VOD: Boss Level

BOSS LEVEL är från den amerikanska streamingtjänsten Hulu, och alldeles nyligen (antar jag, jag hittar inget premiärdatum) släpptes filmen på svenska VOD-tjänster som SF Anytime. Filmen skulle egentligen haft amerikansk biopremiär redan 2019, men det ursprungliga bolaget tyckte att den färdiga filmen var för dålig, och lade den på hyllan, för att sedan sälja den vidare.

Regissören Joe Carnahan gjorde 2002 filmen NARC, som jag tyckte var ruggigt bra när den kom – jag har dock inte sett om den sedan dess. Det Carnahan gjort därefter har varit mindre imponerande, och BOSS LEVEL är nog hans sämsta film.

… Eller så är det bara jag som blivit gammal. BOSS LEVEL är en typ av film jag ofta finner rejält irriterande och jobbig.

Grundidén är densamma som i MÅNDAG HELA VECKAN, SPRING LOLA, och HAPPY DEATH DAY. Frank Grillo spelar Roy Pulver (Pulver?!), en före detta elitsoldat som fastnat i något slags loop; han upplever samma dag om och om och om och om igen: han vaknar, attackeras av en kille med machete, fler personer försöker döda honom, och till slut lyckas de – Roy dör.

… Och så börjar det om. Han vaknar och machetemannen dyker upp. Roy minns dock vad som händer varje gång, så han försöker konstant klura ut hur han ska överleva och vad det hela går ut på. Han hinner dödas åtskilliga gånger innan han reder ut saker och ting.

Förutom Frank Grillo figurerar ett flertal kända skådisar i filmen. Mel Gibson är en slem typ, Naomi Watts är Roys fru, Ken Jeong är en bartender, och Michelle Yeoh har en minimal roll.

Här finns ett par scener jag tyckte var lite coola, däribland scenerna där en svärdsvingande kvinna spelad av Selina Lo tar kål på Roy, men det räcker inte. Som helhet tycker jag att BOSS LEVEL är förhållandevis hemsk. Den är bara irriterande och jobbig, med en fullkomligt ointressant handling. Filmen pendlar mellan hysteriska actionscener och långa scener där det inte händer någonting alls, känns det som. För att vara en så här pass actionpackad film är BOSS LEVEL märkvärdigt tråkig. Jag tappade intresset relativt omgående.

Idén filmen bygger på, den att hjälten hamnat i en loop och upplever samma händelser om och om igen, innebär även att filmen blir tjatig och tröttande. Temat behandlas inte alls lika skickligt som i MÅNDAG HELA VECKAN och de övriga filmerna jag nämner ovan. Filmen är dessutom gjord för att lika ett TV-spel, vilket också är rätt jobbigt.

Fast det är klart – tonåringar tycker kanske att det här är häftigt. Vad vet jag.