Årets bästa filmer?

Många av mina kollegor sammanfattar filmåret. Förr om åren var jag överambitiös när det gällde sådant här -- jag listade alla filmer jag recenserat under året, sorterade efter betyg och i bokstavsordning. Men vem har tid för sådant nuförtiden?

... Dessutom blev det inte så mycket film på bio. Främst beroende på att pandemin ställde till det och såg till att biograferna fick stänga -- 2021 års första recension av en biopremiär skrev jag i juni. Men ytterligare en orsak är att Disney inte längre pressvisar sina filmer utanför Stockholm. Ytterligare att par distributörer har slutat med detta. Således köper landets tidningar in en massa recensioner från främst TT, men även från frilansare som häckar i Stockholm. Alldeles för många tidningar trycker samma recensioner. Minns när jag bodde i Malmö och ett par gånger lyckades klämma över 300 biopremiärer på ett år!

Så. Vilka filmer var bäst? Tja ... Jag vet inte riktigt. 

Jag gillar inte betyg. Betyg säger inte så mycket - vad det än gäller. Filmer, böcker, skivor, människor. Betyg är att generalisera. Enda orsaken till att jag betygsätter filmer här på TOPPRAFFEL!, är att om jag citeras i annonser, fungerar betyget som gratis reklam. Det finns ett flertal webbsidor som satt detta i system -- de sätter höga betyg för att synas i media. Det gör aldrig jag. Jag skriver vad jag tycker och tänker, och mina betyg är oftast låga.

Dessutom höftar jag oftast när jag betygsätter filmer. Hörru du, hur fan kunde du ge den där en fyra?! Äh, sätt en trea då, det spelar ingen roll. Ibland ångrar jag de betyg jag sätter. Men förhoppningsvis läser mina läsare hela texten och förstår vad jag tycker och tänker.

Nå! För ovanlighetens skulle delade jag ut en femma i år, det gör jag ju nästan aldrig. Det blir på sin höjd en femma om året. Min femma gick till Edgar Wrights LAST NIGHT IN SOHO. En film jag älskade. Till min förvåning har jag noterat att en del pålitliga kollegor, främst utomlands, inte gillade den alls och tyckte att den var rejält överskattad. Men de har fel. Dessutom var den extra bra på stor duk. Det är en film för sådana som älskar den typ av film jag älskar.

En annan film jag tyckte var jättebra, var det märkliga, närmast bisarra dramat PIG med Nicolas Cage. Jag vet inte om jag kommer att se om den filmen i första taget, jag brukar sällan se om dramer, men det här var en kul, udda och originell liten film.

En annan udda film jag gillade, var det surrealistiska riddardramat THE GREEN KNIGHT. En film som överlag fick bra kritik, men som avskyddes av en del. Benedict Cumberbatch var lysande i den lika lysande thrillern THE COURIER, som fick en rejält stark fyra av mig, snudd på en femma.

I övrigt har det bara varit några actionfilmer jag satt en fyra i betyg på. NOBODY var kanske lite bagatellartad, men den var frän. WRATH OF MAN är Guy Ritchies bästa film på länge, en stenhård film som är väldigt annorlunda den franska film den bygger på. Fyran jag gav till COPSHOP var lite oövervägd -- det var nog att ta i. Det var den coola filmmusiken som förförde mig. Dock en väldigt underhållande film.

Och hur såg det ut på superhjältefronten? James Gunns THE SUICIDE SQUAD var ju skitrolig! Sylvester Stallone i sitt livs roll som korkad haj. Tyvärr verkar den stora publiken ha tyckt att den filmen var för konstig. Vidare var pandemins hittills största biosuccé, SPIDER-MAN: NO WAY HOME, bra den med. Kanske inte lika bra som de tidigare Spindelmannen-filmerna, men betydligt bättre än det mesta det står Marvel på.

Några av årets mest hajpade och kritikerrostade filmer tyckte jag inte var något vidare -- som till exempel TITANE och ANNETTE. 

Utöver dessa filmer recenserade jag en hel hög Netflix- och Amazon Prime-premiärer, men dessa avstår jag från att nämna här. Jag hoppar även alla filmer som släpptes direkt på Blu-ray och DVD.

Intressant nog kom det inte med en enda skräckfilm bland de filmer jag tyckte var bäst i år. Och några svenska filmer kom inte heller med, mest beroende på att jag bara sett två-tre stycken svenska filmer, tror jag.

Vad ser jag fram emot att se på bio nästa år? Jag vet inte. Jag hoppas på mer karate och biljakter till banjomusik! Gärna i Tyrolen.

Netflix: Don't Look Up

Foton copyright (c) Netflix

Adam McKays DON'T LOOK UP hade premiär på julafton, men eftersom jag varit bortrest (och då föredragit bröderna Marx), blev det inte av att jag såg filmen förrän nu. Tydligen visas den även - eller ska visas - på några utvalda biografer.

Sedan premiären har DON'T LOOK UP figurerat flitigt i olika mediaflöden. Den har fått en hel del dåliga recensioner i tidningar, men många av tittarna verkar gilla filmen. Den hyllas som smart satir - och sågas för att den inte är tillräckligt smart satir. Vänsterpropaganda tycker en hel del på den amerikanska högerkanten. 

Vis av erfarenhet vågade jag inte hoppas för mycket på DON'T LOOK UP, det är ju trots allt en Netflixproduktion, och de brukar som bekant inte vara något vidare. Men jag får erkänna att filmen var bättre än väntat. Mina främsta invändningar är att filmen är en halvtimme för lång, det hade räckt med en timme och 50 minuter, och jag får nog säga att en del av de medverkande spelar över.

Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence spelar Randall och Kate, två astronomer som upptäcker att en enorm komet är på väg mot jorden - en planetförstörare som kommer att utplåna allt liv när den slår ner. Randall och Kate måste förstås berätta detta för myndigheterna och varna folk; kanske går det att hindra kollisionen, som beräknas ske sex månader senare.

Randall och Kate hamnar, tillsammans med en tredje astronom; Teddy (Rob Morgan), i vita huset, för att träffa USA:s vidriga och korkade president (Meryl Streep), och hennes ännu mer vidriga och korkade son (Jonah Hill). Presidenten vägrar ta astronomerna och hotet på allvar, hon har viktigare saker att tänka på, framför allt sig själv. De två forskarna skickas ut för att prata om den kommande katastrofen i ett TV-program lett av Cate Blanchett och Tyler Perry. De flamsiga programledarna vill bara prata om glada och glättiga saker, så forskarnas budskap går inte riktigt fram. Den temperamentsfulla Kate får ett utbrott, stormar ut, och kallas galen, medan den lite tafatte Randall utses till världens sexigaste astronom och raggas upp av Cate Blanchetts rollfigur.

Mark Rylance spelar en sorts bisarr Steve Jobs-variant; en märklig typ som driver ett extremt framgångsrikt mobilföretag, och vars senaste uppfinning revolutionerar internet och mobiltelefoni. Han och hans företag ställer till det. Ron Perlman dyker upp som en stridis och astronaut som utses till hjälten som ska skickas upp för att få kometen att ändra sin bana. Befolkningen delas upp i två läger, de som är rädda för kometen och regeringen, och de som anser att kometen är en bluff.

DON'T LOOK UP är inspelad under pandemin - och här finns klara paralleller till hur världen, framför allt USA, ser ut just nu. Kometförnekarna är förstås pandemi- och klimathotsförnekarna, och antivaxxare - de bär till och med röda basebollkepsar med texten "Don't look up". Meryl Streeps president och hennes regering är Trump-administrationen, men Adam McKay säger att han inte har någonting till övers för vare sig republikanerna eller demokraterna. 

Här borde jag nämna Kubricks DR STRANGELOVE från 1964, som McKays film har många likheter med, men jag har inte sett den på över trettio år, och jag minns bara de mest berömda scenerna. Dock har jag faktiskt sett den på bio. Här ska visst även finnas likheter med Sidney Lumets NETWORK från 1976, men den har jag nog inte sett alls. Tror jag. (Jag gör här en minnesanteckning: köp DR STRANGELOVE och NETWORK.)  

DON'T LOOK UP är en rejält påkostad film, den ser dyr ut, och det dyker upp en massa kända skådespelare i småroller. Och som sagt - jag tyckte att den var klart bättre än förväntat. Kanske är den roligare för mig som europé, jag sitter på behörigt avstånd och skrattar åt tosingarna borta i Amerika ...

... Men så öppnar jag Göteborgs-Posten och läser ännu en insändare från en antivaxxare eller någon annan typ av dårfink, och sedan skrattar jag inte lika mycket.

Cate Blanchett och Meryl Streep är roligast i DON'T LOOK UP. Linus Sandgren från Spånga är filmens filmfotograf. Det är synd att filmen är alldeles för lång.

Just det: när eftertexterna börjar rulla, avbryts dessa efter en liten stund för en första epilog, och när eftertexterna rullat klart kommer en andra epilog.

Pluspoäng till textaren som översatt "Batcave" med "Läderlappsgrottan"!

 

 

 

(Netflixpremiär 24/12)

TOPPRAFFEL! önskar god jul

GOD JUL på er, grevar, baroner och baronessor!

Låtom oss fira en jul så som den var när jag växte upp!

Bio: Utvandrarna

Foton copyright (c) SF Studios

Det finns som bekant en del filmer man som svensk måste anse vara jättebra. Två av dessa är Jan Troells UTVANDRARNA (1971) och NYBYGGARNA (1972), efter Vilhelm Mobergs böcker. Jag har inte sett de här sedan de visades på TV någon gång på 1980-talet, det är mer än 30 år sedan, alltså, så jag har dem inte precis i färskt minne. När jag såg dem då tyckte jag förvisso att de var bra, men jag tyckte även att de var långsamma, sega, tråkiga, och det var ett jävla tjat om astrakanäpplen. Men jag uppskattade att alla pratar Åsa-Nisse-småländska, och att scenerna från New Yorks hamn är inspelade i Landskrona. Skulle jag se se om dessa filmer idag, skulle jag nog uppskatta dem mer än jag gjorde som ung.

... I synnerhet efter att ha sett 2021 års UTVANDRARNA, i regi av norrmannen Erik Poppe. 

Femtio år efter Troell kommer alltså en ny film baserad på Mobergs boksvit. Poppes skapelse är en film som får mig att tänka på serietidningen Illustrerade Klassiker och på Det Bästas bokval. 

Jan Troells två filmer varar tillsammans drygt sex och en halv timme. Poppe bränner av hela storyn, från början till slut, på knappt två och en halv timme. Detta innebär att oerhört mycket har hoppats över. Guldet blev till sand? Här finns inga guldletare överhuvudtaget.  Filmen handlar nästan enbart om familjen Nilsson.

... Och allra mest handlar den om den hårt prövade Kristina Nilsson (Lisa Carlehed). Filmen tillägnas alla modiga mödrar, och Kristina är i bild mest hela tiden.

Storyn är förstås välbekant: det är fattigt och eländigt i Sverige, och Karl-Oskar Nilsson (Gustaf Skarsgård) tycker - trots att de har astrakanäpplen - att det låter som en bra idé att flytta till Minnesota i Amerika. Så det gör de. På överfärden blir Kristina vän med den bespottade byhoran Ulrika (sångerskan Tove Lo). Väl på plats i Minnesota trivs Karl-Oskar och bygger hus, medan Kristina saknar Sverige, planterar ett träd med astrakanäpplen, och föder barn stup i kvarten. Sofia Helin spelar den djupt religiösa Judit, som dyker upp med make och ett gäng människor, som tänker bygga en kyrka och ett samhälle. De är lutheraner och de accepterar inte att Nilssons vill leva ett nytt, fritt liv, och låta sina döttrar gå i skolan. Judit kräver även att kvinnorna ska skyla håret. De här lutheranerna är allt ena riktiga elakingar. En dag kommer det indianer, minsann.

Till min stora besvikelse pratas det ingen Åsa-Nisse-småländska i den här filmen. Alla rollfigurerna, utom amerikanerna, verkar komma från det där hörnet i Småland där man inte bara pratar något slags  stockholmsdialekt, utan även som vi pratar nu på 2020-talet. Karl-Oskar är under större delen av filmen förvånansvärt osympatisk. De flesta i filmen är lite osympatiska, en del till och med mycket osympatiska. Eftersom stora delar av handlingen saknas, händer det inte så mycket. De odlar astrakanäpplen.

Varför man har gjort den här nyfilmatiseringen vet jag inte. Kanske är orsaken de rådande extremhöger- och fascismvindarna som blåser i väst. Filmen fungerar lite grann som ett politiskt inlägg: det finns en hel del paralleller mellan de fattiga, obildade och djupt religiösa svenskar som utvandrade till Amerika och sökte lyckan på 1800-talet, och de flyktingar från andra länder som idag, mer än 150 år senare, anländer till Sverige.

... Men UTVANDRARNA modell 2021 känns som en meningslös och ointressant film. Om man vill se en filmatisering av böckerna, finns ju redan Troells filmer, som är överlägsna på alla sätt. Det bör väl inte vara alltför svårt att få tag på- och se dem (skriver jag utan att kolla). Erik Poppes The Best of Vilhelm Moberg-version känns bara poänglös. Filmfotot är dock rätt snyggt ibland. Filmen är inspelad i Rumänien. Ibland blir den lite irriterande pretentiös, och ibland agerar Kristina berättarröst och viskar sina repliker, som man gärna gör i svensk film. Brist på drama och spänning är det gott om.

Nä, vet ni vad. Det finns nog inte mycket mer att säga om den här filmen. Är den här lite vissna filmen verkligen tänkt att vara julens svenska kioskvältare?

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Bio: Tills solen går upp

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag, innan jag såg den, läste innehållsreferatet till Peter Dalles nya film på IMDb, undrade jag vad i hela friden det här var. Det lät hur flängt och konstigt som helst. Det här kan den väl ändå inte handla om? tänkte jag.

Men jo, det gör den.

Mikael Persbrandt spelar Peder, som jobbar på ett företag där han sitter och placerar pengar dagarna i ända. Han brukar då och då gå till ett antikvariat, där han tittar på en flera hundra år gammal bok som handlar om drömmar, och som är skriven på ett påhittat språk. Boken är dyr som poker.

Peder är lyckligt gift, men en dag träffar han på sin tidigare kärlek Hanna (Vanna Rosenberg). De fikar och de gamla känslorna dem emellan verkar återuppstå. Det kan de omöjligt gå med på, även Hanna är lyckligt gift. De två träffas ett par gånger till, men så kan de inte hålla på, de vill inte förstöra sina respektive äktenskap.

Hannas make (Peter Dalle) är en snäll herre som uppenbarligen är rik som ett troll. Hanna driver ett litet förlag, men det verkar gå hur bra som helst, för hon har råd att köpa ett dyrt golfset till sin man (han i sin tur låter bygga ett sommarhus utomlands till henne). Peder verkar också tjäna bra med stålar, men hans väna hustru (Helen Sjöholm) vinner på en lott och säger "Nu är vi rika". Hon köper den där boken om drömmar till Peder i julklapp.

Eftersom boken är skriven på ett påhittat språk, kan Peder inte läsa den. Men han tipsas om en person som kanske kan tyda boken - en jävligt dålig skådespelerska som bor i en lägenhet utan elektricitet. Hon verkar förstå vad det står i boken, och på någon vänster börjar även Peder begripa.

Nu uppstår märkligheter: tack vare boken, som ligger på Peders sängbord, kan Peder och Hanna träffas i sina drömmar. De bestämmer när de ska somna och på vilken plats (i drömmen) de ska träffas, och så - POFF! De möts på olika exotiska platser. Och på något sätt verkar det som om det som sker i drömmarna också sker på riktigt - efter en ridtur i en dröm, vaknar Hanna upp med blåmärken. Peder beter sig alltmer konstigt, och familjen undrar hur det står till med honom.

TILLS SOLEN GÅR UPP är ännu en film i genren "svenska skådespelare på semester". Filmens drömscener är inspelade i bland annat Dominikanska republiken och i Sydtyrolen. Filmen verkar mest ha gjorts för att filmmakarna ville åka utomlands.

Filmen börjar rätt hyfsat, det är jul och julstämning, det är trevligt, och det första mötet mellan Peder och Hanna är lite småkul. Men, så fort de börjar drömma, spårar filmen ur totalt. Det blir bara dumt, konstigt, och det känns ogenomtänkt - hur den där boken fungerar förklaras aldrig. Bitvis känns det här som de sämsta TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, främst FREDDY'S DEAD: THE FINAL NIGHTMARE, där folk kan somna precis när de känner för det och mötas upp i sina drömmar.   

Vidare verkar Peter Dalle inte riktigt veta vilken typ av film han vill göra. Är det en romantisk komedi, eller en romantisk fantasyfilm? För att råda bot på filmens brist på humor, är företaget Peder jobbar på något slags bisarr parodi på Wall Street. Chefen är knäpp, och två av de anställda (Björn Gustafsson och Filip Berg) ägnar sig konstant år excentriska aktiviteter på kontoret, som till exempel bågskytte. Den överdrivna crazyvärlden på företaget passar inte ihop med resten av filmen. Tematiskt finns här vissa likheter med Woody Allens MIDNATT I PARIS, men Allens film är betydligt bättre.

Det dyker upp en lång rad kända ansikten i små cameoframträdanden. Per Andersson jobbar i en kamerabutik, Rachel Mohlin jobbar på ett sjukhus, för att nämna två. Konstigaste cameon dyker upp när de firar något på Peders företag. I ett hörn står en man övertäckt med ett lakan. De drar av lakanet, och där står Tommy Körberg. Han säger ingenting. Slut på scenen.

TILLS SOLEN GÅR UPP är nog tänkt att vara julens stora dramakomedi för hela familjen. Jag vet inte. Jag vet inte vad folk kommer att tycka när de ser den här. Jag satt mest och stirrade häpet på duken och undrade vad det var jag tittade på, och hur det här projektet kunde godkännas. Peter Dalle är väl egentligen ingen dålig regissör, ibland kan han få till det, men den här nya filmen är inte bra - alls. Däremot är den skitkonstig.

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.

 

 

 

(Biopremiär 22/12)

Bio: Annette

Foton copyright (c) TriArt Film

Ja, herrejösses. Herrejävlar. Vad ska jag skriva om den här filmen? Vad är det här för något? 

Fransmannen Leo Carax har inte gjort alltför många långfilmer under sin karriär, och han är fortfarande mest känd för DE ÄLSKANDE PÅ PONT-NEUF, som kom 1991 - det är trettio år sedan. Hans nya film ANNETTE öppnade årets Cannesfestival, och försågs med två priser - Bästa Regi och Bästa Soundtrack.

ANNETTE är en typisk Cannesfilm. Det är dessutom en typiskt fransk Cannesfilm. Den här filmen är så pass fransk att det är svårt att avgöra om vissa scener är tänkta att vara roliga, eller om de bara är parodiskt pretentiösa. 

Till saken hör att detta är Carax' första film på engelska, större delen av filmen utspelar sig i USA (men det mesta är inspelat i Tyskland och Belgien), och storyn är skriven av amerikanerna Ron och Russell Mael - själva manuset är antagligen skrivet av Carax.

Ja, detta är en Sparks-film. En Sparks-musikal. Och ska jag vara helt ärlig, balanserar den hela tiden på kalkonfilmens kant. Möjligen är det här en kalkonfilm. Men som sagt - det är svårt att avgöra om filmen är på allvar eller ej. Om inget annat är den snygg.

Filmens första minut är utmärkt - den är jättebra. ANNETTE inleds nämligen med instruktioner till publiken - vad vi inte får göra under visningen. Vi får inte andas och ombeds ta ett djupt andetag. Därefter dyker Sparks själva upp i en studio och framför en låt vars text ungefär går "Nu börjar det" om och om igen. De lämnar studion, medan de fortfarande sjunger, och går längs några gator, fler människor ansluter under sången, däribland de två huvudrollshavarna Adam Driver som Henry McHenry och Marion Cotillard som Ann Defrasnoux.

Öppningsscenen.

Och så börjar handlingen. Henry McHenry är en ohemult populär stå upp-komiker. Hans show heter "Guds apa", han äter banan och röker samtidigt, och hans framträdande är katastrofalt o-roligt. Men publiken älskar visst honom. Henry har blivit kär i operasångerskan Ann Defrasnoux, oj, vad de älskar varandra, de figurerar ständigt i nyhetsreportage, och de gifter sig. Dock börjar deras karriärer gå åt varsitt håll - hon blir en allt större stjärna, medan hans karriär går år skogen, eftersom han är ett psykfall.

Och så får de en dotter. Annette. Annette visar sig besitta en oväntad talang, som kan inbringa stålar till Henry.

Så långt om handlingen.

Låt oss prata om Annette. Dottern, alltså. Annette är en docka. Dockan ska dock föreställa en riktig flicka. Dockjäveln är fruktansvärt ful och ser mest ut som Chucky från DEN ONDA DOCKAN. Fast mer obehaglig. Vad är grejen med detta? Är det något jag inte fattat? Är det ett konstnärligt franskt grepp som anses smart? Symboliserar dockan något? Anspelar den på Pinocchio? Under slutscenerna spelas Annette av en riktig flicka.

Låt oss prata om sångerna. Den inledande sången är rätt klämmig - men därefter låter det som om de mer eller mindre sjunger en och samma sång genom hela filmen, i olika tempo. Det mesta av dialogen sjunges (vilket gör att filmen närmast är en opera och inte en musikal). Och - de banala sångtexterna beskriver oftast bara vad de gör och vad vi ser i bild. Typ, "Jag driver i land på en öde ö", och vi får se Henry driva iland på en öde ö. Henry och Ann sjunger "Jag älskar dig så mycket" om och om igen, under flera minuter, och medan de har sex.

I en del av de serier jag skriver manus till - framför allt i Uti vår hage och Åsa-Nisse - driver jag ofta med olika kulturformer och kulturutövare. Ibland hittar jag till exempel på konstiga dikter som seriefigurerna läser. Och faktum är att sångerna i ANNETTE påminner om de tramsdikter jag hittar på, vilket gör att jag inte kan avgöra om det är på allvar eller ej.

När Marion Cotillard sjunger opera mimar hon till en annan sångerska, men annars är det hon själv som sjunger. Adam Driver framför alla sina sånger själv. Han har ingen större framtid som sångare, om han funderar på att sadla om. Sparks dyker upp igen mot slutet, där de spelar två piloter under en minut. Adam Driver, som även producerat, har ett och samma slokande ansiktsuttryck filmen igenom.

Två timmar och tjugo minuter varar det här. Filmen slutar aldrig. Den var lite svår att sitta igenom. Och jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. Spontant är det en etta. Men den är alltså snygg och ibland uppfinningsrik. Så, jag sätter en tvåa. Jag ser att en lång rad kritiker världen över gett filmen full pott - men det säger nog mer om dessa kritiker, än om filmen. Jag hörde att stora delar av publiken lämnade en förhandsvisning i Göteborg.

ANNETTE är producerad av Amazon, så den lär snart dyka upp streamad på Prime Video.

  

 

 

 

(Biopremiär 17/12)

Bio: Spider-Man: No Way Home

Foton copyright (c) Sony Pictures

OBS! Det är möjligt att nedanstående text innehåller så kallade spoilers. Jag vet inte. Antagligen är filmens överraskningar välkända för alla utom mig.

När Sam Raimis SPIDER-MAN 3 kom 2007, fick den kritik för att den inte bara var sämre än de tidigare två filmerna, utan även för att den försökte beta av för mycket på en gång, och fläska på med flera superskurkar i en och samma film. Jag såg om SPIDER-MAN 3 häromåret, och så illa är den inte. Jag tittar hellre på den, än på de flesta av senare års Marvel-filmer, som inte kan stava till återhållsamhet. AVENGERS-filmerna får SPIDER-MAN 3 att känns som TURINHÄSTEN. 

Den nya Spindelmannen-filmen; SPIDER-MAN: NO WAY HOME i regi av Jon Watts, är också den en film som får SPIDER-MAN 3 att nästan kännas minimalistisk.

Eftersom mitt intresse för den här typen av film dalat en hel del de senaste åren, hade jag inte läst speciellt mycket om NO WAY HOME innan jag såg den. Inte mer än att den skulle handla om parallella universa; multiverse som de kallar det, och att Alfred Molina skulle återkomma i rollen som dr Octopus. Molina var ju dr Octopus i Sam Raimis SPIDER-MAN 2 (2004), som inte bara är den bästa filmen om Spindelmannen - jag hävdar fortfarande att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Ja, och så hade jag sett en trailer för den här nya filmen.

... Således kom stora delar av handlingen som trevliga överraskningar för mig. I NO WAY HOME försöker man nämligen lösa "problemet" med att det gjorts långfilmer om Spindelmannen i 19 år nu - filmer med olika skådespelare. Lösningen på detta heter multiverse. Om man inte sett alla Spindelmannen-filmer som gjorts under dessa 19 år, eller åtminstone de flesta av dem, lär den nya filmen upplevas som synnerligen förvirrande och obegriplig.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME tar vid där den förra filmen; SPIDER-MAN: FAR FROM HOME, slutade: den spindelmanshatande J Jonah Jameson (JK Simmons, som gjorde rollen i Raimis trilogi, återkommer), som driver sensationskanalen Daily Bugle, avslöjar Spindelmannens hemliga identitet som Peter Parker och utpekar honom som mördare - Spindelmannen påstås ha mördat skurken Mysterio.

Genast vänds Peter Parkers (Tom Holland) liv upp och ner. Alla vet vem han är, han får inte en lugn stund, och även hans närmaste vänner - MJ (Zendaya), Ned  (Jacob Batalon) och faster May (Marisa Tomei) - plockas in av FBI för förhör. De skaffar sig en sanslöst skicklig advokat som hjälper dem - här dyker Matt Murdock upp i ett kort inhopp, den blinde superhjälten Daredevil, alltså, spelad av Charlie Cox från TV-serien.

Peter Parker känner dock att allt måste ställas tillrätta igen, så att allt blir som förr, så han besöker dr Strange (Benedict Cumberbatch) för att försöka få honom att trolla och ha sig, så att folk glömmer bort att Peter är Spindelmannen. Dock klantar den omogne Peter sig medan Strange läser upp sin trollformel, och effekten blir inte vad de förväntat sig: portaler till parallella universa öppnar sig, och in i New York klampar plötsligt dr Octopus, följd av Gröna Trollet från 2002 års SPIDER-MAN (Willem Dafoe), Sandmannen från SPIDER-MAN 3 (Thomas Haden Church), Ödlan från THE AMAZING SPIDER-MAN (Rhys Ifans) och Electro från THE AMAZING SPIDER-MAN 2 (Jamie Foxx).

Peter Parker har lyckas skicka ut dr Strange på villovägar, för att istället försöka lösa problemet med superskurkarna på egen hand. Tillsammans med sina kompisar ska Peter fånga in bovarna - och göra dem snälla med hjälp av uppfinningar. Allt går förstås inte som planerat.

Det dyker upp oväntad hjälp. In från sina olika parallelluniversum kliver Tobey Maguire som Spindelmannen från Raimis filmtrilogi, och Andrew Garfield som Spindelmannen från Marc Webbs två filmer. Vi får tre spindelmän till priset av en! Den 25-årige (fast han ska föreställa 17), den 38-årige och den 46-årige. Jag hoppades att även Nicholas Hammond från TV-serien på 1970-talet skulle dyka up, då hade vi även fått en 71-årig Spindelman. Tyvärr höll han sig hemma.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är alldeles för stökig (om än inte lika stökig som andra Marvelfilmer), och den är alldeles för lång, men samtidigt är den trevlig, sympatisk, ofta rolig, och trots sin längd blir den - till skillnad från övriga Marvelfilmer - aldrig tråkig. En intressant detalj är att filmen lugnar ner sig mot slutet, istället för att brassa på med en halvtimmeslång slutstrid.

Det mest intressanta med NO WAY HOME är dock att vi får tillfälle att jämföra dessa tre olika tolkningar av Peter Parker - deras olika karaktärsdrag framstår tydligt. Tobey Maguire är genomsnäll och lite sorgsen, Andrew Garfield är lite av ett störigt rövhål, medan Tom Holland är pojkaktig och omogen.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är inte lika kul och charmig som den förra filmen; FAR FROM HOME, men jag tycker att den är betydligt bättre än de två senaste Marvelfilmerna jag recenserade; SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS och VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Därför är jag snäll och sätter en fyra i betyg. Den är lite svag.

... Startar de om Spindelmannen på nytt, skulle jag gärna vilja att de gör filmerna så som serien var på 60- och 70-talen. Och MJ ska ha rätt frisyr den här gången!

 

(Biopremiär 15/12)

Netflix: Dos

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. Den spanska thrillern DOS (nej, den har inget med operativsystemet att göra, "dos" betyder förstås "två" på spanska), som har premiär idag, lät härligt pervers, och för regin står Mar Targarona, som var en av producenterna till BARNHEMMET; spökfilmen från 2007. Det verkade ju lovande. Dessutom varar filmen bara 70 minuter, så jag tog mig en titt.

En man och en kvinna vaknar upp i en säng. De känner inte varandra. Hon heter Sara (Marina Gatell), han heter David (Pablo Derqui), de är nakna - och de är ihopsydda! Någon har kidnappat dem och sytt ihop deras magar, som siamesiska tvillingar. De har ingen aning om var de befinner sig och varför de är där.

Under stora smärtor tar de sig ur sängen för att undersöka rummet. Kanske finns det möjlighet att ta sig ut, kanske går det att ropa på hjälp. Men nej, det gör det inte. De söker efter ledtrådar till varför just de kidnappats och till varför de sytts ihop.

DOS känns som ett typiskt pandemiprojekt. Endast två skådespelare under större delen av filmen, först under slutminuterna dyker det upp ytterligare två personer i minimala roller. Ett femte namn nämns i rollistan, men hon figurerar bara på ett fotografi. Miljöerna är få. Det minimala filmteamet satt troligen i ett annat rum.

Filmen påminner en del om sådana där datorspel där man letar efter ledtrådar för att kunna gå vidare - ni vet, man klickar på en byrålåda och hittar en nyckel som leder till ett skåp, som innehåller en lapp, med en text som ... Ja, ni vet.

... Och det här hade kunnat vara riktigt bra - om det inte inte vore för att Sara och David är så fruktansvärt osympatiska. Detta blir förstås ett problem i en film av den här typen. Man skiter blankt i hur det går för rollfigurerna, eftersom man inte känner något för dem. Dessutom är upplösningen dum, långsökt, och otillfredsställande.

Däremot är filmfotot snyggt, som så många andra spanska skräckfilmer, går filmen i varma färger - och mörker. Jag gillade även scenen där de går på toaletten och turas om att pinka. Det såg besvärligt ut!

Den korta speltiden är lite i längsta laget.

När får vi se en film om operativsystemet DOS?

 

 

 

 

(Netflixpremiär 10/12)

Serier: Asterix 39: Asterix och gripen

Asterix 39: Asterix och gripen

av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Comics

När jag först såg omslaget till det nya Asterix-albumet, läste jag "Asterix och grillen". Va? Grillen? Vilken grill? Det tog några ögonblick innan jag förstod att det står "gripen" - namnet på det mytologiska fabeldjuret (och som enligt pressmaterialet stavas med litet g).

Asterix har ju haft tur efter det att seriens bägge skapare gått bort. Den nya duon Jean-Yves Ferris och Didier Conrads album har varit betydligt bättre än de seriens ursprunglige tecknare Uderzo fick ur sig på slutet, och Conrad är en gudabenådad tecknare.

Med detta sagt, får jag nog säga att "Asterix och gripen" är det sämsta av Ferris och Conrads album. Faktum är, att jag började läsa albumet för flera veckor sedan, men lade det åt sidan efter bara några sidor - det grabbade inte tag i mig, jag tyckte att det kändes märkligt träigt. Först nu satte jag mig ner och lästa hela albumet.

Caesar har fått för sig att han vill ha en grip, efter att ha sett en sådan avbildad på en kruka. Romarna har fångat en sarmatisk amason, och hon ska tvingas visa vägen till sarmaternas rike, som ligger någonstans norr om Svarta Havet. Det är där gripen finns.

Några som redan är på väg till sarmaternas rike, är Asterix, Obelix och Miraculix, eftersom den sistnämnde sett sin vän Grillaenkotlette, en sarmatisk shaman, i en dröm, och blivit orolig. I sarmaternas by finns det bara män, eftersom kvinnorna är krigare och är ute på de snöiga vidderna. 

Romarna anländer, problem uppstår eftersom Miraculix' trolldryck har frusit och kan inte tinas upp; då försvinner kraften. Sarmaterna och romarna tågar runt i snölandskapen och ...

... Tja, det händer inte så mycket mer. Jag tycker att "Asterix och gripen" känns märkligt ogenomtänkt. Det är en ganska poänglös historia, som mest verkar ha gjorts för att Jean-Yves Ferri ville berätta något som utspelar sig i snölandskap. 

Det händer inte så mycket i albumet - däremot är det vansinnigt pladdrigt. Det känns som att Ferri kompenserar bristen på handling med att låta figurerna babbla mest hela tiden - sida upp och sida ner fylls med bilder på folk som går eller sitter och pratar oavbrutet. Sarmaterna pratar med "skorrande E", och i pratbubblorna med deras repliker, är bokstaven E spegelvänd för att visa detta märkliga läte. Eftersom sarmaterna har många repliker, blir det lite jobbigt i längden med dessa spegelvända E.

En annan märklighet, är att figurernas roliga namn ofta inte har något med figurernas karaktär eller yrke att göra. En trädstamsleverantör heter av någon anledning Grynkorvette, medan en gladiator heter Classensjus. Mer passande är att en konspiratoriskt lagt kille heter Fakenius.

Albumet innehåller några roliga scener och detaljer, och liksom tidigare är det tjusigt tecknat. Men - som helhet är albumet inte speciellt roligt, det är snarare en aning tråkigt. "Asterix och gripen" är så pass intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva än det här, så därför tar jag nu och sätter jag punkt.

Netflix: The Power of the Dog

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions THE POWER OF THE DOG, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix - jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm - men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western - THE POWER OF THE DOG är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.

THE POWER OF THE DOG är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare - och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.

Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter - Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.

Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords FÖRFÖLJAREN. 

... Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än BROKEBACK MOUNTAIN. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.

Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.

THE POWER OF THE DOG är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser.

... Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.

Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig.

Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12) 

Blu-ray: Terminator 2: Domedagen - The Final Edition

TERMINATOR 2: DOMEDAGEN - THE FINAL EDITION (Studio S Entertainment)

"Korad till historiens bästa actionfilm" står det på baksidan till denna nya Blu-ray-utgåva av James Camerons TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Är den verkligen det? Är T2 världens bästa actionfilm? 

Nej, självklart är den inte det. Inte på långa vägar. Exempelvis är den första filmen i serien, THE TERMINATOR från 1984, betydligt bättre. En hel hög actionfilmer är bättre.  

Jag inbillar mig att jag satt på min balkong och läste en engelsk filmtidning, när jag såg en av de första bilderna som släppts från den då kommande Terminator-uppföljaren. Den såg tuff ut. Fast jag minns kanske helt fel. Men det spelar ingen roll. Det här var på den tiden då man fortfarande läste massor av filmtidningar och då man faktiskt såg fram emot filmer efter att ha läst om dem eller sett bilder ur dem. Numera är jag ofta trött på filmerna redan innan de haft premiär.

THE TERMINATOR, originalfilmen, såg jag aldrig på bio. Jag hyrde den och en Moviebox en dag när vi hade friluftsdag på gymnasiet, jag hade kommit på att om jag valde jogging eller simning, var jag klar med mina frisksportsaktiviteter på en halvtimme, och kunde ägna resten av dagen åt att titta på film istället. TERMINATOR 2 gick upp på bio i Sverige i september 1991, och den såg jag på en stor, numera nedlagd biograf i Helsingborg.

Då, 1991, tyckte jag, liksom de flesta andra, att T2 var oerhört häftig - den var stor, maffig, och innehöll en typ av effekter vi inte tidigare sett. Datoranimationer, alltså. Visst hade det förekommit sådana tidigare, till exempel i James Camerons tidigare film AVGRUNDEN, men nu var effekterna huvudattraktionen.

T2 var även en av de första filmer jag köpte på DVD, jag köpte en frän amerikansk utgåva av filmens Special Edition, som kom i en plåtask.

Sedan dess har jag omvärderat T2 en hel del, faktiskt. Det finns en hel del att anmärka på.

Efter att ha sett denna nya Blu-ray med en version som kallas THE FINAL EDITION, passade jag på att även se om den första filmen. 

Att redogöra för handlingen i TERMINATOR 2: DOMEDAGEN känns onödigt - ni har ju alla sett den. Men: Robert Patrick spelar en ond terminator från framtiden som skickats tillbaka i tiden för att döda pojken John Connor, son till första filmens hjältinna Sarah Connor, eftersom John kommer att växa upp till en farlig rebelledare som hotar maskinernas världsherravälde. Arnold Schwarzenegger spelar en snäll terminator som skickats tillbaka i tiden för att skydda John och döda den onda terminatorn.

Jag antar att THE FINAL EDITION är mer eller mindre samma version som den tidigare Special Edition, fast digitalt restaurerad. Den varar två timmar och sjutton minuter, och liksom det mesta Cameron gjort efter 1984, känns den bloated - den är uppsvälld, för lång, för seg. 

Redan när filmen kom var det en hel del som klagade på att Schwarzeneggers robot är snäll den här gången; han skjuter inte ihjäl en massa människor och lever jävel. Detta tycker jag dock inte är det största problemet med T2. Nej, det största problemet är Edward Furlong som John Connor. Han är en synnerligen irriterande ungjävel. Bara hans osympatiska uppsyn gör att jag vill att Robert Patricks robot T-1000 ska få tag på honom och göra processen kort.

En del av filmens dialog är vissen - liksom fallet var med Camerons ALIENS från 1986, känns det ibland som om manuset är skrivit av artonåringar. Scenerna där rollfigurerna pratar om känslor, om att vara ledsen och gråta, upplever jag idag som direkt genanta. 

De på sin tid så revolutionerande effekterna har inte alltid åldrats jättebra. En hel del håller än och imponerar, men en del datoranimationer ser nu lite primitiva ut. Originalfilmen bjöd på en hel del effekter som inte övertygade det minsta; det såg mest ut som Dinky Toys - men de är charmiga. Datoranimationer kan aldrig bli charmiga. 

Nu är förstås T2 inte en dålig film. Den är rätt bra ändå - om än bara rätt bra. Här finns trots allt en rad riktigt bra scener och några imponerande actionsekvenser. Linda Hamilton ser fortfarande tuff ut som Sarah Connor.

Men. THE TERMINATOR från 1984 är bättre på nästan samtliga plan. Denna första film var en lågbudgetfilm, relativt sett, och den låga budgeten tog fram det bästa hos James Cameron och övriga som var inblandade i filmen. Manuset är mycket tajtare, filmen är mycket tajtare. Den hinner aldrig bli tråkig. Några repliker, främst de Michael Biehn fäller, är vissna även i denna film, men å andra sidan medverkar ett flertal bra skådisar i mindre biroller. Filmformatet är inte Scope, utan Vidfilm; 16:9, vilket gör filmen mer intensiv och påträngande. När jag nu såg om filmen noterade jag ett flitigt bruk av närbilder. Brad Fiedels minimalistiska filmmusik passar utmärkt till denna aningen minimalistiska film - jag tycker att Fiedels musik känns lite malplacerad i den svulstiga uppföljaren. 

Denna nya Blu-ray-utgåva innehåller en bonusdisc med en massa extramaterial. Dock är dokumentärerna och intervjuerna inte jätteintressanta. Det är mest det vanliga ryggdunkandet. Alla var jätteduktiga! Dessutom är det inte så kul att titta på inspelningsreportage om blockbusters gjorda de senaste trettio åren, eftersom så mycket görs i datorer. Folk som sitter framför datorskärmar är inte jättespännande, precis.

 

Blu-ray/VOD: Flash Gordon

FLASH GORDON (Studio S Entertainment)

Våren 1973 visade svensk TV BLIXT GORDON OCH PURPURDÖDEN (FLASH GORDON CONQUERS THE UNIVERSE), en så kallad serial i tolv avsnitt från 1940. Jag var fem år och tyckte att Blixt Gordons äventyr var fruktansvärt spännande och häftiga. Det är mycket möjligt att detta var allra första gången jag utsattes för science fiction-genren - rymdskepp och strålpistoler var inte populärt på svensk TV när jag var barn. Att Blixt Gordon-serien var en antik, svartvit sak med primitiva specialeffekter brydde jag mig inte om, på den tiden spelade det ingen roll om filmer var från 1930- eller 40-talen - vi var så svältfödda på action och äventyr, att vi lystet konsumerade allt vi kom över. Numera har jag en DVD-box med BLIXT GORDON OCH PURPURDÖDEN, men den tekniska kvaliteten på utgåvan är så vissen, att jag gav upp efter ett avsnitt.

1976 började jag köpa serietidningen Fantomen, och i den gick Blixt Gordon som biserie. Det var dagsstrippsversionen av Dan Barry (och hans många assistenter). Jag läste alltid serien - och ibland tyckte jag att den var bra, och ibland tyckte jag att den var skittråkig. Jag slutade prenumerera på Fantomen 1980, och jag tror faktiskt inte att jag läst några Blixt Gordon-serier sedan dess - jag har hundratals Fantomentidningar, men när jag läser om dem hoppar jag över biserierna. 

Alex Raymonds originalversion av Blixt Gordon har jag knappt läst något alls av. I slutet av 70-talet gav Hemmets Journal ut sex album i en svit de kallade Seriebiblioteket, och album fem innehöll Blixt Gordon av Raymond. Jag fascinerades av teckningarna i detta album, men jag har aldrig brytt mig om att leta upp fler serier från den här perioden.

Blixt Gordon skapades 1934 och eftersom han antagligen var den mest kände rymdhjälten innan STJÄRNORNAS KRIG kom, verkar många tro att Blixt Gordon var den första science fiction-serien. Så var dock inte fallet - Buck Rogers debuterade redan 1929, och Tom Trick (som heter Brick Bradford i original) kom 1933. Blixt Gordon kom dock att överglänsa dessa två tidigare serier, framför allt var den betydligt bättre tecknad av virtuosen Raymond.

1980 hade spelfilmen BLIXT GORDON biopremiär. Jag läste om filmen i biografernas gratistidning Filmtidningen och såg fram emot att få se den. Dock blev det aldrig av att jag såg BLIXT GORDON på bio. Jag vet inte varför. Den blev ingen kioskvältare på bio i Sverige, kanske visades den inte i Landskrona, kanske var jag bortrest, kanske ville ingen kompis följa med och se den. Det dröjde nog drygt tio år innan jag såg den, när den visades på TV. Antagligen hade jag gillat den 1980, när jag var tolv - och hade jag varit sju-åtta år hade jag nog tyckt att det var världens bästa film. Till saken hör att BLIXT GORDON var barnförbjuden på bio i Sverige ... Jag har för mig att jag läste serieversionen av filmen, tecknad av Al Williamson, som Semic gav ut 1980.

Nu har BLIXT GORDON släppts på Blu-ray i Sverige, av någon anledning under originaltiteln FLASH GORDON. Märkligt - han har ju hetat Blixt Gordon här i snart 80 år (men redan 1934 dök han upp i svensk press, då kallad Karl Blixt). Versionen på denna nya utgåva är restaurerad.

Det är en märklig film, det här. Det märkligaste är att den är regisserad av Mike Hodges, som är känd för en helt annan typ av filmer - till exempel har han gjort den stenhårda TA FAST CARTER! med Michael Caine (som jag tycker bör släppas på Blu-ray här). Hodges, som inte läste serier när han växte upp, tackade ja till att göra filmen mest för att se om han kunde göra den. Producent var Dino De Laurentiis, som först hade anlitat Nicolas Roeg för att göra den här filmen. Roeg ville göra en helt annan typ av film än De Laurentiis, så han åkte ut och ersattes av Hodges.

Nu har jag alltså inte läst de första Blixt Gordon-serierna på 40 år eller mer, men jag inbillar mig att Hodges film följer serien hyfsat troget. Den illasinnade kejsar Ming (Max von Sydow) på planeten Mongo är uttråkad, och attackerar därför jorden - han utlöser diverse naturkatastrofer, och snart kommer jorden att gå under. Footballstjärnan Blixt Gordon (Ash "Flash" Gordon, spelad av Sam J Jones) och reportern Dale Arden (Melody Anderson) råkar hamna hos den galne doktor Hans Zarkov (Topol), som förutsett Mings attack och därför byggt en raket. Zarkov lurar ombord Blixt och Dale på raketen, och de flyger utan problem iväg till Mongo.

Väl på Mongo upplever Blixt en lång rad äventyr i en ganska osammanhängande berättelse, det känns mest som lösryckta episoder som sammanfogats - handlingen är med andra ord som den tecknade serien var på 30-talet. Blixt möter prins Barin (Timothy Dalton) och dennes Robin Hood-liknande skogsmän, han möter prins Vultan (Brian Blessed) och dennes bevingade hökmän, kejsar Mings lömska dotter Aura (Ornella Muti) vill gifta sig med Blixt, Ming försöker avrätta Blixt, det blir fajting och kuddkrig och grejor, innan Blixt räddar jorden.

BLIXT GORDON är fullkomligt fantastisk att titta på! Det här är en färgsprakande film, en kitschig film, vars retrodesign är ytterst tilltalande. Det fläskas på med maffiga, fantasifulla studiobyggen, matte paintings och praktiska effekter. Det är imponerande och ser betydligt bättre ut än dagens datoranimationer. Att det inte ser helt realistiskt ut skänker filmen en extra, surrealistisk dimension. Det känns lite grann som att titta på en rejält uppblåst och totalt vansinnig opera.

På senare år har den här filmen hamnat en aning i blåsväder - tack vare kejsar Ming. Inte nog med att Ming ser ut som stereotypen av en ondskefull asiat, han spelas dessutom av en vit skådespelare. Dubbelfel, alltså. Men Max von Sydow är fantastisk i rollen! Hans högra hand Klytus spelas förresten av Peter Wyngarde.

Det här är en underhållande och rolig film. Ska jag anmärka på något, får det vara på Queens musik. Detta beroende på att jag, hör och häpna, aldrig gillat Queen. Fast nu har jag nästan lite svårt att tänka mig filmen utan deras låtar.  

När BLIXT GORDON hade premiär var det en hel del som som klagade på den helt okände Sam J Jones i titelrollen. Men - han är inte alls dålig. Jones går in för rollen med liv och lust. Han hade efter detta en mindre karriär som hjälte i B-filmer - jag skrev en liten artikel om hans filmkarriär i ett fanzine för 30 år sedan. Efter att ha varit bortglömd blev han åter uppmärksammad när han oväntat dök upp i filmen TED.

Denna utgåva innehåller en andra skiva med bonusmaterial. Detta bonusmaterial är minst sagt spretigt. Här finns en bra 30-minutersintervju från 2002 med Mike Hodges, i vilken han berättar om sin karriär. Ett annat 30-minutersinslag handlar om Nicolas Roegs version som aldrig blev av. Här finns ett kort TV-reportage från 1980, ett avsnitt av en tecknad TV-serie, och filmens trailer. Men resten av bonusmaterialet består mest av väldigt korta, lösryckta och rätt ointressanta inslag, vilka verkar vara hämtade ur filmen LIFE AFTER FLASH; en dokumentär om Sam J Jones som jag inte har sett. Jag hade hoppats på en ordentlig, rejäl dokumentar om filmens tillkomst och mottagande.

Nåja. Snygg film som blir ännu snyggare på Blu-ray! Festlig och underhållande.

I Danmark heter förresten Blixt Gordon Jens Lyn.