Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.

Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

DVD/VOD: BADLAND

BADLAND (Studio S Entertainment)

Dags för ännu en nyproducerad western. BADLAND från 2019.

Häromåret kom en western som hette PRISJÄGAREN (ANY BULLET WILL DO). Jag såg den, men av någon anledning recenserade jag den inte. PRISJÄGAREN var inget vidare, det var en ganska märklig film. Till synes hyfsat påkostad, till skillnad från många andra lågbudgetfilmer, men rätt taffligt gjort.

Den filmen regisserades av Justin Lee, och det är Lee som skrivit och regisserat BADLAND.

BADLAND skulle kunna ha blivit en bra film. Grundstoryn är inte så dum: Pinkerondetektiven Mathias Breecher (Kevin Makely) är på jakt efter en rad sydstatsbefäl som är efterlysta för krigsbrott. Breecher letar upp dem en i taget, med avsikt att se till att de hängs. Problem uppstår när de inte går med på att frivilligt låta sig hängas. Ännu mer problem uppstår när en av av de efterlysta, Cooke (Bruce Dern), inte bara är ångerfull, sjuk och döende, utan även har en förtjusande dotter, Sarah (Mira Sorvino), som Breecher fattar tycke för.

Justin Lee har lyckats anlita en lång rad kända namn till sin film. Förutom de ovan nämnda, medverkar Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo, Amanda Wyss, med flera. Tyvärr kan dessa rutinerade skådespelare inte rädda BADLAND.

Dialogen är bitvis riktigt bedrövlig. Inte de bästa skådespelare kan fälla dessa repliker på ett övertygande sätt. Men allt i filmen är lite tafatt. Det är lite amatörmässigt gjort. Filmen saknar en egen stil, den har ingen stil alls. Filmmusiken är, som ofta är fallet, mördande tråkig och består mest av en ensam, sorgsen fiol. Ibland ligger det monoton musik över scener som hade funkat betydligt bättre utan musik.

Dessutom varar BADLAND två timmar. Det är åt helvete för långt. Alla scener varar för länge, många scener är onödiga, tempot är alldeles för långsamt, och filmen blir tråkig. Men! En skicklig klippare hade kunnat göra en bättre film av det här. Om man kapar trettio minuter, och rappar upp övriga scener, samt byter ut den vissna filmmusiken, kan man få en helt okej western.

Här finns några bra scener. Scenerna med Bruce Dern är rätt fina, och den spirande romansen mellan Breecher och Sarah funkar bättre än actionscenerna. Kanske borde Justin Lee satsa på kärleksfilmer istället för westerns?

DVD/VOD: Den sista duellen

DEN SISTA DUELLEN (Studio S Entertainment)

Det är ju lite illa ställt med westerngenren nuförtiden. I synnerhet när det gäller lågbudgetfilmer som släpps direkt på streaming och DVD. Ibland får filmskaparna tag på ordentliga westernkulisser och en och annan namnkunnig skådis, men resultatet ser mest ut som cowboymaskerad - vilket beror på att filmerna skjuts digitalt, och på att kulor och krut ersätts med datoranimerade effekter. Det luktar inte damm, svett, krut, hästskit och blod om denna nya filmer. Jag har sett några stycken som släppts de senaste åren, men jag verkar bara ha recenserat den som heter HICKOK. Den var inget vidare.

GONE ARE THE DAYS, i regi av Mark Landre Gould, har i Sverige döpts till DEN SISTA DUELLEN. Det är en missvisande titel - eftersom filmen inte innehåller någon sista duell, den innehåller ingen duell alls. Filmen borde istället kallats DET SISTA BANKRÅNET.

Det här är den väldigt långsam film. Vissa kan nog uppleva den som provocerande långsam. Samtidigt är detta en av de bättre westernfilmer som gjorts de senaste tio åren. Detta beroende på ett par riktigt starka rollprestationer - Lance Henriksen gör antagligen sitt livs roll.

Henriksen spelar den gamle bankrånaren Taylon. Taylon är svårt sjuk, han är döende. Men, han vill inte dö ensam hemma i stugan - han vill dö med stövlarna på. Han har en dotter, Heidi (Meg Steedle), som inte vet om att Taylon är hennes far. Heidi jobbar som prostituerad på saloonen i Durango, och Taylon tänker se till att hon får tillräckligt med pengar så att hon kan ta sig därifrån och leva ett bättre liv. I Durango ligger en bank Taylon aldrig lyckades råna. Således tänker han göra ett sista försök, och lyckas han ska Heidi få bytet.

I Durango finns även en sheriff med mystiskt förflutet som som Texas Ranger. Will heter han, och han spelas av Tom Berenger. Will är välbekant med Taylon. Ytterligare en invånare i staden är den onde och psykotiskt leende Jaden (Steve Railsback), som håller fast Heidi i sitt nät.

Det tar över 80 minuter innan det första skottet avlossas i denna westernballad. Större delen av filmen består i att åldrade män filosoferar över sina liv och över döden, och över en värld och livsstil som håller på att försvinna. Att filmen funkar är skådespelarnas förtjänst. Även Tom Berenger är enastående, liksom Meg Steedle, men alla är bra. Danny Trejo har en mycket liten roll som färjkarl - i ordets mytologiska betydelse.

Filmfotot är utmärkt, miljöerna är bra. Jag har väl vissa invändningar vad gäller musiken. Många moderna westerns försöker ha något slags "realistisk" westernmusik på ljudspåret; plinkande och plonkande i trakterna av bluegrass. Och det blir lite trist, det blir sällan dramatiskt. Så är fallet även här. Men - under filmens sista scen och när eftertexterna börjar rulla, fläskar man oväntat på med pampig filmmusik som känns hämtad från en 50-talswestern. Detta för att markera slutet på en epok, gissar jag.

Betyget fyra är kanske att ta i, men jag har inga halva betyg. Annars hade jag satt betyget 3½.

Netflix: #Alive

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan den sydkoreanska zombiefilmen PENINSULA gick upp på bio - och nu har ytterligare en koreansk zombiefilm haft premiär, fast på Netflix. 

Om PENINSULA och virusepidemin som skildras i den filmen kändes märkligt aktuell, så känns #ALIVE ännu mer aktuell. Den här filmen, i regi av långfilmsdebuterande Il Cho, handlar nämligen om ett par rollfigurer som sitter i karantän i sina bostäder under en zombie-epidemi.

Ah-In Yoo spelar Oh Joon-woo, en ung man som fortfarande bor hemma hos morsan. När han vaknar en morgon har morsan gått iväg för att handla, Oh är ensam hemma och sätter sig vid datorn för att spela online-spel, vilket verkar vara hans huvudsakliga sysselsättning. Då plötsligt avbryts spelandet för nyhetssändningar. 

Ett mystiskt virus sprids snabbt som attan i staden. Folk förvandlas till mordiska kannibaler. Oh tittar ut genom fönstret i höghuset där han bor, och jojomen, genast invaderas området att hungriga zombies. Oh låser in sig i lägenheten. Hans morsa kom aldrig tillbaka, och efter ett par dagar i zombiekarantän börjar mat och dryck att ta slut.

Efter ett tag får Oh kontakt med en tjej (Shin-Hye Park) som bor i höghuset mittemot, och med hjälp av en drönare kan de hjälpa- och skicka mat och förnödenheter till varandra. Det gäller bara att zombierna inte lyckas ta sig upp till deras lägenheter. Vilket förstås sker, för annars skulle det inte bli mycket till film.

Jag tycker nog att #ALIVE var bättre än väntat. Det här ser ut som en biofilm, make up och effekter är bra, här finns en hel del intressanta inslag, och jag gillar att man för en gångs skull stoppat in lite välbehövlig humor i storyn.

Berättartempot är dock ojämnt, det känns som om filmen stannar upp då och då, vilket medför att filmen, som bara är 98 minuter, känns lite längre än den är. Denna känsla beror även på att det är svårt att variera det numera uttjatade zombietemat. En grupp människor är instängda någonstans, de försöker ta sig till en säker plats, och de är omringade av horder av zombies. Vi kan ju det här nu.

... Men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. För att vara en Netflixproduktion är #ALIVE riktigt bra.

Plus i kanten för diskussioner om snabbnudlar.

 

 

 

(Netflixpremiär 8/9)

Netflix: Freaks: Du är en av oss

Foton copyright (c) Netflix

Häromdagen hade Marvelfilmen THE NEW MUTANTS biopremiär. Inte nog med att den inte pressvisades i Göteborg, jag hade ingen aning om att den skulle gå upp på bio i Sverige, inte redan nu. Jag hade dock noterat en del dåliga recensioner av filmen i utländsk press. Hur som helst: jag har inte sett THE NEW MUTANTS.

Däremot har jag sett Netflixfilmen FREAKS: DU ÄR EN AV OSS, som hade premiär för några dagar sedan - jag har varit bortrest, så det dröjde lite innan jag kunde att se den.

FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en av tre filmer som är de första tyska Netflixproduktionerna. Ja, det här är en tysk superhjältefilm. Eller, ja, superhjältefilm är kanske att ta i - det är en film om superkrafter, det är en mutantfilm; en tysk variant på X-Men.

Även den här filmen har fått rätt svala omdömen. Därför blev jag lite överraskad när jag såg den. FREAKS är ingen större milstolpe, men jag hade större utbyte av den här lilla tyska filmen än av majoriteten plastiga och könlösa Marvelfilmer. De tyska miljöerna gör att miljöerna känns rätt hemtama, det ser nordiskt ut, och det är väl mest det konstanta tjatet om fläskkotletter som avslöjar att filmen är tysk. Ja, förutom det faktum att alla inte bara pratar tyska, utan även är tyskar. Dessutom varar filmen bara 92 minuter, vilket alltid är ett stort plus.

Huvudperson i FREAKS är Wendy (Cornelia Gröschel), som har ett dåligt betalt jobb på snabbmatstället Kotelett Himmel, vilket i den svenska texten översatts till Kotlettparadiset. Det låter som något jag hade kunnat hittat på till mina Åsa-Nisse-serier - jag hade med Pannbiffsspecialisten i en serie. På Kotlettparadiset serveras bara kotletter, på längden och tvären. Chefen på stället liknar en kotlett, det är en ond och vresig kvinna som ser ut som Tjorven från helvetet.

Wendy är gift med en kille med skön mustasch, han ser ut att jobba på en bilverkstad längs autobahn, och tillsammans har de en liten son, som konstant terroriseras av andra, elaka pojkar.

Sedan hon var liten flicka har Wendy ätit medicin som skrivs ut av en viss dr Stern (Nina Kunzendorf). Det är nämligen som så att Wendy besitter superkrafter. Hon är extremt stark och kan även hoppa flera meter upp i luften. Så länge hon äter sina piller försvinner krafterna. Precis som i X-Men anses nämligen superkrafter vara något farlig, folk med övernaturliga krafter ska kontrolleras eller låsas in.

Wendy träffar på luffaren Marek (Wotan Wilke Möhring), som säger "Du är en av oss". Han har också en superkraft, han är osårbar. Han har i alla år hållit sig undan och bor i en nedlagd badanläggning. Det visar sig även att en kille på Kotlettparadiet, den serietidningsläsande Elmar (Tim Oliver Schultz), har krafter, han är elektrisk. Elmar vill bli superhjälte på riktigt och skaffar sig en dräkt.

Wendy slutar ta sin medicin och börjar istället använda sin superstyrka. Men hon använder krafterna främst för egen vinnings skull. Någon dräkt bryr hon sig inte om att skaffa, hon går omkring i sin uniform från Kotlettparadiset och spöar upp folk. Eller viker ihop cyklar. Dr Stern tänker sätta stopp för Wendy, Marek och Elmar. Elmar visar sig ha andra planer ...

Filmens första hälft är bättre än den senare. Handlingen är rätt enkel, men jag tycker att FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en trevlig film. Det är en sympatisk film. Bitvis smårolig. Fläskkotletterna är en fin touch.

Regissören Felix Binder är tidigare mest regisserat avsnitt av TV-serier. Jag tycker dock att det är lite synd att hans film döpts till FREAKS, eftersom det ju är titeln på en av filmhistoriens bästa och mest berömda skräckfilmer.

Jag skulle inte ha något emot en uppföljare till den här filmen. Möjligheterna är oändliga: wienerschnitzel, bratwurst, knödel, potatissallad ...

(Netflixpremiär 2/9)