söndag 10 oktober 2021

Amazon: Mödrar

Foton copyright (c) Amazon Studios

Veckans andra Welcome to the Blumhouse-premiär, den här släpptes samtidigt som HEMMET. Denna gång handlar det om en liten skräckis av långfilmsdebuterande Ryan Zaragoza - han har onekligen ett bra namn, herr Zaragoza! Så talade Zaragoza.

Filmen inleds med texten "Based on true events". När det gäller spökfilmer innebär ju detta i vanliga fall att filmen bygger på hittepå, rykten och nonsens. Men! I det här fallet visar det sig att de sanna händelser filmen bygger på inte är själva spökhistorien, utan en politisk skandal med rasistiska förtecken som ägde rum i USA. Detta framgår först alldeles innan eftertexterna, och jag kan inte nämna vad det gick ut på utan att förstöra filmens berättelse och överraskningsmoment.

Det är 1970-tal, och Diana (Ariana Guerra) och Beto (Tenoch Huerta) flyttar till en liten håla i norra Kalifornien, främst bebodd av mexikaner. Diana och Beto är också mexikaner, men Diana är uppvuxen i USA och pratar knappt spanska. Beto ska arbeta på ortens odlingar, Diana är gravid och planerar att skriva en bok.

De flyttar in en ett avsides beläget hus, som tillhört en kvinna; Teresa, som ingen verkar veta vart hon tagit vägen. I huset hittar Diana prylar som tillhört Teresa - bland annat hennes anteckningar och en speldosa. En mystisk kvinna som har en liten butik i stan, Anita (Elpidia Carrillo), pratar om en förbannelse och vill beskydda Diana med hjälp av en magisk talisman, men Diana vägrar ta emot den, hon tycker att det är dumheter.

Snart börjar förstås märkliga saker att hända. Speldosan spelar av sig själv, utskurna ögon hittas upphängda i träden i trädgården, en kvinnogestalt syns röra sig genom huset. Som om detta inte vore nog, beter sig ortens doktor och hans personal märkligt, och övriga patienter verkar plågas. Det är något ytterst märkligt som pågår i stan, och det verkar som om Teresa kommit något på spåret när hon försvann.

MÖDRAR är en sympatisk skräckfilm. Den är kanske inte speciellt otäck, om man nu inte är extra känslig för sådant här, men den är välgjord, välskriven och välspelad. Det här må vara en TV-film, men den ser i princip ut som en bioproduktion - till skillnad från ett par av de andra Welcome to the Blumhouse-filmerna. 

Det vilar inte helt oväntat lite ROSEMARYS BABY över filmen, och i synnerhet ett inslag är (troligen) lånat från den klassikern, vilket innebär att en av filmens överraskningar är ganska väntad.

MÖDRAR tappar lite i tempo emellanåt, men det är inget större problem, filmen är bara 83 minuter lång. Jag kände inte till skandalen som avslöjas på slutet (eller så har jag glömt bort den, det var ett tag sedan), och den är minst sagt uppseendeväckande!



 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)


lördag 9 oktober 2021

Amazon: Hemmet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Igår släpptes ytterligare två Welcome to the Blumhouse-filmer, producerade av Blumhouse Television, på Amazon Prime Video. MÖDRAR och den här, som på Amazon listas både som THE MANOR och HEMMET. Lustigt nog kallas den GODSET på IMDb, en mer korrekt översättning av "the manor", men filmen handlar om ett ålderdomshem - det vill säga, det som i Skåne kallas "himmet".

För manus och regi står belgiskfödda Axelle Carolyn, som för mig mest är känd från YouTube-kanalen "Trailers from Hell", där hon tillhör gänget som pratar om olika filmer utifrån deras trailers. Carolyn ger intryck av att vara glad och sympatisk, och hon verkar verkligen gilla skräckfilm. Hon har varit gift med Neil Marshall och skådespelat i ett par av dennes filmer, utöver detta har hon pysslat med allt möjligt i filmbranschen. Jag tror dock aldrig att jag sett något hon regisserat. Axelle Carolyn har mest gjort kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer.

Förra veckan hade två andra Blumhousefilmer premiär på Amazon Prime; BLACK AS NIGHT och BINGOHELVETET. HEMMET är bättre än dessa filmer. HEMMET är en ganska bra film, vilket till stor del beror på utmärkta skådespelare.

HEMMET inleds med tjusiga förtexter, vilka ger en vink om att det här ska bli en film i subgenren balettskräck - det finns ju numera ett helt gäng filmer om dansöser i ondskans klor. Fast det visar sig att så inte riktigt är fallet. Barbara Hershey (som även var med i balettrysaren BLACK SWAN) spelar den före detta ballerinan Judith, som på sitt 70-årskalas trillar ihop. Hon är klar i skallen och långt ifrån en gammal kärring, men får något slags diagnos som gör att familjen inte tror att hon längre kan klara sig på egen hand.

Alltså hamnar Judith på ett hem. Detta är ett märkligt ställe, och man kan undra varför Judiths dotter placerade morsan där. Huset är vackert, det är ett stort gods med en enorm trädgård - men reglerna är hårda. Mobiltelefoner är förbjudna, ytterdörrarna är låsta, ingen får vistas i trädgården utan ledsagare, personalen är elak, och Judith får inget eget rum - hon måste dela rum med en skrumpen tant som ser ut att kunna dö när som helst.

Judith blir snabbt kompis med tre av de andra som bor på stället. Charmören Roland (Bruce Davison), och de två rumskompisarna Trish (Jill Larson) och Ruth (Fran Bennett). De träffas, spelar bridge, smygsuper, och har roligt.

Men. Judith känner att allt inte står rätt till på hemmet. Hon tycker sig se en mystisk man i mörkret på sitt rum. Några av de boende dör plötsligt. Och vad är det som försiggår i trädgården på nätterna?

Ett tag trodde jag att HEMMET skulle utvecklas till en sådan där äcklig film om åldringar som får vara barn eller unga på nytt - som Steven Spielbergs avsnitt i TWILIGHT ZONE - PÅ GRÄNSEN TILL DET OKÄNDA, och en del andra, ganska outhärdliga filmer. På sätt och vis är detta temat även i Axelle Carolyns film, men hon gör något annat av det.

HEMMET är nog mer en mysteriefilm än en skräckfilm. Jo, visst är det en skräckfilm, men den är inte speciellt otäck och kuslig. Däremot är filmens mysterium hyfsat spännande, jag ville veta vad det är som försiggår.

Det här är ingen större film, men den är helt okej, den lite bättre än genomsnittet, och den vinner på Hershey, Davison och de övriga medverkande.

Som statister i bakgrunden kan vi se två av Axelle Carolyns kollegor från "Trailers from Hell"; regissörerna Mike Mendez och Mick Garris. Kanske finns där fler kändisar som jag inte noterade.


 

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)


fredag 8 oktober 2021

Serier: Ugly 3: Bortom all ära och Redbergsplatsen

UGLY3
"BORTOM ALL ÄRA OCH REDBERGSPLATSEN"
av Joakim Lindengren
Kartago


När Joakim Lindengren slog igenom på 1980-talet med sina vildsinta, bisarra, och anarkistiska serier i Horst Schröders tidningar, tänkte vi - åtminstone jag - att det här är ju otroligt mycket bättre än den där konstiga ensidan Lindengren debuterade med i sista numret av tidningen Svenska Serier. När Lindengren ett antal år senare skapade Kapten Stofil, tänkte vi - åtminstone jag - att det här är ju mycket bättre än de där bisarra serierna i Horsts tidningar. Och när Lindengrens senaste skapelse Ugly dök upp häromåret, tänkte vi - åtminstone jag - att det här är ju bättre än Kapten Stofil.

Okej, det där är en sanning med modifikation: jag har fortfarande inte läst det första albumet om privatdeckaren Ugly. Men - i december förra året recenserade jag det andra albumet, min text finns HÄR. Dessutom är Kapten Stofil fortfarande bra. De tidiga 80-talsserierna har jag dock inte läst om på evigheter, men jag citerar dem fortfarande.

"Bortom all ära och Redbergsplatsen" är ett album som gjorde mig ställd. Jag visste inte vad jag skulle skriva om det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om det.

... Detta beror på att "Bortom all ära och Redbergsplatsen" är ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Visst, nu låter det som om jag tar i och överdriver - men det här är en fantastiskt skapelse, på de flesta sätt.

Handlingen är udda: Ugly Mareowl behöver semester och lämnar Göteborg. Han åker upp till Strömsund i Jämtland. Där visar det sig att det pågår en rymdinvasion. Rymdvarelser kliver upp ur böndernas salladsodlingar. Superskurkkollektivet Moder Jords härskare har kanske något med det hela att göra.

Det är en märklig historia Ugly hamnar i. Berättelsen består mest av en rad mystiska händelser. Men det är vansinnigt roligt - och det är hänförande vackert.

Antalet rutor är litet, de flesta sidor har två lika stora rutor, en del sidor bara en enda stor ruta. Bilderna är målade och något alldeles otroligt stämningsfulla. De är sanslöst skickligt utförda. Trots att detta är en lättläst serie, tog det sin lilla tid för mig att läsa serien, eftersom jag stannade kvar vid varje enskild bild. 

Det är en lång serie tavlor. Målningar. Men vad som också är intressant, är att många av de enskilda rutorna fungerar som en fristående skämtteckning. Medan jag läste albumet, fotograferade jag av vissa rutor och skickade till kompisar, vilket uppskattades och väckte intresse.

Albumet innehåller mängder med referenser till populärkultur, hårdkokta deckare, science fiction-filmer, thrillers, och en massa annat. Det är ett roligt album - och ett vansinnigt fascinerande album. Det är konstnärligt framstående. Jag är imponerad.

... Och jag vet inte vad jag ska skriva mer än det här. Jag kan ju liksom inte sitta här och återge vad som sker i albumet. Ni får helt enkelt skaffa det själva. Jag gissar att ni kommer att hålla med mig.


onsdag 6 oktober 2021

Netflix: There's Someone Inside Your House

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en skräckfilm producerad av James Wan. Tja, det är ju oktober, och då ska man se åtminstone en skräckfilm om dagen.

Slashers var en skräckfilmsgenre som blev populär på 1980-talet. Filmerna var billiga att göra och spelade in stora pengar. Det kom massor av slashers, det kom så många att vi tröttnade på genren. Man slutade därför göra sådana filmer.

I slutet av 1990-talet gjorde genren comeback med lätt ironiska, parodiska filmer som SCREAM och JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN. Det var lite kul i början, men vi tröttnade ännu snabbare än vi hade gjort på 80-talet.

Idag, på 2020-talet, tycker jag att 80-talets gamla slashers känns rätt fräscha - i förhållande till dagens skräckfilmer. Detta beror nog mest på att lågbudgetskräck, ja, skräckfilm i allmänhet, idag sällan är bra. Oftast är de sämre och billigare än 80-talsfilmerna, ibland går de knappt att se alls.

Dagens premiär THERE'S SOMEONE INSIDE YOUR HOUSE, i regi av Patrick Brice, är en slasher. Den bygger på en roman från 2017 av Stephanie Perkins, och den känns som en gammal ... Nej, inte som en slasher från 80-talet, utan som en från 90-talet. Den här filmen andas rätt mycket JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN.

Filmen inleds med att en typisk amerikansk high school-kille; en footballspelare, är ensam hemma. Han upptäcker att någon gömt sig i huset. Det sitter foton uppsatta på väggarna, foton tagna när han utförde ett grymt skämt som gick överstyr. Vill den utsatte hämnas detta skämt? En person maskerad med en mask som föreställer det blivande mordoffret kommer in, och schloffs och hugg, så är sportfånen mördad. 

Därefter presenteras vi för eleverna på skolan. Huvudperson är den rara Makani (Sydney Park). Hon och hennes vänner, ja, alla på skolan, döljer hemligheter, saker de inte vill ska komma ut. Mördaren slår till igen och igen, alltid maskerad för att likna sitt offer, och offren mördas först efter att deras djupaste hemlighet avslöjats för alla i hela stan. Det verkar bara finnas en polis i stan, så det blir förstås Makani som får lista ut vem mördaren är. Alla, precis alla, är misstänkta. På slutet visar det sig att det är precis den jag trodde att det var.

THERE'S SOMEONE INSIDE YOUR HOUSE är inte speciellt bra. Den är kompetent gjord, den är slickad, och effekterna är väl bra. Men, den är rätt tråkig och ospännande. Till stor del beror detta på att filmens tonåringar är rätt osympatiska och jobbiga, med undantag för Makani. Det är väl jag som är gammal, men är inte tonåringar på film betydligt mer jobbiga och osympatiska nuförtiden, än de var på 80-talet? Det måste bero på att de inte längre lyssnar på tuff musik, till exempel hårdrock. De lyssnar på kass musik och blir per automatik osympatiska. (Sedär, det var minsann en djuplodande analys!)

Asjha Cooper, som gjorde huvudrollen i BLACK AS NIGHT häromdagen, är med även i denna film, som du inte behöver se om du inte måste.






(Netflixpremiär 6/10)


tisdag 5 oktober 2021

Bio: Titane

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag såg aldrig Julia Ducournaus första långfilm RAW, som kom 2016. Den blev rejält omskriven, eftersom delar av publiken på Bio Roy spydde, eller lämnade salongen, när filmen visades på Göteborgs filmfestival. Jag har vänner och kollegor i utlandet som tyckte att jag borde se RAW, "Du kommer att gilla den!" sa de, och tillade att händelserna i Göteborg sa mer om publiken, än om filmen. "Den är inte så farlig," sa mina vänner. Men om man inte är van vid att se den här typen av film, och om man inte visste vad man skulle få se, kan förstås reaktionen bli kraftig.

Sexton personer var närvarande på pressvisningen av TITANE. Strax innan filmen rullade igång, tittade biografföreståndaren in i salongen, och sa "Oj, är det så många som är intresserade av att se franskt våld?".

TITANE, vilket förstås är franska för grundämnet titan, är Julia Ducournaus andra långfilm. Filmen vann guldpalmen i Cannes i somras, och det var stående ovationer efter visningen. Efter att ha sett filmen är det inte utan att jag undrar varför den fick guldpalmen och varför publiken jublade i flera minuter. Det var kanske ett filmmässigt dåligt år i Cannes?

Varje år i Cannes brukar en eller två tävlingsfilmer sticka ut i egenskap av "skandalfilm". Filmer som innehåller chockerande våld, eller grafiskt sex, eller chockerande våld och grafiskt sex. Det brukar handla om regissörer som Gaspar Noé och hans gelikar. Folk som sett som sin uppgift att provocera, och som aldrig verkar växa ifrån detta, trots att de känns allt tröttare för varje ny film. 

TITANE bjuder på sex, naket och extremvåld. Men under handlingens gång hinner den även byta spår och bli något annat.

När jag först läste vad TITANE handlade om, tyckte jag att det lät som en David Cronenberg-film. Och till en början känns filmen också som något Cronenberg skulle kunna ha gjort.

Filmen inleds med en prolog, i vilken den lilla flickan Alexia sitter i baksätet i en bil hennes far kör. Alexia är en störig liten unge, hon skriker och hoppar och knäpper av sig bilbältet, och det bär sig inte bättre än att bilen kraschar. Alexia får en skallskada och en titanplatta opereras in i hennes huvud. Hon går ut och smeker sina föräldrars bil.

Hopp i tiden. Alexia är nu 32 och spelas av filmdebuterande Agathe Rousselle. Alexia är dansös och uppträder på något märkligt ställe där dansöser klänger på bilar. Om det är en bilsalong framgår inte. Alexia har även utvecklats till att bli en bindgalen mördare. Hon hugger ihjäl en beundrare på en parkeringsplats, hon slaktar brutalt en hel hög människor i en villa. Vi får även veta att hon har en dålig relation till sin far.

En natt har hon ett vildsint samlag med en bil hon är tänd på. Kyss Karlsson om hon inte blir gravid! 

Därefter ändrar filmen spår. Alexia är efterlyst, och byter både utseende och kön på ett synnerligen brutalt sätt. Hon utger sig för att vara en man, Adrien, som varit försvunnen sedan han var en liten pojke. En förvirrad brandchef, Vincent (den alltid utmärkte Vincent Lindon), dyker upp. Han är Adriens far, och hämtar hem sin son - som alltså är Alexia. Vincent verkar inse att den märklige unge mannen inte är hans son på riktigt, men han behöver Adrien för att må bra. Alexia i sin tur verkar behöva en kärleksfull far, vilket Vincent får bli.

På brandstationen finns förstås en massa brandmän. Killar som ofta går omkring med bar överkropp. Ibland har de disco, och det känns lite som Killinggängets TV-serie PERCY TÅRAR. Det rinner motorolja ur Alexias kroppsöppningar, sakta förvandlas hon till en cyborg, hennes mage växer, och hon döljer detta genom att bandagera magen. Detta är effektivt, trots att magen efter ett tag är enorm, lyckas hon bli lika slank som vanligt.

I slutändan tyckte jag faktiskt ... ingenting om TITANE. Det är en film som närmar sig-, kanske rentav hamnar i, facket Trash Disguised as Art. Till en början tyckte jag att filmen var rätt bra - när den är en surrealistisk och ultravåldsam thriller/skräckfilm. Det är väldigt likt David Cronenbergs CRASH, och kanske även samme regissörs RABID och DUBBELGÅNGARE. Här finns även en del drag av Dario Argento och David Lynch, vad gäller färgskalor och filmfoto, och när jag tänker efter går det även att associera till Shin'ya Tsukamotos TETSUO. Det är body horror och slasher. Det är chockerande och känns mest som ren och skär exploitation.

När handlingen flyttas till brandstationen, förvandlas filmen till ett drama. Ett märkligt drama, förstås. Ibland slinker det in lite udda humor. Jag hade föredragit om hela filmen var som den inledande delen - eller möjligtvis om hela filmen var som brandkårsdramat. Jag satt mest och väntade på att Alexia skulle föda sitt barn. Vad skulle komma ut? En liten Fiat? En hundkoja? En transformer?

Jag ser hur en del filmskribenter och andra tyckare slår knut på sig själva i sina försök att analysera filmen. Jag får veta att TITANE är ett viktigt inlägg i könsdebatten, med mera. Den handlar om att vad det innebär att vara en familj. Jag får veta att det är en intelligent film som kräver mycket av publiken.

Men jag tror nog att Ducournau i grund och botten främst är ute efter att chocka och provocera, samtidigt som hon är konstnärlig. Det ska vara "edgy". Hon lyckas väl sådär. Och jag är för gammal för sådant här, känner jag. Kanske hade jag gillat det här om jag var 25. Jag föredrar filmare som inte uttryckligen går in för att skapa konst, men som är så skickliga att det blir konst, oavsett genre - det kan vara allt från James Whale och Alfred Hitchcock till John Ford till Dario Argento och Lucio Fulci, och varför inte ovannämnde David Cronenberg. Det främsta målet var att göra en bra film. Dessa regissörer har gjort en del dåliga, eller direkt usla filmer, men när de var som bäst, blev resultaten stor filmkonst.

Om TITANE kommit för 30-40 år sedan, är det möjligt att den hade blivit totalförbjuden i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här, men seriemördardelen kan väl få en trea. Tja, det kan nog även brandstationsdelen få. Om jag är snäll. Men jag lär aldrig se om TITANE.

Många av de som såg filmen på pressvisningen i Göteborg, tyckte att den var djupt obehaglig och svår att sitta igenom. 



 

 


(Biopremiär 8/10)


måndag 4 oktober 2021

Amazon: Bingohelvetet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Detta är den andra av de två Welcome to the Blumhouse-filmer; lågbudgetskräck producerad av Blumhouse Television för Amazon Studios, som hade premiär den första oktober - den andra var BLACK AS NIGHT. På Amazon Prime Video listas skräckkomedin BINGOHELVETET under både denna titel, och under originaltiteln BINGO HELL.

Bingo. Bingoskräck. Detta är onekligen en unik genre. En udda genre. Men är det en bra film bara för at den är udda? Tyvärr inte.

Detta är den mexikanska skådespelerskan Gigi Saul Guerrero långfilmsdebut som regissör - hon har tidigare gjort en lång rad kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer. Det är synd att den här filmen, vars manus Guerrero också varit med och skrivit på, inte är bättre än den är.

I den spansktalande stadsdelen Oak Springs bor en massa till åren komna människor som vägrar låta sig anpassas och gentrifieras. Lupita (Adriana Barraza) heter en bestämd dam som ser till att gemenskapen är stor i området, som främst bebos av mexikaner och svarta. Många lokaler i Oak Springs har slagit igen, eller sålts.

En dag anländer en mystisk man som kallar sig mr Big (Richard Brake). Han öppnar över en natt en ny, flott bingohall, där vinsterna är höga. Befolkningen flockas. Här ska vinnas pengar! De stora summorna lockar, nu kan de bli rika och lämna Oak Springs, skit i Lupita och hennes stolthet! Några av berättelsens huvudpersoner vinner också stora pengar. Men - priset för vinsterna är högt. Mr Big är något slags demon, kanske satan själv, Oak Springs vinnare dör på bisarra, blodiga sätt, och ja, det här är ett tema som tidigare använts av bland andra Stephen King. Den enda som förstår vad som sker, är Lupita. Snart är det demondödardags.

Nästan alla medverkande i BINGOHELVETET spelar över på ganska irriterande sätt. Det känns som om skådespelarna gör överdrivna parodier på typiska mexikaner och svarta i pensionsåldern eller äldre. De skriker ofta sina repliker, i synnerhet Lupita är högljudd. Men vad vet jag, kanske pratar- och beter sig folk i sådana här stadsdelar så här på riktigt. Gigi Saul Guerrero är mexikanska, hon borde veta. Jag noterar att en hel del anklagar filmens rollfigurer för att vara rasistiska stereotyper, men jag tror nog att Guerrero bara försökt göra dem roliga. Detta misslyckas hon dock med.

BINGOHELVETET har en del politiska budskap som blir lite för övertydliga, vilket stör helhetsupplevelsen. Dessutom är samtliga rollfigurer rätt osympatiska. De är mest jobbiga och påfrestande. Så pass jobbiga att jag istället sympatiserade med mr Big. Det finns inget i filmen som engagerar, inget som får mig att bry mig om det som sker.

Dock tycker jag nog att BINGOHELVETET bättre än BLACK AS NIGHT - detta beroende på att Guerrero och hennes filmfotograf Byron Werner ger intryck av att vara virtuoser. Filmen är vildsint gjord, med knalliga färger, märkliga kameravinklar, och lite för överarbetad klippning. Dödsscenerna är blodiga och grisiga. Det är uppenbart att Guerrero gillar genrefilm, och med ett bra, ordentligt manus skulle hon kunna göra en riktigt bra, häftig film.

Filmens förtexter får mig att tänka på gamla MOTEL HELL från 1980. Den handlar om ett motell som heter Hello, men där o:et slocknat. I förtexterna till Guerreros film står det först BINGO HALL, innan A:et byts ut mot ett E.






(Amazonpremiär 1/10)


söndag 3 oktober 2021

Amazon: Black as Night

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jason Blum och hans Blumhouse; ett produktionsbolag som främst gör skräckfilmer, har börjat samarbeta med Amazon Studios. Welcome to the Blumhouse kallas projektet, och de producerar genrefilm som får premiär direkt på stremingtjänsten Amazon Prime Video. De gjorde några filmer förra året som jag inte har sett, men nu har de skickat ut två nya filmer samtidigt: BINGOHELVETET, som jag tänker se ikväll, och den här. Fler är på väg under oktober.

BLACK AS NIGHT, som regisserats av Maritte Lee Go, är en vampyrkomedi - och det är en rätt märklig film. Historien utspelas i New Orleans. 16-åriga Shawna (Asjha Cooper) är på väg hem efter en fest en natt, när hon får se en tiggare attackeras av ett gäng vampyrer. Hon blir också attackerad, men kommer undan. 

Ingen tror på Shawnas berättelse, förstås, men det visar sig att Shawnas morsa också blivit vampyr - morsan försöker bita sin dotter, men solskenet genom fönstret gör att vampyren tar fyr. Morsan trillar ut genom fönstret och dör. Tillsammans med sin bästis, en homosexuell mexikan, och en kille hon är förälskad i, letar Shawna upp en tjej som säger sig vara vampyrexpert. Denna tjej är nog den enda vita personen i hela filmen. Sedan beger de sig ut för att ta reda på varför det finns så många vampyrer i stadsdelen - och för att ta död på dem.

BLACK AS NIGHT ser ut- och känns som ett avsnitt av någon tvålopera för tonåringar, fast med mer våld. Det ser betydligt billigare ut än Blumhouses bioproduktioner. Handling och manus är påfallande ... slarvigt ihoptotade. Vampyrhistorien funkar inte alls. Det här är en film om och av svarta amerikaner - och det känns som om filmskaparna fokuserat för mycket på att göra ett politiskt inlägg, än att berätta en bra, fungerande historia. Allting är alldeles för övertydligt, de skriver publiken på näsan.

Delar av filmen är märkligt taffliga. Filmen känns längre än den är. Vad som är jättekonstigt är att Asjha Cooper är 28 år gammal, och ser ut att vara 28. Hittade de ingen riktig tonåring? Hon är inte speciellt bra i rollen. När hennes mor blir vampyr, brinner upp och dör, reagerar hon knappt. "Fan också, där strök morsan med," typ.

Keith David spelar vampyrernas ledare. BLACK AS NIGHT är inte helt hopplös, men nä, det här är inte speciellt bra. New Orleans' miljöer borde utnyttjats bättre.

Ett inslag i filmen tyckte jag var jättebra! Hjältarna har fångat en vampyr, och för att få honom att prata, torterar de honom genom att trycka en vitlök mot hans kind! En hel vitlök, alltså. Det förekommer även en del andra, liknande inslag, vilket gör att jag blir något mer förlåtande.



 



 

(Amazonpremiär 1/10)


lördag 2 oktober 2021

Netflix: The Guilty

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det radioteater här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag hade inte kollat upp den här filmen speciellt noga innan jag började att titta på den, inte mer än att jag sett att huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal pushat för den på Instagram. När eftertexterna började rulla, noterade jag att THE GUILTY är en amerikansk nyinspelning av den danska filmen DEN SKYLDIGE från 2018, en film som regisserades av Gustav Möller; en ung man från Göteborg. 

Jag har inte sett DEN SKYLDIGE. Den visades på Göteborgs filmfestival, och jag ser att den hade en svensk premiärdatum, men jag har ingen aning om huruvida den gick upp på bio, eller släpptes direkt på DVD. Jag minns dock vagt att jag läste något om den 2018, men valde bort den, eftersom den ärligt talat lät rätt trist, och fotona ur filmen såg ännu tristare ut.

Jag ser att många totalsågar THE GUILTY, med motiveringen att originalet är mycket bättre, och att nyinspelningar av europeisk film för amerikaner alltid är onödiga. Jo, så är ofta fallet, men det finns en hel del undantag. Den norska filmen KRAFTIDIOTEN (som hette EN ISKALL JÄVEL i Sverige) var en rätt bra film, men den amerikanska nyinspelningen COLD PURSUIT med Liam Neeson hade ett mer genomtänkt manus, och filmen fungerade bättre. Eftersom jag inte sett DEN SKYLDIGE har jag inget att jämföra THE GULTY med.

THE GUILTY är regisserad av Antoine Fuqua, en man som gjort sig känd för slagkraftiga, robusta filmer. Den här gången har han gjort en minimalistisk film. I huvudrollen ses alltså Jake Gyllenhaal, som jag tycker är en av vår tids främsta amerikanska skådespelare (vilket även hans syster Maggie är). Utöver Gyllenhaal får vi inte se särskilt många skådespelare - i bild. 

Gyllenhaal spelar polisen Joe, som ställt till det för sig och ska ställas inför rätta. I väntan på rättegången har han omplacerats till larmcentralen, där han tar emot samtal. Los Angeles härjas av bränder, många behöver hjälp, men plötsligt ringer en kvinna som heter Emily (Riley Keough). Hon har blivit bortförd av en man som heter Henry (Peter Sarsgaard), och som kan vara Emilys våldsbenägne man. Joe försöker komma fram till var Henrys bil befinner sig, så att han kan skicka dit några poliser som kan stoppa Henry innan Emily råkar riktigt illa ut.

Det bär sig inte bättre än att Joe försöker lösa fallet där han sitter på larmcentralen. En dryg timme in i filmen tar handlingen en tvär vändning.

Ungefär 98% av THE GUILTY består av bilder i olika vinklar på Joe som pratar i telefon. Två-tre arbetskamrater syns ibland i bakgrunden, eller kommer fram och säger något till Joe. Övriga medverkande syns aldrig i bild - vi får aldrig se Emily och Henry. Ethan Hawke medverkar också, han spelar en polis, men vi får bara höra hans röst.

Det här är ett grepp vi sett tidigare, till exempel i BURIED, LOCKE och SEARCHING. En ensam skådespelare som pratar i telefon (SEARCHING utspelas på en datorskärm). Handlingen utspelas i realtid. THE GUILTY fungerar varken bättre eller sämre än nämnda filmer. Filmen fick mig även att tänka på THE CALL med Halle Berry, men hon lämnar larmcentralen i den filmen.

Jag kan tänka mig att Antoine Fuqua valde att göra den här filmen eftersom den är perfekt som pandemiprojekt. Visst, det är en amerikansk produktion, vilket innebär att ett rejält gäng människor varit inblandade i produktionen - men framför kameran är det alltså ganska folktomt. THE GUILTY spelades in på elva dagar, och Fuqua satt tydligen ensam i en skåpbil och regisserade visa monitorer, för att hålla ordentligt avstånd.

Filmen blir ibland överraskande spännande, vilket är Jake Gyllenhaals och manusets förtjänst. Samtidigt har Gyllanhaal emellanåt en tendens att spela över, vilket antagligen beror på att han måste bära filmen helt ensam. Det blir lite teaterskådespeleri. Då och då tappar filmen i tempo, det är mer drama än thriller, och slutscenerna är lite vissna och väl melodramatiska.

Jag kan tänka mig att THE GUILTY skulle kunna funka precis lika bra som radioteater, utan någon alls i bild.






(Netflixpremiär 1/10)


torsdag 30 september 2021

Bond-kontring

Min vän och kollega Mats Johnson på Göteborgs-Posten listade de tio bästa- och de fem sämsta James Bond-filmerna - listorna finns HÄR, men de är bakom betalvägg. Jag funderade på om jag skulle kontra, och också lista de bästa och sämsta Bondfilmerna. "Ja, gör det!" tyckte Mats. Så, då gör jag det. Och mina listor blir nog bitvis ganska radikalt annorlunda mot Mats'. 

Men! Jag kom faktiskt inte på tio filmer jag tycker är "bäst". Det fick bli sju. Och ordningen är jag inte helt hundra på, jag höftade. "Men resten av filmerna?" undrar ni. Tja, de finns där i mitten, mellan de bästa och de sämsta. Några är bättre än andra. Några orkar jag se om, andra orkar jag inte se om. Och nej, jag tycker inte att GOLDFINGER är speciellt bra. 

Vad kan man dra för slutsats av mina listor nedan? Jo, att jag gillar TJOFLÖJT!  


DE BÄSTA JAMES BOND-FILMERNA

7. NEVER SAY NEVER AGAIN (1983) 

Vänta nu här, den här räknas väl inte? Sean Connerys comeback producerades inte av EON, den ingår inte i den officiella serien! Nä. Men jag såg om denna nyinspelning av ÅSKBOLLEN förra året, och den visade sig ju vara jättekul! Mycket roligare än jag kom ihåg den som, och oerhört mycket bättre än OCTOPUSSY med Roger Moore, vilken kom samma år. Därför slänger jag in NEVER SAY NEVER AGAIN här.

6. TID FÖR HÄMND (1989)

Timothy Daltons andra och sista Bondfilm. Ett första försök att göra en tuffare och mer realistisk James Bond. Filmen ser ut- och känns som en typisk 80-talsactionfilm, ett intryck som förstärks av Michael Kamens filmmusik. DÖDLIGT VAPEN-versionen av James Bond. Jag gillade filmen när den kom, men många verkade inte uppskatta tilltaget. Men när Daniel Craig senare tog över, blev filmerna ännu hårdare, vilket då plötsligt gick hem.

5. MOONRAKER (1979)

Den här såg jag om igår. Igen. Jag har en tendens att se om den här rätt ofta. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, och jag såg den på bio. Den gjorde ett enormt intryck på mig som liten glytt. Sedan dess har jag fått veta att det här är en film man inte får tycka om. Man ska hata MOONRAKER. Eftersom STJÄRNORNAS KRIG passerat James Bond i popularitet, lät man skicka ut Bond i rymden, där det streds med laserpistoler. Men - det här är faktiskt en av de minst tråkiga filmer som någonsin gjorts! Den här filmen är rolig och underhållande precis hela vägen. Michael Lonsdale är en fantastisk skurk, som dricker te och säger bra, elaka saker. Och: som rymdäventyr är MOONRAKER bättre än alla STJÄRNORNAS KRIG-filmer gjorda efter RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA.

4. UR DÖDLIG SYNVINKEL (1981) 

James Bond återvände till jorden efter MOONRAKER i en film som är lite tuffare än Moores övriga filmer. Skyhögt tempo och en bra skidjakt. Bonuspoäng för att Jack Hedley (polisen i Lucio Fulcis THE NEW YORK RIPPER) har en liten roll. Armborst gick hem hos mig och mina kompisar för 40 år sedan. Bra ledmotiv.

3. SKYFALL (2012) 

Frågan är om SKYFALL ska räknas som en riktig Bondfilm. Visst, de ingår i den officiella serien, men den här filmen är liksom ... något annat. Det är en vacker, lite drömsk, ibland nästan surrealistisk film. En fascinerande film. Som film betraktat är SKYFALL fantastiskt bra. Som Bondfilm vet jag inte riktigt.

2. ÄLSKADE SPION (1977) 

Det är ju bara att räkna upp vad den här filmen innehåller: ubåtar! En hemlig ubåtsbas! Curd Jürgens som galen skurk! Bonds undervattensbil! Caroline Munro i en helikopter! Richard Kiel som Hajen! En inledande skidjakt! Nobody does it better!

1. I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST (1969)

George Lazenbys enda film som James Bond. Bond-kännare, verkliga Bond-experter, brukar framhålla den ofta förbisedda I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST som den absolut bästa Bondfilmen. Och så är det nog. Till skillnad från Sean Connery och framför allt Roger Moore, ser den atletiske Lazenbys Bond faktiskt ut att vara kapabel att göra det han gör. Telly Savalas är en utmärkt Blofeld, Diana Rigg är cool som kvinnan Bond gifter sig med, actionscenerna är bättre koreograferade än i tidigare filmer, och John Barrys ledmotiv är svinbra.


DE SÄMSTA JAMES BOND-FILMERNA

5. ÅSKBOLLEN (1965)  

Tom Jones' låt under förtexterna må vara en klassiker, men det här är ju en vansinnigt tråkig film. Det känns som om halva filmen består av dykare som simmar i slowmotion. Nyinspelningen NEVER SAY NEVER AGAIN är otroligt mycket bättre.

4. DIAMANTFEBER (1971) 

Sean Connerys första comeback som Bond. Han är märkbart ointresserad och lite rund om magen, när han i denna film lufsar runt i Las Vegas. Bitvis känns filmen som ett avsnitt av en amerikansk TV-deckare. Men! Filmen har det absolut bästa ledmotivet! 

3. QUANTUM OF SOLACE (2008) 

Jag har sett den här två gånger. Jag minns ingenting. Ingenting av handlingen, inga enskilda scener. De kör bil, slåss och skjuter konstant. Men Olga Kurylenko gillade jag skarp.

2. VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL (1999) 

Pierce Brosnans Bond kämpar mot en skurk som ... Ja, vaffan var det nu? Robert Carlyle är något slags terrorist, men ser mest ut som en arg snubbe från Hem till gården. Denise Richards ska föreställa kärnfysiker. Ja, jösses.

1. LEVANDE MÅLTAVLA (1985)

Roger Moores sista film. Han är för gammal, plastikopererad, och anlitade stuntman bara för att promenera. Nä, inte riktigt, men nästan. Tanya Roberts uppgift är att skrika. Dolph Lundgren syns knappt i sin lilla roll. Jag tyckte att den här var en stor besvikelse när jag såg den 1985, idag tycker jag att den är ännu sämre. Det här är en riktigt vissen film, Christopher Walkens skurk till trots. 

Slutligen: någon undrar kanske vem gubben på fotot ovan är. Det är Barry amerikanen Nelson som Jimmy Bond i "Casino Royale", ett avsnitt av TV-serien CLIMAX! från 1954. Detta är den första James Bond-filmatiseringen. Programmet är i svartvitt, jag har färglagt fotot.


Netflix: No One Gets Out Alive

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en film om mexikanska immigranter i Cleveland, Ohio; en engelsk produktion, som är inspelad i Bukarest i Rumänien. Regissören Santiago Menghini verkar vara kanadensare.

Skräckfilmen NO ONE GETS OUT ALIVE, byggd på en roman av Adam Nevill, är ingen partyfilm. Det här är en ovanligt mörk film. Filmen visar sig ha ett flertal inslag jag verkligen gillar, men den håller inte hela vägen.

Cristina Rodlo spelar Ambar, en mexikansk tjej som olagligt tagit sig till Cleveland, efter att hennes mor dött efter en lång tids sjukdom. I Cleveland har Ambar en avlägsen släkting, som kan hjälpa henne att skaffa ett bra jobb, men för att få detta jobb krävs det att hon har legitimation. I väntan på detta nya jobb, tar Ambar ett skitjobb, där en arbetskamrat säger sig kunna fixa fram ett falskt ID-kort.

Eftersom Ambar förstås behöver någonstans att bo, flyttar hon in i ett nedgånget rum i en mörk, nedgången, och närmast obebodd fastighet, där hyresvärden är en otäck kille som kallas Red (Marc Menchaca). Att saker och ting inte står rätt till i kåken blir vi varse redan i filmens prolog, i vilken en tjej blir ivägsläpad av vad som ser ut som ett spöke.

Ambar hör mystiska ljud i huset. Det verkar pågå något otäckt i källaren. Hon hittar böcker om offerritualer. Reds bror Becker (David Figlioli) dyker upp, och han är sju resor värre än Red. Av allt att döma försvinner kvinnor i det här huset. Ambar ser syner: spökkvinnor som rör sig i rummen, en mystisk låda, ur vilken det kryper ut en bisarr varelse.

Cristina Rodlo är ytterst sympatisk i rollen som Ambar, en egenskap som är ganska ovanlig i skräckfilmer. Rodlo är riktigt bra, vilket lyfter den här filmen. Filmfotot är också utmärkt. NO ONE GETS OUT ALIVE är bokstavligt talat en mörk film. Rummen är mörka, korridorerna är mörka, tapeterna är muggiga.

Den här filmen har alldeles utmärkta spöken! Smutsiga, gråa figurer med lysande ögon, och vars ansikten vi inte riktigt kan se. En scen där dessa spöken plötsligt står uppradade i ett rum fick faktiskt mina nackhår att resa sig. Även den märkliga varelse som förekommer i filmen har en unik design. Mot slutet av filmen förekommer en del riktigt grovt och snaskigt våld.

Filmens problem är upplösningen. Här finns nämligen ingen tillfredsställande upplösning. Jag är inte av åsikten att allting alltid måste förklaras i detalj, ofta kan usla förklaringar förstöra bra historier med intressanta idéer. Men, Menghinis film ställer flera frågor som inte besvaras alls, självklart undrar vi som ser filmen vad det egentligen är som finns i källaren, vad riterna går ut på, och vad det egentligen är som sker i filmens allra sista scen. De som läst boken sitter kanske inne med svaren på alla frågor.

Hur som helst: som skräckfilm är NO ONE GETS OUT ALIVE snäppet över medel. Den är lågmäld och har en olycksbådande, obehaglig stämning. Den är välspelad. Det är synd att slutet inte håller.





 

(Netflixpremiär 29/9)


onsdag 29 september 2021

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.


 




(Biopremiär 30/9)


söndag 26 september 2021

DVD/VOD/Blu-ray: CutThroat Island

CUTTHROAT ISLAND (Studio S Entertainment)


Renny Harlins beryktade CUTTHROAT ISLAND från 1995 har släppts på DVD och Blu-ray. Filmen som krossade karriärer och bolag. 

Jag såg inte CUTTHROAT ISLAND när den gick på bio, det var det få som gjorde. Men jag hade T-shirten och en del annan merchandise som delades ut på Malmö Filmdagar. Det var något visst med att senare se pensionärer gå omkring iförda svarta T-shirts med en rejäl Jolly Roger på bröstet!

När jag då, 1995, såg filmens trailer tänkte jag att det här kan väl omöjligt vara så dåligt som alla säger. Det dröjde ett par decennier innan jag såg filmen, och nu har jag alltså sett den igen.

CUTTHROAT ISLAND var en makalöst dyr film - och en rejäl dunderflopp. Den floppade så kraftigt att den sänkte produktionsbolaget Carolco. Filmen gick back med 147 miljoner dollar! Även Renny Harlins karriär fick sig en törn. Visst, har har gjorde ett par större filmer sedan 1995, men det har mest blivit små konstiga - och dåliga - filmer, de senaste har varit kinesiska produktioner.

Det har påståtts att piratäventyret CUTTHROAT ISLAND var för tidigt ute. Åtta år senare kom PIRATES OF THE CARIBBEAN och gjorde braksuccé. Jag tänkte att Harlins film säkert är en helt okej, underhållande rulle, den tillhörde nog bara de där filmerna som slentrianmässigt utses till årets sämsta film, utan att faktiskt vara det. Ni vet, som ISHTAR; en film som faktiskt är jätterolig.

De första 15-20 minuterna av CUTTHROAT ISLAND är precis så underhållande som jag hade hoppats. Geena Davis spelar piratdrottningen Morgan Adams, som är på jakt efter en enorm skatt, vilken finns gömd på, just det, CutThroat Island. En karta finns tatuerad på Morgans fars skalp, farsgubben spelas av Harris Yulin (Mister Peasley i Familjen Macahan). Eftersom han dör alldeles i början av filmen, går det bra att skära loss kartan. Dock är instruktionerna på latin, så Morgan och hennes sjörövare måste hitta någon som kan latin.

Matthew Modine gör tjuven William Thaw. Han gillar att klä ut sig och han utger sig för att vara doktor. Dock arresteras han, fängslas, och ska säljas som slav. Eftersom Thaw kan latin, köper Morgan honom.

Frank Langella spelar den väldigt grymme piraten Dawg Brown, som också är ute efter skatten. Han sätter ständigt käppar i hjulet för Morgan och Thaw.

Till en början är den här filmen ett frejdigt matinéäventyr. Det är roligt, underhållande, och rätt charmigt. Men - efter en stund övergår det från att vara roligt, underhållande, och rätt charmigt, till att bli påfrestande. CUTTHROAT ISLAND innehåller nämligen alldeles för många och för långa actionscener. Här finns knappt plats för någon karaktärsutveckling alls. Det är bara ett enda öronbedövande brölande. Visst är det påkostat, det ser väldigt dyrt ut, men det blir bara jobbigt och tråkigt att sitta igenom. Det är en högljudd röra. Som regissör är Renny Harlin ganska anonym. Filmer som DIE HARD 2 är slickade och actionpackade, men de skulle kunna vara regisserade av i princip vem som helst.

Med det sagt, tycker jag nog att Harlins film är bättre än de flesta uppföljarna till PIRATES OF THE CARIBBEAN, och den är betydligt bättre än Roman Polanskis tråkiga och totalt misslyckade PIRATER, som kom 1986.

Extramaterialet består av några reportage som gjordes för att marknadsföra filmen 1995, vilket innebär att de är rätt intetsägande. Kommentarspåret med Renny Harlin har jag inte lyssnat på.