Bio: Morbius

Foton copyright (c) Sony Pictures

Någon gång i slutet av 1970-talet köpte jag ett begagnat exemplar av Spindelmannen nr 5/1975. Det innehöll den andra delen av ett avsnitt i vilket Spindelmannen råkat få sex armar, och fajtades mot Morbius – den levande vampyren. Jag tror inte att jag någonsin fick tag på numret med den första delen, men det spelade ingen roll – jag tyckte att den här tidningen var skithäftig, och framför allt var den snyggt tecknad av Gil Kane. Ursprungligen publicerades den i USA 1971, och detta var Morbius’ första framträdande.

Jag är inte säker, men jag tror inte att jag läst något mer om Morbius sedan det där Spindelmannenäventyret. Jag vet ju att han dykt upp en hel del sedan dess, de senaste decennierna i saker som House of M och Marvel Zombies, men jag har aldrig lockats att köpa dem. Således har jag ingen större koll på dr Michael Morbius, hans ursprung, och hans krafter.

… Men nu har jag i alla fall sett filmen om honom. En Marvelfilm från Sony och inte MCU. Eftersom jag numera är måttligt intresserad av alla dessa superhjälteproduktioner, visste jag inte om att det är svenske Daniel Espinosa som regisserat.

MORBIUS är något slags superhjälteskräckfilm, ungefär som THE NEW MUTANTS häromåret, och kanske framför allt som BLADE. Det här är även en föredömligt enkel film – det går att följa med i handlingen utan några som helst problem, man får inte ont i huvudet som av många andra Marvelfilmer. Jag gillar verkligen inte uttrycket ”serietidningsaktig”, det används alltid i nedsättande syfte – men filmen MORBIUS känns verkligen som en serietidning från 70-talet. Det är rakt på utan några större krusiduller.

Jared Leto spelar Michael Morbius, en genialisk doktor som tackade nej till nobelpriset, trots att han var på plats i Stockholm (tyvärr är Carl XVI Gustaf utanför bild). Morbius lider av en sällsynt blodsjukdom, som gör att han måste gå med kryckor, och troligen kommer att dö i förtid. Han ägnar all sin tid åt att forska fram ett botemedel, och har kommit fram till att tricket nog är att blanda DNA från människor och vampyrfladdermöss. Som en annan dr Jekyll injicerar han serumet i sig själv, och …

… Tjosan, så har Morbius blivit en vampyr! Inte nog med att han kan gå utan kryckor, han blir även muskulös, han kan flyga, och han får huggtänder och grejor. Problemet är bara att han med jämna mellanrum måste dricka människoblod, låter han bli förvandlas han till sitt gamla jag igen. Han börjar dricka påsar med blodplasma, men han behöver mer, färskt blod.

Det börjar dyka upp döda kroppar i New York – lik tömda på blod. De två poliser som håller i fallet tror att den är den mystiske dr Morbius, men han är ju en hjältevampyr. Nej, självklart är det den här filmens skurk som är den skyldige – Morbius bäste vän Milo (Matt Smith), som lider av samma sjukdom som Morbius. Milo har kommit över Morbius serum och injicerat sig med det, och till skillnad från Morbius tycker han att det är fantastiskt kul att röja runt och bita ihjäl folk. Det dröjer lite för länge innan Milo blir skurk, men det är uppenbart på en gång vad som kommer att ske.

Vore jag 13 år hade jag tyckt att MORBIUS var en fantastiskt cool film! Fast nu är jag inte 13. Espinosas film känns lite grann som pilotavsnittet till en TV-serie. Filmen är förhållandevis kort, vilket är positivt, och jag satt filmen igenom och kände att det är något som saknas. Vad som saknas är de där små ingredienserna som kan lyfta en film från att vara medioker till att bli bra.

Jared Letos Morbius är en ganska ointressant gestalt – han är en tråkig typ, ingen som vi i publiken (åtminstone inte jag) känner något för. Matt Smith är bättre, han är en ganska cool skurk – men, Smith gör rollen nästan likadant som svinet han spelar i LAST NIGHT IN SOHO. Jared Harris är sympatisk i rollen som doktorn som tog hand om Morbius och Milo när de växte upp. Adria Arjona spelar Morbius’ assistent, en doktor som Morbius allt är lite kär i. Men hon har inte heller speciellt mycket kött på benen, eller blod i strupen; hon har inte så mycket att göra, och är mest tråkig hon med. De två poliserna är lite kul, de är bäst i filmen.

MORBIUS påminner en del om Hulk – och då i synnerhet TV-serien med Bill Bixby. En doktor som utsätter sig själv för ett experiment, det går fel, han blir ett monster som slåss för de goda, och doktorn fortsätter att forska för att komma fram till ett botemedel. Här finns till och med en scen där Morbius säger ”You wouldn’t like me when I’m hungry!” – en parafras på Bill Bixbys ”You wouldn’t like me when I’m angry!”. Scenerna där Morbius och hans assistent forskar har dialog som är sprängfylld av exposition – rollfigurerna säger saker de redan känner till, bara för att publiken ska förstå vad de gör och vad det hela går ut på. Sådan dialog blir alltid rätt styltig.

Scenerna i New York är inspelade i Manchester i England. Här finns en del fajting, men det är inget som är utöver det vanliga. MORBIUS är barnförbjuden i Sverige och innehåller en del blod och pang-pang, men det är liksom inte chockerande blodigt och våldsamt, det är rätt tamt. Filmmusiken är komponerad av Jon Ekstrand från Tumba. Den är rätt bra. För- och eftertexterna är rätt fräna. Ni som väntar på att den utlovade Michael Keaton – andra namnet i rollistan på IMDb – ska dyka upp, får vänta till eftertexterna, då återkommer han i rollen som Gamen.

Det förekommer ett fartyg som heter Murnau, och när en skurk frågar Morbius vem han är, svarar han ”Jag är Venom!”. Det hade varit roligare om han svarat ”Jag är Zlatan!”.

Nå, vad sätter jag för betyg på det här? En tvåa eller en trea? Äh, det får bli en tvåa. Men är du 13 vill du ge den en fyra. Minst.