onsdag 28 juli 2021

Netflix: Blood Red Sky

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk film - som samproducerats med USA och Tjeckien. De är lite märkliga på Netflix när det gäller premiärer. Jag fick ett pushmeddelande från Netflix igår om att filmen nu finns att se - men premiärdatum verkar ha varit den 23:e juli. Varför fick jag inget meddelande då? Detta sker för jämnan.

Nå. Det finns ett par grejor filmskapare måste lära sig, ett par grejor som sällan uppskattas: En grej är förstås att låta en film hålla på åt helvete för länge. BLOOD RED SKY är en typisk 85-minutersfilm. Den innehåller bara material för 85 minuter. Men varar den 85 minuter? Nej, den varar två timmar och tre minuter. Jag tröttnade efter 85 minuter, så resten av speltiden satt jag bara och väntade på att filmen skulle sluta.

En annan oönskad grej, är att börja med slutet, för att sedan berätta storyn i en lång flashback. Det tillför sällan någonting - tvärtom, publiken sitter i de flesta fall bara och väntar på slutet vi redan sett. Visst, ibland kommer det någon twist, en slutknorr, men det finns i stort sett aldrig någon orsak till att inte börja från början.  

BLOOD RED SKY, som regisserats av Peter Thorwarth, börjar med slutet. Liksom i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY inleds Thorwarths film med att ett mystiskt flygplan landar på en flygplats. En insatsstyrka sitter beredd. Vad har skett ombord? Vem är mannen i cockpiten? En liten pojke, Elias (Carl Anton Koch), klättrar ut ur planet.

... Därefter följer Elias' berättelse om vad som hände. Pojkens mor, Nadja (Peri Baumeister), är svårt sjuk. Vi får intryck av att hon har cancer - men så är inte fallet. Nej, Nadja är något slags vampyr - hon förvandlas till ett blodsugande monster. I en flashback i flashbacken för vi se hur det gick till när hon blev biten.

Nadja kan hejda vampyrismen med hjälp av en medicin, och nu ska hon tillsammans med Elias flyga till en klinik i USA. Tyvärr hamnar mor och son på samma plan som ett gäng brutala kapare, eller om de nu är terrorister, vars ledare spelas av Dominic Purcell. En av kaparna är en bindgalen psykopat, som med stor inlevelse spelas av Alexander Scheer.

Tumult uppstår, och den ende som kan stoppa kaparna är Nadja, som förvandlas till vampyr. Blodbad följer. Tyvärr förvandlas de som blir bitna till vampyrer de med, så det blir ännu mer blodbad.

BLOOD RED SKY får väl sägas vara en okej film. Den är hyfsad. Det största problemet med filmen är alltså att den håller på ungefär fyrtio minuter för länge. Logiken i storyn är kanske lite märklig emellanåt, men det kan jag ta. Det handlar trots allt om monster ombord på ett flygplan. Jag sätter ett snällt betyg.

Filmen innehåller repliker som "Finns det någon ombord som kan flyga ett plan?" och "Finns det en doktor ombord?". Jag saknade repliken "And don't call me Shirley!" och en nunna med gitarr.




 

 

(Netflixpremiär 23/7)


söndag 25 juli 2021

DVD/VOD: De fördömdas bataljon

DE FÖRDÖMDAS BATALJON (Studio S Entertainment)


DE FÖRDÖMDAS BATALJON är ett sydkoreanskt krigsdrama från 2019, som bland annat lockar med Megan Fox i rollistan. Megan Fox? Vad gör hon i en koreansk krigsfilm? Inte mycket, visar det sig.

Den här filmen, som regisserats av Tae-yong Kim och Kyung-taek Kwak, ser ut att vara hyfsat påkostad. Den ser ut som en storfilm. Filmen utspelar sig under Koreakriget 1950 - och jag tappade tråden omedelbart när filmen började.

DE FÖRDÖMDAS BETALJON inleds med kartor över Korea och en massa text skrivs ut i bild - och en rad koreanska orter omnämns. Förvirring uppstod. 

Filmen handlar om att Sydkorea och de allierade trupperna ska inta en viktig kuststad som hålls av den nordkoreanska armén. Det råder brist på soldater, så man skickar dit en båt med 772 tonåriga soldatstudenter som aldrig tidigare stridit.

Det brakar loss nästan med en gång, och sedan följer en lång rad bataljer. Berättarstrukturen är märklig. Filmskaparna struntar i stort sett i att presentera rollfigurerna. Huvudpersonerna är väldigt många, men inga av dem har någon större personlighet. Det är också svårt att hålla isär uniformerna, så under de nattliga striderna uppfattade jag inte vem som sköt på vem. En av huvudpersonerna är tjock, så han sticker ut. En annan är en utklädd flicka.

Emellanåt klipps det till olika kontor, där Megan Fox går omkring i rollen som amerikansk journalist. George Eads spelar en amerikansk general. De fäller fruktansvärt illa skrivna repliker och agerar styltigt. Jag gissar att de koreanska regissörerna inte hörde hur illa det låter. Scenerna med Fox och Eads tillför absolut ingenting. Nada. De är antagligen bara där för att filmen ska kunna säljas internationellt.

Det är tänkt att vara dramatiskt, gripande och upprörande, men långa strider där blodet sprutar och kroppsdelar flyger, medan sentimental musik ligger som en smet över bilderna, fick mig bara att titta på klockan. Nu låter det som att jag är en avtrubbad, känslolös själ - men något är fel när skoningslös slakt av människor som borde vara upprörande och chockerande inte är det.

Slaget filmen handlar om är tydligen välkänt i Sydkorea. Filmen ska vara en hyllning till alla de unga män som dog där. Här finns stoff till en bra film. Synd att det blev så tråkigt och ointressant. Filmskaparna borde inlett filmen innan soldaterna klev ombord på fartyget, och presenterat både rollfigurer och förutsättningarna. Skapat ett engagemang. Fått oss att bry oss om gestalterna.

Det blev inte bättre av att Megan Fox fick det att likna skolteater.



lördag 24 juli 2021

Amazon: Jolt

Foton copyright (c) Millennium Media

Ännu en premiär på Amazon Prime, denna gång på en biofilm producerad av Millennium Media, som sålde filmen till Amazon på grund av pandemin. 

Numera läser jag sällan recensioner av filmer innan jag själv sett dem, åtminstone när det gäller filmer jag kommer att se- och skriva om inom en snar framtid. Det kan dock hända att jag läser recensioner och andra omdömen efter att ha sett filmen, men innan jag hunnit skriva om den.

Så var fallet med JOLT. Jag såg filmen, och därefter läste jag några så kallade användarrecensioner på IMDb. Det var rätt deprimerande läsning. Vad är det med folk idag? Ett flertal personer, antagligen amerikaner, har blivit rejält upprörda av JOLT - eftersom den har en kvinna i huvudrollen, regissören är kvinna, och i rollistan återfinns en transperson. En lång rad reaktionära typer skriker att Hollywood måste sluta göra sådana här politiskt korrekta och feministiska filmer, filmer som är "woke", och så vidare. Folk är inte kloka nuförtiden. Dessutom: en actionhistoria behöver inte nödvändigtvis vara uttalat feministisk bara för att hjälten är kvinna. JOLT är en actionfilm! Okej: det är en actionkomedi.

Ärligt talat trodde jag att JOLT skulle vara skitdålig. Många av de är filmerna som antingen produceras av streamingtjänsterna, eller som säljs till dessa tjänster, brukar ju inte vara något vidare. Handlingsreferatet lät inte heller så lockande.

... Å andra sidan är filmen regisserad av Tanya Wexler, som gjorde den utmärkta HYSTERIA, så det var ju lovande. Och sedan kan jag inte påstå något annat än att jag tycker att Kate Beckinsale är skitsnygg och en inte helt oäven skådis, även om hennes filmer ibland inte är något vidare.

Till min förvåning kom jag på mig med att sitta och skratta när jag kollade på JOLT. Beckinsale spelar Lindy, en tjej som lider av extrema aggressionsutbrott. När hon blir upprörd, blir hon bindgalen, okontrollerbar, och fruktansvärt våldsam. Sedan barndomen har hon mest suttit inspärrad på diverse forskningsinstitut.

Nu, när Lindy är vuxen, har hennes psykiater (Stanley Tucci) kommit på ett sätt att hejda hennes utbrott. Hon bär något slags elektrisk väst försedd med en knapp som hon trycker på när utbrott är på väg. Hon får då en kraftig stöt, jolt, och lugnas.

I början av filmen gör Lindy något hon sällan gör - hon går på dejt. Mot alla odds blir hon förälskad i killen hon träffar; en revisor som heter Justin (Jai Courtney). Dock blir inte deras förhållande långvarigt. Justin hittas mördad. De två poliserna som utreder fallet, Vicars (Bobby Cannavale) och Nevin (Laverne Cox), berättar att Justin hade samröre med en gangster. Vad värre är, är att Lindy misstänks för mordet.

Lindy smiter från poliserna för att själv lösa mordet på Justin. Hennes aggressionsutbrott kommer väl till pass. Många får på nöten. Vicars verkar dock vara förtjust i Lindy.

JOLT innehåller massor av roliga repliker. Framför allt är det Lindy som levererar roliga repliker. Vidare finns här flera bra scener - bland annat en sanslös sådan där Lindy slungar iväg spädbarn till Nevin för att komma undan. Bebisjonglering har vi inte sett sedan DOUBLE TEAM med Van Damme, tror jag.

JOLT varar bara 91 minuter, vilket ju är jättebra. Kort speltid får mig automatiskt att höja betyget. Jag tycker att Wexlers film är väldigt underhållande och mycket bättre än jag väntat mig. Jag har ju inga halva betyg, så jag kan inte sätta betyget 3½ - därför avrundar jag uppåt. Kanske för snällt, jag vet inte, men jag gillade den här betydligt mer än andra liknande filmer jag sett på sistone.

Susan Sarandon dyker förresten upp i en onödig epilog. Denna scen ger en vink om att det ska komma en fortsättning. Om vi verkligen får se en andra film återstår att se.



 

 

(Amazon Prime-premiär 23/7)


fredag 23 juli 2021

Blu-ray/VOD: Diva: Dödligt intermezzo

DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag tillhör de där killarna som hade filmaffischen till BETTY BLUE - 37,2 GRADER PÅ MORGONEN på väggen i slutet av 1980-talet. Vi var en del som hade det. Jag hade även soundtracket och filmen, förstås. Ja, till och med romanen som filmen byggde på, men jag tror aldrig att jag läste den. Den där filmen hade något som tilltalade mig när jag var i tjugoårsåldern. Vad det var minns jag inte idag - jag har inte sett om filmen på trettio år, och minns inte så mycket av den.

Jean-Jaques Beineix, som regisserade BETTY BLUE, debuterade 1981 med filmen DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO. Jag såg inte DIVA när den kom, men jag minns att en av de filmtidningar jag läste kallade den "designerfilm" i en artikel några år senare. DIVA byggde på en roman av signaturen Delacorta (Daniel Odier). En pocketutgåva av romanen fanns på Åhléns i Landskrona - jag noterade den, eftersom jag tyckte att gubben på omslaget såg rätt obehaglig ut. Den här boken är en av sex romaner om de märkliga gestalterna Gorodish och Alba.


Någon gång i slutet av 80-talet, efter att jag sett BETTY BLUE, såg jag även DIVA; jag minns inte om jag hyrde den, eller om den visades på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt bra. Men - liksom fallet är med BETTY BLUE, har jag inte sett om DIVA på över trettio år. Inte förrän nu, när den släpps på Blu-ray här i Sverige. Det enda jag mindes var att den handlar om en kille som gillar opera och som råkar komma över något, och att en rollfigur ligger i ett badkar i ett stort rum, och en tjej åker rullskridskor runt badkaret.

Frédéric Andréi spelar Jules, som är huvudpersonen i DIVA. Han jobbar som brevbärare, och hans största intresse är opera. Han går på en konsert med den amerikanska operastjärnan Cynthia Hawkins (operasångerskan Wilhelmenia Fernandez, som själv framför styckena i filmen), som aldrig någonsin spelat in en skiva. Jules gör en smyginspelning (på rullband!) av Cynthias framträdande, utan att notera att två taiwanesiska gangsters sitter i publiken och ser vad han gör.

Samtidigt är några helt andra gangsters på jakt efter en prostituerad kvinna, som har ett kassettband på vilket hon pratat in ett avslöjande som kan fälla gangstrarna. En av torpederna spelas av Dominique Pinon, det var han som syntes på omslaget till pocketen och som jag tyckte såg obehaglig ut. Den prostituerade kvinnan gömmer kassetten i postväskan på Jules' moped, ögonblicket därpå mördas hon.

Jules lär känna en besynnerlig ung tjej som heter Alba (Thuy An Luu), som snattar en LP-skiva. Hon bor tillsammans med den betydligt äldre Gorodish (Richard Bohringer) i en enorm, superdesignad lägenhet. Det är han som ligger i det där badkaret jag mindes. Han visar även hur man brer en baguette på bästa sätt. Jules, som även han har en bostad som inte går av för hackor, börjar umgås med sin idol Cynthia Hawkins, som han förälskar sig i.

Jules sitter plötsligt på två åtråvärda bandinspelningar. Taiwaneserna hör av sig på vill ha bandet med Cynthia Hawkins, eftersom de tänker ge ut den på skiva. Både gangstrar och poliser är ute efter kassetten den prostituerade talat in.

Handlingen i DIVA är förhållandevis enkel. Den är även rätt långsökt - och lite naiv. Manuset till filmen är skrivet av Jean-Jaques Beineix och Jean Van Hamme. Van Hamme? utbrister kanske några av er. Javisst, den extremt framgångsrike serieförfattaren Jean Van Hamme. I Sverige är han mest känd för den omåttligt (nåja) populära Thorgal, och han ligger även bakom serier som XIII och Largo Winch, som här gått i tidningen Agent X9.

Jag har inte läst Delacortas roman som filmen bygger på, men under den sista tredjedelen känns filmen som en av Van Hammes spänningsserier. I synnerhet som fokus skiftar från Jules till Gorodish, som hoppar in ett tag som handlingskraftig hjälte.

DIVA är en visuellt sett spektakulär film, den är oerhört snygg och blev starten för en fransk filmvåg som kallades Cinéma du Look. Men vad som slår mig nu efter att ha sett om DIVA, är att filmen visuellt sett bara var en fortsättning på 1970-talets italienska gialli. DIVA innehåller färre mord och inga mystiska mördare i svart, men vi känner igen teman som konst och musik, mord och spänning, och ett utstuderat filmfoto och häftiga miljöer. Precis som i till exempel Dario Argentos filmer, är dialogen ibland lite konstig.

Det slog mig att jag hade soundracket till DIVA. Jag kom ihåg alla melodier och operastycken. Filmen inleds med att Cynthia framför ett stycke i sin helhet, vilket är rätt modigt - idag skulle nog ingen våga inleda en thriller med flera minuter opera, den unga publiken skulle antagligen gå hem. Gissar jag. Det pratas lite om Satie i dialogen, och ett pianostycke i filmen är kraftigt inspirerat av Satie. Tydligen är en del av filmmusiken inspirerad av Peter Gabriel, men det kan jag inte uttala mig om.

Så ... Vad tycker jag om DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO idag, på 2020-talet? Jo, jag tycker fortfarande att det här är en bra film. Den är lite för lång med sina två timmar, och luften går ur en aning de sista tjugo minuterna - när Gorodish rycker in känns det nästan som om vi tittar på en helt annan film. Trots detta är det här mycket bra. Det görs inte filmer som DIVA nuförtiden. Den här filmen är unik på många sätt.

I en mycket kort scen får vi se en tjej vars kjol blåser upp när hon går över ett galler. Hon spelas av Brigitte Lahaie.

Efter BETTY BLUE gjorde Jean-Jaques Beineix filmen ROSELYN E OCH LEJONEN (1989), som fick dålig kritik. De få filmer, mest dokumentärer, han fått ur sig sedan dess, har jag inte sett. Vad som är lite kul, är att Beineix 1972 var second assistant director på THE DAY THE CLOWN CRIED - Jerry Lewis' legendariska film som spelades in i Sverige, och som aldrig släpptes.


 


fredag 16 juli 2021

Netflix: Gunpowder Milkshake

Foton copyright (c) Studiocanal

Ännu en film som från sin premiär på Netflix. GUNPOWDER MILKSHAKE, i regi av israelen Navot Papushado, är en fransk-tysk film från Studiocanal, inspelad i Tyskland, men på engelska. Detta är ännu en film som var avsedd att gå upp på bio förra året, men som såldes till Netflix istället. Dock kommer den att gå upp på bio i Frankrike och Tyskland senare i år.

Skådespelaruppsättningen i den här filmen är inte att leka med: Karen Gillan, Lena Headey, Michelle Yeoh, Carla Gugino, Angela Bassett, och Paul Giamatti. Giamatti är en av mina favoritskådespelare, och Yeoh har jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY, som kom 1985 - det var hennes tredje film, och hennes första huvudroll. 

Så - en glassig actionfilm med det här gänget lät ju lovande.

Men där sket jag mig allt på tummen. Det här är häpnadsväckande dåligt.

Karen Gillan spelar Sam, dotter till lönnmördaren Scarlet (Headey). Av någon anledning har Sam gått i sin mors fotspår och blivit lönnmördare hon också. Hon jobbar åt en firma som heter Firman, och som leds av en viss Nathan (Giamatti). 

Nathan skickar ut Sam för att knäppa en kille som stulit en massa pengar av en väldigt farlig typ. Det visar sig att killen snott pengarna eftersom hans lilla dotter Emily (Chloe Coleman) blivit kidnappad, stålarna skulle lösa ut henne. Sam råkar skjuta ihjäl killen av misstag, men hon får dåligt samvete, och ger sig ut för att befria Emily.

Därefter jagas Sam och Emily av horder av skurkar. De behöver hjälp, så de går till ett bibliotek, på vilket de tre damerna Madeleine (Gugino), Florence (Yeoh), och Anna May (Bassett) jobbar. De här tre är involverade i lönnmörderiet, och de förvarar vapen, ammunition, pengar och annat gömda i böckerna - böckernas titlar är ledtrådar till innehållet. Även Scarlet dyker upp för att hjälpa sin dotter. Deras förhållande har inte varit det bästa under uppväxten, men det är dags att glömma gammalt groll när kulorna haglar. Emily ska skyddas, men hon hjälper till och kallar sig Sams lärling.

GUNPOWDER MILKSHAKE har ett glassigt filmfoto, miljöerna är glassiga de med, och färgerna är knalliga. Men vad hjälper det när det känns som en film gjord av några femtonåringar med alldeles för mycket pengar.

I mångt och mycket är detta en rip-off på JOHN WICK. Kanske lite grann en parodi på JOHN WICK. Filmen utspelar sig i en bokstavligt talat färgstark värld, där det finns stora etablissemang för professionella mördare. Alla medverkande, oavsett yrke, verkar vara involverade i kriminella organisationer. Man kan även dra paralleller till LÉON och KILL BILL.

När det var dags för filmens första större slagsmålsscen ryggade jag häpet tillbaka. Vad fan är det här?! stånkade jag. Sam befinner sig i en bowlinghall, där hon med hjälp av en väska med pengar som tillhygge ska fajtas mot tre män. Inte nog med att denna actionscen är remarkabelt illa koreograferad - det är uppenbart att Karen Gillan inte kan slåss. Alls! Det är likadant i alla actionscener där hon ska kung fu:a motståndarna. Det är makalöst taffligt. I filmer som THE BOURNE IDENTITY och TAKEN löste de problemet med snabba klipp och närbilder, då syns det inte att Liam Neeson och de andra inte är några kampsportare. Så icke i GUNPOWDER MILKSHAKE. 

Dialogen är också bitvis katastrofal. Den är nog avsedd att vara rolig, men det funkar inte. Det är möjligt att det funkat bättre om någon gammal actionhjälte med viss självdistans sagt replikerna, men det är inte säkert. Lena Headey pratar med sin vanliga engelska accent, men av någon anledning pratar Karen Gillan - som är från Skottland - med amerikansk accent. Jag kan faktiskt tänka mig att Sams repliker funkat bättre om hon hade fällt dem med skotsk accent! Det hade blivit rätt coolt. Nu känns det mest som att hon leker amerikansk tuffing. Jag har inget emot Karen Gillan, men hon funkar inte alls som tuff actionhjältinna. Lena Headey funkar betydligt bättre, hon har en tuff utstrålning.

Den långa slutuppgörelsen sker på biblioteket, så att alla damerna kan vara med och slåss och panga och kasta yxa. Tyvärr får inte Michelle Yeoh många chanser att visa upp sina färdigheter. Och varför har de spökat ut henne till Sickan Carlsson? Visst, hon är ingen ungdom längre, men hon behöver väl inte se ut som en tant för det?

Som sagt: det här känns som om några femtonåringar satt sig ner och sagt "Okej, vi gör en film, jag har en massa pengar! Vi kan ha en massa tuffa brudar som är skitcoola, och så kan de vara, typ, lönnmördare som John Wick, och så kan de bo nånstans där allt är neonblänkande, och så säger de coola saker, och så kan det vara roligt också, och glöm inte att blodet ska stänka, och så måste vi ha flera scener i slowmotion där det spelas nån gammal hitlåt, vad säger ni, ska vi göra en sån film? Bra! Leverera manus ikväll!".

Tonåringar tycker kanske att GUNPOWDER MILKSHAKE är en cool film. Jag tycker att den mest är lite pinsam. Jag noterar att en massa reaktionära amerikaner klagar på att den är alldeles för politiskt korrekt - därborta är det ju många som har problem med filmer med kvinnor i huvudrollerna.

... Just det, det finns ju en skurk i filmen också. Överskurken. Men han är knappt med alls och jag har glömt vem det var.

En uppföljare är redan på gång.


 

 




(Netflixpremiär 14/7)


torsdag 15 juli 2021

Netflix: En klassisk skräckfilm

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion.

EN KLASSISK SKRÄCKFILM är en lika fantasilös som genialisk titel. Faktum är att den svenska titeln är bättre än originaltiteln. Av någon anledning har denna italienska film en engelsk titel - A CLASSIC HORROR STORY. Förtexterna är dock på italienska, och majoriteten av filmens repliker är också på italienska. "En klassisk skräckhistoria", alltså. Men, eftersom det här är en film, är ju den svenska titeln mer passande.

Med en titel som den här, förväntar man sig en skräckfilm av gammalt gott virke. Kanske en pastisch på-, eller hyllning till äldre skräckklassiker. Och jodå. Den här filmen, som regisserats av Roberto De Feo och Paolo Strippoli, består i stort sett bara av en lång rad lån från andra filmer. På gott och ont.

Efter en blodig prolog, i vilken en fastbunden kvinna mördas i ett mörkt rum, följer förtexterna, som rullar mot scener som imiterar inledningen på MOTORSÅGSMASSAKERN, originalet från 1974. En husbil kommer körande längs en öde landsväg och vi presenteras för gänget i bilen. Det är ungefär den vanliga laguppställningen. En av dem är en skitjobbig engelsman som jag hoppades skulle bli den första att stryka med. Färgskalan och kameravinklarna under dessa scener imiterar Tobe Hoopers film.

Det blir mörkt och den jobbige engelsmannen är full och insisterar på att köra bilen. Det går inte så bra. De kör av vägen och in i ett träd. När de irrar runt på jakt efter hjälp, hamnar de i ett ödsligt och otäckt hus. Där pågår det räliga saker.

Ja, och så dyker busemännen upp. En massa maskerade män i kåpor. Det går inte så bra för våra huvudpersoner. De mördas en i taget under rituella former.

Filmer övergår till tortyrporr. Sedan blir det något slags blandning av MIDSOMMAR och den nya versionen av WRONG TURN. Ja, och WICKER MAN. Handlingen övergår sedan till att handla om ... Nej, det ska jag inte berätta här, men en vändning som är tänkt att vara överraskande, har används åtskilliga gånger de senaste åren. Ganska nyligen såg jag en engelsk film på Amazon Prime som handlade om samma sak. Kort därpå såg jag ytterligare en film på samma tema. Och det finns fler exempel.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om EN KLASSISK SKRÄCKFILM. Till en början tyckte jag att det var rätt bra. Efter ett tag började jag tycka att det hela var lite slappt - lånen från andra filmer kändes inte vidare smarta. Det här är ingen ny CABIN IN THE WOODS. Det känns nästan som om filmskaparna bara knyckt en massa saker, eftersom de inte kom på något själva.

Tekniskt sett är filmen bra. Det är en snygg film. Bitvis är det jävligt blodigt. Budgeten var visst lite högre än jag gissade. De sista sextio sekunderna är lite kul. 

Det är svårt att sätta ett betyg här. Första kände jag att det här kan kanske utveckla sig till en fyra. Denna fyra sänkte jag efter ett tag till en trea. Denna trea trillade ner till en tvåa. Men - jag sätter en trea ändå. En svag trea. Tolka den som en glorifierad tvåa!


 

 

 

 

(Netflixpremiär 14/7)


tisdag 13 juli 2021

Netflix: Willy's Wonderland

Foton copyright (c) Screen Media/Netflix

Nej, det här är inte en Netflixproduktion, men den dök upp på Netflix igår, så jag passar på att recensera den här. Det verkar som att SF släppte den på Blu-ray i Sverige i mars, något jag inte hade en aning om - marknadsföring av DVD och Blu-ray, och pressreleaser för nya releaser, har de senaste åren minskat till ... tja, nästan ingenting. 

Nå. Till saken. WILLY'S WONDERLAND. I regi av Kevin Lewis och med Nicolas Cage i huvudrollen. Ja, jösses. Det här är en vansinnig film. Och en kul film! Det här en väldigt bisarr och märklig skräckkomedi. 

Manuset till filmen är författat av G O Parsons, som mest varit verksam som skådespelare; detta är hans första långfilmsmanus. Nicolas Cage gillade manuset så pass mycket, att han gick in som producent för filmen. Bland övriga producenter på filmen hittar vi Adam Rifkin, som bland annat regisserat KISS-filmen DEITROCK ROCK CITY, och skådespelaren Mark Damon, född 1933, som medverkade i mängder av italienska filmer under 1960- och 70-talen.

Nicolas Cage spelar en namnlös kille som kommer körande på en landsväg, när han får punktering på samtliga fyra däck. Någon hade lagt ut en spikmatta över vägen. En cigarrökande gubbe dyker upp och bärgar bilen till sin verkstad. Gubben vill ha tusen dollar för att fixa bilen - kontant. Cage har inga kontanter, och bankomaten funkar inte, så gubben föreslår att Cage ska jobba av skulden. Cage skickas till den sedan länge stängda nöjesanläggningen Willy's Wonderland, som behöver städas upp.

Det visar sig att det var gubben som lagt ut spikmattan. Några av byborna samarbetar för att skicka främlingar till Willy's Wonderland. Främlingar förhoppningsvis ingen kommer att sakna. De mekaniska dockorna därinne är nämligen besatta av en galen seriemördares onda själ! Ungefär som Chucky i DEN ONDA DOCKAN. Djuren och figurerna därinne lever sina egna onda liv och mördar alla som kommer dit. Och de måste förses med nya offer, annars blir det värre.

Emily Tosta spelar Liv, en ung tjej som tillsammans med sina kompisar försöker bränna ner nöjesanläggningen. Men de vet att Cage är där inne, och de vill inte mörda honom på kuppen. Det bär sig inte bättre än att dessa ungdomar råkar hamna på insidan, så att de kan dödas en i taget. Cage beter sig skumt. Han spelar flipper, dricker enorma mängder av en energidryck som heter Punch, ibland slaktar han dockor, men han verkar mest vara intresserad av att städa färdigt, så att han kan få tillbaka sin bil. 

Det mest anmärkningsvärda med WILLY'S WONDERLAND är nog det faktum att Nicolas Cage inte har en enda replik! Han säger ingenting! Vid ett fåtal tillfällen utstöter han ljud; han stånkar eller ryter när han fajtas med dockorna, men det är allt. Vi får aldrig veta vem han är, eller varför han beter sig som han gör. Han utför en märklig dans när han spelar flipper.

Den här filmen känns lite grann som en något mer konstnärlig Full Moon-film. Full Moon är ju det där B-filmsbolaget som ofta gör filmer om onda dockor; PUPPER MASTER-serien, DEMONIC TOYS, och så vidare. WILLY'S WONDERLAND kostade ungefär fem och en halv miljon dollar att göra. Visst, det är mer än vad en normalbudgeterad svensk långfilm kostar, men med amerikanska mått mätt är detta en lågbudgetfilm. Emellanåt ser filmen ut att ha kostat betydligt mindre - en stor del av kakan har säkert gått till Cage och dockeffekterna. 

Jag tycker att det här är Nicolas Cages bästa film på bra länge. COLOR OUT OF SPACE tyckte jag var okej, men inte så himla bra som en del andra tyckte. Och den pretentiösa och skitnödiga MANDY gillade jag inte alls. WILLY'S WONDERLAND, däremot, det är bara en flängd film, den är underhållande och fascinerande, och eftersom den bara varar 88 minuter hinner man inte tröttna.



 

 

(Netflixpremiär 12/7)


måndag 12 juli 2021

Bio: Fast & Furious 9

Foton copyright (c) UIP

Ööööön-ööööön-ööööön! Brum-brum-brum! Tut-tut! Pang! BOOOOM!

... Ovanstående är ett kort referat av FAST & FURIOUS 9, som är den tionde filmen i serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, var dock en spinoff, så den ska visst inte räknas till den vanliga filmserien. Synd, eftersom HOBBS & SHAW var betydligt bättre än de övriga filmerna. Inte minst för att vi slapp köttfärslimpan Vin Diesel. 

Jag har recenserat de flesta filmerna i serien, och varje gång skriver jag att jag inte minns ett dugg av vad som hänt tidigare och vilka rollfigurerna är. FAST & FURIOUS 8 kom 2017, och gissa vad: jag minns absolut ingenting av den! Det är helt blankt. Men, tydligen dök Charlize Theron upp som skurken Cipher i den, eftersom hon är med lite grann i denna nya film. Större delen av sina scener spenderar hon i en låda.

Det hela börjar lite förvirrande med en biltävling där en ung man som heter Dom assisterar sin farsa, som tävlar. Dom, det är ju namnet på Vin Diesels rollfigur. Det visar sig att det här är en tillbakablick, Vinnie Bennett spelar Dom som ung. Det är bara det att Bennett är 28 år och ser inte alls ut som en ung Vin Diesel. Dom har en lillebror, Jakob, som är huvudet kortare. Senare kommer vi att se Jakob som vuxen - då spelas han av John Cena, som är betydligt längre än Vin Diesel. Uppenbarligen fortsatte Jakob att växa i vuxen ålder. Nå - vad som händer i denna prolog, är att bilen pojkarnas farsa kör inte bara kraschar, den den kraschar så hårt att bilen sprängs i luften. Fadern överlever icke.

Hopp till nutid. Dom har en liten son han döpt till Brian, efter Paul Walkers rollfigur - Walker omkom i verkliga livet, men i filmen lever hans rollfigur än, dock syns han aldrig. Dom pratar med sin grabb om Gud, eftersom det här är en religiös film. På Doms gård häckar även Letty (Michelle Rodriguez). Några andra i gänget dyker upp. Kurt Russells kostymkille har skickat ett mystiskt och avbrutet meddelande. De beger sig iväg för att hitta en teknisk mackapär som ser ut som en kalott i metall. Men då dyker Jakob upp och knycker prylen. Dom har inte sett Jakob på evigheter. Jakob tillhör skurkarna. Han jobbar för Cipher, som alltså sitter i en låda. Eller, låda och låda, hon är inlåst i en glasbur.

Alla jagar alla. En massa människor från de tidigare filmerna ansluter sig, och jag har ingen aning om vilka de är, eftersom jag helt och hållet glömt bort dem. De reser jorden runt. Ett kung fu-slagsmål i Japan hade kunnat vara bra, om det gått att se vad som sker, men filmmakarna viftar för mycket med kameran och klipper för snabbt. De stjäl en supermagnet som de förvarar i en lastbil, vilket leder till ett par ganska kreativa biljakter, där allt av metall far iväg genom luften, mot magneten. Den avslutande, evighetslånga biljakten med gigantiska fordon parallellklipps med två killar som gör bil i rymden för att komma åt en satellit. Nej, jag skojar inte. Med jämna mellanrum får vi se återblickar på Dom och Jakob som unga, de låg ofta i luven på varandra.

Michael Rooker har en liten roll som mekaniker. Gal Gadot dyker upp några sekunder. Charlize Theron fäller en kul replik om Yoda och en hand i röven. Helen Mirren medverkar lite grann och kör sportbil skitfort i London. Hennes roll borde varit större. Hela filmen borde handlat om hennes figur. 

På slutet är det dags för lille Brian att be bordsbön på en grillfest, det är viktigt, tycker Dom. Vi har fått veta att familjen är det viktigaste av allt. Och Gud. En bil parkerar utanför huset, vi ser inte föraren, men det är underförstått att det är Brian från de tidigare filmerna. Spoilar jag för mycket? Nädå. Här finns inget att spoila. FAST & FURIOUS 9 är bara en massa scener staplade på varandra.

Dwayne Johnson medverkar inte alls, men sitter man kvar en stund under eftertexterna, avbryts dessa för en kort scen med Jason Statham. Om det följer ytterligare en scen efter eftertexterna vet jag inte, eftersom jag gick ut.

Justin Lin är återigen regissör, han gjorde del fyra, fem och sex. Två timmar och 23 minuter varar det här. Jag lämnade IMAX-salongen lite lomhörd och med lätt huvudvärk. Som vanligt. Det är en öronbedövande film, med ett överflöd av actionscener och jakter, som den här gången är klippta på ett sätt som gör det svårt att se vad som sker. Hysteriskt är bara förnamnet. Men trots några bra inslag, är det här bara tråkigt och påfrestande. Och jag kan inte med Vin Diesel.

I Amerika heter visst den här filmen F9: THE FAST SAGA. FAST & FURIOUS 10 är redan utannonserad. Förstås.


 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/7)

söndag 11 juli 2021

Bio/streaming: Black Widow

Foton copyright (c) Disney

Jag hade vissa förhoppningar om att BLACK WIDOW skulle vara bra. Dessa förhoppningar berodde nog mest på att jag gillar Scarlett Johansson. Det är rätt svårt att inte gilla Scarlett Johansson. Men jag tycker att Svarta änkan är en rätt cool figur. Jag har förvisso inte läst några serier om henne sedan 1980-talet, när jag läste om henne höll hon ihop med Daredevil, men hon har varit cool i de här filmerna som kommit det senaste decenniet. Dessutom medverkar även Rachel Weisz och Olga Kurylenko. 

Jag hade glömt bort att Svarta änkan dog i AVENGERS: ENDGAME. Det enda jag minns från den filmen, vilken är episkt tråkig, är att Järnmannen dog. Därför utspelas BLACK WIDOW, som regisserats av Cate Shortland, före ENDGAME. 2016, tror jag årtalet är.

... Fast filmen inleds 1995. Vi presenteras för en liten amerikansk familj, de bor i ett typiskt medelklasshem med en idyllisk trädgård, där den ömma modern Melina (Rachel Weisz) håller ett långt och skittråkigt anförande om eldflugor för sina små döttrar Natasha och Yelena. Plötsligt kommer fadern (David Harbour) hem och säger att de genast måste ge sig av.

De är nämligen ryska spioner, den här familjen. De är inte alls en familj, flickorna är inte Melinas och Alexeis, som fadern heter, riktiga döttrar. De jagas av S.H.I.E.L.D., det pangas, de hoppar på ett flygplan, och tar sig till Kuba, och därefter hoppar vi till 2016. Vi bjuds även på riktiga förtexter, vilket förstås är trevligt.

Natasha har vuxit upp till Scarlett Johansson, medan lillasyster Yelena spelas av Florence Pugh. Yelena är rysk agent och pratar nu med rysk brytning. Jag fattade aldrig om det var meningen att det skulle vara översatt ryska hon pratar, eller engelska med rysk brytning. Detsamma gäller Melina och Alexei, som visar sig vara i livet. I prologen, när de låtsades vara amerikaner, pratade de med amerikansk accent, men nu plötsligt bryter de på ryska. Varför då? Natasha bryter förstås inte, eftersom hon var med i Avengers.

Natasha och Yelena råkar på varandra som vuxna och slåss en stund, som sig bör. Sedan samarbetar de. Alexei har blivit tjock och skaffat skägg, men han drar på sig en gammal superhjältedräkt han har liggande. Melina är också med och fajtas. Det finns ett helt klöve svarta änkor. 

Skurken är visst en gubbe som heter Dreykov (Ray Winstone). Han har glasögon och tycker om att sitta. Jag fattade inte att det var han som var filmens skurk. Var fan är filmens skurk, tänkte jag. Det måste väl vara en mäktig supersnubbe? Eller är det bara den där farbrorn?

Svarta änkan och Yelena måste även slåss mot en maskerad krigare som heter Taskmaster. I serietidningarna är Taskmaster en legosoldat, en man som kan imitera all världens närstridstekniker. I den här filmen är Taskmaster en kvinna. Hon är visst Dreykovs dotter. Hon spelas av Olga Kurylenko, som är ryska på riktigt - men som lustigt nog bara har en enda replik, som jag vill minnas består av två ord. Taskmaster har nästan ingenting alls att göra i den här filmen. Fast det har ingen annan heller. 

Det märkliga med BLACK WIDOW är att filmen aldrig riktigt lyfter. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle börja. Det smäller och brakar lite då och då, och ibland görs det försök till inte alltför lyckade komiska scener. Eftersom hjältarna inte har superkrafter blir det ibland lite konstigt när de beter sig som om de hade sådana - till exempel klipper Dreykov i en scen till Natasha i nyllet med knytnäven upprepade gånger, och hon bara skrattar åt honom.

Scarlett Johansson ger nästan intryck av att vara ointresserad av den här filmen. Hon ser lite uttråkad ut. Florence Pugh är desto mer entusiastisk, och får väl sägas vara filmens egentliga hjältinna. I epilogen efter eftertexterna antyds det att hon blir den nya Svarta änkan. I epilogen är Natasha död. Här dyker förresten Julia Louis-Dreyfus upp som någon sorts överordnad. Hon är tydligen med i TV-serien THE FALCON AND THE WINTER SOLDIER, men den har jag inte sett, så jag fattade inte vem hon var, och när hon visade upp en grej för Yelena, tänkte jag att det nog är ett hemligt recept på soppa.

William Hurt är också med i den här filmen. Han spelar en man med mustasch.

I en scen tittar en av rollfigurerna på James Bond-filmen MOONRAKER på TV. Jag fick genast lust att se MOONRAKER istället. BLACK WIDOW är mer en agentfilm av Bond-modell, snarare än superhjältefilm. Men ofta verkar filmen inte riktigt veta vad den vill vara. I början får vi se Natasha komma ut från ett snabbköp i Norge. Jag såg fram emot att få se henne stå i sitt norska kök och steka sejbiff, men så långt kom vi aldrig.

Det här är en märkligt tråkig film. Vilket är synd - figuren har potential. Här finns ingenting som sticker ut, varken regi eller filmfoto utmärker sig. Precis som majoriteten filmer från MCU är detta bara ännu en produkt.

Samtidigt som BLACK WIDOW gick upp på bio, släpptes den streamad på Disney+, där man kan se den mot en extra avgift.






 

(Bio- & streamingpremiär 7/7)


lördag 10 juli 2021

Netflix: Hur jag blev en superhjälte

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-belgiskt, till och med.

Direkt efter att jag sett MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, såg jag HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE, som var gårdagens premiär på en Netflixproduktion. En fransk-belgisk film i regi av Douglas Attal.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen. Titeln fick mig att gissa på en superhjältekomedi. Det visade sig att så inte var fallet - inte riktigt.

På IMDb har någon skrivit att filmen verkar bygga på serietidningen Powers av Brian Michael Bendis. Så är dock inte fallet. Attals film bygger på en roman från 2007, "Comment je suis devenu super héros", av Gérald Bronner, som är författare och professor i sociologi. Visst är det möjligt att Bronner läst Bendis, men det är knappast troligt.

Jag:et i filmens titel, är polisen Gary Moreau (Pio Marmaï), som ofta sitter i sin Parislägenhet och är deppig. Han lever i en värld där superkrafter existerar - det finns superhjältar i hans Paris, men många använder sin krafter sina krafter till annat än att bekämpa brott, exempelvis är en kille TV-kock och kokar upp vatten med händerna.

Nya droger florerar på stan. Rör med olikfärgade substanser; man knäcker röret, och drar in substansen i näsan. Den ena sorten gör att man kan skjuta eldflammor från händerna, medan en annan ser till att man kan skjuta strålar från ögonen - om man inte dör knall och fall.

Moreau får en ny partner, Cécile Schaltzmann (Vimala Pons), som konstant röker och dricker rödvin ur saftglas. Cécile förvandlas nästan till den här filmens huvudperson; Moreau är lite blek och tråkig, Cécile är desto tuffare. Men det är Moreau som är den som blir superhjälte. Han har haft superkrafter hela tiden, får vi veta en bra bit in, men han vill inte använda dem; han vill inte vara superhjälte. Verkar det som. Men han har ingenting emot godis.

Moreau och Cécile sätts på att sätta dit de som säljer drogen. Till sin hjälp har de Callista (Leïla Bekhti) och Monte Carlo (Benoît Poelvoorde), som tidigare ingått i ett populärt superhjälteteam. Monte Carlo har en härligt illasittande dräkt, och han är rätt lustig - det är han ju ofta, Poelvoorde.

Det här är väl inte riktigt en komedi. Samtidigt är det heller ingen rak superhjältefilm. HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE är en ganska trivsam film, för att vara en film om superkrafter är den förhållandevis lågmäld. Den är inte bombastisk.

Den här filmen gör inget större avtryck i filmhistorien, men den är helt okej, och jag tyckte att den var bättre och mindre tråkig än de senaste årens Marvelfilmer.

Jag har ingen som helst aning om hur pass nära romanen den här filmatiseringen ligger.



 

 

 

(Netflixpremiär 9/7)


Netflix: Major Grom: Plague Doctor

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det ryskt här på TOPPRAFFEL!

... Och ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har nämnt det förr, men de Netflixproduktioner som inte är amerikanska, är oftast lite bättre. Framför allt ger de oss tillfälle att se underhållningsfilm från alla möjliga länder.

Få ryska filmer släpps här i Sverige, och de vi får se är i de flesta fall typiska filmfestivalfilmer, eller andra typer av "konstnärlig" film. Det brukar vara betong och vodkaindränkt. Glåmiga människor som stirrar tyst på varandra. I svartvitt eller sepia. Precis som utlandet aldrig får se Jönssonligan och Stig-Helmer, får vi sällan se det den stora ryska publiken gillar.

Något annat vi aldrig får se i Sverige, är ryska serietidningar. Detta beror inte enbart på att serierna är ryska. Det beror även på att tecknade serier är en förhållandevis ny konstform i Ryssland. Det är inte längesedan det i princip inte fanns några ryska serietidningar alls.

I år firar det ryska serieförlaget Bubble Comics tioårsjubileum. En av deras mest populära titlar är Major Grom, vilket jag förstått betyder major Åska. Nu har förlaget även startat upp filmavdelningen Bubble Studios, och tillsammans med Netflix har de gjort långfilmen MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, i regi av Oleg Trofim.

Jag såg MAJOR GROM igår kväll, efter att på förmiddagen ha sett FAST & FURIOUS 9 i en IMAX-salong (recension av den kommer vad det lider). MAJOR GROM inleds med en jakt på bankrånare, och denna vilda inledning är betydligt bättre och mer kreativ än hela F9. Framför allt går det att se vad som händer i den ryska filmen.

Oleg Trofims film är en actionfilm med vissa drag av superhjältefilm - men den handlar inte om superhjältar. Major Igor Grom (Tikhon Zhiznevskiy, som ser ut som Robert Downey Jr) är en civilklädd polis som aldrig använder vapen. Han är dock fantastiskt skicklig, och kastar sig över bovar och banditer som vore han Läderlappen. Men till skillnad från Bruce Wayne, har Grom dåligt med stålar, och han bor i en sketen lägenhet i St Petersburg.

När jag såg filmtiteln trodde jag att Grom är en pestdoktor, men "Plague Doctor" är titeln på äventyret. Pestdoktorn är skurken i den här historien. Han är en vigilante maskerad med pestmask, och han börjar mörda kriminella och korrupta människor i St Petersburg. Pestdoktorn blir först en hjälte i staden, och hans fans börjar bära likadana masker - lite grann som i V FOR VENDETTA. Pestdoktorn går dock för långt, hans agenda är extrem, och han måste stoppas.

Major Grom är förstås mannen för jobbet. Han får hjälp av en ung och grön polis, och framför allt av den påstridiga journalisten Yulia (Lyubov Aksyonova), som Grom först inte kan med, men som han inte helt oväntat snart fattar tycke för.

Jag kan väl inte påstå att MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR är unik. Filmen känns i mångt och mycket som ett ryskt försök att göra en amerikansk blockbuster av Marvel-modell. Filmen är också för lång med sina två timmar och arton minuter. Men - jag gillade den här filmen. Den var betydligt bättre än jag förväntat mig, och den känns faktiskt rätt fräsch. 

Att den känns fräsch kan bero på att den är rysk, att den handlar om ryssar, och att den utspelar sig i St Petersburg - samt på det faktum att den, till skillnad från de ryska filmer som visas i Sverige, inte handlar om deprimerade människor som krökar i sina deprimerande bostäder. Rollfigurerna i MAJOR GROM är sympatiska, och filmen i sig är sympatisk. Bitvis är den riktigt rolig. Det blir inte sämre av att filmfotot är snyggt. Filmen lär ha kostat bortåt 75 miljoner svenska kronor, vilket inte är mycket jämfört med motsvarande amerikanska filmers budget, men den ser påkostad ut.

Jag ser gärna fler filmer om major Grom. Och om andra ryska seriefigurer. 

... Och jag blev väldigt nyfiken på ryska serier rent allmänt ...



 

 

(Netflixpremiär 7/7)


onsdag 7 juli 2021

Bio: Wrong Turn (2021)

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för nyinspelningar ingen frågat efter, samt avdelningen för nyinspelningar av relativt nya filmer.

Rob Schmidts WRONG TURN från 2003 är en av Glenn Hyséns absoluta favoritfilmer. Han verkar se den om och om igen. Själv har jag bara sett den två gånger, tror jag. WRONG TURN är en skräckfilm av ett ganska klassiskt snitt. Intet ont anande människor råkar köra fel i skogen och hamnar hos Galna Familjen. Missbildade, inavlade kannibaler som slaktar folk så att det står härliga till. Stan Winston stod för effekterna och han var även en av familjens producenter.

WRONG TURN fick hela fem uppföljare, som alla gjordes för att släppas direkt på DVD. Jag har sett dem allihop. Budgeten blev hela tiden lägre, men jag har för mig att någon eller några av filmerna var rätt okej som B-filmsunderhållning. Dock flyter filmerna ihop, jag minns inte handlingen i dem - jag minns dock att WRONG TURN 4 utspelades på ett nedlagt mentalsjukhus. Ja, och så var ju Henry Rollins med i den andra filmen.

Trots att originalfilmen alltså bara är 18 år gammal, har nu en nyinspelning biopremiär. Eller, det här är nog snarare en så kallad re-imagining. 2021 års WRONG TURN, som regisserats av Mike P Nelson, skiljer sig nämligen en del från den ursprungliga filmserien. Bland annat så har man skippat hela grejen med vanställda, monsterliknande kannibaler - det vill säga, det som var originalets raison d'être.

Den nya filmen inleds med att en man som heter Scott, och som spelas av Matthew Modine, kör omkring i obygden och letar efter sin dotter, som försvunnit när hon och några kompisar begav sig ut för att fotvandra i Appalachernas skogar. En polis tycker att Scott ska ge upp, de som försvinner i skogarna hittas aldrig.

Hopp i tiden. Sex veckor tidigare. Scotts dotter Jen (Charlotte Vega) och hennes skitjobbiga, osympatiska, och påfrestande vänner kommer körande i skogen. En kille i gänget, Adam (Dylan McTee), är så fruktansvärt osympatisk att jag hoppades att han skulle stryka med på en gång; halka och slå ihjäl sig när han kliver ur bilen, eller något. De sätter sig i en bar där det häckar en massa rednecks. Eftersom Adam är dum i huvudet börjar han genast att förolämpa dessa märkliga lantisar. Lantisarna slår inte ihjäl Adam, så vi måste dras med honom ett tag till.

Dagen därpå är dessa stadsbor ute och traskar i skogen. I en backe kommer plötsligt en enorm stock rullande mot dem. Jen och hennes kompisar försöker springa undan, men det går så där - istället för att springa åt sidan, springer de rakt framför stocken. En i gänget mosas. Jag fattade inte riktigt vem det var, eftersom rollfigurerna inte blivit riktigt introducerade. Aha, det var visst han som hade skägg.

Gänget hittar inte tillbaka ut ur skogen och övernattar i tält. Nästa dag är deras mobiltelefoner stulna, så nu står de där utan GPS. Och nu dyker skogens galningar upp och bär sig åt.

Den här gången är galningarna något slags kult, snarare än inavlade tosingar. De är människor som inte gillade den moderna världen och drog sig tillbaka in i skogen, för att bygga sitt eget samhälle. Eller hur det nu var. De bär päls och maskerar sig med djurskallar - demaskerade ser de mest ut som Roger Whittaker. Åtminstone ledaren. De talar något märkligt språk som låter lite fornnordiskt, men några av dem kan engelska.

Scott, Jens farsa, dyker upp igen någonstans i mitten av filmen, och så får vi följa hans jakt på Jen.

Manuset till denna nya version är skrivet av Alan B McElroy. Han skrev även originalfilmen från 2003. Den här gången känns storyn mer som THE HILLS HAVE EYES, med inslag av THE VILLAGE och kanske även MIDSOMMAR. Förra gången lyckades McElroy skriva en film vars handling gick att beta av på 84 minuter. Den nya versionen varar 109 minuter. Den är alltså hela 25 minuter längre - och den är 25 minuter för lång.

2021 års WRONG TURN innehåller några intressanta inslag och den får väl sägas vara kompetent gjort, och ett namn som Matthew Modine höjer det hela en aning. Men, den nya filmen saknar originalets sköna exploitation-känsla. Den ur inte kul - i betydelsen underhållande. Den är seg och rätt tråkig, och den blir aldrig speciellt otäck och skrämmande, mest beroende på de osympatiska huvudpersonerna. Filmen är gravallvarlig och saknar humor helt och hållet. Ibland är det nästan så att den känns lite pretentiös. Filmens struktur är lite besynnerlig. Men framför allt saknar jag de deformerade kannibalerna från de tidigare filmerna, att ta bort dem var inte det smartaste man kunde göra. Här finns en del splatter, förstås, men oftast är det så mörkt att man inte riktigt ser dessa effekter. Mot slutet blir det mer actionfilm än skräck.

Handlingen fortsätter under eftertexterna. Under dessa eftertexter framförs "This Land Is Your Land" av Ruby Modine, Matthews dotter i verkliga livet.



 

 

 

 

(Biopremiär 9/7)


måndag 5 juli 2021

Netflix: The 8th Night

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en skräckfilm, denna gång från Sydkorea.

... Men denna recension blir nog inte som vanligt. Jag begrep nämligen ingenting av THE 8TH NIGHT, som regisserats av Tae-Hyung Kim. Jag tappade tråden nästan omgående. Jag fattade halv sju av den här filmen.

Filmen inleds med en berättarröst som berättar bakgrunden till historien, det handlar om en legend om ... vad det nu var. Jag vet inte. Jag var inte tillräckligt uppmärksam här. Demoner och grejor är det i varje fall. Jag tänkte att det reder sig nog ändå, jag kommer snart att fatta vad det går ut på.

Inte fan gjorde jag det.

I en öken någonstans kommer en koreansk professor körande, han är på jakt efter en magisk artefakt som har med legenden att göra. Han hittar prylen och tar den med sig hem, men folk tror att han bara luras. Prylen är så pass viktig att den hamnar i nyheterna.

Därefter hoppar vi i tiden, och det är fjorton, eller om det nu var femton, år senare. Professorn går omkring och ser trött och sliten ut. Folk blir besatta av en demon. Två poliser försöker lösa fallen med alla personer som hittas döda och uttorkade. Folk dör till höger och vänster.

En ung munk som avgett tysthetslöfte dyker upp och hänger på professorn i jakten på demonen. Munken råkar prata av misstag. Professorn köper ett par vita gymnastikskor till munken. Munken blir kompis med en tjej som nog är ett spöke. Han vill ge henne sina skor, men hon hittar ett par skor vid en soptunna. De har rätt storlek.

En elak demonflicka dyker upp. Hon sniffar med näsan och har ett brett, obehagligt leende. Ibland öppnas hennes kind och ett öga tittar fram.

Fler människor dör, folk blir besatta av demonen, och sedan blir det demonfajt innan det slutar.

THE 8TH NIGHT varar två timmar, men den känns som åtta timmar. Jag satt mest och undrade vad det var jag tittade på. Förvirringen var total. Det är möjligt att jag hade kunnat hänga med i handlingen om jag verkligen koncentrerat mig, men det här var så tråkigt att jag tänkte på annat. Jag var nära att stänga av flera gånger under den första timmen.

Men det är en rätt snygg film. Det är många datoranimeringar, men en del effekter är lite innovativa. Hud spricker upp lite varstans på kroppen och ett dold öga tittar ut. I en kort scen fylls hela bakgrunden med ögon. 

Otäckt och spännande är det förstås inte.

Filmen är indelad i kapitel. Det sista kapitlet heter "Den åttonde dagen". De glömde visst bort att filmen heter "Den åttonde natten". Fast det är natt i det sista kapitlet.

Som vi brukar säga här på Toppraffelredaktionen: en film behöver inte vara bra, eller ens intressant, bara för att den är på ett språk man inte förstår.



 

 

 

(Netflixpremiär 2/7)