tisdag 14 september 2021

Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.



 

 

 

(Biopremiär 15/10)

9 kommentarer:

Mormorinho sa...

Du ska tydligt inte recensera film. En kritik är att den är humorbefriad, som att det skulle vara något dåligt. Min gissning är att du föredrar de generiska marvelfilmerna som mer eller mindre är likadana fast med utbytta karaktärer. Urvattnat koncept men som av någon anledning majoriteten av folk ändå älskar.

En annan kritik att inga karaktärer presenteras. De får inte presentationer som i en superhjältefilm men de presenteras visst, men på ett betydligt mer subtilt sätt. Genom att följa dialog och handling får du veta vad de är för sorts människor. Dagens filmer idiotförklarar den som kollar vilket har lett till att folk förväntar sig att filmen håller tittaren i handen och försiktigt lotsar dem genom allt som om de vore barn.

De har "lånat the force" av Luke Skywalker. Dune skrevs långt innan Star Wars. Så alla Star Wars-referenser får du tyvärr vända på och skriva en recension om hur Star Wars kopierade Herr Herbert.

Handlingen är långt ifrån obegriplig, den kräver bara att du engagerar dig. Jag tror att du saknar karaktären som förklarar allt som om tittaren vore totalt inkapabel att tolka och förstå filmen på egen hand.

Angående estetiken är filmen mörk, definitivt. Det är också medvetet. Hade du haft en aning om vad det var för värld som ska skildras hade du också förstått varför det är så.

Mitt tips är att hålla dig till att recensera filmer som du förstår, som barnfilmerna Marvel.

Pidde Andersson sa...

Om du läser mina recensioner av Marvelfilmerna, ser du att jag sågar de flesta av dem.
Jag vet att Dune skrevs långt innan Stjärnornas krig, det står ju till och med i min text ovan. Men det blev roligare att skriva att de lånat kraften av Luke Skywalker.
Du får gärna gilla Dune, det kan inte jag göra något åt. Dock är det en kass film, det kan inte jag göra något åt.

DYNO sa...

Pidde, håller helt med dig. Jag var så uttråkad av denna barnfilm med megabudget att jag hade lämnat biografen om inte mitt sällskap för kvällen ville se klart filmen.

Unknown sa...

Jag ser hellre om The Favourite 14 ggr på raken än går och tittar på det här Dune-tröket. Och jag HATAR (!!!!) The Favourite. Denis Villeneuve-hypen är lika obegriplig som Nolan-hypen. Men men, smaken som baken osv...

Mormorinho sa...

Du bemöter ingen av min kritik alls. Du skriver dessutom inte alls ut att Dune skrevs före Star Wars och ditt försök att vara rolig landade inte alls.

Du anser att en kritik mot filmen är att den har en plot som till större delen bara följer ett förutbestämt händelseförlopp då filmen är baserad på en bok.

Du verkar inte vara ett fan av regissören vilket är OK, men det tror jag har att göra med att han ofta arbetar på ett tempo som kräver att man möter filmen halvvägs. Till skillnad från säg Tarantino, som jag ser att du är väldigt glad i, som är raka motsatsen. Hans mediokra och väldigt enkelspåriga filmer verkar vara i din smak, och det är OK. De är bra filmer utifrån vad han vill göra för film.

Om du nu förstår filmen, vad är dess teman? Anledningen till att du inte gillar denna film, tror jag, är att du inte förstår den. Jag hittade din blogg för att jag letade efter recensioner som kritiserade filmen för att se vad andra personer inte gillade med filmen. Tyvärr finns det ingen substans i något av den "kritik" du ger filmen.

En kritik du ger filmen är att SF (Som inte har det minsta med filmen att göra förutom att de ska tjäna pengar på den) enligt dig inte precist nog kan förklara handlingen.

Jag hade blivit mycket glad om du ville bemöta någon eller alla punkter jag har tagit upp och vi kunde ha en diskussion om filmen som faktiskt ledde till något konstruktivt.

Pidde Andersson sa...

Varför vill du att jag ska bemöta din kritik? Det är en dålig, tråkig, illa berättad film - räcker det inte med att jag tycker så? Det är en film utan egentlig själ och hjärta. Här finns ingen kärlek till film och filmskapande. Och om man måste ha läst boken innan man ser filmen för att uppskatta den, har filmskaparen misslyckats fatalt.

Mormorinho sa...

För att jag trodde som filmälskare att du skulle vara intresserad av att diskutera filmen. Tydligen vill du bara att andra ska lyssna på dina välutvecklade argument. "Den är dålig för att jag tycker så"

Lycka till i framtiden.

Pidde Andersson sa...

Jag förklarar grundligt varför den är dålig. Men nu har du läst någonstans att du ska tycka om den, så du ser inte alla brister.
Jag har en 30-årig karriär i branschen, så att dra till med ett "lycka till i framtiden" funkar inte på mig.

tim sa...

Sjukt oklart varför Mr. Hävstång måste hitta en serie filmer eller regissör som en kritiker gillar för att sen kunna kritisera hens recension.

Skönt snesteg att hoppa på Tarantino som man såklart inte behöver gilla men den generella åsikten om hans filmer är långt ifrån negativ mellan både publik och yrkeskritiker. Också ett stort skitsamma på att jämföra filmskapare för att ha en så kallade fruktsam diskussion om tex. den här filmen.

Tycker Pidde här ger en ovanligt lång förklaring till vad som inte klickade mellan honom och filmen. Oklart hur det inte räckte för Mormor.

Jag gillade inte den här filmatiseringen av Dune heller. Låt oss se om jag kan klargöra en mer förståelig poäng eller två.

Nånstans mellan regi och manus har vi en film som inte ger oss någon möjlighet att tycka om, resonera och därav beröras av nästan inga av karaktärerna i filmen, eftersom vi inte får se eller höra något om dem som personer. De blir mer som dockor i ett spel där alla gör det som de ska göra utan att ifrågasätta det.

Karaktärer dör innan vi vet vilka de är och filmen älskar att förklara vad något är efter att det hänt som med den hemska sandstormen ingen kan överleva, efter att vi precis sett dom överleva den. Eller vad trumsand är som skrämmer dom ska vi bara pussla ihop själva i en film som älskar att berätta allt som hänt, händer eller ska hända i dystra dialoger.

Och då har vi inte ens berört orgien av forshadowing drömmar som de sträcker ut en redan utmattande lång speltid med.

Skicka en kommentar