Kom det några bra filmer i år?

I vanlig ordning översvämmas tidningar, webbsidor och TV-program just nu av olika listor - till exempel över årets bästa filmer. Sedan några år tillbaka har jag lite svårt att sätta ihop sådana topplistor, eftersom jag inte längre ser- och recenserar allt som går upp på bio. Dels för att jag inte har tid, eftersom jag skriver seriemanus på heltid, dels för att väldigt mycket inte pressvisas här i Göteborg.

Jag kastade ett öga på de recensioner av biopremiärer jag skrivit under 2022 och konstaterar att det blev en del ändå, och att jag faktiskt satte högsta betyg några filmer - jag är ju ganska snål med höga betyg och jag får ibland höra att jag sågar alldeles för mycket. "Hellre fria än fälla!" säger en del kollegor. "Fäll och såga vidare!" säger jag.

Några av årets storfilmer och publikmagneter har jag inte sett, till exempel BLACK PANTHER: WAKANDA FOREVER och AVATAR: THE WAY OF WATER, eftersom de inte pressvisades här - och jag kan inte påstå att jag känner ett sug efter att se dem, jag tyckte nämligen inte att de första filmerna var speciellt bra. TRIANGLE OF SADNESS har jag inte heller sett, eftersom jag sällan - eller aldrig - gillar Ruben Östlunds filmer. Att han är en skrytmåns helt utan självdistans spelar förstås också in.

Några allmänt kritikerrosade filmer tyckte jag bara var halvbra. Till exempel THE BATMAN och TOP GUN: MAVERICK. Den senare vann på att visas i en IMAX-biograf, där var den onekligen maffig, men jag kan inte påstå att jag vill se om den. Om THE BATMAN var maffig kan jag inte avgöra, eftersom den bokstavligt talat var så jävla mörk.

... Okej, men vilka filmer var det jag tilldelade högsta betyg?

I mars hade LICORICE PIZZA premiär. Jag tyckte att det var en strålande film. Till min förvåning - jag brukar inte precis gilla Paul Thomas Andersons filmer. Jag noterade att några inte alls gillade den här, vilket jag tycker är konstigt. Några anmärkte på åldersskillnaden mellan de två huvudpersonerna; att en vuxen kvinna får ihop det med en tonårig kille. Men folk är ju så tråkiga nuförtiden.

Redan i april kom nästa femma. Den gav jag till Ti Wests skräckfilm X. Det här är en film som lyckas vara både en traditionell skräckfilm och en pastisch - och samtidigt blåsa lite nytt liv i genren. Majoriteten skräckfilmer som går upp på bio nuförtiden är antingen välkammade PG-13-filmer som inte upprör någon, eller så är det så kallade elevated horror-filmer som försöker vara "bättre" än vanliga skräckfilmer; mer konstnärliga och intellektuella så att publiken inte ska behöva skämmas för att de tittar på skräck. X kommer förvisso från elevated horror-bolaget A24, men Ti West har gjort en smart och stenhård film i samma anda som MOTORSÅGSMASSAKERN, den är spännande, våldsam, men även rolig mellan varven. Av någon anledning fick vi inte se filmens prequel, PEARL, på bio i Sverige - den lär vara ännu bättre. Jag har ännu inte sett den.

I augusti kom den spanska satiren OFFICIAL COMPETITION. Återigen förvånades jag när jag upptäckte att en del inte alls tyckte att den här var bra. Men de som inte gillade den hade förstås fel. Det här är en rolig och smart film om förberedelserna inför en filminspelning. Tre starka viljor drabbar samman. Pénelope Cruz är fantastisk i den här filmen, och det är kul att åter få se Antonio Banderas i en vettig roll. Snygg är filmen också.

Så långt de filmer jag gav en femma i betyg. Jag tänkte att jag även bör nämna några av de filmer jag gav en fyra - några av de bästa av dessa.

OLD HENRY passerade nog ganska obemärkt förbi, men det var kul att se den här filmen på bio. Det här är en riktigt bra Western. Westernfilmer är vi inte bortskämda med på bio i dessa datoranimerade dagar. OLD HENRY är en ganska minimalistisk film - ett hus, ett par hjältar, några skurkar. Men det räcker - manuset är bra, det här är en tuff film av ett slag vi sällan ser idag. De allra flesta Westerns som görs idag, det kommer en del på DVD och streaming, är i det närmaste osebara låg-lågbudgetfilmer.   

THE BLACK PHONE är en riktigt bra skräckfilm som bygger på en novell av Joe Hill. Den här filmen känns som en ganska typisk Stephen King-historia, vilket inte är så konstigt - Joe Hill är Kings son. THE BLACK PHONE är en lågmäld, spännande och obehaglig film med utmärkta skådespelarinsatser. 

Slutligen nämner jag MOONAGE DAYDREAM, den egensinniga David Bowie-dokumentären. I min recension anmärker jag på att bildfyrverkerierna kan bli ansträngande att titta på, jag kände att jag fick en antydan till huvudvärk och fick vända bort blicken emellanåt. Men med undantag för detta, är det här en väldigt bra och givande film, i synnerhet om man gillar Bowie. Men vem gillar väl inte Bowie? 

Numera har ju en hel del filmer premiär direkt på olika streamingtjänster. Netflix, HBO Max, Amazon Prime Video, Disney+ med flera. Jag tittade igenom mina recensioner av streamingpremiärer för att se om någon kan tänkas hamna bland årets bästa filmer. Jag har skrivit om en jäkla massa filmer. Men - jag har verkligen gödslat med ettor och tvåor i betyg. Några treor blev det. Fyror blev det knappt några alls, senast satte jag en fyra i betyg på skräckfilmen BARBARIAN. Några femmor blev det inte alls.

Kommer jag att dela ut några femmor i betyg under 2023? Vi får väl se. Men redan nu kan jag utlova många ettor och tvåor. Jag är hård men hjärtlös!

Netflix: Glass Onion: A Knives Out Mystery

Foton copyright (c) Netflix

Jag beklagar att denna recension är en vecka sen - jag har varit bortrest över julen. Nu är jag hemma igen och det vore ju dumt om jag inte skrev om denna film, eller hur. I synnerhet som jag recenserade den första filmen.

I efterhand ångrade jag betyget jag satte på Rian Johnsons KNIVES OUT när det gick upp på bio 2019. Jag satte en fyra i betyg - enbart för att jag inte ville gödsla med femmor. Men senare tänkte jag att jag nog skulle satt en femma ändå, eftersom jag verkligen gillade filmen. Jag har dock inte sett om den sedan den kom, och jag vet inte om jag håller med mig själv.

Netflix var snabbt framme och lade beslag på rättigheterna till uppföljarna till KNIVES OUT, det verkar bli åtminstone två sådana, och nu har den första av dem haft premiär. GLASS ONION: A KNIVES OUT MYSTERY biovisades först i några länder, men i Sverige strömmas den direkt på Netflix.

Edward Norton spelar miljardären Miles Bron, en Elon Musk-typ som bor på en egen grekisk ö. Bron har bjudit en brokig skara människor till ön för att lösa ett mordmysterium. Dessa människor är ett gammalt kompisgäng och inbjudningen kom i form av ett märkligt pussel - något slags överdimensionerad version av the Lament Configuration i HELLRAISER-filmerna.

Väl på plats på ön ska de lösa mordet på Miles Bron. Denne har nämligen lagt ner en massa tid på att skapa ett mysterium, en lek de ska ägna helgen åt. Med i sällskapet finns även världens bäste detektiv, Benoit Blanc, som bjudits in av misstag. Blanc återkommer från den första filmen och spelas åter av Daniel Craig. Självklart mördas en av gästerna på riktigt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev rätt besviken på GLASS ONION. Filmen är inte direkt dålig, men den är långtifrån lika bra som KNIVES OUT, trots att Rian Johnson skrivit och regisserat även denna gång.

Gästerna på ön spelas av Kate Hudson, Dave Bautista, Janelle Monáe, Kathryn Hahn, Leslie Odom Jr, Jessica Henwick och Madelyn Cline. Med undantag för Monáe har de alla en sak gemensamt: de är fruktansvärt osympatiska och jobbiga. Jag satt och hoppades att de skulle mördas hela bunten så snart som möjligt.

Dessa rollfigurer är dessutom alldeles för överdrivna och parodiska - persongalleriet i den första filmen var skruvat, men gestalterna var ändå på något sätt trovärdiga. Så är inte fallet den här gången. Kate Hudson är nästan direkt dålig i sin roll som avdankad modell, hon känns hämtad från en nyårsrevy i Ödeshög.

Miles Brons ö är supermodern och högteknologisk. Det är lite science fiction över bostaden - Bron och hans ö skulle kunna vara hämtade ur en James Bond-film. Kanske är det här en korsning av Agatha Christie och James Bond? Ett intryck som förstärks tack vare Daniel Craigs medverkan.

Upplösningen är inget vidare - mördaren är den jag trodde det var och jag brydde mig inte riktigt. Motivet är lite luddigt och upplösningen blir en antiklimax.

... Nu får jag kanske filmen att låta sämre än den är. Det finns många bra inslag i GLASS ONION. Framför allt har den Daniel Craig i huvudrollen - och han är mycket bättre som den egensinnige Benoit Blanc än han var som Bond. Han ser verkligen ut att trivas i rollen. Janelle Monáe är också bra. Här finns flera bra scener, flera roliga scener, och filmfotot är glassigt. Jag tror att filmens största problem helt enkelt är att den inte är lika bra som KNIVES OUT. 

GLASS ONION varar två timmar och 19 minuter, vilket är alldeles för länge. Filmen utspelar sig under pandemin och i början går folk omkring med munskydd. Detta kan eventuellt leda till att filmen åldras ganska snabbt, och handlingen med ett begränsat antal skådisar på en liten ö gör att det hela känns lite grann som ett pandemiprojekt.

En lång rad kända namn skymtar förbi i småroller: Ethan Hawke, Hugh Grant, Stephen Sondheim, Kareem Abdul-Jabbar och Angela Lansbury med flera. Sondheim och Lansbury har hunnit dö sedan filmen spelades in. Förutom Grekland är filmen inspelad i Serbien. "Glass Onion: A Serbian Film".

   

 

 

 

(Netflixpremiär 23/12)

God jul!

Lika ödmjukt som gentilt tillönskar jag mina läsare en

GOD JUL!

Härja lagom i stugorna.

Det har förresten varit en massa skriverier om AI den senaste tiden. Därför illustrerar jag detta inlägg med några bilder skapade med artificiell intelligens. De blev ju inte speciellt bra. Vad de föreställer? Syns inte det?

"Fantomen firar jul i dödskallegrottan".

Bio: UFO Sweden

Foton copyright (c) SF Studios

Jag hade nästan glömt bort den helt, men för fyra år sedan hade en ganska märklig, svensk drama-action-thriller som hette DEN BLOMSTERTID NU KOMMER premiär. För regin stod filmkollektivet Crazy Pictures, och det var en film som var tekniskt sett imponerande, men som lämnade en hel del att önska vad gällde manus, klippning och regi. Tydligen var det en hel del människor, mest yngre sådana, som gillade filmen trots dess brister.

Nu är Crazy Pictures tillbaka med en ny film - enligt IMDb är det dock Victor Danell som står för regin. UFO Sweden är en ... Ja, vad är det här? En äventyrs-science fiction-action-buskis-thriller för hela familjen. Eller för barn? Eller för vuxna?

När filmen börjar är det 1980-tal. Lilla Denise sitter med sin far i en bil utanför SMHI:s högkvarter i Norrköping. Fadern är en UFO-entusiast som kommit något på spåren - bevis för att vi inte är ensamma. Han behöver några papper från SMHI och en av medlemmarna i UFO-föreningen UFO Sweden, Lennart (Jesper Barkselius), jobbar på SMHI. Lennart kommer utspringande med några pärmar han slänger in i bilen, men SMHI:s stenhårda vakter kommer sättande och haffar Lennart. Kort därpå försvinner Denise' farsa spårlöst.

Hopp till 1996. Den nu tonåriga Denise (Inez Dahl Torhaug) är en halvkriminell typ som bor hos elaka fosterföräldrar. Hon har problem med polisen - men verkar även vara kompis med en av poliserna, Tomi. Tomi spelas av Sara Shirpey och hon är utan tvekan den snyggaste polisen i svensk filmhistoria. Hon går omkring i uniformsjacka av skinn med uppkavlade ärmar. Hade svenska poliser fortfarande skinnjackor på 90-talet?

Denise är en jäkel på teknik och på att hacka datorer. Med hjälp av en Gameboy kan hon öppna kodlås och grejor. Hon är även övertygad om att hennes far fortfarande lever - hon tror att han blev bortförd av rymdvarelser. Men hon måste hitta bevis för detta.

Hon uppsöker UFO Sweden, en förening som består av ett gäng töntar med olika lustiga dialekter. De är mest intresserade av att dricka kaffe och äta mazariner i den föreningen. Denise lyckas dock få dem intresserade, alla utom en gammal gubbe som heter Gunnar (Håkan Ehn) och som Denise kallar Kryck-Mongot. För att hitta svaret på gåtan måste Denise och UFO Sweden göra diverse olagliga saker, och de jagas av polisen och av SMHI:s onda agenter. Eller, de är nog bara anställda.

UFO Sweden känns som en sådan där TV-thriller för barn av Leif Krantz och Folke Mellvig - uppblandad med Arkiv X. Med lite stänk av Stefan & Krister. Handlingsmässigt känns det lite grann som en barnfilm, men anslaget är ganska vuxet. Det är lite action och äventyr med lite lyteskomik och tönterier.

Det roligaste i filmen är att SMHI framställs som CIA eller något liknande. Jag har aldrig besökt SMHI, men jag har aldrig någonsin föreställt mig stället så som det skildras här. Det är ett jävla tjat om SMHI hela tiden, och i en scen springer tungt beväpnad polis omkring inne i SMHI:s lokaler och skriker och pangar och bär sig åt.

Här finns en hel del logiska luckor. Jag begrep aldrig varför den där Gunnar hela tiden motarbetar sig egen förening. Och varför tycker polisen att det är så otroligt viktigt att lägga alla resurser på att jaga några UFO-entusiaster som försöker bevisa att det finns rymdvarelser? Polisen i Norrköping behöver kanske sysselsättas. Vad har Tomi för förhållande till Denise? Tomi jagar henne envetet som vore hon Tommy Lee Jones i JAGAD, men samtidigt verkar de vara vänner.

Tekniskt sett är det här bra. Filmfotot är snyggt, effekterna är överraskande bra. Värre är det med dialogen, som ibland är ... mindre bra. Inez Dahl Torhaug får väl anses vara bra i huvudrollen, men det är lite svårt att avgöra om en del av de övriga medverkande är bra eller dåliga - deras gestalter känns plockade ur någon buskis och de pratar med överdrivna dialekter, med undantag för skåningen, som mest låter som Michael Segerström.

UFO Sweden är inte precis tråkig, men den varar en timme och 55 minuter, och den hade mått bra av att kapas med tjugo minuter. Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega vilka som kommer att gå och se den här filmen. Vilken målgrupp den har. Vi kom inte fram till något svar. Men jag ska nog låta bli att gissa målgrupper, jag brukar ha fel. Jag förutspådde att inga skulle se DEN BLOMSTERTID NU KOMMER eftersom den var för dålig - och så visade det sig att en massa ungdomar gillade den.

Vi får väl se hur UFO Sweden här kommer att gå.   

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Netflix: Pinocchio

Foton copyright (c) Netflix

Detta är den andra Pinocchiofilm jag ser i år - och den tredje på två år. Det har varit mycket Pinocchio de senaste 20-25 åren. Nu vill jag verkligen inte se mer filmer om Pinocchio.

Enda orsaken till att jag såg denna nya Netflixproduktion är att den är regisserad av Guillermo del Toro (i samarbete med Mark Gustafson). Ja, och så såg jag den för att den är omtalad och lite hajpad. Det sistnämnda mest beroende på att det är del Toro som ligger bakom.

Om det inte vore för att jag bestämt mig för att skriva om den här filmen, hade jag stängt av efter tjugo minuter. GUILLERMO DEL TOROS PINOCCHIO, vilket kanske är den fullständiga titeln, är en fruktansvärt tråkig film. Det här är ett sömnpiller utan like. Det är också en film vars målgrupp antagligen är väldigt liten.

Det här är en stop motion-film med dockor, The Jim Henson Company ligger bakom. Tekniskt sett är filmen otroligt imponerande, jag förstår inte hur folk har orkat göra den. Men det här är en film om det som på fackspråk kallas creepy ass puppets. Alla dockor är groteska och lite otäcka. I synnerhet Pinocchio själv. 

del Toro har valt att göra en mörkare version, det är en mörk film om mörka ämnen. Delar av handlingen känns igen från tidigare versioner - och antagligen från den ursprungliga boken, som jag förstås inte läst. Men den här gången sörjer Geppetto sin döda son så mycket att han blivit alkis. 

Den här versionen utspelar sig i fascismens Italien. Mussolini dyker upp. En bit efter halvtid, det vill säga lite mer än en timme in i filmen, blir det lite intressant när handlingen helt fokuserar på fascismen och Pinocchio tränar med italienska barnsoldater. Detta håller dock bara på en stund.

Vad som också är intressant är att det andeväsen, eller vad hon är, som väcker trädockan Pinocchio till liv, ser ut som en figur ur någon serie i Metal Hurlant, kanske skapad av Moebius eller Druillet. Jag hade hellre sett en film som bara handlade om denna figur och fascismens framväxt.

Jag visste inte om att filmen även är en musikal. Här förekommer ett flertal sångnummer. Sångerna är vissna - det känns mest som att de pratar till en melodislinga. Fast så låter ju moderna musikaler i London och på Broadway. De minnesvärda melodierna har försvunnit.

PINOCCHIO är inte en film för barn, åtminstone inte för mindre barn. Men det är heller inte en film för vuxna. Allvarligt talat: hur många vuxna människor - medelålders och uppåt, och som inte är specialintresserade av animerad film och dockfilm - känner du som kan tänka sig att se en tvåtimmarsdockfilm om Pinocchio? Målgruppen är väl folk som gillar Guillermo del Toro, oavsett vad han gör, folk som är intresserade av dockteater (till exempel svenska TV-chefer på 70-talet), och en viss typ av vuxna som tycker att det är viktigt för barn att se gravallvarliga, dystra filmer framför det ungarna egentligen vill se (Scooby-Doo och karate).

... Men framför allt är detta en grymt tråkig film. Den må vara fantastiskt bra gjord rent tekniskt, vilket är orsaken till att jag sätter en generös tvåa i betyg, men den är en plåga att sitta igenom.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 9/12)

DVD/VOD: Black Friday

BLACK FRIDAY (Njutafilms)

1989 gjorde Scott Spiegel slasherfilmen INTRUDER, i vilken personalen på en stormarknad mördas av en galning. Bruce Campbell gör ett litet inhopp som polis i filmen. Nu är Campbell tillbaka i en skräckfilm - eller snarare en skräckkomedi - som utspelar sig i en butik. Den här gången har han en större roll som butiksföreståndare och nu handlar det om en leksaksaffär.

Det är Black Friday och personalen på We Love Toys väntar på att dörrarna ska öppnas, och horder av kunder ska välla in för att slåss om varorna. Vad alla missat är att en meteorit slagit ner i närheten, och denna får folk att förvandlas till blodtörstiga monster. Kunderna far omkring i butiken och slåss med personalen, de som blir bitna blir i vanlig ordning smittade, och antalet överlevande decimeras.

BLACK FRIDAY är regisserad av Casey Tebo, som tidigare mest gjort musikvideor. Makeup-effekterna står Robert Kurzman för, han var även inblandad i effekterna i ovan nämnda INTRUDER. Förutom Bruce Campbell återfinns Devon Sawa och Michael Jai White i rollistan. Det här är en lågbudgetfilm som ser bra ut, den är kompetent gjord och effekterna är bra.

... Problemet är att filmen inte är speciellt rolig för att vara satir och komedi. Den börjar bra, men halvvägs in tröttnade jag. Jag trodde att filmen skulle driva mer med Black Friday som fenomen, men det glöms snabbt bort. Speciellt mycket slapstick och roliga scener får vi inte heller, och spännande är det förstås inte alls. Även om folk hela gtiden springer omkring och folk tas av daga titt som tätt, är det hela ganska stillastående. När det mot slutet dyker upp jättemonster hade jag tröttnat. 

Roligast i BLACK FRIDAY är att Bruce Campbell ser ut som Basil Fawlty.

Det är synd att manuset är för slappt och slarvigt.

 

Bio: Terrifier 2

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ibland går det inte som man tänkt sig. Där stod jag utanför Filmstaden och frös röven av mig medan jag väntade på att bli insläppt på pressvisningen av TERRIFIER 2. Dessutom bävade jag en aning. Den här filmen varar två timmar och 18 minuter. Vem pallar se en slasherfilm som varar nästan två och en halv timme? Det måste bli extremt segt och tjatigt.

Då insåg jag plötsligt att jag kommit för sent till biografen - filmen hade börjat en halvtimme tidigare än vanligt, vilket jag inte noterat. Det blev till att åka hem igen. Men, allt löste sig till slut: jag fick en streamad tittkopia, så jag såg filmen på kvällen istället. Detta innebar att jag kunde pausa filmen för toalettbesök. Det innebar även att jag hade tillgång till kaffe, och vin, och ost och kex.

Jag såg den första TERRIFIER för några månader sedan, efter att en bekant rekommenderat den, den ligger på Amazon Prime Video. TERRIFIER är en lågbudgetfilm ($35 000 kostade den) från 2016, med manus och regi av Damien Leone, som även stod för makeup- och specialeffekter. Jag tyckte inte att denna mördarclownfilm var speciellt bra. Dess praktiska effekter imponerade och skådespeleriet var över snittet, men manuset var alldeles för simplistiskt. Det hela kändes mest som 81 minuter sadistiskt våld utan mycket till handling.

Sex år senare kommer alltså denna uppföljare, som blivit en oväntad framgång. TERRIFIER 2 kostade $250 000 att göra, det är alltså fortfarande en lågbudgetfilm, och den har snart spelat in 12 miljoner dollar världen över. I Amerika valde publiken att att se TERRIFIER 2 istället för den rätt kassa HALLOWEEN ENDS, som kostat 20 miljoner - den senare blev väl inte direkt en flopp, men definitivt ingen större framgång.

I pressutskicken för TERRIFIER 2 varnar distributören NonStop känsliga tittare. "VARNING. Filmen innehåller mycket starka våldsscener som kan vara uppskakande för vissa," står det, följt av "Terrifier 2 är filmen som fått folk att svimma och kräkas på amerikanska biografer". Då blir man ju nyfiken. Jag undrar om några filmkritiker flydde från pressvisningen jag missade.

TERRIFIER 2 är alltså nästan en timme längre än den första filmen, och ja - den är alldeles för lång. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara så länge som den gör, eftersom handlingen fortfarande är förhållandevis simplistisk. Men i övrigt är filmen bättre än originalet.

Den synnerligen onde och mordiske Art the Clown (David Howard Thornton) återupplivas i början av filmen och beger sig ut i Miles County för att fortsätta sitt brutala slaktande. Det är halloween och Art, i sin clownmundering, smälter in i de utspökade omgivningarna.

Filmens hjältinna heter Sienna (Lauren LaVera). Hon är en tonåring (tror jag) som bor hemma med sin otroligt elaka, ständigt svärande morsa, och sin lillebror Jonathan. Hennes far har tagit livet av sig, men det är något mystiskt med hans död, och det verkar finnas kopplingar till Art the Clown. 

Det drar ihop sig till halloweenfest och Sienna syr en dräkt till festen. Hennes far brukade rita en tuff hjältinna med rustning och vingar när Sienna var barn, så det är denna dräkt hon försöker skapa - något den elaka morsan inte gillar, eftersom den är för sexig.

Art the Clown drar omkring och gör hakkebøff av folk medan Sienna, iförd sin dräkt, är på festen. Sedan dyker förstås även Art upp på festen. Sienna och Jonathan är de som måste bekämpa Art the Clown.

Är varningen berättigad? Är filmen chockerande våldsam? Ja - och nej. Visst, det går nog inte att lita på mig i det här fallet, jag chockas sällan av grova specialeffekter, jag är härdad - jag utbrast till och med i ett "Det var väl inte så farligt?" efter visningen av MARTYRS i Cannes, där resten av publiken var gröna i ansiktet (de som inte lämnat visningen). Det är återigen regissören Damien Leone som står för effekterna, och våldet är extremt grovt - men det ser oftast inte ut som något annat än latex som styckas och mosas. Här finns dock en scen som går över gränsen, en tjej lemlästas i sitt sovrum, och scenen håller på i en evighet.

Vidare balanserar TERRIFIER 2 hela tiden på gränsen till komedi. Ibland är det komedi. I början av filmen går Art the Clown till en tvättomat för att tvätta sin blodsöliga clowndräkt - han sitter där naken och läser en tidning medan han väntar. David Howard Thornton är mimare och med sitt kroppspråk gör han Art till ett monster som ständigt skiftar mellan att vara skrämmande och komisk. En annan scen som är direkt komisk är när det knackar på ungar som är ute efter godis, och Art serverar godis han lagt i ett avhugget, urgröpt huvud.

TERRIFIER 2 vinner på att Lauren LaVera är utmärkt i huvudrollen, hon är en sympatisk hjältinna. Rent allmänt är skådespeleriet bra. Det är lite kul att en lärarinna på Jonathans skola spelas av Felissa Rose, hon som var mördaren i SLEEPAWAY CAMP, 1983. Filmen innehåller några bra och bisarra drömscener. Bäst i filmen är Art the Clowns genuint obehagliga låtsaskompis, en liten clownflicka.

Det är synd att filmen varar så länge som den gör. Den hade vunnit på att klippas ner till 90 minuter eller däromkring. En hanterbar längd och man hinner inte tröttna. 

Det mest positiva med TERRIFIER 2 är att den kostade drygt två och en halv miljon svenska kronor att göra. Jag läste i Göteborgs-Posten igår att de håller på att spela in en svensk skräckfilm på Liseberg just nu. Den har en budget på 48 miljoner kronor. Det är nästan fem gånger så mycket som vad Ti Wests kritikerrosade X kostade. 

 

 

 

(Biopremiär 9/12)

Netflix: Warriors of Future

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en Hongkongfilm som gick på bio - IMAX till och med - i Kina, där den spelade in en massa pengar, men som streamas på Netflix i resten av världen, åtminstone i Europa.

Vad det här också är, är en film det är svårt att recensera. Mest beroende på att det var svårt att ta sig igenom den.

Yuen Fai Ng har regisserat detta science fiction-actionraffel med den märkliga titeln WARRIORS OF FUTURE. Den heter alltså inte WARRIORS OF THE FUTURE. Filmen inleds med exposition. En berättarröst redogör vad som hänt, ett grepp som alltid är tråkigt och ofta inte funkar, i synnerhet när inledningen håller på lite för länge. Jag tappade intresset redan här, jag hade förstås föredragit om vi fått se hela bakgrunden i en prolog. Nu känns det som om det är en uppföljare vi ska se, ett intryck som förstärks eftersom inga rollfigurer får närmare presentationer.

Det är något om att den globala uppvärmningen och en rad naturkatastrofer har raserat Hongkong, som nu heter B-16, luften är förorenad, och en utomjordisk växtvarelse har trillat ner i staden. Växten kallas Pandora och den växer när det regnar, ju mer den växer, desto mer av staden raserar den - men den här växten kan visst även rena luften. En massa soldater ska hindra Pandora från att växa, men en ond typ skickar ut illasinnade robotar och grejor, eller hur det var, jag vet inte så noga.

WARRIORS OF FUTURE utspelar sig delvis i något slags kommandocentral, där gravallvarliga militärer pratar och pratar och pratar. Resten av filmen; större delen av filmen, är ett datoranimerat kaos. Det är soldater som slåss mot robotar och monster och fan och hans moster. Ibland används flygfarkoster.

Att se den här filmen känns som att se på när någon spelar ett TV-spel. Som att sitta intill spelaren och bara titta på skärmen. Det smäller och brakar hela tiden. Det är metall och rök och explosioner. Folk springer och folk skriker.

Den här filmen, som kostade närmare 600 miljoner svenska kronor att göra, känns som en Transformersfilm. Stökigt, högljutt, själlöst, oengagerande, tråkigt. Dessutom känns det som något vi redan sett otaliga gånger, filmen är inte vidare originell.

Efter ett tag tittade jag bara med ett öga. Efter ytterligare ett tag tittade jag med ett halvt öga. Jag ångrade att jag börjat titta på filmen. Jag kan tänka mig att om man är tolv år är det skithäftigt med alla dessa robotar och farkoster och puffror, men för oss andra är detta mer eller mindre totalt osebart.

Åtminstone ett känt ansikte finns i rollistan, Ching Wan Lau. Honom känner vi igen från en lång rad Hongkongfilmer de senaste 35 åren.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 2/12)

Netflix: Troll

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en norsk kaiju-film. Ja, jättemonsterfilm, alltså. 

1986 kom en amerikansk film som hette TROLL, regisserad av John Carl Buechler. 1990 kom den italienska filmen TROLL 2, en legendariskt dålig - och rolig - film som av vissa anses vara den sämsta filmen någonsin (det är den inte). TROLL 2 hade ingenting med TROLL att göra. 2010 kom den norska filmen TROLLJÄGAREN, som jag vill minnas blev en hyfsad framgång världen över.

Denna nya Netflixfilm ligger närmare TROLLJÄGAREN än TROLL och TROLL 2. Men närmast ligger den nog Godzillafilmer och liknande jättemonsterfilmer.

Jag är ingen större expert på folktro och troll, men jag inbillar mig att svenska troll är lurviga varelser som bor i skogen, medan norska troll är gigantiska jättar. Eller det finns kanske både små och gigantiska troll i både svensk och norsk folktro. Uttrycket "söt som ett troll" passar inte in på jättarna. Å andra sidan är det väl ingen som säger "söt som ett troll" längre.

Det är Roar Uthaug som regisserat TROLL. Han har tidigare gjort KALLT BYTE och VÅGEN, och senast gjorde han den riktigt usla TOMB RAIDER med Alicia Vikander (som jag av någon anledning inte recenserade). Filmen har med norska - och nordiska - mått mätt en hyfsat tilltagen budget, den ser i alla fall ut att ha kostat en hel del, och de datoranimerade effekterna är helt okej. TROLL ser ut som en amerikansk film.

Det ska grävas en tunnel genom Dovrefjell, och då vaknar ett troll, stort som ett berg, och börjar traska mot Oslo. Allt i trollets väg mosas. Den norska regeringen kallar in paleontologen Nora Tidemann (Ine Marie Wilmann), vars far är besatt av troll - farsgubben har blivit knäpp och bor i en stuga på fjället. Eftersom ingen tror att det verkligen är ett troll, försöker de först komma fram till vad det kan vara som lever jävel i bergen - men mot alla odds är det alltså ett riktigt troll. Tillsammans med statsministerns rådgivare Andreas (Kim Falck) och ett gäng militärer försöker Nora komma på ett sätt att stoppa trollet. Stämmer det som stod i de gamla sagorna - att troll inte gillar kyrkklockor och solljus?

Det är rätt roligt att se trollet klampa fram och stompa sönder hus medan helikoptrar cirklar kring honom. Fast Oslo är ju inget Tokyo, så det ser rätt avskalat ut när Oslo attackeras. Trollet ger sig också på ett litet nöjesfält, vilket inte utnyttjas fullt ut.

TROLL är inte tråkig, den är lagom underhållande, men här och var tappar filmen tempo. Dock tycker jag att den är mycket bättre än alla de här amerikanska Godzilla- och King Kong-filmer som gjorts de senaste åren. Det går att se vad som händer i TROLL, filmen varar inte i en evighet, och man får inte ont i huvudet av att se den.

Andreas är en rätt kul figur, han berättar att han håller på att skriva en bok där hjälten är en munk som kan slita av sig huvudet och kasta det på fienden, huvudet biter sedan fienden. Munkens fingrar är dartpilar. Jag hade hellre sett en film om den här munken istället för trollet.

I en scen håller statsministern tal till folket, och hon avslutar med "Må Gud välsigna fäderneslandet". Kan en norsk politiker verkligen säga något sådant? Förvisso lär de vara mer religiösa i Norge än i Sverige, men om en svensk statsminister hade sagt det, hade det känts riktigt konstigt.

Det förekommer mycket lusekofter i filmen, här finns några lån från JURASSIC PARK, kaffet i kaffekoppar vibrerar när trollet närmar sig, bitvis är handlingen bäng, och jag inser att jag i många fall har rätt svårt att förstå talad norska. Fast jag kan å andra sidan inte imitera norska heller. 

   

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12)

Netflix: Mitt namn är Vendetta

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, inte på en Netflixproduktion, men väl en italiensk film producerad för Netflix.

För att en film ska bli engagerande och underhållande finns det vissa saker man bör stoppa in, framför allt i actionfilmer och thrillers. Till exempel sympatiska rollfigurer och en viss dos humor. Åtminstone tycker jag det. Det känns poänglöst att titta på en film om huvudpersoner man inte bryr sig om, man skiter i hur det går för dem.

Sympatiska rollfigurer och humor lyser helt med sin frånvaro i actionthrillern MITT NAMN ÄR VENDETTA, i regi av Cosimo Gomez.

Alessandro Gassmann spelar Santo, en före detta gangster som hållit sig gömd för ... andra gangsters i en massa år. Santo lever ett nytt liv nu, han bor uppe i bergen, han är gift och har en dotter i tonåren, Sofia (Ginevra Francesconi). Sofia är en irriterande jäkel, och om det inte vore för henne hade inget av det som händer i filmen hänt.

Filmen börjar med att Santo och Sofia är ute och kör bil i naturen, de verkar ha en bra far och dotter-relation. Men när Santo inte ser det, tar Sofia et foto på honom i smyg. Santo har förbjudit henne att fotografera honom. Inte nog med att hon fotograferar honom, hon delar bilden på sociala medier. I samma ögonblick bilden delas upptäcks den av Santos gamla fiender - hur det gick till framgår inte. Manuset verkar skrivet av folk som tror att datorer är magiska. Fienden har även något slags ansiktsigenkänningsprogram de använder för att försäkra sig om att det verkligen är Santo.

En skurkboss skickar ut torpeder för att döda Santo, det tar inte lång tid för dem att räkna ut var Santo bor. Skurkarna mördar Santos fru och en annan kille i huset, i tron att det är Santo, som inte är hemma. Sofia flyr i i skogen. Santo kommer hem, hittar liken, springer in i skogen och dödar en skurk eller två, och hittar Sofia.

Sofia är skitarg på Santo, eftersom han inte berättat vem han verkligen är, och tack vare honom är nu morsan död. De måste genast fly eftersom fler skurkar är på väg, de tar bilen, men den irriterande Sofia drar plötsligt i handbromsen och kräver svar av sin far. Mitt under flykten, alltså.

De kör till ett övergivet hus där de kan gömma sig. Santo måste fixa några grejor och säger till Sofia att stanna kvar i huset och den ende hon får ringa är Santo. Så fort Santo gett sig av ringer den irriterande Sofia sin pojkvän, som kommer och hämtar henne på motorcykel. Det dröjer inte länge innan skurkarna dyker upp och jagar motorcykeln.

Santo är en rå jävel och nu blir han the Punisher. Han drar runt och slaktar skurkar så att blodet stänker, och den irriterande Sofia fortsätter att bete sig som en idiot och därmed locka till sig fienden.

MITT NAMN ÄR VENDETTA är inte speciellt bra. Den är rätt kass. Dock är det tekniska hantverket hyfsat, vilket gör att jag inte sätter en etta, men jag kan inte rekommendera den här filmen. Den innehåller mycket action, men Santo är osympatisk och har noll utstrålning. Och ja, Sofia är bara irriterande. Hela tiden. Handlingen känns igen från otaliga andra filmer, men den hade funkat om filmen gjorts med lite mer stil och finess. Slutscenerna är lite bättre än resten av filmen, det är lite synd att filmen inte började där istället.

Filmen innehåller lite för mycket datoranimerat blod som stänker på kameralinsen.

Tveksamt betyg.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/11)

Bio: Violent Night

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.

Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.

VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.

Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.

Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.

Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.

Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.

... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.

VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer. 

Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.

Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.

Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.

FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.

  

 

 

 

(Biopremiär 2/12)

Serier: Ugly 4: Sista skriket

UGLY 4

"SISTA SKRIKET"

av Joakim Lindengren

Kartago

Ibland uppstår ett visst problem när man ska recensera filmer, böcker och seriealbum. Förvisso ett angenämt problem, men ändå.

Problemet uppstår när man redan förbrukat alla superlativer. När man tokhyllat till exempel ett seriealbum - och så gör upphovspersonen ytterligare ett album som är lika bra, eller bättre. Vad skriver man då? 

Förra året skrev jag om Joakim Lindengrens tredje Ugly-album; "Bortom all ära och Redbergsplatsen". Jag tyckte att det var ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Det var ett på många sätt unikt album, och det var rätt svårt att beskriva det - albumet var något helt eget.

Nu är Lindengren tillbaka med ett fjärde album om detektiven Ugly Mareowl, "Sista skriket", och det är lika bra som det förra - eller är det till och med ännu bättre? 

Den här gången handlar det om Ingrid Bäckström, en figur som är välkänd från Joakim Lindengrens universum (multiversum?). Den är gången är Ingrid Bäckström en jättemänniska som finns uppstoppad på Naturhistoriska museet i Göteborg. Eller fanns: Ingrid Bäckström har nämligen försvunnit från museet. Ugly anlitas för att leta upp den försvunna jätten och beger sig ut i Göteborg.

Det här är ett Göteborg som enbart befolkas av djur, men framför allt är det Joakim Lindengrens version av Göteborg. Det här är ett Göteborg så som han vill att staden ska se ut. Det är en stad som hämtats från 1950-talet, ungefär, en stad där neonskyltarna blänker i nattmörkret, en stad där fula byggnader och detaljer har plockats bort (med undantag för stadsdelen Kubistan, där alla reklambyråer ligger, men den är rätt snygg den med). Välbekanta, autentiska platser blandas med påhittade sådana, och det mesta är lite förbättrat. Jag bor i Göteborg och känner igen platser och byggnader - ibland. Det här är fantasyversionen av Göteborg. En stämningsfull blandning av Bertil Hegland, Jan Lööf och Joakim Lindengren själv. 

Lindengren använder två rutor per sida, ibland bara en, och ibland är det så detaljerat att jag inte förstår hur karln har orkat rita och måla allt det här. Varje ruta är en tavla, eller ett vykort. Ett grepp i detta album som jag inbillar mig är nytt, är att Lindengren använder sig av collageteknik. Här och var finns det utklippta prylar och annat från gamla tidningar.

Ugly hälsar på hemma hos en funny animal-version av Albert och Herbert, han uppsöker en dansk krog, ett övergivet och delvis raserat Liseberg, men roligast för min del är när Ugly tittar in på Seriehörnan. Mannen som startade upp Seriehörnan, Tony Lundin, gick hastigt bort förra året, men han lever vidare i detta album - som höna. 

Jag försöker hitta något att anmärka på, mest för sakens skull, för att inte framstå som helt okritisk. Men ... Det enda jag inte riktigt gillar här, är typsnittet Lindengren använt till albumets titel, "Sista skriket" alltså, på omslaget. Det ser lite för modernt och datoriserat ut, och sticker ut mot resten av bilderna. Nu tänker kanske någon påpeka att Lindengren använt en datamaskin till mer än titeln, men det gör ju de flesta serietecknare idag.

Joakim Lindengren envisas med att hela tiden förnya sig, ändra riktning, utvecklas och bli bättre. Han är en av Sveriges främsta serieskapare idag, kanske den främsta. Är det att ta i?