Bond-kontring

Min vän och kollega Mats Johnson på Göteborgs-Posten listade de tio bästa- och de fem sämsta James Bond-filmerna - listorna finns HÄR, men de är bakom betalvägg. Jag funderade på om jag skulle kontra, och också lista de bästa och sämsta Bondfilmerna. "Ja, gör det!" tyckte Mats. Så, då gör jag det. Och mina listor blir nog bitvis ganska radikalt annorlunda mot Mats'. 

Men! Jag kom faktiskt inte på tio filmer jag tycker är "bäst". Det fick bli sju. Och ordningen är jag inte helt hundra på, jag höftade. "Men resten av filmerna?" undrar ni. Tja, de finns där i mitten, mellan de bästa och de sämsta. Några är bättre än andra. Några orkar jag se om, andra orkar jag inte se om. Och nej, jag tycker inte att GOLDFINGER är speciellt bra. 

Vad kan man dra för slutsats av mina listor nedan? Jo, att jag gillar TJOFLÖJT!  

DE BÄSTA JAMES BOND-FILMERNA

7. NEVER SAY NEVER AGAIN (1983) 

Vänta nu här, den här räknas väl inte? Sean Connerys comeback producerades inte av EON, den ingår inte i den officiella serien! Nä. Men jag såg om denna nyinspelning av ÅSKBOLLEN förra året, och den visade sig ju vara jättekul! Mycket roligare än jag kom ihåg den som, och oerhört mycket bättre än OCTOPUSSY med Roger Moore, vilken kom samma år. Därför slänger jag in NEVER SAY NEVER AGAIN här.

6. TID FÖR HÄMND (1989)

Timothy Daltons andra och sista Bondfilm. Ett första försök att göra en tuffare och mer realistisk James Bond. Filmen ser ut- och känns som en typisk 80-talsactionfilm, ett intryck som förstärks av Michael Kamens filmmusik. DÖDLIGT VAPEN-versionen av James Bond. Jag gillade filmen när den kom, men många verkade inte uppskatta tilltaget. Men när Daniel Craig senare tog över, blev filmerna ännu hårdare, vilket då plötsligt gick hem.

5. MOONRAKER (1979)

Den här såg jag om igår. Igen. Jag har en tendens att se om den här rätt ofta. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, och jag såg den på bio. Den gjorde ett enormt intryck på mig som liten glytt. Sedan dess har jag fått veta att det här är en film man inte får tycka om. Man ska hata MOONRAKER. Eftersom STJÄRNORNAS KRIG passerat James Bond i popularitet, lät man skicka ut Bond i rymden, där det streds med laserpistoler. Men - det här är faktiskt en av de minst tråkiga filmer som någonsin gjorts! Den här filmen är rolig och underhållande precis hela vägen. Michael Lonsdale är en fantastisk skurk, som dricker te och säger bra, elaka saker. Och: som rymdäventyr är MOONRAKER bättre än alla STJÄRNORNAS KRIG-filmer gjorda efter RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA.

4. UR DÖDLIG SYNVINKEL (1981) 

James Bond återvände till jorden efter MOONRAKER i en film som är lite tuffare än Moores övriga filmer. Skyhögt tempo och en bra skidjakt. Bonuspoäng för att Jack Hedley (polisen i Lucio Fulcis THE NEW YORK RIPPER) har en liten roll. Armborst gick hem hos mig och mina kompisar för 40 år sedan. Bra ledmotiv.

3. SKYFALL (2012) 

Frågan är om SKYFALL ska räknas som en riktig Bondfilm. Visst, de ingår i den officiella serien, men den här filmen är liksom ... något annat. Det är en vacker, lite drömsk, ibland nästan surrealistisk film. En fascinerande film. Som film betraktat är SKYFALL fantastiskt bra. Som Bondfilm vet jag inte riktigt.

2. ÄLSKADE SPION (1977) 

Det är ju bara att räkna upp vad den här filmen innehåller: ubåtar! En hemlig ubåtsbas! Curd Jürgens som galen skurk! Bonds undervattensbil! Caroline Munro i en helikopter! Richard Kiel som Hajen! En inledande skidjakt! Nobody does it better!

1. I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST (1969)

George Lazenbys enda film som James Bond. Bond-kännare, verkliga Bond-experter, brukar framhålla den ofta förbisedda I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST som den absolut bästa Bondfilmen. Och så är det nog. Till skillnad från Sean Connery och framför allt Roger Moore, ser den atletiske Lazenbys Bond faktiskt ut att vara kapabel att göra det han gör. Telly Savalas är en utmärkt Blofeld, Diana Rigg är cool som kvinnan Bond gifter sig med, actionscenerna är bättre koreograferade än i tidigare filmer, och John Barrys ledmotiv är svinbra.

DE SÄMSTA JAMES BOND-FILMERNA

5. ÅSKBOLLEN (1965)  

Tom Jones' låt under förtexterna må vara en klassiker, men det här är ju en vansinnigt tråkig film. Det känns som om halva filmen består av dykare som simmar i slowmotion. Nyinspelningen NEVER SAY NEVER AGAIN är otroligt mycket bättre.

4. DIAMANTFEBER (1971) 

Sean Connerys första comeback som Bond. Han är märkbart ointresserad och lite rund om magen, när han i denna film lufsar runt i Las Vegas. Bitvis känns filmen som ett avsnitt av en amerikansk TV-deckare. Men! Filmen har det absolut bästa ledmotivet! 

3. QUANTUM OF SOLACE (2008) 

Jag har sett den här två gånger. Jag minns ingenting. Ingenting av handlingen, inga enskilda scener. De kör bil, slåss och skjuter konstant. Men Olga Kurylenko gillade jag skarp.

2. VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL (1999) 

Pierce Brosnans Bond kämpar mot en skurk som ... Ja, vaffan var det nu? Robert Carlyle är något slags terrorist, men ser mest ut som en arg snubbe från Hem till gården. Denise Richards ska föreställa kärnfysiker. Ja, jösses.

1. LEVANDE MÅLTAVLA (1985)

Roger Moores sista film. Han är för gammal, plastikopererad, och anlitade stuntman bara för att promenera. Nä, inte riktigt, men nästan. Tanya Roberts uppgift är att skrika. Dolph Lundgren syns knappt i sin lilla roll. Jag tyckte att den här var en stor besvikelse när jag såg den 1985, idag tycker jag att den är ännu sämre. Det här är en riktigt vissen film, Christopher Walkens skurk till trots. 

Slutligen: någon undrar kanske vem gubben på fotot ovan är. Det är amerikanen Barry Nelson som Jimmy Bond i "Casino Royale", ett avsnitt av TV-serien CLIMAX! från 1954. Detta är den första James Bond-filmatiseringen. Programmet är i svartvitt, jag har färglagt fotot.

Netflix: No One Gets Out Alive

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en film om mexikanska immigranter i Cleveland, Ohio; en engelsk produktion, som är inspelad i Bukarest i Rumänien. Regissören Santiago Menghini verkar vara kanadensare.

Skräckfilmen NO ONE GETS OUT ALIVE, byggd på en roman av Adam Nevill, är ingen partyfilm. Det här är en ovanligt mörk film. Filmen visar sig ha ett flertal inslag jag verkligen gillar, men den håller inte hela vägen.

Cristina Rodlo spelar Ambar, en mexikansk tjej som olagligt tagit sig till Cleveland, efter att hennes mor dött efter en lång tids sjukdom. I Cleveland har Ambar en avlägsen släkting, som kan hjälpa henne att skaffa ett bra jobb, men för att få detta jobb krävs det att hon har legitimation. I väntan på detta nya jobb, tar Ambar ett skitjobb, där en arbetskamrat säger sig kunna fixa fram ett falskt ID-kort.

Eftersom Ambar förstås behöver någonstans att bo, flyttar hon in i ett nedgånget rum i en mörk, nedgången, och närmast obebodd fastighet, där hyresvärden är en otäck kille som kallas Red (Marc Menchaca). Att saker och ting inte står rätt till i kåken blir vi varse redan i filmens prolog, i vilken en tjej blir ivägsläpad av vad som ser ut som ett spöke.

Ambar hör mystiska ljud i huset. Det verkar pågå något otäckt i källaren. Hon hittar böcker om offerritualer. Reds bror Becker (David Figlioli) dyker upp, och han är sju resor värre än Red. Av allt att döma försvinner kvinnor i det här huset. Ambar ser syner: spökkvinnor som rör sig i rummen, en mystisk låda, ur vilken det kryper ut en bisarr varelse.

Cristina Rodlo är ytterst sympatisk i rollen som Ambar, en egenskap som är ganska ovanlig i skräckfilmer. Rodlo är riktigt bra, vilket lyfter den här filmen. Filmfotot är också utmärkt. NO ONE GETS OUT ALIVE är bokstavligt talat en mörk film. Rummen är mörka, korridorerna är mörka, tapeterna är muggiga.

Den här filmen har alldeles utmärkta spöken! Smutsiga, gråa figurer med lysande ögon, och vars ansikten vi inte riktigt kan se. En scen där dessa spöken plötsligt står uppradade i ett rum fick faktiskt mina nackhår att resa sig. Även den märkliga varelse som förekommer i filmen har en unik design. Mot slutet av filmen förekommer en del riktigt grovt och snaskigt våld.

Filmens problem är upplösningen. Här finns nämligen ingen tillfredsställande upplösning. Jag är inte av åsikten att allting alltid måste förklaras i detalj, ofta kan usla förklaringar förstöra bra historier med intressanta idéer. Men, Menghinis film ställer flera frågor som inte besvaras alls, självklart undrar vi som ser filmen vad det egentligen är som finns i källaren, vad riterna går ut på, och vad det egentligen är som sker i filmens allra sista scen. De som läst boken sitter kanske inne med svaren på alla frågor.

Hur som helst: som skräckfilm är NO ONE GETS OUT ALIVE snäppet över medel. Den är lågmäld och har en olycksbådande, obehaglig stämning. Den är välspelad. Det är synd att slutet inte håller.

 

(Netflixpremiär 29/9)

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.

 

(Biopremiär 30/9)

DVD/VOD/Blu-ray: CutThroat Island

CUTTHROAT ISLAND (Studio S Entertainment)

Renny Harlins beryktade CUTTHROAT ISLAND från 1995 har släppts på DVD och Blu-ray. Filmen som krossade karriärer och bolag. 

Jag såg inte CUTTHROAT ISLAND när den gick på bio, det var det få som gjorde. Men jag hade T-shirten och en del annan merchandise som delades ut på Malmö Filmdagar. Det var något visst med att senare se pensionärer gå omkring iförda svarta T-shirts med en rejäl Jolly Roger på bröstet!

När jag då, 1995, såg filmens trailer tänkte jag att det här kan väl omöjligt vara så dåligt som alla säger. Det dröjde ett par decennier innan jag såg filmen, och nu har jag alltså sett den igen.

CUTTHROAT ISLAND var en makalöst dyr film - och en rejäl dunderflopp. Den floppade så kraftigt att den sänkte produktionsbolaget Carolco. Filmen gick back med 147 miljoner dollar! Även Renny Harlins karriär fick sig en törn. Visst, har har gjorde ett par större filmer sedan 1995, men det har mest blivit små konstiga - och dåliga - filmer, de senaste har varit kinesiska produktioner.

Det har påståtts att piratäventyret CUTTHROAT ISLAND var för tidigt ute. Åtta år senare kom PIRATES OF THE CARIBBEAN och gjorde braksuccé. Jag tänkte att Harlins film säkert är en helt okej, underhållande rulle, den tillhörde nog bara de där filmerna som slentrianmässigt utses till årets sämsta film, utan att faktiskt vara det. Ni vet, som ISHTAR; en film som faktiskt är jätterolig.

De första 15-20 minuterna av CUTTHROAT ISLAND är precis så underhållande som jag hade hoppats. Geena Davis spelar piratdrottningen Morgan Adams, som är på jakt efter en enorm skatt, vilken finns gömd på, just det, CutThroat Island. En karta finns tatuerad på Morgans fars skalp, farsgubben spelas av Harris Yulin (Mister Peasley i Familjen Macahan). Eftersom han dör alldeles i början av filmen, går det bra att skära loss kartan. Dock är instruktionerna på latin, så Morgan och hennes sjörövare måste hitta någon som kan latin.

Matthew Modine gör tjuven William Thaw. Han gillar att klä ut sig och han utger sig för att vara doktor. Dock arresteras han, fängslas, och ska säljas som slav. Eftersom Thaw kan latin, köper Morgan honom.

Frank Langella spelar den väldigt grymme piraten Dawg Brown, som också är ute efter skatten. Han sätter ständigt käppar i hjulet för Morgan och Thaw.

Till en början är den här filmen ett frejdigt matinéäventyr. Det är roligt, underhållande, och rätt charmigt. Men - efter en stund övergår det från att vara roligt, underhållande, och rätt charmigt, till att bli påfrestande. CUTTHROAT ISLAND innehåller nämligen alldeles för många och för långa actionscener. Här finns knappt plats för någon karaktärsutveckling alls. Det är bara ett enda öronbedövande brölande. Visst är det påkostat, det ser väldigt dyrt ut, men det blir bara jobbigt och tråkigt att sitta igenom. Det är en högljudd röra. Som regissör är Renny Harlin ganska anonym. Filmer som DIE HARD 2 är slickade och actionpackade, men de skulle kunna vara regisserade av i princip vem som helst.

Med det sagt, tycker jag nog att Harlins film är bättre än de flesta uppföljarna till PIRATES OF THE CARIBBEAN, och den är betydligt bättre än Roman Polanskis tråkiga och totalt misslyckade PIRATER, som kom 1986.

Extramaterialet består av några reportage som gjordes för att marknadsföra filmen 1995, vilket innebär att de är rätt intetsägande. Kommentarspåret med Renny Harlin har jag inte lyssnat på.

 

Amazon: Birds of Paradise

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär, ännu en produktion från Amazon Studios.

Jag började läsa recensionen av BIRDS OF PARADISE i Variety eller om det var i the Hollywood Reporter, och recensenten skrev ganska tidigt i texten att filmen för tankarna till SUSPIRIA och BLACK SWAN. Där slutade jag att läsa, och tänkte att den här måste jag se - och skriva en egen recension. Så, nu har jag sett filmen, och nu skriver jag.

BIRDS OF PARADISE bygger på en bok av AK Small, och för manus och regi står Sarah Adina Smith. Det här är, vad jag vet, den andra dansthrillern från Amazon, det var ju även de som låg bakom nyinspelningen/nytolkningen av SUSPIRIA. Dock visade det sig att Smiths film är mer ett drama än en thriller eller rysare, och likheterna med SUSPIRIA är inte enorma. Desto större likheter finns det med BLACK SWAN.

Det här är en historia om två amerikanska ballerinor som tävlar för att få ett kontrakt med operabaletten i Paris. Filmen utspelar sig i Paris, men är inspelad i Ungern. De flesta fönster i filmen vetter mot Eiffeltornet.

Diana Silvers spelar Kate, som kommer från, om inte fattiga, så mindre välbärgade förhållanden. Hon har  tack vare ett stipendium fått chansen komma till en balettakademi och där tävla om balettkontraktet. Norskan Kristine Frøseth gör Kates rumskamrat Marine. Marine är favorittippad till att få kontraktet. Dessutom är hon rikemansbarn - det visar sig att det är Marines föräldrar som står för stipendiepengarna som tagit Kate till Paris, men när de upptäcker att Kate, snarare än Marine, kanske har en chans att kamma hem kontraktet, tycker de att stipendiet var en dum idé.

Kate och Marine hatar varandra till en början - men blir snart vänner. De ingår en pakt - de ska dansa lika bra båda två, så att de båda får kontrakt med operan. Här tänker jag att de kommer att gå över lik för att nå detta mål, så att filmen utvecklas till en regelrätt thriller, men riktigt så sker inte.

Det här är en film där sympatisk blir osympatisk, medan osympatisk blir sympatisk. Det är en film om sexuellt uppvaknande - det kommer inte som en överraskning att Kate och Marine blir förälskade i vandra. Å andra sidan kan kärleken bara vara ett trick för att lura den andra i ett försök att komma över kontraktet. Man vet aldrig riktigt var man har rollfigurerna. Det här är förstås också en film om konsten, i det här fallet dans. Dans och dansare står hela tiden i fokus och får mycket utrymme, och jag antar att filmskaparna är välbekanta med den världen.

BIRDS OF PARADISE är en väldigt snygg film, och det är lite synd att den inte gick upp på bio. Den är bitvis ganska erotiskt laddad. Här finns en hel del bra miljöer. Jacqueline Bisset spelar madame Brunelle, balettakademins konstnärliga ledare, eller rektor eller vad hon är. Hon är en kvinna av samma kaliber som miss Tanner i SUSPIRIA. Hård, skoningslös, och till synes elak. Kanske även rättvis.

Jag tycker att den här filmen är rätt okej. Den var inte riktigt vad jag hade väntat mig, och det här är inte en typ av handling som brukar intressera mig. Jag hade även förväntat mig fler surrealistiska dansscener än de som förekommer, jag hade velat se fler ballerinor iförda bisarra ansiktsmasker. Här förekommer en sexscen som är lätt surrealistisk den med. Vad jag vill se, är nog ett balettdrama av Dario Argento och Jean Rollin. Det hade kunnat bli något! 

 

(Amazonpremiär 24/9)

Blu-ray: They Live

THEY LIVE (Studio S Entertainment)

För några veckor sedan, innan den släpptes på Blu-ray i Sverige, diskuterades John Carpenters THEY LIVE från 1988 på Facebook. Jag och en kompis ansåg att det är en film som inte riktigt infriar vad den utlovar, det är en film vi vill ska vara bättre än den är. THEY LIVE skulle kunna vara en stor satirklassiker, men den känns lite ofärdig; lite halvbakad.

THEY LIVE bygger på en novell från 1963 av Ray Nelson, "Eight O'Clock in the Morning". Den här novellen är bara ett fåtal sidor lång. 1986 publicerades en serieversion kallad "Nada", tecknad av Bill Wray, i nummer sex av tidningen Alien Encounters. John Carpenter har bara utgått från Nelsons novell när han skrev manuset till THEY LIVE.

Roddy Piper spelar Nada, en kringvandrande knegare, hemlös och på jakt efter jobb, som anländer till Los Angeles, där han omgående får jobb på en byggarbetsplats. Han noterar att märkligheter försiggår i en kyrka på andra sidan gatan, han smyger in för att ta sig en titt, och hittar några skumma människor som hanterar kartonger fyllda med solglasögon. Nada tar på sig ett par solglasögon, vilket blir en ögonöppnare.

Världen kontrolleras av utomjordingar. Vår värld ser inte alls ut så som vi tror att den gör. Genom dessa mystiska solglasögon kan man se hur världen verkligen ser ut. Alla skyltar, alla texter i böcker och tidningar, har helt andra budskap: med stora bokstäver står det LYD, KONSUMERA, INGA FRIA TANKAR och liknande. Dessutom går det att se vilka människor som egentligen är utomjordingar - oftast är det det rika och vackra folket; typiska 80-talsyuppies, börsmäklare.

Folket i kyrkan tillhör motståndsrörelsen. Efter ett evighetslångt slagsmål med byggarbetaren Frank (Keith David), lyckas Nada få Frank att ta på sig solbrillorna, och de beger sig ut för att avslöja- och bekämpa de illasinnade utomjordingarna.

THEY LIVE bygger på en fullkomligt fantastisk idé. Filmen är en satir över 80-talet, där klyftan mellan fattiga och rika ökade, statusprylar, konsumtion och ytlighet blev viktiga ingredienser i människors liv. Antagligen är filmens handling ännu mer aktuell idag, vilket gäller för en hel del äldre science fiction-filmer; västvärlden, i synnerhet USA, har ju nästan blivit som i ROBOCOP. För att inte tala om DEMOLITION MAN. Vad som slår mig nu, är att THEY LIVE även har vissa likheter med Brian Yuznas SOCIETY från 1989, där den rika överklassen visar sig vara slemmiga mutanter.

Därför är det synd att John Carpenter inte gjorde mer av det här. Carpenter tar sig verkligen tid att presentera Nada, vi får lära känna honom under en dryg halvtimme. Det tar en dryg halvtimme innan det faktiskt händer något som har med filmens egentliga handling att göra. Detta vore helt okej, om det inte vore för att filmen bara varar 94 minuter. Därför hastar Carpenter igenom resten av storyn. Ingenting utvecklas. Meg Foster gör den kvinnliga huvudrollen, men hon får knappt vara med alls; först medverkar hon några få minuter, när Nada träffar på henne och ber om hjälp, och sedan dyker hon upp igen på slutet. Några av slutscenerna i utomjordingarnas underjordiska bunkrar, där delar av det hela förklaras, är lite väl töntiga. Allt det här gör att jag alltså tycker att det känns halvfärdigt - filmen hade kunnat bli betydligt bättre. 

Slagsmålet mellan Nada och Frank är berömt. Eller beryktat. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. De håller på så länge att det blir komiskt. När THEY LIVE gick upp på bio i Sverige, hade Statens Biografbyrå gjort fyra censurklipp på sammanlagt knappt fem minuter. Nästan tre minuter (!) klipptes bort av slagsmålet mellan Nada och Frank!

Efter att ha gjort några högbudgeterade filmer för Universal, gjorde Carpenter en deal med bolaget Alive, han skulle göra tre lågbudgetfilmer. THEY LIVE är en av dessa. Filmen ser onekligen rätt billig ut, det är lite direkt-på-video-känsla över det hela. Men, om inget annat är det en underhållande film med ett par bra actionscener.

Denna utgåva innehåller en hel del bra extramaterial, bland annat en 50 minuter lång dokumentär från 2008.

Jag såg förresten om THE THING häromdagen, jag hade glömt att jag hade den på Blu-ray. Jag brukar hävda att det är John Carpenters bästa film, och det gör jag fortfarande efter att nu sett om den. Men nu var det en sak som slog mig: om jag inte visste att THE THING är regisserad av John Carpenter, hade jag troligen inte gissat den. Jag hade nog snarare gissat på någon som, tja, Walter Hill. THE THING har säkrare regi, bättre manus, bättre dialog, och en bättre skådespelarensemble än brukligt hos Carpenter. Att jag dessutom gillar handlingen gör det förstås inte sämre.

 

Netflix: Intrusion

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Freida Pinto är en oanständigt vacker kvinna, och detta faktum var nog den främsta orsaken till att jag såg denna thriller, i regi av Adam Salky. Ytterligare en orsak är att jag brukar se- och recensera genrefilmpremiärer på Netflix.

En liten stund in i INTRUSION, några minuter efter att den börjat, kände jag att jag inte ville se den här filmen. Den började inte speciellt lovande, det vilade något lätt taffligt över produktionen. Men jag fortsatte att titta.

Freida Pinto spelar Meera, som är gift med arkitekten Henry (Logan Marshall-Green). Meera är något slags psykolog. De två ville komma ifrån storstadslivet i Boston, så Henry har ritat- och låtit bygga en enorm, ultramodern villa, som ligger mitt ute i ingenstans i New Mexico (det är åtminstone där filmen är inspelad). 

Meera och Henry har inte bott speciellt länge i huset, när de råkar ut för ett inbrott medan de besöker en restaurang. En polis i cowboyhatt förhör Henry, något Henry inte uppskattar. Henry svarar surt på frågorna. En kort tid senare bryter sig folk in i huset på nytt, denna gång är Meera och Henry hemma. De upptäcker några maskerade män på bottenvåningen. Henry visar sig ha gömt en pickadoll i en kruka, något Meera inte kände till, och han skjuter ihjäl inktäktarna. Något som inte bekommer Henry speciellt mycket, medan Meera chockas.

Polisen berättar för Meera om inkräktarna, vilka de var, och att det finns kopplingar till en tonårstjej som varit försvunnen en tid. Meera känner att allt inte står rätt till, något är fruktansvärt fel, och hon börjar själv att luska i fallet.

INTRUSION har en del logiska luckor som är alldeles för stora för att man ska acceptera dem. Meera har inga problem med att hitta en del ledtrådar, men vissa andra detaljer tycker man att hon borde upptäckt på en gång. Det blir lite dumt. Och ja, filmens skurk är precis den vi gissade redan i början.

Filmens sista halvtimme är rätt okej, här övergår filmen till att bli en skräckfilm. Dock förstörs vissa scener under denna halvtimme av usel dialog. Dessförinnan är det mer än lovligt avslaget. Estetiskt ser det lite trist ut, regin är oinspirerad, och filmmusiken är riktigt vissen. Jag var nära att stänga av ett tag.

Jag började skriva denna text direkt efter att eftertexterna rullat klart, men filmen bleknar redan i mitt minne, och jag tyckte att den var så pass intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva än det här.

Jag har faktiskt god lust att avslöja vad som händer i filmen - men jag avstår. Dessutom är det inget större avslöjande, eftersom här inte finns några överraskningar.

... Men Freida Pinto är förstås vacker som en vårdag på Slottsberget.

 

(Netflixpremiär 22/9)

Blu-ray/VOD: Prince of Darkness

PRINCE OF DARKNESS (Studio S Entertainment)

John Carpenters PRINCE OF DARKNESS från 1987 är en film jag gett många chanser. När den gick upp på bio i Sverige, kortad med fyra fula censurklipp, hette filmen MÖRKRETS FURSTE. Av någon anledning kallades den genomgående för MÖRKRETS FÖRSTE i tidningen Scandinavian Film & Video. Filmen fick en dålig recension i F&V, recensenten - det kan ha varit Carpenter-fantasten Micke Beckman - tyckte att den var totalt misslyckad.

Jag hyrde MÖRKRETS FURSTE när den släpptes på video, och jag tyckte att den var skitdålig. Men. Sedan dess har jag noterat att en hel del människor verkligen gillar filmen. De hävdar att den är missförstådd, och att det är en intelligent och otäck film världen inte var redo för 1987. Därför har jag sett om filmen flera gånger, senast för bara ett par år sedan, och varje gång har jag hoppats att jag ska upptäcka vad det är som är så bra med filmen, och ändra uppfattning. Det har aldrig hänt.

Nu har filmen, under titeln PRINCE OF DARKNESS, släppts på Blu-ray, och jag tänkte att nu jävlar! Nu kommer jag jag nog att upptäcka varför filmen hyllas i vissa kretsar. Men inte fan gjorde jag det.

På extramaterialet berättar John Carpenter att filmen är inspirerad av en bok han läst. En bok om ... kvantfysik. Ja, jösses. Filmen handlar om en grön vätska, misstänkt lik vätskan Herbert West uppfinner i Stuart Gordons RE-ANIMATOR, som kom två år tidigare. Denna vätska, som kan vara miljontals år gammal, finns i ett mystiskt kärl i ett mystiskt valv i en nedlagd kyrka i ett slumområde. Vätskan är något slags anti-Gud, kanska Hin Håle själv, och den har funnits där i valvet i generationer.

Ett gäng forskare anländer till kyrkan för att undersöka den onda vätskan. Två av forskarna spelas av Jameson Parker och Lisa Blount. Donald Pleasence spelar en präst. De sätter upp en massa högteknologiska manicker och mackapärer för att ta reda på vad det är som hittats i valvet. 

Självklart slipper vätskan ut. De som utsätts för vätskan blir besatta och mordiska, en i taget. Området där kyrkan ligger befolkas av hemlösa och utslagna, deras ledare spelas av Alice Cooper, och dessa blir också hotfulla och mordiska.

Problemet med PRINCE OF DARKNESS är att ingenting funkar. Åtminstone inte för mig. Här finns ingen tillstymmelse till skräckstämning och spänning, filmen är tråkigt berättad, estetiskt är det förvånansvärt rudimentärt, rollfigurerna är trista, miljöerna är fula, och filmmusiken är lite extra oinspirerad (att musiken hyllats i artiklar om filmmusik bryr jag mig inte om). Dessutom har jag alltid ogillat skräck- och spökfilmer där huvudpersonerna riggar upp en massa teknisk utrustning.

Vad jag gillar i PRINCE OF DARKNESS, är Alice Cooper och hans gäng trashankar. Jag hade hellre sett en hel film om dessa gestalter. I Carpenters film är det meningen att de ska utgöra en kommentar till utstötta människors situation i USA, men det framgår inte riktigt.   

Med detta sagt, måste jag tillstå att extramaterialet på den här utgåvan är jättebra. Ett flertal personer som var inblandade i filmen pratar om dess tillkomst och mottagande, och det är väldigt intressant. Att höra dem prata om filmen är betydligt mer givande än att faktiskt se filmen. Alice Cooper säger en del bra grejor, bland annat att komedi, skräck och rock 'n' roll går hand i hand, och att skräckfilmer inte blir bra när man försöker göra dem för otäcka; när det inte längre är kul att titta på dem.

Nu gissar jag att en del läsare anser att jag är ute och cyklar, PRINCE OF DARKNESS är en bra film! Men, nu har jag sett den fyra-fem gånger sedan den släpptes, och jag tror inte att jag kommer att ändra åsikt om den. Betyget härunder är avrundat uppåt på grund av extramaterialet.

Hm, nu ser jag att John Carpenters (antagligen?) sista långfilm, och allmänt totalsågade, THE WARD står på hyllan här bredvid mig. Den minns jag bokstavligt talat ingenting av. Ska jag se om den?

 

Bio: Pig

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för grisfilmer.

... Och för Nicolas Cage. För nu är han tillbaka igen, på bio till och med.

PIG, i regi av långfilmsdebuterande Michael Sarnoski, är en synnerligen unik film. Det är en väldigt märklig film. Det är dessutom en oerhört bra film! 

Filmen anses tillhöra genrerna drama och thriller, och, tja, det gör den väl. Med betoning på drama. Men det här är även något slags väldigt udda kriminalhistoria, så nog är det även lite thriller över det hela. En tryffelthriller.

Nicolas Cage spelar Rob, en man med ett mystiskt förflutet. Rob är en trashank som bor i ett ruckel till stuga i en skog i Portland, Oregon. Där häckar han tillsammans med sin älskade gris, ett skickligt tryffelsvin.

En gång i veckan får Rob besök av Amir (Alex Wolff), ett rikemansbarn som anländer i sin Camaro, spelar klassisk musik, och köper tryffel för dyra pengar.

En natt attackeras Rob i sin stuga. Han slås ner - och grisen stjäls. Den här grisen betydde allt för Rob, så han ger sig genast iväg för att leta upp den och de som stal den. Amir tvingas hjälpa Rob, till en början ytterst motvilligt, men långsamt sammanfogas pusselbitarna, Amir inser vem Rob är, och en vänskap uppstår.

PIG är en lågbudgetfilm som spelades in på tjugo dagar. Nicolas Cage är nedtonad som Rob. Ja, han är väldigt nedtonad. Han får inte sina sedvanliga utbrott, och det här är en film där man lagar mat istället för att slåss när man konfronterar skurkar. Filmen innehåller dock en besynnerlig, våldsam och blodig scen, vilken antagligen är orsaken till att den här filmen är barnförbjuden. Nu är det här ingen film för barn till att börja med - men ändå.

Den skitige Rob tvättar sig inte under filmens gång. Han har intorkat blod i ansiktet efter överfallet i början, men det bekommer honom inte. Han är en tystlåten man som har förlorat allt i livet, verkar det som, och nu har han även förlorat sin gris.

Det här är en fascinerande film att titta på. Det är en lågmäld historia. Kasten är tvära, berättelsen pendlar mellan de djupa skogarna med grådaskigt väder, konstiga typer som bor i husvagn, och flotta lyxrestauranger frekventerade av det så kallade fina folket. Filmen är indelad i tre kapitel, vilka är döpta efter maträtter.

Nicolas Cage medverkar i alldeles för många filmer. Det påstås ju att han har skulder upp över öronen, att det är därför han jobbar så mycket, och mestadels figurerar i mer eller mindre usla filmer som släpps direkt på DVD eller streaming. Cage har blivit ett skämt och hans överspel är legendariskt. 

Men, Cage kan ju vara bra när han vill. Och när han vill vara bra, är han riktigt bra. Och i PIG är han riktigt bra. Jag tycker mycket om den här udda lilla filmen.

Ska du bara se en grisfilm i år, ska du se den här. PIG är årets grisfilm!

 

 

 

(Biopremiär 24/9)

Blu-ray/VOD: Blood Simple

BLOOD SIMPLE (Studio S Entertainment)

 

Det finns en del regissörer jag brukar - eller brukade - påstå vara mina favoritregissörer. Men, tittar jag på deras filmografier, konstaterar jag att de gjort fler mindre bra, slätstrukna, kanske direkt dåliga filmer, än bra. Ett tydligt exempel är Tim Burton, som nog inte gjort något riktigt bra på decennier.

Ett annat exempel är bröderna Coen - jag ser dem som en enhet, även om det är Joel som regisserar. Jag har sett alla långfilmer de gjort, och möjligtvis även något av det andra de fått ur sig. Jag kikar på deras filmografi och ser att där finns många filmer jag tycker är riktigt bra - men en hel del som är lättglömda, eller som inte tilltalade mig alls. Och, deras nyinspelning av LADYKILLERS tyckte jag var usel. Presskonferensen i Cannes var mycket roligare än filmen.   

Joel och Ethan Coen långfilmsdebuterade 1984 med thrillern BLOOD SIMPLE. Jag såg den på TV någon gång för 30-35 år sedan, jag bör även haft den inspelad på video - men det är så längesedan jag såg filmen, att jag bokstavligt talat inte kom ihåg någonting alls när jag satte mig ner för att se denna nya Blu-ray-utgåva.

Handlingen i BLOOD SIMPLE är inspirerad av ett Alfred Hitchcock-citat: “I thought it was time to show that it was very difficult, very painful, and it takes a very long time to kill a man.” Det är lite svårt att redogöra för handlingen i filmen utan att avslöja någonting. Det mesta i filmen är nämligen oväntat, oförutsägbart.

I handlingens centrum står Ray (John Getz), Abby (Frances McDormand), Julian Marty (Dan Hedaya) och en namnlös privatdeckare (i manuset heter han Loren Visser), som spelas av M Emmett Walsh. Abby är gift med den slemme barägaren Julian. Julian misstänker att Abby är otrogen, så han låter en privatdeckare kolla upp henne. Det visar sig att Abby har en älskare; Ray. Eftersom Julian är en ond herre, beordrar han privatdeckaren att mörda både Ray och Abby. Saker och ting går inte som planerat. Och ja, det är väldigt besvärligt att ha ihjäl en människa, ska det visa sig.

Jag har länge inbillat mig att BLOOD SIMPLE nog är bröderna Coens bästa film. Efter att nu sett om den, vill jag påstå att så kan vara fallet. Filmen är i alla fall en av deras absolut bästa, den är ohyggligt bra. Genren är film noir, det är en hårdkokt och ytterst stämningsfull film. Den utspelar sig i Texas, en plats som framstår som lika mystisk som hotfull. Rollfigurerna är skruvade, märkliga, väl utmejslade, påfallande många av dem svettas ymnigt.

Jag läste inga amerikanska och engelska filmtidningar 1984, men några år senare, när jag börjat samla på mig nya och gamla nummer av skräckfilmstidningen Fangoria, noterade jag att bröderna Coen omnämndes som "Sam Raimis kompisar" när BLOOD SIMPLE skulle ha premiär. Joel Coen hjälpte nämligen till med att klippa Sam Raimis THE EVIL DEAD, som fick amerikansk biopremiär 1983. 1984 var således Raimi stjärnan.  

Det var även Sam Raimi som föreslog att bröderna Coen skulle göra en fejktrailer för sin planerade debut, för att skrapa ihop pengar till att göra BLOOD SIMPLE. Raimi hade gjort en Super 8-version av THE EVIL DEAD som han i slutet av 70-talet visat för potentiella investerare. Coens gjorde en trailer, med Bruce Campbell i Dan Hedayas roll, och med hjälp av denna drog de in 750 000 dollar, och kunde påbörja inspelningen. Denna fejktrailer ligger på Blu-ray-utgåvan, och faktum är att den är märkligt lik trailern till THE EVIL DEAD, på flera sätt; de verkar till och med ha använt samma ljudeffekter.

Denna nya utgåva innehåller filmens "Director's cut". Enligt IMDb är denna tre minuter kortare än originalversionen, men i en intervju bland extramaterialet säger Joel Coen att den är "typ tio minuter kortare". Jag vet inte vad som stämmer, och jag vet inte vad som klippts bort. Joel Coen säger att han passade på att ta bort det han inte var nöjd med efter första klippningen. 

Förutom en intervju med bröderna Coen, hittar vi intervjuer med John Getz och M Emmett Walsh bland extramaterialet, samt en rad trailers. Här finns även ett kommentarspår, men det har jag inte lyssnat på - jag har sällan tid för sådant nuförtiden.

BLOOD SIMPLE är en film av ett slag vi sällan ser idag. Det är en gedigen thriller för vuxna. Hård och skoningslös, klassiskt tema, inspiration från böcker och filmer från 1900-talets första hälft, och med vissa konstnärliga ambitioner. Visst händer det att vi fortfarande kan se liknande filmer, men numera är det mesta alltför vattenkammat, för att passa en så bred - och ung - publik som möjligt. 

Mina varmaste rekommendationer!

½ 

Netflix: BAC Nord

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. BAC NORD visades i den officiella serien i Cannes i somras, men därefter hoppade filmen överbiograferna, för att hamna direkt på streaming, åtminstone utanför Frankrike.

För fem år sedan recenserade jag filmen SYNDIKATET med Jean Dujardin, en hårdför film om droghandeln i Marseille. Nu är samme regissör, Cédric Jimenez, tillbaka med ännu en film om Marseille.

BAC NORD är ett kriminaldrama, en polisfilm, som bygger på autentiska händelser, vilka ägde rum 2012. Ett gäng poliser avslöjades med satt sälja de droger de beslagtagit vid tillslag. Det här blev en stor skandal i Frankrike. Själv kände jag inte till skandalen, eller så läste jag om den när den var aktuell, varpå jag genast glömde bort den. Jimenez' film inleds med att poliserna har arresterats, så redan där förstörs filmens eventuella överraskning på slutet. Efter några minuter hoppar Jimenez tillbaka i tiden och berättar från början.

BAC Nord är en polisstyrka i norra Marseille. Vi får följa en trio polisers slit i distriktet. En av dem använder själv droger. De har en informatör, en ung tjej, som de betalar med droger. Ibland drabbar poliserna samman med gangsters. Poliserna försöker undvika att använda folk, och lämnar hellre platsen. Det är för farligt. Filmen innehåller en våldsam sammandrabbning mellan poliser och övermäktiga kriminella, den går närmast att likna vid krig. Hundratals gängmedlemmar mot ett par dussin poliser.

BAC NORD är en film utan egentliga hjältar. Här finns egentligen inga specifika skurkar heller; hela distriktet är en krigszon. Ett problem med den här filmen, är att poliserna handlingen kretsar kring inte är speciellt sympatiska. Det är svårt att känna något för dem, och därmed blir det svårt att engagera sig i deras öden. Samtidigt känns de här killarna realistiska, filmen känns realistisk.

Ofta när jag ser filmer från Frankrike, i synnerhet södra Frankrike, känner jag en längtan dit. Jag har varit mycket i Frankrike, jag är synnerligen förtjust i landet, och i detta nu skulle oerhört gärna vilja sätta mig på en fransk uteservering, beställa ett glas vin, och bläddra i nyinköpta seriealbum medan jag irriterar mig på en dragspelare på hörnet intill.

... Men Cédric Jimenez' film är allt annat än en reklamfilm för den beryktade staden Marseille. Marseille framstår som ett helveteshål utan like. Åtminstone de norra delarna.

Större delen av BAC NORD är inte inspelad i Marseille. Det vore alldeles för farligt att spela in en film där handlingen utspelar sig. I norra Marseille är det så farligt att nyhetsteam drar sig för att åka dit när det hänt något, och där händer det saker mest hela tiden. Därför är filmen inspelad någonstans utanför Marseille.

Den här filmen är rappt berättad, här finns några intensiva scener, men som jag skriver ovan, hade jag svårt att bli riktigt engagerad.

 

 

 

(Netflixpremiär 17/9)

DVD/VOD: Attack of the Killer Tomatoes

ATTACK OF THE KILLER TOMATOES (Retro Film)

Förr brukade folk här i Sverige omnämna ATTACK OF THE KILLER TOMATOES som MÖRDARTOMATERNA ANFALLER. Det är bara det att filmen inte hette så på video i Sverige. Den hette nämligen TOMATKRIGET! 

Jag och några klasskompisar hyrde TOMATKRIGET i videobutiken på Infarten någon gång alldeles i början av 80-talet. Antagligen var det jag som valde den, eftersom jag läst att den skulle vara "den sämsta film som någonsin gjorts". 1982 togs filmen upp i "Nöjesmaskinen" på TV2, Stina Lundberg höll upp en tomat framför Sven Melander och frågade om han visste vad det var, varpå Melander skrek "Hjälp! En tomat!", och så följde ett inslag om filmen - som alltså påstods vara "världens sämsta".

Jag minns inte vad jag tyckte om TOMATKRIGET när jag såg den för 40 år sedan, antagligen tyckte jag den var rolig. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess. Nu har filmen släppts på DVD i Sverige. På omslaget står det ATTACK OF THE KILLER TOMATOES, men på textremsan under förtexterna står det MÖRDARTOMATERNA ANFALLER. Jag tipp-exade över detta på skärmen och skrev dit TOMATKRIGET.

Världens sämsta film? Nej. Inte alls. Det här är inte ens en kalkonfilm. ATTACK OF THE KILLER TOMATOES, som gjordes 1978 och som regisserades av John De Bello, är en komedi - det är en parodi på filmer om jättemonster. Dessutom innehåller den några sånger, så den blir ibland en musikal. Visst är det en lågbudgetfilm, den påminner om en mer ambitiös och bättre gjord Troma-produktion. Men, det är förstås meningen att vi ska skratta när vi ser filmen, det är meningen att det ska vara dumt.

Den här filmen påminner dessutom om TITTA, VI FLYGER! - en film som kom två år senare. Det är samma typ av humor. Will Elders serier i MAD på 50-talet bör vara en stor inspirationskälla.

Handlingen är förstås enkel. Eller komplicerad? Tomater har plötsligt börjat äta upp USA:s befolkning. Tomaterna växer. De blir större, och rullar iväg efter sina skräckslagna offer. David Miller spelar agent Mason Dixon, som ska försöka stoppa tomaternas framfart. Till sin hjälp har Dixon tre märkliga typer; bland annat en fallskärmshoppare som ständigt släpar sin fallskärm efter sig.

Det kanske mest uppseendeväckande med den här filmen, är att slutet återanvänts av andra filmskapare. Någon tycker kanske att detta är en spoiler, men vaffan, det går inte att spoila en film som den här, så: tomaterna krymper och dör om de får höra sången "Puberty Love", som framförs i falsett av en 14-åring som heter Matt Cameron. Cameron gick senare och blev trummis i Pearl Jam och Soundgarden. Idén med en sång som tar kål på fienden återanvändes i Tim Burtons MARS ATTACKS! 1996, där det är "Indian Love Call" som spelas. Och - visst känns även A QUIET PLACE PART II, som hade premiär i somras, inspirerad av denna idé?

ATTACK OF THE KILLER TOMATOES är en hyfsat rolig film. Jag vill att den ska vara roligare än den är. Vissa inslag är hysteriskt roliga, men filmen är inte tillräckligt välgjord för att den ska hålla hela vägen - till skillnad från till exempel TITTA, VI FLYGER. Men visst är det här kul, och det är roligare och bättre än i princip allt från Troma.

Den här DVD:n innehåller en hel del extramaterial. Det är kul och intressant att lyssna på John De Bello och de andra som var inblandade. Ett inslag handlar om den alldeles autentiska helikopterkraschen i filmen, vilken alla tack och lov överlevde. Vi får även se den första versionen av filmen; en kortfilm skjuten på Super-8 som De Bello gjorde 1976. Den är mer intressant än bra.

ATTACK OF THE KILLER TOMATOES fick tre uppföljare. Jag hyrde dem en gång i tiden, men det enda jag minns är att George Clooney var med i en av dem, samt att John Astin var med i alla tre. Den tecknade TV-serien har jag inte sett, och jag har aldrig spelat TV-spelen.

  

Netflix: Atlantis Inferno

Netflix överraskar igen med en synnerligen oväntad film: ATLANTIS INFERNO.

Öh ... Va? ATLANTIS INFERNO? Vad är det för titel? Det här är förstås Ruggero Deodatos I PREDATORI DE ATLANTIDE från 1983, en film som hette THE ATLANTIS INTERCEPTORS på video i Sverige och i England, och RAIDERS OF ATLANTIS i USA. ATLANTIS INFERNO är den tyska (!) titeln - fråga mig inte varför Netflix valt att använda denna titel. I förtexterna står det RAIDERS OF ATLANTIS.

Jag minns inte om jag hyrde den här filmen på 80-talet, men jag köpte en begagnad hyrkassett för ungefär 30 år sedan. Lite då och då dök det på den tiden upp butiker som sålde gamla hyrfilmer billigt, och i högarna fanns alltid THE ATLANTIS INTERCEPTORS. Alltid! Jag köpte mitt ex i Göteborg, men jag tror att de flesta av mina kompisar landet runt hade filmen. Och det märkliga var att omslaget alltid var solblekt. Jag tror aldrig att jag sett ett fysiskt exemplar av den svenska utgåvan utan solblekt omslag.

Det här är en fullkomligt fantastisk film. Det är en film i facket Vad i helvete tänkte de när de gjorde den här? Jo, jag vet vad de tänkte - de tänkte att eftersom THE ROAD WARRIOR och FIRST BLOOD och fantasyfilmer är populära, så gör vi en film som innehåller allt detta, då kan vi göra stålar! Men resultatet är fullkomligt vansinnigt och bisarrt. Manuset är författat av Tito Carpi och Vincenzo Mannino, två herrar som ligger bakom en lång rad kända, italienska genrefilmer - och en hel del mindre kända. Men det skulle inte förvåna mig om manuset till THE ATLANTIS INTERCEPTORS består av två eller tre olika, orelaterade manus de slagit samman till ett.

Filmen utspelar sig i framtiden - året är 1994, platsen är Miami. Miami 1994 ser ut som Miami 1983. Christopher Connelly och Tony King spelar Mike Ross och Washington - men Washington har konverterat till islam och vill kallas Mohammed. Detta har ingenting med handlingen att göra, och Mike envisas med att kalla honom Wash. Mike och Wash är Vietnamveteraner som åtar sig uppdrag, de är väl något slags legosoldater. Filmen inleds med att de pangar den massa typer i ett hus, och när de är klara får de betalningen kontant av sina uppdragsgivare - som väntat i en bil utanför huset.

Nu när de har stålar tänker Mike och Wash åka på semester, så de beger sig ut på havet i en båt. Fast det blir inte så mycket till semester.

En rysk atomubåt som läcker radioaktivitet håller på att bärgas. I samband med detta har man gjort arkeologiska fynd på havets botten. Forskaren dr Cathy Rollins (Gioia Scola) anländer till en oljeborrplattform för att titta på fynden, och konstaterar att de är bevis på Antlantis' existens - den mytomspunna sjunkna kontinenten, alltså.

Av någon anledning får den läckande ubåten Atlantis att resa sig ur havet. Atlantis är täckt av en glaskupol som öppnar sig. Samtidigt i Miami öppnar en kostymklädd man spelad av Bruce Baron (NINJA DESTROYER, THE ULTIMATE NINJA, NINJA CHAMPION m fl) ett kassaskåp på sitt kontor, och tar fram en ansiktsmask av kristall, som han sätter på sig.

Oljeborrplattformen rasar omkull och de överlevande plockas upp av Mike och Wash. Några av dem spelas av Ivan Rassimov, George Hilton och Michele Soavi. Mike och Cathy pratar om spenat. De tar sig till en ö - nej, inte Atlantis, men en annan ö som ligger intill.

Husen på denna andra ö är övergivna. Detta beror på att ön terroriseras av Mad Max-ligister som kör motorcykel. Motorcykelgänget leds av The Crystal Skull - killen som tog på sig den där kristallmasken har alltså redan hunnit ta sig från Miami till den där ön, skrapat ihop sitt ligistgäng, och dödat större delen av befolkningen.

Vilka är motorcykelgänget? Är de Atlantis' befolkning? Kommer de från Atlantis? Vad är de ute efter? Jag vet inte. Jag vet inte varför de är på den där ön, hur de kom dit, och vilka de är. De verkar komma från Atlantis - men de kan också vara någon sekt som dyrkar Atlantis. Det nämns något om att de är ättlingar till Atlantisrasen och att de nu ska ta över världen. Lea och elaka är de i alla fall. Och ska de ta över världen får man väl säga att de börjar i liten skala med att köra motorcykel på en ö. Hur tänker de gå vidare?

Det är tur att Mike och Wash är på plats, och att de hittar lådor fulla med automatvapen, som glömts kvar i en kåk. Våra två robusta, sammanbitna hjältar lyckas rädda några överlevande - men de är inte så bra på att hålla liv i dem som räddas, de har en tendens att stryka med ändå, oftast beroende på att de är dumma i huvudet och går ut till fienden.

Mike och Walsh skjuter på allt som rör sig. Cathy har fångats och förts till Atlantis, där hon sitter och ... Tja, hon är iförd traditionell Atlantisklädsel och hjälper till med att tyda tecken. Eller vad är det hon gör? Eller är det Krypton hon hamnat på? Mike och Wash tycker att Cathy måste hämtas hem, så de tar sig till Atlantis, där de möter en staty som skjuter laserstrålar, innan de kan plocka upp Cathy, stuva in henne i en helikopter, och sticka innan glaskupolen sluts och Atlantis åter sjunker. Cathy vill prata om spenat.

En Blu-ray-utgåva av THE ANTLANTIS INTERCEPTORS är visst på väg i utlandet. Det är inte en dag för tidigt. Den här filmen har aldrig fått en officiell DVD-release någonstans i världen. Visst, det finns DVD-utgåvor av filmen, men det handlar antingen om renodlade bootlegs, eller utgåvor som befinner sig i gråzonen - den finns med i sådana där amerikanska boxar med 50 public domain-filmer och liknande, med usel teknisk kvalitet.

Jag vill minnas att den svenska videoutgåvan var letterboxad - men i övrigt höll den ganska usel kvalitet. Urtvättade färger, och så där lagom VHS-suddig bild. Därför känns det lite ovant att se den här filmen i HD med bra bild och varma färger. Bitvis är filmfotot rätt snyggt, vilket tidigare inte framgått. Ibland är filmen aningen för mörk, och en specialeffekt jag satt och väntade på syntes knappt i mörkret.

... Men det här är dock en härligt billig film, och den är hafsigt gjort. Specialeffekterna är enastående. Mycket ser verkligen ut att vara inspelat i Ruggero Deodatos badkar. Det är modeller och leksaker som välter i vattnet. Det är onekligen charmigt. Det finns en del splatter i filmen, men halshuggningar och pålspetsningar är allt annat än övertygande.

Actionscenerna är hyfsat välgjorda, de är bättre än i många andra italienska Rambo- och Mad Max-kopior. Ett par stunts överraskar och imponerar, i synnerhet de som involverar motorcyklar.

THE ANTLANTIS INTERCEPTORS är en förbålt underhållande film. Tempot är högt, det händer saker hela tiden, och eftersom handlingen är fullkomligt vansinnig blir filmen fascinerande. Filmen hinner aldrig bli tråkig.

Ledmotivet är en discolåt som heter "Black Inferno", och som är komponerad av De Natale, och Guido och Maurizio De Angelis.

 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)