Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.

I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?

Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.

(Biopremiär 29/5)

Netflix: The Lovebirds

Foton copyright (c) Netflix

Ett problem med alldeles för många amerikanska komedier gjorda de senaste tjugo-trettio åren, är att jag ofta upplever huvudpersonerna som lite (och ibland mycket) osympatiska. De är högljudda, barnsliga och annat som gör att de känns påfrestande snarare än roliga.

Så är inte fallet med Issa Rae och Kumail Nanjiani som spelar Leilani och Jibran, huvudpersoner i Netflix' nya komedi av Michael Showalter. De två är sympatiska. Detta faktum innebär dock inte att THE LOVEBIRDS blir något annat än ännu en dussinkomedi som inte är särskilt rolig. En kombination av romantisk komedi och mordthriller som svajar betänkligt.

Filmen inleds med en lite gullig prolog i vilken Leilani och Jibran träffas och blir förälskade. Därefter görs ett hopp på fyra år, och paret bor tillsammans. Nu knakar deras tidigare så lyckliga förhållande i fogarna.

I bilen, på väg till en middag, gör de slut - vilket får Jibran att tappa uppmärksamheten för ett ögonblick, och han kör på en cyklist. Den skadade cyklisten vill inte ha hjälp, utan fortsätter sin färd i full fart. En man som påstår sig vara polis kommer farande och sätter sig i Jibrans och Leilanis bil, polisen säger att cyklisten är en skurk som måste stoppas, och med Leilani och Jibran i baksätet jagas cyklisten. Polisen visar sig förstås vara en skurk, så när de kommer ifatt cyklisten mördar polisen honom.

Två vittnen ser det förtvivlade paret kliva ur bilen som kört över cyklisten upprepade gånger, och i tron att de är mordmisstänkta flyr Leilani och Jibran. De jagas av både polis och skurkar, medan de själva kommer skurkarna på spåren. Kommer de även att kunna rädda sitt förhållande?

Handlingen är ibland märkligt ologisk. Saker händer utan att jag förstår varför, vissa ingredienser vet jag inte vad de har med saken att göra. Här figurerar ett hemligt sällskap iförda venetianska masker, men detta utveckla inte på ett tillfredsställande sätt.

Jag skrattade till ett par gånger, och som sagt - Issa Rae och Kumail Nanjiani är sympatiska. Men mer är det inte. THE LOVEBIRDS är inte lika påfrestande som den del andra Netfixkomedier, men det är långtifrån en höjdarkomedi.

(Netflixpremiär 22/5)

Netflix: The Wrong Missy

Foton copyright (c) Netflix

Adam Sandler och hans kompisar har ju som bekant förpassats till Netflix sedan några år tillbaka. Fast "förpassats" är kanske fel ord. Produktionsbolaget Happy Madisons filmer gick allt sämre på bio, men om jag förstått det rätt är Netflixfilmerna exceptionellt populära. Jag har bara sett ett par av dem, och de har inte varit något att hänga i julgranen, eller någon annanstans.

Detta gäller även den senaste i raden; THE WRONG MISSY, i regi av Tyler Spindel.

David Spade spelar Tim Morris, vars älskade fästmö slagit upp förlovningen och lämnat honom för en annan man. I jakt på en ny kärlek går Tim på en blind date. Kvinnan han träffar; Missy (Lauren Lapkus), visar sig vara komplett galen, hon är så socialt inkompetent man kan vara - högljudd, vulgär, och allmänt störig. Tim flyr från träffen.

Tre månader senare råkar Tim träffa sina drömmars kvinna på en flygplats, och efter lite hångel i en skrubb innan hon måste flyga iväg, får han hennes mobilnummer. Melissa heter hon, och när Tim en tid senare ska åka iväg till Hawaii för en konferens med företaget, SMS:ar han Melissa och bjuder med henne. Konferensen ska hållas på ett lyxhotell med allt som där hör till.

Problemet är att Tim råkade SMS:a fel Melissa. Den bindgalna tjejen heter också Melissa, Missy kallad. Således tvingas Tim spendera en helg i Hawaii med fel Missy och kalabalik uppstår.

Det är inte mycket som är roligt i THE WRONG MISSY. Det är möjligt att jag är för gammal, men ett oavbrudet rapande av sexskämt och sexanspelningar tycker jag bara är jobbigt och irriterande, lite genant - på fel sätt. Och vad är det med  dessa märkliga amerikaner - i den här filmen (och oräkneliga liknande filmer) säger de "fuck" för jämnan, men könsorganen är "penis" och "vagina". 

Lauren Lapkus, som liknar Petra Mede på speed, är för mycket som Missy. Hennes groteskt överdrivna gestaltning påminner om Jim Carrey på 90-talet, fast fullkomligt besatt av sex och sprit, men hon framstår mest som psykotisk, och om det funnits någon som helst logik i filmen hade hon genast blivit utslängd - och troligen satt på psyket.

Handlingen följer mall 1A - jodå, det slutar precis så som vi tror det kommer att sluta. Visar det sig att Missy trots allt har några riktigt goda sidor? Lyckas hon rädda Tims karriär? Fattar Tim tycke för Missy? Får vi några moralkakor på slutet? Vad tror ni?

Rob Schneider dyker upp i en liten, bisarr roll. Några repliker är rätt kul.

Förresten, vad är det för jävla frisyr David Spade har skaffat? Nylonperuk? Han ser för fan ut som Lars Adaktusson!

(Netflixpremiär 13/5)

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.

Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.

Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.

(Biopremiär 8/5)

Netflix: I vredens grepp

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En film som försetts med en svensk titel, minsann. Den franska originaltiteln lyder FURIE, och i USA har den fått den rätt fåniga titeln GET IN - för att anspela på GET OUT. Tja, till en viss del är detta en något slags omvänd GET OUT, men skillnaderna mellan filmerna är fler än likheterna.

För regin står Olivier Abbou. Han gjorde år 2010 en skräckfilm som heter TERRITORIES, vilken jag tror jag sett. Fångar inspärrade i små burar ser bekant ut, men jag minns inte vad jag tyckte om den, och jag verkar inte ha recenserat filmen.

I VREDENS GREPP visade sig inte riktigt vara det jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig en så kallad home invasion-film - rättare sagt, en omvänd home invasion-film, där huvudpersonerna försöker ta sig in i sitt hem, snarare än ut därifrån. Detta stämmer väl delvis, men inte riktigt.

Adama Niane och Stéphane Caillard spelar Paul och Chloé Diallo, som tillsammans med sin lille son kommer hem efter att ha varit på husbilssemester i två månader. När de kommer fram till sin villa med väldigt stor trädgård, kan de inte låsa upp grindarna och köra in på tomten. Det visar sig att deras barnflicka och hennes pojkvän, som skulle låna huset under dessa två månader, har flyttat in permanent och kallar huset sitt eget. Familjen Diallo tvingas vända.

Här måste jag säga att jag inte riktigt förstod handlingen och premisserna. Diallos går till polis och myndigheter, men det visar sig att barnflickan och Diallos skrivit på något slags kontrakt som ger barnflickan rätt till huset. Antagligen tittade jag bort för ett ögonblick just när de förklarade varför barnflickan med pojkvän inte kan kastas ut, men nog låter det väl konstigt - även om man skulle få ett hus gratis, måste man beta av en massa pappersarbete och annat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå annorlunda till i Frankrike. Men som sagt, jag missade nog ett par detaljer här.

I vilket fall: familjen Diallo kör till en husvagnspark där de ska bo i väntan på att myndigheterna slänger ut husockupanterna. Det visar sig att killen som sköter stället, Mickey (Paul Hamy), känner Chloé från skoltiden.

Pauls och Chloés förhållande knakar i fogarna. Paul, som är svart, är lärare och en bråkig svart elev kallar Paul för "oreo" - han är mörk på utsidan, men vit på insidan. Den förvirrade Paul börjar motvilligt att umgås och festa med Mickey och dennes märkliga polare, ett högljutt och vilt gäng man nog helst bör hålla sig undan för.

De första två tredjedelarna av I VREDENS GREPP är ett drama - ett mörkt sådant, om bland annat rasism och identitet. Det här var inte alls den thriller jag hade förväntat mig. Välspelat, men bara ännu ett deprimerande relationsdrama.

... Men sedan, i den tredje akten, då vänder det. Då förvandlas plötsligt Abbous film till en riktigt intensiv och direkt omskakande skräckfilm. Jag överraskades rejält. Det här är verkligen stenhårt - med betoningen på både sten och hårt. Jävlar, vad hårt det är! Och det är bra.

Betyget nedan är kanske aningen snällt, men låt oss vara snälla i dessa tider!

(Netflixpremiär 1/5)