkigt. Orsaken till att filmen är tråkig, är att det är Robert Eggers som regisserat. THE NORTHMAN är fullkomligt humorbefriad. Här finns inte den minsta tillstymmelse till humor, eller rollfigurer det går att relatera till. Lite ofrivillig humor finns här - muskulösa, blodindränkta krigare i små byxor ser rätt roligt ut, och en del ritualer är jönsiga. 

Dialogen känns till större delen som kvasi-Shakespeare. Det är högtravande. Inte blir det bättre av att dialogen läses på engelska med något slags fornnordisk brytning. Vi skrattade åt de italienska accenterna i HOUSE OF GUCCI, men vi ska tydligen acceptera accenterna i THE NORTHMAN, eftersom det är en film av Robert Eggers. Apropå dialogen: här finns en scen där Amleth vrålar "Jag är hämnden!" - detta är tydligen en populär replik i år.

Självklart är THE NORTHMAN en pretentiös film. Anslaget är pretentiöst. I gängse ordning blir det därför svårt att engagera sig.

Visuellt är filmen ofta imponerande. Den är alldeles för mörk, det är också populärt i år, men de isländska miljöerna - filmen är inspelad där - är pampiga. Här finns en del rena fantasyinslag. Sångerskan Björk spelar en sierska. I drömscener ses en valkyria rida upp till Valhall i himlen, dessa scener ser ut som omslag till böcker om Elric of Melniboné. Det dyker upp snälla kråkor som hjälper Amleth. Att låta den kraftigt plastikopererade Nicole Kidman spela drottning Gudrún var en mindre bra idé.

Vad den så kallade vanliga biopubliken, som förväntar sig ett actionraffel, kommer att tycka om detta vet jag inte. Kanske är de nöjda bara de för se Skarsgårds magmuskler och svärd. Kanske blir de lika uttråkade som jag. Robert Eggers' fans lär säkert gilla THE NORTHMAN. Pretentiöst, tråkigt och ospännande är deras melodi. 

Filmmusiken är förresten ganska enerverande. Det är mycket strupsång.

THE NORTHMAN varar två timmar och 16 minuter. Jag tittade på klockan ovanligt ofta.

 

 

(Biopremiär 13/4) 

* Jag vet att det inte är Howard som skrivit denna novell som publicerades först 1967, och som ligger till grund för en scen i John Milius' film.

Bio/Blu-ray/VOD: Min kusin

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

MIN KUSIN har premiär på bio samma dag som den släpps på Blu-ray och VOD. Själv såg jag den på bio.

Det här är en komedi av Jan Kounen, som jag intervjuade för 25 år sedan, då han var aktuell med actionfilmen DOBERMANN. Kounen var en trevlig, och framförallt rolig, kille; han ansågs vara ett ungt stjärnskott. Idag är han inte lika ung, men det är å andra sidan inte jag heller. Kounen följde upp DOBERMANN med den fruktansvärt usla BLUEBERRY, en western som byggde på de franska seriealbumen. BLUEBERRY totalfloppade, vilket ledde till att ett flertal planerade westernfilmer skrotades, och Kounens karriär fick sig en törn. Sedan dess har han mestadels gjort dokumentärer, men han har även fått ur sig en och annan långfilm.

Vincent Lindon spelar Pierre Pastié, som är VD för- och delägare i ett stort familjeföretag som ägnar sig åt drycker. Pierre har ett stort och flott kontor, och han bor med sin familj i en stor, flott villa. Ont om pengar har han inte. Nu är det dags att skriva på ett synnerligen viktigt kontrakt, så att Pierre slutligen kan bli ensam ägare till företaget.

Företagets andre delägare är Pierres kusin och barndomsvän Adrien (François Damiens). Adrien är inte som andra människor. Pierre kallar Adrien "galningen", han står inte ut med honom. Adrien lider av kraftiga humörsvängningar, han har märkliga idéer om saker och ting, och han får bisarra infall. Ofta är han som ett stort barn. Adrien måste skriva på kontraktet, och det är lättare sagt än gjort.

Efter många om och men lyckas Pierre få Adrien att gå med på att följa med till en exklusiv vingård i Bourdeaux för att möta några viktiga människor och avsluta affären. De lyckas dock inte resa hela vägen. Företagets privatplan tvingas nödlanda, och här förvandlas filmen till en roadmovie, när Pierre och Adrien på olika sätt försöker fortsätta färden.

MIN KUSIN är en trevlig och smårolig film. Jag skrattade när jag såg den, den är aldrig tråkig, och den är tjusig att titta på. Mot slutet hinner den bli lite sentimental, eftersom Pierre och Adrien förstås även gör en livsresa och kommer underfund med varandra. Överraskningen på slutet är inte den mest oväntade. De två huvudrollsinnehavarna är rutinerade karaktärsskådespelare och gör bra ifrån sig.

Jag satt faktiskt och tänkte på Franquins Gaston - seriefiguren, alltså - när jag såg filmen. Stackars Pierre gör en rad försök att få kontraktet undertecknat, men Adrien ställer hela tiden till det med sina upptåg.

MIN KUSIN påminner en hel del om många andra franska komedier. Den här typen av film har nästan blivit en egen fransk genre. Men inte mig emot, så länge det är trevligt och underhållande. 

 

 

 

(Biopremiär 15/4)

Amazon Prime: All the Old Knives

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär på en Amazon-produktion.

Ett berättargrepp jag är heligt trött på, är uppbruten kronologi. Detta grepp kändes lite fräscht för 25-30 år sedan, men snart blev det ganska irriterande, eftersom det sällan fyller någon större funktion. Uppbruten kronologi brukar oftast bara leda till förvirring, och i värsta fall till att vissa överraskningsmoment förtas, eftersom vi redan sett till exempel slutet i början av filmen.

ALL THE OLD KNIVES är en amerikansk spionthriller i regi av dansken Janus Metz, som gjorde den svenska filmen BORG - alltså den om Björn Borg. På pappret lät den här filmen lovande. Ja, inte på pappret, direkt, men väl i Amazon Primes app, där det finns ett kort innehållsreferat. En thriller med Chris Pine, Thandiwe Newton, Jonathan Pryce och Laurence Fishburne lät inte så dumt.

Filmen, som bygger på en roman, börjar också lovande. En flygkapning på en flygplats i Österrike år 2012 går åt helvete, och alla ombord dör. Någon agent kan ha försett terroristerna med information. Åtta år senare åker CIA-agenten Henry Pelham (Pine) till Carmel-by-the-Sea, där han ska möta CIA-agenten Celia Harrison (Newton), som var med i Österrike, och som Pelham hade en kärlelsrelation med. 

De två träffas på en restaurang, där de äter och dricker vin, medan Pelham förhör Harrison. Där sitter de kvar resten av filmen och pratar, medan vi i flashbacks får se vad som hände tolv år tidigare. Dessa flashbacks visas inte i ordning. Alldeles för ofta för vi bara se extrema närbilder på ansikten, och då är det omöjligt att veta om det är nutid eller dåtid. Jonathan Pryce spelar en agent som beter sig som om det är han som var mullvaden. Laurence Fishburne gör en CIA-chef.

Estetiskt ser filmen ut som ett avsnitt av en engelsk TV-deckare. De engelska skådisarna spelar amerikaner. Tempot är otroligt långsamt. Här finns inget tempo alls. Filmmusiken är usel, den består enbart av stråkar som framför en tjock, trist ljudmatta som ligger över alla scener. Filmen innehåller ingen som helst spänning eller dramatik. Slutet bjuder på en twist, men ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är.

Betyget nedan är nog i snällaste laget. Jag sätter det för att de medverkande skådespelarna gör bra ifrån sig. Men - ALL THE OLD KNIVES är bara tråkig. Det känns som om den varar fjorton timmar. Detta är en tålamodsprövande film.

... Men det var väl enkelt under pandemin att göra en film om ett fåtal rollfigurer som sitter och pratar.

 

(Amazon Prime-premiär 8/4)