DVD/Blu-ray/VOD: De Gaulle

DE GAULLE (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En märklig grej med europeiska filmer, och då främst filmer från Mellan- och Sydeuropa, är att när de anlitar engelska eller amerikanska skådespelare för engelskspråkiga roller, verkar de alltid hitta de sämsta skådisar som går att uppbringa. Alltså, skådespelare som är så taffliga att filmerna får slagsida.

Jag inbillar mig att detta beror på att filmskaparna är så pass dåliga på engelska, att de inte hör hur illa replikerna levereras. DE GAULLE, i regi av Gabriel Le Bomin, är en sådan film.

Rit-Ola tyckte att general Charles de Gaulle hade en bra näsa, en rejäl kran som lämpade sig väl för karikatyrer. Förra året, 2020, var det 80 år sedan de Gaulle höll sina radiotal till det franska folket, tal som stärkte motståndet, och med tiden lyckades de Gaulle bli både president och flygplats. Filmen DE GAULLE var förstås tänkt att uppmärksamma detta jubileum, men det blev en kort sejour på Frankrikes biografer, tack vare pandemin. Filmen verkar även ha biovisats i Sverige, vilket jag helt missat.

Den alltid pålitlige Lambert Wilson, en av Frankrikes främsta skådespelare, spelar general de Gaulle i denna film, som utspelar sig under några månader 1940. Den ambitiöse generalen far runt i Frankrike och England, och går på sammanträde efter sammanträde. I hemstaden har hans fru och barn det värre. Tyska soldater bränner byar och tvingar folk på flykt. Snart får även hustrun Yvonne (Isabelle Carré) ta sina barn och lämna hemmet. 

En stor del av filmen handlar om paret de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom. Här och var har det lagts in tillbakablickar på Annes uppväxt. Anne har en tendens att ständigt försvinna under flykten från tyskarna. Den hårt prövade Yvonne måste flera gånger leta efter henne.

Även om Lambert Wilson är en utmärkt de Gaulle, får vi aldrig lära känna honom. Han presenteras inte närmare. Han är bara en rättrådig militär vi förväntas veta allt om. Detta innebär att filmen blir märkligt ytlig. de Gaulle gör inte så mycket mer än sitter i sammanträden. Det är långa diskussioner med olika gubbar i olika lokaler. Detta varvas med familjens flykt. Porträttet av Yvonne är lite mer detaljerat.

Estetiskt ser det här ut som en skandinavisk film. Det är vackra, skira bilder på idylliska, lantliga miljöer, varvat alla dessa interiörer i vilka det hålls möten, men fotot är lite rudimentärt. Det blir lite TV-film av det, om än en påkostad sådan.

Och så har vi då de engelska skådespelarna. Winston Churchill spelas av en herre som heter Tim Hudson, och han gör Churchill till något slags bisarr karikatyr som snarare påminner om Alfred Hitchcock. Ibland pratar han även franska med fascinerande festligt uttal. Det förekommer ytterligare några engelsmän i filmen, och dessa är så fantastiskt dåliga att filmen plötsligt förvandlas till en amatörteateruppsättning.

... Och därför sänker jag betyget ett snäpp. Filmen som helhet är förvisso lite småtråkig, men trots allt intressant - men alla taffliga inslag sänker filmen.

Slutligen måste jag påpeka en detalj under slutminuterna. Sist i filmen håller de Gaulle ett av sina radiotal. Samtidigt dyker det upp lite text på franska i bilden, som berättar vad som hände senare. Den svenska texten översätter enbart vad de Gaulle säger, och inte de franska texterna! Det står bland annat att Anne avled tjugo år gammal i sina föräldrars armar, och att Yvonne öppnade något slags hem för barn med Downs syndrom.

Netflix: Army of the Dead

Foton copyright (c) Netflix

Jag tog mig friheten att resa bort några dagar, och kunde därför inte se den här Netflixproduktionen på premiärdagen. Nu har jag dock sett den - och jag konstaterar att Netflix fortsätter att hålla jämn kvalitet på sina egna produktioner. Kvaliteten är låg - men jämn! 

Zack Snyder tillhör inte mina favoritregissörer. Jag gillade hans långfilmsdebut; nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD (2004). Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag var aldrig någon större anhängare av George A Romero och dennes zombiefilmer. Jag tycker inte att de är dåliga, men Romero hade ibland ett lite klumpigt handlag, och några av skådisarna han anlitade var ... mindre bra. Filmernas inslag av satir och samhällskritik kan inte kompensera för allt.

Jag har flera gånger tidigare nämnt att jag sedan länge tröttnat på zombiegenren. På 1980-talet var zombiefilmer bland det coolaste som fanns - och då gjordes de bästa filmerna i genren. Lucio Fulci och några andra italienare gjorde fascinerande, blodiga, och ofta estetiskt framstående, mardrömslika filmer. Dan O'Bannon gjorde RETURN OF THE LIVING DEAD och Stuart Gordon kom med RE-ANIMATOR. För att nämna några stycken.

... Men under det senaste decenniet har marknaden svämmat över av lågbudget- och nollbudgetproduktioner. Alldeles för många obegåvade filmare med tillgång till en HD-kamera trodde sig kunna tjäna snabba pengar genom att snabbt slarva ihop zombiefilmer. Jag blev så trött på genren att jag även tröttnade på TV-serien THE WALKING DEAD efter en säsong.

Zack Snyder har väl egentligen inte fått ur sig något jag gillat sedan debuten. Fast där ljuger jag. Jag ser att jag gav högst betyg till WATCHMEN - men jag har inte sett om den sedan jag såg den på bio, och jag vet inte om jag skulle uppskatta den idag, tolv år senare.

Nu har Snyder gjort en zombiefilm igen. Till skillnad från alla de oräkneliga zombiefilmer som vällt ut på marknaden, är ARMY OF THE DEAD en riktig film, gjort med rejält tilltagen budget. Det här är dessutom Zack Snyders bästa film på länge - i betydelsen Tja, den var ju inte så dålig som jag förväntade mig.

Filmen börjar bra. Förtexterna rullar över ett långt montage där zombies tar över Las Vegas. Ja, denna fläskiga inledning är faktiskt riktigt bra! 

... Men det är å andra sidan det enda som är riktigt bra i filmen. För därefter blir det det gamla vanliga. Det är världen efter zombieapokalypsen. Zombiekaoset Las Vegas är inhägnat. Mänskligheten, det lilla vi får se av den, verkar mest utgöras av en massa mer eller mindre hårda typer.

En av dessa hårdingar är Scott Ward (Dave Bautista). En dag dyker den slemme Tanaka (Hiroyuki Sanada) upp, och han har ett uppdrag åt Scott. En jävla massa pengar finns i ett kassavalv i Las Vegas. Om Scott kan samla ihop ett team, ta sig in i Vegas, och hämta stålarna, kommer Scott att få en väldig massa miljoner dollar. Scott gillar inte Tanaka, men han behöver kosingen. Men det är brådis. Presidenten har nämligen bestämt att Las Vegas ska atombombas ett par dagar senare.

Det tar inte lång tid för Scott att samla ihop ett lämpligt gäng. Det är en amerikan, en fransk, en tysk och Bellman som ska till Las Vegas. Eller nästan. Han anlitar en tysk kassaskåpsexpert (Matthias Schweighöfer) och en stenhård fransk tjej som av någon anledning kallas the Coyote (Nora Arnezeder) - det hade varit roligare om det stod Gråben i den svenska texten. Det ingår ytterligare några personer i teamet, Tig Notaro spelar en knäpp helikopterpilot, och så släpar Scott med sig sin dotter Kate (Ella Purnell), som han har en dålig relation till.

Väl på plats visar det sig att det inte bara finns vanliga zombies i Las Vegas. En ny art har utvecklats, Alfas. Det är tänkande zombies. Dessa varelser har byggt upp något slags bisarrt samhälle i ruinerna. Även en zombietiger stryker omkring.

... Ja, och sedan är det det gamla vanliga. Det pangas zombies hejvilt. Medlemmarna i Scotts team blir bitna och förvandlas till zombies. Det pangas fler zombies. Kate går vilse. En i teamet är förstås en förrädare. Och så pangas det ännu fler zombies.

ARMY OF THE DEAD har några bra scener. Här finns några kul detaljer. Jag gillar att det är Las Vegas-folk som zombifierats - zombies i glitterklänningar är lite fränt. En kvinnlig zombie, som blir något av en huvudperson, liknar en demon i 80-talsfilmen NIGHT OF THE DEMONS. Visuellt ser det ibland bra ut, en zombie till häst är tjusigt. Några scener får mig att associera till de spanska Blind Dead-filmerna; de där spanska filmerna om de zombifierade tempelriddarna.

Men det här är en rätt meningslös film. Ointressant och tjatig. Det största problemet är att filmen varar hela två timmar och tjugoåtta minuter! Den lyckas med konststycket att vara en hel timme för lång. Hur tänkte Snyder och Netflix där? Hur kan de tro att filmen blir bättre om den håller på en evighet? Det är mycket möjligt att jag hade satt ett högre betyg om den bara varade 85 minuter - vilket är en lämplig spellängd för filmer av det här slaget.

Efter en timme tröttnade jag på ARMY OF THE DEAD - och då var vi alltså inte ens halvvägs. En epilog antyder att det kan komma en fortsättning.

 

 

 

(Netflixpremiär 21/5)

Netflix: Light the Fuse ... Sartana Is Coming

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING är den femte och sista av de officiella Sartanafilmerna - det finns ytterligare en rad filmer med namnet Sartana i titeln, precis som fallet är med Django.

Den första filmen i serien kom 1968 och hette IF YOU MEET SARTANA ... PRAY FOR YOUR DEATH. Denna första film regisserades av Gianfranco Parolini (som kallade sig Frank Kramer i förtexterna), övriga fyra filmer gjordes av Giuliano Carnimeo (som kallade sig Anthony Ascott). I fyra av filmerna spelas Sartana av Gianni Garko, i den tredje; SARTANA'S HERE ... TRADE YOUR PISTOL FOR A COFFIN (1970), var Garko ersatt av George Hilton. De tre sista filmerna hade samtliga premiär under 1970.

Jag hyrde den första filmen på A-Video i Helsingborg. Det är en riktigt bra spaghettiwestern, där den svartklädde revolvermannen Sartana nästan framstår som ett övernaturligt väsen. Är han Döden själv? Satan? De följande filmerna blev alltmer lättsamma och komiska, även om de fortfarande var våldsamma och ibland rätt råa.

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING ingår i det paket med italienska filmer Netflix skaffat rättigheterna till. Jag gissar att samtliga fem filmer ingår i paketet, men av någon anledning väljer de att börja med att lägga ut den sista. Det spelar förvisso ingen roll, alla filmerna i serien är helt fristående.

Det var inte längesedan jag såg den här filmen förra gången, och jag har sett den även innan dess. Det är en film som är svår att glömma, på grund av dess minst sagt flängda slutstrid.

... Däremot tycker jag att det är svårt att följa med i handlingen. En recensent skrev att filmen har ett bra manus. Jag tycker snarare att filmen har ett osedvanligt förvirrat manus, där handlingen försvinner i allt skjutande.

Sartana är på jakt efter 500 000 dollar, som finns gömda någonstans. Han letar även efter två miljoner dollar i falska sedlar. För att kunna hitta pengarna, fritar han en annan revolverman som hålls fången. En massa andra slemma typer är på jakt efter pengarna. Ja, en väldig massa typer jagar dem. Det är lite svårt att hålla ordning på alla inblandade och vad de håller på med.

I den här filmen är Sartana ingen mystisk man som dyker upp ur ingenstans. Det enda övernaturliga med honom är hans pricksäkerhet med skjutjärnet och snabbheten när han drar. Den här gången ligger fokus snarare på de manicker Sartana använder sig av. Han har bland annat en liten mekanisk figur som traskar runt och pangar på folk, och han har en orgel som är ombyggd till kulspruta och granatkastare.

Det här är en snygg film med utmärkt filmfoto. Filmen är tjusig satt titta på och den är hyfsat påkostad. Bruno Nicolai står för filmmusiken, som är bra. Gianni Garko är som vanligt bra i titelrollen. Susan Scott (Nieves Navarro), känd från många gialli, spelar en lömsk kvinna.

Dock känns filmen lite längre än den är, vilket antagligen beror på det myckna skjutandet. Rollfigurerna är många, alla skjuter på alla, och även om jag gillar filmen, blir det lite tröttande med all action. 

Netflix visar filmen med italienskt tal. Filmen är smått surrealistisk som den är, men den blir ännu mer surrealistisk när alla pratar italienska i vilda västern.

Den här filmen innehåller även en oväntad bastubadarscen.

 

 

 

(Netflixpremiär 19/5)

Netflix: Tenebre

Eftersom Netflix införskaffat rättigheterna till ett stort, stort, väldigt stort antal italienska filmer, serveras vi nu en hel del glada överraskningar. En av dessa är Dario Argentos TENEBRAE från 1982.

... Ja, som ni ser står det TENEBRE, utan A:et, i rubriken ovan; den italienska titeln. I Netflix' app är den även listad som UNSANE, vilket filmen kallades i USA ett tag. Själv har jag alltid stavat titeln TENEBRAE, så det fortsätter jag med här. Dessutom står det "Tenebrae" på omslaget till romanen som förekommer i filmen.

TENEBRAE släpptes på video i Sverige 1984 som TENEBRAE ... TERROR UTAN GRÄNS. Den var hårt nerklippt av bolaget själv för att undvika totalförbud. Jag hyrde den långt senare, bara för att ha sett den svenska versionen. Jag vill minnas att i princip alla mord var bortklippta, vilket gjorde filmen obegriplig. TENEBRAE recenserades i ett nummer av Scandinavian Film & Video. Det var en skoningslös sågning av en kille vars namn jag inte tänker nämna här (men jag känner honom, han går alltid under sina initialer, han är numera framgångsrik filmdistributör, och han har släppt filmer av Argento). Han skrev att Argento är en obegåvad regissör, som utan anledning låter en kamera glida över hustak till discomusik i flera minuter, och i en scen sitter en man på en bänk så länge, att det blir en lättnad när mördaren plötsligt kommer fram och sticker en kniv i honom. 

TENEBRAE är en giallo, och en av Dario Argentos bättre filmer - och en av de sista som kan kallas bra. Efter denna gjorde han den övernaturliga rysaren PHENOMEMA (1985), som är rätt fånig, och giallon OPERA (1987), vilken brukar räknas som Argentos sista bra film. Allt Argento regisserat sedan dess tycker jag, och de flesta med mig, mediokert, eller direkt dåligt - ett par filmer kan till och med kallas usla.

Åter till TENEBRAE. Detta är den klassisk giallo med alla de ingredienser vi förväntar, kryddat med mer blod och våld än filmerna från 1970-talet. Vi får en mördare med svarta handskar, vi får rakknivsmord, vi får ett superestetiskt filmfoto, vi finner ledtrådar i någon form av kultur; i det här fallet en bok, vi får tillbakablickar till en traumatisk händelse i mördarens ungdom, och vi får en intrig som är så härligt ologisk att det kan vara något slags rekord för en giallo, Argento överträffar sig själv.

Anthony Franciosa spelar den populäre, amerikanske deckarförfattaren Peter Neal, som reser till Rom för att marknadsföra sin nya roman "Tenebrae" ("Årets bästa giallo, kanske decenniets bästa giallo!"). John Saxon spelar hans agent Bullmer, som håller i pressarrangemangen. 

En galen mördare går lös - en tosing som skär halsen av folk och fotograferar liken. Rakknivsmördaren! När en tjusig kleptoman får halsen avskuren, stoppar mördaren sidor ur Peter Neals bok i munnen på henne. Således blir Neal indragen i jakten på mördaren. Guiliano Gemma spelar polisen Germani, som leder jakten, och som gärna drar sin stora puffra i onödan.

Trots att folk dör som flugor kring Peter Neal, fortsätter pressträffarna. Den otroligt tjusiga Mirella D'Angelo spelar en lesbisk litteraturkritiker som inte uppskattar alla mord på kvinnor Neals böcker innehåller. John Steiner gör en märklig man som har ett kulturprogram på TV. I handlingen figurerar även Neals skumma flickvän Jane (Veronica Lario), som ses smyga omkring i Rom trots att hon ska vara i New York, och Daria Nicolodi spelar en gammal vän till Peter Neal - eller är hon hans kärlek? Jag blir aldrig klok på deras förhållande. Lara Wendel spelar en tösabit som jagas av en hund och har ett ödesdigert möte med en yxa, Eva Mann och Michele Soavi syns i flashbacks.

Som jag nämnde är handlingen ologisk. Inga rollfigurer beter sig som riktiga människor - som sig bör i en giallo. TENEBRAE är en förhållandevis surrealistisk skapelse. Argento har påstått att den utspelar sig i framtiden - fast jag har aldrig fattat vad han menar med det.

Stora delar av filmen utspelar sig ett ett stort byggnadskomplex som uppfördes av fascisterna, detta för att Argento ville att platsen för handlingen skulle vara genomsyrad av ondska. Detta kan man jämföra med ölhallen i SUSPIRIA, som under andra världskriget var ett tillhåll för nazister, och som Argento använde av samma skäl.

Filmen går i ljusa färger - titeln är TENEBRAE, alltså mörker, men filmen är allt annat än mörk. Blå himmel, vita väggar och fasader. Skådespelare i ljusa kläder. Allt kontrasterar mot det knallröda blodet och de mörka handlingarna.

Filmfotot är utstuderat. I filmens mest berömda sekvens (som inte uppskattades av Scandinavian Film & Video) befinner sig Mirella D'Angelo i sin lägenhet, när kameran glider ut ur huset och fortsätter att åka över husets fasad, förbi olika fönster, tills den slutligen hittar mördaren, som är på väg att ta sig in i huset. Detta ackompanjeras av det svängiga ledmotivet av trion Simonetti-Morante-Pignatelli; det vill säga delar av Goblin.

Även morden i filmen är utstuderade. Vissa mord antyds bara med närbilder på offrets ansikte och blodstänk, andra är brutalt detaljerade - en person får en yxa i huvudet i närbild. Scenen där en kvinna, som håller en pistol i handen, får armen avhuggen har jag alltid tyckt är fånig. Hon sitter nämligen på ett synnerligen onaturligt sätt enbart för att kunna få armen avhuggen! Dock citerade jag denna scen i mitt och Mikael Tomasics första seriealbum; "In Memoriam". I vår serie får en kvinna armen avkapad, och precis som i TENEBRAE sprutar blodet över en vit vägg - i vår serie rinner blodet på väggen och bildar ordet "Tenebrae".

Här finns fler scener som är i fånigaste laget. Alldeles i början, när Peter Neal befinner sig på en flygplats och han får ett telefonsamtal, släpper han sin väska på golvet för att gå ett par meter till höger. Detta enbart för att något ska kunna hända med väskan. Slutscenerna; upplösningen, är effektiva, men det är inte utan att man undrar "Jaha, men VARFÖR?!". Det är nog bäst att inte ställa sig den frågan, det är bäst att inte tänka på logiken överhuvudtaget.

På Netflix ligger filmen enbart med italienskt tal. Jag har aldrig tidigare sett den med italienskt tal. Jag är välbekant med den engelska versionen; med Anthony Franciosas och John Saxons röster, och med Daria Nicolodi dubbad av Theresa Russell. Det känns ovant att se dem med andra röster.

TENEBRAE är inte lika bra som LJUDET FRÅN KRISTALLFÅGELN och DEEP RED, men det här är en bra och rekommendabel giallo. 

 

 

(Netflixpremiär 19/5)

Netflix: Det kusliga huset

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, minsann. Denna gång på en  österrikisk film från förra året. En österrikisk spökfilm för barn, till och med. Jag har nog aldrig tidigare sett en österrikisk spökfilm.

DET KUSLIGA HUSET, i regi av Daniel "Geronimo" Prochaska, bygger på en bok från 2012 av Martina Wildner. Det här är en ganska så traditionell historia, kanske aningen gammaldags, med välbekanta ingredienser. Det är lite Enid Blyton i spökform över anrättningen.

En liten tysk familj flyttar till en by i Österrike, eftersom modern; Sabine (Julia Koschitz), fått ett nytt jobb där - i en grotta. Äldste sonen Hendrik (Leon Orlandianyi), som är sexton, är allt annat än positivt inställd till flytten. Vad hans unge lillebror Eddi (Benno Rosskopf) tycker framgår inte riktigt. Fadern är död, så honom har de inte med sig.

De flyttar in i en stor villa, som är betydligt risigare än Sabine räknat med. Därinne är det mörkt och muggigt. Inte nog med det, kåken verkar vara hemsökt. Två pojkar har mördats där. Eddi blir då och då besatt och pratar slovenska och går i sömnen och skriver märkligheter på en vägg och har sig.

Hendrik är sur och tvär och vresig, och vill inte vara i den lilla hålan i alperna, men så får han nya vänner. Först den lille fånige killen Fritz (Lars Bitterlich), som har 70-talsfrisyr och pratar med konstig accent, eftersom han tror att det är lättare för Hendrik att förstå honom om han pratar "högtyska" än med österrikisk dialekt.

... Och så träffar han den jämngamla Ida (Marii Weichsler). Uppstår ung kärlek? Ja, ung kärlek uppstår.

Hendrik, Ida och Fritz kommer fram till att de döda pojkarnas mördare fortfarande går fri, och de ska ta reda på vem eller vilka det är. Kan det vara den vi tittare tror det är redan från början? Ja, det kan det.

Ung & kär.

DET KUSLIGA HUSET känns lite grann som de tyska äventyrsfilmer för barn jag sett på BUFF; barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. En hyfsat gedigen barnfilm av ett slag som numera sällan görs i Sverige. Det är en rätt trevlig film tycker jag som vuxen, vore jag tio år hade jag nog tyckt att den är jättebra. Och jag tittar hellre på en film som den här, än många av de nya skräckfilmer som görs för en vuxen publik.

Spökscenerna är få, men de är överraskande otäcka för att vara i en film riktad till en så här pass ung publik. Men det är ju bara bra. Skräm skiten är ungarna! Få dem att hoppa och skrika!

Stort plus i kanten för att lederhosen utgör en viktig del av upplösningen!

 

 

(Netflixpremiär 14/5)

Netflix: Oxygene

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion. Jag hade först inte tänkt se OXYGENE. Mélanie Laurent instängd i en låda i 100 minuter, det kändes inte speciellt lockande. Jag har redan sett Ryan Reynolds i en låda i BURIED och Tom Hardy i en bil i LOCKE. Vi kan det här nu. Konceptet håller sällan för en långfilm, och i slutänden hade det funkat lika bra som radioteater.

Men så såg jag att det är Alexandre Aja som regisserat, så jag beslutade mig för att se filmen en chans. Aja är dock en otroligt ojämn regissör. Hans förra film, CRAWL, var rätt okej, medan några av hans andra filmer varit halvtaskiga, och ibland riktigt dåliga. Jag upptäckte nu att jag har hans film HORNS här på hyllan bredvid mig - fortfarande inplastad! Jag hade glömt att jag köpt den ...

OXYGENE inleds med att en kvinna, som till en början inte minns vem hon är, vaknar upp i en kryogenisk kammare. Hon visar sig heta Elizabeth Hansen (Mélanie Laurent) och hon upptäcker genast att syret håller på att ta slut i den lilla stålkistan, där hon ligger fastspänd på rygg. Hon pratar med en dator, och hon lyckas få kontakt med omvärlden. Elizabeth vill veta hur hon hamnat i kammaren - men framför allt vill hon ta sig ut ur den innan syret tagit slut. Hur ska det gå till?

Tja, det är allt. Jag gillar Mélanie Laurent, men större delen av den här filmen är en studie i hennes näsborrar. För att filmen inte enbart ska bestå av bilder på Elizabeth i en låda, får vi ibland se flashbacks från hennes liv; hennes minne börjar så smått komma tillbaka.

Den här filmen, som spelats in under pandemin, är överraskande snygg för att vara en så pass minimalistisk film. Men den är åt helsike för lång, en timme och fyrtio minuter. I synnerhet som det inte är speciellt spännande, eller ens intressant. OXYGENE är mest tråkig. Tråkigheten förstärks av den tråkiga filmmusiken. Filmens överraskningar är inga större överraskningar. 

Det här blir en kort recension, jag tyckte att det här var så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Till en början skulle Anne Hathaway spelat huvudrollen. Hon ersattes av Noomi Rapace. Sedan hoppade även Rapace av och ersattes av Laurent. Noomi Rapace står dock listad som verkställande producent.

Jaha, nu kan vi verkligen det här. Nu hoppas jag att vi slipper se fler långfilmer om folk i lådor.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

SVT Play: Snälla kriminella

Häromdagen hörde en kollega av sig och undrade om jag sett filmen SNÄLLA KRIMINELLA. Det hade jag inte, jag hade inte ens hört talas om den. SNÄLLA KRIMINELLA är en ny komedi som ligger på SVT Play, och min kollega gissade att manusförfattarna måste ha läst 91:an - bland annat känns filmens skurkliga plockad ur 91:an.

Filmens manusförfattare är Simon Garshasebi, Johan Wiman, Sara Young och Babak Yousefi. För regin står Sara Young (som inte är den gamla porrstjärnan, men väl Johan Glans' hustru). SNÄLLA KRIMINELLA gjordes för att gå upp på bio, men eftersom majoriteten biografer fortfarande är stängda, fick den istället premiär direkt på SVT Play.

Jag trodde dock att den här filmen faktiskt hade gjorts med TV i åtanke. Det här ser inte ut som en biofilm. Formatet må vara scope, men filmfotot är platt och trist som ett avsnitt av valfri svensk TV-serie, och Sara Young har tidigare mest jobbat med TV.

SNÄLLA KRIMINELLA visade sig vara ganska svår att sitta igenom. Det här är en osedvanligt amatörmässig och tafflig film. Men den hade kunnat bli bra, här fanns potential.

Filmen handlar om Sasan (Simon Garshasebi), som jobbar som cykelbud, och som tänker fria till sin flickvän. Eftersom Sasan är ett klantarsle blir frieriet aldrig av, och tjejen dumpar honom. Därefter äter hans hund Janne upp förlovningsringen, och den måste opereras ut. En märklig veterinär erbjuder sig att göra det svart för hundra tusen kronor, som hon behöver ganska omgående. Sasan har förstås inte så mycket pengar.

Babak Yousefi spelar den usle rapparen MC Baboo, som råkar träffa Sasan. Baboo, eller om det var hans producent, har någon konstig idé om att han kan bli framgångsrik musiker om han är kriminell, så han anlitar Sasan för att filma när Baboo rånar folk. Första rånförsöket går åt skogen.

Sasan behöver hundra tusen spänn snabbt, så han och Baboo bestämmer sig för att råna en bank. Rånet misslyckas, men de råkar få den grymma skurkligan Sons of Segway efter sig. Alla medlemmar i Sons of Segway har namn som slutar på -y. Precis som Sonny, Conny och Ronny; en skurkliga påhittad av mig och Anders Skoglind, och som figurerar i 91:an.

Sasan har en ny plan: de ska stjäla en värdefull pryl av Johan Glans, som spelar sig själv. De jagas av Sons of Segway, men även av två poliser, spelade av Roshi Hoss och Lisbeth Johansson. Sanna Bråding spelar en kriminell tjej som blir inblandad i det hela och hjälper de två klantiga nybörjarskurkarna.

SNÄLLA KRIMINELLA är en väldigt märklig film. Enligt SVT är det här en film för hela familjen. Det är det inte.Det här känns lite grann som en barnfilm - vars dialog är fullproppad med svordomar och grovt språk. Jag vet inte om det är avsett att vara roligt, eller lite "edgy", när rollfigurerna hela tiden skriker fuck, fucking och fuck you, eller svär på svenska - men det är inte roligt, det är tröttande och det känns torftigt. 

Och det är inte heller roligt att skurkarna faktiskt skjuter ihjäl folk. Det känns fullkomligt malplacerat i en film som till större delen är en komedi för hela familjen. Annars är det roligt att Sons of Segway är extremt miljömedvetna och politiskt korrekta, och rättar varandra så fort de säger något som kan uppfattas som kränkande, eller om de använder miljöfarliga material. Det är det enda som är kul i filmen.

Johan Glans spelar alltså sig själv, men en alternativ version av sig själv. Han är en komiker som är stenrik och bor på ett gods - och han älskar glass. Vad som är konstigt här, är att när han uppträder inför publik i början av filmen, driver han elakt med Sasan, som sitter i publiken. Glans är riktigt taskig. Det där känns inte alls som Johan Glans, han skulle väl aldrig bete sig så?

Den här filmen lider av dålig tajming, vilket förstör skämten, tempot haltar betänkligt, och regin är alltså tafatt. I stort sett ingenting alls i filmen är roligt.

... Men det hade kunnat bli roligt! Det hade kunnat bli en charmig, modernare Jönssonligan. Om man bara fixat till manuset. Styrt upp dialogen. Renodlat filmen. Funderat på vilken publik den vänder sig till. I grund och botten är filmen buskis. Lite mer kreativt filmfoto hade heller inte skadat.

En del av de medverkande är mindre bra skådisar, men plus i kanten för att det medverkar flera skåningar. David Batra och Özz Nujen har minimala cameos. Här finns ett oväntat spermaskämt som involverar Johan Glans, och att de skojar om tiggare är oväntat. Actionscenerna med eldstrider är usla.

Jag ska kanske skjuta in att jag inte tror att de knyckt skurkligan av mig och Anders, men nog finns här likheter med klassiska 91:an-farser och 91:an-seriens figurgalleri. Sasans konstiga cykel skulle kunna vara en av Åsa-Nisses uppfinningar.

Jag borde kanske vara snäll mot den här filmen. Den hade potential någonstans. Men jag kan ju inte sitta här och ljuga, när jag egentligen tycker att den är dålig.

 

 

(SVT-premiär 30/4)

Amazon Prime: Without Remorse

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jag blir lite förvirrad vad gäller titeln på den här filmen. På Amazon Prime står den listad som TOM CLANCY'S WITHOUT REMORSE, vilket det även står i förtexterna. När man pausar filmen, står det i bild TOM CLANCY: UTAN MISSKUND, vilket även är titeln på romanen, som kom 1993. På IMDb är filmen listad som WITHOUT REMORSE. Jag väljer denna senare titel. Dessutom är ju "Utan misskund" titeln på en Mike Hammer-bok av Mickey Spillane.

WITHOUT REMORSE, i regi av italienaren Stefano Sollima som senast gjorde SICARIO 2, är en film som fick massiv kritik långt före premiären. En massa reaktionära typer på högerkanten, främst amerikaner, men även svenskar, gick i taket när de fick veta att Tom Clancys hjälte John Kelly/John Clark skulle spelas av Michael B Jordan - en svart skådespelare. Och hjältens överordnade har blivit kvinna, en svart kvinna. Det går ju inte för sig, tyckte folk, de vill inte ha fler jävla PK-filmer skrek de, de vill inte att actionfilmer ska politiseras - tydligen är de helt omedvetna om att de flesta amerikanska action- och äventyrsfilmer, för att inte tala om westernfilmer, alltid varit starkt politiserade. Detta ledde till att WITHOUT REMORSE överöstes med dåliga betyg - innan någon hade sett filmen. 

Nu visade det sig att det finns helt andra skäl till att ge den här filmen dåligt betyg.

Clancys roman kom i svensk översättning 1994. Jag har inte läst den, men det finns ett sammandrag på Wikipedia. Boken utspelar sig 1970. John Kellys fru har omkommit i en bilolycka. Kelly lär känna en drogberoende kvinna, och de blir kära i varandra. Onda knarklangare dyker upp och mördar tjejen. Kelly får ett nytt uppdrag av sin chef, han ska till Vietnam och frita amerikanska krigsfångar. Samtidigt hämnas han mordet på knarktjejen.

Handlingsreferatet ovan låter lite märkligt. Och hur mycket av detta kom med i Sollimas film?

Ingenting.

John Kelly är fortfarande Navy SEAL, och hans käresta mördas, men i övrigt har de enbart behållit bokens titel. De kunde kallat filmen, och hjälten, vad som helst.

Filmen inleds med ett militärt uppdrag som går fel. Jamie Bell spelar en CIA-agent som beter sig väldigt misstänkt. Han vet mer än han berättar. Väl hemma dyker det upp onda ryssar som har ihjäl medlemmar i Kellys team. Kelly misslyckas de att döda, de skjuter ihjäl hans gravida hustru istället.

Kelly lyckas omgående hitta folk som ligger bakom morden och han har ihjäl dem, vilket leder till att han kastas i fängelse. Hans överordnade (Jodie Turner-Smith) fixar ut honom. Guy Pierce dyker upp som en slem typ i kostym - det står SKURK stämplat i pannan på honom. 

Det hela handlar om en konspiration, förstås. Kelly skickas till Ryssland för att panga de inblandade. Jamie Bell fortsätter satt bete sig misstänkt.

WITHOUT REMORSE är en dålig film. Det är en riktigt tråkig actionfilm. Det spelar ingen roll att Michael B Jordan brukar vara en duglig skådespelare. Det känns som om det trista manuset är författat av ett datorprogram, och regisserat av en kille som tappat intresset och mest suttit och inväntat sin lön.

Stora delar av filmen, antagligen mer än halva filmen, utspelar sig i mörker. Svartklädda personer skjuter på varandra i mörker. Det är svårt att se vad som sker, men det spelar ingen roll, för man bryr sig ändå inte. Filmen är så oengagerande den kan bli. Alla rollfigurer är mer eller mindre osympatiska, eller bara tråkiga.

Militärt kunniga har anmärkt på en rad felaktigheter i filmen - som att folk bär fel uniformer, och det faktum att det i verkligheten inte finns några kvinnliga SEAL-soldater. Jag är fullkomligt ointresserad av krig och militärer, så det noterade förstås inte jag. 

... Och ja, skurken är precis den vi hela tiden misstänkte.

Eftertexterna avbryts för en epilog. Kelly säger att han vill skapa ett nytt, internationellt team. Rainbow. Han ska prata med presidenten om detta. Alltså hotas det med en uppföljare.

Som jag skrev i min recension av THINGS HEARD & SEEN har jag inga halva betyg, så jag avrundar uppåt. Jag sätter en tvåa, mest för Jordan, men det egentliga betyget är 1½.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 30/4)