Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.

Hjortskinn ... Öj, öj, öj!

DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!

 






(Biopremiär 29/7)

DVD/VOD: The Curse of Valburga

THE CURSE OF VALBURGA (Njutafilms)

Slovenien.

Slovensk film.

Har jag någonsin sett en slovensk film? Har jag recenserat något från Slovenien? Nä - det närmaste jag kommit, är den bosniska CIRKUS COLUMBIA, där Slovenien var inblandat i produktionen.

THE CURSE OF VALBURGA är en slovensk skräckkomedi med manus och regi av Tomaz Gorkic. Som bekant är jag numera rätt avigt inställd till genrefilmer gjorda med väldigt låg budget. Jag vill förstås fortfarande upptäcka nya grejor som är bra och lovar gott inför framtiden, men för det mesta sitter jag där och suckar och undrar vad det är för billigt mög jag tittar på.

Men!

Tomaz Gorciks film blev en liten överraskning. Jag kom på mig med att gilla den här filmen! Det handlar inte om en klassiker i vardande, men det är en bisarr liten film som höjer sig över den mediokra konkurrensen.

Det hela börjar lite tveksamt med en fullkomligt onödig och alldeles för lång prolog, följd av snygga, men alldeles för långa förtexter. Därefter rullar handlingen igång:

Två bröder, varav en är hård och osympatisk, möter upp med en tredje osympatisk kille för att diskutera ett sätt att snabbt tjäna pengar. De tre är småskurkar och de yngre brodern tror sig ha kommit på världens grej. I trakten finns en slottsliknande herrgård som heter Valburga, och enligt legenden bodde greve Draculas kusin där. Den långsökta planen går ut på att arrangera guidade rundvisningar i kåken, ta rejält betalt av nyfikna turister, och skrämma skiten ur dem med hjälp av utklädnader och effekter.

Det första lasset turister anländer, det är en blandad och besynnerlig skock knäppgökar. Ett medelålders tyskt par som är jätteglada, eftersom de pimplar öl hela tiden. En rysk porrfilmsregissör tillsammans med två modeller, han ska smygfilma en porrfilm under rundvandringen och uppfinner vad han kallar "lesbisk retrorumänsk analsex". Här är några gothare, och så anländer en stenhård svensk kille, som är på jakt efter något som ska finnas gömt i Valburga.

Rundvandringen går inget vidare, och värre blir det när det visar sig att de har THE HILLS HAVE EYES i källaren. En mordisk kannibalfamilj har huserat där under flera decennier. Turister och arrangörer slaktas en i taget och blodet sprutar friskt.

THE CURSE OF VALBURGA känns lite grann som en begåvad Tromafilm. Humorn är vulgär och barnslig, men kul om man är på det humöret. Skådespeleriet är överdrivet och antagligen inget vidare om man förstår slovenska. Flera av rollfigurerna pratar dock dålig engelska, eftersom de ska föreställa turister.

Tomaz Gorcik och hans team visar sig dock vara begåvade filmskapare, rent tekniskt och estetiskt. Make-up och specialeffekter är bättre än förväntat, ibland är det väldigt bra. Filmfotot är ofta riktigt snyggt, det här ser bra ut, i synnerhet under de snaskigaste skräckscenerna. Det är mörkt och effektivt. Filmen vinner även på att de hittat bra inspelningsplatser.

Det vore kul att i framtiden se Gorcik sätta tänderna i en mer "allvarlig" skräckfilm. Han borde kunna göra något som är både snyggt, underhållande och chockerande. Men ett bra manus och bra skådisar kan han bli ett regissörsnamn att räkna med.

VOD: Sadistic Intentions

SADISTIC INTENTIONS (Njutafilms)

Det är trist att tvingas vara negativ och såga det mesta, men ibland har jag inget val.

Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.

... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.

Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.

Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.

Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.

SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.

Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.

När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.

Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.

Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.

VOD: Agent Jade Black

AGENT JADE BLACK (Njutafilms)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: lågbudget- och B-filmsbranschen är inte vad den varit.

Den nya tekniken är både en välsignelse och en förbannelse. Nästan vem som helst som har lite pengar över kan gå till en butik (eller leta upp en butik på nätet) och köpa en billig kamera med tillräckligt bra upplösning för att man ska kunna visa det man filmat på bio. Man kan få en för ett par tusenlappar. Ja, det finns ju till och med mobilkameror som har tillräckligt bra bild för en stor TV-skärm, om än inte för en bioduk. Fast det finns kanske det med.

Denna billiga teknik innebär att begåvade, aspirerande filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution.

Den billiga tekniken innebär även att obegåvade filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution. Skådespelare går alltid att hitta, de flesta har kompisar som gärna ställer sig framför en kamera. Redigera kan man göra själv med gratisprogram - jag själv har ett professionellt redigeringsprogram i min dator. Och de flesta känner någon som är en fena på photoshop och kan snickra ihop en säljande filmaffisch. Och så vidare ...

Förr, när man alltid sköt på riktig film, var det dyrt att göra en långfilm, även om man filmade på 16mm istället för 35mm. Det var dessutom bökigt; kameror, strålkastare, mikrofoner, och personerna som hanterade allt detta tog plats. Visst gjordes det dåliga filmer förr, det har gjorts tusentals usla, totalt värdelösa filmer. Men - de var sällan lika osebara som dagens låg-lågbudgetfilmer.

Alldeles för många nya B-filmer - skräck och action - ser ut- och känns som rena amatörproduktioner. Som skolfilmer. I många fall bryr filmskaparna sig inte ens om att ljussätta filmerna ordentligt, eller använda filter och färgkorrigera, så att de åtminstone påminner om "riktiga" filmer. Det är platt videofoto, få eller inga production values, usla digitala effekter (framför allt mynningsflammor och blod), amatörskådisar - och i de flesta fall ett mördande lågt berättartempo. Numera händer det även att kända namn som till exempel Dolph Lundgren och Vinnie Jones figurerar i filmer som ser ut så här, hela budgeten gick åt till att anlita ett känt namn.

AGENT JADE BLACK släpptes på Video On Demand i Sverige förra veckan. "Utmärkt film om du älskar tvättäkta action-filmer från 80-talet" står det i ett recensionscitat som används i reklamen, så jag blev lite nyfiken och såg filmen.

Jag förvånade mig själv genom att se hela filmen. Enda orsaken till att jag inte stängde av efter fem minuter, var att jag behövde något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!, och den senaste Netflixpremiären var inget som intresserade mig alls.

AGENT JADE BLACK är producerad av ett bolag som heter High Octane, och de är tydligen kända för att göra lågoktanfilmer. Regissören Terry Spears, som även skrivit manus och komponerat den hopplösa filmmusiken, har visst gjort några liknande filmer tidigare.

Filmens första fem minuter sätter tonen. Inledningen är hemsk - och det blir inte bättre. Snarare tvärtom. Katie Burgess, som ser ut att vara i tjugoårsåldern, spelar agenten Jade Black. Hon är totalt felcastad, hon är osympatisk, agerar illa, kan inte slåss eller hantera skjutvapen,  och har utstrålning som en kokt slanggurka. Tydligen har hon tränats av någon agentorganisation sedan hon var barn. Hennes chefer; två gubbar som ser ut att sitta på en kontor på Arbetsförmedlingen, ger Jade något slags uppdrag. Hon åker till ett hus i Italien (Oklahoma) och hem igen. Hon är på jakt efter något slags biologiskt vapen, men en pedofilliga är också inblandad på någon vänster, jag höll inte koll på den förvirrade handlingen. Ledare för skurkarna är en donna som heter Elle (Connie Franklin), som har svanktatuering och som tidigare jobbade för samma organisation som Jade.

I början och i slutet figurerar en tysk hitman som heter Haydn. Han fäller sina få repliker på tyska med kraftig amerikansk brytning. Jag vet inte riktigt vad han hade med handlingen att göra. Här finns många scener med folk som dyker upp för att sedan genast försvinna. I början av filmden förekommer en motsvarighet till Bondfilmernas Q, han utrustar Jade med en automatkarbin av plast. "Du kan hålla den med en hand när du skjuter, den har ingen rekyl," säger han, på ett ungefär.

AGENT JADE BLACK är osannolikt usel. Filmen är tafflig, ful, den är segare än sirap, alla scener håller på för länge, actionscenerna med en del knallande med leksakspistoler är usla, här finns en konstig biljakt. Visst, jag skrattade flera gånger, vilket det förstås inte var meningen att jag skulle göra, men se det inte som en rekommendation. En lång sekvens där ett gäng skurkar jagar Jade till fots, och hon springer omkring barfota med en picka i handen i någon stad i Oklahoma, är sanslös. I synnerhet när kulorna tar slut i pickan och hon därför slänger den ifrån sig. På trottoaren.

Det är smått otroligt att den här filmen fått distribution i Sverige och att folk förväntas betala pengar för att se den. Det här är så långt ifrån en "tvättäkta actionfilm från 80-talet" man kan komma.

Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999

Ni minns kanske att jag i högerspalten här på TOPPRAFFEL! brukade ha en liten annons för boken "Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999".

Mellan 1993 och 2003 (jag tror det var 2003) hade jag en spalt i Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten som hette "Kultfilm". Den publicerades var tredje torsdag och handlade kanske inte så ofta om kultfilmer, utan snarare om konstiga filmer och allmänt skräp. Många älskade spalten, antagligen hatades den av lika många. Oavsett vilket var spalten unik, jag var ensam om att skriva en sådan här spalt i svensk dagspress.

Jag var kraftigt inspirerad av amerikanen Joe Bob Briggs, och i synnerhet hans bok "Joe Bob goes to the Drive-in". Idag har jag lite svårt för jargongen i Briggs' bok, vilken samlade hans krönikor. Men ärligt talat har jag även svårt för mina egna kultfilmsspalter - det märks att jag var ung och ville provocera. Dessutom fanns inget internet att tillgå, så det var svårt att dubbelkolla fakta - ofta stod det fel i de böcker och tidskrifter jag hade att tillgå, har jag senare upptäckt.

Dock pratar många fortfarande om de här gamla texterna. Det kommer ibland fram folk, yngre än jag, och berättar hur mycket jag betydde för dem och deras gryende filmintresse. En ung tjej sa att hon var uppvuxen med mina grejor i NST, vilket fick mig att känna mig jävligt gammal.

De första årgångarna skrev jag alla krönikor och recensioner på skrivmaskin (!), dessa texter faxades sedan till redaktören i Ängelholm. Först 1995 började jag använda mig av en datamaskin. 1997, tror jag det var, startade jag en webbsida som hette Udo Magazine. På denna lade jag ut mina kultfilmskrönikor - dock inte de jag skrev på maskin, eftersom de inte fanns digitaliserade. De finns fortfarande inte digitaliserade, faktum är att de nu bara finns i de tryckta tidningarna i ett arkiv någonstans. 1999 fick jag för mig att spara texterna i något slags tidig version av molnet. Denna tjänst upphörde efter ett par år utan att jag meddelades, vilket innebar att alla kultfilmskrönikor skrivna efter 1999 försvann - även de finns numera bara i tryckt skick, och inte hos mig.

Ett uppslag i boken.

År 2008 samlade jag krönikorna publicerade mellan 1995 och 1999 i en bok. Boken gav jag ut på print on demand-tjänsten Vulkan. Jag laddade upp omslag och inlaga där, och när någon beställde en bok, trycktes ett exemplar. En utmärkt tjänst, tyckte jag. Det kostade mig inte ett öre och jag slapp trycka upp en massa exemplar jag kanske inte kunde sälja.

Tjänsten var utmärkt tills Vulkan ändrade inriktning. Utan att meddela mig. Efter några år upptäckte jag att min bok försvunnit från Vulkan. Nu var man tvungen att trycka upp en upplaga och därmed ligga ute med en massa pengar.

Jag fick tag på en kille på Vulkan, och han lyckades lokalisera pdf-filerna med omslaget och inlagan, och skickade dessa till mig.

Förra året fick jag idén att ge ut boken på nytt på Amazon. Jag hade redan publicerat några böcker på engelska via Amazon. Där funkar det precis som Vulkan gjorde förr - om någon beställer en bok, trycker de ett exemplar.

Det märkliga var att även om pdf-filerna var högst läsbara och det gick att se vad bilderna i boken föreställde, såg det uppladdade resultatet ut som fan. Bilderna blev av någon anledning extremt gryniga och de gick inte att se vad de föreställde. Själva texten blev läsbar, men helheten såg för jävlig ut. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte mig på olika varianter, men resultatet blev detsamma. Det verkade ha smugit sig in en digital störning i filerna.

Ett annat uppslag i boken.

Den hopplösa versionen av boken låg på Amazon i över ett år, tack och lov köptes den bara av en person, och jag har bett honom om ursäkt. Att den bara såldes i ett exemplar berodde på att jag inte gjorde reklam för den alls, eftersom den såg ut som den gjorde.

Men! Häromdagen slog det mig. Jag kom på den lösning! Jag tog den fullt läsliga pdf:en med inlagan och konverterade sidorna till jpg-bilder. Sedan sammanlänkade jag dessa i rätt ordning, och konverterade tillbaka till pdf - och nu gick det! Nu går det att se vad bilderna föreställer.

"Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999" är dock fortfarande en rätt ful bok. Layouten är ful (passande?), och flera av bilderna är lågupplösta, något som inte syntes när jag först satte ihop boken för tolv år sedan. Men - ni som vill ha de här gamla kulfilmskrönikorna i bokhyllan: nu går det att beställa boken igen. Den finns både som pocket och som ebok för Kindle. Amazon finns ju ännu inte i Sverige, så det gäller att välja den utländska butik där boken blir billigast inklusive frakt. Jag vet inte vilken butik som är bäst, Tyskland kanske? Här är länkar till boken på några olika Amazon-sidor:

TYSKLAND
ENGLAND
FRANKRIKE
USA

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.

De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.

Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".

THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.

(Biopremiär 17/7)

Netflix: The Old Guard

Foton copyright (c) Netflix

There can be only one!

... Kände jag för att utropa efter att ha sett THE OLD GUARD, i regi av Gina Prince-Bythewood.

Ännu en Netflix-produktion, ännu en film som bygger på en serietidning, ännu en actionfilm som är förhållandevis värdelös.

THE OLD GUARD bygger på en Image-serie av Greg Rucka, som även skrivit filmens manus, och Leandro Fernandez. Nej, jag har inte läst den.

Hur filmatiseringen förhåller sig till serien vet jag förstås inte, men konceptet är märkligt illa genomtänkt. THE OLD GUARD känns som en uppdaterad version av HIGHLANDER, men utan humor, halshuggningar och minnesvärda rollfigurer. Jag såg om HIGHLANDER härommånaden. Jag älskade den på 1980-talet, idag är den väl ... mindre bra. Men - jag förstår varför jag älskade den när jag var runt 20, och den har flera bra inslag och minnesvärda gestalter.

Ruckas berättelse handlar om ett team odödliga människor som åtar sig livsfarliga uppdrag. De skjuts och massakreras, men reser sig snart upp igen, spottar ut kulorna de träffats av, läker knäckta ben, och fortsätter framåt. En liten twist är att de faktiskt kan dö, den magiska kraften kan försvinna, men de vet inte när - det kan ta hundratals eller tusentals år.

Varför de är odödliga förklaras inte. Det förklarades förstås heller inte i HIGHLANDER - den första filmen i serien. I THE OLD GUARD är de liksom plötsligt bara odödliga. Och de slutar åldras. Eftersom medlemmarna i teamet är av olika ålder, blir de antagligen odödliga efter att först ha varit dödliga en tid.

En annan sak jag undrar över: de här människorna är inte osårbara - de skadas, men läker, och lever vidare, ungefär som Wolverine. Men vad händer om de halshuggs, styckas, sprängs i småbitar, eller något liknande som innebär att de omöjligt kan läka? Växer det ut ett nytt huvud?

Charlize Theron spelar Andy, som är ledare för det fyra man starka teamet. Ingen vet hur gammal Andy är, men hon har hängt med åtminstone sedan medeltiden. Och istället för att bara ta det lugnt, måla akvareller och smutta på årgångsvin, väljer Andy och hennes gäng att slåss mot onda makter. De har alltid varit krigare.

Filmen inleds med att teamet lockas i en fälla. Den slemme engelsmannen Merrick (Harry Melling), som äger ett läkemedelsföretag, vill tillfångata det hemliga teamet, experimentera på dem, och se om man kan hitta orsaken till odödligheten, och om det går att utnyttja till mänsklighetens fromma. Det låter ju i grunden som en bra idé, men Merrick vill förstås tjäna pengar på- och utnyttja kraften, och till sitt förfogande har han en hel armé som slaktar folk (varför har en apotekare anställda soldater?).

Samtidigt får en amerikansk soldat, Nile (KiKi Layne), halsen avskuren under ett uppdrag i Afrika, och det visar sig att hon är odödlig. Andy drömmer om Nile, och åker till Afrika för att hämta henne. Nile måste förstås ingå i teamet, något annat alternativ finns inte.

Teamet kämpar mot Merrick i över två timmar, de skjuter och slåss och har sig. Det är hårda tag i läkemedelsbranschen.

Jag noterar att en massa amerikaner klagar på att THE OLD GUARD gjorts av hemska "liberala" Netflix, av det vidriga "liberala" Hollywood, och att den är fruktansvärt politiskt korrekt. Dessa amerikaner som påstår sig hata politiska budskap och vänsterpropaganda märker förstås inte att de vanliga, reaktionära actionfilmer de gillar ofta är högerpropaganda. Själv gillar jag inte uttrycken politiskt korrekt och politiskt inkorrekt - men jag får nog medge att THE OLD GUARD är lite väl övertydlig och utstuderad, som om Netflix försöker plocka poäng. En bra historia och en bra film är alltid viktigare än inställsamhet.

Vad som är värre än den eventuella politiska korrektheten, är att filmen är rätt tråkig, lite för dum, den är för plastig och steril, den är (förstås) alldeles för lång, och det värsta av allt är att den är gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Blodet stänker, men jag gäspar och tänker på annat, eftersom jag inte bryr mig om de trista rollfigurerna. Jag brukar dock gilla Charlize Theron och Matthias Schoenarts, den senare ingår i teamet, i vanliga fall. Här ser Theron mest lite ointresserad ut, även om hon varit med och producerat.

THE OLD GUARD slutar på ett sätt som gör att filmen känns som pilotavsnittet till en TV-serie.

(Netflixpremiär 10/7)

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.

DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.

Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.

(Netflixpremiär 1/7)