torsdag 21 oktober 2021

Bio: Stardust

Foton copyright (c) Njutafilms

För några veckor sedan hade en ny dokumentär om Sparks biopremiär. Jag såg inte den filmen, främst på grund av att jag inte hade tid att gå på pressvisningen, men även för att jag inte har någon egentlig relation till Sparks. Jag har inget emot Sparks, men jag har aldrig köpt några skivor med dem, och jag har aldrig intresserat mig för dem.

David Bowie har jag dock en relation till, även om det dröjde ett bra tag innan jag faktiskt köpte skivor med honom. Jag var förstås medveten om honom under 1970- och 80-talen, men det var först runt 1990 jag köpte hans plattor. Då köpte jag nog allt han släppt, mer eller mindre på en gång. Ungefär samtidigt köpte jag allt med Kate Bush. Det var väl något som kom över mig. Under 90-talet tyckte jag dock att Bowies nya plattor blev allt sämre. Hans sista album har jag knappt orkat ta mig igenom. De får mig att tänka på Thåström - en kille som kan sjunga och skriva bra låtar övergår till att prata till monotont komp.

Filmen STARDUST, som inte ska förväxlas med den rätt misslyckade Neil Gaiman-filmatiseringen STARDUST från 2007, utspelar sig alldeles i början av 1970-talet, då David Bowie var ganska färsk som artist. Den här filmen, som regisserats av Gabriel Range, inleds med texten "What follows is (mostly) fiction" - och eftersom jag inte vet vad Bowie sysslade med de första åren av sin karriär innan det stora genombrottet, vet jag inte vad som är sant och vad som är hittepå.

Sydafrikanen Johnny Flynn spelar David Bowie - men han ser mest ut som Carl-Einar Häckner. Det är väldigt distraherande. Året är 1971 och Bowie skickas till Amerika, där han tror att han ska turnera. Dock visar det sig att så inte är fallet. Bowie saknar arbetstillstånd och får inte uppträda. Mercury Records publicist Ron Oberman försöker lansera Bowie och dennes senaste platta så gott det går ändå. Plattan har floppat, men Oberman fixar intervjuer och släpar runt på den uppgivne Bowie. Ron Oberman spelas av Marc Maron, som ser ut som en bakfull Peter Criss på 90-talet.

STARDUST är en film om hur Carl-Einar Häckner och Peter Criss åker bil.

Det är inte bara Bowie som är uppgiven. Oberman är nog ännu mer uppgiven. Bowie är nämligen rätt hopplös. Han är usel på att intervjuas och han gör ständigt konstiga saker. Att det skulle bli en världsstjärna av Bowie, så som han framställs i den här filmen, är svårt att tänka sig. Hemma i England sitter Bowies halvbror Terry på mentalsjukhus, han lider av schizofreni. Resan genom USA och relationen till brodern leder till att Bowie skapar sin gestalt Ziggy Stardust - vilket sker först under slutminuterna.

För att vara en film om en världsberömd musiker, innehåller STARDUST märkligt lite musik. Framför allt innehåller den inga låtar av Bowie. Detta beror på att Bowies son, regissören Duncan Jones, och Bowies ex-fru Angie inte tillät detta. Istället framför filmens Bowie låtar av andra artister, och några låtar har Johnny Flynn skrivit själv.

Angie Bowie ville inte att filmen skulle göras överhuvudtaget, och Bowie själv lär ha sagt att han inte ville att det skulle göras en film om hans liv. Bowie skrev heller aldrig någon självbiografi. Duncan Jones gillar inte STARDUST, eftersom inte mycket i filmen stämmer överens med verkligheten. Den road trip, så som den skildras i filmen, ägde aldrig rum. Ron Oberman dog 2019, och även hans släktingar är kritiska till Gabriel Ranges film.

Visst står det i början att det mesta i filmen är fiktion, men vad är det för poäng med att göra något slags dramadokumentär, och hitta på allt som sker i den?

Filmens första hälft är rätt bra. Det är underhållande och lite roligt. Skådespelarna är bra, även om det inte gick att koppla bort att Flynn liknar Häckner. Andra hälften är tråkigare. Den är deppigare, handlingen fokuserar mer på psykisk sjukdom, och filmen påminner en hel del om TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL; filmen om Ted Gärdestad.

Jag skulle inte ha något emot att se en ordentlig film om David Bowie - men om Bowie nu själv inte ville att en sådan ska göras, lär vi få vänta förgäves.



 

 

 

(Biopremiär 22/10)


Netflix: Night Teeth

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Denna gång på en vampyrfilm som är glassig och slickad ...

... men även häpnadsväckande kass.

Enligt IMDb heter den här filmen I AM NOT OKAY WITH THIS i Sverige och en del andra länder. Men det stämmer inte. Den listas som NIGHT TEETH i den svenska Netflix-appen. Filmen är regisserad av Adam Randall och känns som om den är kraftigt inspirerad av Marvelfilmen BLADE. Fast utan martial arts och utan Blade. Ja, utan det mesta.

NIGHT TEETH utspelar sig i Los Angeles, där det sedan länge bor vampyrer vars existens få känner till. De har anpassat sig på någon vänster, de flyter in i mängden, och de följer vissa regler för att inte avslöjas som vampyrer. Men nu vill en liten grupp vampyrer söndra och härska, en ond vampyr som heter Victor (Alfie Allen) vill ta över Los Angeles.

Jorge Lendeborg Jr spelar en kille som heter Benny. För att tjäna lite extra pengar, rycker han in som chaufför. Han ska hämta två tjejer, för att köra dem till en fest. De här två tjejerna, Blaire (Debbie Ryan) och Zoe (Lucy Fry), är snygga, men märkliga. De är förstås vampyrer, och de tvingar med Benny på en nattlig odyssé som blir allt blodigare, med vampyrklubbar och sammandrabbningar med vampyrjägare. Benny går även och blir kär i Blaire.

Det är fascinerande att man kan misslyckas så här kapitalt med en film. NIGHT TEETH har bra miljöer. Filmfotot är bra, neonen glimmar i mörkret. Blaire och Zoe är hyfsat coola som sexiga och farliga vampyrer.

Ändå är filmen mördande tråkig. Den är totalt oengagerande. Det är segt, det är illa berättat, och av någon anledning blir det hela fullkomligt ointressant. Detta beror inte på att mycket känns igen från andra filmer (och böcker och serietidningar), det hade kunnat bli kul ändå. Det beror nog snarare på att det är lite valhänt gjort. Dessutom tycker jag att filmens hjälte Benny är rätt trist. NIGHT TEETH har nog haft en hyfsad budget, men pengarna har inte förvaltats väl.

Megan Fox är med i den här filmen. Men, eventuella Megan Fox-fans (som till exempel Dave Gorman) lär bli besvikna. Fox gjorde sina scener - det var kanske bara en scen, jag minns inte - på en dag, och medverkar bara ett par minuter.

Jag kom på mig med att sitta och pilla på mobilen medan jag tittade på NIGHT TEETH. Kollade mail och Facebook, kollade trailers till andra filmer på YouTube. Betalade en räkning. Det var roligare än NIGHT TEETH.

Reaktionära amerikaner har redan fått utbrott och påstår att filmen är vänsterpropaganda - alla filmer vars hjältar inte är vita amerikaner är ju vänsterpropaganda, enligt dem.





 

 

(Netflixpremiär 20/10)


tisdag 19 oktober 2021

Bio: Venom: Let There Be Carnage

Foton copyright (c) Sony Pictures

VENOM: LET THERE BE CARNAGE och HALLOWEEN KILLS har blivit två stora hits på bio i USA, de har spelat in överraskande mycket pengar, och de är de största succéerna sedan ... Tja, sedan biograferna öppnade efter att ha stängt under pandemin, antar jag. De här två filmerna går betydligt bättre än övriga bioreleaser.

Filmerna har dessutom något gemensamt. De har tagit sina titlar boktavligt. Carnage och Kills.

Om vi inte räknar uppdykandet i Sam Raimis SPIDER-MAN 3, är detta den andra filmen om Marvels seriefigur Venom. Den första filmen, VENOM, som kom 2018, var inget vidare. Dock hade den tilltalande film noir-vibbar, och Tom Hardy var inte helt hopplös som hjälten Eddie Brock; en journalist som råkar få den våldsamma, utomjordiska symbioten Venom boende i sin kopp. Den svarta geggan Venom tittade då och då ut ur Brocks kropp för att röja loss. Filmen var betydligt bättre när Venom inte var med.

Det är Andy Serkis som regisserat uppföljaren VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Tom Hardy själv har varit med och skrivit filmens story. Det kan inte ha tagit lång tid - för att vara en Marvelfilm har den här filmen en så pass enkel story att till och med jag hängde med. Jag brukar annars ofta tappa tråden när en massa figurer jag inte minns vilka de är brakar samman, eftersom jag sällan minns vad som hände i den förra filmen. Om det nu inte handlar om Spindelmannen. 

Handlingen i den här filmen är föredömligt tunn. Den är så pass tunn att eftertexterna börjar rulla redan efter ungefär 85 minuter. Visst, eftertexterna avbryts för en bonusscen, men det är ju trevligt att filmen är kort.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig 1996. På en ungdomsanstalt blir de två intagna galningarna Frances Barrison och Cletus Kasady förälskade i vandra. Frances har superkrafter, hon kallas Shriek, eftersom hon ... tja, hon skriker. Och då blir folk döva och saker och ting far omkring och det är ett farligt hallå. Frances försöker rymma, men det går inte som planerat, och hon låses in på en superhemlig anstalt.

Hopp till nutid. Frances har blivit vuxen och spelas av Naomie Harris. Cletus i sin tur spelas nu av Woody Harrelson. Woody Harrelson är sextio år gammal. Han är femton år äldre än Naomie Harris. Oj, vad han har vuxit!

Cletus är inlåst även han, han är nämligen en bindgalen seriemördare som ska avrättas. Han har även en festlig frisyr. Eddie Brock, vars flickvän Anne (Michelle Williams) övergett honom för en annan, har gjort ett reportage om Cletus, men när Brock hälsar på i dödscellen, biter Cletus honom i handen. Cletus får i sig en bit av Venom, och då utvecklas symbioten Carnage i hans kropp. Cletus blir ett monster, rymmer, och beger sig ut för att hitta Frances, och de enda som kan stoppa framfarten är Eddie Brock och Venom. 

Jag såg VENOM: LET THERE BE CARNAGE i en IMAX-salong. När visningen var över, kändes det som om både ögon och öron blödde. Det här är en vansinnigt högljudd film. Den är så högljudd att ljudeffekterna överröstar filmmusiken. Och den är högljudd i princip hela tiden.

Eddie Brock pratar med Venom mest hela tiden, Venom babblar konstant - och han låter som Optimus Prime. Och han ska vara rolig. Tänk er en oavbrutet vitsande Optimus Prime. Humorn består mest i att Venom har sönder saker i Brocks lägenhet.

Den här filmen är även De öppna mästerskapen i överspel. De flesta spelar över ganska rejält. Fast Tom Hardy, som ibland är märkligt lik Snoddas, brukar spela över i många filmer. Var och varannan scen innehåller CGI, och en stor del av speltiden, kanske en tredjedel, består av Venoms fajtande med Carnage. Precis som HALLOWEEN KILLS mest går ut på att Michael Myers går runt och slaktar folk, går VENOM 2 ut på att det ska vara så många oblodiga blodbad - carnage - som möjligt.

Uppenbarligen gillar tonåringar att titta på det här; evighetslånga, öronbedövande CGI-fajter, men jag tyckte bara att det var jobbigt och påfrestande. Det här är för dumt och för simpelt. Och är inte skådespelarna i huvudrollerna för bra för en bagatellartad film som den här?

... Men jag gillade att Eddie Brock har frigående höns i sin lägenhet.



 1/2

 

 

(Biopremiär 20/10)


söndag 17 oktober 2021

Bio: Halloween Kills

Foton copyright (c) UIP

HALLOWEEN KILLS skulle haft premiär i oktober förra året, men så kom ju den där pandemin i vägen, och premiären fick flyttas fram ett helt år - det passar ju trots allt bäst att låta en film om halloween gå upp på bio när det är halloweentider. Fast å andra sidan, här i Sverige firar folk halloween precis när de vill, och själv firar jag inte alls. Inte mer än att jag ser en skräckfilm om dagen under oktober.

I min recension av 2018 års HALLOWEEN gick jag igenom hela filmserien, så det slipper jag göra den här gången. Dock är det ju rätt förvirrande med den där filmtiteln. John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 heter HALLOWEEN i original. Rob Zombies nyinspelning från 2007 heter HALLOWEEN. Uppföljaren från 2018 till Carpenters första film heter HALLOWEEN. Nästa år kommer en ny uppföljare till SCREAM, den femte filmen i serien. Den heter SCREAM. När man 2011 gjorde en prequel till 1982 års THE THING, döptes denna till THE THING. Vad är det med folk? Är det inte förvirrande nog att uppföljaren till RAMBO III heter RAMBO, medan det inte finns någon RAMBO 1, eftersom den heter FIRST BLOOD.

Jag tyckte att HALLOWEEN - alltså den från 2018 - var rätt bra. Den var underhållande, rätt spännande, och välregisserad av David Gordon Green. Green har även regisserat den nya HALLOWEEN KILLS.

... Men den här gången är filmen betydligt sämre. För att tala klarspråk: HALLOWEEN KILLS är en jävla röra. Som de säger i utlandet: it's all over the place.

Filmen inleds riktigt bra. De första scenerna utspelar sig i Haddonfield 1978, under seriemördaren Michael Myers ursprungliga härjning, dokumenterad i John Carpenters film. Det här är en  lovande inledning, här finns till och med en Donald Pleasence-imitatör som dr Loomis (om hans ansikte är deepfake vet jag inte). 

Därefter hoppas det till 2018, och historien tar vid där den förra filmen slutade. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) ligger på sjukhus. En massa människor träffas på en pub, några av de närvarande fajtades mot Michael Myers redan i filmen från 1978, som Marion (Nancy Stephens) och Lindsey (Kyle Richards).

Michael Myers är fortfarande lös i Haddonfield, och han går runt och slaktar folk i drivor. Han köttar folk till höger och vänster hela tiden. Tydligen är han på väg till huset där han som barn mördade sin syster, men det tar en evighet för honom att komma dit. Ett uppbåd på flera hundra människor jagar Myers, men de lyckas inte så bra med att stoppa honom. Poliserna är också usla på att stoppa Myers. Myers verkar ha utvecklat övernaturliga krafter sedan förra filmen, för den här gången bryr han sig inte när han blir knivhuggen eller skjuten. Han bara går vidare och fortsätter att döda alla som kommer i hans väg.

Jamie Lee Curtis är knappt med alls. Lite förvånande. Hon spenderar hela tiden på sjukhuset, och syns bara i ett fåtal scener; som om hon hyrts in över en helg. Istället handlar HALLOWEEN KILLS om en fruktansvärd massa människor. Hur många som helst. Det här är en stökig film - och den handlar inte om något speciellt, känns det som. Inte mer än att Michael Myers ska kunna mörda så många som möjligt på 105 minuter.

... Och sedan sluter filmen plötsligt. Tvärt. Utan något ordentligt slut. Detta beror på att fortsättningen HALLOWEEN ENDS har premiär om ett år. HALLOWEEN KILLS är alltså bara en halv film. 

Det här är en synnerligen våldsam och blodig film, den innehåller massor med splatter. Men det är lite svårt att bry sig när det inte finns en fungerande handling. Myers dödar för dödandets skull. Han går fram värre än Jason Vorhees i FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.

HALLOWEEN KILLS har visst redan spelat in en massa pengar, och den går bättre än nya James Bond-filmen i USA. Jag undrar vad det kan bero på. Tycker publiken verkligen att det här är en bra skräckfilm? Eller är de bara svältfödda på genrefilm?

Hantverksmässigt finns det inte mycket att klaga på, filmfotot är bra, skådisarna gör väl bra ifrån sig, effekterna är bra, och John Carpenter har varit med och skrivit filmmusiken.

Tydligen ska PJ Soles och Bob Odenkirk vara med någonstans, men jag såg dem inte. Nick Castle, som spelade Michael Myers i originalfilmen, upprepar rollen - utom i inledningen, där den yngre Myers görs av Airon Armstrong.






 

(Biopremiär 15/10)


Netflix: I död och lust

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det norskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, för ovanlighetens skull på en norsk film. I DÖD OCH LUST är regisserad av Tommy Wirkola, som även varit med och skrivit manus. Jag gissar att Wirkola fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, som kom 2009, men han har gjort en handfull filmer sedan dess. Den enda jag sett av dem, är HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Jag har haft DÖD SNÖ 2 stående i hyllan i flera år, fortfarande inplastad. Jag får kanske ta och se den någon gång. Dock tyckte jag inte att DÖD SNÖ var speciellt bra.

I DÖD OCH LUST är en thrillerkomedi. Men mycket till komedi är det här inte, om man förväntar sig en rolig film, lär man bli besviken. Det här är snarare en rätt obehaglig film. 

Noomi Rapace och Aksel Hennie spelar det gifta paret Lisa och Lars. Lisa är skådespelerska, Lars är regissör - och de har dåligt med pengar. Lars är spelberoende, de har skulder, karriärerna går inte så bra - och de hatar varandra. De hatar varandra så pass mycket att de önskar livet ut varandra.

Lars äger en ensligt belägen sommarstuga, som hans grinige far har byggt. Lars och Lisa åker dit för en avkopplande helg - men de har båda samma baktanke: Lisa tänker mörda Lars, Lars tänker mörda Lisa. Varför de inte bara ansöker om skilsmässa, eller något annat, mindre mordiskt, kan man ju fråga sig.

Efter en middag i stugan ryker de två ihop. De gör försök att ha ihjäl varandra, men misslyckas. Mitt i alltihop dyker det upp ytterligare några personer: tre galna mördare som rymt från ett fängelse. Efter att en av dem bajsat på stugans vind, där de gömt sig, brakar de igenom taket och ner till Lisa och Lars. Lisa och Lars tillfångatas, men de kommer förstås loss vad det lider, så att de kan slåss mot inkräktarna. 

I DÖD OCH LUST är våldsam, blodig och rätt nasty. För att vara en komedi är den väldigt o-rolig. Lisa och Lars är två osympatiska rollfigurer, vilket innebär att det blir lite svårt att engagera sig i deras öde. Övriga gestalter är lika osympatiska. Jag gissar att filmens många brutala splatterinslag är avsedda att vara roliga, men det är de inte. Splatter kan vara roligt om det handlar om zombies, demoner, eller andra monster. Annars är grovt extremvåld inte roligt - så tillvida regissören inte är osedvanligt begåvad och gör det på ett sätt som funkar. Så begåvad är inte Tommy Wirkola. Därför upplevs det här bara som brutalt. Vidare är våldtäkt aldrig roligt. I DÖD OCH LUST känns mest av allt som en våldsam home invasion-film, späckad med splatter.

Här finns faktiskt ett par inslag som är lite roliga, men de är inte många. Lars sure farsa (Nils Ole Oftebro) är småkul, i synnerhet när han ska tanka en stulen bil. Slutscenerna är också lite lustiga.

... Men som helhet är detta en thriller som inte är spännande och en komedi som inte är rolig. på 90-talet var det trendigt med ironiskt våld, det var väl Quentin Tarantino som startade trenden, men jag undrar om jag hade tyckt att I DÖD OCH LUST varit kul om jag vore 25. Vilket jag inte är. Till på köpet varar filmen i nästan två timmar. Wirkola borde klippt ner den till 90 minuter.

Jag är snäll och avrundar betyget uppåt.






(Netflixpremiär 15/10)


söndag 10 oktober 2021

Amazon: Mödrar

Foton copyright (c) Amazon Studios

Veckans andra Welcome to the Blumhouse-premiär, den här släpptes samtidigt som HEMMET. Denna gång handlar det om en liten skräckis av långfilmsdebuterande Ryan Zaragoza - han har onekligen ett bra namn, herr Zaragoza! Så talade Zaragoza.

Filmen inleds med texten "Based on true events". När det gäller spökfilmer innebär ju detta i vanliga fall att filmen bygger på hittepå, rykten och nonsens. Men! I det här fallet visar det sig att de sanna händelser filmen bygger på inte är själva spökhistorien, utan en politisk skandal med rasistiska förtecken som ägde rum i USA. Detta framgår först alldeles innan eftertexterna, och jag kan inte nämna vad det gick ut på utan att förstöra filmens berättelse och överraskningsmoment.

Det är 1970-tal, och Diana (Ariana Guerra) och Beto (Tenoch Huerta) flyttar till en liten håla i norra Kalifornien, främst bebodd av mexikaner. Diana och Beto är också mexikaner, men Diana är uppvuxen i USA och pratar knappt spanska. Beto ska arbeta på ortens odlingar, Diana är gravid och planerar att skriva en bok.

De flyttar in en ett avsides beläget hus, som tillhört en kvinna; Teresa, som ingen verkar veta vart hon tagit vägen. I huset hittar Diana prylar som tillhört Teresa - bland annat hennes anteckningar och en speldosa. En mystisk kvinna som har en liten butik i stan, Anita (Elpidia Carrillo), pratar om en förbannelse och vill beskydda Diana med hjälp av en magisk talisman, men Diana vägrar ta emot den, hon tycker att det är dumheter.

Snart börjar förstås märkliga saker att hända. Speldosan spelar av sig själv, utskurna ögon hittas upphängda i träden i trädgården, en kvinnogestalt syns röra sig genom huset. Som om detta inte vore nog, beter sig ortens doktor och hans personal märkligt, och övriga patienter verkar plågas. Det är något ytterst märkligt som pågår i stan, och det verkar som om Teresa kommit något på spåret när hon försvann.

MÖDRAR är en sympatisk skräckfilm. Den är kanske inte speciellt otäck, om man nu inte är extra känslig för sådant här, men den är välgjord, välskriven och välspelad. Det här må vara en TV-film, men den ser i princip ut som en bioproduktion - till skillnad från ett par av de andra Welcome to the Blumhouse-filmerna. 

Det vilar inte helt oväntat lite ROSEMARYS BABY över filmen, och i synnerhet ett inslag är (troligen) lånat från den klassikern, vilket innebär att en av filmens överraskningar är ganska väntad.

MÖDRAR tappar lite i tempo emellanåt, men det är inget större problem, filmen är bara 83 minuter lång. Jag kände inte till skandalen som avslöjas på slutet (eller så har jag glömt bort den, det var ett tag sedan), och den är minst sagt uppseendeväckande!



 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)


lördag 9 oktober 2021

Amazon: Hemmet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Igår släpptes ytterligare två Welcome to the Blumhouse-filmer, producerade av Blumhouse Television, på Amazon Prime Video. MÖDRAR och den här, som på Amazon listas både som THE MANOR och HEMMET. Lustigt nog kallas den GODSET på IMDb, en mer korrekt översättning av "the manor", men filmen handlar om ett ålderdomshem - det vill säga, det som i Skåne kallas "himmet".

För manus och regi står belgiskfödda Axelle Carolyn, som för mig mest är känd från YouTube-kanalen "Trailers from Hell", där hon tillhör gänget som pratar om olika filmer utifrån deras trailers. Carolyn ger intryck av att vara glad och sympatisk, och hon verkar verkligen gilla skräckfilm. Hon har varit gift med Neil Marshall och skådespelat i ett par av dennes filmer, utöver detta har hon pysslat med allt möjligt i filmbranschen. Jag tror dock aldrig att jag sett något hon regisserat. Axelle Carolyn har mest gjort kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer.

Förra veckan hade två andra Blumhousefilmer premiär på Amazon Prime; BLACK AS NIGHT och BINGOHELVETET. HEMMET är bättre än dessa filmer. HEMMET är en ganska bra film, vilket till stor del beror på utmärkta skådespelare.

HEMMET inleds med tjusiga förtexter, vilka ger en vink om att det här ska bli en film i subgenren balettskräck - det finns ju numera ett helt gäng filmer om dansöser i ondskans klor. Fast det visar sig att så inte riktigt är fallet. Barbara Hershey (som även var med i balettrysaren BLACK SWAN) spelar den före detta ballerinan Judith, som på sitt 70-årskalas trillar ihop. Hon är klar i skallen och långt ifrån en gammal kärring, men får något slags diagnos som gör att familjen inte tror att hon längre kan klara sig på egen hand.

Alltså hamnar Judith på ett hem. Detta är ett märkligt ställe, och man kan undra varför Judiths dotter placerade morsan där. Huset är vackert, det är ett stort gods med en enorm trädgård - men reglerna är hårda. Mobiltelefoner är förbjudna, ytterdörrarna är låsta, ingen får vistas i trädgården utan ledsagare, personalen är elak, och Judith får inget eget rum - hon måste dela rum med en skrumpen tant som ser ut att kunna dö när som helst.

Judith blir snabbt kompis med tre av de andra som bor på stället. Charmören Roland (Bruce Davison), och de två rumskompisarna Trish (Jill Larson) och Ruth (Fran Bennett). De träffas, spelar bridge, smygsuper, och har roligt.

Men. Judith känner att allt inte står rätt till på hemmet. Hon tycker sig se en mystisk man i mörkret på sitt rum. Några av de boende dör plötsligt. Och vad är det som försiggår i trädgården på nätterna?

Ett tag trodde jag att HEMMET skulle utvecklas till en sådan där äcklig film om åldringar som får vara barn eller unga på nytt - som Steven Spielbergs avsnitt i TWILIGHT ZONE - PÅ GRÄNSEN TILL DET OKÄNDA, och en del andra, ganska outhärdliga filmer. På sätt och vis är detta temat även i Axelle Carolyns film, men hon gör något annat av det.

HEMMET är nog mer en mysteriefilm än en skräckfilm. Jo, visst är det en skräckfilm, men den är inte speciellt otäck och kuslig. Däremot är filmens mysterium hyfsat spännande, jag ville veta vad det är som försiggår.

Det här är ingen större film, men den är helt okej, den lite bättre än genomsnittet, och den vinner på Hershey, Davison och de övriga medverkande.

Som statister i bakgrunden kan vi se två av Axelle Carolyns kollegor från "Trailers from Hell"; regissörerna Mike Mendez och Mick Garris. Kanske finns där fler kändisar som jag inte noterade.


 

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)


fredag 8 oktober 2021

Serier: Ugly 3: Bortom all ära och Redbergsplatsen

UGLY3
"BORTOM ALL ÄRA OCH REDBERGSPLATSEN"
av Joakim Lindengren
Kartago


När Joakim Lindengren slog igenom på 1980-talet med sina vildsinta, bisarra, och anarkistiska serier i Horst Schröders tidningar, tänkte vi - åtminstone jag - att det här är ju otroligt mycket bättre än den där konstiga ensidan Lindengren debuterade med i sista numret av tidningen Svenska Serier. När Lindengren ett antal år senare skapade Kapten Stofil, tänkte vi - åtminstone jag - att det här är ju mycket bättre än de där bisarra serierna i Horsts tidningar. Och när Lindengrens senaste skapelse Ugly dök upp häromåret, tänkte vi - åtminstone jag - att det här är ju bättre än Kapten Stofil.

Okej, det där är en sanning med modifikation: jag har fortfarande inte läst det första albumet om privatdeckaren Ugly. Men - i december förra året recenserade jag det andra albumet, min text finns HÄR. Dessutom är Kapten Stofil fortfarande bra. De tidiga 80-talsserierna har jag dock inte läst om på evigheter, men jag citerar dem fortfarande.

"Bortom all ära och Redbergsplatsen" är ett album som gjorde mig ställd. Jag visste inte vad jag skulle skriva om det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om det.

... Detta beror på att "Bortom all ära och Redbergsplatsen" är ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Visst, nu låter det som om jag tar i och överdriver - men det här är en fantastiskt skapelse, på de flesta sätt.

Handlingen är udda: Ugly Mareowl behöver semester och lämnar Göteborg. Han åker upp till Strömsund i Jämtland. Där visar det sig att det pågår en rymdinvasion. Rymdvarelser kliver upp ur böndernas salladsodlingar. Superskurkkollektivet Moder Jords härskare har kanske något med det hela att göra.

Det är en märklig historia Ugly hamnar i. Berättelsen består mest av en rad mystiska händelser. Men det är vansinnigt roligt - och det är hänförande vackert.

Antalet rutor är litet, de flesta sidor har två lika stora rutor, en del sidor bara en enda stor ruta. Bilderna är målade och något alldeles otroligt stämningsfulla. De är sanslöst skickligt utförda. Trots att detta är en lättläst serie, tog det sin lilla tid för mig att läsa serien, eftersom jag stannade kvar vid varje enskild bild. 

Det är en lång serie tavlor. Målningar. Men vad som också är intressant, är att många av de enskilda rutorna fungerar som en fristående skämtteckning. Medan jag läste albumet, fotograferade jag av vissa rutor och skickade till kompisar, vilket uppskattades och väckte intresse.

Albumet innehåller mängder med referenser till populärkultur, hårdkokta deckare, science fiction-filmer, thrillers, och en massa annat. Det är ett roligt album - och ett vansinnigt fascinerande album. Det är konstnärligt framstående. Jag är imponerad.

... Och jag vet inte vad jag ska skriva mer än det här. Jag kan ju liksom inte sitta här och återge vad som sker i albumet. Ni får helt enkelt skaffa det själva. Jag gissar att ni kommer att hålla med mig.


onsdag 6 oktober 2021

Netflix: There's Someone Inside Your House

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en skräckfilm producerad av James Wan. Tja, det är ju oktober, och då ska man se åtminstone en skräckfilm om dagen.

Slashers var en skräckfilmsgenre som blev populär på 1980-talet. Filmerna var billiga att göra och spelade in stora pengar. Det kom massor av slashers, det kom så många att vi tröttnade på genren. Man slutade därför göra sådana filmer.

I slutet av 1990-talet gjorde genren comeback med lätt ironiska, parodiska filmer som SCREAM och JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN. Det var lite kul i början, men vi tröttnade ännu snabbare än vi hade gjort på 80-talet.

Idag, på 2020-talet, tycker jag att 80-talets gamla slashers känns rätt fräscha - i förhållande till dagens skräckfilmer. Detta beror nog mest på att lågbudgetskräck, ja, skräckfilm i allmänhet, idag sällan är bra. Oftast är de sämre och billigare än 80-talsfilmerna, ibland går de knappt att se alls.

Dagens premiär THERE'S SOMEONE INSIDE YOUR HOUSE, i regi av Patrick Brice, är en slasher. Den bygger på en roman från 2017 av Stephanie Perkins, och den känns som en gammal ... Nej, inte som en slasher från 80-talet, utan som en från 90-talet. Den här filmen andas rätt mycket JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN.

Filmen inleds med att en typisk amerikansk high school-kille; en footballspelare, är ensam hemma. Han upptäcker att någon gömt sig i huset. Det sitter foton uppsatta på väggarna, foton tagna när han utförde ett grymt skämt som gick överstyr. Vill den utsatte hämnas detta skämt? En person maskerad med en mask som föreställer det blivande mordoffret kommer in, och schloffs och hugg, så är sportfånen mördad. 

Därefter presenteras vi för eleverna på skolan. Huvudperson är den rara Makani (Sydney Park). Hon och hennes vänner, ja, alla på skolan, döljer hemligheter, saker de inte vill ska komma ut. Mördaren slår till igen och igen, alltid maskerad för att likna sitt offer, och offren mördas först efter att deras djupaste hemlighet avslöjats för alla i hela stan. Det verkar bara finnas en polis i stan, så det blir förstås Makani som får lista ut vem mördaren är. Alla, precis alla, är misstänkta. På slutet visar det sig att det är precis den jag trodde att det var.

THERE'S SOMEONE INSIDE YOUR HOUSE är inte speciellt bra. Den är kompetent gjord, den är slickad, och effekterna är väl bra. Men, den är rätt tråkig och ospännande. Till stor del beror detta på att filmens tonåringar är rätt osympatiska och jobbiga, med undantag för Makani. Det är väl jag som är gammal, men är inte tonåringar på film betydligt mer jobbiga och osympatiska nuförtiden, än de var på 80-talet? Det måste bero på att de inte längre lyssnar på tuff musik, till exempel hårdrock. De lyssnar på kass musik och blir per automatik osympatiska. (Sedär, det var minsann en djuplodande analys!)

Asjha Cooper, som gjorde huvudrollen i BLACK AS NIGHT häromdagen, är med även i denna film, som du inte behöver se om du inte måste.






(Netflixpremiär 6/10)


tisdag 5 oktober 2021

Bio: Titane

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag såg aldrig Julia Ducournaus första långfilm RAW, som kom 2016. Den blev rejält omskriven, eftersom delar av publiken på Bio Roy spydde, eller lämnade salongen, när filmen visades på Göteborgs filmfestival. Jag har vänner och kollegor i utlandet som tyckte att jag borde se RAW, "Du kommer att gilla den!" sa de, och tillade att händelserna i Göteborg sa mer om publiken, än om filmen. "Den är inte så farlig," sa mina vänner. Men om man inte är van vid att se den här typen av film, och om man inte visste vad man skulle få se, kan förstås reaktionen bli kraftig.

Sexton personer var närvarande på pressvisningen av TITANE. Strax innan filmen rullade igång, tittade biografföreståndaren in i salongen, och sa "Oj, är det så många som är intresserade av att se franskt våld?".

TITANE, vilket förstås är franska för grundämnet titan, är Julia Ducournaus andra långfilm. Filmen vann guldpalmen i Cannes i somras, och det var stående ovationer efter visningen. Efter att ha sett filmen är det inte utan att jag undrar varför den fick guldpalmen och varför publiken jublade i flera minuter. Det var kanske ett filmmässigt dåligt år i Cannes?

Varje år i Cannes brukar en eller två tävlingsfilmer sticka ut i egenskap av "skandalfilm". Filmer som innehåller chockerande våld, eller grafiskt sex, eller chockerande våld och grafiskt sex. Det brukar handla om regissörer som Gaspar Noé och hans gelikar. Folk som sett som sin uppgift att provocera, och som aldrig verkar växa ifrån detta, trots att de känns allt tröttare för varje ny film. 

TITANE bjuder på sex, naket och extremvåld. Men under handlingens gång hinner den även byta spår och bli något annat.

När jag först läste vad TITANE handlade om, tyckte jag att det lät som en David Cronenberg-film. Och till en början känns filmen också som något Cronenberg skulle kunna ha gjort.

Filmen inleds med en prolog, i vilken den lilla flickan Alexia sitter i baksätet i en bil hennes far kör. Alexia är en störig liten unge, hon skriker och hoppar och knäpper av sig bilbältet, och det bär sig inte bättre än att bilen kraschar. Alexia får en skallskada och en titanplatta opereras in i hennes huvud. Hon går ut och smeker sina föräldrars bil.

Hopp i tiden. Alexia är nu 32 och spelas av filmdebuterande Agathe Rousselle. Alexia är dansös och uppträder på något märkligt ställe där dansöser klänger på bilar. Om det är en bilsalong framgår inte. Alexia har även utvecklats till att bli en bindgalen mördare. Hon hugger ihjäl en beundrare på en parkeringsplats, hon slaktar brutalt en hel hög människor i en villa. Vi får även veta att hon har en dålig relation till sin far.

En natt har hon ett vildsint samlag med en bil hon är tänd på. Kyss Karlsson om hon inte blir gravid! 

Därefter ändrar filmen spår. Alexia är efterlyst, och byter både utseende och kön på ett synnerligen brutalt sätt. Hon utger sig för att vara en man, Adrien, som varit försvunnen sedan han var en liten pojke. En förvirrad brandchef, Vincent (den alltid utmärkte Vincent Lindon), dyker upp. Han är Adriens far, och hämtar hem sin son - som alltså är Alexia. Vincent verkar inse att den märklige unge mannen inte är hans son på riktigt, men han behöver Adrien för att må bra. Alexia i sin tur verkar behöva en kärleksfull far, vilket Vincent får bli.

På brandstationen finns förstås en massa brandmän. Killar som ofta går omkring med bar överkropp. Ibland har de disco, och det känns lite som Killinggängets TV-serie PERCY TÅRAR. Det rinner motorolja ur Alexias kroppsöppningar, sakta förvandlas hon till en cyborg, hennes mage växer, och hon döljer detta genom att bandagera magen. Detta är effektivt, trots att magen efter ett tag är enorm, lyckas hon bli lika slank som vanligt.

I slutändan tyckte jag faktiskt ... ingenting om TITANE. Det är en film som närmar sig-, kanske rentav hamnar i, facket Trash Disguised as Art. Till en början tyckte jag att filmen var rätt bra - när den är en surrealistisk och ultravåldsam thriller/skräckfilm. Det är väldigt likt David Cronenbergs CRASH, och kanske även samme regissörs RABID och DUBBELGÅNGARE. Här finns även en del drag av Dario Argento och David Lynch, vad gäller färgskalor och filmfoto, och när jag tänker efter går det även att associera till Shin'ya Tsukamotos TETSUO. Det är body horror och slasher. Det är chockerande och känns mest som ren och skär exploitation.

När handlingen flyttas till brandstationen, förvandlas filmen till ett drama. Ett märkligt drama, förstås. Ibland slinker det in lite udda humor. Jag hade föredragit om hela filmen var som den inledande delen - eller möjligtvis om hela filmen var som brandkårsdramat. Jag satt mest och väntade på att Alexia skulle föda sitt barn. Vad skulle komma ut? En liten Fiat? En hundkoja? En transformer?

Jag ser hur en del filmskribenter och andra tyckare slår knut på sig själva i sina försök att analysera filmen. Jag får veta att TITANE är ett viktigt inlägg i könsdebatten, med mera. Den handlar om att vad det innebär att vara en familj. Jag får veta att det är en intelligent film som kräver mycket av publiken.

Men jag tror nog att Ducournau i grund och botten främst är ute efter att chocka och provocera, samtidigt som hon är konstnärlig. Det ska vara "edgy". Hon lyckas väl sådär. Och jag är för gammal för sådant här, känner jag. Kanske hade jag gillat det här om jag var 25. Jag föredrar filmare som inte uttryckligen går in för att skapa konst, men som är så skickliga att det blir konst, oavsett genre - det kan vara allt från James Whale och Alfred Hitchcock till John Ford till Dario Argento och Lucio Fulci, och varför inte ovannämnde David Cronenberg. Det främsta målet var att göra en bra film. Dessa regissörer har gjort en del dåliga, eller direkt usla filmer, men när de var som bäst, blev resultaten stor filmkonst.

Om TITANE kommit för 30-40 år sedan, är det möjligt att den hade blivit totalförbjuden i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här, men seriemördardelen kan väl få en trea. Tja, det kan nog även brandstationsdelen få. Om jag är snäll. Men jag lär aldrig se om TITANE.

Många av de som såg filmen på pressvisningen i Göteborg, tyckte att den var djupt obehaglig och svår att sitta igenom. 



 

 


(Biopremiär 8/10)


måndag 4 oktober 2021

Amazon: Bingohelvetet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Detta är den andra av de två Welcome to the Blumhouse-filmer; lågbudgetskräck producerad av Blumhouse Television för Amazon Studios, som hade premiär den första oktober - den andra var BLACK AS NIGHT. På Amazon Prime Video listas skräckkomedin BINGOHELVETET under både denna titel, och under originaltiteln BINGO HELL.

Bingo. Bingoskräck. Detta är onekligen en unik genre. En udda genre. Men är det en bra film bara för at den är udda? Tyvärr inte.

Detta är den mexikanska skådespelerskan Gigi Saul Guerrero långfilmsdebut som regissör - hon har tidigare gjort en lång rad kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer. Det är synd att den här filmen, vars manus Guerrero också varit med och skrivit på, inte är bättre än den är.

I den spansktalande stadsdelen Oak Springs bor en massa till åren komna människor som vägrar låta sig anpassas och gentrifieras. Lupita (Adriana Barraza) heter en bestämd dam som ser till att gemenskapen är stor i området, som främst bebos av mexikaner och svarta. Många lokaler i Oak Springs har slagit igen, eller sålts.

En dag anländer en mystisk man som kallar sig mr Big (Richard Brake). Han öppnar över en natt en ny, flott bingohall, där vinsterna är höga. Befolkningen flockas. Här ska vinnas pengar! De stora summorna lockar, nu kan de bli rika och lämna Oak Springs, skit i Lupita och hennes stolthet! Några av berättelsens huvudpersoner vinner också stora pengar. Men - priset för vinsterna är högt. Mr Big är något slags demon, kanske satan själv, Oak Springs vinnare dör på bisarra, blodiga sätt, och ja, det här är ett tema som tidigare använts av bland andra Stephen King. Den enda som förstår vad som sker, är Lupita. Snart är det demondödardags.

Nästan alla medverkande i BINGOHELVETET spelar över på ganska irriterande sätt. Det känns som om skådespelarna gör överdrivna parodier på typiska mexikaner och svarta i pensionsåldern eller äldre. De skriker ofta sina repliker, i synnerhet Lupita är högljudd. Men vad vet jag, kanske pratar- och beter sig folk i sådana här stadsdelar så här på riktigt. Gigi Saul Guerrero är mexikanska, hon borde veta. Jag noterar att en hel del anklagar filmens rollfigurer för att vara rasistiska stereotyper, men jag tror nog att Guerrero bara försökt göra dem roliga. Detta misslyckas hon dock med.

BINGOHELVETET har en del politiska budskap som blir lite för övertydliga, vilket stör helhetsupplevelsen. Dessutom är samtliga rollfigurer rätt osympatiska. De är mest jobbiga och påfrestande. Så pass jobbiga att jag istället sympatiserade med mr Big. Det finns inget i filmen som engagerar, inget som får mig att bry mig om det som sker.

Dock tycker jag nog att BINGOHELVETET bättre än BLACK AS NIGHT - detta beroende på att Guerrero och hennes filmfotograf Byron Werner ger intryck av att vara virtuoser. Filmen är vildsint gjord, med knalliga färger, märkliga kameravinklar, och lite för överarbetad klippning. Dödsscenerna är blodiga och grisiga. Det är uppenbart att Guerrero gillar genrefilm, och med ett bra, ordentligt manus skulle hon kunna göra en riktigt bra, häftig film.

Filmens förtexter får mig att tänka på gamla MOTEL HELL från 1980. Den handlar om ett motell som heter Hello, men där o:et slocknat. I förtexterna till Guerreros film står det först BINGO HALL, innan A:et byts ut mot ett E.






(Amazonpremiär 1/10)


söndag 3 oktober 2021

Amazon: Black as Night

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jason Blum och hans Blumhouse; ett produktionsbolag som främst gör skräckfilmer, har börjat samarbeta med Amazon Studios. Welcome to the Blumhouse kallas projektet, och de producerar genrefilm som får premiär direkt på stremingtjänsten Amazon Prime Video. De gjorde några filmer förra året som jag inte har sett, men nu har de skickat ut två nya filmer samtidigt: BINGOHELVETET, som jag tänker se ikväll, och den här. Fler är på väg under oktober.

BLACK AS NIGHT, som regisserats av Maritte Lee Go, är en vampyrkomedi - och det är en rätt märklig film. Historien utspelas i New Orleans. 16-åriga Shawna (Asjha Cooper) är på väg hem efter en fest en natt, när hon får se en tiggare attackeras av ett gäng vampyrer. Hon blir också attackerad, men kommer undan. 

Ingen tror på Shawnas berättelse, förstås, men det visar sig att Shawnas morsa också blivit vampyr - morsan försöker bita sin dotter, men solskenet genom fönstret gör att vampyren tar fyr. Morsan trillar ut genom fönstret och dör. Tillsammans med sin bästis, en homosexuell mexikan, och en kille hon är förälskad i, letar Shawna upp en tjej som säger sig vara vampyrexpert. Denna tjej är nog den enda vita personen i hela filmen. Sedan beger de sig ut för att ta reda på varför det finns så många vampyrer i stadsdelen - och för att ta död på dem.

BLACK AS NIGHT ser ut- och känns som ett avsnitt av någon tvålopera för tonåringar, fast med mer våld. Det ser betydligt billigare ut än Blumhouses bioproduktioner. Handling och manus är påfallande ... slarvigt ihoptotade. Vampyrhistorien funkar inte alls. Det här är en film om och av svarta amerikaner - och det känns som om filmskaparna fokuserat för mycket på att göra ett politiskt inlägg, än att berätta en bra, fungerande historia. Allting är alldeles för övertydligt, de skriver publiken på näsan.

Delar av filmen är märkligt taffliga. Filmen känns längre än den är. Vad som är jättekonstigt är att Asjha Cooper är 28 år gammal, och ser ut att vara 28. Hittade de ingen riktig tonåring? Hon är inte speciellt bra i rollen. När hennes mor blir vampyr, brinner upp och dör, reagerar hon knappt. "Fan också, där strök morsan med," typ.

Keith David spelar vampyrernas ledare. BLACK AS NIGHT är inte helt hopplös, men nä, det här är inte speciellt bra. New Orleans' miljöer borde utnyttjats bättre.

Ett inslag i filmen tyckte jag var jättebra! Hjältarna har fångat en vampyr, och för att få honom att prata, torterar de honom genom att trycka en vitlök mot hans kind! En hel vitlök, alltså. Det förekommer även en del andra, liknande inslag, vilket gör att jag blir något mer förlåtande.



 



 

(Amazonpremiär 1/10)


lördag 2 oktober 2021

Netflix: The Guilty

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det radioteater här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag hade inte kollat upp den här filmen speciellt noga innan jag började att titta på den, inte mer än att jag sett att huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal pushat för den på Instagram. När eftertexterna började rulla, noterade jag att THE GUILTY är en amerikansk nyinspelning av den danska filmen DEN SKYLDIGE från 2018, en film som regisserades av Gustav Möller; en ung man från Göteborg. 

Jag har inte sett DEN SKYLDIGE. Den visades på Göteborgs filmfestival, och jag ser att den hade en svensk premiärdatum, men jag har ingen aning om huruvida den gick upp på bio, eller släpptes direkt på DVD. Jag minns dock vagt att jag läste något om den 2018, men valde bort den, eftersom den ärligt talat lät rätt trist, och fotona ur filmen såg ännu tristare ut.

Jag ser att många totalsågar THE GUILTY, med motiveringen att originalet är mycket bättre, och att nyinspelningar av europeisk film för amerikaner alltid är onödiga. Jo, så är ofta fallet, men det finns en hel del undantag. Den norska filmen KRAFTIDIOTEN (som hette EN ISKALL JÄVEL i Sverige) var en rätt bra film, men den amerikanska nyinspelningen COLD PURSUIT med Liam Neeson hade ett mer genomtänkt manus, och filmen fungerade bättre. Eftersom jag inte sett DEN SKYLDIGE har jag inget att jämföra THE GULTY med.

THE GUILTY är regisserad av Antoine Fuqua, en man som gjort sig känd för slagkraftiga, robusta filmer. Den här gången har han gjort en minimalistisk film. I huvudrollen ses alltså Jake Gyllenhaal, som jag tycker är en av vår tids främsta amerikanska skådespelare (vilket även hans syster Maggie är). Utöver Gyllenhaal får vi inte se särskilt många skådespelare - i bild. 

Gyllenhaal spelar polisen Joe, som ställt till det för sig och ska ställas inför rätta. I väntan på rättegången har han omplacerats till larmcentralen, där han tar emot samtal. Los Angeles härjas av bränder, många behöver hjälp, men plötsligt ringer en kvinna som heter Emily (Riley Keough). Hon har blivit bortförd av en man som heter Henry (Peter Sarsgaard), och som kan vara Emilys våldsbenägne man. Joe försöker komma fram till var Henrys bil befinner sig, så att han kan skicka dit några poliser som kan stoppa Henry innan Emily råkar riktigt illa ut.

Det bär sig inte bättre än att Joe försöker lösa fallet där han sitter på larmcentralen. En dryg timme in i filmen tar handlingen en tvär vändning.

Ungefär 98% av THE GUILTY består av bilder i olika vinklar på Joe som pratar i telefon. Två-tre arbetskamrater syns ibland i bakgrunden, eller kommer fram och säger något till Joe. Övriga medverkande syns aldrig i bild - vi får aldrig se Emily och Henry. Ethan Hawke medverkar också, han spelar en polis, men vi får bara höra hans röst.

Det här är ett grepp vi sett tidigare, till exempel i BURIED, LOCKE och SEARCHING. En ensam skådespelare som pratar i telefon (SEARCHING utspelas på en datorskärm). Handlingen utspelas i realtid. THE GUILTY fungerar varken bättre eller sämre än nämnda filmer. Filmen fick mig även att tänka på THE CALL med Halle Berry, men hon lämnar larmcentralen i den filmen.

Jag kan tänka mig att Antoine Fuqua valde att göra den här filmen eftersom den är perfekt som pandemiprojekt. Visst, det är en amerikansk produktion, vilket innebär att ett rejält gäng människor varit inblandade i produktionen - men framför kameran är det alltså ganska folktomt. THE GUILTY spelades in på elva dagar, och Fuqua satt tydligen ensam i en skåpbil och regisserade visa monitorer, för att hålla ordentligt avstånd.

Filmen blir ibland överraskande spännande, vilket är Jake Gyllenhaals och manusets förtjänst. Samtidigt har Gyllanhaal emellanåt en tendens att spela över, vilket antagligen beror på att han måste bära filmen helt ensam. Det blir lite teaterskådespeleri. Då och då tappar filmen i tempo, det är mer drama än thriller, och slutscenerna är lite vissna och väl melodramatiska.

Jag kan tänka mig att THE GUILTY skulle kunna funka precis lika bra som radioteater, utan någon alls i bild.






(Netflixpremiär 1/10)