DE GAULLE (Studio S Entertainment)
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
En märklig grej med europeiska filmer, och då främst filmer från Mellan- och Sydeuropa, är att när de anlitar engelska eller amerikanska skådespelare för engelskspråkiga roller, verkar de alltid hitta de sämsta skådisar som går att uppbringa. Alltså, skådespelare som är så taffliga att filmerna får slagsida.
Jag inbillar mig att detta beror på att filmskaparna är så pass dåliga på engelska, att de inte hör hur illa replikerna levereras. DE GAULLE, i regi av Gabriel Le Bomin, är en sådan film.
Rit-Ola tyckte att general Charles de Gaulle hade en bra näsa, en rejäl kran som lämpade sig väl för karikatyrer. Förra året, 2020, var det 80 år sedan de Gaulle höll sina radiotal till det franska folket, tal som stärkte motståndet, och med tiden lyckades de Gaulle bli både president och flygplats. Filmen DE GAULLE var förstås tänkt att uppmärksamma detta jubileum, men det blev en kort sejour på Frankrikes biografer, tack vare pandemin. Filmen verkar även ha biovisats i Sverige, vilket jag helt missat.
Den alltid pålitlige Lambert Wilson, en av Frankrikes främsta skådespelare, spelar general de Gaulle i denna film, som utspelar sig under några månader 1940. Den ambitiöse generalen far runt i Frankrike och England, och går på sammanträde efter sammanträde. I hemstaden har hans fru och barn det värre. Tyska soldater bränner byar och tvingar folk på flykt. Snart får även hustrun Yvonne (Isabelle Carré) ta sina barn och lämna hemmet.
En stor del av filmen handlar om paret de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom. Här och var har det lagts in tillbakablickar på Annes uppväxt. Anne har en tendens att ständigt försvinna under flykten från tyskarna. Den hårt prövade Yvonne måste flera gånger leta efter henne.
Även om Lambert Wilson är en utmärkt de Gaulle, får vi aldrig lära känna honom. Han presenteras inte närmare. Han är bara en rättrådig militär vi förväntas veta allt om. Detta innebär att filmen blir märkligt ytlig. de Gaulle gör inte så mycket mer än sitter i sammanträden. Det är långa diskussioner med olika gubbar i olika lokaler. Detta varvas med familjens flykt. Porträttet av Yvonne är lite mer detaljerat.
Estetiskt ser det här ut som en skandinavisk film. Det är vackra, skira bilder på idylliska, lantliga miljöer, varvat alla dessa interiörer i vilka det hålls möten, men fotot är lite rudimentärt. Det blir lite TV-film av det, om än en påkostad sådan.
Och så har vi då de engelska skådespelarna. Winston Churchill spelas av en herre som heter Tim Hudson, och han gör Churchill till något slags bisarr karikatyr som snarare påminner om Alfred Hitchcock. Ibland pratar han även franska med fascinerande festligt uttal. Det förekommer ytterligare några engelsmän i filmen, och dessa är så fantastiskt dåliga att filmen plötsligt förvandlas till en amatörteateruppsättning.
... Och därför sänker jag betyget ett snäpp. Filmen som helhet är förvisso lite småtråkig, men trots allt intressant - men alla taffliga inslag sänker filmen.
Slutligen måste jag påpeka en detalj under slutminuterna. Sist i filmen håller de Gaulle ett av sina radiotal. Samtidigt dyker det upp lite text på franska i bilden, som berättar vad som hände senare. Den svenska texten översätter enbart vad de Gaulle säger, och inte de franska texterna! Det står bland annat att Anne avled tjugo år gammal i sina föräldrars armar, och att Yvonne öppnade något slags hem för barn med Downs syndrom.