Netflix: Hypnotic

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. På IMDb listas den här filmen som "drama/horror/mystery". Således började jag titta på filmen i tron att jag skulle få se en skräckfilm, men HYPNOTIC visade sig vara en thriller utan större skräckinslag.

Matt Angel och Suzanne Coote har regisserat den här filmen om Jenn (Kate Siegel), som inte mår så bra. Hennes förhållande har kraschat och hon känner sig rätt risig. På en fest träffar hon psykiatern Collin Meade (Jason O'Mara), som är både trevlig och stilig. En kompis till Jenne övertalar henne att uppsöka dr Meade, eftersom han behandlar patienter med hjälp av hypnos.

Allt allt inte står rätt till med dr Meade är förstås uppenbart - i synnerhet som filmen inleds med en prolog, i vilken en rädd kvinna försöker ringa polisen Wade Rollins (Dulé Hill), men istället får ett mystiskt samtal - varpå hon inbillar sig att hon krossas i en hiss.

Jenn börjar bete sig konstigt. När hon får telefonsamtal från ett okänt nummer, får Jenn en blackout, och när hon kvicknar till, har hon utfört mindre lämpliga saker - som att försöka ta livet av folk.

Jenn kontaktar Rollins, som luskar i fallet Meade. Flera personer i Meades närhet har dött under märkliga omständigheter. Det står klart att Meade är ute efter något och hypnotiserar folk för att nå sitt mål. Jenn är inte avhypnotiserad, så Meade kan kontrollera henne när han känner för det. "Bing! Du är hypnotiserad!"

HYPNOTIC är inte helt hopplös, men filmen är verkligen inget speciellt. Skådespelarna är helt okej, Jenn är hyfsat sympatisk. En del rollfigurer bor i- eller jobbar i flotta, eleganta, superdesignade kåkar, dr Meades kontor är flott, elegant och superdesignat. Många av rollfigurerna föredrar att inte tända lamporna i sina bostäder. Kanske försöker de spara ström. Kanske gillar de att sitta ensamma i mörker, i väntan på att något otäckt ska hända.

Den här filmen påminner en hel del om alla de TV-filmer från Paramount jag fick recensionsex av på 90-talet. Påfallande många av de filmerna hade Corbin Bernsen i rollistan. HYPNOTIC känns som en TV-film från 90-talet. Samma typ av handling, gestalter och miljöer. Dock lider HYPNOTIC stor brist på Corbin Bernsen. Jag kan tänka mig att den här filmen hade blivit mycket bättre med en bindgalen Bernsen som hypnotisör.

HYPNOTIC går att titta på, och eftersom den bara varar 88 minuter hinner den inte bli seg och tråkig. Men jag kan inte påstå att filmen är spännande och rysansvärd. Här finns några intressanta inslag och några snygga scenerier, men det är allt.

Filmer och TV-serieavsnitt om intet ont anande människor som programmerats att begå mord när de får en aktiveringssignal har vi sett många gånger tidigare. Det förekom i SNOBBAR SOM JOBBAR, i pilotavsnittet till SPINDELMANNEN på 70-talet, i DEN NAKNA PISTOLEN, i TELEFON med Bronson, med flera.

 

 

(Netflixpremiär 27/10)

Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight 2

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! Igen!

Ännu en Netflixpremiär. För ganska exakt ett år sedan hade Bartosz M Kowalskis film NOBODY SLEEPS IN THE WOODS premiär. En polsk slasherfilm, med lån från FREDAGEN DEN 13:e, WRONG TURN och en del annat. Fula mutanter slaktade tonåringar i skogen. Filmen hade bra make up-effekter och en del överraskande grovt splatter, men den var inte speciellt bra. Den var för lång och lite trist mellan varven. Mellan varven? Vad är det för konstigt uttryck?

Kowalski har även regisserat denna uppföljare, som är en fantastiskt märklig och bisarr film. Det låter som en rekommendation, men det är det inte.

Skräckkomedin NOBODY SLEEPS IN THE WOODS 2 börjar bra. Mateusz Wieclawek spelar Adas, en ung polis som är blyg och tafatt. Han fantiserar om att han är en tuff snut som slåss med vampyrer för att rädda flickan han älskar, poliskollegan Wanessa (Zofia Wichlacz). I verkligheten vill Wanessa inte veta av tönten Adas.

I en cell på den riktigt rejält sketna polisstationen sitter Zosia (Julia Wieniawa-Narkiewicz), tjejen som överlevde den första filmen. Polisen tror inte på hennes story om massakern i skogen, så de har låst in henne. I en annan cell sitter två av de fula mutanterna.

Polischefen hämtar Zosia och tar med henne till huset i skogen där alla lik hittades, Zosia ska återigen redogöra för vad som hände. Dock blir polischefen omedelbart bajsnödig, och medan han sitter på dass, råkar Zosia utsättas för substansen från den meteorit som förvandlar folk till mordiska mutanter. Zosia förvandlas och dödar den färdigbajsade polischefen.

Eftersom polischefen slutar svara på anrop, sätter Adas och Wanessa sig i en bil, och kör in i skogen. Även en specialstyrka är på väg dit. Med andra ord: det är dags för slakt.

Till en början tyckte jag att NOBODY SLEEPS IN THE WOODS 2 var rätt bra - betydligt bättre än den första filmen. Handlingen kändes ovanlig, nästan lite unik i sin genre, och make up och specialeffekter är bättre än genomsnittet. Filmen var rolig och underhållande.

Men. Ungefär halvvägs in ändrar filmen spår. Plötsligt blir det här en synnerligen konstigt kärleksfilm om två fula mutanter. De förälskar sig i varandra, där i stugan i skogen. Detta må vara lika bisarrt som oväntat - men jag tappade intresset här. Det blev segt och dialogtyngt. Mutanter med monsterröster som har långa dialogscener. 

Mot slutet tar det sig igen, men filmen är ofta lite för mörk för att man ska kunna se vad som händer.

Synd. Om hela filmen vore som inledningen, hade det här kunnat vara en höjdare.

Dock är det onekligen kul att vi nu har möjlighet att se polska skräckfilmer. När jag växte upp handlade alla polska filmer om gruvarbetare. (Tycker ni att jag generaliserar?)

 

 

 

(Netflixpremiär 27/10)

Blu-ray: The Changeling

THE CHANGELING (Studio S Entertainment)

I egenskap av skräckfilmsfantast, har jag förstås sett tusentals skräckfilmer. Men: det är ytterst sällan jag tycker att filmerna är otäcka, spännande, eller skrämmande. Jag kan tycka att filmerna är bra, underhållande, vackra, roliga, häftiga, äckliga, och allt möjligt - men det är sällan den av filmskaparna eftersträvade skräckstämningen infinner sig.

... Men så har vi subgenren spökfilmer. När det gäller sådana kan det faktiskt hända att jag känner nackhåren resa sig. Åtminstone ibland. Jag tror att detta har att göra med att vi alla kan relatera till att vara ensamma mitt i natten i ett mörkt rum, en mörk lägenhet, eller kanske ett mörkt hus. Även om man, som jag, inte tror på spöken, kan det bli kusligt.

Klockan 22:50 den 30:e mars 1984 visade TV2 DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE från 1963, i regi av Robert Wise. Vi hade TV-rummet på vinden, där även mitt rum låg, och jag satt ensam och tittade. Och - jag tyckte att filmen var något alldeles extremt otäck. Jag minns att en specifik scen nästan fick mig att skrika till; jag tror att jag flämtade högt.  

DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE är förstås känd för att vara den bästa spökfilm som gjorts - och den är fortfarande effektiv, åtminstone om man aldrig sett den förr. Värre är det med många andra spökfilmer. Det borde inte vara så svårt att göra en film om till exempel ett hemsökt hus, kan man tycka, men ändå lyckas de flesta filmskapare sabba filmerna. Efter en lovande inledning urartar filmerna ofta; det fläskas på med för mycket spökerier, effekter, action och explosioner, och all form av kuslig spökstämning försvinner.

Vid sidan av DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE finns Peter Medaks kanadensiska THE CHANGELING från 1980. Den här filmen ska inte förväxlas med Clint Eastwoods drama CHANGELING, som hade svensk premiär 2009. Jag läste att många fick fel film när Eastwoods film släpptes på DVD - de som beställde Medaks film, fick Eastwoods, och tvärtom.

THE CHANGELING hette HÄMND UR DET FÖRFLUTNA när den gick på bio i Sverige. "Bortbytingen" lät kanske inte så säljande. Själv minns jag inte när jag först såg filmen. Jag minns videokassetten från 80-talets videobutiker, men jag tror aldrig att jag hyrde den. Kanske såg jag den på TV? 

Huvudrollen innehas av George C Scott, vilket gör THE CHANGELING lite unik. Det är ytterst sällan män innehar huvudrollen i spökfilmer, eller skräckfilmer rent allmänt. Framför allt i slashers är killarna bara där i egenskap av mordoffer, "cannon fodder", den sista överlevande är en tjej. Det är ytterst sällan jag träffar på män som faktiskt tror på spöken och som intresserar sig för det övernaturliga, även om det har hänt. Antalet män som säger sig ha sett ett spöke är nog ännu mindre. Jag diskuterade det här med en kompis för ett antal år sedan, när vi jobbade med en spökfilm (som sedan rann ut i sanden). Vi kom även fram till att om vi skulle se ett manligt spöke, skulle vi nog tro att det var en inbrottstjuv. Jag bor i en lägenhet i ett hundra år gammalt hus, det knarrar lite överallt här, framför allt ytterdörren låter när någon öppnar porten därnere. Jag kan tänka mig att många skulle uppleva dessa ljud som läskiga. Kanske skulle någon till och med känna att huset är hemsökt. Själv är jag helt oemottaglig för sådant.

Nå. Tillbaka till George C Scott. Scott spelar musikern och kompositören John Russell, vars fru och dotter omkommeri en olycka i filmens prolog. Tyngd av sorg flyttar Russell till Seattle. Där undervisar han; han är en särdeles populär lärare, och han hyr en enorm herrgård, vilken han flyttar in i. Man kan ju undra varför han väljer att ensam flytta in i en kåk stor som ett slott, men om han inte gjort det, hade det inte blivit någon film.

Det är längesedan någon bodde i huset. Det går inte att bo där - huset vill inte veta av hyresgäster. John Russell är förstås inte ensam där - han delar utrymmet med ett barn. Ett barn som varit dött i 70 år. På vinden finns ett igenbommat rum, där Russell hittar en dagbok, en speldosa och en rullstol.

THE CHANGELING är en melankolisk film, fylld av sorgsenhet. George C Scott, som annars mest spelade tuffing, och som har ett utseende som passar för tuffa roller, gör en strålande insats. John Russell är en vänlig och sympatisk man med sorgsen uppsyn. Att Medaks film fungerar så bra är till stor del Scotts förtjänst - men även övriga skådespelare är utmärkta. Bland dessa övriga skådisar hittar vi Trish Van Devere, som var gift med Scott i verkliga livet, Melvyn Douglas, och Barry Morse från MÅNBAS ALPHA i en liten roll.

Det här är en skräckfilm av en typ vi sällan ser idag. Det är en lågmäld film för vuxna, om vuxna, med karaktärsskådespelare i rollerna. Det är en film som dryper av stämning, med fina höstmiljöer och ett smått fantastiskt spökhus. Filmen är även försedd med utmärkt filmmusik.

Jag har sett THE CHANGELING ett par gånger tidigare, men trots detta finns här några scener som fortfarande får mina nackhår att resa sig. Till exempel när Russell lyssnar på en bandinspelning från en seans och hör spökets röst. Eller när en boll plötsligt studsar nerför en trappa.

Det finns en hel del extramaterial på den här Blu-ray-utgåvan. Kenneth Wannberg pratar om hur han komponerade filmmusiken, scenografen Reuben Freed redogör för hur huset i filmen konstruerades, journalisten Michael Gingold och några andra besöker inspelningsplatserna, och regissören Mick Garris pratar om varför filmen är så bra. Konstigast är en arton minuter lång grej i vilken en farbror med roligt utseende och ännu roligare röst berättar den "sanna" historien om spökhuset som filmen inspirerades av. I vanlig ordning tror jag inte ett dugg på den storyn.

THE CHANGELING är en lite förbisedd klassiker. Självklart ska du se den. Helst ensam och mitt i natten.

 

Blu-ray: The Wicker Man - The Final Cut

THE WICKER MAN - THE FINAL CUT (Studio S Entertainment)

Någon gång för, ja, vad kan det vara, mer än 30 år sedan, tror jag, visade SVT ett underhållningsprogram, i vilket Staffan Ling hade ett inslag som hette "Kalkonfilmkrönikan". Ling visade klipp ur filmer, och studiopubliken skrattade. Det mest anmärkningsvärda med detta inslag, var att han aldrig visade klipp ur kalkonfilmer. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg.

Ett klipp Ling visade, var scenen ur THE WICKER MAN där en naken Britt Ekland (och hennes body double) dansar och sjunger, medan hon bankar på en dörr. Publiken skrattade. Jo, helt tagen ur sitt sammanhang kan nog scenen te sig fånig - men THE WICKER MAN är ju allt annat än en kalkonfilm. Tvärtom.

Jag hade inte sett THE WICKER MAN när Staffan Ling visade detta klipp, men jag kände till filmen. Jag såg den i början av 90-talet. Jag tror inte det var på TV, antagligen lånade jag den på video av en kompis. Eller köpte jag den från England? Jag minns inte. På IMDb är filmen listad som DÖDLIG SKÖRD, vilket skapar viss förvirring. THE WICKER MAN granskades aldrig av Statens Biografbyrå, vilket innebär att den aldrig gick upp på bio när den kom 1973 - man kan ju undra varför. Jag tror aldrig att jag har sett någon svensk hyrkassett med filmen, fast det är ju möjligt att en sådan smugits ut för 40 år sedan. När jag googlade runt lite såg jag att THE WICKER MAN finns på iTunes som DÖDLIG SKÖRD.

Enligt omslaget till den här nya Blu-ray-utgåvan, har flera tidningar utsett THE WICKER MAN till den bästa brittiska skräckfilmen någonsin. Det är ett uttalande man ofta stöter på i artiklar om skräckfilm. Är den verkligen det?

Tja ... Personligen tycker jag inte att det är den bästa brittiska skräckfilmen. Å andra sidan vet jag inte vilken film jag skulle välja som den bästa. Men! Jag tycker att THE WICKER MAN är en jättebra film! Till skillnad från många andra tycker jag dock inte att filmen är speciellt otäck och skrämmande. För mig är det här snarare en film som fascinerar och väcker intresse. Det är en film som besitter en väldigt besynnerlig stämning - och det är en film i en genre jag verkligen gillar; historier där huvudpersonen hamnar på en avlägsen, avskild, besynnerlig plats, där lokalbefolkningen beter sig märkligt, någonting hemskt kommer att ske, och stämningen är olycksbådande. Det kan vara en liten by på landet, det kan vara en fiskeby på en klippa, och det kan vara en ö.

I THE WICKER MAN handlar det om den skotska ön Summerisle, dit den konservative och religiöse polisen Howie (Edward Woodward) skickas för att söka efter en försvunnen flicka. Det dröjer inte länge innan Howie upptäcker att öns befolkning beter sig allt annat än normalt. De ägnar sig åt hedniska riter, de springer runt nakna, de har sex ute i offentligheten, och Howie blir alltmer upprörd och frustrerad. 

Den försvunna flickan kan Howie inte hitta, öborna påstår sig inte veta var hon finns, och Howie hamnar hos lord Summerisle, spelad av Christopher Lee, som berättar att skörden slagit fel och de måste tillbe sina hedniska gudar för att lösa detta problem. Howie, som jag upplever som en rätt osympatisk typ, inser att allt bara är ett spel han blivit indragen i. Att kalla filmens berömda slut för en överraskning är att ta i - det räcker med att titta på Blu-ray-omslaget, på någon av filmens filmaffischer, eller på en trailer för filmen. I den svenska texten översätts "the wicker man" med "den flätade mannen", vilket väl är korrekt, men det låter lite roligt. Kanske är "korgmannen" bättre? 

Något som gör THE WICKER MAN ännu mer unik än den redan är, är det faktum att den innehåller sånger - regelrätta sångnummer. Här finns så pass många sånger, att filmen tenderar musikal.

Nämnde jag att Ingrid Pitt medverkar?

"The Final Cut" står det på omslaget. Denna version färdigställdes 2013 under överinseende av regissören Robin Hardy. Jag blev lite konfunderad. För några år sedan köpte jag en begagnad DVD-utgåva av THE WICKER MAN, släppt av Warner år 2002. Denna utgåva innehåller både bioversionen och "The Director's Cut". Filmen kortades nämligen en hel del innan den fick biopremiär. Filmens negativ är mystiskt försvunna, så för att få ihop en Director's Cut, har man klippt in snuttar från en kopia av usel kvalitet. Faktum är att jag aldrig tittade på Director's Cut versionen, jag bara ögnade igenom den - bildkvalitén på de tillagda scenerna gjorde att filmen blev mindre njutbar att titta på.

På den gamla DVD-utgåvan varar bioversionen 84 minuter (PAL/25 fps), medan Director's Cut varar 99 minuter (PAL/25 fps). The Final Cut varar 88 minuter på Blu-ray (24 fps), och jag ser att samma version på DVD; PAL/25 fps, varar 91 minuter. Den slutgiltiga versionen är alltså rätt mycket kortare än Director's Cut. Vad som saknas är bland annat en prolog med sergeant Howie på fastlandet, och en scen med lord Summerisle och Willow, som Britt Eklands rollfigur heter. Men andra snuttar, med god bildkvalité, har stoppats in i filmen igen, och tydligen är scenernas ordning lite annorlunda.

Bildmässigt sett är The Final Cut tjusig. Den är extra tjusig på Blu-ray. THE WICKER MAN är en fantastiskt tjusig film. Filmfotot är flott, de ovanliga miljöerna skapar en air av mystik. Summerisle framstår nästan som en helt annan värld.

Jag inser att jag nog omedvetet påverkats av den här filmen. I en mapp i datorn har jag sedan flera år en synopsis till en skräckhistoria som utspelar i en avskild liten by, och ett Fantomenäventyr jag skrivit och som är tecknat, men ännu inte publicerat, innehåller en sekt med folk iförda djurhuvuden. Det sistnämnda var förvisso främst en blinkning till Jean Rollins LA VAMPIRE NUE från 1970, men det skulle lika gärna kunna vara ett lån från THE WICKER MAN.

Något som är intressant med THE WICKER MAN, vars manus skrevs av Anthony Shaffer (som skrev Hitchcocks FRENZY och mycket annat), är att kulten på Summerisle upplevs som autentisk. Manuset är välresearchat, och det här skulle mycket väl kunna handla om en existerande kult. Här kan man jämföra med Ari Asters lökiga MIDSOMMAR, vars galna svenska sekt inte övertygar det minsta. 

Det ligger väldigt mycket extramaterial på den här utgåvan. Här finns ett flertal dokumentärer, varav några är från 2013, medan andra lyfts från DVD:n från 2002. Här finns dessutom ett amerikanskt TV-program från 1973, där Christopher Lee och Robin Hardy intervjuas.

Robin Hardy, som dog 2016, regisserade bara fyra filmer. Han verkar främst ha ägnat sig åt att skriva böcker. Hans sista film, som jag inte sett, kom 2011 och heter THE WICKER TREE. Den bygger på en roman av Hardy som heter "Cowboys for Christ", och är något slags uppföljare till THE WICKER MAN.

2006 kom en onödig amerikansk nyinspelning av THE WICKER MAN med Nicolas Cage i huvudrollen. Det är en kalkonfilm! Cage spelar över så att det slår gnistor!

När jag skrev detta kom jag att tänka på en annan film som utspelar sig på en ö där det pågår märkliga saker - Narciso Ibáñez Serradors spanska VEM KAN DÖDA ETT BARN? från 1976. Det är en ohyggligt spännande och otäck film. Den borde Studio S Entertainment ge ut på Blu-ray, tycker jag!

 

DVD/VOD/Blu-ray: Total Recall

TOTAL RECALL (Studio S Entertainment)

Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio - TOTAL RECALL hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av TOTAL RECALL, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig? 

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning - hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans ROBOCOP beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När STARSHIP TROOPERS kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. ROBOCOP blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När TOTAL RECALL kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade "Men varför måste den vara så våldsam?". Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

TOTALL RECALL bygger på en novell av Philip K Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden. 

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall - ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten - medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om THE BOURNE IDENTITY.

... Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Redan när jag såg TOTAL RECALL på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger - det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. TOTAL RECALL är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som "Consider that a divorce!", Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till TOTAL RECALL. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris' musik till CONAN - BARBAREN. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till CAPRICORN ONE, och jo, den musiken är också märkligt lik TOTAL RECALL.

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle - bolagets första mastodont-hit var RAMBO: FIRST BLOOD PART II, som kom 1985.

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen CUTTHROAT ISLAND från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN och TOTAL RECALL blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I RÄTTVISANS NAMN (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda EXTREME PREJUDICE), var många.

2012 kom en ny version av TOTAL RECALL. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den - inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men - vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Säger man TOTAL RECALL tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.

Bio: Stardust

Foton copyright (c) Njutafilms

För några veckor sedan hade en ny dokumentär om Sparks biopremiär. Jag såg inte den filmen, främst på grund av att jag inte hade tid att gå på pressvisningen, men även för att jag inte har någon egentlig relation till Sparks. Jag har inget emot Sparks, men jag har aldrig köpt några skivor med dem, och jag har aldrig intresserat mig för dem.

David Bowie har jag dock en relation till, även om det dröjde ett bra tag innan jag faktiskt köpte skivor med honom. Jag var förstås medveten om honom under 1970- och 80-talen, men det var först runt 1990 jag köpte hans plattor. Då köpte jag nog allt han släppt, mer eller mindre på en gång. Ungefär samtidigt köpte jag allt med Kate Bush. Det var väl något som kom över mig. Under 90-talet tyckte jag dock att Bowies nya plattor blev allt sämre. Hans sista album har jag knappt orkat ta mig igenom. De får mig att tänka på Thåström - en kille som kan sjunga och skriva bra låtar övergår till att prata till monotont komp.

Filmen STARDUST, som inte ska förväxlas med den rätt misslyckade Neil Gaiman-filmatiseringen STARDUST från 2007, utspelar sig alldeles i början av 1970-talet, då David Bowie var ganska färsk som artist. Den här filmen, som regisserats av Gabriel Range, inleds med texten "What follows is (mostly) fiction" - och eftersom jag inte vet vad Bowie sysslade med de första åren av sin karriär innan det stora genombrottet, vet jag inte vad som är sant och vad som är hittepå.

Sydafrikanen Johnny Flynn spelar David Bowie - men han ser mest ut som Carl-Einar Häckner. Det är väldigt distraherande. Året är 1971 och Bowie skickas till Amerika, där han tror att han ska turnera. Dock visar det sig att så inte är fallet. Bowie saknar arbetstillstånd och får inte uppträda. Mercury Records publicist Ron Oberman försöker lansera Bowie och dennes senaste platta så gott det går ändå. Plattan har floppat, men Oberman fixar intervjuer och släpar runt på den uppgivne Bowie. Ron Oberman spelas av Marc Maron, som ser ut som en bakfull Peter Criss på 90-talet.

STARDUST är en film om hur Carl-Einar Häckner och Peter Criss åker bil.

Det är inte bara Bowie som är uppgiven. Oberman är nog ännu mer uppgiven. Bowie är nämligen rätt hopplös. Han är usel på att intervjuas och han gör ständigt konstiga saker. Att det skulle bli en världsstjärna av Bowie, så som han framställs i den här filmen, är svårt att tänka sig. Hemma i England sitter Bowies halvbror Terry på mentalsjukhus, han lider av schizofreni. Resan genom USA och relationen till brodern leder till att Bowie skapar sin gestalt Ziggy Stardust - vilket sker först under slutminuterna.

För att vara en film om en världsberömd musiker, innehåller STARDUST märkligt lite musik. Framför allt innehåller den inga låtar av Bowie. Detta beror på att Bowies son, regissören Duncan Jones, och Bowies ex-fru Angie inte tillät detta. Istället framför filmens Bowie låtar av andra artister, och några låtar har Johnny Flynn skrivit själv.

Angie Bowie ville inte att filmen skulle göras överhuvudtaget, och Bowie själv lär ha sagt att han inte ville att det skulle göras en film om hans liv. Bowie skrev heller aldrig någon självbiografi. Duncan Jones gillar inte STARDUST, eftersom inte mycket i filmen stämmer överens med verkligheten. Den road trip, så som den skildras i filmen, ägde aldrig rum. Ron Oberman dog 2019, och även hans släktingar är kritiska till Gabriel Ranges film.

Visst står det i början att det mesta i filmen är fiktion, men vad är det för poäng med att göra något slags dramadokumentär, och hitta på allt som sker i den?

Filmens första hälft är rätt bra. Det är underhållande och lite roligt. Skådespelarna är bra, även om det inte gick att koppla bort att Flynn liknar Häckner. Andra hälften är tråkigare. Den är deppigare, handlingen fokuserar mer på psykisk sjukdom, och filmen påminner en hel del om TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL; filmen om Ted Gärdestad.

Jag skulle inte ha något emot att se en ordentlig film om David Bowie - men om Bowie nu själv inte ville att en sådan ska göras, lär vi få vänta förgäves.

 

 

 

(Biopremiär 22/10)

Netflix: Night Teeth

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Denna gång på en vampyrfilm som är glassig och slickad ...

... men även häpnadsväckande kass.

Enligt IMDb heter den här filmen I AM NOT OKAY WITH THIS i Sverige och en del andra länder. Men det stämmer inte. Den listas som NIGHT TEETH i den svenska Netflix-appen. Filmen är regisserad av Adam Randall och känns som om den är kraftigt inspirerad av Marvelfilmen BLADE. Fast utan martial arts och utan Blade. Ja, utan det mesta.

NIGHT TEETH utspelar sig i Los Angeles, där det sedan länge bor vampyrer vars existens få känner till. De har anpassat sig på någon vänster, de flyter in i mängden, och de följer vissa regler för att inte avslöjas som vampyrer. Men nu vill en liten grupp vampyrer söndra och härska, en ond vampyr som heter Victor (Alfie Allen) vill ta över Los Angeles.

Jorge Lendeborg Jr spelar en kille som heter Benny. För att tjäna lite extra pengar, rycker han in som chaufför. Han ska hämta två tjejer, för att köra dem till en fest. De här två tjejerna, Blaire (Debbie Ryan) och Zoe (Lucy Fry), är snygga, men märkliga. De är förstås vampyrer, och de tvingar med Benny på en nattlig odyssé som blir allt blodigare, med vampyrklubbar och sammandrabbningar med vampyrjägare. Benny går även och blir kär i Blaire.

Det är fascinerande att man kan misslyckas så här kapitalt med en film. NIGHT TEETH har bra miljöer. Filmfotot är bra, neonen glimmar i mörkret. Blaire och Zoe är hyfsat coola som sexiga och farliga vampyrer.

Ändå är filmen mördande tråkig. Den är totalt oengagerande. Det är segt, det är illa berättat, och av någon anledning blir det hela fullkomligt ointressant. Detta beror inte på att mycket känns igen från andra filmer (och böcker och serietidningar), det hade kunnat bli kul ändå. Det beror nog snarare på att det är lite valhänt gjort. Dessutom tycker jag att filmens hjälte Benny är rätt trist. NIGHT TEETH har nog haft en hyfsad budget, men pengarna har inte förvaltats väl.

Megan Fox är med i den här filmen. Men, eventuella Megan Fox-fans (som till exempel Dave Gorman) lär bli besvikna. Fox gjorde sina scener - det var kanske bara en scen, jag minns inte - på en dag, och medverkar bara ett par minuter.

Jag kom på mig med att sitta och pilla på mobilen medan jag tittade på NIGHT TEETH. Kollade mail och Facebook, kollade trailers till andra filmer på YouTube. Betalade en räkning. Det var roligare än NIGHT TEETH.

Reaktionära amerikaner har redan fått utbrott och påstår att filmen är vänsterpropaganda - alla filmer vars hjältar inte är vita amerikaner är ju vänsterpropaganda, enligt dem.

 

 

(Netflixpremiär 20/10)

Bio: Venom: Let There Be Carnage

Foton copyright (c) Sony Pictures

VENOM: LET THERE BE CARNAGE och HALLOWEEN KILLS har blivit två stora hits på bio i USA, de har spelat in överraskande mycket pengar, och de är de största succéerna sedan ... Tja, sedan biograferna öppnade efter att ha stängt under pandemin, antar jag. De här två filmerna går betydligt bättre än övriga bioreleaser.

Filmerna har dessutom något gemensamt. De har tagit sina titlar boktavligt. Carnage och Kills.

Om vi inte räknar uppdykandet i Sam Raimis SPIDER-MAN 3, är detta den andra filmen om Marvels seriefigur Venom. Den första filmen, VENOM, som kom 2018, var inget vidare. Dock hade den tilltalande film noir-vibbar, och Tom Hardy var inte helt hopplös som hjälten Eddie Brock; en journalist som råkar få den våldsamma, utomjordiska symbioten Venom boende i sin kopp. Den svarta geggan Venom tittade då och då ut ur Brocks kropp för att röja loss. Filmen var betydligt bättre när Venom inte var med.

Det är Andy Serkis som regisserat uppföljaren VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Tom Hardy själv har varit med och skrivit filmens story. Det kan inte ha tagit lång tid - för att vara en Marvelfilm har den här filmen en så pass enkel story att till och med jag hängde med. Jag brukar annars ofta tappa tråden när en massa figurer jag inte minns vilka de är brakar samman, eftersom jag sällan minns vad som hände i den förra filmen. Om det nu inte handlar om Spindelmannen. 

Handlingen i den här filmen är föredömligt tunn. Den är så pass tunn att eftertexterna börjar rulla redan efter ungefär 85 minuter. Visst, eftertexterna avbryts för en bonusscen, men det är ju trevligt att filmen är kort.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig 1996. På en ungdomsanstalt blir de två intagna galningarna Frances Barrison och Cletus Kasady förälskade i vandra. Frances har superkrafter, hon kallas Shriek, eftersom hon ... tja, hon skriker. Och då blir folk döva och saker och ting far omkring och det är ett farligt hallå. Frances försöker rymma, men det går inte som planerat, och hon låses in på en superhemlig anstalt.

Hopp till nutid. Frances har blivit vuxen och spelas av Naomie Harris. Cletus i sin tur spelas nu av Woody Harrelson. Woody Harrelson är sextio år gammal. Han är femton år äldre än Naomie Harris. Oj, vad han har vuxit!

Cletus är inlåst även han, han är nämligen en bindgalen seriemördare som ska avrättas. Han har även en festlig frisyr. Eddie Brock, vars flickvän Anne (Michelle Williams) övergett honom för en annan, har gjort ett reportage om Cletus, men när Brock hälsar på i dödscellen, biter Cletus honom i handen. Cletus får i sig en bit av Venom, och då utvecklas symbioten Carnage i hans kropp. Cletus blir ett monster, rymmer, och beger sig ut för att hitta Frances, och de enda som kan stoppa framfarten är Eddie Brock och Venom. 

Jag såg VENOM: LET THERE BE CARNAGE i en IMAX-salong. När visningen var över, kändes det som om både ögon och öron blödde. Det här är en vansinnigt högljudd film. Den är så högljudd att ljudeffekterna överröstar filmmusiken. Och den är högljudd i princip hela tiden.

Eddie Brock pratar med Venom mest hela tiden, Venom babblar konstant - och han låter som Optimus Prime. Och han ska vara rolig. Tänk er en oavbrutet vitsande Optimus Prime. Humorn består mest i att Venom har sönder saker i Brocks lägenhet.

Den här filmen är även De öppna mästerskapen i överspel. De flesta spelar över ganska rejält. Fast Tom Hardy, som ibland är märkligt lik Snoddas, brukar spela över i många filmer. Var och varannan scen innehåller CGI, och en stor del av speltiden, kanske en tredjedel, består av Venoms fajtande med Carnage. Precis som HALLOWEEN KILLS mest går ut på att Michael Myers går runt och slaktar folk, går VENOM 2 ut på att det ska vara så många oblodiga blodbad - carnage - som möjligt.

Uppenbarligen gillar tonåringar att titta på det här; evighetslånga, öronbedövande CGI-fajter, men jag tyckte bara att det var jobbigt och påfrestande. Det här är för dumt och för simpelt. Och är inte skådespelarna i huvudrollerna för bra för en bagatellartad film som den här?

... Men jag gillade att Eddie Brock har frigående höns i sin lägenhet.

 1/2

 

 

(Biopremiär 20/10)

Bio: Halloween Kills

Foton copyright (c) UIP

HALLOWEEN KILLS skulle haft premiär i oktober förra året, men så kom ju den där pandemin i vägen, och premiären fick flyttas fram ett helt år - det passar ju trots allt bäst att låta en film om halloween gå upp på bio när det är halloweentider. Fast å andra sidan, här i Sverige firar folk halloween precis när de vill, och själv firar jag inte alls. Inte mer än att jag ser en skräckfilm om dagen under oktober.

I min recension av 2018 års HALLOWEEN gick jag igenom hela filmserien, så det slipper jag göra den här gången. Dock är det ju rätt förvirrande med den där filmtiteln. John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 heter HALLOWEEN i original. Rob Zombies nyinspelning från 2007 heter HALLOWEEN. Uppföljaren från 2018 till Carpenters första film heter HALLOWEEN. Nästa år kommer en ny uppföljare till SCREAM, den femte filmen i serien. Den heter SCREAM. När man 2011 gjorde en prequel till 1982 års THE THING, döptes denna till THE THING. Vad är det med folk? Är det inte förvirrande nog att uppföljaren till RAMBO III heter RAMBO, medan det inte finns någon RAMBO 1, eftersom den heter FIRST BLOOD.

Jag tyckte att HALLOWEEN - alltså den från 2018 - var rätt bra. Den var underhållande, rätt spännande, och välregisserad av David Gordon Green. Green har även regisserat den nya HALLOWEEN KILLS.

... Men den här gången är filmen betydligt sämre. För att tala klarspråk: HALLOWEEN KILLS är en jävla röra. Som de säger i utlandet: it's all over the place.

Filmen inleds riktigt bra. De första scenerna utspelar sig i Haddonfield 1978, under seriemördaren Michael Myers ursprungliga härjning, dokumenterad i John Carpenters film. Det här är en  lovande inledning, här finns till och med en Donald Pleasence-imitatör som dr Loomis (om hans ansikte är deepfake vet jag inte). 

Därefter hoppas det till 2018, och historien tar vid där den förra filmen slutade. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) ligger på sjukhus. En massa människor träffas på en pub, några av de närvarande fajtades mot Michael Myers redan i filmen från 1978, som Marion (Nancy Stephens) och Lindsey (Kyle Richards).

Michael Myers är fortfarande lös i Haddonfield, och han går runt och slaktar folk i drivor. Han köttar folk till höger och vänster hela tiden. Tydligen är han på väg till huset där han som barn mördade sin syster, men det tar en evighet för honom att komma dit. Ett uppbåd på flera hundra människor jagar Myers, men de lyckas inte så bra med att stoppa honom. Poliserna är också usla på att stoppa Myers. Myers verkar ha utvecklat övernaturliga krafter sedan förra filmen, för den här gången bryr han sig inte när han blir knivhuggen eller skjuten. Han bara går vidare och fortsätter att döda alla som kommer i hans väg.

Jamie Lee Curtis är knappt med alls. Lite förvånande. Hon spenderar hela tiden på sjukhuset, och syns bara i ett fåtal scener; som om hon hyrts in över en helg. Istället handlar HALLOWEEN KILLS om en fruktansvärd massa människor. Hur många som helst. Det här är en stökig film - och den handlar inte om något speciellt, känns det som. Inte mer än att Michael Myers ska kunna mörda så många som möjligt på 105 minuter.

... Och sedan sluter filmen plötsligt. Tvärt. Utan något ordentligt slut. Detta beror på att fortsättningen HALLOWEEN ENDS har premiär om ett år. HALLOWEEN KILLS är alltså bara en halv film. 

Det här är en synnerligen våldsam och blodig film, den innehåller massor med splatter. Men det är lite svårt att bry sig när det inte finns en fungerande handling. Myers dödar för dödandets skull. Han går fram värre än Jason Vorhees i FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.

HALLOWEEN KILLS har visst redan spelat in en massa pengar, och den går bättre än nya James Bond-filmen i USA. Jag undrar vad det kan bero på. Tycker publiken verkligen att det här är en bra skräckfilm? Eller är de bara svältfödda på genrefilm?

Hantverksmässigt finns det inte mycket att klaga på, filmfotot är bra, skådisarna gör väl bra ifrån sig, effekterna är bra, och John Carpenter har varit med och skrivit filmmusiken.

Tydligen ska PJ Soles och Bob Odenkirk vara med någonstans, men jag såg dem inte. Nick Castle, som spelade Michael Myers i originalfilmen, upprepar rollen - utom i inledningen, där den yngre Myers görs av Airon Armstrong.

 

(Biopremiär 15/10)

Netflix: I död och lust

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det norskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, för ovanlighetens skull på en norsk film. I DÖD OCH LUST är regisserad av Tommy Wirkola, som även varit med och skrivit manus. Jag gissar att Wirkola fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, som kom 2009, men han har gjort en handfull filmer sedan dess. Den enda jag sett av dem, är HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Jag har haft DÖD SNÖ 2 stående i hyllan i flera år, fortfarande inplastad. Jag får kanske ta och se den någon gång. Dock tyckte jag inte att DÖD SNÖ var speciellt bra.

I DÖD OCH LUST är en thrillerkomedi. Men mycket till komedi är det här inte, om man förväntar sig en rolig film, lär man bli besviken. Det här är snarare en rätt obehaglig film. 

Noomi Rapace och Aksel Hennie spelar det gifta paret Lisa och Lars. Lisa är skådespelerska, Lars är regissör - och de har dåligt med pengar. Lars är spelberoende, de har skulder, karriärerna går inte så bra - och de hatar varandra. De hatar varandra så pass mycket att de önskar livet ut varandra.

Lars äger en ensligt belägen sommarstuga, som hans grinige far har byggt. Lars och Lisa åker dit för en avkopplande helg - men de har båda samma baktanke: Lisa tänker mörda Lars, Lars tänker mörda Lisa. Varför de inte bara ansöker om skilsmässa, eller något annat, mindre mordiskt, kan man ju fråga sig.

Efter en middag i stugan ryker de två ihop. De gör försök att ha ihjäl varandra, men misslyckas. Mitt i alltihop dyker det upp ytterligare några personer: tre galna mördare som rymt från ett fängelse. Efter att en av dem bajsat på stugans vind, där de gömt sig, brakar de igenom taket och ner till Lisa och Lars. Lisa och Lars tillfångatas, men de kommer förstås loss vad det lider, så att de kan slåss mot inkräktarna. 

I DÖD OCH LUST är våldsam, blodig och rätt nasty. För att vara en komedi är den väldigt o-rolig. Lisa och Lars är två osympatiska rollfigurer, vilket innebär att det blir lite svårt att engagera sig i deras öde. Övriga gestalter är lika osympatiska. Jag gissar att filmens många brutala splatterinslag är avsedda att vara roliga, men det är de inte. Splatter kan vara roligt om det handlar om zombies, demoner, eller andra monster. Annars är grovt extremvåld inte roligt - så tillvida regissören inte är osedvanligt begåvad och gör det på ett sätt som funkar. Så begåvad är inte Tommy Wirkola. Därför upplevs det här bara som brutalt. Vidare är våldtäkt aldrig roligt. I DÖD OCH LUST känns mest av allt som en våldsam home invasion-film, späckad med splatter.

Här finns faktiskt ett par inslag som är lite roliga, men de är inte många. Lars sure farsa (Nils Ole Oftebro) är småkul, i synnerhet när han ska tanka en stulen bil. Slutscenerna är också lite lustiga.

... Men som helhet är detta en thriller som inte är spännande och en komedi som inte är rolig. på 90-talet var det trendigt med ironiskt våld, det var väl Quentin Tarantino som startade trenden, men jag undrar om jag hade tyckt att I DÖD OCH LUST varit kul om jag vore 25. Vilket jag inte är. Till på köpet varar filmen i nästan två timmar. Wirkola borde klippt ner den till 90 minuter.

Jag är snäll och avrundar betyget uppåt.

(Netflixpremiär 15/10)

Amazon: Mödrar

Foton copyright (c) Amazon Studios

Veckans andra Welcome to the Blumhouse-premiär, den här släpptes samtidigt som HEMMET. Denna gång handlar det om en liten skräckis av långfilmsdebuterande Ryan Zaragoza - han har onekligen ett bra namn, herr Zaragoza! Så talade Zaragoza.

Filmen inleds med texten "Based on true events". När det gäller spökfilmer innebär ju detta i vanliga fall att filmen bygger på hittepå, rykten och nonsens. Men! I det här fallet visar det sig att de sanna händelser filmen bygger på inte är själva spökhistorien, utan en politisk skandal med rasistiska förtecken som ägde rum i USA. Detta framgår först alldeles innan eftertexterna, och jag kan inte nämna vad det gick ut på utan att förstöra filmens berättelse och överraskningsmoment.

Det är 1970-tal, och Diana (Ariana Guerra) och Beto (Tenoch Huerta) flyttar till en liten håla i norra Kalifornien, främst bebodd av mexikaner. Diana och Beto är också mexikaner, men Diana är uppvuxen i USA och pratar knappt spanska. Beto ska arbeta på ortens odlingar, Diana är gravid och planerar att skriva en bok.

De flyttar in en ett avsides beläget hus, som tillhört en kvinna; Teresa, som ingen verkar veta vart hon tagit vägen. I huset hittar Diana prylar som tillhört Teresa - bland annat hennes anteckningar och en speldosa. En mystisk kvinna som har en liten butik i stan, Anita (Elpidia Carrillo), pratar om en förbannelse och vill beskydda Diana med hjälp av en magisk talisman, men Diana vägrar ta emot den, hon tycker att det är dumheter.

Snart börjar förstås märkliga saker att hända. Speldosan spelar av sig själv, utskurna ögon hittas upphängda i träden i trädgården, en kvinnogestalt syns röra sig genom huset. Som om detta inte vore nog, beter sig ortens doktor och hans personal märkligt, och övriga patienter verkar plågas. Det är något ytterst märkligt som pågår i stan, och det verkar som om Teresa kommit något på spåret när hon försvann.

MÖDRAR är en sympatisk skräckfilm. Den är kanske inte speciellt otäck, om man nu inte är extra känslig för sådant här, men den är välgjord, välskriven och välspelad. Det här må vara en TV-film, men den ser i princip ut som en bioproduktion - till skillnad från ett par av de andra Welcome to the Blumhouse-filmerna. 

Det vilar inte helt oväntat lite ROSEMARYS BABY över filmen, och i synnerhet ett inslag är (troligen) lånat från den klassikern, vilket innebär att en av filmens överraskningar är ganska väntad.

MÖDRAR tappar lite i tempo emellanåt, men det är inget större problem, filmen är bara 83 minuter lång. Jag kände inte till skandalen som avslöjas på slutet (eller så har jag glömt bort den, det var ett tag sedan), och den är minst sagt uppseendeväckande!

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)

Amazon: Hemmet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Igår släpptes ytterligare två Welcome to the Blumhouse-filmer, producerade av Blumhouse Television, på Amazon Prime Video. MÖDRAR och den här, som på Amazon listas både som THE MANOR och HEMMET. Lustigt nog kallas den GODSET på IMDb, en mer korrekt översättning av "the manor", men filmen handlar om ett ålderdomshem - det vill säga, det som i Skåne kallas "himmet".

För manus och regi står belgiskfödda Axelle Carolyn, som för mig mest är känd från YouTube-kanalen "Trailers from Hell", där hon tillhör gänget som pratar om olika filmer utifrån deras trailers. Carolyn ger intryck av att vara glad och sympatisk, och hon verkar verkligen gilla skräckfilm. Hon har varit gift med Neil Marshall och skådespelat i ett par av dennes filmer, utöver detta har hon pysslat med allt möjligt i filmbranschen. Jag tror dock aldrig att jag sett något hon regisserat. Axelle Carolyn har mest gjort kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer.

Förra veckan hade två andra Blumhousefilmer premiär på Amazon Prime; BLACK AS NIGHT och BINGOHELVETET. HEMMET är bättre än dessa filmer. HEMMET är en ganska bra film, vilket till stor del beror på utmärkta skådespelare.

HEMMET inleds med tjusiga förtexter, vilka ger en vink om att det här ska bli en film i subgenren balettskräck - det finns ju numera ett helt gäng filmer om dansöser i ondskans klor. Fast det visar sig att så inte riktigt är fallet. Barbara Hershey (som även var med i balettrysaren BLACK SWAN) spelar den före detta ballerinan Judith, som på sitt 70-årskalas trillar ihop. Hon är klar i skallen och långt ifrån en gammal kärring, men får något slags diagnos som gör att familjen inte tror att hon längre kan klara sig på egen hand.

Alltså hamnar Judith på ett hem. Detta är ett märkligt ställe, och man kan undra varför Judiths dotter placerade morsan där. Huset är vackert, det är ett stort gods med en enorm trädgård - men reglerna är hårda. Mobiltelefoner är förbjudna, ytterdörrarna är låsta, ingen får vistas i trädgården utan ledsagare, personalen är elak, och Judith får inget eget rum - hon måste dela rum med en skrumpen tant som ser ut att kunna dö när som helst.

Judith blir snabbt kompis med tre av de andra som bor på stället. Charmören Roland (Bruce Davison), och de två rumskompisarna Trish (Jill Larson) och Ruth (Fran Bennett). De träffas, spelar bridge, smygsuper, och har roligt.

Men. Judith känner att allt inte står rätt till på hemmet. Hon tycker sig se en mystisk man i mörkret på sitt rum. Några av de boende dör plötsligt. Och vad är det som försiggår i trädgården på nätterna?

Ett tag trodde jag att HEMMET skulle utvecklas till en sådan där äcklig film om åldringar som får vara barn eller unga på nytt - som Steven Spielbergs avsnitt i TWILIGHT ZONE - PÅ GRÄNSEN TILL DET OKÄNDA, och en del andra, ganska outhärdliga filmer. På sätt och vis är detta temat även i Axelle Carolyns film, men hon gör något annat av det.

HEMMET är nog mer en mysteriefilm än en skräckfilm. Jo, visst är det en skräckfilm, men den är inte speciellt otäck och kuslig. Däremot är filmens mysterium hyfsat spännande, jag ville veta vad det är som försiggår.

Det här är ingen större film, men den är helt okej, den lite bättre än genomsnittet, och den vinner på Hershey, Davison och de övriga medverkande.

Som statister i bakgrunden kan vi se två av Axelle Carolyns kollegor från "Trailers from Hell"; regissörerna Mike Mendez och Mick Garris. Kanske finns där fler kändisar som jag inte noterade.

 

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)