Netflix: Sammanbrottet

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en oväntat bra film. En thriller med ett finurligt och uppfinningsrikt, om än långsökt, manus. Men det visar sig att det inte är en originalmanus - SAMMANBROTTET, som är filmfotografen Régis Blondeaus regidebut, är en fransk nyinspelning av den koreanska filmen A HARD DAY, som jag inte sett. Den regisserades av Seong-hun Kim, och visades i sektionen la Quinzaine des Réalisateurs i Cannes 2014.

SAMMANBROTTET är en märkligt trist titel. Det låter som ett polskt drama i svartvitt om en man som ofta ligger i ett badkar fyllt med smutsigt vatten. Hans hund har dött på dörrmattan. Och vad är det för sammanbrott titeln åsyftar? Originaltiteln lyder SANS RÉPIT, vilket betyder outtröttlig, och den här filmens huvudperson är verkligen outtröttlig i sina försök att reda ut den besvärliga soppan han hamnat i.

Franck Gastambide, som jag sett i en rad filmer, spelar den korrumperade snuten Thomas, som har ett gäng hårda internutredare efter sig. Thomas är på väg för att ta ett sista farväl av sin mor innan kistlocket spikas på, när en hund springer ut på vägen. Thomas girar - och råkar då köra på en man. Av diverse skäl stoppar Thomas den döde mannen i bagageluckan, och kör vidare till sjukhuset, där hans ex-fru och dotter väntar på honom. Han måste gömma liket han har i bagaget, och detta gör han på ett synnerligen raffinerat sätt.

Direkt efter moderns begravning, får Thomas veta att en skurk polisen är på jakt efter råkar vara mannen Thomas körde ihjäl. Jösses! Och det bär sig inte bättre än att Thomas måste rota fram det gömda liket igen. Därefter spårar allt ur och blir ännu mer komplicerat, när en iskall skurkboss plötsligt dyker upp och ställer till det än mer för Thomas.

Mitt innehållsreferat känns kanske inte alltför lockande - det låter som en rätt torftig film. Men detta beror på att jag utelämnat alla detaljer som gör filmen sevärd. Sekvensen när Thomas gömmer liket håller nog på i drygt tjugo minuter, det här är nästan som något slags bisarr RIFIFI-kupp. Mycket i handlingen är extremt utstuderat, och mycket bygger på sammanträffanden. Men jag vill nog tillstå att filmen innehåller en hel del överraskningar, just på grund av detta. Jag satt och log för mig själv varje gång handlingen tog en ny vändning efter att Thomas glömt en liten detalj som kan förstöra allt om den upptäcks.

Jag brukar inte gilla filmer där hjälten är kriminell och inte förtjänar någon sympati, men Thomas tar chansen att göra det rätta när han konfronteras med riktigt grymma skurkar.

SAMMANBROTTET är en oväntat trevlig liten thriller. Jag utgår dock från att det koreanska originalet är bättre. Det brukar ju vara så.

 

 

(Netflixpremiär 25/2)

Blu-ray/VOD: The Beta Test

THE BETA TEST (Njutafilms)

Namnet Jim Cummings säger mig faktiskt ingenting. Jag läser att han är en så kallad "festivalfavorit". De två långfilmer han tidigare regisserat; THUNDER ROAD och THE WOLF OF SNOW HOLLOW, har jag inte sett - däremot upptäcker jag att jag sett en del andra grejor han varit inblandad i, han jobbade med visuella effekter på CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, och han skådespelade i HALLOWEEN KILLS.

THE BETA TEST är skriven och regisserad av Jim Cummings och PJ McCabe, vilka även medverkar i filmen - McCabe spelar en mindre roll, hans rollfigur heter PJ, vilket måste varit lätt för alla inblandade att komma ihåg. Cummings gör huvudrollen.

Denna thriller är en svart satir över Hollywood och makthungriga, egotrippade affärsmän som kan gå över lik; här finns vissa likheter med AMERICAN PSYCHO. Jim Cummings spelar Hollywoodagenten Jordan Hines, som är en riktigt vidrig typ - och en typ jag träffat på ett antal gånger, framför allt i Cannes. Falskt leende, snabbpratande, välfriserade killar på amerikanska filmbolag, oftast jobbande de på något större filmbolag, men inte de stora bolagen, och oftast något slags mellanchefer. Killar som inte visste så mycket om film, eller om annat som har med kultur och livet i stort att göra, de var helt fokuserade på business. Jag blev en gång erbjuden jobb på en väldigt stor amerikansk tidning som bevakar underhållningsindustrin världen över, men när jag träffade en representant för tidningen, kände jag på en gång att jag inte kunde jobba för en sådan påfrestande person - dessutom verkade han inte känna till mycket mer än amerikanska blockbusters. I THE BETA TEST framhävs Jordans pesonlighet av det faktum att han i det närmaste har vampyrtänder! En kul detalj.

Filmen inleds lite oväntat på svenska. Jag började kolla om jag råkat ställa in en ytterst oväntad svenskdubbad version, Netflix försökte ju med detta. Nej, det är svenska skådespelare som pratar svenska. De sitter i en lägenhet, tjejen pratar om ett snedsteg hon gjort, och då sticker killen en kniv i halsen på henne och kastar ut henne från balkongen. Detta är en väldigt effektiv och intresseskapande inledning.

Därefter presenteras vi för Jordan, som är förlovad och ska gifta sig några veckor senare. En dag hittar han ett lila kuvert i brevlådan. Detta innehåller ett mystiskt meddelande - ett erbjudande om sex. Han ombeds infinna sig på ett hotellrum en viss tid för ett mystiskt sexuellt möte utan förpliktelser. Utan att riktigt tänka sig för, går han dit. Iförd ögonbindel har han sedan sex med en okänd kvinna som också bär ögonbindel.

Jordan undrar vad det hela gick ut på, var kuvertet kommer ifrån, vem som skickat det. Han börjar undersöka saken, han blir fullkomligt besatt av kuvertet, han blir galen och vansinnig - vilket får hans liv och karriär att rasa samman.

THE BETA TEST är en ganska typisk independentfilm, en typisk festivalfilm, en film med vissa konstnärliga ambitioner. Första halvan av filmen är riktigt bra, men jag tycker nog att den tappar en hel del mot slutet. Jag började tappa intresset för filmens mysterium, det blir aningen rörigt och tjatigt, och framför allt är Jordan Hines en så pass osympatisk och avskyvärd person, att jag inte vill att han ska lyckas lösa mysteriet och gå segrande ur historien. Slutet blir mest ett ointresserat Jaha?

... Dock är detta en förhållandevis bra film. Den är ju liksom inte dålig. Helt okej, som vi säger.

 

Blu-ray/VOD: Nightmare Symphony

NIGHTMARE SYMPHONY (Njutafilms)

Det senaste decenniet har det kommit en hel del giallo-pastischer. De flesta av dessa filmer har det gemensamt att de inte är speciellt bra. Problemet brukar vara att de antingen försöker låtsas vara en film från 1970-talet, eller att de lånar alldeles för mycket av genrens klassiska titlar - eller en kombination av detta - istället för att göra något eget och bara använda några typiska ingredienser, till exempel en mystisk mördare i svart, med en rakkniv i högsta hugg. Dock hade jag vissa förhoppningar på NIGHTMARE SYMPHONY.

NIGHTMARE SYMPHONY är regisserad av Domiziano Cristopharo och Daniele Trani, den sistnämnde agerade även filmfotograf. Sedan 2009 har Cristopharo regisserat drygt 30 långfilmer, samt en rad epidoder till antologifilmer. Jag har inte sett en enda av dem, och den enda jag känner till är debutfilmen HOUSE OF FLESH MANNEQUINS - jag känner till den eftersom Giovanni Lambardo Radice (dvs "John Morghen") har en roll i filmen, och jag intervjuade honom ungefär vid den tidpunkten.

Den här italienska filmen, som till större delen är inspelad i Kosovo, har ett bra filmfoto. Huvudrollen spelas av Frank LaLoggia, en namn som kändes bekant. Ja, just det - det var ju han som regisserade FEAR NO EVIL (1981) och LADY IN WHITE (1988)! 

Legenden Fabio Frizzi har komponerat det musikaliska ledmotivet, medan Antony Coia står för resten av filmmusiken, som inte är dum. Filmmanuset är författat av Antonio Tentori. Tentori debuterade 1990 med manuset till Lucio Fulcis NIGHTMARE CONCERT, bättre känd som A CAT IN THE BRAIN. Han skrev även storyn till Fulcis DEMONIA. Dessa följde Tentori upp med bland annat manusen till Joe D'Amatos FRANKENSTEIN 2000 och en hel hög av Bruno Matteis sista filmer. Han var även en av manusförfattarna till Dario Argentos DRACULA 3D, som kom 2012, vilken väl får sägas vara Argentos sämsta film.

Det visar sig att NIGHTMARE SYMPHONY mer eller mindre är en nyinspelning av A CAT IN THE BRAIN, vilket Antonio Tentori även påpekar i en intervju bland extramaterialet. Varför man vill göra den här filmen på nytt kan man ju fråga sig - det är en av Fulcis sämsta filmer, och består till större delen av klipp från andra Fulcifilmer från slutet av 80-talet.

Franka LaLoggia spelar mer eller mindre sig själv - han är skräckfilmregissören Frank, som anländer till Kosovo för att klippa färdigt sin senaste film "The Peacock's Tale". Manusförfattaren tycker att Frank har förstört hans manus. Producenten är en skum typ som också är missnöjd, och kräver att Frank färdigställer filmen på en vecka, vilket är omöjligt. En seriemördare maskerad med en påfågelsmask härjar i staden. Franks film handlar också om en mördare iförd påfågelsmask. Sker morden på riktigt? Eller håller Frank på att bli galen och inbillar sig allt? En bit in i filmen tänkte jag att den här storyn kommer nog inte att leda någonvart, det här är säkert en sådan där film utan ordentligt slut.

NIGHTMARE SYMPHONY inleds med att en naken brud ska duscha, men råkar illa ut. Hon trampar på en Kalle Anka-docka av samma modell som förekommer i Fulcis DON'T TORTURE A DUCKLING och THE NEW YORK RIPPER. Därefter dyker mördaren upp och skär upp kvinnan i en scen som är närmast identisk med den mest beryktade scenen i THE NEW YORK RIPPER. Effekterna är sämre i Cristopharos film, men scenen är betydligt längre än i Fulcis original, vilket gör den ännu mer sadistisk och spekulativ. Det här verkar även vara inledningen på Franks film; filmen i filmen.

Problemet med NIGHTMARE SYMPHONY är att manuset inte är något vidare - och regin är inget vidare den heller. Frank LaLoggia, som har ett rätt udda utseende, är bra i huvudrollen, han har skådespelat förr, medan övriga medverkande ger ett amatörmässigt intryck. Det finns inget som helst driv i berättandet, handlingen är inte intressant, filmen är inte spännande - och ja, den har inget riktigt slut. Vi får ingen riktig förklaring till varför Frank håller på att bli galen, eftersom här inte finns någon karaktärsutveckling, alla rollfigurer är skissartade och platta, och för att det är rätt illa berättat. Var Frank galen redan från början?

Snygg filmfoto, bra musik, och en bra skådis i huvudrollen alltså - men jag svårt att tänka mig att filmen kan uppskattas av andra än 18-åringar som vill se mycket blod och naket. Det här är mest en rad lån från andra filmer, och det är rätt poänglöst. De borde lagt alla resurser på en film med bättre manus. Sist i eftertexterna står det att filmen är tillägnad Lucio Fulci.

Hela soundtracket ligger som bonus på Blu-ray-utgåvan.

1994 utkom seriealbumet "Giallo" av mig och Mikael Tomasic. Det var förstås också en pastisch på italiensk giallo, full av visuella lån, men våra försvenskade historier utspelade sig i Sverige, innehöll en del bisarr humor och, hoppas jag, en en kraftigt personlig touch.

 

Netflix: Döda mig inte

Foton copyright (c) Netflix/Warner Bros.

Ännu en Netflixpremiär - denna gång på en italiensk film, producerad av Warner Bros och som biovisades i Italien förra året, men som visas på Netflix i resten av världen.

Den enda orsaken till att jag såg den här, är att det är en ny, italiensk skräckfilm. Okej, att den regisserats av Vittorio De Sicas barnbarn Andrea De Sico var också lite intressant. Handlingsreferatet lockade mig egentligen inte alls, det lät som en zombievariant av TWILIGHT; kärlek och snällskräck för unga tonårsflickor. Men jag har alltid föredragit italienska skräckfilmer, och det har ju inte gjorts så många sådana sedan 1980-talet tog slut.

Eventuella tonårsflickor som förväntar sig något oskyldigt romantiskt lär bli rejält chockade om de ser DÖDA MIG INTE, en film som bygger på en roman. Fast till en början känns det här onekligen som en tonårsfilm. Den tonåriga Mirta (Alice Pagani) har en pojkvän som verkar lika osympatisk som galen - och knarkar gör han också. Dessutom ser han ut som en italiensk Robert Pattinson, vilket bara det är obehagligt. Robin, heter han och spelas av Rocco Fasano. Jag tyckte genuint illa om honom på en gång, men det dröjer inte länge innan han dör. Redan i prologen tar han en överdos. Tyvärr ville även den rara Mirta testa hur det är att vara hög, och hon strök också med.

En kort tid efter begravningen vaknar Mirta till liv och bryter sig ut ur sin grav. Hon irrar runt som levande död och är förvirrad, och detta parallellklipps med tillbakablickar på hur hon träffade Robin på en nattklubb, och hur deras förhållande utvecklades.

Jag ångrade att jag börjat titta på den här filmen. Det här verkade bara vara ännu en tam kärleksfilm.

Men. Efter ungefär en halvtimme vänder det. Plötsligt blir De Sicas film överraskande ... nasty. Mirta måste äta människokött för att inte dö (på nytt). Filmens stämning blir ibland genuint obehaglig, det är en fruktansvärt mörk film, och mördandet och köttätandet är rejält blodigt och slafsigt. Mirta träffar på ytterligare en levande död, som försöker hjälpa henne. Det visar sig även att det finns en flera hundra år gammal sekt som ägnar sig åt att jaga levande döda, och dessa dyker förstås upp. De gillar att kedja fast levande döda och tortera dem.

Ibland känns den här filmen som en Pupi Avati-film. Dialogen är knapp, ofta pratar rollfigurerna inte alls. De bara rör sig tyst bland blod och mörker. Filmen är stillsam - och våldsam. En kort scen där vi ser Mirtas ansikte i närbild när hon går mot kameran påminner om en liknande scen i Lucio Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS. Det dansas till Julee Cruise, och vi får lite zombiesex.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Jag gillade verkligen inte själva kärlekshistorien, men jag uppskattade att filmen är mörk och vidrig. Jag fascinerades av den här filmen.

Slutet ger en vink om att det kan komma en uppföljare - det finns tre böcker om Mirta, den första kom 2005. Författaren Chiara Palazzolo dog 2012.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 21/2)

Serier: I huvudet på Sherlock Holmes 2: "Den skandalösa biljetten"

I HUVUDET PÅ SHERLOCK HOLMES 2:

"DEN SKANDALÖSA BILJETTEN"

av Cyril Liéron & Benoit Dahan

Kartago

Det är ett tag sedan det här albumet kom ut. Orsaken till att jag inte skrivit om det förrän nu, är att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva om det. Missförstå mig rätt: den här serien är jättebra!

... Men, det handlar om den andra och avslutande delen av ett äventyr; ett fall Sherlock Holmes håller på att lösa. Det är inte ett nytt äventyr, inte en ny riktning, en utveckling av serien, eller något annat som kan utmärka nya album i en svit (eller nya filmer i en filmsvit, för den delen). Att recensera det här albumet är lite grann som att skriva om den andra halvan av en roman. I princip skulle jag kunna reprisera min recension av del ett här, och lägga till lite detaljer om vad som händer i denna andra del.

Jag är fortfarande djupt imponerad av det här. Det här är även en serie som gör mig nervös. Jag blir ofta nervös av extremt detaljerade teckningar. Hur fan orkar tecknarna? Det här är minutiöst, det måste vara ett pilligt och tidskrävande jobb att rita den här serien. Teckningsstilen påminner om kopparstick eller torrnålsgravyr, och sidorna är ofta uppbyggda som något slags snirklig enhet; ett bildsatt medvetandeflöde, snarare än traditionella seriesidor.

Klicka för större!

Poängen med den här serien om Sherlock Holmes, är alltså att vi får se vad som sker inne i Holmes' huvud när han pusslar ihop alla ledtrådar. Insidan av Holmes huvud är som en stor fabrik - eller kanske som flera fabriker. Flera våningar, flera maskiner, flera avdelningar. Lappar och skyltar. Holmes klättrar runt där inne.

Miljöskildringarna är extremt detaljerade och spännande. Färgläggningen är oerhört genomtänkt och stämningsfull. Berättartekniken är ytterst avancerad, huruvida en mindre van serieläsare reder ut det här vågar jag inte svara på.

Klicka för större!

Det här albumet ser ut som en kombination av en bilderbok från det viktorianska England, och ett modernt seriealbum av idag. Resultatet är helt eget, och jag har nog aldrig sett något liknande. Vore jag tio år, hade jag kunnat sitta och titta på bilderna och leta detaljer i timmar. Det skulle jag kunna göra även nu som medelålders, men det har jag förstås inte tid till.

Jag har alltid tyckt att Sherlock Holmes är lite småtrist och osympatisk. Men - detta faktum hindrar inte detta album från att vara mer än utmärkt!

 

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: The King's Man

THE KING'S MAN (Disney)

2015 och 2017 kom KINGSMAN: THE SECRET SERVICE och KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, två filmer som bygger på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Åsikterna gick isär om de här två actionkomedierna om en superhemlig, brittisk säkerhetstjänst. Våldet var blodigt, humorn ibland vulgär, och den andra filmen var extremt tramsig. Men jag, i egenskap av tramsig, gillade dem.

Dessa två filmer regisserades av Matthew Vaughn, och det är även han som gjort denna nya film (som inte pressvisades i Göteborg när den gick upp på bio, jag såg den nu på Blu-ray). THE KING'S MAN är en så kallad prequel, den utspelar sig före de tidigare filmerna. Filmen berättar om hur organisationen Kingsman uppstod.

Hjälten i de två tidigare filmerna var ynglingen Eggsy (Taron Egerton), men huvudperson denna gång är en viss Orlando Oxford, hertig av Oxford, som spelas av Ralph Fiennes - och han är ingen yngling, Fiennes fyller 60 till jul. THE KING'S MAN inleds med en prolog som utspelar sig i Sydafrika under boerkriget 1902, där pacifisten Orlando hamnar mitt i en strid. Hans hustru skjuts ihjäl - framför ögonen på deras son Conrad. Orlando beslutar sig för att jobba med att försöka avstyra den här typen av konflikter innan de sker.

Hopp tolv år framåt i tiden. Orlando bor på ett enormt gods. Conrad (Harris Dickinson) har vuxit upp till en ung man. Orlando har en chaufför som heter Shola (Djimon Hounsou) och ett hembiträde som heter Polly (Gemma Arterton), och både Shola och Polly anlitas av Orlandos organisation för att skydda Storbritannien. De är bra på att slåss och skjuta, Shola och Polly. Borta i Ryssland är Rasputin (Rhys Ifans) ett problem, och han måste stoppas. Orlando misslyckas med att skydda Franz Ferdinand i Sarajevo, och första världskriget är ett faktum. Det verkar som om allt som sker i världen vid denna tidpunkt egentligen är planerat; en väldigt ondskefull person ligger bakom allt.

Om det lilla handlingsreferatet ovan känns förvirrat, beror det på att filmens första hälft är rätt spretig - jag hade lite svårt att hålla ordning på allt som hände, det är lite ofokuserat. Det är många namn, många länder, och många händelser. Vad går allt ut på, vart ska allt detta leda?

Under filmens andra hälft styrs det mesta upp, och den sista halvtimmen är ett rafflande spionäventyr.

Tonen skiljer sig den hel del från de två tidigare filmerna. Här finns en del humor, men allt trams är borta. THE KING'S MAN är till stora delar en ganska seriös thriller, byggd på autentiska historiska händelser. Ibland blir filmen ett allvarligt drama. Ett flertal fina karaktärsskådespelare syns i rollerna - Charles Dance, till exempel. Daniel Brühl är också med.

Orlando Oxford föredrar att oskadliggöra fienden med hjälp av svärd, vilket föranleder ett flertal fäktningsscener. Filmens actionscener är bra, en del fajter är koreograferade som dansnummer. Den scen som utmärker sig mest, är en knivstrid mellan skottar och tyskar i ingenmansland mitt i natten. En suggestiv och ganska obehaglig scen.

THE KING'S MAN är en snygg och välspelad film. Bitvis lite seg och rörig, men jag kan tänka mig att den blir bättre när man ser om den. En liten epilog får mig att vilja se vad som händer härnäst.

Blu-ray-utgåvan innehåller en 90-minuter lång dokumentär om inspelningen. Jag har ännu inte sett hela, men i början säger Matthew Vaughn något jag själv tänkt på: ingen verkar riktigt förstå varför första världskriget utbröt. Om det inte vore för händelser som skedde av en ren slump i Sarajevo, hade kriget troligen aldrig utbrutit. Om Vaughn har rätt vet jag inte - men det var ju ett jävla konstigt krig på alla sätt.

Netflix: Texas Chainsaw Massacre

Foton copyright (c) Legendary/Netflix

Då var det dags igen. Ännu en motorsågsmassaker, ännu en film som ignorerar alla tidigare uppföljare, och försöker vara en fortsättning på den första filmen - något vi redan sett i den här filmserien. Motorsågsmassakerfilmserien är nu nästan ännu mer förvirrad än HALLOWEEN-serien. Inklusive nyinspelningen, och uppföjaljaren till denna, ser Motorsågsmassakernserien ut så här (jag använder originaltitlarna för maximal förvirring):

THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE (1974)

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE 2 (1986)

LEATHERFACE: THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE III (1990)

TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION (1995)

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE (2003)

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING (2006)

TEXAS CHAINSAW 3D (2013)

LEATHERFACE (2017)

TEXAS CHAINSAW MASSACRE (2022)

 

Jag brukade tycka att TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION är sämst av dessa (även om Matthew McConaughey är skitkul i den). LEATHERFACE från 2017 minns jag verkligen ingenting alls av, mer än att jag inte gillade den. Den här nya filmen sällar sig också till de sämsta i serien. 

TEXAS CHAINSAW MASSACRE - modell 2022 - hade ett rykte om sig att vara kass långt innan den slutligen fick premiär. Filmen, som är inspelad i Bulgarien, är producerad av Fede Álvarez, som gjorde den stenhårda nyinspelningen av EVIL DEAD, och skulle regisseras av Ryan och Andy Tohill. Dessa hoppade dock av projektet efter en knapp vecka. De ersattes av David Blue Garcia, som slängde allt bröderna Tohill hunnit filma, och började om. När filmen var klar höll produktionsbolaget Legendary några testvisningar av den. Responsen var katastrofal. Istället för att släppa den på bio, sålde Legendary filmen till Netflix.

Ska jag säga något positivt om TEXAS CHAINSAW MASSACRE, blir det att den faktiskt ser ut som en biofilm. Det är ingen högbudgetproduktion, men den ser ut som en "riktig film". Vidare innehåller filmen en väldig massa blod och våld och krossade skallar och avkapade kroppsdelar. Om man aldrig förr sett en motorsågsmassakerfilm, om man inte sett speciellt många skräckfilmer, och om man är i 15-årsåldern, är det möjligt att man gillar filmen mer än jag gjorde. 

Filmen inleds hyfsat. Några ungdomar anländer till en liten håla i Texas, en by som mer eller mindre är en spökstad. Där träffar de på en gammal märklig kvinna, spelad av Alice Krige, som har en okänd familjemedlem gömd i kåken. William Hope från ALIENS - ÅTERKOMSTEN spelar sheriff. Men så snart dessa två - Krige och Hope - försvinner ur handlingen, spårar det hela ur.

Det känns som om stora delar av filmen saknas - vilket säkert stämmer. Mycket har nog plockats bort efter testvisningarna. Därför får vi följa några ungdomar som aldrig riktigt presenteras, vi vet inte riktigt vilka de är och vad de håller på med. Två av dem är kockar, de ska öppna upp något i spökstaden. Leatherface kommer farande och slaktar några av huvudpersonerna innan vi hinner märka det, och därefter jagas de två återstående tjejerna. Många trådar reds aldrig ut, till exempel hur allt hänger ihop. Är det samme Leatherface som härjade 50 år tidigare? Filmen varar bara 83 snabba minuter.

Den överlevande hjältinnan från Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN från 1974, Sally Hardesty, är också med. Eftersom Marilyn Burns, som spelade henne, är död, är det nu Olwen Fouéré som spelar Sally. Hon har spenderat de senaste 50 åren med att försöka hitta- och döda Leatherface. Hon verkar inte ha letat så noga, eftersom han fanns bakom husknuten.

Den här gången bär Leatherface en mask som får honom att likna Peter Boyle. En massaker ombord på en buss är filmens höjdpunkt. Slutet är abrupt. I den svenska texten kallas Leatherface för Skinnfejan.

TEXAS CHAINSAW MASSACRE anno 2022 är alldeles för banal, oinspirerad, och tråkig. Betyget här under är snällt.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/2)

Bio: Uncharted

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag funderat på de senaste 40+ åren, efter att ha sett filmer som Indiana Jones-sviten, NATIONAL TREASURE- , Dan Brown-, och TOMB RAIDER-filmerna, är om det någonsin funnits skatter som man hittar genom att följa utspridda ledtrådar. Om till exempel en pirat gömmer en skatt någonstans, och han vill kunna hitta den igen, då ritar han förslagsvis en karta där platsen där skatten finns är utmärkt; en karta ämnad för honom och kanske hans mannar, och han förvarar kartan på ett ställe där han enkelt kan hitta den.

Vad piraten högst sannolikt inte gör, är att resa jorden runt för att gömma ledtrådar som leder till andra ledtrådar, vilka slutligen leder till platsen där skattkartan finns. Varför skulle han göra det? Det behöver inte handla om pirater - varför skulle en mystisk orden, ett lands regering, eller en upptäcktsresande gömma ledtrådar? Enbart för att någon flera hundra år senare ska lägga all sin fritid på att pussla ihop ledtrådarna och hitta skatten?

UNCHARTED, i regi av Ruben Fleischer, är ännu en skattletarfilm i vilken huvudpersonerna jagar ledtrådar. Filmen bygger på ett PlayStation-spel jag aldrig hört talas om - att jag inte känner till det beror på att jag inte spelat PlayStation sedan 90-talet, då jag jobbade som översättare på Svenska PlayStation-magasinet. Jag brydde mig aldrig om att köpa PlayStation 2 när det släpptes, och lade därmed ned spelandet. Den här filmen är producerad av PlayStation Productions, som har en vinjett i samma still som Marvel och DC. Marvelproducenten Avi Arad är förresten en av den här filmens producenter.

Låt mig med en gång säga detta: UNCHARTED är en av decenniets dummaste äventyrsfilmer. Kanske den allra dummaste. Den här filmen är osannolikt dum.

UNCHARTED inleds med att filmens hjälte Nathan Drake (Tom Holland) hänger från ett transportflygplan. Planets baklucka är öppen, den sammanlänkade lasten har trillat ut och dinglar som en kedja efter planet, och Nathan har fastnat i kollit som är längst bort. Skurkar dyker upp och börjar skjuta på Nathan, som lyckas klättra undan. Han försöker ta sig tillbaka in i planet, och hoppar från kolli till kolli - medan skurkar försöker döda honom, vilket de misslyckas med, istället faller de mot en säker död. Nathan lyckas ta sig in i planet - men därinne kommer en sportbil farande och kör på honom.

Jag tänkte att det här måste vara en drömscen - är det verkligen meningen att vi ska köpa att Nathan Drake kan hoppa framåt och uppåt i kraftig motvind på utsidan av ett flygplan i flykt? I samma ögonblick som Nathan rammas av bilen, hoppar 15 år tillbaka i tiden.

Nathan och hans äldre bor Sam är ättlingar till Francis Drake. De bor på ett barnhem, och de har brutit sig in på ett museum för att stjäla en gammal karta över Magellans jorden runt-resa på 1500-talet. Kartan kan eventuellt leda till en enorm skatt. De två blir dock påkomna och haffade. Tillbaka på barnhemmet rymmer Sam för att inte synas till mer, men han skickar vykort med hemliga budskap.

15 år senare jobbar Nathan som bartender i New York. Han är även verksam som ficktjuv. Till på köpet är han expert på historia. En kväll uppsöks han av den märklige Victor Sullivan (Mark Wahlberg). Victor är också expert på historia - och tjuv. Han vill komma åt Magellans skatt, och han kände visst Sam. Nathan vill inte veta av Victor, men blir övertalad att hänga på ändå, annars hade det inte blivit någon film.

De två går på en auktion i New York för att komma över en gammal nyckel de behöver. Då träffar de på filmens skurk Santiago Moncada (Antonio Banderas) och en mordisk skattletare han anlitat, Jo Braddock (Tati Gabrielle). Tumult uppstår, Nathan och Vincent kommer över nyckeln, och åker till Barcelona.

I Barcelona möter de upp Chloe Frazer (Sophia Ali), som är något slags Lara Croft. Hon är även opålitlig. Men Vincent är också opålitlig. Alla är opålitliga. Jakten på skatten fortgår, huvudpersonerna hamnar i den ena faran efter den andra, och de har hela tiden Braddock och hennes hantlangare efter sig. En av hantlangarna är en Skotte med så bred dialekt att ingen förstås honom.

Nathan Drake är alltså en "vanlig" kille utan superkrafter. Men - han har ändå samma förmågor som Spindelmannen. Mer eller mindre. Tom Holland spelar i princip en Indiana Jones-variant av Spindelmannen. Inledningsscenen är ingen dröm. Nathan och de andra upplever inte gravitation och fysiska lagar som något hinder. De kan göra i princip vad som helst. Alla jakter, slagsmål och actionscener är något slags extrema parkour-uppvisningar. De skadar sig aldrig. Det är så otroligt fånigt att det blir lite roligt. Hjältar och skurkar slåss i gamla tremastare som hänger under helikoptrar. Det refereras till både Indiana Jones och Jack Sparrow i dialogen.

Det finns ingen logik överhuvudtaget i UNCHARTED. Det känns lite grann som om det är en tioåring som skrivit manuset. Det här känns även som en Netflixproduktion. Men jag kan inte påstå att filmen är tråkig. Den hinner liksom inte bli tråkig. Det här är för häpnadsväckande dumt för att bli tråkigt. Dessutom är det förstås kul att återse Antonio Banderas.

Liksom senare års superhjältefilmer, avbryts eftertexterna för en epilog som ger en vink om att det ska komma en uppföljare.

 

 

 

 

(Biopremiär 16/2)

Tio år sedan Sean Banan!

Kyss Karlsson! Idag är det hela tio år sedan jag såg SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA på en pressvisning i Malmö! Jag skrev- och publicerade min recension samma dag, och morgonen därpå tappade jag hakan när jag såg hur många klick min text fått. Flera tusen hade läst recensionen på några timmar, och hundratals hade delat den i sociala medier. Jag upptäckte till och med att åtminstone en dagstidning nämnde min text i samband med sin egen recension av filmen (eller det var kanske TT:s recension de körde, det minns jag inte).

Den här recensionen är fortfarande det mest lästa inlägget här på TOPPRAFFEL! - med bred marginal. Folk klickar fortfarande på länken. För några år sedan när var jag på en pressvisning i Göteborg, där jag numera bor, satt det en ung kille bakom mig i salongen, och innan filmen började, lutade han sig fram och frågade försynt "Ursäkta mig, men är det inte du som skrev den där Sean Banan-recensionen?".

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA är fortfarande oöverträffad (eller ska det vara ounderträffad?) när det gäller svenska filmer producerade på den här sidan av SOUND OF NÄVERLUR. Kommer någon att lyckas göra en ännu mer inspirerat usel och konstig film under de kommande tio åren? Det känns som en omöjlig uppgift!

Min klassiska recension kan du läsa HÄR.

Netflix: Bigbug

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. För ovanlighetens skull handlar det om en ny film av Jean-Pierre Jeunet, vilket jag fortfarande tycker känns som något av intresse, även om jag kanske inte borde tycka så.

Det är inte länge sedan jag skrev om två tidiga filmer av Jeunet (och Marc Caro); DELIKATESSEN och DE FÖRLORADE BARNENS STAD, eftersom de släpptes på Blu-ray i Sverige. Jeunets karriär peakade med AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE, det han gjort sedan den filmen har inte alls nått upp till samma klass, även om filmerna varit acceptabla. 

En film som inte är acceptabel, är Jeunets senaste film, alltså den här - BIGBUG. Det var fruktansvärt svårt att sitta igenom den här skapelsen. Den varar en timme och 51 minuter, men den känns som fjorton timmar. När jag härommånaden såg trailern för den här filmen, tyckte jag att den verkade horribel och jobbig. Filmen är precis som trailern - fast utdragen till nästan två timmar.

Jag såg BIGBUG direkt efter KIMI, och det blev en intressant double feature. KIMI handlar om artificiell intelligens i nutid. BIGBUG handlar om artificiell intelligens i framtiden.

Året är visst 2050, och robotar är en vanligt inslag i hemmen. I ett förortshus sitter en familj och gnabbas med varandra, när ytterligare en familj anländer. Sedan dyker även en grannfru upp. De fortsätter att gnabbas, medan de passas upp av robotar av olika modeller. Plötsligt gör världens robotar revolt mot sina herrar. Husets alla utgångar låses och människorna därinne kan inte ta sig därifrån. Nu är de fast med varandra. De bråkar, gnabbas, men försöker även ha sex lite då och då. Deras hushållsrobotar är snälla och lydiga, deras robothembiträde Monique hjälper till så gott hon kan. Plötsligt anländer en illasinnad robotpolis som inte gillar vad de håller på med i huset.

BIGBUG är en film som försöker utforska vad det innebär att vara människa. Men framför allt är det en fruktansvärt jobbig film om tjattrande typer som inte kan ta sig ut ur ett hus.

Jean-Pierre Jeunet har verkligen gått loss med scenografi och effekter i den här filmen; det mesta är datoranimerat, antar jag. BIGBUG ser ut att vara designad av en tuggummiautomat från 80-talet. I samarbete med Barbie och Ken. Den här framtidsvärlden ser ut som något slags godisfärgat art déco-50-tal, med flygande Citroëner, androider och robotar. De knalliga, överstyrda färgerna gör att det blir påfrestande att titta på det i längden. Det ser ut som ett vansinnigt barnprogram. Det är 200% kitsch. En del effekter, detaljer och scener är snygga och roliga, men de gör inte filmen bättre.

Filmen har enorma problem med tempot. Trots allt pladdrande och skrikande och alla effekter, rör filmen sig inte framåt. När jag trodde att den gick mot sitt slut, visade det sig att jag inte ens kommit halvvägs. Handlingen är ganska banal, vi har sett filmer på samma tema förr. BIGBUG är säkert tänkt att vara både skojig och tänkvärd, men jag fick mest ont i huvudet, och började tänka på annat.

Dock är Claude Perron jättebrabra som hembiträdet. Hon är en fascinerande robot, och är den som bidrar med humor, när de andra mest skriker. Dominique Pinon är visst också med någonstans, men honom missade jag.

Nä, gott folk, det här var en plågsam film. Se om DELIKATESSEN och AMÉLIE FRÅN MONTMARTE istället. De håller än och är mycket snyggare än den plastiga BIGBUG! 

 

 

(Netflixpremiär 11/2)

HBO Max: Kimi

Foton copyright (c) Warner Bros./New Line

En grej jag inte kommer att sakna efter pandemin, är pandemiprojekt-filmer. Med pandemiprojekt menar jag filmer som spelats in trots att det har varit lockdowns, restriktioner, och annat som förhindrat normala filminspelningar. Detta har lett till filmer om ett fåtal rollfigurer, ibland en ensam rollfigur, som spenderar två timmar med att prata i telefon, prata med sig själv, eller ha Zoom-möten.

Om man inte heter Alfred Hitchcock och spelar in FÖNSTRET ÅT GÅRDEN (1954), bör man vara försiktig när man gör den här typen av film. Helst bör man låta bli. I de allra flesta fall blir resultatet skittråkigt.

Steven Soderbergh är dock en begåvad regissör; jag gillar inte allt han gjort, men ibland får han till det. Manusförfattaren David Koepp är ingen gröngöling, han har skrivit JURASSIC PARK, SPIDER-MAN och en lång rad andra filmer. Tillsammans verkar de ha försökt göra en Hitchcockinspirerad thriller, även musiken av Cliff Martinez för tankarna till Hitchcock och Bernard Herrmann. Dock blev KIMI inte precis jättebra. 

"Kimi" är namnet på en ny teknisk hjälpreda som drivs av artificiell intelligens. Det är en variant på Alexa, Siri och allt vad de heter - en liten pryl man har i hemmet och pratar med; Kimi styr lampor, telefon, TV, tekniska prylar rent allmänt. Zoë Kravitz spelar Angela Childs, som jobbar med att förfina Kimis teknik - Kimi spelar in användarnas kommandon och önskemål, och Angela korrigerar de misstag Kimi gör när AI:n hör fel. Det här är ett jobb som passar Angela. Inte nog med att det råder pandemi, Angela lider även av agorafobi - torgskräck, alltså. Hon går aldrig ut, hon klarar inte av att gå ut. 

Plötsligt råkar Angela höra något på en inspelning det inte var meningen att hon skulle höra. Det låter som ett våldsbrott - ett överlagt mord på en kvinna. Angela spelar in det hon hört och kontaktar först det mäktiga företaget bakom Kimi. Angela kräver att inspelningen ska spelas upp med FBI närvarande. För att lyckas med detta, måste hon lämna lägenheten. Och där ute finns det mordiska typer som vill Angela illa.

KIMI är en film som borde vara bättre än den är. Handlingen är helt okej. Filmens största problem är att Angela Childs är en rätt osympatisk rollfigur. Visst, hon lider av psykisk ohälsa, får vi veta efter ett tag, men det är svårt att engagera sig när hjältinnan är genomgående sur, tvär och butter. Övriga medverkande är inte mycket roligare. Angela flörtar med en kille (Byron Bowers) som bor i en lägenhet på andra sidan gatan, han är ingen muntergök.

Vidare blir handlingen lite väl ologisk, orealistisk och förvirrad ungefär halvvägs in. Det känns nästan som om David Koepp själv inte riktigt visste vad konspirationen filmen handlar om går ut på. Den sista kvarten är dock bra, filmen lyfter en hel del då.

Förutom FÖNSTRET ÅT GÅRDEN finns här drag av Brian De Palmas VITTNET MÅSTE TYSTNAS (BLOW-OUT, 1981), i vilken John Travolta råkar spela in ljudet av ett mord - och den filmen var ju i sin tur en variant på Michelangelo Antonionis BLOW-UP - FÖRSTORINGEN från 1966, där David Hemmings tror sig ha fotograferat ett mord.

KIMI går att titta på utan större problem, men den är inte speciellt spännande. Tack och lov utspelas inte hela filmen i Angelas lägenhet. Robin Givens har en liten roll. Jag ser att Zoë Kravitz är 32 år gammal. Jösses - i den här filmen ser hon ut att vara 18!

 

 

 

 (HBO Max-premiär 10/2)

Netflix: Privilegiet

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en tysk Netflixproduktion. 

PRIVILEGIET, i regi av Felix Fuchssteiner och Katharina Schöde, är tysk body horror för tonåringar. Här finns en del drag av David Cronenbergs tidiga filmer. Dock kan jag inte påstå att PRIVILEGIET är speciellt bra. Filmen är inte direkt dålig, men den är alldeles för tråkig, ofokuserad och förvirrad för att kallas bra.

I en prolog får vi se hur den lille gossen Finns äldre syster flippar ut, skär sig i munnen med en kniv, och tar med Finn på en biltur som slutar på en bro, från vilken systern trillar ner och dör.

Hopp till nutid, och Finn (Max Schimmelpfennig) är i de övre tonåren. Han har psykiska problem och går på medicin - hans far jobbar på ett läkemedelsföretag. Finns familj är rik - de bor i en stor, flott villa, men allt står inte rätt till därhemma. Föräldrarna och Finns tvillingsyster beter sig märkligt. Har de ockulta riter i hemmet om nätterna?

Finn är hemligt förälskad i en tjej som heter Samira (Tijan Marei), som han inte vågar prata med. Finns bästa kompis är en glad lesbisk tjej som heter Lena (Lea van Acken). När Finn tar en närmare titt på medicinen han äter, upptäcker han att kapslarna innehåller något som ser ut som en liten mask. Finn och Lena låter deras biologilärare undersöka masken, hon säger att det inte alls är en mask - det är en sorts extremt sällsynt svamp, som växer på lik. Lärarinnan råkar känns en tant som är expert på sällsynta svampar.

Den här tanten och hennes son är ryssar, och de bor i ett växthus. De blir upprörda när de ser svampen Finn och Lena har med sig. De som fått i sig svampen är illa ute, ondskan måste drivas ut ur dem med hjälp av ett slags exorcism!

... Och ungefär här började jag undra hur manuset till PRIVILEGIET hänger ihop. Vi har sett många liknande filmer om onda, hemliga sällskap i överklassmiljöer, eller på skolor. Vi har sett många liknande filmer om hur rymdvarelser besitter människor; tar över deras kroppar, till exempel genom att krypa in i dem via svalget. Jag har inga problem med att man gör ytterligare en film om sådant. Men att plötsligt dessutom blanda in två spökjägare med Ghostbusters-utrustning som ska utöva exorcism ... Alltså, hur tänkte manusförfattarna (de var fyra stycken) här? De onda tar på sig kåpor för att understryka det ockulta. Det känns som om de inte riktigt vilken typ av skräckfilm de ville göra, så de öste på med lite av varje och hoppades på det bästa. Ett illasinnat läkemedelsföretag låter systematiskt folk besittas av ockulta svampar för att ta över världen.

PRIVILEGIET innehåller dock en väldigt överraskande scen. Finn, Samira och Lena spenderar en natt tillsammans. En av dem säger "Tänk om det här är den sista dagen vi är i livet!" - varpå de kysser varandra, klär av sig, och har en trekant. Själva sexet får vi inte se. 

Tekniskt sett är väl filmen hyfsad. Den ser ut ungefär som tyska TV-filmer brukar se ut. Färgerna går ofta i sjukligt gul-grönt. En del miljöer och byggnader, som till exempel sjukhus, ser ut att vara hämtade ur Cronenbergs kanadensiska filmer. Här finns en del blod, en del äckel, lite våld, men främst finns här en massa scener som inte verkar hänga ihop, händelser som inte förklaras trots att de verkligen borde förklaras, och rollfigurer som beter sig ologiskt - som exempel: en kille mördas och placeras på taket på en bil i en biltvätt. Polisen säger "Det var nog självmord!" och sedan är det inte mer med det.

PRIVILEGIET är inte jättelång med sina 107 minuter, men den blir lite seg. Filmen är inte speciellt spännande, och handlingen är för ogenomtänkt och känns därför lite dum. Som sig bör spelas tonåringarna av 25-åringar.

 

 

 

(Netflixpremiär 9/2)

Blu-ray/VOD: See for Me

SEE FOR ME (Njutafilms)

Avdelningen för thrillers om blinda kvinnor i fara. Det finns ju numera en hel hög sådana - som NATTENS ÖGON från 1967 med Audrey Hepburn, och BLIND TERROR från 1971 med Mia Farrow, för att bara nämna två. Den kanadensiska SEE FOR ME, i regi av Randall Okita, utmärker sig genom att Skyler Davenport, som innehar huvudrollen, är blind på riktigt.

Davenport spelar den unga Sophie, som var utförsåkningsstjärna innan hon blev blind. Hon bor hemma hos sin mor, och jobbar ibland med att vara kattvakt hemma hos folk (morsan verkar dock misstänka att Sophie är prostituerad).

Sophie tar en taxi och åker ut till ett stort lyxhus som ligger i en skog. Det är kallt och snöigt. Där ska hon alltså passa en katt medan ägarinnan är bortrest. Det dröjer inte länge innan Sophie lyckas låsa sig ute. Blind och utelåst vintertid. För att få hjälp laddar hon ser den nya appen See for Me, där assistenter hjälper synskadade med hjälp av mobilkameran. Sophie får tag på Kelly (Jessica Parker Kennedy), en ung tjej som visar sig vara krigsveteran.

Kelly lyckas hjälpa Sophie, men under natten uppstår ett betydligt värre problem: tre män tar sig in i huset. De är där för att länsa ett kassaskåp, som de genast börjar borra upp. Sophie hör detta, och ringer först polisen, men hon klantar sig, och kontaktar därför Kelly igen. Kelly får vara Sophies ögon, när Sophie leker katt och råtta med skurkarna.

SEE FOR ME har ett bra filmfoto; det är en tekniskt sett kompetent gjord film. Skådespelarna är väl också okej - den ende jag kände till av dem, är Kim Coates, som dyker upp mot slutet. Handlingen är inte unik, och den skulle kunnat funka om det inte vore för ett antal detaljer, vilka verkligen sänker den här filmen.

För det första är Sophie en jävligt osympatisk hjältinna. Blind och osympatisk, en udda kombination i den här typen av film. Filmen inleds med att hon bråkar med sin oroliga mor. Snart får vi veta att Sophie tar de här kattpassarjobben för att stjäla saker hemma hos de som anlitar henne. Att hon varit utförsåkare har ingenting med handlingen att göra. Visst, hon vill kunna köpa en ny, dyr skidutrustning och träna för paralympics, men detta tillför inte så mycket. Vid ett tillfälle försöker Sophie samarbeta med skurkarna för att få en del av miljonerna de ska stjäla - och det är ju ett väldigt konstigt beteende.

Vidare är filmen osedvanligt ologisk. När Sophie anländer till lyxhuset visar ägarinnan hur larmet funkar, och så snart Sophie är ensam, aktiverar hon larmet. Vad är det för larm? Sophie kan alltså gå omkring i huset med larmet på? När hon lyckas låsa sig ute och med Kellys hjälp tar sig in igen, utlöser Sophie larmet, och måste stänga av det. Det funkar kanske bara om man kommer utifrån.

Konstigheterna fortsätter. En polis anländer till huset för att kolla om där finns några skurkar. Tänder polisen i taket? Nä, inte fan gör hon det! Hon går runt i den beckmörka villan och lyser med sin stavlampa. Sophie kommer över en pistol och Kelly hjälper henne att sikta och förklarar hur hon ska skjuta ihjäl inbrottstjuvarna. Detta tycker både Kelly och Sophie är ett bättre alternativ än att gömma sig och vänta på polisen. Snubben som borrar i kassaskåpet hör inte att det avlossas ett flertal pistolskott i huset.

Katten glöms bort omedelbart. Var håller den hus?

Är filmen spännande? Nej, inte precis - främst beroende på att Sophie är så osympatisk. Det är svårt att bry sig.

Jag noterar att en del som recenserat SEE FOR ME på IMDb inte fattat att Skyler Davenport faktiskt är blind, de skriver att det syns att hon som spelar huvudrollen inte är blind på riktigt, hon är ju skitdålig på att spela blind!