Bio: Morbius

Foton copyright (c) Sony Pictures

Någon gång i slutet av 1970-talet köpte jag ett begagnat exemplar av Spindelmannen nr 5/1975. Det innehöll den andra delen av ett avsnitt i vilket Spindelmannen råkat få sex armar, och fajtades mot Morbius - den levande vampyren. Jag tror inte att jag någonsin fick tag på numret med den första delen, men det spelade ingen roll - jag tyckte att den här tidningen var skithäftig, och framför allt var den snyggt tecknad av Gil Kane. Ursprungligen publicerades den i USA 1971, och detta var Morbius' första framträdande.

Jag är inte säker, men jag tror inte att jag läst något mer om Morbius sedan det där Spindelmannenäventyret. Jag vet ju att han dykt upp en hel del sedan dess, de senaste decennierna i saker som House of M och Marvel Zombies, men jag har aldrig lockats att köpa dem. Således har jag ingen större koll på dr Michael Morbius, hans ursprung, och hans krafter.

... Men nu har jag i alla fall sett filmen om honom. En Marvelfilm från Sony och inte MCU. Eftersom jag numera är måttligt intresserad av alla dessa superhjälteproduktioner, visste jag inte om att det är svenske Daniel Espinosa som regisserat. 

MORBIUS är något slags superhjälteskräckfilm, ungefär som THE NEW MUTANTS häromåret, och kanske framför allt som BLADE. Det här är även en föredömligt enkel film - det går att följa med i handlingen utan några som helst problem, man får inte ont i huvudet som av många andra Marvelfilmer. Jag gillar verkligen inte uttrycket "serietidningsaktig", det används alltid i nedsättande syfte - men filmen MORBIUS känns verkligen som en serietidning från 70-talet. Det är rakt på utan några större krusiduller.

Jared Leto spelar Michael Morbius, en genialisk doktor som tackade nej till nobelpriset, trots att han var på plats i Stockholm (tyvärr är Carl XVI Gustaf utanför bild). Morbius lider av en sällsynt blodsjukdom, som gör att han måste gå med kryckor, och troligen kommer att dö i förtid. Han ägnar all sin tid åt att forska fram ett botemedel, och har kommit fram till att tricket nog är att blanda DNA från människor och vampyrfladdermöss. Som en annan dr Jekyll injicerar han serumet i sig själv, och ...

... Tjosan, så har Morbius blivit en vampyr! Inte nog med att han kan gå utan kryckor, han blir även muskulös, han kan flyga, och han får huggtänder och grejor. Problemet är bara att han med jämna mellanrum måste dricka människoblod, låter han bli förvandlas han till sitt gamla jag igen. Han börjar dricka påsar med blodplasma, men han behöver mer, färskt blod.

Det börjar dyka upp döda kroppar i New York - lik tömda på blod. De två poliser som håller i fallet tror att den är den mystiske dr Morbius, men han är ju en hjältevampyr. Nej, självklart är det den här filmens skurk som är den skyldige - Morbius bäste vän Milo (Matt Smith), som lider av samma sjukdom som Morbius. Milo har kommit över Morbius serum och injicerat sig med det, och till skillnad från Morbius tycker han att det är fantastiskt kul att röja runt och bita ihjäl folk. Det dröjer lite för länge innan Milo blir skurk, men det är uppenbart på en gång vad som kommer att ske.

Vore jag 13 år hade jag tyckt att MORBIUS var en fantastiskt cool film! Fast nu är jag inte 13. Espinosas film känns lite grann som pilotavsnittet till en TV-serie. Filmen är förhållandevis kort, vilket är positivt, och jag satt filmen igenom och kände att det är något som saknas. Vad som saknas är de där små ingredienserna som kan lyfta en film från att vara medioker till att bli bra.

Jared Letos Morbius är en ganska ointressant gestalt - han är en tråkig typ, ingen som vi i publiken (åtminstone inte jag) känner något för. Matt Smith är bättre, han är en ganska cool skurk - men, Smith gör rollen nästan likadant som svinet han spelar i LAST NIGHT IN SOHO. Jared Harris är sympatisk i rollen som doktorn som tog hand om Morbius och Milo när de växte upp. Adria Arjona spelar Morbius' assistent, en doktor som Morbius allt är lite kär i. Men hon har inte heller speciellt mycket kött på benen, eller blod i strupen; hon har inte så mycket att göra, och är mest tråkig hon med. De två poliserna är lite kul, de är bäst i filmen.

MORBIUS påminner en del om Hulk - och då i synnerhet TV-serien med Bill Bixby. En doktor som utsätter sig själv för ett experiment, det går fel, han blir ett monster som slåss för de goda, och doktorn fortsätter att forska för att komma fram till ett botemedel. Här finns till och med en scen där Morbius säger "You wouldn't like me when I'm hungry!" - en parafras på Bill Bixbys "You wouldn't like me when I'm angry!". Scenerna där Morbius och hans assistent forskar har dialog som är sprängfylld av exposition - rollfigurerna säger saker de redan känner till, bara för att publiken ska förstå vad de gör och vad det hela går ut på. Sådan dialog blir alltid rätt styltig.

Scenerna i New York är inspelade i Manchester i England. Här finns en del fajting, men det är inget som är utöver det vanliga. MORBIUS är barnförbjuden i Sverige och innehåller en del blod och pang-pang, men det är liksom inte chockerande blodigt och våldsamt, det är rätt tamt. Filmmusiken är komponerad av Jon Ekstrand från Tumba. Den är rätt bra. För- och eftertexterna är rätt fräna. Ni som väntar på att den utlovade Michael Keaton - andra namnet i rollistan på IMDb - ska dyka upp, får vänta till eftertexterna, då återkommer han i rollen som Gamen.

Det förekommer ett fartyg som heter Murnau, och när en skurk frågar Morbius vem han är, svarar han "Jag är Venom!". Det hade varit roligare om han svarat "Jag är Zlatan!".

Nå, vad sätter jag för betyg på det här? En tvåa eller en trea? Äh, det får bli en tvåa. Men är du 13 vill du ge den en fyra. Minst.  

 

 

 

(Biopremiär 30/3)

Amazon Prime: Master

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär på en Amazonproduktion. Amazon är märkligt nog ibland lite dåliga på att marknadsföra sina egna filmer; de gjorde mycket reklam för DEEP WATER, som hade premiär samtidigt, men jag har inte sett någon reklam alls för MASTER - jag upptäckte filmen av den slump. Den finns inte ens med på Amazon Prime Videos pressida. 

MASTER är en skräckfilm av Mariama Diallo, och den visade sig vara bättre än jag förväntade mig. Jag har några invändningar jag återkommer till längre ner.

Filmens två huvudroller görs av Regina Hall och Zoe Renee. Jag har nog bara sett Regina Hall i komedier - hon är ju bland mycket annat med i SCARY MOVIE-filmerna. Därför hade jag till en början lite svårt att placera henne, här gör hon en seriös, "allvarlig" roll. Hall spelar Gail Bishop, som anländer till en skola, där hon är ny master. Detta översätts med skolmästare - en titel som i Sverige inte förekommit sedan 1800-talet. Exakt vad en master är vet jag inte, men Gail verkar vara något slags rektor. 

Gail flyttar in i ett stort hus på skolans tomt, och märkligheter sker redan på en gång, när hon inte kan låsa upp ytterdörren, som sedan plötsligt öppnas av sig själv.

Zoe Renee spelar den nya eleven Jasmine, som anländer samtidigt som Gail. Jasmine tilldelas ett rum på skolan - ett rum som påstås vara hemsökt. En tidigare elev har dött i det rummet. På skolans område ska även en kvinna som anklagades för att vara häxa ha avrättats på 1600-talet.

Den anrika gamla skolan har inlett en ny satsning på mångfald och inkludering. Till saken hör att både Gail och Jasmine är svarta, liksom en tredje rollfigur; lärarinnan Liv (Amber Gray), som beter sig rätt märkligt. I övrigt är antalet svarta på skolan litet.

Både Gail och Jasmine upplever mystiska, övernaturliga saker, men framför allt känns det som om skolan genomsyras av ingrodd rasism.

Problemet med MASTER är att den är alldeles för övertydlig. Det är fullkomligt omöjligt att missa filmens budskap, vi får det skrivet på näsan. Det kan bli lite irriterande, budskapet kommer i första hand, ungefär som i ett proggigt barnprogram på 70-talet.

... Vilket är lite synd, eftersom Diallos film faktiskt innehåller några genuint kusliga scener, som för tankarna till skräckfilmer från 70-talet. Berättartempot är återhållsamt på ett effektivt sätt, och filmen blir ibland mardrömslik. Filmfotot är bra, historien utspelar sig i december, vilket ökar stämningen. Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pluspoäng för likmaskar som krälar ut ur en tavla.

Slutet är inte helt tillfredsställande, men MASTER är ändå bättre än mycket annat som får premiär direkt på olika streamingtjänster. Rent allmänt brukar Amazons produktioner vara bättre än det som Netflix klämmer ur sig.

Den svenska översättningen känns ibland lite för snäll, som om översättaren inte vågar skriva det som faktiskt sägs i dialogen sägs. I en scen undrar Liv om Gail känner sig som en house nigger. Detta översätts med "fjäskare", vilket inte är helt fel, men det saknas ett antal nyanser. I en annan scen pratar Jasmine och en vit tjej om en uppsats, och tjejen säger att hon skrev om indians - vilket översätts med "ursprungsamerikaner". Det här är en film om rasism, och då funkar det inte med en politiskt korrekt översättning.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 18/3)

Blu-ray/VOD: Trauma

TRAUMA (Njutafilms)

Vill man utse en favoritregissör, kan det vara bra att välja en som A) är död och därför inte kan göra fler filmer, B) gjorde få filmer, och C) inte hann göra några dåliga filmer. Ett typexempel på en sådan regissör är Sergio Leone. Jag är inte så förtjust i Leones DUCKA, SKITSTÖVEL!, men det är ingen dålig film. Alfred Hitchcock må ha gjort några av världens absolut bästa filmer - men han gjorde även en hel del riktigt vissna filmer; jag såg några sådana häromveckan, en av dem var TOPAZ.

Dario Argento var länge min favoritregissör. Han är väl fortfarande min favoritregissör - men det gäller bara fram till OPERA, som kom 1987. Jag är långtifrån ensam om att tycka så. I princip ingenting han gjort sedan dess är speciellt bra, några filmer är direkt usla. SLEEPLESS är okej, men den kan ändå inte mäta sig med filmerna från 70- och 80-talen. Jag har förstås ännu inte sett hans nya film DARK GLASSES, som jag är försiktigt optimistisk till.

TRAUMA från 1993 är Dario Argentos andra amerikanska film, och hans första amerikanska långfilm - TWO EVIL EYES från 1990 må vara en långfilm den med, men den bestod av två episoder, varav George A Romero stod för den första. Argentos episod var betydligt bättre än Romeros.

När TRAUMA var ny fick jag den på en piratkassett, jag minns inte riktigt hur. Den var konverterad från NTSC, vilket innebar att färgerna var bleka och fladdriga. Jag blev otroligt besviken när jag såg den då, för nästan 30 år sedan - den kändes knappt alls som en Argentofilm. Jag tror inte att jag sett om den sedan 90-talet.

Jag känner en del som anser att TRAUMA är en gravt underskattad film, de tycker att den är riktigt bra. Nu är den aktuell på Blu-ray i Sverige - kommer jag att tycka att den är bättre nu?

Nej.

Handlingen i TRAUMA är ovanligt konstig - även med Argentomått mätt. Manuset har Argento skrivit tillsammans med amerikanen T.E.D. Klein, som bara skrivit manus till en film - den här. I övrigt har han bara skrivit romaner och noveller, ser det ut som. Ytterligare några italienare var inblandade i filmens story.

En tosig seriemördare härjar. Denne mördare - klädd i svart, förstås - har med sig en manick som skär huvudet av folk, en halshuggningsmaskin. Mördaren är av allt att döma besatt av halshuggningar. Piper Laurie spelar en kvinna som håller seanser, och en mörk och stormig kväll slår mördaren till. Mördaren halshugger Laurie och hennes make - och parets tonåriga dotter Aura (spelad av Darios dotter Asia Argento) ser hur mördaren försvinner, hållande de två avhuggna huvudena.

Christopher Rydell spelar David, som jobbar som tecknare på en nyhetskanal, uppfattade jag det som. Det är lite luddigt. En dag får David syn på Aura på en bro - hon tänker hoppa. Han hjälper henne, förstås. De två verkar ha en del gemensamt. De har haft det jobbigt, de har haft drogproblem, Aura lider av anorexia och har rymt från ett hem. Tillsammans försöker de hitta mördaren, eftersom polisen självklart är för inkompetent.

Jag tror att det främsta problemet med TRAUMA är att det är en amerikansk film; den ser ut som en amerikansk film, den utspelar sig i USA (den är inspelad i Minnesota), och med undantag för Asia Argento, är skådespelarna amerikaner. All flängd logik, alla konstigheter, och all surrealism i Argentos tidigare filmer funkade, efter som dessa filmer hade en helt egen stil, en speciell stämning, europeiska miljöer, och den dubbade dialogen (även det italienska talet var pålagt i efterhand) tillförde en viss mardrömsstämning. När detta överförs till Amerika blir det lite fel. Det känns onaturligt på fel sätt. Pino Donaggio står för filmmusiken, som inte är dålig, men den är traditionell och ointressant.

Sedan blir det inte bättre av att handlingen är alldeles för dum - Piper Laurie och Frederic Forrest, som har en mindre roll, lär ha skrattat under inspelningen medan de inväntade lönechecken. Asia Argento ska föreställa rumänska, men hon pratar med kraftig italiensk brytning. Brad Dourif dyker upp i en liten roll, han gör inte mycket mer än att bli halshuggen.

Tom Savini stod för specialeffekterna, men trots temat är filmen inte så blodig och grotesk som den skulle kunna ha blivit. En fånig detalj i filmen, är att avhuggna huvuden kan fortsätta att prata några sekunder innan kroppen dör. Således kan ett avhugget huvud viska en ledtråd till David.

Mot slutet går David ner sig, han börjar använda droger igen och blir en lodis, men detta sker från en scen till en annan, och jag förstod inte riktigt vad som hände. Förklaringen till mördarens halshuggningsorgier att fullkomligt sanslös!

TRAUMA är ingen tråkig film, den är underhållande i all sin dumhet - men det går absolut inte att kalla den bra, hur snäll man än är. Den är dock snyggare än många andra amerikanska skräckfilmer från den här perioden, och Argento gjorde några betydligt sämre filmer efter denna - som MOTHER OF TEARS och DRACULA 3D.  

 

Blu-ray/VOD: Roadgames

ROADGAMES (Retro Film)

Richard Franklin hette en australisk regissör som gjorde ozploitationfilmer som mjukporrfilmen FANTASM, den fruktansvärt tråkiga skräckfilmen PATRICK, och den nu Blu-ray-aktuella ROADGAMES, innan han hamnade i Hollywood, där han regisserade PSYCHO II, LINK och en del annat.

ROADGAMES är från 1981, och när den gick på bio i Sverige hette den LIFT MED DÖDEN, en titel den fick behålla på hyrvideo (och den skulle inte förväxlas med en film med Charlene Tilton som fick samma titel). Jag minns filmen från 80-talets videobutiker, men jag hyrde den aldrig. Jag hade inte sett den innan denna nya Blu-ray kom ut.

Den här filmen har en frän affisch, och två skådisar jag gillar i huvudrollerna; Stacy Keach och Jamie Lee Curtis. Handlingen är dock i tunnaste laget, jag hade förväntat mig mer - "Var det här allt?" tänkte jag när eftertexterna rullade.

Keach spelar en amerikansk lastbilschaufför i Australien. Hans enda sällskap är hans tama dingo, som kanske är en hund. Det är inte tillåtet att plocka upp liftare.

En seriemördare härjar i trakten, och Keach tror sig se mördaren och dennes skåpbil. Trots förbudet plockar Keach upp en liftare, spelad av Lee Curtis, och när de färdas över den australiska ödemarken dyker mördarens skåpbil upp flera gånger. Polisen vill inte lyssna på Keach, så han får allt ta och jaga rätt på mördaren på egen hand.

ROADGAMES känns lite grann som en blandning av LIFTAREN, DUELLEN och MAD MAX - och kanske även lite MOTORSÅGSMASSAKERN i det att det förekommer kufar på etablissemang i ödemarken. Scenerierna är ofta maffiga och det förekommer en hel del roliga och märkliga rollfigurer. Dock blir det aldrig särskilt spännande, och det saknas twister i storyn. För att det inte ska bli helt tyst under större delen av filmen, pratar Keach nästan oavbrutet med sin dingo, och detta upplevde jag som rätt irriterande. Brian Mays bitvis bombastiska filmmusik gör att det mer låter som en actionfilm än den thriller det är.

Filmen påstås vara Quentin Tarantinos favorit-ozploitationfilm, vilket känns lite märkligt. Nå - ROADGAMES är en helt okej liten film, men den är verkligen inget utöver det vanliga.

 

DVD/VOD: Het sol

HET SOL (Retro Film)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Häromdagen skrev jag om Adrian Lynes nya Amazon Prime-film DEEP WATER, som bygger på en bok av Patricia Highsmith. Av ett rent sammanträffande är den franska filmen HET SOL från 1960 aktuell på DVD, och den bygger också på en roman av Highsmith, närmare bestämt "The Talented Mr. Ripley".

Den här boken har filmats ett antal gånger. Jag såg versionen från 1999, med Matt Damon som Tom Ripley, när den gick upp på bio, men jag minns nästan ingenting alls av den. 2002 och 2005 kom ytterligare två Ripley-filmer, med John Malkovich respektive Barry Pepper i titelrollen, men jag minns inte om jag sett dem. De tidigare versionerna, som en TV-film från 1956, har jag inte sett. Wim Wenders DEN AMERIKANSKE VÄNNEN från 1977, vilken bygger på boken "Ripley's Game", har jag liggande osedd någonstans.

HET SOL är regisserad av René Clément, en av de där berömda franska regissörerna vars filmer det är svårt att se. Han gjorde sina första filmer på 1930-talet, och hans mest kända filmer kom under 50- och 60-talen. Men, om man inte såg dessa när de först gick upp på bio, eller på eventuella filmstudiovisningar på 70- och 80-talen, är det nog rätt hopplöst att se dem - så tillvida man inte bor i Frankrike, där de säkert visas på TV ibland, och troligen finns ute på DVD utan text på till exempel engelska. Jag ser att 5-6 stycken med engelsk text finns på Amazon.

Nå. Till filmen. Alain Delon spelar Tom Ripley, som har fått i uppdrag av en rik amerikan att hämta hem dennes son Philippe, som lever lyxliv i Italien. Ripley, som inte är den helt laglydig man, driver runt med Philippe, och när de befinner sig på en båt, kommer Ripley på att han ju kan ha ihjäl Philippe och anta dennes identitet.

Sagt och gjort. Ripley mördar Philippe, tar sig i land, och förfalskar Philippes pass. Ripley reser runt i Italien och Frankrike som Philippe, men problem uppstår när folk som känner Philippe, och som Ripley träffat, plötsligt dyker upp på de hotell han bor på. Det blir allt till att begå ytterligare mord.

Det tar nästan halva filmen innan storyn verkligen går igång. Men då vänder filmen tvärt och blir riktigt spännande. Flera scener är oerhört raffinerade. Slutet är bra. Men, filmens första hälft är aningen seg och förvirrad, jag satt en bra stund och undrade vad det gick ut på.

HET SOL är en elegant film med aningen blekta färger. Alain Delon går omkring och är cool, i synnerhet iförd vit kavaj och solglasögon. I en scen röker han samtidigt som han tvättar ansiktet! Förtexterna är snygga.

Det ligger en del extramaterial på DVD:n. I en 19 minuter lång intervju från 2013 berättar Alain Delon om hur filmen gjordes. Här finns även en 67 minuter lång dokumentär om René Clément, men den såg jag inte klart, eftersom den inledningsvis mest bestod av väldigt gamla gubbar jag inte visste vilka de var, som långsamt och gubbigt pratade om andra gubbar jag inte visste vilka de var. Clément-entusiaster lär dock uppskatta filmen.

Netflix: Windfall

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en film som känns som ett Covid-projekt: fyra skådespelare, en spelplats.

Det här är en film av Charlie McDowell, som verkar vara ett namn man ska känna till - men jag har aldrig hört talas honom. Han är ung, han har inte gjort så mycket, och det mesta han gjort är avsnitt av TV-serier. McDowell har även skrivit manus tillsammans med några andra, en av dessa andra är Jason Segel, som även är en av filmens skådespelare. Segel är dessutom en av producenterna; flera av skådisarna har varit med och producerat.

WINDFALL betyder fallfrukt. Det här är något slags thriller, och det hela börjar onekligen rätt bra. Jason Segel spelar en namnlös man som brutit sig in i en ödsligt belägen lyxvilla, vilken tillhör en namnlös miljardär, spelad av Jesse Plemons. Segel går omkring i villan, han dricker juice, han pinkar i duschen, och tar igen sig i en stol. Just som han ska gå därifrån, får han för sig att han även ska stjäla lite grejor.

Medan Segel rotar igen gömmorna, anländer Plemons till villan tillsammans med sin namnlösa fru, spelad av Lily Collins. De hittar Segel, och genast uppstår problem. Den lite tafatte Segel vill ha mer pengar och Plemons säger att han kan fixa fram mer - om nu Segel orkar bära en väska med så mycket pengar i kontanter. Plemons ringer och ordnar så att pengarna ska levereras till huset - men det kommer att ta mer än ett dygn. Således måste de här tre - inbrottstjuven och hans fångar - fördriva tiden. De tittar på John Landis' TRE AMIGOS, men mest pratar de. Segel klagar på Plemons och rikemansfolk. Plemons klagar på Segel. En trädgårdsmästare (Omar Leyva) dyker oväntat upp och ställer till det. Det hela leder fram till ett aningen oväntat slut. Eller, nä, jag vet inte, det är kanske inte så oväntat.

WINDFALL är inte en rak thriller - det här är mest ett drama. Och det finns drag av komedi - en hel del repliker och situationer är roliga. Men filmen känns efter ett tag fruktansvärt seg. Den handlar alltså om tre personer som till större delen fördriver tiden - och det känns som om även regissör och skådespelare fördriver tiden. Speltiden på 92 minuter känns längre än den är. Filmen blir alldeles för tråkig för sitt eget bästa. Lite synd, för det här kunde blivit bättre, idén är inte dum. Jag kan tänka mig att en del gillar det här. Det händer inte så mycket, så det går säkert att laga Janssons frestelse medan man tittar.

Filmfotot är förresten rätt snyggt.

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

Amazon Prime: Deep Water

Foton copyright (c) Amazon Prime Video

Adrian Lyne. Kommer ni ihåg honom? En engelsman som nästan är synonym med 80-talet. Det var han som gjorde FLASHDANCE, 9½ VECKA och FARLIG FÖRBINDELSE. Lyne fyllde nyligen 81, och efter att inte regisserat sedan 2002, då filmen UNFAITHFUL kom, återvänder han nu med en ny film. I Europa är DEEP WATER en Amazon Original-film, men i USA visas den på streamingtjänsten Hulu.

Den lät först inte så där jättelockande, den här filmen. En generisk titel - DEEP WATER är en titel som använts oräkneliga gånger tidigare - och Ben Affleck i huvudrollen. Men, den här filmen bygger på en roman av Patricia Highsmith; den kom 1957 och är en av hennes mindre kända böcker. Genast blev Lynes film mer intressant.

DEEP WATER är en erotisk thriller. Den utspelar sig i nutid, och det är en film noir i ordets rätta bemärkelse. Det är en film med ett vuxet anslag, den är besatt av sex, och den har genomgående en mörk, olycksbådande stämning. Det här hade kunnat vara en svartvit thriller från 50-talet. Med undantag för de många sex- och nakenscenerna.

Ben Affleck och Ana de Armas spelar det gifta paret Vic och Melinda. De är två märkliga människor, och deras förhållande är ännu märkligare. Det finns enorma sprickor i äktenskapet, men för att hålla ihop den lilla familjen - paret har en liten dotter - låter Vic sin fru träffa- och ligga med andra män. Vic älskar Melinda, och trots konstanta bråk, verkar hon älska honom också.

En av Melindas älskare har försvunnit, och Vic brukar skämta om att han mördat honom. När en andra älskare hittas drunknad i en swimmingpool under en fest, börjar både vänner och polis tro att Vic faktiskt mördat killen. En privatdeckare kopplas in för att kolla upp Vic. Handlingen utvecklas till att bli rätt bisarr, och slutet, som understryker att paret älskar varandra, är både väntat och oväntat.  

Liksom Adrian Lynes tidigare filmer, är DEEP WATER en snygg film. Den är lite gammaldags i det att berättartempot är en aning återhållsamt och behagligt, som Lynes filmer på 80-talet. Här finns flera udda detaljer - som att Vic samlar på sniglar, han har ett speciellt rum där han föder upp- och förvarar sniglar. Marco Beltrami står för filmmusiken.

DEEP WATER tappar tempo en stund i mitten, då den blir lite tråkig, men filmen återhämtar sig. Jag vill inte påstå att den här filmen är speciellt spännande, men den är hyfsat intressant och fascinerande, och jag får nog säga att den är betydligt bättre än jag förväntat mig. Dessutom är Ben Affleck helt okej i den.

Det här är en film som passar bra att se mitt i natten. Den hade inte skämts för sig om den gått upp på bio istället för att förpassas direkt till streaming. 

(Amazon Prime-premiär 18/3)

Netflix: Svart krabba

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. Denna film skiljer sig dock från de flesta andra Netflixfilmer i det att det handlar om en svensk produktion. Detta är musikvideoregissören Adam Bergs långfilmsdebut.

SVART KRABBA bygger på en roman från 2002 av Jerker Virdborg. Jag har inte läst boken, men jag noterar att den utspelar sig i ett fiktivt land, och att hjälten är en soldat som heter Karl Edh.

I filmatiseringen namnges aldrig landet det hela utspelar sig i, men jag utgick från att det är Sverige, eftersom det ser ut som Sverige och alla pratar svenska - utom en dansk. Karl Edh har bytt kön och heter nu Caroline Edh. Hon spelas av Noomi Rapace. En icke namngiven yttre fiende; ett annat land, har plötsligt attackerat, det är krig och stora delar av städerna ligger i ruiner. Caroline kallas till ett möte med en överste som heter Raad (David Dencik). Han har handplockat några soldater som ska bege sig ut på ett uppdrag med kodnamnet Svart krabba, Caroline lockas till att delta, eftersom hon kan få chansen att återse sin försvunna dotter. De ska åka skridskor ut på stora isar för att hitta ett fastfruset fartyg, och ombord på detta finns något okänt som kan stoppa kriget. Eftersom detta är en actionthriller blir färden farofylld.

Det var inte utan att jag tänkte på Alistair MacLean när jag såg den här filmen. En grupp soldater på hemligt uppdrag. Kanske är en av dem en förrädare. På slutet blir det en kamp mot klockan för att rädda världen. 

SVART KRABBA är en snygg film - den ser betydligt bättre ut än de flesta andra svenska långfilmer. Det märks att Berg jobbat med musikvideor. Det är även gott om pangande, fajtande och blod i filmen, så här mycket action har vi nog inte sett i en svensk film sedan Mats Helge Olsson härjade på 1980-talet.

... Fast speciellt spännande blir det aldrig. SVART KRABBA är nämligen gravallvarlig. Här finns ingen som helst antydan till humor, vilket gör att samtliga rollfigurer upplevs som tråkiga, och i vissa fall direkt osympatiska. Oavsett hur allvarlig en film är, behövs ett visst mått lättsamhet för att göra gestalterna lite mer mänskliga och sympatiska. Vidare får vi aldrig riktigt veta vad det är som hänt, vad som pågår. Förvisso behöver man inte alltid redogöra för allt, men i det här fallet är de flesta mer eller mindre anonyma; både fienden och hjältarna, och det blir därför svårt att engagera sig.

Noomi Rapace gör sin roll precis likadant som alla andra roller hon gör - det slår mig att hon alltid agerar på samma sätt; hon är samma gestalt med olika frisyrer. Hopknipen mun och sur uppsyn. I den här filmen har hon en hopplös frisyr som antyder att hon gillar linedance, och gärna äter flygande jakob på lördagar.

En av de andra soldaterna spelas av norrmannen Jakob Oftebro, han som var agent Hamilton i TV-serien häromåret. Han pratar svenska. En tredje man i teamet görs av Dar Salim, han pratar rätt grötig danska, och ingen har problem med att förstå vad han säger. En del av skådisarna i de mindre rollerna är inget vidare.

Filmen varar nästan två timmar och är för lång - den tar liksom slut efter 90 minuter, men sedan börjar den om när uppdraget går in i en andra fas. Slutminuterna är lite fåniga. Jag hade nog gillat filmen bättre om den kortats. Filmmusiken är lika vissen som i de flesta andra svenska filmer, den förstärker inte scenerna, utan känns bara som en tjock smet i bakgrunden. Rapace är inte så övertygande som tuff soldat.

Huruvida SVART KRABBA är realistisk eller ej vet jag inte.

Det kändes allt lite märkligt att se de inledande scenerna, nu när Ukraina står i lågor efter att ha invaderats av Ryssland. Vidare förekommer ett dödligt virus i berättelsen, och det är ju inte utan att man associerar till Covid-19. Här finns alltså paralleller till både kriget i Ukraina och pandemin - i en och samma film. Fast det var så klart inte meningen när boken skrevs, eller när filmen gjordes. 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.

 

 

 

(Biopremiär 18/3)

Bio: Jag är Zlatan

Foton copyright (c) Mark de Blok & Carolina Romare 

Tidigare i år skrev Sydsvenskan att Malmö Kommun inte gått in med pengar i långfilmen JAG ÄR ZLATAN. Tidningen delade länken till artikeln på sin Facebooksida. Jag brukar sällan läsa kommentarer till nyhetsartiklar på Facebook, det känns som att skåda in i helvetet, men det här gången gjorde jag det. Och - det var ingen hejd på Zlatan-hatet! En lång rad malmöbor skrev ungefär samma sak. Zlatan är en jävla svikare! En förrädare! Det är bra att Malmö inte gick in med pengar!

I Frankrike är Zlatan av allt att döma mer populär - där finns det serier om honom. En hel rad olika serier, faktiskt. Inga av dessa har getts ut på svenska, vad jag vet. Och nej, jag har inte läst dem.

(Klicka för större.)

JAG ÄR ZLATAN skulle haft biopremiär den 14:e januari, men då stängdes landets biografer på nytt, på grund av pandemin. Jag hörde att man redan hunnit duka upp inför galapremiären i Stockholm, när biografen plötsligt tvingades stänga.

Filmen bygger på David Lagercrantz' bok "Jag är Zlatan", utgiven 2011, som sålt över en och en halv miljon exemplar världen över. Regissör är Jens Sjögren. Han gjorde en märklig långfilm 2012, LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA, utöver denna har han gjort avsnitt av TV-serier.

Jag har ingen större koll på Zlatan Ibrahimovics liv och karriär, här i Sverige spelade han ju i fel lag, men det har förstås varit svårt att undgå honom. Efter att ha sett den här filmen kan jag inte påstå att jag vet så mycket mer om honom. Det är alltid lite problematiskt när filmbiografier handlar om människor som inte bara fortfarande är i livet, utan även fortfarande är verksamma. Så är ju fallet med Zlatan. Då går det inte att skildra huvudpersonen hur man vill. Större delen av filmen handlar om honom som 11-åring 1992 och som 17-åring 1998. Detta inramas av scener från Holland och tiden i Ajax, innan han blev klar för Juventus 2004.

Enligt den här filmen var Zlatan en jävligt störig unge som barn. Han är fruktansvärt störig i dessa scener, och jag lider med hans kämpande lärare. Jag tänker på min egen tid som lärarvikarie på 90-talet, då jag ibland ville hiva ut vissa ungjävlar genom fönstret. Som tonåring är han mindre störig, men desto mer våldsam. I Holland går han mest omkring och skriker "Fuck!".

JAG ÄR ZLATAN är en rätt sympatisk film - det går liksom inte att tycka illa om den här filmen. Huvudpersonen är jobbig, men det är rätt trevligt att titta på. Här finns ingen större dramatik, inga storslagna scener, det är ingen hjälteskildring av amerikanskt snitt. Zlatans mörkaste sidor har plockats bort. Filmen känns lite grann som en svensk TV-serie från 1970-talet.

Skådespelarna är överlag bra, tycker jag. Debuterande Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti gör slatan i olika åldrar. Han byter dialekt en aning när Rushiti tar över som den lite äldre Zlatan. Vad som är positivt är att de rollfigurer som inte är från Rosengård faktiskt pratar skånska. Personalen på Malmö Borgarskola pratar precis så som en viss typ av kvinnor med läraryrken gör. Håkan Bengtsson spelar tränaren Nils-Åke, som har en härligt malmöitisk attityd - det dröjer till slutet av filmen innan han ler för första gången. Jag ser att han visst bor i Landskrona. Den här filmen är ohyggligt mycket bättre än TV-serien ÅSHÖJDENS BK från 1985 (men inte lika rolig).

90-talets Malmö skildras som riktigt grått och trist. Lägenheterna i Rosengård är tradiga. De äter makaroner. Zlatan bor hos sin morsa, som bråkar en hel del, han flyttar till sin farsa, som bråkar han också.

Vill man se Malmömiljöer får man inte se speciellt mycket. Större delen utspelar sig i höghusområden i förorten, men när de är inne i centrum, är det alltid mörkt, ofta närbilder på skådespelarna, bakgrunden är ur fokus, och ibland är det filmat en aning ur grodperspektiv. På så sätt undviker man att filma skyltar och annat som inte fanns på 90-talet. Royals ljusskylt är nog den enda skylt vi ser. Många exteriörer undviks - de är inne på ett snabbmatställe, de är inne på IKEA. De passerar Pågens bageri, som har fel skylt - den nya loggan, som vi ser i bild, började användas 2004.

Nu väntar jag på filmen JAG ÄR SONNY. Ett toppraffel om Landskrona BoIS. Då kan ju Håkan Bengtsson vara med igen!

 

 

 

 

(Biopremiär 18/3)

Netflix: The Adam Project

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en Ryan Reynolds-film.

Jag gillar Ryan Reynolds, han är sympatisk och rolig - men, han gör alla roller precis likadant. Han spelar alltid samma figur, med olika namn (möjligtvis med undantag för Deadpool). Så även här.

Shawn Levy har regisserat THE ADAM PROJECT. Han är inte helt obegåvad, han har gjort några acceptabla filmer, men i det här fallet undrar jag om han - eller någon annan - läste manuset innan han tackade jag till att göra filmen. Det krävdes fyra (4) personer för att skriva detta värdelösa manus.

Ryan Reynolds spelar piloten Adam, som år 2050 beger sig ut på ett uppdrag: han ska resa i tiden. Han ska åka tillbaka till 2018 för att rädda sin fru Laura (Zoe Saldana), som då omkom i en krasch. Något går fel, och Adam hamnar istället i 2022. Där träffar han sig själv som 12-åring (Walker Scobell), en störig unge som sörjer sin far (Mark Ruffalo), som omkommit ett år tidigare. Adams ömma moder (Jennifer Garner med nytt ansikte) har problem med sonen, som mobbas i skolan. Att Adam den äldre kan umgås med Adam den yngre försöker man förklara senare i filmen, det är livsfarlig att resa tillbaka i sin egen tidslinje, men det är något fel som är trasigt.

Adam och Adam reser tillbaka till 2018 för att träffa farsan. De jagas av några onda typer från framtiden. Laura dyker upp och räddar dem. Det händer saker.

Mitt i filmen ringde min farsa. Han behövde hjälp med en grej, och vi pratade kanske en halvtimme. När jag återgick till THE ADAM PROJECT, hade jag glömt vad den handlade om! Det säger en del om hur engagerande den här filmen är.

THE ADAM PROJECT är en barnfilm. Åtminstone tror jag det. Fokus ligger på den unge Adam. Dock antar jag att det tekniska babblandet om tidsresor är för avancerat för barn.

Dialogen är fullkomligt fruktansvärd. Det var längesedan jag hörde dialog som var så här späckad med moralkakor. Det känns som om var och varannan replik innehåller moralkakor. Positiva budskap och visdomsord och skit. Det är väldigt amerikanskt, sentimentalt och sliskigt. 

Det blir en del jakter, pangande och fajting, och sedan är det slut. 

Redan 2012 började man att jobba på den här filmen. Då skulle den ha Tom Cruise i huvudrollen. Projektet lades i malpåse, och först nu kom alltså filmen, producerad av Netflix. Det här var inte en film värd att vänta på. Den ser påkostad ut, men det räcker inte när manuset är kasst.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/3)

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: West Side Story

WEST SIDE STORY (Disney)

Vet ni vad?

Jag har aldrig sett WEST SIDE STORY från 1961! Det finns en massa musikaler jag aldrig har sett. Jag kom aldrig längre än förtexterna på THE SOUND OF MUSIC, eftersom jag började skratta när Julie Andrews kom kutande i bergen. Så är det för jämnan - jag tycker att det blir så otroligt fånigt när folk plötsligt dansar och sjunger och hoppar och bär sig åt. Oftast tillhör låtarna en musikkategori jag aldrig skulle lyssna på i vanliga fall - en personlig vision av helvetet är att tvingas åka till London och se en musikal om dagen. 

Som alltid finns det undantag. SINGIN' IN THE RAIN. GULDRUSCHENS GLADA DAGAR. CANNIBAL THE MUSICAL. ATTACK OF THE KILLER TOMATOES. Och GREASE är ju trots allt lite kul. Det finns säkert fler filmer som jag inte kommer på nu, men i allmänhet tycker jag att sjungfilmer är plågsamt.

WEST SIDE STORY hade Broadwaypremiär 1957. Leonard Bernstein komponerade musiken, Stephen Sondheim skrev texterna, Arthur Laurents stod för storyn. Fyra år senare kom så filmen, i regi av Robert Wise. Även om jag alltså aldrig sett denna film, hade jag ett hum om vad den handlar om, och jag är välbekant med de flesta sångerna - de sånger jag inte är bekant med är rätt menlösa. Det första jag tänker på när jag hör titeln WEST SIDE STORY nämnas, är en sketch med Eva Rydberg. Det är mycket möjligt att det är 40 år sedan jag såg den, och jag minns inte vad den gick ut på, men Rydberg gjorde fula grimaser i en spegel och sjöng "Who's that pretty girl in that mirror there?".

När det blev känt att Steven Spielberg skulle göra en ny filmversion av denna musikal, var reaktionen förstås att det kändes fullkomligt onödigt. Det finns ju redan en berömd, Oscarbelönad WEST SIDE STORY-film. Efter filmens premiär tyckte en hel del att det här var ju faktiskt en onödig och sämre version - medan en hel del andra tyckte den var jättebra.

Jag kan av förklarliga skäl inte jämföra de två versionerna, men vad som främst slår mig, är hur tunn storyn är. När filmen slutade efter två timmar och 36 minuter, tänkte jag Var det här allt? Det här är Romeo och Julia i det tidiga 1960-talets New York. Två ungdomsgäng, the Jets och the Sharks, ligger i fejd med varandra. Det ena har vita medlemmar, det andra består av puertoricaner. De planerar en större sammandrabbning. Tony (Ansel Elgort) från the Jets blir kär i systern till ledaren för the Sharks, María heter hon (Rachel Zegler). Det går inte för sig. Det blir fajting och allt slutar i tårar.

Ämnen som rasism behandlas, men WEST SIDE STORY bygger, som så många andra musikaler, helt på musiken. Jag gillar Bernsteins jazziga, brassiga toner, framför allt när det inte sjungs. Sångerna skulle jag aldrig lyssna på i vanliga fall. Dansnumren är väl också bra, men de får mig att tänka på videon till "Lick It Up" med KISS: det är svårt att se tuff ut när man samtidigt ska gå, sjunga, och eventuellt dansa. Filmfotot är förstås snyggt.

Skådespelarna är i blekaste laget. Debutanten Rachel Zegler är jättebra, men Ansel Elgort är trist. Många av de andra är också trista och slätstrukna. 90-åriga Rita Moreno, som var med i versionen från 1961, är med igen, men i en annan roll - hon får till och med sjunga en stump.

När de två gängen efter 90 minuter drabbar samman, är det plötsligt slut på dansandet. Här blir det våldsamt, blodigt och barnförbjudet under några minuter. Storyn kräver detta för dramatikens skull, men det skär sig mot de trallvänliga låtarna som omgärdar fajten.

Jag tycker att Spielbergs WEST SIDE STORY är välgjord, men rätt seg, tråkig och ointressant. Det hade varit mer intressant om han uppdaterat den till nutid, eller gjort något annat, nytt av historien och sångerna. Nu undrar kanske någon varför jag såg den här, eftersom jag inte gillar musikaler. Jag såg den för att jag var nyfiken på den, för att jag ville veta vad WEST SIDE STORY handlar om, och för att jag faktiskt skulle kunna tycka om den. Jag såg SINGIN' IN THE RAIN en gång i tiden av samma skäl, och den gillade jag.

På Blu-ray-utgåvan, som jag såg, ligger en långfilmslång film om inspelningen. Jag tittade bara lite i början, jag hade inte tid att se mer - men Stephen Sondheim intervjuas i den. Det visar sig att han dog tre dagar innan filmens amerikanska premiär! Han var 91. 

DVD/VOD: A Town Called Hell

A TOWN CALLED HELL (Retro Film)

Ibland är mitt närminne inte det bästa. Jag började att titta på denna nysläppta DVD, och tyckte att den kändes märkligt bekant. Detta berodde på att jag såg denna film för bara ett halvår sedan. Den finns (eller fanns) på Amazon Prime Video.

På DVD-omslagets baksida omnämns A TOWN CALLED HELL som spaghettiwestern - men detta är en engelsk film från 1971, inspelad i Spanien. Vad ska engelska westernfilmer kallas? Paj-western?

A TOWN CALLED HELL är filmens amerikanska titel. Originaltiteln är A TOWN CALLED BASTARD. Här i Sverige fick den heta BASTARD - DEN DÖDSDÖMDA STADEN när den gick upp på bio, kortad med fyra fula censurklipp. Samma titel hade den på hyrvideo på 80-talet - jag köpte ett begagnat exemplar i present till en kompis för 30 år sedan. Om klippen fanns kvar på video vet jag inte.

Robert Parrish regisserade, men tydligen ryckte Irving Lernerin och regisserade han med. Rollistan är jättebra - här återfinns Telly Savalas, Robert Shaw, Martin Landau, Stella Stevens och Fernando Rey. Dock är väl manuset inte riktigt så bra som det borde vara. 

En änka (Stevens) anländer till en gudsförgäten håla i Mexiko, med sig har hon en kista, och i denna tänker hon stoppa mannen som mördade hennes make. Fast först måste hon förstås hitta- och ta kål på mördaren. Staden är full av slödder och råskinn.

A TOWN CALLED HELL är en stenhård film, den är rå och våldsam. Men - den är även märklig; den är rätt förvirrad och lite svårbegriplig. Eller, ja, den är mer än lite svårbegriplig - den är nog obegriplig. Åtminstone till större delen. Man vet att något är fel när man sitter och kollar på en western, och undrar vad det är som försiggår. Förvirringen kan mycket väl bero på problem under inspelningen - att Irving Lernerin ryckte in antyder att det inte var problemfritt.

Förvirringen till trots en hyfsad film, med några tilltalande, bisarra detaljer.