måndag 18 januari 2021

VOD: Hunted

HUNTED (Njutafilms)


HUNTED. Vad är det för fantasilös titel? Filmer med den titeln går det tretton på dussinet av. Den här gången handlar det om ännu en film producerad av streamingtjänsten Shudder.

Skillnaden mot andra Shudderproduktioner jag sett, är att det här inte är en amerikansk film. Skräckthrillern HUNTED är belgisk. Okej, den är belgisk-fransk-irländsk, men den är inspelad i Belgien. Belgien är inte ett land som är känt för skräckfilm, jag kommer nog bara på RABID GRANNIES. Ja, och DAUGHTERS OF DARKNESS, förstås. Frankrike, å andra sidan, har de senaste decennierna producerat en lång rad stenhårda och kontroversiella skräckfilmer. HUNTED är en film i denna franska tradition.

Jag förväntade mig en vanlig lågbudgetfilm; en film där det verkligen syns att budgeten är låg. Budgeten var säkerligen låg, förhållandevis, men filmen överraskade på en gång med ett ovanligt genomtänkt filmfoto. Det här är snyggt, fotot går i varma, organiska toner. Men så visar det sig också att HUNTED är regisserad av Vincent Paronnaud. Paronnaud var medregissör till PERSEPOLIS, en film som Oscarnominerades.

Handlingen är enkel, kanske lite för enkel. Efter en prolog i vilken en mor berättar en legend för sin son om en kvinna som använde naturen för att hämnas på de som ville henne illa, presenteras vi för Ève (Lucie Debay). Ève går till en bar för att ta sig en drink. En jobbig kille raggar på henne, men hon räddas av en annan snubbe; en namnlös man som spelas av Arieh Worthalter. Ève fattar tycke för sin räddare, men det visar sig att han är en tvättäkta psykopat.

Mannen tvingar in Ève i sin bil, där hans kompanjon Andy (Ciarán O'Brien) väntar. De kör iväg, men kraschar i en skog. Andy är vek och vill inte längre vara med, men den namnlöse psykopaten flippar helt. Ève ska jagas, torteras och dödas. Är det tänkt. Ève slår tillbaka, och liksom i den inledande legenden verkar hon få hjälp av naturen.

Arieh Worthalter är bra som galningen, han ger ett realistiskt intryck. Det har hänt att jag träffat på sådana här obehagliga och oberäkneliga typer - män som en sekunden är trevliga, för att i nästa sekund vara hotfulla. Tack och lov har jag alltid lyckats ursäkta mig och lämnat. Lucie Debay är också bra i sin roll. Av någon anledning är filmen på engelska, vilket innebär att några skådespelare - de flesta är fransmän och belgare - talar med tydlig brytning, något som ibland ger en lätt amatörmässig touch. 

Det här är en rå och blodig film. Det är mycket raseri och skrikande. Ibland blir handlingen lite intressant, ibland känns det hela för tunt. Ibland skiner en svart humor igenom. Spelplanen för slutuppgörelsen är lite oväntad. En del inslag i filmen är ologiska, nästan direkt surrealistiska, vilket jag antar är ett försök till konstnärligt anslag.

Jag tyckte inte att HUNTED var speciellt spännande eller otäck, men filmfotot och det allmänna tekniska handlaget höjer filmen en bit över medel. Filmen går bara att se strömmad på nätet. Synd, den här borde även släppas på DVD och Blu-ray.


 



lördag 16 januari 2021

Netflix: Outside the Wire

Foton copyright (c) Netflix

Nytt år, ny månad, ännu en premiär på en Netflixproduktion.

Jag såg aldrig Mikael Håfströms förra film; QUICK, som var en svensk produktion, men det är svårt att påstå att Håfströms karriär i utlandet går lysande. Snarare tvärtom. Majoriteten av de Hollywoodfilmer han regisserat har antingen floppat, underpresterat, eller fått dålig kritik. Eller så har de både floppat och fått dålig kritik. När 1408 hade premiär 2007 blev den lite oväntat den mest framgångsrika Stephen King-filmen på länge, så den får utgöra ett undantag. ESCAPE PLAN med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger är hyfsad, men verkligen inget speciellt, och den tillhör de filmer som underpresterade. RITUALEN med Anthony Hopkins minns jag faktiskt inte att jag har sett - men det har jag, eftersom jag recenserat den. 

Jag brukar sällan vara positiv till Netflix' egna produktioner. Snarare tvärtom. De utmärker sig ofta genom att göra vad som känns som osedvanligt billiga, slätstrukna direkt-på DVD-filmer - med alldeles för hög budget. Filmerna ser ut att ha kostat en hel del att göra, men de är i de flesta fall märkligt plastiga och tomma, som om de producerats av en maskin. En maskin som förser filmerna med en blockbuster-look, men som glömmer viktiga ingredienser som engagerande handling och bra rollfigurer.

OUTSIDE THE WIRE utspelar sig i en nära framtid. Filmen inleds med fullt krig i någon krigszon i öst, vad den nu hette. Folk pangar hejvilt i mörker. Damson Idris spelar den unge löjtnanten Harp, som sitter i trygghet och sköter en drönare. Han tvingas att snabbt fatta ett beslut, vilket leder till att 38 amerikaner räddas, medan två dör. Harps överordnade blir fly förbannade för att Harp lät två mannar dö, så Harp bestraffas genom att skickas till krigszonen, där han ska inställa sig inför en viss kapten Leo, som spelas av Anthony Mackie.

Efter ungefär en halvtimme pausade jag för att rengöra ugnen. Jag har tidigare använt ett medel från Mr Muscle, men det funkade inget vidare. Nu hade jag istället köpt en liknande medel av ett annat, billigare märke. Jag spejade ugnens insida och det igengrodda fönstret i ugnsluckan, och fascinerades av det vita skummet, som inte luktade lika fränt som medlet från Mr Muscle.

Harp och Leo ska bege sig ut på ett uppdrag bakom fiendens linjer. De ska ta kål på en slem typ som spelas av dansken Pilou Asbæk. Nu visar det sig att kapten Leo är en android! En superavancerad robot. Han är så avancerad att han kan tänka helt fritt och han har känslor. Till skillnad från övriga robotsoldater i filmen, de liknar mest ED-209 från ROBOCOP. Vad som är skitroligt är att dessa enklare robotar kallas "gumps", vilket i den svenska texten översätts till "gumpar". Komik uppstår när tuffa soldater pratar om att skicka gumpar på fienden.

På vägen träffar de en tuff engelsk tjej som spelas av Emily Beecham, och hon ... Ja, jag har glömt vad hon hade för funktion, hon var nog något slags ledare för rebellerna, men nu hade jag låtit rengöringsmedlet verka en halvtimme, så jag gick bort och torkade ugnen med en blöt trasa, och minsann - det funkade ju riktigt bra! Och med en hällskrapa fick jag bort det inbrända, bruna stänket från glaset.

Harp och Leo pangar fiender, både människor och robotar, och efter ett tag visar det sig att allt inte är som det ser ut, och det hela leder fram till en twist som kanske inte är jätteöverraskande.

OUTSIDE THE WIRE känns som en av alla de här billiga actionfilmerna som spelas in i Rumänien, ibland med Steven Seagal, ibland utan Steven Seagal. Håfströms film är dock inspelad i Ungern, men den skulle kunna vara inspelad var som helst, eftersom den till stor del utspelar sig i gråa, ibland sönderbombade miljöer. Den här filmen är förstås betydligt dyrare än Rumänienfilmerna och den har bättre skådisar.

Men att filmen är dyrare hjälper inte mycket om manuset är skit. Och det känns som om OUTSIDE THE WIRE är skriven av en drönare. Det här är utomordentligt ointressant. En tråkig handling som aldrig någonsin grabbar tag. Tråkiga rollfigurer det är omöjligt att bry sig om. Actionscenerna är inget att skriva hem om. Allting är slentrianmässigt, och Mikael Håfström är en regissör helt i avsaknad av utmärkande stilistiska drag. 

OUTSIDE THE WIRE är ingen film, det är en produkt. En plastig historia där ingen, vare sig framför eller bakom kameran, verkar ha varit intresserad. 

Det här var jävligt tradigt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/1)


söndag 10 januari 2021

Serier: Kalle och Hobbe - Söndagar 1985-1995

KALLE OCH HOBBE - SÖNDAGAR 1985-1995
av Bill Watterson
Apart Förlag


Låt oss prata lite om humorserier för dagspress. Dagsstrippar. Sådana som funnits längst bak i dags- och kvällstidningar i över hundra år, även om de idag för en ganska tynande tillvaro. Sådana som folk ibland klipper ut och fäster på kylskåpsdörrar. Sådana som i Sverige samlas, redigeras och publiceras i serietidningar av den "svenska modellen".

Jag har med åren kommit fram till att det finns ytterst få humorstrippar jag gillar; som jag tycker är roliga. När jag växte upp älskade jag Semics Knasen-tidning, redigerad av Alf Thorsjö. Jag gillade i princip alla serier som producerades av Mort Walker och hans gäng. Och det fanns fler dagspresserier, av andra upphovsmän, jag tyckte var kul. 

Idag tycker jag inte att Mort Walkers serier är roliga - inte ens de klassiska Knasenstripparna från 1960-talet. Jag kan uppskatta teckningarna i många äldre, klassiska dagspresserier - men jag tycker sällan att de är roliga. Av de serier som debuterat de senaste 20-30 åren tycker jag att nästan inga alls är roliga. Läser jag en serietidning med olika strippserier, brukar jag oftast hoppa över en hel del. En serie som heter Affe & Egon brukade jag gilla, men så fick jag veta att killen som gör den är en reaktionär Trumpsupporter, så den klarar jag inte av att läsa längre.

Det är svårt att göra roliga strippserier - vilket märks om man tittar i den gamla tidningen Svenska Serier, som Semic gav ut i två omgångar på 1970- och 80-talen. I denna tidning, som innehöll material inskickat av läsarna, förekom en hel del försök till humorstrippar - gissningsvis för att många av de förhoppningsfulla tecknarna, liksom jag, läste- och inspirerades av Mort Walkers serier och av Alf Thorsjös tidning. Ett fåtal av dessa, färre än fem, gissar jag, var riktigt proffsiga och plockades upp för syndikering eller publicering i andra tidningar. Majoriteten av serierna var dock bara exempel på hur svårt det är att leverera ett stabilt skämt på upp till fyra rutor sex dagar i veckan. Detta är även märkbart nuförtiden, när till exempel Sydsvenskan ibland publicerar gästserier av eleverna på serieskolan i Malmö. Påfallande många av dessa verkar bara vilja provocera tidningens läsare, snarare än vara roliga och/eller vältecknade.

Finns det inga humorstrippar jag tycker om? Jodå. Jag gillade Ernie. Och även om många tyckte att Ernie blev svagare mot slutet (den lades ner häromåret), så var den ändå roligare än övriga serier på seriesidan - bland övriga serier finns till exempel Rocky, som jag aldrig förmått uppskatta. Fast jag har heller aldrig riktigt förmått uppskatta Snobben.

Ja, och så har vi Kalle och Hobbe.

Jag framstår nog knappast som unik när jag hävdar att Kalle och Hobbe är den bästa och roligaste dagspresserie som gjorts. Jag inbillar mig att de flesta håller med. Bill Watterson lade ner sin serie 1995, efter bara tio år - han kände att serien hade gjort sitt. Sedan dess har stripparna publicerats i repris gång på gång på gång - och ingen verkar protestera. Ja, förutom en del redaktörer, som gärna vill testa någon annan, ny serie på Kalle och Hobbes reprisplats. Eftersom många har sina favoritepisoder med Kalle och Hobbe, ser en del fram emot vissa repriseringar. Ha ha, nu är det Kalleboll! Nu ska de åka ut på campingsemester! Nu ska de ta skolfoto!

Den allra första söndagssidan.

Jag brukar hävda att Kalle och Hobbe är den mest realistiska skildring av en sexårig pojke som gjorts i ett fiktivt verk. Kalle beter sig som en riktig sexåring. Om Rolf Gohs gjort Kalle och Hobbe, hade Kalle lyssnat på Leonard Cohen och varit märkligt lillgammal. Wattersons Kalle gillar monster och klassisk musik på 75 varv, han gillar inte regler och laganda, och uppfinner därför sporten Kalleboll, där den enda regeln är att reglerna ändras hela tiden under spelets gång. Kalle är självisk och busig, men snäll.

Senare i år kommer Apart Förlag att släppa samtliga Kalle och Hobbe-strippar i inbundna, påkostade volymer. Men som en liten försmak får vi redan nu en inbunden bok som samlar söndagssidorna som publicerades i färg mellan 1985 och 1995.

Den här boken är ursprungligen en utställningskatalog. År 2002 ställde Ohio State University ut dessa sidor. Lustigt nog köpte jag för några år sedan den amerikanska originalkatalogen för dyra pengar, och gav bort den i julklapp. Vad som är trevligt, är att denna svenska utgåva är snyggare, även om innehållet är identiskt - med undantag för den svenska texten, förstås.

Innehållsmässigt har jag alltid tyckt att Kalle och Hobbes söndagssidor är aningen svagare än de snärtigare stripparna övriga dagar. Med det inte sagt att de är dåliga. På söndagarna fick Bill Watterson möjlighet att ta ut svängarna med inte bara innehåll, utan även vad gäller layout. Här demonstrerar Watterson vilken fantastisk tecknare han är. Många av episoderna handlar om Kalles fantasier om rymdäventyr, eller dinosauriefyllda urtidslandskap, och Wattersons skildringar av dessa världar är exemplariska. Det är förresten nog dessa rikligt förekommande fantasier i söndagsserierna som gör att jag tycker att de vanliga stripparna är roligare.


Föreliggande bok innehåller två versioner av varje söndagssida. På vänstersidorna återges Wattersons original - den tuschade sidan i svartvitt, på engelska, med markeringar, en del synliga blyertsstreck, tipp-ex, och annat. På högersidorna ligger samma episod så som den såg ut när den publicerades i tidningar, i färg och översatt till svenska. Bill Watterson kommenterar varje avsnitt med några rader längst ner på sidan. Att få se Wattersons original är förstås kul. I dessa tider då många serietecknare jobbar helt digitalt, är det trevligt att få se tusch på ritkartong. Det är sexigt med gamla serieoriginal.

Boken inleds med ett ovanligt långt förord, där Bill Watterson berättar om sin serie. 

Även om jag personligen inte tycker att söndagssidorna är lika roliga som de vanliga stripparna, är de förstås bättre än nästan allt annat. Det här är snyggt och imponerande, och en seriehistorisk milstolpe. 


fredag 1 januari 2021

Önskar TOPPRAFFEL! gott nytt år? Svar: JA!

Gott nytt år på er, trogna och otrogna!

Det pratas och skrivs oändligt mycket om vilket jävla skitår 2020 har varit. Och visst, det har ju inte varit någon större höjdare, med pandemi och ensamhet och annat trist. Jag har större delen av året suttit ensam och skrivit och skrivit. Hm, precis som jag gör i vanliga fall, vanliga år. Men det är förstås svårt att få inspiration när man inte är ute och rör sig bland folk i större utsträckning. Inga att smyglyssna på, inga konstiga incidenter. Och det är svårt att recensera biofilmer här på TOPPRAFFEL! när det inte visas några filmer.

... Men! Karriärmässigt har 2020 varit ett alldeles utmärkt år för min del. Det är många år sedan det gick då här bra. Jag har skrivit mer serier än någonsin (tror jag), jag har skrivit fler serier än någonsin, jag har fått fler arbetsgivare, ekonomiskt har det gått bra, och jag kom ut med ett nytt seriealbum för första gången sedan 1994 - den inbundna samlingsvolymen "Åsa-Nisse - Nu blåser vi fjärsman", tecknad av Patrik Norrman. Ytterligare en rolig grej, ja, en nästan otrolig, obegriplig grej som hände under året, var att 91:an nr 23/2020 sålde som smör i Norrland, och då framför allt i Kiruna. Detta på grund av en serie av mig och Kirunabon Anders Skoglind, i vilken överste Gyllenskalp ställer till det på Kirunas flygplats. Alla exemplar av tidningen sålde slut i Kiruna med omnejd, samt på Pressbyråns hemsida. Butikerna i Kiruna beställde senare fler exemplar, trots att nyare nummer kommit ut. En kiosk i Kiruna lyckades sälja rund 700 exemplar av tidningen! Jag gissar att detta är något slags rekord. SVT:s lokala nyheter i Norrland gjorde ett reportage om Anders.

... Och vad kan vi förvänta oss av 2021? Tja, nja, njä ... Det vet jag inte. Jag kommer väl att fortsätta som tidigare. Skriva en massa serier. Förhoppningsvis börjar det visas film på bio igen, så att det kan bli fler recensioner här på TOPPRAFFEL! Vi i Svenska Serieakademin hoppas även kunna dela ut våra Adamsonpriser under året.

Tjoflöjt!