tisdag 30 juni 2020

Serier: Siris äventyr 1: Kejsarens skatt

SIRIS ÄVENTYR 1
"KEJSARENS SKATT"
av Patric Nyström och Per Demervall
Stevali barn

"Hallå där, min bäste herre!" utropar kanske någon med ett halvkvävt, gutturalt läte. "Har inte du redan recenserat det här seriealbumet?"

Jo, det har jag. Eller ... Nej, det har jag inte. Jag har nästan recenserat det!

Rabén & Sjögren gjorde en satsning på nya, svenska barnserier för några år sedan. Satsningen var ojämn och projektet gick väl ... sådär. Jag vet att en del serieskapare var missnöjda. Det kommer fortfarande ut en och annan seriebok på Rabén & Sjögren, men den mest lyckade serien de gav ut sjabblades bort - Patric Nyströms och Per Demervalls äventyr om vikingaflickan Siri, som först dök upp 2016.

Det kom ut två album om Siri på Rabén & Sjögren. Båda fick väldigt bra kritik och de var en bidragande orsak till att tecknaren Per Demervall tilldelades Svenska Serieakademins Adamsonstatyett för sin gärning under en lång karriär. Siri är en serie som håller internationell klass - något förlaget inte verkade bry sig om. Det satsades inte på Siri och det tredje albumet kom aldrig ut.

Nu skriver vi 2020 och Patric, Per och Siri har hamnat på ett nytt förlag - Stevali. Den här gången satsas det rejält på serien. Riktigt rejält, till och med. Stevali trycker nämligen även upp serien på engelska för den brittiska marknaden, och med hjälp av Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har Siri sålts till Turkiet!


Innan de släpper det tredje albumet, passar Stevali på att ge ut de två första på nytt. Den här gången i redux-versioner. Själva serien och dess handlingen är förstås densamma som tidigare:

Tolvåriga Siri är dotter till en vikingahövdingen Torkel. Hon är uppfinningsrik och egentligen betydligt smartare än sin far, men trots hennes tjat får hon inte följa med ut på vikingarnas resor - hon är ju bara ett barn. När Torkel ska resa till Miklagård för att leverera en mystisk låda med lika mystiskt innehåll till kejsaren, gömmer Siri sig på båten - och följer alltså med. Vilket är tur, eftersom det blir Siri som får rädda Torkel och hans vikingar ur diverse knipor.

Alldeles bredvid Torkels vikingaby, på andra sidan några klippor, ligger en annan by. Den styrs av Ivar den förskräcklige. Ivar får reda på att Torkel ska frakta något värdefullt till Miklagård, så han följer efter för att stjäla lådan. Ivar har dessutom placerat en av sina män; Grym, ombord på Torkels skepp för att spionera.
Det här uppslaget har jag plockat från Stevalis hemsida - men i den tryckta versionen ser den vänstra sidan lite annorlunda ut, där har man med stora bokstäver skrivit ut "Siris by" och "Ivars by".
Stevalis utgåva är inbunden. Omslagsillustrationen är densamma, men logotypen är ny och albumet har döpts om från "Siri och vikingarna" till "Siris äventyr: Kejsarens skatt". Några sidor bonusmaterial har också stoppats in i boken.

Den här gången har Patric och Per plockat in Rolf Lindby som redaktör. Rolf är veteran från Carlsen Comics och Alvglans, och han har sett till att serien justerats en aning, till det bättre. Lägger man de två versionerna bredvid varandra upptäcker man små skillnader här och var. Med det inte sagt att det var några större fel på den förra versionen.

Siris äventyr är en serie som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Egentligen är det en förhållandevis traditionell serie i den komiska äventyrsstil som är vanlig i Frankrike och Belgien - men av någon märklig anledning är denna typ av serier ovanlig i Sverige, vilket gör Siri lite unik.

Det här är en trevlig, rolig och underhållande barnserie, manuset är kompetent, det flyter bra, Per Demervall tecknar elegant med sköna tuschlinjer, och färgläggningen är smakfull. Det är fullblodsproffs som gör den här serien.

Album två går snart till tryck, och därefter får vi äntligen läsa de tredje äventyret med Siri. Det ser vi förstås fram emot!

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)

lördag 13 juni 2020

Netflix: Da 5 Bloods

Foton copyright (c) Netflix

Om Netflix var lite fel på det med THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees DA 5 BLOODS. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.

1999 såg jag Spike Lees SUMMER OF SAM i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.

Jag har inte sett speciellt många Spike Lee-filmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BLACKKKLANSMAN, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas DA 5 BLOODS vara värre än SUMMER OF SAM. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.

Jag noterar en hel del positiva reaktioner på DA 5 BLOODS, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.

Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.

Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin' Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.
I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.

Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget - och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.

Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i THE IRISHMAN och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för, men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.
Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig - obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheriti-film från 80-talet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.

Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? DA 5 BLOODS varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.

Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter - det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.










(Netflixpremiär 12/6)

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

tisdag 2 juni 2020

Netflix: D'après une histoire vraie

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I min recension av EN OFFICER OCH EN SPION nämnde jag två filmer av Roman Polanski jag inte sett, eller ens hört talas om. En av dessa var D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, som visades i Cannes 2017 och senare samma år på Stockholms filmfestival. Därefter verkar den ha försvunnit. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, och om den släpptes på DVD har jag helt missat detta faktum. Nu finns den dock tillgänglig på Netflix.

Vad som är lite märkligt, är att Netflix inte bemödat sig om att ge filmen en svensk titel. Den har inte ens försetts med sin engelska titel; BASED ON A TRUE STORY. Hur många svenskar förstår en titel på franska?

Att filmen inte gick upp på bio är ganska förståeligt. Thrillern D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE är inte jättebra. Rättare sagt, den första tredjedelen är hyfsat bra, därefter övergår filmen till att vara en ointressant väntan på slutet.
Emmanuelle Seigner, som ser rejält sliten ut (är det inför rollen, eller är hon så här sliten?), spelar den uppburna författarinnan Delphine. I filmens inledning sitter Delphine i en bokhandel och signerar, kön är lång, Delphine är trött och vill därifrån. En kvinna, Elle (Eva Green), kommer fram och hävdar att hon är Delphines största fan.

Kort därpå tar Elle kontakt med Delphine. De börjar umgås. Delphine har skrivkramp och har problem med sin nästa bok, men Elle kan ju hjälpa till, hon kan vara bollplank. En viss erotisk spänning uppstår mellan de två kvinnorna, men efter ett tag visar det sig att Elle, inte helt oväntat, är galen.
Slutet ska komma som en överraskning, men det tog mig tio minuter att räkna ut hur allt hänger ihop. Manuset, som Polanski skrivit tillsammans med Olivier Assayas, och som bygger på en roman av Delphine de Vigan, är förvånansvärt ooriginellt. Det finns ett flertal böcker och filmer med liknande handling, jag ska inte nämna den film som är mest lik, eftersom ni då räknar ut överraskningen redan innan ni börjat titta (om ni nu tänker se den här filmen). Polanski själv har så smått varit inne och tassat på området in sin HYRESGÄSTEN (1976), en på alla sätt bättre film.

Återstår att se om även Polanskis VENUS IN FUR från 2013 kommer att hamna på Netflix. Den filmen är visst mest filmad teater, men tydligen rätt bra, enligt en kollega som sett den.










(Netflixpremiär 1/6)