Netflix: His House

Foton copyright (c) Netflix

Idag är det Halloween och således är det dags för skräck. Igen. Dags för ännu en Netflixpremiär. Igen.

Jag hade rätt stora förväntningar på HIS HOUSE, en brittisk film i regi av Remi Weekes, eftersom kollegor i utlandet som såg den i Sundance i början av året hävdade att den mycket bra. Tyvärr infriades inte mina förväntningar.

Sope Dirisu och Wunmi Musako spelar Bol och Rial, ett gift par som flyr från våldsamheterna hemma i Sudan. Parets dotter omkom under färden. De hamnar i England - det fulaste England man kan tänka sig.  Där skaffar myndigheterna fram en bostad till paret - det blir tilldelade ett eget hus. Huset visar sig vara ett vidrigt, fallfärdigt ruckel i en dålig stadsdel, men Bol och Rial är glada över att ha någonstans att bo. Dr Who-skådisen Matt Smith spelar en kille som jobbar åt myndigheterna och han räknar upp en massa regler de två flyktingarna måste förhålla sig till för att de inte ska skickas tillbaka till Sudan.

Det blir svårt för Bol och Rial att förhålla sig till dessa regler när det visar sig att huset är hemsökt. Eller är det så att en ond ande följt med dem från Afrika? Vad hände under flykten? Hur ska de bli av med spöket? Och vad ska myndigheterna säga när de ser att Bol slagit en massa hål i väggen med en hammare i sin spökjakt?

Jag blev rätt konfunderad när jag såg filmen. Behandlas flyktingar så här i England? Finns det verkligen så här ruttna bostäder - som alltså används av myndigheterna? Låses nyanlända in i interneringsläger i väntan på att godkännas? Förses flyktingar med regler som säger att de inte får ha besök, inte festa, inte tjäna pengar och inte ens ha levande ljus? Enligt några engelska kritiker går det inte till som det gör i filmen, det ska vara extremt överdrivet.

HIS HOUSE är mer ett drama, ett socialrealistiskt sådant, än en skräckfilm. Filmen är förvisso lite intressant, handlingen är ovanlig vilket gör filmen lite unik i sin genre. En spökfilm i flyktingmiljö. Skådespelarna är bra, men tyvärr är utförandet lite väl ... platt. Remi Weekes må vara duktig på diskbänksrealism, men spökstämning klarar han inte av att bygga upp. Jag upplevde inte filmen som det minsta otäck och spännande. Jag satt istället mest och hoppades att Bol och Rial skulle skärpa sig och få ordning på allt så att de fick stanna kvar. De är nämligen sympatiska, de här två. De utmanar verkligen ödet när de babblar om häxor och onda andar när sura typer från myndigheterna knackar på.

En twist mot slutet är lite oväntad, men som helhet tyckte jag att HIS HOUSE var lite väl grå och småtråkig. BBC Films är inblandade i produktionen, och det här känns mest som ett brittiskt TV-drama.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/10)

TOPPRAFFEL! sörjer: Sean Connery

Avdelningen för kontroversiella uttalanden:

Nej, Sean Connery var inte den bäste Bond och han var inte den ende, riktige Bond. Han var däremot en bra Bond i en rad rätt dåliga filmer. 

Får man tycka så?

När jag var barn på 1970-talet var det, förstås, Roger Moore som var James Bond. Visst hade DIAMANTFEBER med Connery kommit 1971, men då var jag alldeles för liten för att känna till figuren. Vuxna i min närhet klagade på att Roger Moore ju är Helgonet och inte Bond. Sean Connery var Bond. Själv tyckte jag att det var konstigt att lord Brett Sinclair från SNOBBAR SOM JOBBAR även var Bond - Helgonet var, för mig, en serietidning med en figur som liknade Moore. Men - lord Brett Sinclair var det coolaste jag kände till, så självklart var han perfekt som Bond. Sean Connery visste jag inte vem det var och jag tyckte han såg konstig ut på de bilder jag fick se. Farsan skojade ofta om Connerys toupé och sa att han även hade löshår på bröstet. Fast kartongen till min mosters Åskbollenpussel var tuff!

Den första Bondfilm jag såg var MOONRAKER, 1979. På bio, förstås. Jag minns inte när jag första gången såg en Bondfilm med Connery. När jag var barn visades aldrig Bondfilmer på TV och hyrvideo existerade inte. Jag borde nog ha hyrt någon under 80-talet, men jag såg troligen en rad andra Conneryfilmer först, vilket innebar att det var karaktärsskådespelaren Sean Connery som var "min" Connery. Dock är det mycket möjligt att jag såg Connerys Bond-comeback NEVER SAY NEVER AGAIN (1983) före hans "riktiga" Bondfilmer.

I början av det här året såg jag om samtliga Bondfilmer. Den nya filmen skulle ju gått upp på bio i påskas, eller när det var, så jag tänkte vara ambitiös. Men att se alla Bondfilmerna på raken visade sig inte vara lika kul som jag trodde att det skulle vara.

Förr sa jag ofta att MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER är en av de bästa Bondfilmerna. Den här gången tyckte jag att alla Connerys filmer - i den officiella serien - var rätt trista, med ÅSKBOLLEN som lågvattenmärke. Jo, Connery är bra i filmerna, men jag tyckte nu mest att de kändes som italienska och franska Eurospy-filmer med högre budget och bättre musik. Men I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är fortfarande en utmärkt film, och Lazenby var en Bond som såg ut att kunna göra det han gjorde. Röra på sig, till exempel.

Jag gillar nog mest Roger Moores filmer - och då bara de riktigt flippade och fåniga. Tjoflöjtfilmerna. Moores sista filmer är dock riktigt dåliga. Sämste James Bond är Pierce Brosnan - jag hade för mig att hans filmer var rätt bra, men jag mindes helt fel. Däremot var Timothy Dalton riktigt bra. Och Daniel Craig? Visst var jag oerhört förtjust i SKYFALL - men Craig är ingen James Bond och hans filmer känns inte som Bondfilmer. De är något annat. De är filmer om en snubbe som också råkar heta James Bond och som också är agent.

37 år senare tycker jag faktiskt att NEVER SAY NEVER AGAIN är Sean Connerys bästa Bondfilm, den visade sig vara betydligt bättre än jag mindes den - och den framstår som ännu bättre om man ser den mellan de usla OCTOPUSSY (1983) och LEVANDE MÅLTAVLA (1985).

Många verkar tro att den skotske bodybuildaren Sean Connery filmdebuterade med AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA 1962, att han i princip hittades på gatan. Detta stämmer förstås inte. Han debuterade redan 1954 och hann, enligt IMDb, göra 30 roller på film och TV innan han blev Bond. 

Connerys roller efter karriären som Bond är ännu fler - och det är ju här vi hittar de riktigt bra filmerna. Okej, alla är långtifrån bra, men Connery - i synnerhet iförd skägg eller mustasch - gav filmerna en viss tyngd. Jag tittar på hans filmografi och har svårt att välja ut några titlar jag tycker är extra bra, men MANNEN SOM VILLE BLI KUNG minns jag som jättebra, den borde jag se om, DE OMUTBARA såg jag om ganska nyligen, och nog är det något visst med Connerys insats som Indiana Jones farsa. 

Två andra Conneryfilmer jag såg om i våras, är mastodontfloppen HÄMNARNA (1998), det vill säga biofilmen byggd på TV-serien THE AVENGERS, och megafloppen THE LEAGUE, som bygger på Alan Moores serie THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN (2003). Jag hoppades kunna omvärdera dessa, men nej - det är inte förvånande att dessa filmer totalsågades och floppade.

Efter THE LEAGUE gick Sean Connery i pension, men det kunde fortfarande hända att han ryckte in som röstskådespelare. Hans allra sista insats var att göra rösten till huvudpersonen i SIR BILLI (2012), en osannolikt illa animerad skotsk familjefilm. Jag har bara sett trailern, men det räcker mer än väl.

Sean Connery blev 90 år gammal.

SIR SEAN CONNERY

1930 - 2020

RIP

Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! - igen. I våras skrev jag om en polska thrillern THE PLAGUES OF BRESLAU. Två polska filmer på ett år, minsann. 

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT, i regi av Bartosz M Kowalski som även är inblandad i manuset, har kallats den första polska slasherfilmen. Om detta stämmer vet jag inte. Filmen skulle gått upp på bio i Polen i våras, men dagen innan premiären stängdes samtliga polska biografer på grund av coronan, och nu släpps Kowalskis film istället direkt på Netflix.

Det här är en lite besynnerlig film - på så sätt att den inte riktigt verkar veta vilken typ av film den vill vara. I centrum finns en grupp tonåringar, som skickats ut i skogen på något slags scoutläger där ungdomar ska avvänjas från teknik. Eller hur jag nu ska formulera det. Tonåringarna är alla beroende av mobiler, internet och datorspel, och det är ju inte bra, tycker de som vet bättre. Nu ska de istället leva friluftsliv, och alla mobiler samlas in (så att det inte ska gå att ringa efter hjälp senare i filmen). Detta tema och denna miljö gör att filmen känns som en barn- och ungdomsfilm i upplägget.

En handfull tonåringar med olika personlighet plockas ut för att med en hurtig ledare traska in i skogen. Det är den tystlåtna tjejen som närmast har "Final Girl" stämplat i pannan, den tjocke nörden som vet allt om skräckfilmer, den slampiga blondinen, en hemligt homosexuell kille, samt en tuffing som visar sig vara oskuld. Det pratas om hur man överlever i skräckfilmer, anslaget är lätt humoristiskt, och det blir lite komedi, eller åtminstone SCREAM, över det hela.

I skogen häckar en galen mördare som rymt från en källare. Ja, inte bara en mördare - det är ett tvillingpar. Tonåringarna och andra som kommer i vägen slaktas en i taget, modell FREDAGEN DEN 13:E. Men eftersom mördarna är groteskt vanställda mutanter blir det även WRONG TURN av det här.

Jag trodde länge att detta skulle vara en rätt snäll, parodisk skräckfilm med en ung målgrupp. Därför förvånades jag när våldet är överraskande grovt, morden är snaskiga och blodiga, det är hejvilt splatter - även om en del sker utanför bild. Effekterna är välgjorda och designen av de fruktansvärt fula mördarna är utmärkt, frågan är om vi någonsin sett vidrigare bestar, till utseendet, alltså.

Men tyvärr är filmen inte speciellt bra. Förvisso skojar Kowalski med skräckgenrens klichéer, men samtidigt är hans film alldeles för klichéfylld. Filmen vara en timme och 42 minuter, vilket är ungefär tjugo minuter för länge för en film av den här typen. Tempot blir för långsamt, det blir för många utfyllnadsscener, och det blir lite tråkigt. Filmfotot är kompetent, men inget speciellt, och musiken som ska vara inspirerad av John Carpenter är inget vidare.

Filmen innehåller tydligen referenser till- och kritik av polsk politik, men det var ingenting jag uppfattade. Slutet öppnar för en uppföljare.

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT hade kunnat bli en bättre film om man gått hårdare fram med saxen, samt om man försökt renodla den lite mer.

För övrigt har jag alltid tyckt att scoutliv känns som en försmak av helvetet.

 

 

 

(Netflixpremiär 28/10)

VOD: Scare Package

SCARE PACKAGE (Njutafilms) 

Mer ny skräck, denna gång en film som häromveckan släpptes direkt på Sveriges streamingtjänster.

Det korta formatet lämpar sig ofta bra för skräck och rysare. Exempel på klassiska noveller i genren hoppar vi över, eftersom de är oräkneliga. I skräckserietidningar var kortrysare länge det förhärskande formatet, med förlaget EC Comics och tidningar som Tales from the Crypt som bästa exempel. På TV har vi fått program som THE TWILIGHT ZONE och Alfred Hitchcocks olika serier. Och på bio har vi sett brittiska Amicus' antologifilmer, ja, och CREEPSHOW, förstås.

Dessa antologifilmer har ofta en sak gemensamt. De brukar i de flesta fall innehålla en eller två episoder som inte håller måttet. De brukar bestå av fyra eller fem berättelser, samt en ramhandling, men om bara en historia är kass, är man rätt nöjd ändå.

Sedan finns det en del antologifilmer där ingen av historierna håller måttet, där alla har svaga, eller inga, slutpoänger, eller där allt är illa gjort. De flesta av dessa är dock extrema lågbudget- eller direkta amatörproduktioner, där det inte funnits några bossar som sett till att den färdiga filmen faktiskt går att visa för en betalande publik. 

SCARE PACKAGE är producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, en skräckversion av Netflix. Det här är en film som till större delen ser ut som en "riktig" film, och inte som något gjort av några kompisar som köpt en digitalkamera.

... Dock vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den är gjord av sju regissörer och innehåller sju historier - fast det känns som fler, och vissa av dem flyter ihop.

SCARE PACKAGE påminner lite om en ovanligt välgjord Troma-film. Betoningen ligger på komedi och splatter. Och det är extremt mycket splatter, effekter, gegga och klet. Dessa blodiga effekter är till större delen rätt bra gjorda, eller de är åtminstone kul i sin kladdighet.

Det är värre ställt med de olika historierna och den märkliga ramberättelsen, som utspelar sig i en videobutik. Några historier är alldeles för tunna, det är knappt så att jag märker att de börjar och slutar. Och eftersom historierna är för många, glöms de tidigare bort ju närmare slutet man kommer. Filmen varar en timme och 47 minuter, vilket är en halvtimme för länge. Man blir mätt och tröttnar halvvägs.

Den legendariske kultfilmskritikern och -profilen Joe Bob Briggs (som egentligen heter John Bloom) dyker upp som sig själv, vilket är lite kul - han betydde mycket för mig när jag var ung. Fast idag orkar jag inte läsa honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på SCARE PACKAGE. Nedanstående betyg är säkert ett överbetyg.

Netflix: Kadaver

Foton copyright (c) Netflix

Igår hade en ny, svensk skräckfilm; ANDRA SIDAN, biopremiär. I förrgår hade en ny, norsk skräckfilm premiär på Netflix - KADAVER, som är en Netflixproduktion inspelad i Tjeckien.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen, som skrivits och regisserats av långfilmsdebuterande Jarand Herdal. Handlingen verkade intressant, och av bilder ur filmen att döma såg den ut att vara snygg.

Jodå. Nog för att det är snyggt, alltid. Åtminstone ibland. Filmen utspelar sig på ett pampigt gammalt hotell med tacksamma miljöer, och den varma färgskalan med mycket rött får mig ibland att associera till Dario Argento.

... Men detta är det enda positiva jag har att säga om Herdals film, eftersom den visade sig vara fascinerande dålig och väldigt svår att sitta igenom, trots att den bara varar 86 minuter.

KADAVER utspelar sig efter katastrofen. Vad som hänt nämns aldrig, men Norge ligger i rykande ruiner och stora delar av befolkningen - kanske alla? - lever i nöd. Gitte Witt spelar den före detta skådespelerskan Leonora, som bor med sin man Jacob (Thomas Gullestad) och lilla dotter Alice i en mörk, halvt raserad lägenhet.

En dag dyker det upp en märklig man på gatan utanför. Han säljer biljetter till en teaterföreställning som kommer att ske på ett gammalt hotell. Unik underhållning som ska lätta upp den hårda vardagen. Köper man en biljett för man även en middag på hotellet. Leonora ger gubben alla sina pengar, och beger sig tillsammans med Jacob och Alice till hotellet.

 

Väl där placeras de vid dukade bord i en flott sal. De serveras en fin middag (och redan här gissade jag vad det är de egentligen äter). Mannen bakom teaterföreställningen, Mathias (Thorbjørn Harr), gör entré på en scen och berättar att det är en interaktiv pjäs. Publiken ska ta på sig masker och sedan gå runt i hotellet, där olika scener spelas upp.

De olika scenerna blir alltmer otäcka. Folk försvinner. Folk torteras och mördas och blodet sprutar. I dolda rum hittar Leonora slaktare. Vad är verklighet och vad är teater?

Samtliga rollfigurer, inklusive Leonora och Jacob, är osympatiska. Det är omöjligt att känna något för dem och att engagera sig i den krystade handlingen, vars budskap är lite för övertydligt. KADAVER är fullkomligt spänningsbefriad. Tvärtom är den enastående tråkig, det här är bara en lång väntan på att den ska ta slut.

 

Anslaget är rätt pretentiöst. Eftersom filmen handlar om teater, blir dialogen förstås rätt teatralisk och onaturlig, även när det är meningen att det inte ska vara en pjäs. Tonen är gravallvarlig och här finns ingen antydan till humor.

Filmen är postapokalyptiskt för att kunna skildra desperata människors tilltag i hårda tider - men jag tror att KADAVER hade blivit väldigt mycket bättre om den utspelade sig i ett nutida Norge (ja, kanske inte 2020, det hade blivit rätt visset). Om den handlade om en vanlig, sympatisk, trevlig familj som lever ett tryggt medelklassliv, och som hamnar i en bisarr, interaktiv helvetespjäs där de måste slåss för livet på riktigt. Den postapokalyptiska inramningen känns bara krystad. Hela filmen känns krystad. Det hade kunnat dock kunnat bli en bra kortfilm modell THE TWILIGHT ZONE av det här.

Just det: av någon anledning tror Netflix att deras tittare inte vill se filmer på norska. Därför spelas KADAVER automatiskt upp i en engelskdubbad version! Man måste själv gå in i inställningarna och ändra. Otroligt fånigt.

 

 

 

(Netflixpremiär 22/10)

Bio: Andra sidan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ny, svensk skräck. Inte nog med det: ny, svensk skräck som går upp på bio. Då blir jag förstås lite extra intresserad. Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med, allra minst bra svensk skräckfilm.

För manus och regi står duon Tord Danielsson och Oskar Mellander, de här två har tidigare mest jobbat med TV och låg bland annat bakom julkalendern 2017, JAKTEN PÅ TIDSKRISTALLEN, som jag inte såg, eftersom Sten-Åke Cederhök inte medverkade i den.

ANDRA SIDAN är en ganska anonym titel - det finns ett flertal filmer som har samma titel, eller liknande. Det här får väl sägas vara en svensk variant av alla dessa spökfilmer som produceras av Blumhouse i Amerika.

Dilan Gwyn (DRACULA UNTOLD) spelar Shirin, vars nye pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) är änkling och far till den femårige Lucas. Shirin och Fredrik tittar på ett hus; ett parhus, som de funderar på att köpa, de slår till och flyttar in. Fredrik erbjuds dock omgående ett jobb som kräver att han måste bo inne i stan en tid och bara vara hemma om helgerna, så Shirin lämnas ensam med Lucas.

Det dröjer inte länge innan Lucas skaffat sig en ny kompis - en liten pojke som bara Lucas kan se. Det börjar knacka och bulta i väggarna, och en otäck spökgubbe rör sig i kåken. Det ser inte bättre ut än att den intilliggande bostaden, som står tom, är hemsökt. Shirin blir skiträdd, men ingen tror förstås på henne, och när spöket skadar Lucas, anklagas Shirin för att misshandla pojken när Fredrik inte är hemma.

Om vi ska ta det positiva först: som spökfilm gör filmen sitt jobb. Åtminstone om man inte sett speciellt mycket i genren. Jag kan tänka mig att många kommer att uppleva filmen som otäck och spännande, även om spänningen enbart består i att det är beckmörkt - och plötsligt hoppar någonting fram och musiken brölar till. Det är rätt omöjligt att inte hoppa till - men egentligen är denna teknik inte mer än en skräckfilmsversion av Haydns "Pukslaget".

I övrigt finns det en hel del att anmärka på. Både Dilan Gwyn och Linus Wahlgren är dugliga, sympatiska skådespelare, men här har de hamnat i en historia i total avsaknad av egna idéer, här betas samtliga klyschor av - och filmskaparna verkar inte veta riktigt hur dessa klyschor ska användas.

Riktigt vad det är Fredrik jobbar med framgår inte, mer än att han måste bära reflexjacka och ta emot några papper av en kollega. Var huset han och Shirin köpt ligger, i förhållande till stan, framgår inte heller, men det verkar vara fruktansvärt långt bort och de kör genom djupa skogar. Hur bostadsområdet de flyttar till egentligen ser ut, eller ens hur huset ser ut, får vi heller inte riktigt veta, eftersom vi nästan bara får närbilder på husfasaden. Och vad jobbar Shirin med, eftersom hon kan vara hemma med ungen hela veckan? Hon verkar inte göra någonting alls. 

Av allt att döma fungerar inte belysningen i huset. Eller i några andra bostäder som förekommer i filmen. Eller så har rollfigurerna inte lärt sig hur man använder strömbrytare. Det är mörkt mest hela tiden. Om Shirin kommit på att det går att tända i hallen, eller var hon nu befinner sig, hade hon sluppit vara skiträdd. Varför famla omkring i mörker frivilligt?

Ja, och så har vi spökerierna. Spökpojken och spökgubben är väl hyfsad välgjorda, åtminstone det vi kan se i mörkret, men det vore bra om vi fick veta vad spökena vill och varför de spökar! Vad hände i grannhuset? Varför kidnappar spökena barn? Inga av dessa frågor besvaras - filmens upphovsmän verkar inte ha skänkt en tanke på att detta är frågor som måste besvaras om man vill göra en spökfilm som engagerar. Även de simplaste skräckfilmer har i de flesta fall något slags bakgrundshistoria.

Rollfigurerna i ANDRA SIDAN beter sig ofta konstigt, och dialogen är stel och onaturlig. Lille Lucas är lillgammal - och ser lika otäck ut som spökpojken. Tekniskt sett är filmen kompetent och den grundläggande storyn hade kunnat funka - om Danielsson och Mellander sett över sitt manus. Filmen är gravallvarlig och slutet är så utdraget att det blir direkt tråkigt.

En inledande textrad hävdar att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det är nog mer troligt att filmen är inspirerad av overkliga händelser.

 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)

VOD: He's Out There

HE'S OUT THERE (Studio S Entertainment)

Mer skräck. Ännu en relativt nyproducerad film, den är från 2018, och den släpps nu direkt till streamingtjänster i Sverige.

HE'S OUT THERE är en slasher i regi av debutanten Quinn Lasher. Borde han inte kallat sig Quinn Slasher? Yvonne Strahovski spelar Laura, som tillsammans med sina två små döttrar åker ut till sitt stora hus på landet, dit de åker en gång om året. Lauras man ska också dit, han jobbar och kommer lite senare.

Just det här året anländer Lauras familj lite senare på året än vanligt. Och den här gången är de inte ensamma. En maskerad galning går omkring på markerna - och ibland tar han sig in i huset. Lauras och flickornas liv är i fara.

... Och detta är i princip allt som händer. Ytterligare ett par-tre skådespelare medverkar i ett fåtal scener, i övrigt handlar det bara om Laura, flickorna och mördaren. Det är av uppenbara skäl svårt att göra en ordentlig slasher med en så här liten rollista, FREDAGEN DEN 13:E med flera fick ju ut på att en lång rad överåriga tonåringar mördades på kreativa sätt. Dessutom är det svårt att hålla intresset- och den eventuella spänningen uppe i en och en halv timme när det enda som sker är att några rollfigurer springer runt i ett hus och ibland ut i trädgården.

Orsakerna till att jag inte sätter en etta i betyg, är några stycken. Yvonne Strahovski är inte bara snygg, hon är även bra i huvudrollen. Mördarens maskering är rätt cool. De få mord och splatterscener filmen innehåller är välgjorda. Mördaren har en del intressanta saker för sig, han snidar dockor som han placerar i skogen, och en del annat. Främsta orsaken till att jag inte sätter ett lägre betyg, är att jag trots allt sett mängder av filmer som är mycket, mycket sämre.

Men bra är det här inte. Manuset är exceptionellt ogenomtänkt. Den som förväntar sig en förklaring till varför mördaren häckar i huset, varför han är maskerad, gör bisarra saker och mördar folk, ja, den skiter sig på tummen. Filmskaparna struntar fullkomligt i alla förklaringar, som om det räcker med att det finns en galen mördare på platsen. Huvudpersonerna beter sig genomgående idiotiskt. Av någon anledning har mördaren dukat fram te och kakor i skogen, dit han lurar småflickorna. De äter kakorna - som kan ha stått där hur länge som helst. Det är gift i kakorna, så den ena tösen blir magsjuk. Hur lyckades mördaren planera allt detta? Och varför gjorde han det? Varför låser inte Laura alla dörrar och stänger alla fönster? När de i början anländer till huset pratar Laura i sin mobil, och när hon är klar lägger hon mobilen i sin bil, istället för att ta den med sig in i huset. Hon satt alltså inte i bilen - hon öppnar bildörren, lägger in mobilen, stänger dörren, och går in i huset.

Med undantag för Strahovski är skådespeleriet rätt dåligt. De två flickorna är olidligt jobbiga. De skriker och gnäller och bär sig åt, och efter ett tag hejar publiken på mördaren - kan han se till att få tyst på ungjävlarna? Filmfotot är i grunden okej, men man använder sig genomgående av sönderfrätta färger, vilket dels gör att bilderna ibland sticker i ögonen, och dels ger det hela ett lätt amatörmässigt intryck. Ofta ligger lite dassig musik över scener som inte borde ha musik, vilket också förstärker det amatörmässiga. Slutet öppnar för en uppföljare.

En lättskrämd publik som inte sett så mycket skräck kan kanske ha ett visst utbyte av HE'S OUT THERE. 

DVD/Blu-ray/VOD: Let's Scare Julie

LET'S SCARE JULIE (Njutafilms)

Den engelske filmskribenten Alan Jones tycker tydligen att LET'S SCARE JULIE, med manus och regi av Jud Cremata, är lysande. Jaha, det gjorde mig lite nyfiken på den här nysläppta filmen, som har copyrightåret 2018 utskrivet sist i eftertexterna, men som enligt IMDb är en film från i år.

Tja, det börjar onekligen bra, med snygga förtexter och tvärflöjt på ljudspåret. Därefter tar själva filmen vid, och det dröjde inte länge innan jag undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på.

Jag hade inte läst mer än Jones' citat, och ett kort handlingsreferat, så jag visste inte att det här är en film som använder sig av gimmicken med en enda tagning. Kameran följer efter skådespelarna genom hela filmen, utan att det klipps. Dock fuskas det på ett par ställen.

LET'S SCARE JULIE handlar om ett gäng tonårstjejer som ... Tja, de sitter i ett rum. De här unga skådisarna är riktigt begåvade, det får jag ge dem, men deras rollfigurer är osympatiska och jobbiga. De sitter där i rummet och babblar i mun på varandra, deras samtal är totalt ointressanta, och efter femton minuter har det bokstavligt talat inte hänt någonting alls.

Sedan får de den väldigt konstiga idén att klä ut sig och bryta sig in i huset på andra sidan gatan, för att skrämma en mystisk tjej som bor där. Vaffan? Är de helt jävla dumma i huvudet, de här töserna? Så kan man väl inte göra? Är de psychos hela högen?

En av tjejerna följer inte med till huset, hon stannar kvar, och det är henne vi får följa. Alltså, vi stannar kvar - i realtid - hos en tjej som inte gör någonting alls mer än att vänta på att hennes kompisar ska komma tillbaka.

Men bara två av kompisarna kommer tillbaka. Det hände visst något otäckt i huset och tjejerna försvann. Och snart verkar det som att någon eller något följt med tillbaka. Vad är det?

Fråga inte mig, eftersom filmen bara slutar tvärt.

Tekniskt sett är den här filmen rätt hyfsad, men Jud Cremata borde skrivit ett ordentligt manus innan han började filma. Hans film är nämligen varken spännande eller otäck, den är bara skittråkig. Och den saknar en fungerande handling. Framför allt saknar den ett slut. Cremata tyckte tydligen att det var en bra idé att låta sin huvudperson skrika och sedan klippa till svart. Jag kan berätta att detta är en väldigt dålig idé. Det är uppenbart att Cremata inte visste hur han skulle avsluta sin film, eller ens vad den egentligen handlade om och gick ut på. Ett tema i filmen är mobbing, men det görs det inte så mycket av.

En fruktansvärd massa namn listas i eftertexterna, vilket avslöjar att denna minimalistiska film kostade en del att göra. Det märks inte. LET'S SCARE JULIE är totalt värdelös. Möjligen kan den uppskattas av 15-åriga tjejer som gillar att babbla och vara störiga.

Dock blev jag sugen på att se om LET'S SCARE JESSICA TO DEATH, så det gjorde jag. Det är en klassisk lågbudgetskräckis från 1971, och det är verkligen jättebra. Se den istället!

 

Netflix: Hubie Halloween

Foton copyright (c) Netflix

Ser man på! Ännu en Netflix-premiär!

Jag har inte sett dem sedan de kom, men jag gillade Adam Sandlers tidiga filmer. De var tramsiga komedier som passade min tramsiga smak när jag var i tramsåldern. 

Sedan hände något med Adam Sandler. Rättare sagt: det hände något med Adam Sandlers komedier. Det visade sig att Sandler faktiskt fungerar när han gör lite mer, för honom, ovanliga roller. Han kan vara sympatisk i dramer och romantiska komedier, och han kammade hem- och nominerades till en massa priser för sin insats i förra årets UNCUT GEMS. Ja, även filmen vann priser. Själv var jag mindre förtjust i den.

Men när det gäller renodlade komedier, blir Sandlers filmer ständigt sämre. Han är konsekvent, Sandler! Det går spikrakt - neråt! Efter att flera av hans filmer floppade på bio, förpassades Sandler till Netflix, där han åter drar stor publik. Fan vet varför. MURDER MYSTERY, som också kom förra året, var inte helt hopplös, kanske beroende på att den i grunden var en pusseldeckare, men frågan är om inte hans senaste film, HUBIE HALLOWEEN, är Adam Sandlers sämsta film någonsin. Den här är ännu sämre än JACK AND JILL.

För regin står Steven Brill. År 2000 gjorde han Adam Sandler-filmen LITTLE NICKY, det är den där Hitler, nere i Helvetet, får en ananas uppkörd i röven en gång om dagen. 2002 gjorde Brill MR. DEEDS, vilken jag minns, eftersom jag citerades i annonserna - med en mening tagen ur sitt sammanhang. Jag var ganska negativ, men tyckte att det här och var var riktigt roligt. Distributören behöll "riktigt roligt" i annonserna och på DVD-omslaget. Steven Brill har gjort ytterligare några komedier, han regisserade ett avsnitt i den bisarrt usla MOVIE 43, och han gjorde Sandlers Netflix-film THE DO-OVER, vilken jag inte sett.

I HUBIE HALLOWEEN spelar Adam Sandler Hubie Dubois, som älskar halloween. Han är även stadens mobbade byfåne. Han bär alltid på en termos fylld med soppa, han har mustasch, underbett - och han pratar med fånig, jobbig röst. Ja, herregud. Varför denna röst? Han är bakom flötet - och han låter bakom flötet.

I filmens inledning rymmer en galning från ett mentalsjukhus. Nej, det är inte Hubie som rymmer. Vilket jag först trodde. Kort därpå får Hubie, som bor hemma hos morsan, en ny granne; den mystiske Walter Lambert (Steve Buscemi), som Hubie misstänker är varulv. Det är, förstås, den 31:a oktober och alla i Salem firar halloween. Men något står inte rät till. Folk försvinner spårlöst. En ondskefull varelse verkar härja i staden. Det är i alla fall vad Hubie tror, men eftersom han är en knäppgök är det ingen som tror på honom.

En massa kända skådisar medverkar i HUBIE HALLOWEEN, några har större roller, andra gör inhopp på ett par minuter. Ben Stiller är med i prologen, Kevin James spelar polis, Ray Liotta är en elak typ, Michael Chiklis är präst, Maya Rudolph och Tim Meadows spelar ett gift par i halloweenutstyrsel. Julie Bowen spelar en fullkomligt normal kvinna som har varit förälskad i Hubie sedan hon var barn, och han har förstås varit förälskad i henne. Hur i helvete kan man vara förälskad i en person som Hubie Dubois? Han är en förvuxen femåring.

I stort sett ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till när Shaquille O'Neal dyker upp i en scen, han spelar en radiopratare vars radioröst låter som en sexig kvinna. Och jag fnissade när Rob Schneider belåtet pissade i byxorna, vilket väl säger mer om mig än om filmen.

I övrigt är det här så uselt att det gör ont. HUBIE HALLOWEEN är att jämföras med motorsågslavemang. Humorn består mest i att Adam Sandler blir rädd och skriker. Får man inte nog av hans skrikande, kommer ett Adam Sandler skriker-potpurri under eftertexterna.

Det är möjligt att små barn tycker att den här filmen är kul. Jag vet inte. Men om du ser den här och tycker att den är bra, gör du bäst i att inte berätta det för någon. Annars riskerar du att bli inspärrad i Skansen Kronans källare och endast serveras avslagen lättöl och lutfisk.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)

Bio: Honest Thief

Foton copyright (c) Scanbox

Kyss Karlsson, pågar och töser! Nu recenserar jag en biopremiär igen. Det sker ju rätt sällan nuförtiden. Även om en del filmer faktiskt går upp på bio, är det få som pressvisas, och de flesta av de som pressvisas har jag i ärlighetens namn inte tid och/eller lust att se. Om jag bott inom promenadavstånd från biograferna, som när jag bodde i Malmö, hade jag sett dem, men nu blir det ett projekt. Jag har numera en massa serier som måste skrivas - ja, en hel del annat också att skriva.

Nå. Var var jag? I Ottawa? Nej, på bio. Jag har sett ännu en actionfilm med Liam Neeson. När det gäller actionfilmer med Neeson brukar vi veta vad vi får. Gammal man gör så gott han kan. Rappa, underhållande filmer med hårdför action, de är sällan minnesvärda, men man kan ha sämre saker för sig än att se dem.

Därför blev jag lite förvånad när det nya Neeson-rafflet inte riktigt levererade det jag förväntade mig. För regin står Mark Williams. Williams har producerat en lång rad filmer, men förutom HONEST THIEF har han bara regisserat en enda film, dramat A FAMILY MAN med Gerard Butler. Williams har även, tillsammans med Steve Allrich, skrivit manuset till HONEST THIEF.

Liam Neeson spelar bankrånaren Tom, som tilldelats smeknamnet In och ut-rånaren. Det låter mer som att han är något slags sexmaskin. Tom har rånat en farlig massa banker under knappt tio år och samlat på sig nio miljoner dollar i kontanter. Polisen har inga som helst ledtrådar.

Tom har dock inte spenderat ett öre. Istället hyr han ett förvaringsutrymme där han har sedlarna i flyttlådor. Ansvarig för det här stället är en driftig kvinna som heter Annie (Kate Walsh), och det bär sig inte bättre än att Tom och Annie blir kära i varandra. Här måste jag skjuta in att Kate Walsh fyller 53 nästa vecka, hon är bara 15 år yngre än Neeson - i den här typen av filmer brukar hjältinnan vara åtminstone 30 år yngre än hjälten.

Tom har inte berättat för Annie att han är bankrånare, och ett år senare får han dåligt samvete. Han ringer till FBI och vill göra en deal. Han vill överlämna alla nio miljoner mot att han får ett kort, milt straff på öppen anstalt.

Jeffrey Donovan och Robert Patrick spelar de två FBI-agenterna Meyers och Baker. De är schyssta, men trötta på alla tosingar som ringer och påstår sig vara In och ut-rånaren. Istället för att själva åka till hotellet där Tom väntar, skickar de iväg de yngre agenterna Nivens (Jai Courtney) och Hall (Anthony Ramos). Nivens är en ond och slem typ, och han tycker att det är en bättre idé att stjäla pengarna, än att göra som Tom föreslagit. Hall har inget annat val än att hjälpa Nivens.

Tumult uppstår och agenterna skjuter ner agent Baker, som oväntat dyker upp. Mindre oväntat är förstås att Tom får skulden och måste fly. Han och Annie är illa ute, de jagas av FBI och poliser, samt av de onda agenterna. Den ende som kan reda ut allt är Tom själv - och eftersom han är före detta marinkårssoldat, så vet han hur man gör. Agent Meyers vet inte vad han ska tro - kanske är Tom oskyldig trots allt?

HONEST THIEF är en förvånansvärt slapp film. Nästan lite lam. Det här känns som ett avsnitt av en TV-deckare. Det är överraskande snällt. Filmens startsträcka är lång - det dröjer märkligt länge innan storyn går igång på riktigt. Långa startsträckor kan funka om filmen är virtuost gjort, om dialog och rollfigurer sticker ut och är välsnidade, men Mark Williams film är alldeles för rudimentär. Det är rätt platt, ointressant, småtråkigt och förutsägbart.

Actionscenerna är förhållandevis få och inte mycket att skriva hem om. Liam Neeson gör sin gamla vanliga hårding, som är bra på att spöa upp folk och som vet precis vad som krävs för att sätta dit skurkar. Snytingarna är dock inte så många och rollfiguren Tom är en halvtrist typ.

Det bästa i filmen är samspelet mellan Kate Walsh och Liam Neeson, som känns lite uppfriskande.

 

 

 

 

(Biopremiär 9/10)

Angående kommentarer från er läsare ...

 

Jag upptäckte alldeles just nu, den sjätte oktober 2020, några minuter in på det nya dygnet, att väldigt många läsare kommenterat mina texter här på TOPPRAFFEL! ... men inga av dessa kommentarer har nått mig. Förrän nu! 

Väldigt mycket spam, men jag har nu godkänt och publicerat cirka hundra kommentarer på olika texter publicerade mellan 2018 och nu. Jag vet inte vad som hänt. Förr fick jag alltid ett mail när någon skrev en kommentar, och eftersom det skickas ut mycket spam, har jag ställt in så att alla kommentarer måste modereras. Uppenbarligen fastnade kommentarerna någonstans på vägen.

... Och någon gång 2018 ändrades inställningarna utan att jag meddelades. Jag har nu varit inne och fixat allt.

En del av er har ställt frågor. Jag beklagar att jag aldrig besvarade dessa. Det känns lite fånigt att besvara dem 2½ år senare. Men - du i Örkelljunga som kände igen mitt namn: jo, det var jag som skrev i NST.

Netflix: Il legame

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en italiensk skräckfilm - kom därför ihåg att ändra i språkinställningarna till originaldialog, idiotiskt nog är den engelskdubbade versionen förinställd.

Italiensk skräck ser vi inte så ofta - nuförtiden. Förr var ju italienarna skräckens kungar. Under 1960-, 70- och 80-talen producerades mängder av italiensk genrefilm, och sedan tog det plötsligt slut. Marknaden försvann, det lönade sig inte längre.

Eftersom IL LEGAME (som har den engelska titeln THE BINDING) är italiensk, blir jag genast mer intresserad än i vanliga fall. Jag har alltid föredragit italiensk skräckfilm, åtminstone sedan jag var tonåring. Och jag måste säga att den här lilla filmen, i regi av Domenico Emanuele de Feudis, inte gjorde mig besviken. Visst, det är ingen märkvärdig film, det här är inget speciellt, men så som genren ser ut idag, så höjer den sig över mängden.

Mía Maestro spelar Emma, som ska gifta sig med pianisten Francesco (Riccardo Scamarcio). Emma har en dotter från ett tidigare äktenskap, Sofia (Giulia Patrignani). De här tre är på väg till Francescos mor, Teresa (Mariella Lo Sardo), som bor på landsbygden i södra Italien. Emma har aldrig träffat Teresa.

I en prolog har vi redan sett att allt inte står rätt till där nere på vischan, bisarra ritualer har utförts i en grotta. Teresa bor på en stor och fullkomligt fantastisk herrgård. En vacker byggnad som nästan blivit ett med naturen - och som verkar hålla på att vittra bort. Det är lite lustigt att man i så många sydeuropeiska filmer har bostäder som egentligen är otjänliga. Nu är förstås standarden inte så sällan sämre än vi är vana vid i Sverige, jag har varit i en del muggiga franska bostäder, men vem vill ha ett badrum som är dåligt upplyst och ser ut som ett slakthus? Eller stora, tomma salar med en ensam hylla längs en vägg?

I trakten finns märkliga, döende träd, som Teresa försöker rädda med mystiska, uråldriga metoder. Tersa beter sig mystiskt rent allmänt, och när lilla glada Sofia plötsligt verkar bli besatt av något ondskefullt börjar vi undra på vilken sida Teresa står. Hon är uppenbart något slags häxa, men är hon ond eller god? Och vad är det som har hänt i trakten, vad är det för otäck kvinna i vit klänning och död blick som rör sig i omgivningarna?

IL LEGAME är en fantastisk film att titta på. Det var längesedan jag såg en skräckfilm som var så här snygg. Det otroliga, nästan organiska huset är en rollfigur i sig. Färgerna är varma, omgivningarna är ofta mörka.

Emellanåt associerar jag till Lucio Fulci och då framför allt till THE BEYOND. de Feudis' film är förstås långtifrån lika bra, men här finns en del beröringspunkter. Här figurerar kvinnor med gråa, döda ögon. Kanske går det även att likna filmen med THE HOUSE BY THE CEMETERY. Ja, och de eventuella häxorna får mig förstås att tänka på SUSPIRIA. Och nog vilar det lite Pupi Avati över filmens stil.

Filmmusiken är dock av modernt snitt, den består mest av otäcka ljud, några egentliga melodier finns här knappt. Det är inte utan att jag undrar hur det hela hade blivit med ett inspirerat soundtrack av till exempel Fabio Frizzi.

Filmen är rätt långsam och en del lär tycka att den här tråkig. IL LEGAME är ingen filmhistorisk milstolpe, men jag gillade den. Alla Netflixproduktioner är inte undermåliga.

 

 

 

(Netflixpremiär 2/10)

Netflix: Vampires vs. the Bronx

Foton copyright (c) Netflix

VAMPIRES VS. THE BRONX, i regi av Oz Rodriguez, fick premiär direkt på Netflix. Dock är detta ingen Netflixproduktion; filmen inleds med Universals logga, så min gissning är att filmen skulle gått upp på bio, men dumpades på Netflix på grund av den rådande pandemin. Fast här i Sverige hade filmen säkert inte fått biopremiär ändå.

Den här vampyrkomedin med en ung publik som målgrupp har än så länge märkligt lågt snittbetyg på IMDb, även om det gått upp ett par snäpp sedan premiärkvällen. Det kan bero på att publiken inte förväntade sig en barn- och familjefilm. Det kan också bero på reaktionära högermakter som anklagar allt som visas på Netflix för att vara "woke", och därför något dåligt som måste bekämpas. En film om svarta- och latinamerikanska ungdomar, det är förstås utstuderat politiskt korrekt - tycker dessa högertroll.

Själv tycker jag att VAMPIRES VS. THE BRONX är överraskande charmig och sympatisk liten film. Tankarna går till 80-talsfilmen THE MONSTER SQUAD, en barnfilm som i Sverige censurklipptes för att kunnas släppas barnförbjuden.

Jaden Michael, Gerald Jones III och Gregory Diaz IV spelar kompisarna Miguel, Bobby och Luis, som bor i - just det! - New York-stadsdelen Bronx. De tre håller på att förbereda en gatufest till förmån för en nedläggningshotad kvartersbutik. Ett ondeskefullt fastighetsbolag som heter Murnau, och som har Vlad Tepes som symbol, håller på att köpa upp- och lägga ner alla butiker och etablissemang i området. Vad är det som försiggår? Vad är Murnau ute efter?

De tre killarna upptäcker vad som är i görningen. Ja, självklart är det slemma vampyrer som tänker ta över Bronx! Och självklart är det inga som tror på pojkarna när de berättar om sina iakttagelser. Således är det upp till trion att själva ta hand om det vandöda hotet.

Killarna tittar på BLADE, de beväpnar sig med träpålar och oblat, de stjäl vigvatten från kyrkan, och så beger de sig ut för att slakta vampyrer.

Det är en rappt berättad film, det här. 85 minuter som passerar snabbt. Amerikanska barnskådespelare, eller, ja, i princip alla barnskådespelare världen över, brukar vara ganska olidliga, i synnerhet när de innehar huvudrollerna i barn- och ungdomsfilmer. De är antingen präktiga, eller lillgamla, eller bara störiga rent allmänt. Men i den här filmen funkar ungarna bra, de känns som riktiga pojkar och de är lite kul.

Något blod förekommer knappt alls i filmen, här finns en del mildare våld, och de flesta som stryker med är vampyrer, som löses upp i moln av gnistor. Det hela är snällt. Vore jag tio år hade jag nog tyckt att det här var en cool och spännande film.

Cliff  "Method Man" Smith spelar präst. Zoe Saldanas roll är minimal, hon är bara med ett par minuter i filmens prolog.

 

 

 

(Netflixpremiär 2/10)